Etikettarkiv: Flyktingar

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Ett ögonblick i vassen

Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.

– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.

Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.

Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.

– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.

Egna erfarenheter skiner igenom

När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.

– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.

I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.

– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.

Första i sitt slag

I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.

Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.

– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.

Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.

– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.

Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.

– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.

Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?

– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.

En självklar aktivist

Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.

– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.

Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.

– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.

Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.

– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.

Nätverk blir hem

Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.

– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.

Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.

– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.

I midnattssolens rike

Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.

– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.

Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.

– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.

Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.

– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N

Text & foto: Catariina Salo

Suldaan Said Ahmed: ”utan socialism – inget arbetarparti”

Suldaan Said Ahmed sporrades till politisk aktivitet av sina upplevelser av rasism. Som första viceordförande för Vänsterförbundets partifullmäktige vill han ge flyktingar och invandrare en förebild i politiken.

Helsingfors diakonissaanstalts murriga, rödbruna tegelbyggnader i Berghäll badar i den stekheta majsolen. Den exceptionella värmeböljan har formligen pressat ut trädens löv i en lika plötslig som livsbejakande färgexplosion på anstaltens innergård, och alla förbipasserande verkar vara på gott humör. Nedför en backe mellan träden promenerar Suldaan Said Ahmed med solgasögon på näsan. Han är i dag anställd på diakonissaanstalten, där han arbetar med papperslösa flyktingar, alltså flyktingar som fått ett nekande svar på asylansökan.

– Jag hjälper dem med byråkrati och andra frågor, rådger vilka möjligheter de har att gå vidare med sina processer, berättar han.

Det är säkert ett ganska tungt arbete?

– Ja, många berättar ju sina livshistorier, och det är ganska tuffa saker som vissa av dem gått igenom, så visst blir man ibland berörd.

Helsingfors diakonissaanstalt är en institution som är äldre än den finländska staten: i fjol firades 150-årsjubileum. Anstaltens sjukhus var det första i Finland där det arbetade utbildad sjukvårdspersonal, och ännu i dag utbildar diakoniinstitutet hälso- och socialvårdare. De nuvarande byggnaderna, som uppfördes 1897, har upplevt två traumatiska krig, och också fungerat som soldatsjukhus.

I dag har anstalten en starkt multikulturell prägel. Under den korta tid jag väntar på Said Ahmed hör jag minst fem olika språk talas i aulan. Said Ahmed är en del av denna mångfald. I början av 2000-talet flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Somalia, och landade, av alla ställen, i småstaden Kontiolax, 20 kilometer från Joensuu i Norra Karelen.

Engagerad redan som barn

Said Ahmed – eller ”det svarta lejonet” som han skämtsamt kallar sig själv efter att det använts om honom som öknamn bland rasistiska debattörer – är i dag en av Helsingfors mest omtalade unga politiker. Han har väckt uppmärksamhet genom att stolt använda det finska lejonet som halssmycke – en symbol som så gott som lagts beslag på av rasister och ultranationalister – och genom att dela ut rosor åt deltagare i invandringsfientliga demonstrationer.

– Kanske jag alltid har varit politiskt aktiv, funderar Said Ahmed då jag frågar när han började intressera sig för politik.

– Redan som barn engagerade jag mig i gatubarnens situation i Mogadishu. Jag kunde inte förstå att barn kunde leva på gatorna, inte ha ett hem eller föräldrar som tog hand om dem. Hur var det möjligt att sådant här existerade?

I intervjuer har han berättat att han i ett skede till och med tillbringade natten ute på gatan med de utslagna barnen, i något slags solidaritetsyttring. Samma vilja att hjälpa samhällets svaga går vidare i hans nuvarande jobb.

Rasismen sporrade till handling

Intresset för partipolitik har ändå sina rötter i uppväxten i Kontiolax.  Joensuu med omnejd är inte ett område som historiskt är känt för sin gästvänlighet mot mörkhyade invandrare. Under 1990-talet blev Joensuu känd för sina våldsamma, rasistiska skinheads, som i närmare ett decennium terroriserade stadens somaliska befolkning, flyktingförläggningar, utländska restaurangägare, punkare och antifascister.

Polisen satte stopp för den organiserade skinheadverksamheten i slutet av 90-talet, men rasismen och våldet försvann inte, tvärtom återtog det i styrka i slutet av 00-talet då invandringen till Finland långsamt tilltog, och åtstramningspolitiken och den ekonomiska recessionen började kännas i folks vardag.

