Etikettarkiv: Folktinget

Vänstern framåt i Folktinget

De 75 nya ledamöterna i Folktinget har utsetts efter kommunalvalet. Platserna i Folktingets högsta beslutsfattande organ delas ut till partierna i kommunalvalet enligt den mängd röster som deras svensk- och tvåspråkiga kandidater fått i valet. Platserna i folktinget går ändå inte automatiskt till de kommunalvalskandidater som får mest röster, utan partiernas distriktsorganisationer utser Folktingskandidaterna bland sina egna medlemmar, i rangordning. Li Anderssons goda valresultat i Åbo säkerställer således att Vänsterförbundet får två Folktingsmandat i Åboland, trots att Andersson inte själv är uppställd i Folktingsvalet.

Att svenskspråkiga kandidater i Vänsterförbundet gjort ett kanonval står tydligt, då Vänsterförbundet fördubblar sina mandat från 3 till 6. Också SDP gick framåt med ett mandat från 10 till 11. Ökningen kunde till och med ha varit större, men hejdas en aning av att mandaten i år omfördelas så att Ålands statiska andel ökar från 5 till 7. De gröna höll sina 4 mandat, och SFP gick bakåt med 3 mandat. SFP behöver ändå inte oroa sig för ett rödgrönt övertagande, eftersom partiet fortfarande har stadig enkel majoritet med 40 av de totalt 75 mandaten. Samlingspartiet gick bakåt till 4 mandat, Centern backade till 1 mandat och KD håller sina 2. Socialdemokraterna är alltså näst störst, följt av Vänsterförbundet. Ett intressant fenomen är att De grönas svenskspråkiga kandidater i kommunalvalet inte verkar ha gynnats avsevärt av partiets framstormande i Finland i stort.

Vänsterförbundets nya ledamöter är Joonas Leppänen och Mia Haglund [bilden] (Helsingfors), Birgitta Gran (Nyland), Tomy Wass, Jan Otto Andersson (Åboland) och Siv Ågren (Vasa). Bland socialdemokraterna hittar man bland annat Elisabeth Helander, Thomas Micklin, Anette Karlsson, Jacob Störbjörk och Johanna Överfors. Gröna ledamöter är Charlotta Wolff, Jonas Heikkilä, Mona Lehtonen och Tuula Närvä. Bland SFP:arna på vänsterflanken är till exempel Björn Månsson och Thomas Rosenberg invalda.

Folktinget har ibland beskrivits som Svenskfinlands inofficiella riksdag, även om organisationen inte har någon reell makt. Organisationens syfte är att bevaka finlandssvenskarnas och svenskans intressen. Folktinget sysslar med olika former av lobbningsarbete och finansierar också olika typer utredningar.

Text & foto Janne Wass

Levande språk

Förra veckan presenterade Svenska Finlands folkting sin skrift Handlingsprogram för ett Finland med två levande nationalspråk. Det finns tunga namn bakom handlingsprogrammet. Ordförande Martti Ahtisaari är de facto det tyngsta man överhuvudtaget kan komma med i en finländsk kontext, men också Pekka Haavisto (De gröna), Annika Lapintie (Vänsterförbundet) och Kimmo Sasi (Samlingspartiet) är tongivande politiker inom sina respektive partier. Alla partier utom Sannfinländarna – vilken överraskning – har deltagit i arbetet.

Den tunga styrgruppen och det faktum att handlingsprogrammet består av förhållandevis konkreta förslag är det som gör programmet intressant. Annars innehåller det få exempel på nytänkande i språkfrågorna. Mycket handlar om att hitta bättre rutiner och strategier för att verkligheten bättre ska motsvara de krav som redan ställs i till exempel språklagen.

Mest uppseendeväckande – och därmed också mest uppmärksammat – är det konkreta, om än inte nya, förslaget om en minister med ansvar för nationalspråken. Utan alltför kraftig byråkratitillväxt kunde ett sådant statsråd bli en viktig manifestation av Finlands tvåspråkighet, med både en symbolisk och en praktisk betydelse för svenskans ställning. Frågan är förstås om den blivande regeringsbildaren vill ta förslaget på allvar, speciellt skeptisk kan man väl vara gällande de större borgerliga partiernas intresse. I sig är förslaget däremot hur som helst bra. Om det sedan verkligen blir en nationalspråksminister vore det bäst om posten inte gick till SFP, eftersom det skulle underminera dess status. Ministern i fråga borde uppfattas som neutral också bland den del av befolkningen som är skeptisk till svenskan i Finland och ser SFP som en smal intresseorganisation.

Handlingsprogrammet innehåller förutom nationalspråksministern en hel del värdefulla ställningstaganden om tidigarelagd svenskundervisning, svenska Yles finansiering, språkombudsmän och integration av invandrare i tvåspråkiga miljöer. Roligt är också att myten om att valfriheten gynnat språkinlärningen i Finland avfärdas (det finns heller ingen naturlag som säger att obligatoriet i sig skulle vara demoraliserande). Åtgärdsförslagen kunde med andra ord mycket väl fungera som debattunderlag, men visst är idén med Ahtisaari & co:s arbete att det i första hand skall finnas på bordet under de kommande regeringsförhandlingarna.

Det arbetsgruppen inte lyfter fram är språkfrågans relation till en bredare, samhälleliga kontext. Man behöver inte vara ett dugg konspiratorisk för att se en parallell mellan nedmonteringen av välfärdsstaten och det snålare språkklimatet. En förutsättning för högerns nedmontering av välfärden har varit att ge individen ett större ansvar för sitt välbefinnande. I en ideal värld är det kanske inte någon dum idé. Men i verkligheten skapar medvetenheten om att individens misslyckande lämnar henne ensam och utsatt, en ängslighet som inte är någon stadig grund att bygga mellanmänsklig respekt och tillit på. Denna ängslighet föder sedan de alltför snäva, alltför egocentrerade och alltför kortsiktiga perspektiv som får obligatorisk skolsvenska, tjänstemannasvenska och annan svenska att framstå som jobbig, onyttig och onödig.

Fredrik Sonck