Etikettarkiv: Folkets Bildningsförbund

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Folkrepubliken Svenskfinland

Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.

Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.

Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.

– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.

– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.

Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.

– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.

I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.

Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?

Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.

Delad finlandssvenskhet

När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.

Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?

– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.

– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.

Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.

K.H. Wiik.

En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.

– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.

Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.

Socialistiskt familjeföretag

Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).

DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.

Harri Edgren, Folkets Bildningsfšörbunds sekreterare 1955-1974. Bilden antagligen tagen pŒå 1960-talet.

1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.

Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.

Carita Nystršöm och Birgitta Boucht vid kongresscentret i Siikaranta i KyrksläŠtt i september 1974. Foto: Peter Lodenius.

Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.

Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.

Ny Tids chefredaktšör, riksdagsmannen och skŒådespelaren Georg Backlund avtackas av en representant fšör samfundet Finland-Sovjetunionen i samband med Backlunds pensioneringsfest pŒå Kulturhuset i Helsingfors 11.11.1977. I bordet, fr.v: Aili Backlund, Georg Backlund, Ingegerd Asplund, Margaretha Romberg, Mikael Romberg. Atos Wirtanens nŠäsa sticker fram till vŠänster.

– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.

På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.

Språkfrågan och den delade vänstern

Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.

Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).

Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.

– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.

För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.

Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.

Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.

– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.

Den finlandssvenska nationaliteten

Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.

I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.

I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.

I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.

– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.

– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.

Nya frågor tar över agendan

Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.

Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.

Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.

Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.

– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.

Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N

Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv

Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.

Kejsaren är alltid naken

Om man som Helsingforsbo har velat ta del av Folkets bildningsförbunds filosoficaféer har man i regel varit tvungen att ta sig till Åbo. Så inte tisdagen den 3 december då FBF i samarbete med Röda Rummet ordnade ett filosoficafé på antikvariat Sofia i Kajsaniemi i Helsingfors.

Huvudperson var filosofen Joel Backström som talade på temat ”Skenbara katastrofer och katastrofala skenbarheter. Om samhällsklimatets förändringar”. Eller som det hette i förhandsinformationen: Vad är relationen mellan den samhälleliga klimatförändringen och väderleken i den egna själen?

Backström inledde med att återberätta H.C Andersens berömda saga Kejsarens nya kläder, som ett försök att illustrera det sociala skenets väsen och auktoritet. Sagans sensmoral är naturligtvis inte att den nakna kejsaren och den tigande befolkningen skulle visa någon form av undantagstillstånd. Tvärtom – också de gånger kejsaren åker förbi iförd fysikt påtagliga textilier deltar både han och omgivningen i ett sorts skådespel

Just mode och kläder tjänade i Backströms anförande som exempel för att synliggöra den samhälleliga och allmänna auktoritet som säger ”vad som är rätt”, eftersom vi lätt kan relatera kläder och mode till vårt eget beteende. Hur reagerar vi till exempel när vi om tjugo år får se bilder av hur vi gick klädda 2013? Sannolikt med någon form av bestörtning, eller åtminstone häpnad? Hur kunde jag klä mig så där?

– Poängen är att vi kommer att tycka så helt på riktigt. Precis som vi nu, lika uppriktigt, tycker att vi ser okej ut. Det är min ”personliga uppfattning”– och ändå något som helt uppenbart inte har någonting alls att göra med min personliga uppfattning, eftersom den kommer att vara helt annorlunda om 20 år. Inte för att jag själv tänkt efter, utan för att jag följt med en viss allmän tidsanda, modet. Det här sätter ett frågetecken framför idén om vad som är ens egen åsikt, smak eller omdöme.

Samma mönster gäller förstås inte bara kläder, utan så gott som allt. Också vetenskapens förment objektiva värld är full av trender.

– Frågan är snarast om det finns någon slags ställe där det här inte gäller?

Filosoficaféets publik och Joel Backström hann under kvällen diskutera en hel del aspekter av samhället och dess invånares sätt att interagera i en kapitalistisk kultur där formen för kollektivism paradoxalt nog är att upprepa ett individualistiskt mantra.

– All reklam fungerar på samma sätt. Man säger inte: ”Köp den här bilen – alla andra har köpt den”. Man säger: ”Köp den här bilen, så kommer du att vara speciell”. Och fast alla andra också har köpt den så är också de väldigt speciella… Den undertext reklamen använder för att sälja är inte löftet om att du blir dig själv, utan hotet om att du blir dig själv om du inte köper – då är du inte som alla andra utan helt out.

 

Fredrik Sonck


Filosoficaféer kör igång igen

Efter ett uppehåll på ett drygt halvår ordnar Folkets Bildningsförbund (FBF) filosoficaféer igen. Det var våren 2012 som FBF drabbades av ett hårt bakslag då undervisningsministeriet skar ner föreningens anslag med 54 procent. Trots att undervisningsministeriets nominella besparing var liten – cirka 7 000 euro – slog den hårt mot FBF:s småskaliga och ideella verksamhet. Som en konsekvens tvingades föreningen inhibera de filosoficaféer som planerats för hösten 2012. Avsikten med filosoficaféerna har varit att skapa ett öppet och kritiskt medborgarforum och en demokratisk diskussion om samhälleligt och mänskligt viktiga frågor. Genom året har de dessutom blivit rätt populära.

