Etikettarkiv: Framtiden

Från epokgörande sexsymbol till förvirrad cyberpunkare

eller hur Billy Idol sabbade sina chanser att vara relevant i en post-Reagan-värld.

Billy Idol som besökte Kuopio RockCock-festivalen i juli (se recensionen på sidan 49) var ett av 1980-talets stora MTV-fenomen. Med sitt peroxidblonda hår och sin utmanande persona var han omedelbart igenkännlig och blev ett uttryck för 1980-talets excess. Men han försvann nästan helt ur det kollektiva medvetandet efter floppen med Cyberpunk-albumet 1993 och det skulle dröja långt in på 2000-talet innan han igen var tillbaka. Att göra musik med cyberpunktema, en litterär genre som är ett slags mishmash av futuristisk teknologi ur ett gatuperspektiv, sociala omvälvningar och nationalstatens haveri, var Idols försök att hålla sig relevant i ett 1990-tal där artister som etablerat sig ett decennium tidigare hade allt svårare att behålla sin publik, och framför allt att hitta en ny.

Billy Idol, född som William Broad i Storbritannien, är i dag 62, han turnerar, gör ny musik, och verkar ha hälsan i behåll. Med tanke på hans livshistoria är det ett mindre under att han är där han är i dag, och han har utan tvekan spelat sina kort betydligt bättre än många andra av 1980-talets storheter. Trots det har den här självutnämnda eviga rebellen knappast känts relevant sedan karriärtoppen på 1980-talet. Går det längre att chocka en värld som upplevt både Marilyn Manson och president Donald Trump?

Innehåll bakom ytan

Billy Idol lyckades redan en gång med en förvandling: 1981 lämnade han den döende punkscenen som han varit med om att forma i London med sitt band Generation X, och landade som soloartist i New York.

Idol hittade gitarristen Steve Stevens, vars effektiva, behärskade spelstil genast fungerade i samspel med Idol: även om Billy Idol-soundet är stort finns det i Stevens spelande en känsla av tryckkokare. Idols egen framtoning växlar mellan det glammiga, som han också uttryckte i Generation X, och det aggressivt punkiga med peroxidblont hår och nävar pumpande i luften.

Tittar man noggrannare ser man att Billy Idols pumpande nävar inte så mycket är en invit till verkligt slagsmål som det är en pose, och i sin svettiga rytmiskhet har han något annat på hjärtat än att slåss med etablissemanget. Det här noterades också inom punkkretsar under Generation X-tiden på 1970-talet, inte alltid med gillande.

Efter EP:n Don’t Stop och albumet Billy Idol, båda framgångsrika, slog Billy Idol definitivt igenom 1983 med det andra albumet Rebel Yell. Idols manager Bill Aucion, som också var KISS’ manager, hade kopplingar till TV-branschen och visste att Nordamerika skulle begåvas med en TV-kanal som sände musikvideor dygnet runt. Billy Idol var snabb att utnyttja sin visuella framtoning maximalt genom MTV och han antog en provokativ persona som man för att parafrasera American Psycho-författaren Bret Easton Ellis kunde säga att till en inte obetydlig del byggde på att utmana imperiet.

Idols provokation bestod inte av idéer om hur samhället skulle vändas upp och ner, däremot körde han med en utpräglad bad boy-image som svarade direkt mot den sortens figurer som morsor och farsor varnat för i alla tider. Utanför musiken höll han ofta på med ett töntigt högstadievärsting-uppförande, detta långt in på 1990-talet, vilket också gjorde att han var enkel att avfärda som en idiot. Det här var inte heller, ens enligt honom själv, en helt orättvis beskrivning. Men det var bara en del av sanningen – något väldigt fundamentalt fattade han bättre än de flesta eftersom han blev ett av 1980-talets stora fenomen inom pop/rockmusiken. Det har också blivit tydligt då han på senare år talat om sin musik och kontexten han växte upp i, eller skrivit om i sin biografi, som han tvärtemot många andra i branschen faktiskt har skrivit själv.

uppror mot vem?

