Etikettarkiv: Fotografi

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Blir arkiven och museerna i kläm när data ska skyddas?

Kan arkiv, museer och biblioteken bli lidande när den nationella dataskyddslagen godkänns?  Allt hänger på hur riksdagen tolkar begreppen känsliga personuppgifter och det allmänna intresset.

Få kan väl ha missat störtfloden av nyheter och e-postmeddelanden om GDPR, EU:s nya dataskyddsförordning som trädde i kraft den 25 maj. De flesta blev väl till slut dödströtta på att få höra om alla företag som uppdaterat sin integritetspolicy.

Men medan många kan unna sig att avfärda GDPR (se faktaruta) utan att ägna dess verkliga innebörd desto mer uppmärksamhet handlar det om en omfattande och betydande omställning för alla dem som hanterar personuppgifter. Medan förordningen redan trätt i kraft när du läser denna text har inte den uppdaterade nationella dataskyddslagstiftningen för Finland ännu blivit färdigbehandlad, och troligen kommer riksdagen inte att hinna behandla den innan midsommar. Därför är vissa aspekter av den nya lagen fortfarande oviss.

Ursprungligen var det meningen att den nationella dataskyddslagen skulle vara klar och träda i kraft samtidigt som GDPR, men för tillfället är det fortfarande oklart exakt när den kommer att bli av. Att de så kallade känsliga uppgifterna får extra mycket skydd är ju till synes en väldigt positiv sak, men eftersom direktivets utgångsläge är att all hantering av känsliga uppgifter som inte får undantagstillstånd är förbjudet för det med sig orosmoment, speciellt för en viss typ av tjänster.

– Det värsta som kan hända i det här skedet, ur vårt perspektiv, är att lagförslaget godkänns av riksdagen i den form som det nu är, säger Jonas Lång som företräder SLS i ABM-sektorns (arkiv, bibliotek och museer) juridiska nätverk.

Lång avser här att arkiv- och kulturarvsorganisationers förutsättningar att bedriva sin verksamhet i mycket hänger på något som kallas ”allmänt intresse” som utgör den lagliga grunden för att erbjuda material för allmänheten.

– De två mest centrala begreppen, och även de största orosmomenten för oss här är just ”känsliga uppgifter” och ”allmänt intresse”. För det första, för att ta ett banalt exempel, kan vi ju tänka oss ett bröllopsfoto. Där kan man se personerna, deras etniska ursprung i viss utsträckning, deras sexuella läggning med avseende till vilket kön paret är, samt religiös övertygelse om det är i en kyrka. Detta foto innehåller alltså känsliga uppgifter. Om nu inte allmänt intresse specifikt definieras till att innefatta vår verksamhet är det alltså förbjudet att tillgängliggöra detta foto för allmänheten. I och för sig gäller förordningen bara levande personer. Och det hör ju till kulturarvsorganisationers uppgifter att göra det möjligt för folk att ta del av sin kultur och historia, fortsätter Lång.

Inte svårt att fixa

Lång säger ändå att det är rätt osannolikt att lagen inte skulle ändras för att innefatta de ändringar nätverket söker.

– Det är justitieministeriet som beredde det här lagförslaget. Det finns emellertid ett utlåtande av undervisningsministeriet där man lyfter fram dessa frågor och även kommer med ett konkret textförslag till förvaltningsutskottet. Går det igenom skulle den här saken lösa sig.

Enligt Lång är det alltså farligt om formuleringen är alltför vag, men det finns också en risk med att vara alltför tydlig.

– Till exempel hembygdsföreningars verksamhet är ju också viktig, även om de inte alltid är så professionellt skötta. Om definitionen på allmänt intresse blir alltför snäv kan de också falla utanför i så fall.

Hur reagerar du om förslaget klubbas igenom i den nuvarande formen?

– Jag tycker det vore fullständigt absurt, men i så fall får vi väl bara lobba för en ändring. Vi får se hur det blir bara utskottet ger sitt betänkande.

Text Felix Fortelius
Foto Väinö Kannisto 

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

En egen plats i världen

Utställningen Hemland på årets festival för politiskt fotografi lyfter på ett sympatiskt sätt fram människan bakom de omskakande och dramatiska reportagen om flyktingar och invandrare som vi är vana att se.

Att kunna summera upp en utställning med politiskt fotografi som ”sympatisk” är, så här i efterhand, inte vad jag hade väntat mig. Men Hemland, helheten av elva olika fotografers alster som nu finns på fotografiska museet, lämnar just det intrycket. Kuratorn har valt att fokusera på enskilda människor och deras vardag, snarare än på dramatiska och omskakande reportagebilder. Det är som att få träffa en rad bekantas bekanta från mycket olika förhållanden. Ärliga, empatiska och stundvis sorgsna möten människor emellan.