– Jag märkte att attityderna hårdnade, rasismen blev mer öppen i samhället – skinheadsens barn blev själva skinheads. Kontiolax var ett sådant ställe att det gick en buss till och från Joensuu varje timme. Efter skolan skyndade man hem för att äta, och sedan skyndade man vidare till bussen för att åka in till Joensuu och hänga. Men hände det att man missade bussen, fick man sedan stå vid hållplatsen och vänta i en timme på nästa. Och i de här situationerna fick jag ofta höra både de ena och de andra kommentarerna på grund av mitt utseende av folk som gick förbi. Ibland kunde situationerna hetta till ordentligt.

Den samhälleliga atmosfären blev etter värre efter Sannfinländarnas valseger, jytky, i riksdagsvalet 2011.

– Mina föräldrar tyckte att det var rentav otryggt att bo kvar, och övervägde att flytta bort från Finland. Men jag sade att ”vad blir bättre av att vi alla flyttar bort från Finland?”. Jag visste att det fanns en större mångfald i Helsingfors, och föreslog att vi skulle flytta dit i stället.

Riksdagen nästa

Och så blev det. Det var också i de tiderna som Suldaan Said Ahmed på allvar började fundera på att aktivera sig i politiken, en tanke som ändå hade grott en längre tid.

– Jag hade ju märkt att det inte fanns personer som representerade människor som såg ut som jag. När jag i skolan sa att jag siktade på att bli Finlands statsminister eller till och med president, så var lärarna inte precis uppmuntrande, utan i stället lät de mig förstå att ser man ut som jag, så har man inga chanser att klara sig i politiken. Jag menar, det är klart att man kan förklara att för en mörkhyad person i Finland finns det vissa utmaningar med att bli politiker, och att man får vara förberedd på att arbeta lite hårdare än många andra. Men att bara rakt ut säga att ”det går inte”. Så kan man ju inte göra.

Said Ahmed beslöt sig inför kommunalvalet 2012 att vara med och bygga upp ett Finland där mörkhyade och invandrare hade politiker att se upp till, och som representerade dem. Vänsterförbundet var det parti som kändes närmast hans egna tankar om solidaritet och mångfald, och han valde att ställa upp som obunden kandidat på Vänsterns lista. Resultatet blev en besvikelse – futtiga 91 röster räckte inte ens för att föra honom i närheten av en fullmäktigeplats. Han lät sig inte nedslås, utan konstaterade att resultatet fick han skylla sig själv för eftersom han inte gjort någon kampanj. Han ställde in siktet på kommunalvalet 2017, och beslöt samtidigt att också börja påverka inom partiet. Den gången gick det vägen – med strax över 1 000 röster blev han invald, med tre fler röster än Paavo Väyrynen. Sommaren därpå ställde han upp i Vänsterförbundets ordförandeval för partifullmäktige – och blev vald till partifullmäktiges viceordförande.

Nyligen meddelade han att han ställer upp i riksdagsvalet 2019. Vägen till riksdagshuset kan ändå bli svårforcerad i ett litet parti som Vänsterförbundet. För tillfället har partiet två invalda ledamöter från Helsingfors valkrets, och Said Ahmed måste antagligen sexfaldiga sin röstmängd från kommunalvalet för att kila in som tvåa efter Paavo Arhinmäki – om nu Arhinmäki ställer upp igen.

Rätten till värdigt liv

Suldaan Said Ahmed är på många sätt representativ för Vänsterförbundets moderna image: han är ung, värdeliberal, urban och lyfter gärna fram frågor om mångfald och antirasism. Inom vissa kretsar kan man i dag höra muttras att ”vänstern i dag bara talar om homon och invandrare”, och ”glömmer” att stå upp för arbetarnas sak. Utgående från Vänsterns riksdagsmotioner finns det föga belägg för det påståendet, men invandrings- och sexualitetsfrågor tenderar att få brett utrymme i medierna. Det finns de som frågar hur viktiga de klassiska värderingarna som socialism och arbetarkamp är för de unga politikerna. För Said Ahmed är saken självklar.

– Vänsterförbundet är ett arbetarparti, och det går inte att försvara arbetarklassen utan socialism.