Billy Idols första musikvideor, ”White Wedding” och ”Dancing With Myself” (den första regisserad av musikvideolegenden David Mallet, den senare av TobeTexas Chainsaw Massacre” Hooper) etablerade Billy Idol som MTV:s (degenerade) ansikte. Hans videor är genomgående estetiskt intressanta, oftast osande av kåthet. Filmerna objektifierar ofta främst Billy Idols egen kropp i den då nya 1980-talsstilen där kameran inte viker eller drar sig för att hårt styra ögat. Men genom hela hans karriär finns i bakgrunden också ett världsbygge som både grafiskt och ljudmässigt transcenderar hans signaturvrål owww, yeah, come-on.

På hans två skivor från 2000-talet finns direkta ljudreferenser till låten ”White Wedding” från 1982, i ”Trouble With the Sweet Stuff” från skivan Charmed Life finns rösttekniker som återkommer i Cyberpunk-albumet, ”Dancing With Myself”-videon har klara cyberpunk- och Mad Max-referenser och videon till ”Catch My Fall” (David Mallet, 1985) leker med både noir och futuristisk estetik. Karaktären Billy Idol är som en seriefigur som kan placeras i olika fiktioner som ändå alla har en omisskännelig Billy Idol-stil. En distinktion kan ändå göras i ”New York-känsla” för 1980-talet (mörkare, blåtoner, tätare), och ”Los Angeles-känsla” (orange färgskalor, vidare, öppnare) för 1990-talet och framåt.

Den explicita sexuella/pornografiska framtoningen är också intressant. Hur placerar den sig i en manlig rock/pop-kontext? Glam- och hårdrocken har alla ingredienser av den, men få, om någon, i mainstreamfåran var så nära att slira över i obscenitet som Idol. Med obscenitet menas här en för tiden ”sexuell oanständighet” som kunde ha gjort honom portförbjuden i officiella sammanhang. Hur framstår Idols framtoning i jämförelse med kvinnliga artister av samma tid? Är han närmare en samtida Samantha Fox än Madonna? Den fullständiga skamlösheten (som är beroende av ett skam-samhälle – mer om detta senare) är närmare Fox, medan stilmedvetenheten och förståelsen för det visuella mediet är närmare Madonna. Han är också närmare Madonna i den raka blicken, men långt från Madonna i att han inte har någon dialog med det samhälle som kan tänkas bli upprört. Det finns heller inga faders- eller modersfigurer han gör upp med.

Ännu om det explicita: det finns ingen som ska förföras, övertalas, luras i säng – i blicken finns en direkthet som förväntar sig samma direkthet av den som möter. Tillsammans med hans seriefigursframtoning och att han överlag är over the top på alla fronter, i kombination med hans signaturflin – det sneda, svårtolkade, lite hotfulla Elvisgrinet – finns det en fråga om vad direktheten betyder. Men något över tilltalet är uppfriskande, samtidigt som den väg han valt och bjuder in på inte nödvändigtvis leder in i den stora friheten utan snarare till akuten – dit den också tog honom själv ett antal gånger. En av gångerna var han kliniskt död av en överdos av partydrogen GHB.

Blade Runner och Neuromancer

Billy Idols texter innehåller inte sällan kulturella referenser, men består ofta av nonsens med en del fyndiga ordföljder och direkta sexuella markörer. Det stora rytmdrivna soundet fungerar bra i vardagsrum, kök och bil, men det är i kombinationen ljud och bild som hela Billy Idol framträder. Förutom 1980-talsvideorna bör nämnas den av David Fincher regisserade videon till Doorscovern ”LA Woman”, som har tydliga Blade Runner- och andra cyberpunkinslag, och de musikvideor som gjordes i samband med Idols kommersiella haveri: Cyberpunk-albumet.

Cyberpunk, utgiven 1993, blev en katastrofal flopp. Hur Idol kunde föreställa sig att något sådant skulle kunna gå hem för en större publik är obegripligt. När han står på scen i ett av de få tillgängliga videoklippen från No Religion-turnén verkar samma sak ha gått upp för honom själv, men albumet förtjänar ändå en djupare analys. Världsbygget är intressant som helhet, och nu talar vi om Billy Idol och inte Iron Maiden: Idols cyberpunksånger tar en ut på märkliga erotiska och psykopatiska äventyr och inte ut på något slagfält som soldat i framtiden. Men delarna i sig, speciellt texterna, är helt hopplösa – de är, om inte helt och hållet camp, så ibland alltför nära.