– En direkt orsak till att vi kan ordna filosoficaféer under våren är att Konstsamfundet beviljat bidrag, säger FBF:s verksamhetsledare Jonas Ahlskog.

Han berättar att också andra finlandssvenska fonder preliminärt varit tillmötesgående, men att det ännu inte tagits beslut om andra bidrag. Hur det går med undervisningsministeriets understöd för detta verksamhetsår är också oklart. För att bättra på ekonomin har det föreslagits att FBF skall börja ta inträde till filosoficaféerna, men den tanken ställer sig Ahlskog skeptisk till.

– Jag tror inte att bildningsverksamhet skall ha ett kundförhållande till besökarna. Vi finns till för att uppmuntra demokratiska och öppna samtal, men också för att uppmärksamma frågor som glömts bort och därför kan inte utgångspunkten vara att ämnesvalet borde dra publik.

Det första filosoficaféet för våren 2013 hölls redan den 27 januari då filosofen och bildkonstnären Göran Torrkulla talade på temat ansvarsfullt handlande och förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter.

Övriga föredragshållare under våren är Eva Nilsson, sakkunnig vid Kepa, Martin Gustafsson, professor i filosofi vid Åbo Akademi, Li Andersson, ordförande för Vänsterungas och Roland Paulsen, sociolog.

Näst i tur är Eva Nilsson som söndagen den 10 februari talar på temat Varför lyckas vi inte råda bot på global fattigdom?

Filosoficaféet ordnas fortsättningsvis vid restaurang Skolan på Eriksgatan 18 i Åbo, med start klockan 17.00.

Fredrik Sonck 


Både central och marginell

Jag mötte Peter Lodenius första gången på Folktidningen Ny Tids redaktion på 1970-talet. Jag visste inte då att den där mannen som satt dold bakom lutande tidningshögar, anteckningsblock och matrester skulle bli mitt universitet för lång tid framåt. Han lärde mig vänsterpolitik, solidaritet, journalistik, vänskap och något om svampplockning. Han fanns till hands i svåra situationer, sådana situationer som feminister och folkbildare kunde råka ut för när striden mellan folkdemokrater, kommunister, socialister, trotskister, maoister och andra tänkare svallade som värst. Peter noterade och skrev promemorior om vad som sagts och utspelats vid olika möten. Carita Nyström och jag, nyanställda vid Folkets Bildningsförbund, var mestadels alldeles för upprörda för att hinna lägga märke till detaljer. Men Peter stödde och uppmuntrade, satte mången gång sin egen position på spel för oss.

Otaliga är de inofficiella protokoll som Peter åstadkom. Otaliga är de översättningar av tjeckiska dissidentförfattare som han tillhandahöll. Otaliga är de vykort från världens alla hörn som han sänt mig. Vykorten är tättskrivna med minimal handstil, långa berättelser som ryms på ett frimärksstort utrymme. Ibland tar utrymmet dock slut. Då skriver han: “jag fortsätter historien på ett kort till XX. Du kan ju kontakta henne om du är intresserad”. En genial idé, som kunde sättas i system i dessa kontaktlöshetens tider. Ett nätverk av vykort med olika mottagare som måste hitta varandra för att få grepp om helheten.

Peter är både central och marginell. Folk säger att han är arbetsnarkoman, vilket han är. Men han är också en vandrare i djupa skogar, där inga förhatliga cocktailparties, inget minglande, inga gruppmöten kan hållas. Kanske går han där och funderar på böcker han ännu ska skriva, resor han vill företa sig. Kanske han bara ser sig omkring och njuter av naturens underligheter.

Nu fyller denna legendariska och ofta osynliga Lodenius 65 år och blir pensionerad. Han kommer att bli hyllad och han kommer att se både generad och irriterad ut. Han är inte särskilt bra på att stå i centrum på en scen. Antagligen kommer han att ha svårt att få skjortan att hållas på plats innanför byxlinningen, och när tillräckligt många mänskor upprepat mantrat “hur skulle Ny Tid nånsin ha klarat sig utan Peter” så kommer han att försvinna bakom något draperi.

Somliga säger att han liknar Michael Moore. Jag tänker mera på honom som en själsfrände till filmaren Roy Andersson. De har samma varma blick, samma envishet i sin yrkesutövning, samma respekt för ett gott utfört arbete, samma kritiska samhällssyn och samma hopplösa oreda i sina arbetsrum. I en intervju konstaterar Andersson ändå milt att han har koll på var allt finns. “Fast om nån skulle få för sig att städa här så skulle det bli kaos.” Låter som Peter.

Inte för att jag vet om Peter sett någon av Anderssons filmer. Jag tror att han är en sällsynt biobesökare. En gång blev jag riktigt förbannad på honom när han påpekade att han aldrig sett en amerikansk film och tyckte väldigt illa om tv. Samtidigt gladde det mig att han var så inskränkt fundamentalistisk på detta område. Det var skönt att han hade sina blinda fläckar.

Han har nog många andra fel också men det struntar jag i. Sina vänner ska man vara rädd om, minnas vad man lärt sig av och gratulera från hjärtat på födelsedagen. Denna och alla kommande.

Birgitta Boucht