”Solidaritet” är ledordet för Said Ahmed, det som för honom definierar Vänsterförbundets politik. Själv vill han inspirera folk till att bli aktiva deltagare i samhället. Politiken som förs borde enligt honom sporra till företagsamhet och ge människor en känsla av att de gör något som är värdefullt.

Han berättar om möten han haft med utslagna människor på gatan som berättat för honom sina historier, och hur uppenbart det blivit att dessa personer vill göra något vettigt, arbeta, studera, bidra till samhället. Ofta har de fallit offer för den stränga byråkrati som reglerar till exempel arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag. Gör man ett ”snedsteg”, till exempel tar emot snuttjobb eller studieplats, är man snabbt ute ur systemet.

Inom vänsterfältet diskuteras i dag allt flitigare den revolutionerande förändring som är på gång inom arbetslivet – automatisering och robotisering. Vissa forskare och arbetslivsfilosofer framhärdar med att det är oundvikligt att vi i något skede måste övergå till en annan typ av resursfördelning än en som i huvudsak är baserad på förvärvsinkomst, eftersom det inte kommer att finnas jobb för alla i framtiden. Andra hävdar att automatiseringen i sig skapar nya arbetsplatser.

– Arbetets vikt och värde är det nog ännu värt av framhäva, men det är sant att det skett stora förändringar i arbetslivet, delvis på grund av den politik som har förts i Finland under de senaste åren, en politik som gynnar höginkomsttagare. Men det är en förändring som kanske inte syns så tydligt i de välbärgades bostadsområden.

En basinkomst förespråkar Suldaan Said Ahmed ändå, liksom Vänsterförbundet som parti.

– Den skulle ge arbetslösa eller deltidsarbetande helt andra möjligheter att göra något meningsfullt under den tiden de inte arbetar: studera, utföra frivilligarbete, förverkliga sig själva på ett eller annat sätt.

Vill inte vara tankepolis

I Hufvudstadsbladet skrev Nicolas von Kraemer häromledes en essä, där han anklagade vänstern för att vara den nya puritanismrörelsen: vänstern agerar enligt von Kraemer tankepolis och kväver den samhälleliga diskussionen genom att kräva att alla enbart uttrycker sig på det sätt som vänstern anser vara politiskt korrekt.

Anklagelserna kontrasteras av att Suldaan Said Ahmed några dagar efter intervjun med Ny Tid berättar för tv-kanalen MTV om alla de mordhot och påhopp han som mörkhyad politiker för utstå.

När jag ber honom kommentera von Kramers diagnos över vänstern, suckar han lätt.

– Dels måste man komma ihåg att det som skrivs på sociala medier inte är verklighet. Jag har ibland bjudit ut personer på kaffe som har skrivit alldeles vidriga saker på sociala medier, och det har visat sig att ansikte mot ansikte har de varit hur trevliga typer som helst.

Vare sig vänstern eller Said Ahmed själv vill förbjuda eller kväva någon diskussion, om vilket som helst ämne, men:

– För att det ska gå att föra en vettig diskussion, måste ett basvillkor uppfyllas: en viss grundläggande respekt för andra människor. N

Text & foto: Janne Wass

RÄTTELSE: 19.6.2018 & 21.6.2018: I en tidigare version av texten stod att Suldaan Said Ahmed är viceordförande för partiet. I en tidigare version stod även att Said Ahmed var såväl Vänsterförbundets partifullmäktiges yngsta viceordförande genom tiderna, vilket inte stämmer. Said sade även i intervjun att han är första med flyktingbakgrund i ett finländskt partis partiledning – informationen kom från en artikel i Iltalehti, men det är oklart om den håller streck.

Sävligt om våldet och flyktingsituationen under Stora ofreden

Medan 1900-talets dramatiska skeenden ofta får stå fond i det finländska berättandet hamnar den äldre – ofta lika våldsamma – historien inte sällan litet i skymundan.

På senare tid har dock det tidiga 1700-talet aktualiserats i flera finlandssvenska verk: häromåret utkom exempelvis frilansjournalisten Inger Östmans facklitterära Tsarens gisslan. Peter den stores krigståg 1714 som behandlar tiden för Stora ofreden, och i höstas kom Carina Karlssons fina roman Algot (recenserad i Ny Tid 12/2017) som utspelar sig något senare, under Lilla ofreden på 1740-talet.