Cyberpunkfantasierna säger Idol att började då han råkade ut för en motorcykelolycka år 1990. Han var på väg hem från studion, kollrig i tankarna efter de rapporterat fantastiska excesserna under inspelningen av Charmed Life, och satt och tänkte på Peter O Toole på motorcykel i filmversionen av Lawrence av Arabien, då han blev påkörd från sidan och nästan förlorade ena benet. På akuten, kopplad till diverse maskiner och efter omfattande operationer, blev han inspirerad av cyberpunken, kopplingen mellan människa och maskin och kemikaliernas förmåga att förändra medvetandet – det senare som nämnt ingen nyhet för honom.

När det år 1993 blev dags för presspresentation av det nya Cyberpunk-albumet sade han sig ha läst William Gibsons Neuromancer, vilken han också krävde att journalisterna skulle ha läst innan de fick prata med honom, och han verkade på allvar tro att det fanns en mainstreambeställning på technopop-rock som skildrar en dystopisk framtidsvärld. Han var också begeistrad av att med en Macintosh ha skapat sin egen studio i garaget och där framställt ett album i vad som för honom var rekordfart, samt det nya internet. I promomaterial från tiden sitter han och skriver på ett tangentbord med en något osäker tvåfingersteknik – direkt kommunikation över nätet med fansen i en BBS! Han säger att Cyberpunk är hans svar på Nirvana och grungen.

Vad gick fel?

Det är svårt att på kort utrymme utreda exakt var det går snett, men vill man sätta fingret på något, så är det ”påklistradheten”. Billy Idol lyckas inte göra kopplingen mellan samtid och framtid – om man vill hitta ett album som fångar stämningen i William Gibsons litteratur så är U2:s Zooropa inte det dummaste stället att börja. Och vill man annars bara få en känsla för vad cyberpunk kan vara år 2018, som redan i många avseenden seglat förbi cyberpunklitteraturens mest fantastiska och dystopiska scenarier, är nästan alla album av Massive Attack att rekommendera – särskilt Mezzanine från 1999.

Ändå finns det mycket som gör skivan Cyberpunk intressant mer än som bara en studie i missberäkning. Billy Idol är framtiden på spåren, men han lyckas inte förankra sina ambitioner. I intervjuer från tiden försöker han ansträngt göra sitt projekt socialt relevant, men det blir för halvhjärtat, för slarvigt. Idol lyckas inte genom sin persona tala allvar om dessa saker, han saknar förmågan som till exempel David Bowie visade prov på att resonera vettigt och visionärt om internet och framtiden i en BBC-intervju (som i och för sig är från 1999, det vill säga sex avgörande år senare).

I Billy Idols cyberpunkprojekt involverades personer som Timothy Leary (känd motkultursmänniska som kombinerade Harvard och LSD) och Stan Winston (effektspecialist, bland annat till filmen Terminator). En hel del av estetiken är intressant (dock inte hans scenutstyrsel som ser ut som något Grotesco skulle använda för att göra parodi på ett kroatiskt millennieskiftesdisko), albumet har en specialversion med en diskett med multimediamaterial (Idol var kanske den första mainstreamartist att lansera dylikt) och han gav sig ut på turné med stora ambitioner. Men floppen var mer eller mindre total. Publiken förstod inte vad han höll på med och han verkar inte själv heller ha haft tillräcklig koll. Ett av problemen med albumet är även att han är för explicit och inte tillräckligt mångtydig i sitt visionerande. En större mångtydighet skulle  ha tillåtit honom att både säga saker om samtiden och framtiden på samma gång – visa att världen vi lever i kan beskrivas som science fiction, vilket skulle ha gjort det lättare för publiken att engagera sig i Idols vision.