Det bärande temat i utställningen är människans och platsens betydelse för varandra. Vi stiftar bekantskap med eremiter som helt dragit sig undan samhället, med Rysslands periferier, där tiden tycks ha stått stilla och med lagliga och olagliga flyktingar. Många av konstnärerna har valt att ställa upp människorna de fotograferat framför deras hem/arbetsplatser/favoritställen, med en blick in i kameran som tycks säga: detta är mitt, hit hör jag. Så gör till exempel Laura Böök i sin fina serie om kongoleser i Pudasjärvi, liksom Tuomo Manninen i sina grupporträtt av människor på deras arbetsplatser i palestinska Ramallah.

Adrian Paci använder samma grepp, men i hans serie ”Back Home” får det andra betydelser. Här står albanska utvandrare uppställda framför kulissmålningar av sina forna hem i Albanien. Målningarna, i gråbruna toner, har något sorgmodigt över sig medan människorna verkar desto mer levande. Fotografierna väcker tankar kring vår relation till det vi lämnat bakom oss och – vilket gäller hela utställningen – priset man betalar för att korsa gränser.

Att många av verken fokuserar på det stillsamma och personliga innebär ändå inte att grymheterna sopas under mattan. I Katja Tähjäs bildserie om papperslösa immigranter, med texter av Kaisa Viitanen, kniper det till ordentligt. Tittgluggen öppnas mot osäkerheten, riskerna och hänsynslösheten man utsätts för utan en laglig plats i samhället. På dessa bilder poseras det inte, här irras det med blicken och ansikten vänds bort.

Permanent tillfällighet

Som helhet är Hemland, festivalen för politiskt fotografi 2016, alldeles ovanligt helgjuten och konsekvent. Till och med de historiska referenserna, där de plockats med, bildar sin egen sammanhängande kedja. Där är tre olika tillbakablickar till sjuttiotalet: en till studiofotografens Kongo, en till finska invandrare i Eskilstuna och en till ”Djävulens trädgård”, ett flyktingläger i Västra Sahara. Där Eskilstunas och Kongos sjuttiotal känns avlägsna har mindre förändrats i Sahara.

Kerttu Matinpuros video och Sanni Seppos bedövande vackra fotografier för oss dit, till flyktinglägret i västra Algeriets öken. Det provisoriska tältlägret från sjuttiotalet har blivit permanent och hyser nya generationer. Flyktingskapet har blivit det normala, men man kan inte rota sig i ett flyktingläger och framtiden tycks aldrig komma. I Matinpuros video formuleras många tankar som går som röda trådar genom hela utställningen: den permanenta tillfälligheten, hemlandet som förvandlas till fiktion och hur lätt tystnaden lägger sig över långvariga orättvisor.

En stor del av behållningen av utställningens verk får man redan av att läsa presentationstexterna: vart fotografen rest och varför. Fotografen blir en referenspunkt och ett transportmedel till det främmande. Man tar till sig – eller åtminstone funderar man över – motiven och den personliga upplevelse som projektet måste ha varit. Det gör också Hemland till en ovanligt lätt utställning att få grepp om, för man vet alltid precis vad det är man ser och varför.

Med andra ord är fotografiserierna helheter som sträcker sig långt bortom det visuella. Man kunde till och med säga att det politiska uttryckligen är detta andra: valet av vart, vem och varför. Bilderna bjuder i sin tur på en rik associationsyta av universella mänskliga teman som alla kan känna igen sig i, ett öppet fält där tankarna får rulla vidare och hitta fäste.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Laura Böök:
Walking on Rivers

Festivalen för politiskt fotografi 2016: Hemland. Finlands fotografiska museum. Till 30.4.2016.

Modernitetens nya landskap

The Hambantota Connection är en ny bok som kombinerar fotografi, etnografisk forskning och teoretisk abstraktion för att närma sig en stad i omvälvning. I Hambantota i Sri Lanka blir geopolitiska förändringar påtagliga i stora byggprojekt och flöden av energi och kapital. Ny Tid har träffat Karl Palmås, en av de tre aktörerna bakom boken.

The string of pearls, pärlbandet, kallar amerikanska underrättelseanalytiker de hamnar som säkrar Kinas nya kommunikationsled längs med Indiska oceanen ända till Mellanöstern och Afrika. Ett antal strategiskt placerade hamnar har uppförts i välvilligt inställda länder längs med kustremsan, ofta finansierade med lån från kinesiska staten. Detta pärlband är av stort intresse för underrättelsetjänster i både i USA och Indien, och särskild uppmärksamhet riktar man mot den lilla staden Hambantota i Sri Lanka. Tsunamin 2004 förstörde staden och ryckte bort en stor del av dess befolkning. Men bara några år efteråt påbörjades storskaliga byggprojekt, som skulle göra Hambantota till landets andra centrum efter Colombo. Sedan 2008 byggs en hamn som vid fullbordandet förväntas bli Sydatsiens största. Dessutom uppfördes här en cricketarena för världsmästerskapet 2011, ett internationellt flygfält, och Sydasiens största konferenscentrum. Men istället för att lätt kunna placeras in i den vanliga berättelsen om modernisering, är Hambantota en plats som utmanar den vedertagna idén om modernitet som bygger på ett allt mera förlegat västcentrisk historieperspektiv.

Fortsätt läsa Modernitetens nya landskap