I sin nya historiska roman De okuvliga, som även den utgavs i höstas, tar Lars Strang – likt Östman – avstamp i Österbotten 1714. Efter slaget vid Poltava 1709 hade ryssarna, ledda av Peter den store, under de följande åren expanderat västerut. Snart låg hela det svenska rikets östra halva – det vill säga Finland – under ryskt herravälde. Ockupationen präglades av våld och förtryck, och framför allt Österbotten utsattes av hårdföra regementen. Städer och byar brändes ned, kvinnor och barn våldtogs och kidnappades, skyhöga skatter i form av spannmål och andra förnödenheter drevs in. Våldet och armodet drev folk på flykt, tiotusentals finländare – de flesta österbottningar – inledde den mödosamma vandringen runt kvarken eller gav sig ut på den farofyllda seglatsen västerut för att söka skydd i städer som Umeå eller Stockholm. Andra blev kvar.

Släkten Smeds två falanger väljer skilda vägar: ena familjen vandrar till fots mot Umeå, den andra stannar kvar och försöker gömma sig så gott det går. Genom denna uppdelning lyckas Strang hålla liv i berättelsen genom att växelvis följa familjernas parallella öden. Det är tur, för det handlar annars om en okonstlad epik av traditionellt snitt, som visserligen någon gång kan föra tankarna till sådana som Moberg och Linna, men som på det stora hela sävligt maler på utan egentliga höjdpunkter eller tempoförskjutningar. Handlingen är förvisso emellanåt dramatisk och våldsam så det förslår, men stilen gör den inte rättvisa, författaren förmår inte riktigt förtäta, koncentrera eller gestalta på det sätt som skulle behövas; med språket händer inte mycket.

Något som också drar ner läsvärdet litet är att boken lider av slarvig (eller obefintlig?) korrekturläsning, och emellanåt också bristfälligt redaktörskap. Småfel går ofta att fördra, men som när patriarken Anders Smeds barnbarn omtalas som hans söner blir det både förvirrande och irriterande.

Ekonomen och före detta företagsledaren Strang har tidigare berättat om den österbottniska släkten Smed i romanen Smedjan vid sundet som utspelar sig i mitten av 1600-talet. De okuvliga utgör en fortsättning på släkthistorien, men den går också bra att läsas som fristående roman då Strang på ett flinkt sätt återkopplar till tidigare episoder där så krävs. Den innehåller detaljrika inblickar i ett historiskt skede som tidigare varit relativt odokumenterat i litteraturen, och inte minst skildringen av flyktingtillvarons utsatthet ger också en viktig genklang i dag.

Text Tomi Riitamaa
Foto Lena Malm

Lars Strang:
De okuvliga.
Vilda Förlag, 2017. 

Vinterland

Hannele Mikaela TaivassaloHär är det här landet. Det är kallt, alla bor inte någonstans här heller, men de flesta gör det.
Husen omkring mig har dubbla eller trippla eller fyrdubbla glas för att hålla vinterkylan borta. Att elektricititen fungerar är vardag, att husen värms upp är vardag, att drickbart vatten rinner rakt ur min hemkran i mitt glas och över min kropp är vardag, att alla barn går i skola är vardag, det också. Jag tänker inte på det här varje dag, jag är inte särskilt tacksam. Jag är inte någon utpräglat god människa.

Här är det här landet, här är den här staden jag bor i, jag går på gatan från ett möte med belevade människor och möteskaffe och ärenden som inte är på liv och död, fast det ibland kan verka så. I snålblåsten går jag den sandade gatan fram, is under, och jag kan klaga på att folk ser sura ut där de skyndar förbi invirade i sina tjocka vinterkläder, men bredvid mig detonerar ingenting, jag är inte jagad av någon som vill skjuta mig på öppen gata för att jag inte smugglar vapen åt dem, jag lyssnar och hör maskiner som skottar snö några kvarter framöver, men det är inte skottlossning jag hör, och det jag hör är inga maskiner som väcker min oro.