Vilse i postimperiet

Efter Cyberpunk försvann Billy Idol från offentligenheten. Motorcykelolyckan gjorde att han förlorade rollen som mördarroboten T1000 i Terminator 2 och att hans roll i Oliver Stones Doors-film skars ner betydligt. Hans privata problem och drogmissbruk accelererade – han gjorde en mycket bra singel, ”Speed”, men det dröjde ända till 2005 innan han släppte ett nytt album. När han återkom med Devil’s Playground var det musikaliskt med fina Billy Idol-takter: hutlösa ”Scream”, och den mörka ”John Wayne” är speciellt bra sånger.

Men om man tar fasta på Bret Easton Ellis idé om imperiet och postimperiet är det oklart var Billy Idol ska sätta ner fötterna. Han kan inte vara aktuell som provokatör – den tiden är förbi – vilket är Bret Easton Ellis poäng: det finns inte längre någon publik att chockera – Marilyn Manson var den sista som hann med på chocktåget. Ronald Reagan är inte president, Bill Clinton har varit ute och tänjt på gränserna för hur mycket nonsens man kan säga offentligt med ett pokeransikte, Madonna- kan inte utmana någon med ”Like A Virgin”. I den nya tiden, i postimperiet, behöver kändisar inte längre låtsas vara ångerfyllda för att ha blivit ertappade med den ena eller andra substansen. Paradise Hotel är det nya normala, publiken rycker på axlarna och behöver inte legitimera sin voyerism med låtsad indignation. Billy Idol hörde heller aldrig till dem som brydde sig om att spela ångerfylld framför kamerorna – men samhället som hans excesser utspelade sig i brydde sig, vilket delvis bidrog till hans popularitet, eller åtminstone till hans kändisskap.

Senare kommer Donald Trump som beviset för skamlöshetens triumf och Hillary Clinton som missberäkningens ansikte, och en publik som är alert för minsta möjlighet att personligen bli kränkt och göra sig till offer för generaliseringar och pikar. I denna nya värld har Billy Idol svårt att hitta någon samhällelig relevans, om han inte vill bli en Morrissey och börja häva ur sig politiskt laddat struntprat – vilket är en roll som tack och lov nog ligger långt från honom.

Det han är är helt enkelt en kompetent rockare – det hörs på hans senaste album, Kings and Queens of the Underground (2014) – till skillnad från det obegripliga julalbumet Happy- Holidays (2006). Men Billy Idol slarvade bort det sena 1990-talet och början av 2000-talet då han kunde ha omskapat sig själv till något annat än den seriefigur han förblivit sedan 1980-talet. N

LÄS OCKSÅ: Kommentar: Vem är vår tids Billy Idol?

Text: Marcus Prest
Foto: Elis Karell

Cosmic Latte gör framtiden till en levd erfarenhet

Tre rymdökenblommor sitter på scenen i Pannhallen på Zodiak i Helsingfors. De sjunger om hur det känns. Hur det känns efteråt. I framtiden. Bortom alla dikotomier.

Cosmic Latte är tredje delen i Sonya Lindfors och konstnärskollektivet UrbanApas serie som behandlar ”blackness”. (Jag väljer att använda begreppet ”blackness” för jag tycker att det inte ännu finns en term på svenska som på ett uppfyllande sätt lyckas beskriva termens hela innebörd. Med ”blackness” menar jag ”svarthet” ur ett historiskt och konstruktivistiskt perspektiv) Lindfors står för regin och konceptet och står även på scenen. Övriga medverkande är Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista. Lindfors fick mycket uppmärksamhet för sitt föregående verk Noble Savage som visades på Zodiak 2016. Hennes nya verk lever upp till alla förväntningar och ger mer därtill att fundera vidare på.

I Cosmic Latte är det år 3018. Tre afronauter rör sig i en afrotopi. De rör sig i kanon och skapar en ny kanon. Dansarna använder sina röster; sjunger, talar, reciterar. ”Imagine forgetting time. Remembering the bliss, the wind on my face. We are here forever, forever, ever, forever, ever. Things will never be the same. A change is gonna come.” Jag tänker på Warsan Shires dikter som Beyoncé läser upp mellan låtarna i sitt album Lemonade (2016).

Cosmic Latte är ett afrofuturistiskt verk. Begreppet afrofuturism myntades 1993 av Mark Dery i texten Black to the Future, men har långt före det varit en stil inom jazz, mode, film och science fiction. Den starkaste symbolen för afrofuturism är filmen Space is the Place (1974) av och med jazzmusikern och kompositören Sun Ra, vars musik används i Cosmic Latte. Ljudvärlden är fylld av funk, soul, house, klassisk musik och dissonans. Att blanda Johann Sebastian Bach och Sun Ra beskriver vad arbetsgruppen bakom Cosmic Latte vill göra; visa hur framtiden ser ut när svarta, bruna och vita människor inte längre är motsatspar, utan en porös cosmic latte-blandning av varandra.

Titeln Cosmic Latte kommer från en studie gjord av Nasa som visar att om man skulle blanda universums alla färger skulle resultatet bli cosmic latte. Vad konstnärerna i produktionen vill utforska är vad det finns bortom dikotomierna vit och svart, man och kvinna. De vill utforska en framtid utan dikotomier där den största konflikten är vem av rumskamraterna som lämnat hår på duschgolvet.

Efter föreställningen ordnas den här kvällen ett samtal med konstnärerna. Lindfors säger att arbetsgruppen ville föreställa sig en framtid där svarta och bruna personer inte behöver förklara för vita människor hur rasism fungerar och känns. Hur skulle världen se ut om inte kolonisationen skulle ha genomförts? Vad skulle Pocahontas ha gjort om hon skulle ha blivit lämnad ifred? Festat kanske?

Lindfors verk innehåller alltid djupanalyser av maktstrukturer, men också mycket humor. Cosmic Latte är fri och spontan och radikal i sin glädjeyttring. Hennes förra verk Noble Savage var ett mycket mörkare och mer sorgset dansverk än vad det nya är. Jag upplever även att Cosmic Latte är mindre separatistisk än Noble Savage.

Lindfors och UrbanApa lyckas bättre än många andra scenkonstnärer som det senaste året laborerat med utopier och alternativa framtider för de visar att framtidsscenariot kan bli en del av nuet för scenkonstnärerna och för publiken när den framställs på scen. Speciellt Ima Iduozees och Geoffrey Eristas gripande danssegment blir en metafor för det här. Deras dans visar närhet mellan två svarta män vilket mycket sällan porträtteras i populärkulturen. Men eftersom närheten finns i Cosmic Latte blir den en levd erfarenhet för publiken.

Vilhelmina Öhman

Cosmic Latte.
Regi och koncept: Sonya Lindfors.
På scen: Sonya Lindfors, Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista.
Spelade på Zodiak till 30. maj.

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom

Eldflugslampor, spindelsilke och svampskor

eller 3,8 miljarder år av naturlig produktutveckling

Vi har mera samlad kunskap än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt utnyttjar vi planetens resurser i en takt som hotar själva grunden för de ekologiska system som håller oss vid liv. Biomimik kan vara svaret vi söker för att vända utvecklingen mot en hållbarare värld. En värld som fungerar på planetens villkor.

Janine Benyus är amerikansk biolog, innovationskonsult och vetenskapsförfattare. Boken Biomimicry: Innovation inspired by Nature, utkom 1997. Termen biomimicry, på svenska används både biomimik och biomimetik, kommer från grekiskans bios liv och mimesis att imitera. Biomimik innebär att utforska och efterlikna naturens mönster och strategier för att skapa hållbara lösningar för framtiden. Idag är biomimik en tvärvetenskaplig metod som omfattar alla kunskapsområden.

Vi är omgivna av naturens genialitet, säger Benyus, i en av många TED-föreläsningar som kan ses på nätet. När vi söker efter någonting som är genuint hållbart är naturens värld den enda modell som har fungerat under en längre tidsperiod. Naturen är den fulländade designern, ingenjören, kemisten och fysikern. Det kännetecknande för livets egna lösningar är att de är eleganta, effektiva och på samma gång resurs- och energisnåla. Biomassa som byggs upp bryts ner och återanvänds i nya former i ett ständigt kretslopp. Naturen smutsar aldrig sitt eget bo. Det är just de här egenskaperna världen letar efter. Att studera naturens mekanismer är som att titta in i ett avancerat forskningslaboratorium med produktutveckling som testats under 3,8 miljarder år.