Mitt huvud är så helt, så okrossat under min mössa. Husen är hela omkring mig.
Om någon som flytt från sitt eget land av otrygga orsaker ska få återförenas med sin familj här, så kräver det här landet att den som är på flykt ska ha en inkomst. Jag vet inte hur snabbt man kan lyckas få ens en tillfällig inkomst, om man är på flykt. Än mindre vet jag hur det är tänkt att man ska lyckas få ihop en inkomst som är tillräckligt stor.
Jag är rädd för att det är tänkt att man inte.
Om det här landet skulle kräva att också jag, för att få ha mina barn hos mig, skulle uppnå samma inkomstgräns.
Om det här landet skulle kräva att jag hade regelbunden lön och att den skulle vara tillräckligt stor.
Om det här landet krävde det av mig. Ja, då skulle jag inte få se mina barn.
Kanske jag egentligen inte borde få ha barn, jag kan ju inte heller ha råd med dem?
Vintern bränner på min hud. Men mina barns huvuden är hela. De får vara hos mig. De får stanna i det här landet där de fötts. I det här trygga landet.
Vi går inte och väntar på några plötsliga meddelanden om något annat.
Vi är födda här, det är någon sorts försäkran. Då hör vi hit. På något märkligt sätt. Lite som vidskepelse.

Jag är egentligen inte född just här, inte precis där jag bor nu, jag har vandrat vidare. Jag har inte bytt land, men jag har bytt plats, får man det? Det har alltid funnits en rörelse, folk har sökt sig till jobb, trygghet, sökt sig bort från saker. Varför fan har någon i tidernas begynnelse sökt sig hit, ända hit upp, till den här kylan, det här karga?
Jag drar in kölden, andas ut. Luften står som stackmoln omkring mig. Jag förstår inte. Men här är vi. Och inte ens inne i städerna känns det trångt. Det är långt ifrån trångt här, i det här landet.
Mina barns huvuden är hela. Också huset vi bor i är helt omkring oss.

När jag går, går jag snabbt, men det är på grund av kylan. Det är inte för att jag hör ljud som är avvikande och betyder att någonting är på väg, att gatan snart är ett hål under mig, inte ljud som får mig att tänka på att mina barn eller vänner eller föräldrar är där någonstans, där det där ljudet är, där det ryker, där någonting kanske har hänt, och jag är inte där, och jag vet inte. Nej, jag vet inte allt nu heller, och saker kan hända också här, men oftast tänker jag snarare på om jag hinner gå via Alko och köpa en flaska vitt, eller om jag svarat på översättarens fråga.
Jag behöver inte heller tänka på att mina barn är i ett annat land, och att jag inte vet vad som händer där, eller när vi ses nästa gång. Jag vet ju att vi ses, snart. Ses vi snart? Jag blir plötsligt osäker, skyndar på mina steg, snön knarrar under mina fötter. Man vet aldrig helt säkert när man ses nästa gång, inte gällande någon.

Varje gång jag ser ordet asylpolitiken så läser jag apokalypsen.

Mitt huvud är så helt. Mitt hår är nyfärgat och klippt, inte bortskjutet från huvudet tillsammans med skallbenet för att jag rört mig med fel människor. Jag ser mitt hus när jag svänger runt kröken, det är också helt. Det står där och väntar på mig, det är varmt där inne. Där inne finns mitt pass i en väska för att jag nyss kommit hem från en resa och jag är skriven på den här adressen, just den här gatan jag nu svänger in på. Jag behöver inte åka någonstans härifrån om jag inte vill, jag väntar inte på besked jag inte vill höra, jag är inte en god människa, jag går in och dricker mitt vin och äter mina lättstekta ägg och mina smörgåsar som om jag var en bortskämd femåring som måste få precis rätt saker för att inte börja krångla med maten, men allt det här har jag.
Det är bara snön som faller, tryggt och ljudlöst, söndrar inte mitt huvud.
Här är det här landet. Jag vet inte vad jag ska tro om det.
Är det en lättnad om allt som går sönder åtminstone inte går sönder här, utan någon annanstans? Går vi inte lite sönder också av det, alla?
Jag vet inte vad jag ska tro om det här landet. Om allt är välordnat här, jämfört med mycket annat i världen, varför väljer vi att inte ge av just det?

Allt det vi har. Allt det andra inte.

Jag vet inte vad jag ska tro om mig, där jag står handfallen i tamburen och ser på när snön smälter bort från mina stövlar, med den starka känslan av att jag tappat någonting viktigt. Det kan inte vara hemnycklarna, jag kom nyss in i värmen. Kanske är det tron på mänskligheten, den här världen, det här landet, mig själv. Allt vad vi har, och värmen instängd bakom fyrdubbla glas, världen hålls tryggt utanför. Att jag bara står här. Och världen rämnar. Och vi bara blundar för kylan.

Hannele Mikaela Taivassalo