Människor har i tusentals år sökt inspiration i naturen för att underlätta vardagen och förbättra sina livsvillkor. Det nya är att systematiskt kartlägga biologiska strategier och inspirerande idéer på ett sätt som hjälper formgivare och innovatörer att hitta värdefull information. Benyus grundade organisationerna Biomimicry institute, Biomimicry 3,8 och Biomimicry Guild för att göra informationen tillgänglig över fackgränserna. Hennes kanske viktigaste insats är webbtjänsten asknature.org. Vem som helst kan logga in och få svar på hur naturen har löst ett specifikt problem som man för tillfället söker svar på. Eftersom tjänsten är offentlig och öppen för alla blir det också svårare för enskilda företag att kapa och patentera sådana metoder som tillhör själva livet och måste vara åtkomliga för alla.

Benyus kan vara startskottet för biomimikens segertåg på samma sätt som Rachel Carsons bok Tyst Vår ledde till den moderna miljörörelsen. När kreativa biologer, designers, tekniker och vetenskapsmän samlas runt samma bord för att utveckla en produkt eller söka efter lösningar på existerande problem, blir resultaten inte bara nyskapande men också fascinerande. Samarbete har blivit önskvärt. Man rör sig över gränserna och kombinerar kunskapsområden.

Naturens egna arkitekter

Arkitekturen är en av de branscher som snabbt insåg den nya trendens möjligheter.

Naturens former och funktioner ger en uppsjö sinnrika och raffinerade lösningar på vardagsproblem. Inspiration från naturen tillfredsställer naturen och samtidigt människor och samhällen. En win-win- situation.

Den engelska arkitekten Michael Pawlyn är en av de främsta förespråkarna för biomimisk arkitektur. När ett företag planerar ett kontor rekommenderar Pawlyn former ur växtriket  kombinerade med ultralätta konstruktioner härledda ur skelettets modeller. Hållfastheten kommer av att man omdistribuerar materialet med omväxlande robusta partier och håligheter. Håligheterna fungerar som kanaler för luftflödet. Överraskande former och reflekterande ytor maximerar ljusflödet så att det når ner till de lägsta våningarna. Sparsam materialanvändning minskar vikten. Detta sparar både pengar och naturtillgångar. Affärsbyggnaden fungerar som ett eget ekosystem, vilket befrämjar trivsamhet för personalen och ökar produktiviteten. Det i sin tur kompenserar extrakostnaderna. Inom ett par år är byggprojektet en vinstinvestering för företaget.

Termiterna är mästare på att hålla en konstant temperatur i sina bon, trots stora växlingar i yttertemperaturen. Så kallad termitventilation är ett kostnadseffektivt sätt att spara energi. Det fungerar både i heta och kalla klimat.

Den namibiska skalbaggen skördar fukt ur morgondimman när öknen möter kalla luftströmmar från Atlanten. Fukten kondenseras och samlas upp av ett sinnrikt mönster på skalbaggens rygg. När en tillräckligt stor vattendroppe koncentrerats rinner den ner till munnen längs skalbaggens rygg.

Skalbaggens överlevnadsstrategi har inspirerat uppfinnare från hela världen till häpnadsväckande konstruktioner. När man imiterar hela ekosystem kan man ta itu med världens skriande resursproblem. Vatten är en bristvara. Man har byggt växthus utgående från skalbaggens teknik, som kan förvandla saltvatten till dricksvatten med skörd som bonus.

Metoden är en välsignelse i torra, ofruktbara områden. Förutom att man erhåller dricksvatten, stimulerar fukten växtlighet och grödor i växthuset.

Tekniken är i bruk i USA, Abu Dhabi, Australien och Afrika. Växthus för dricksvattensskörd planeras nu också i familjestorlek. Det har visat sig att man till och med får större skördar när man utnyttjar fukten än när man odlar traditionellt med rinnande vatten.

Jakten på nya material

Biomimiken står också för revolutionerande framsteg inom materialtillverkningen. Forskningens strålkastarljus har länge varit fokuserad på en liten anspråkslös spindel. Spindelns förmåga att göra silke av proteiner med vatten som lösningsmedel i rumstemperatur är imponerande. Fibrerna är elastiska och starkare än stål. Det kaliforniska företaget Bolt Threads har utvecklat en metod att tillverka spindelsilke med proteiner och jästsvamp, metoden påminner om att brygga öl.

Också textilindustrin har fått upp ögonen för syntetiskt spindelsilke. Modeskaparen Stella McCartney är här en föregångare. Ju större efterfrågan är på nya produkter desto snabbare kommer innovationerna ut på marknaden. Framtidens material kan komma från svamparnas rike, från odlade alger, eller från räkskal. En forskargrupp i Harvard har med kitin från räkskal, en avfallsvara som finns i överflöd, och med trollsländans vinge som modell skapat ett material starkt som aluminium och hälften så lätt. Mycoworks i Kalifornien producerar på två veckor samma mängd svampläder som det tar två år att få ut av djur och med en bråkdel av kostnaderna. Temu Materials i Finland återanvänder begagnade kläder i en liknande process för lädertillverkning. I New York har Ecovative ersatt polystyren och andra förpackningsmaterial med likvärdiga material gjorda av svamp. Efter användning kan de grävas ner i jorden som gödsel.

Jakten på nya material går het runtom i världen. Forskningen i Finland har som mål att utveckla miljövänliga svamp- och träbaserade material för att ersätta tyg och plast. Uppstart-företaget Spinnova, med en ny giftfri metod att använda cellulosa som råmaterial inom klädindustrin, har redan påbörjat ett samarbete med Marimekko

Fotosyntesen som energimodell

Nyckelfrågan är trots allt hur vi ska lyckas producera ekologiskt hållbar energi. Naturen kan också här ge oss vägledning när det gäller att åtgärda de sista flaskhalsarna. Att ta tillvara solenergi på samma sätt som ett löv är den heliga gralen för energiforskningen. Det första artificiella lövet såg dagens ljus för ett tiotal år sedan. I fotosyntesen omvandlas koldioxid till kolhydrater och upptas av cellerna som näring. Målet är bränsle i vätskeform med ingredienserna solljus, koldioxid och vatten. Om det lyckas öppnar det dörren för en helt ny världsbild och ekonomi. På varsin sida av jordklotet närmar sig olika forskarteam lösningen.

Solceller och vindturbiner tar stora kliv framåt. Fiskar och fåglar visar vägen för ingenjörerna när det gäller hur man bäst ska designa vindmöllor och hur de skall placeras. Snilleblixten drabbade en professor vid Stanford University mitt under en lektion i gruppbeteendets mekanik, när han var i färd med att förklara hur fiskstim och fågelflockar rör sig. De djur som befinner sig i spetsen skapar vind- och vattenströmmar som underlättar färden för resten av flocken. Fiskarna och fåglarna rör sig därigenom som ett enda väsen. Helheten prioriteras för bästa energiupptag.

Det finns otaliga exempel på hur man kan efterlikna naturen för att konstruera smarta tekniska lösningar och samtidigt spara utgifter.

Att till exempel ta tillvara koldioxid – som ju är ett gift för människan men byggstenen för växter, skal- och koralldjur – som råmaterial löser inte utsläppsfrågan men är god draghjälp på vägen. Blue Planet, en byggfirma i Kalifornien, är en av de första som lyckats göra cement av koldioxid. Genom att studera koraller har man utvecklat en metod att tillvarata utsläppen från kraftverk. Koldioxiden leds genom havsvatten och resultatet är kalksten, den viktigaste ingrediensen i cement. Verksamheten har utvidgats till Mexiko, Kanada och den amerikanska delstaten Wyoming. 

LED-lampan som redan är en omstörtande uppfinning har ytterligare effektiviserats. En forskare som gjorde fältstudier i Centralamerikas regnskogar tjusades av svärmande eldflugor. Han tog med sig några exemplar för att undersöka dem närmare i laboratoriet i Belgien. Ljuset genereras av en lanterna på eldflugans buk men forskaren upptäckte att ett geometriskt mönster av tandade fjäll förstärkte lanternans ljus. När ett team med belgiska, kanadensiska och franska forskare överförde upptäckten till ett tunt skikt på LED-lampan genererade den 55 procent mera ljus och blev en och en halv gång effektivare.

En fågelskådare som tågingenjör

Tre fåglar och Japans transportindustri har gjort Eiji Nakatsu till en celebritet. Han arbetade som ingenjör för höghastighetståget Shinkansen. Med ökade hastigheter höjdes kraven på konstruktionen. Varje gång tåget kom ut ur en tunnel åstadkom lufttrycket en sonisk smäll som hördes på 400 meters avstånd. Nakatsu, som var ivrig fågelskådare, fick i uppdrag att leda projektet med att utveckla en ny och bättre tågmodell. Han gjorde en ritning med ugglans vingar, adéliepingvinens strömlinjeformade kropp och kungsfiskarens näbb som förebilder. Den viktigaste inspirationskällan var kungsfiskaren. Den dyker från hög höjd efter sitt byte i vattnet – från en dimension till en annan – utan ett stänk på vattenytan. Näbbens arkitektur återskapades i lokets form för att undvika ljudsmällar. Ugglans vingkonstruktion gav ljuddämpande effekt, och pingvinens form minskade vibrationerna. Man fick ett tystare tåg som blev 10 procent snabbare och krävde 15 procent mindre energi.

Biomimik har införlivats i allt som kan rymmas mellan medicinsk specialkunskap och jordbruk. Morgondagens åkrar har bälten av ängsblommor för att minska gödselbehovet. Samtidigt utgör dessa blombälten oaser för pollinerande insekter som humlor och andra organismer som i sin tur ger näring och ökar mångfalden. Framtidens städer planeras som ekosystem.

Det slagkraftigaste verktyget för en ny värld är 3D-printern. Plasten kan redan ersättas av printmaterial gjorda av svamp och alger. Man kan också printa levande celler för medicinskt bruk i nanoskala och stål för broar och byggnader.

Dags att tänka om senast nu

Sommaren 2015 sände Sveriges Radio sommarprat med Johan Rockström, miljöprofessor vid Stockholms universitet. Lyssnarsiffrorna blev enorma trots att han talar allvar och lägger de vetenskapliga korten på bordet. Vi befinner oss i en krissituation. Vi har ett gigantiskt ansvar. En tväromvändning i livsstil och ekonomiskt tänkande kan bli drivkraften för förnyelse. När Rockström ser konturer till en renässans låter det hoppfullt. Hans bok Vår tid på jorden: välfärd inom planetära gränser, som utkom 2012 i samarbete med fotografen Mathias Klum, är värdefull läsning. De nio planetära gränserna togs fram av Rockström och 27 andra erkända forskare år 2009. De utgör ramen inom vilken vi kan leva och handla tryggt. Vi har överskridit fyra av gränserna, så det är hög tid att bromsa och tänka om. Vår moderna välfärd har utarmat naturvärden och -tillgångar. Ett nytt tänkesätt ger oss möjligheten att få utvecklingen att vända i rätt riktning.

Allt vi gör har naturen redan gjort bättre utan att pantsätta framtiden. Det är också det här budskapet som Janine Benyus för fram. Biomimik som designmönster har visat sig vara en fruktbar metod som genererat billigare lösningar, hållbarare material och smartare innovationer på alla samhällsområden. Avfall och sidoprodukter har plötsligt blivit eftersökta resurser. Dagens elektronikavfall är morgondagens guldgruva.

Teknologiförespråkarna och miljörörelsens anhängare, de två ytterligheterna, närmar sig varandra. De har båda lika stor orsak att bevara våra sköra ekosystem. N

Angela Oker-Blom

TED

  • Förkortningen TED kommer från Technology, Entertainment and Design. Den ideella, opartiska organisationens mål är att förändra attityder med kunskapens kraft. Djupare kännedom förändrar världen. TED-konferenser hålls tre gånger i året och TED-seminarier i mindre skala ordnas i länder runtom i hela världen.
  • ted.com kan man lyssna till korta anföranden av världens mest inspirerande visionärer. Anförandena täcker alla kunskapsområden och kulturer.
  • TED-priset på en miljon dollar delas årligen ut till klarsynta framtidstänkare för de bästa koncepten att driva en global förändring.

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass