Etikettarkiv: Framtiden

Frisk jord med hjälp av svampar

Frisk, levande jord som kryllar av organismer är en förutsättning för all växtlighet på vår jord. Svampmycel är ett nytt, smart och miljövänligt sätt att rena förorenad mark och avloppsvatten på.
– Svampar har stor potential, säger Marja Tuomela, forskare i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitet.

Gifter och tungmetaller som hamnat i jorden sprider sig i naturen och sipprar på sikt ut i vattendragen där de upptas av organismer, växter och djur och transporteras uppåt i näringskedjan. Marksanering har därför en grundläggande prioritet.

Svampar, som tillhör ett eget rike bland livsformerna, bryter ner organismer till mull och fungerar som naturens egna renhållningsverk.

Jag söker upp Marja Tuomela, doktor i miljömikrobiologi vid Helsingfors universitets Biocenter i Vik. Tuomela har forskat i möjligheten att använda svampar för att att rena kontaminerad mark och avloppsvatten.

– Svampar har stor potential, berättar Tuomela. Obba rivulosa är en vitt utbredd men ändå sällsynt svampart som förekommer på det nordliga halvklotet. Den har kartlagts minutiöst för att bättre förstå hur svampen bryter ner trä. Arten är fridlyst. Det största hotet utgörs av modernt skogsbruk. De exemplar vi arbetat med tillvaratogs redan på 1990-talet.

Svårt få finansiering

Tuomela berättar om fältprojektet Pima-Fun. Metoden testades under två och ett halvt år med jord från en övergiven såg. Projektet var ett samarbete mellan Helsingfors universitet, Tekniska högskolan och Finska miljöinstitutet. Flera företag deltog också i projektet. Metodens fader, Kari Steffen, utvecklade patentet som sedan såldes till en samarbetspartner, Ekokem.

– Metoden fungerar, säger Tuomela. Det betydelsefulla är att man inte behöver gräva bort några jordskikt. Behållare med förångad bark ympas med svampmycel och grävs ner i jorden. Där förökar sig mycelet, sprids och verkar som transportleder för en mängd enzymer, som har förmågan att bryta ner skadliga föreningar till ofarliga beståndsdelar.

Problemet för all forskning är finansiering på mellanstadiet, berättar Tuomela.

– Laboratorieförsök understöds, men när nödvändiga test i större skala ska utföras är svaret ofta att laboratorieforskning redan har gjorts. Nu när Tekes och FinnPro har gått ihop till Business Finland kommer det att bli ännu svårare. Endast projekt som siktar på export understöds.

– Det är trots allt en liten landvinning att man nu har börjat främja marksanering på platsen, fortsätter Tuomela. Regeringen har startat ett spetsprojekt i NMT-centralens regi.

Bionautit, ett fristående forskarkooperativ som erbjuder expertis och konsulttjänster i biologi och mikrobiologi, är också med på ett hörn.

– Jag önskar att man snabbt övergår till mindre brutala metoder än att mekaniskt flytta kontaminerad jord till avfallsdeponier, det är en föråldrad teknik. Deponier kräver ständig tillsyn. Efterbehandlingen med förbränning vid temperaturer på över 1000 grader är energikrävande och transporterna belastar miljön ytterligare, säger Tuomela.

Djärva företagare behövs

Blånadsvamp, eller blårötesvamp, används redan i träindustrin som ett naturligt färgämne. Det är en svamp som utnyttjar endast kåda som näring.

Träindustrin använder en naturlig färglös mutation för att avlägsna kåda från virke på ett miljövänligt sätt.

– Metoden är ett värdefullt verktyg när det gäller att rensa hormonhärmare och läkemedelsrester ur avloppsvatten för att kunna kompostera sörjan till mull. Den kan också användas för att minska mängden kemiska gödselmedel i jordbruket.

Färgämnen är en stor miljöbelastning inom textilindustrin i Asien. Fotografier av floder som slingrar sig genom landskapet i säsongens modefärg, visar behovet att åtgärda utsläppen. Enligt Tuomela är det lätt att använda reningsfilter med svampmassa, som bryter ner färgerna, innan vattnet förs ut i vattendragen.

– Jag är förvånad över att tekniken inte redan tagits i bruk, säger hon.

Brist på finansiering, djärva företagare och misstänksamhet mot nya metoder gör att det inte alltid är lätt att omsätta högklassig forskning i kommersiellt bruk, trots fungerande och briljanta idéer.

Angela Oker-Blom

Eldflugslampor, spindelsilke och svampskor

eller 3,8 miljarder år av naturlig produktutveckling

Vi har mera samlad kunskap än någonsin tidigare i världshistorien. Samtidigt utnyttjar vi planetens resurser i en takt som hotar själva grunden för de ekologiska system som håller oss vid liv. Biomimik kan vara svaret vi söker för att vända utvecklingen mot en hållbarare värld. En värld som fungerar på planetens villkor.

Janine Benyus är amerikansk biolog, innovationskonsult och vetenskapsförfattare. Boken Biomimicry: Innovation inspired by Nature, utkom 1997. Termen biomimicry, på svenska används både biomimik och biomimetik, kommer från grekiskans bios liv och mimesis att imitera. Biomimik innebär att utforska och efterlikna naturens mönster och strategier för att skapa hållbara lösningar för framtiden. Idag är biomimik en tvärvetenskaplig metod som omfattar alla kunskapsområden.

Vi är omgivna av naturens genialitet, säger Benyus, i en av många TED-föreläsningar som kan ses på nätet. När vi söker efter någonting som är genuint hållbart är naturens värld den enda modell som har fungerat under en längre tidsperiod. Naturen är den fulländade designern, ingenjören, kemisten och fysikern. Det kännetecknande för livets egna lösningar är att de är eleganta, effektiva och på samma gång resurs- och energisnåla. Biomassa som byggs upp bryts ner och återanvänds i nya former i ett ständigt kretslopp. Naturen smutsar aldrig sitt eget bo. Det är just de här egenskaperna världen letar efter. Att studera naturens mekanismer är som att titta in i ett avancerat forskningslaboratorium med produktutveckling som testats under 3,8 miljarder år.

Människor har i tusentals år sökt inspiration i naturen för att underlätta vardagen och förbättra sina livsvillkor. Det nya är att systematiskt kartlägga biologiska strategier och inspirerande idéer på ett sätt som hjälper formgivare och innovatörer att hitta värdefull information. Benyus grundade organisationerna Biomimicry institute, Biomimicry 3,8 och Biomimicry Guild för att göra informationen tillgänglig över fackgränserna. Hennes kanske viktigaste insats är webbtjänsten asknature.org. Vem som helst kan logga in och få svar på hur naturen har löst ett specifikt problem som man för tillfället söker svar på. Eftersom tjänsten är offentlig och öppen för alla blir det också svårare för enskilda företag att kapa och patentera sådana metoder som tillhör själva livet och måste vara åtkomliga för alla.

Benyus kan vara startskottet för biomimikens segertåg på samma sätt som Rachel Carsons bok Tyst Vår ledde till den moderna miljörörelsen. När kreativa biologer, designers, tekniker och vetenskapsmän samlas runt samma bord för att utveckla en produkt eller söka efter lösningar på existerande problem, blir resultaten inte bara nyskapande men också fascinerande. Samarbete har blivit önskvärt. Man rör sig över gränserna och kombinerar kunskapsområden.

Naturens egna arkitekter

Arkitekturen är en av de branscher som snabbt insåg den nya trendens möjligheter.

Naturens former och funktioner ger en uppsjö sinnrika och raffinerade lösningar på vardagsproblem. Inspiration från naturen tillfredsställer naturen och samtidigt människor och samhällen. En win-win- situation.

Den engelska arkitekten Michael Pawlyn är en av de främsta förespråkarna för biomimisk arkitektur. När ett företag planerar ett kontor rekommenderar Pawlyn former ur växtriket  kombinerade med ultralätta konstruktioner härledda ur skelettets modeller. Hållfastheten kommer av att man omdistribuerar materialet med omväxlande robusta partier och håligheter. Håligheterna fungerar som kanaler för luftflödet. Överraskande former och reflekterande ytor maximerar ljusflödet så att det når ner till de lägsta våningarna. Sparsam materialanvändning minskar vikten. Detta sparar både pengar och naturtillgångar. Affärsbyggnaden fungerar som ett eget ekosystem, vilket befrämjar trivsamhet för personalen och ökar produktiviteten. Det i sin tur kompenserar extrakostnaderna. Inom ett par år är byggprojektet en vinstinvestering för företaget.

Termiterna är mästare på att hålla en konstant temperatur i sina bon, trots stora växlingar i yttertemperaturen. Så kallad termitventilation är ett kostnadseffektivt sätt att spara energi. Det fungerar både i heta och kalla klimat.

Den namibiska skalbaggen skördar fukt ur morgondimman när öknen möter kalla luftströmmar från Atlanten. Fukten kondenseras och samlas upp av ett sinnrikt mönster på skalbaggens rygg. När en tillräckligt stor vattendroppe koncentrerats rinner den ner till munnen längs skalbaggens rygg.

Skalbaggens överlevnadsstrategi har inspirerat uppfinnare från hela världen till häpnadsväckande konstruktioner. När man imiterar hela ekosystem kan man ta itu med världens skriande resursproblem. Vatten är en bristvara. Man har byggt växthus utgående från skalbaggens teknik, som kan förvandla saltvatten till dricksvatten med skörd som bonus.

Metoden är en välsignelse i torra, ofruktbara områden. Förutom att man erhåller dricksvatten, stimulerar fukten växtlighet och grödor i växthuset.

Tekniken är i bruk i USA, Abu Dhabi, Australien och Afrika. Växthus för dricksvattensskörd planeras nu också i familjestorlek. Det har visat sig att man till och med får större skördar när man utnyttjar fukten än när man odlar traditionellt med rinnande vatten.

Jakten på nya material

Biomimiken står också för revolutionerande framsteg inom materialtillverkningen. Forskningens strålkastarljus har länge varit fokuserad på en liten anspråkslös spindel. Spindelns förmåga att göra silke av proteiner med vatten som lösningsmedel i rumstemperatur är imponerande. Fibrerna är elastiska och starkare än stål. Det kaliforniska företaget Bolt Threads har utvecklat en metod att tillverka spindelsilke med proteiner och jästsvamp, metoden påminner om att brygga öl.

Också textilindustrin har fått upp ögonen för syntetiskt spindelsilke. Modeskaparen Stella McCartney är här en föregångare. Ju större efterfrågan är på nya produkter desto snabbare kommer innovationerna ut på marknaden. Framtidens material kan komma från svamparnas rike, från odlade alger, eller från räkskal. En forskargrupp i Harvard har med kitin från räkskal, en avfallsvara som finns i överflöd, och med trollsländans vinge som modell skapat ett material starkt som aluminium och hälften så lätt. Mycoworks i Kalifornien producerar på två veckor samma mängd svampläder som det tar två år att få ut av djur och med en bråkdel av kostnaderna. Temu Materials i Finland återanvänder begagnade kläder i en liknande process för lädertillverkning. I New York har Ecovative ersatt polystyren och andra förpackningsmaterial med likvärdiga material gjorda av svamp. Efter användning kan de grävas ner i jorden som gödsel.

Jakten på nya material går het runtom i världen. Forskningen i Finland har som mål att utveckla miljövänliga svamp- och träbaserade material för att ersätta tyg och plast. Uppstart-företaget Spinnova, med en ny giftfri metod att använda cellulosa som råmaterial inom klädindustrin, har redan påbörjat ett samarbete med Marimekko

Fotosyntesen som energimodell

Nyckelfrågan är trots allt hur vi ska lyckas producera ekologiskt hållbar energi. Naturen kan också här ge oss vägledning när det gäller att åtgärda de sista flaskhalsarna. Att ta tillvara solenergi på samma sätt som ett löv är den heliga gralen för energiforskningen. Det första artificiella lövet såg dagens ljus för ett tiotal år sedan. I fotosyntesen omvandlas koldioxid till kolhydrater och upptas av cellerna som näring. Målet är bränsle i vätskeform med ingredienserna solljus, koldioxid och vatten. Om det lyckas öppnar det dörren för en helt ny världsbild och ekonomi. På varsin sida av jordklotet närmar sig olika forskarteam lösningen.

Solceller och vindturbiner tar stora kliv framåt. Fiskar och fåglar visar vägen för ingenjörerna när det gäller hur man bäst ska designa vindmöllor och hur de skall placeras. Snilleblixten drabbade en professor vid Stanford University mitt under en lektion i gruppbeteendets mekanik, när han var i färd med att förklara hur fiskstim och fågelflockar rör sig. De djur som befinner sig i spetsen skapar vind- och vattenströmmar som underlättar färden för resten av flocken. Fiskarna och fåglarna rör sig därigenom som ett enda väsen. Helheten prioriteras för bästa energiupptag.

Det finns otaliga exempel på hur man kan efterlikna naturen för att konstruera smarta tekniska lösningar och samtidigt spara utgifter.

Att till exempel ta tillvara koldioxid – som ju är ett gift för människan men byggstenen för växter, skal- och koralldjur – som råmaterial löser inte utsläppsfrågan men är god draghjälp på vägen. Blue Planet, en byggfirma i Kalifornien, är en av de första som lyckats göra cement av koldioxid. Genom att studera koraller har man utvecklat en metod att tillvarata utsläppen från kraftverk. Koldioxiden leds genom havsvatten och resultatet är kalksten, den viktigaste ingrediensen i cement. Verksamheten har utvidgats till Mexiko, Kanada och den amerikanska delstaten Wyoming. 

LED-lampan som redan är en omstörtande uppfinning har ytterligare effektiviserats. En forskare som gjorde fältstudier i Centralamerikas regnskogar tjusades av svärmande eldflugor. Han tog med sig några exemplar för att undersöka dem närmare i laboratoriet i Belgien. Ljuset genereras av en lanterna på eldflugans buk men forskaren upptäckte att ett geometriskt mönster av tandade fjäll förstärkte lanternans ljus. När ett team med belgiska, kanadensiska och franska forskare överförde upptäckten till ett tunt skikt på LED-lampan genererade den 55 procent mera ljus och blev en och en halv gång effektivare.

En fågelskådare som tågingenjör

Tre fåglar och Japans transportindustri har gjort Eiji Nakatsu till en celebritet. Han arbetade som ingenjör för höghastighetståget Shinkansen. Med ökade hastigheter höjdes kraven på konstruktionen. Varje gång tåget kom ut ur en tunnel åstadkom lufttrycket en sonisk smäll som hördes på 400 meters avstånd. Nakatsu, som var ivrig fågelskådare, fick i uppdrag att leda projektet med att utveckla en ny och bättre tågmodell. Han gjorde en ritning med ugglans vingar, adéliepingvinens strömlinjeformade kropp och kungsfiskarens näbb som förebilder. Den viktigaste inspirationskällan var kungsfiskaren. Den dyker från hög höjd efter sitt byte i vattnet – från en dimension till en annan – utan ett stänk på vattenytan. Näbbens arkitektur återskapades i lokets form för att undvika ljudsmällar. Ugglans vingkonstruktion gav ljuddämpande effekt, och pingvinens form minskade vibrationerna. Man fick ett tystare tåg som blev 10 procent snabbare och krävde 15 procent mindre energi.

Biomimik har införlivats i allt som kan rymmas mellan medicinsk specialkunskap och jordbruk. Morgondagens åkrar har bälten av ängsblommor för att minska gödselbehovet. Samtidigt utgör dessa blombälten oaser för pollinerande insekter som humlor och andra organismer som i sin tur ger näring och ökar mångfalden. Framtidens städer planeras som ekosystem.

Det slagkraftigaste verktyget för en ny värld är 3D-printern. Plasten kan redan ersättas av printmaterial gjorda av svamp och alger. Man kan också printa levande celler för medicinskt bruk i nanoskala och stål för broar och byggnader.

Dags att tänka om senast nu

Sommaren 2015 sände Sveriges Radio sommarprat med Johan Rockström, miljöprofessor vid Stockholms universitet. Lyssnarsiffrorna blev enorma trots att han talar allvar och lägger de vetenskapliga korten på bordet. Vi befinner oss i en krissituation. Vi har ett gigantiskt ansvar. En tväromvändning i livsstil och ekonomiskt tänkande kan bli drivkraften för förnyelse. När Rockström ser konturer till en renässans låter det hoppfullt. Hans bok Vår tid på jorden: välfärd inom planetära gränser, som utkom 2012 i samarbete med fotografen Mathias Klum, är värdefull läsning. De nio planetära gränserna togs fram av Rockström och 27 andra erkända forskare år 2009. De utgör ramen inom vilken vi kan leva och handla tryggt. Vi har överskridit fyra av gränserna, så det är hög tid att bromsa och tänka om. Vår moderna välfärd har utarmat naturvärden och -tillgångar. Ett nytt tänkesätt ger oss möjligheten att få utvecklingen att vända i rätt riktning.

Allt vi gör har naturen redan gjort bättre utan att pantsätta framtiden. Det är också det här budskapet som Janine Benyus för fram. Biomimik som designmönster har visat sig vara en fruktbar metod som genererat billigare lösningar, hållbarare material och smartare innovationer på alla samhällsområden. Avfall och sidoprodukter har plötsligt blivit eftersökta resurser. Dagens elektronikavfall är morgondagens guldgruva.

Teknologiförespråkarna och miljörörelsens anhängare, de två ytterligheterna, närmar sig varandra. De har båda lika stor orsak att bevara våra sköra ekosystem. N

Angela Oker-Blom

TED

  • Förkortningen TED kommer från Technology, Entertainment and Design. Den ideella, opartiska organisationens mål är att förändra attityder med kunskapens kraft. Djupare kännedom förändrar världen. TED-konferenser hålls tre gånger i året och TED-seminarier i mindre skala ordnas i länder runtom i hela världen.
  • ted.com kan man lyssna till korta anföranden av världens mest inspirerande visionärer. Anförandena täcker alla kunskapsområden och kulturer.
  • TED-priset på en miljon dollar delas årligen ut till klarsynta framtidstänkare för de bästa koncepten att driva en global förändring.

Mandroiderna anfaller!

Det har gått över ett sekel sedan den första sci-fi-långfilmen fick premiär. Janne Wass kartlägger genrens anrika historia som arena för politisk reflektion, äventyrsgenre, samt utforskning om det mänskliga varats villkor.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.

Högt uppe på hustaken, ovanför den evigt regniga cyberpunknatten med sina flimrande neonljus uttalar replikanten – eller cyborgen – Roy Batty sin slutmonolog i Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner från 1982. Batty (Rutger Hauer) har nått slutet av sin fyraåriga livcykel. Tillsammans med fyra andra replikanter har han rymt från slavarbetet på en utomjordisk koloni, och kommit till jorden för att leta upp sin skapare, genteknikern och businessmogulen Eldon Tyrell, och begära en uppgradering – mer liv. Filmen följer Battys antagonist, antihjälten Rick Deckard (Harrison Ford), en så kallad blade runner, vars jobb det är att leta upp och avrätta förrymda replikanter – i princip skrota hushållsmaskiner som börjat strula. Men under sin jakt på Batty och de anda replikanterna ställs Deckard inför ett dilemma: vilken rätt han har att avrätta tänkande, kännande varelser; var går gränsen mellan människa och maskin? Eller om man så vill: mellan kropp och själ? Och i förlängningen, vad innebär det att vara människa?

Blade Runner, baserad på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), är en av vår tids mest inflytelserika filmer, trots att den av olika orsaker togs rätt lamt emot då den kom ut. I höst får den en både efterlängtad och fruktad uppföljare i regi av Denis Villeneuve.

Danska pionjärer

Den som inte är en vän av genren kan förlåtas för att endast förknippa science fiction med rymdskepp, gröna gubbar och laserpistoler. Men ända sedan science fiction uppstod som litterär genre på 1800-talet har den varit en fruktbar arena för politiska, moraliska, filosofiska och psykologiska grubblerier. Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus (1818) brukar kallas den första science fiction-boken, och går rakt in i hjärtat på samma tematik kring det mänskliga varat som bland annat Dick och Isaac Asimov senare skulle utveckla. Den moderna sci-fins fader H.G. Wells gav oss i slutet av 1800-talet invasioner från Mars, tidsmaskiner, månresor och osynliga män. Men eftersom så få i dag har läst hans böcker är det mindre känt att Wells var en socialistisk och religionskritisk samhällsfilosof, som i sina böcker behandlade teman som imperialism, makt och moral, djurens rättigheter, klassamhället och evolutionen.

De senaste fem åren har, vid sidan av en ström av plastiga, formpressade superhjältefilmer, sett ett uppsving för intelligent science fiction med filosofiska undertoner, som kulminerade i Denis Villeneuves superba Arrival i fjol. Wittgenstein hade slagit knut på sig av filmen, som följer ett forskarteams försök att kommunicera med utomjordingar vars îspråkî är väsensskilt från vårt eget.

Arrivals premiär kom vid ett jubileum som gick de flesta förbi; 2016 hade det nämligen gått exakt hundra år sedan den första science fiction-långfilmen gick upp på biograferna. Nästa år får vi dessutom fira hundraårsjubileum för den första helaftons-rymdfilmen. Båda producerades av världens då största filmbolag – Nordisk Films Kompagni i Danmark, och båda behandlar första världskriget som rasade vid den tidpunkten.

Pacifism i centrum

I Verdens undergang, regisserad 1916 av August Blom, kommer en annalkande komet att flyga så nära jorden att total utplåning av allt liv är att vänta. Filmen vill visa hur vi människor låter oss förblindas av själviskhet, girighet, ära och ideologi, och glömmer bort vad som är centralt i livet, kärlek och omtanke. Kometen visar sig vara överflödig, eftersom största delen av jordens invånare hinner ta kål på varandra redan innan kometen kommer. Men i slutet återfinner filmens älskande unga par varandra i en kyrka som överlevt undergången. Sensmoralen finns snarast att hämta i Matteusevangeliet: saliga äro de saktmodiga.

Dystopi i Verdens undergang från 1916.

Den pacifistiska ådran är ännu starkare i Holger-Madsens Himmelskibet (1918), den första fullånga rymdfilmen. Här får vi följa en färd till Mars: våra jordiska hjältar landar i ett pacifistiskt samhälle där alla är vegetarianer och hyllar kärlek och fred som högsta samhälleliga principer. Filmens hjälte slår sig i slang med prinsessan av Mars, som följer med tillbaka till jorden som ambassadör för denna nya tidens livsstil. Filmen beställdes av Nordisk Films chef Ole Olsen, som uttalad antikrigspropaganda.

Socialistiska samhällsvisioner

Vid sidan av de fantasifärgade rymdoperorna i Blixt Gordon– och Star Wars-ådran, kan man grovt säga att science fiction-filmen i huvudsak behandlar två huvudteman: för det första frågar den vad det är att vara människa och vilken plats människan har i världsalltet, och för det andra kommenterar genren samhälleliga och politiska bryderier.

Den första storfilmen som kombinerade sci-fi-element med samhällstematik var den sovjetiska kultklassikern Aelita (1924), regisserad av Jakov Protazanov och löst baserad på Aleksej Tolstojs roman. Aelita följer tre män som reser till Mars där de gör socialistisk revolution och befriar de förslavade arbetarna. Som sovjetpropaganda är filmen å ena sidan klumpigt uppenbar, men den demonstrerar också de möjligheter den samhälleliga sci-fin ger filmskapare att kringgå censur. Filmen dröjer nämligen nästan lika mycket kvar på jorden, där de tre îhjältarnasî hustrur och flickvänner idogt sköter allt det oglamorösa arbete som ingår i en samhällsomvälvning: hushållsarbete, föreningsaktivitet, kommers, etc. Samtidigt blir det tydligt att de tre revolutionärerna inte har något intresse av att skapa ett bättre samhälle på Mars – de är mer intresserade av revolutionen som äventyr och som ett sätt att fly vardagens tristess nere på jorden. Trots allt sitt sovjetpatos blir Aelita en bitande kritik mot den revolutionsromantik som vid den tidpunkten härskade i Sovjetunionen.

Få filmer har haft så stor genomslagskraft som den österrikiske demonregissören Fritz Langs vansinnesverk Metropolis från 1927. I den ursprungliga versionen på 153 minuter utforskar Langs dystopiska framtidsfabel allt från sexualitet till religion till girighet till vetenskap, men i grunden ligger en brutal uppgörelse med klassamhället och industrialismen. Ändå är den politiska tematiken kanske filmens svagaste punkt, filmen förfaller i att banka in sitt budskap i tittaren och slutets naivt optimistiska uppgörelse känns som saxad ur en sovjetisk propagandaaffisch.

 

Världsrymden anfaller

Den sista stora omvälvningen inom den politiska science fiction-filmen kom på 1950-talet, under senator Joseph McCarthys kommunistjakt och det överhängande kärnvapenhotet. På 1950-talet fann invasionstematiken sin väg in genren med verk som Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, 1951) och Världarnas krig (1953). Även den postapokalyptiska filmen slog igenom på grund av rädslan för kärnvapenkrig – bäst kända är kanske The World, The Flesh and the Devil och On the Beach, båda från 1959.

Invasion of the Body Snatchers.

Den intressantaste av erans invasionfilmer är kanske Invasion of the Body Snatchers (1956), med den horribelt missvisande svenska titeln Världsrymden anfaller. I Don Siegels klassiker upptäcker några invånare i en småstad att deras grannar blivit ersatta av identiska kopior framvuxna ur stora frökapslar. Snart inser de att utomjordiska kopiorna ersätter dem då de sover, och de hamnar i en kamp mot tiden för att fly staden innan de själva somnar. Problemet är att de inte vet vilka grannar som är sig själva, och vilka som är utomjordingar. Den klaustrofobiska filmen beskriver den känsla av paranoia som rådde under femtiotalets kommunistjakt i USA. Intressant nog gjorde båda de politiska lägren anspråk på filmen – den kan tolkas både som en metafor för kommunistisk infiltration och som en beskrivning av det amerikanska angivarsamhället och McCarthys övervakningsåtgärder.

Mannen från Mars var kontroversiell på många sätt, och speglade producenten Julian Blausteins och regissören Robert Wises liberala politiska åsikter. I filmen landar utomjordingen Klaatu i Washington tillsammans med den jättelika roboten Gort. Han är representerar den intergalaktiska polisen, och har kommit till jorden för att leverera ett ultimatum: sluta kriga, annars förgör vi er planet. De har fått nys om att människan uppfunnit kärnvapen och arbetar på att komma ut i rymden – och ett krigiskt folk kan inte tillåtas resa från planet till planet.

Blausteins och Wises åsikter var radikala: de förespråkade en betydligt större roll för det nygrundade FN i säkerhetspolitiken. De ansåg att FN borde beväpnas och få oberoende militär makt att agera som världspolis, och de motsatte sig starkt USA:s kärnvapeninnehav. Samtidigt arbetade Vita huset och den amerikanska militären för att mörklägga konsekvenserna av bombningen av Hiroshima. All form av internationalism och kringskärande av USA:s suveränitet sågs som suspekt, om inte kommunistiskt. Det var en enorm risk som filmskaparna tog – och det enda sättet de kunde uttrycka sina åsikter var genom en fabel.

Hello Dave

Alla vänner av sci-fi känner igen scenen där astronauten Dave Bowman (Keir Dullea) flyter tyngdlös i rymdskeppets datorterminal och stänger ner centraldatorn HAL:s kretsar en efter en. Allt som hörs är Bowmans andhämtning inuti rymddräkten, och HAL:s mjuka, kusligt mänskliga röst. HAL, som systematiskt tagit livet av alla människor ombord på skeppet, försöker först resonera logiskt med Bowman för att få honom att sluta “döda” datorn, men börjar sedan vädja för sitt liv, tills:

I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I’m a … fraid.

När datorn till slut i sin demens börjar sjunga den gamla slagdängan Daisy Bell, är det få tittare som kan hålla tillbaka tårarna, trots att vi vet att HAL är en maskin – dessutom filmens skurk.

Dave Bowman och H.A.L. 9000 i 2001 – ett rymdäventyr.

Filmen som förändrade allting var Stanley Kubricks mästerverk 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Hela genren tog ett sjumilakliv framåt såväl tekniskt och konstnärligt som tematiskt. Med filmen ställde Kubrick den mänskliga existensen och det mänskliga varat i centrum för genren. Det var också den första filmen som på allvar gjorde ett försök att utforska förhållandet mellan mänsklig och artificiell intelligens.

Utanför Hollywood rörde det också på sig. Speciellt bör Andrej Tarkovskijs två stora sci-fi-epiker Solaris (1972) och Stalker (1979) nämnas i sammanhanget. Båda är djuplodande, symboliska och ofta förvirrande metaforer som dyker ner i den mänskliga psykologin. Sci-fi-fans brukar sysselsätta sig med att debattera om det är Solaris eller 2001 som är den ultimata mastodontfilmen. Men en kritiker menade att tematiken i Solaris togs upp i ett avsnitt av Star Trek (1964–1966) – och där behandlades betydligt kortare, klarare och intelligentare.

Grav- eller skattkammare?

Mellan 1977 och 1982 hände det saker, nämligen Star Wars, Närkontakt av tredje graden, Alien, Stålmannen och E.T. De var alla stora kommersiella framgångar, som fick Hollywoodstudiornas pengadammar att brista efter årtionden av skepsis – plötsligt ville alla göra science fiction. Och tack vare Blade Runner och den framstormande datortekniken vändes blickarna nu allt oftare mot frågor om artificiell intelligens och i förlängningen om det mänskliga varat.

Sara Ehnholm Hielm kallar i sin essä om filmkritikern Pauline Kael (se sida 26) 1980-talet för “en gravkammare för film”. Men för ett science fiction-fan är det snarare en skattkammare. Det är populärt bland filmkritiker att racka ner på åttiotalets Hollywoodproduktion som infantiliserat skrammel, men man kan fråga sig om kritiker vana vid en tidigare eras filmestetik så att säga inte ser (eller vill se) de mer subtila nyanserna bakom explosionerna och pang-panget.

I och med att en yngre kritikergeneration tagit plats i medierna, har också en rad filmer från åttio- och nittiotalen îrehabiliteratsî. Paul Verhoevens Robocop (1987) och James Camerons Terminator 2 (1991) lyfts i dag fram som de klassiker de förtjänar att räknas som. Båda filmerna är fyllda av blod, pang-pang och explosioner, men liksom Blade Runner och 2001 är de egentligen mer intresserade av förhållandet mellan människa och maskin – eller för att upprepa: mellan kropp och själ.

Maskintårar

I Terminator 2 återvänder Arnold Schwarzeneggers mördarmaskin från framtiden, nu programmerad för att beskydda pojken John. Förhållandet mellan John och terminatorn är inspirerat av John Steinbecks Möss och människor, terminatorn är den urstarka men socialt handikappade följeslagaren, och John får genom filmens gång förklara hur han ska bete sig för att passa in som människa. Medan maskinen lär sig, antar den också allt mer mänskliga drag. För min generation är en av de mest ikoniska filmscenerna slutet av filmen, då terminatorn står vid en bassäng med smulten metall och förklarar för en förtvivlad John varför han måste smälta ner sig själv. Roboten sträcker fram sin halvt avslitna maskinhand, smeker John över kinden och säger:  “I know now why you cry, but it’s something I can never do”.

Terminatorn terminerar sig själv.

Liksom i Kubrick i 2001 och Scott i Blade Runner tvingar Cameron tittaren att känna sorg för en artificiell varelse, en maskin, genom att ge den mänskliga drag. Replikanten Roy Batty uttrycker i sin slutmonolog genuin sorg över att hans liv är slut, och över att ingen kommer att minnas allt han sett och upplevt. I sina sista minuter blir HAL som ett barn, rädd för avgrunden, för det okända på andra sidan döden. Med sin gest av medlidande för den gråtande John, motsäger terminatorn sin egen utsago om att den inte kan uppleva känslor – och vi som tittare drabbas av tvivel: kanske är den mänsklig ändå?

Maschinenmensch

Temat går igen i andra filmer. D.A.R.Y.L. (1985) och 200-årsmannen (1999) behandlar robotar som är programmerade för att kunna uppvisa ett beteende som liknar känslor, och vad som händer då de börjar känna på riktigt. Ännu mer komplicerat blir det i Her (2013) och Ex Machina (2015) där manliga protagonister förälskar sig i îkvinnligî artificiell intelligens.

Blade Runner har ytterligare en intressant karaktär, Rachael, en replikant som själv tror att hon är människa. Trots vetskapen om att hon är en replikant, förälskar sig Deckard naturligtvis i henne (det är en film, trots allt). Men slutet av filmen bjuder på ytterligare en tankenöt, som har sysselsatt fans sedan 1982 – är replikanternas baneman Deckard själv en replikant? För Deckard kvittar det lika – han vet vad han är: en levande, tänkande, älskande varelse. Om maskinen kan älska, är den då längre en maskin?

Detta för oss så tillbaka till frågan som tycks ställas av alla dessa filmer: vad innebär det att vara människa? Descartes sade “Jag tänker, alltså finns jag”. Men science fiction-filmen verkar entydigt ställa sig på Spinozas sida i debatten: “Jag känner, alltså finns jag”. För en genre som så ofta beskylls för att vara upptagen med teknologi och ytlighet är det en något överraskande slutsats.

Janne Wass

Överflöd och brist

Med handboken Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi utmanar Anders Sandström vissa djupt rotade myter kring så grundläggande fenomen för vårt samhälle som makt och pengar. Titelfrasen ”anarkistisk bokföring” låter som något av en självmotsägelse, men anarkism som politiskt program är inte ett uttryck för en vilja till kaos, utan snarare en idé om radikal decentralisering och självstyre som har satt betydligt starkare spår i dagens västerländska samhällsskick än vad som ofta medges. Den ”anarkistiska” ekonomi som Sandström presenterar frångår idén om en fri marknad som den grundläggande organiserande principen för ekonomisk verksamhet.

I ett av bokens starka partier presenterar Sandström koncist deltagarekonomins kritik mot marknader, bland annat för att de allokerar resurser ineffektivt, och för att ett system som enbart ser till transaktionen mellan köpare och säljare bortser från externa kostnader för en tredje part, och det här premierar en destruktiv kortsiktig egennytta på bekostnad av allmännyttan. (Detta incitament konkretiseras elegant av frasen ”I’ll be gone, you’ll be gone”, en överenskommelse där två parter väljer att blunda för obekväma fakta för att det gagnar dem själva, medan någon okänd tredje part får ta risken.)

Istället skulle produktionsmedlen betraktas som samhällets gemensamma ”produktiva allmänningar”, vars nyttjanderätt beviljas lokala arbetarråd på basen av en anbudstävling som jämkar samman samhällets konsumtionsbehov och produktionsmedel, där produktionens samhällsnytta vägs mot dess kostnader i bland annat arbetskraft, råvaror och ekologisk belastning. Den intressanta tanken i Sandströms vision är att hålla kvar en slags valuta som en bokföringsenhet för att producera information om det ekonomiska kretsloppet, och därmed möjliggöra en effektiv allokering av resurser, samtidigt som privat ägda produktionsmedel med deras medföljande orättvisa och odemokratiska strukturer skulle avskaffas.

Jag upplever att Sandströms vision har flera grundläggande problem. Hans plan för samhällsorganisering känns tungrodd och hegemonisk, och uttrycker en övertro till ett direktdemokratiskt beslutsfattande som potentiellt kunde vara väldigt begränsande för personliga initiativ. Framför allt bygger den på en bakåtsträvande vision om lokal självförsörjning och hantverksmässig produktion som har en irriterande tendens att dyka upp i vänsterns framtidsvisioner. Framför allt är jag inte säker på att den presenterade modellen är ett svar på den kritik mot marknaderna som han lägger fram.

Boken förtjänst ligger i ansatsen att lösgöra valutans informationsskapande funktion från dess bytesvärde, och i detta ligger en revolutionerande tanke. Marknadsstrukturer står för närvarande under ett betydande förändringstryck från en teknisk utveckling som gör ett växande antal produkter helt eller i praktiken gratis. Dels handlar det om digitala allmänningar som Open Source-programvara, som faktiskt förvaltas och utvecklas effektivt i icke-hierarkiska strukturer. Dels handlar det om materiella varor som produceras i stort sett utan kostnader för arbetskraft och, i växande utsträckning, energi. Detta beskriver den situation som vi upplever idag, där efterfrågan på arbetskraft är låg, men det mesta är väldigt billigt, ett paradoxalt tillstånd av överflöd och fattigdom samtidigt.

Denna situation av växande överflöd är ett problem för starka marknadsaktörer, och genererar en stark efterfrågan hos dem på tjänster och produkter som skapar knapphet, det vill säga gör saker icke-gratis som kunde vara gratis. Vissa av planetens bäst betalda jobb finns inom affärsjuridik och immateriella rättigheter. Dessa motiveras med att producenterna måste ta betalt för att kunna utveckla nya och bättre produkter – om ingen betalar för musik finns inga proffsmusiker, läkemedelsindustrin behöver ta betalt för sina produkter för att kunna utveckla bättre mediciner. Därmed accepterar vi att kapitalismens formidabla resurser kanaliseras i att skapa fattigdom och brist i ett tillstånd av överflöd.

Allt åt alla, är givetvis det revolutionära svaret, och utveckla istället en ny mekanik för att upprätthålla en rationell produktion. Och det är detta samhälle av överflöd som redan finns inom räckhåll för oss, som behöver en ny form av redovisning, och det är mot denna som Anders Sandströms handbok pekar fram emot.

Lasse Garoff

Anders Sandström: Anarkistisk bokföring – Redovisningsprinciper för en deltagarekonomi. Eget förlag, 2016.

Utopin efter Trump

För ganska exakt två veckor sedan meddelade USA:s ”president” Donald Trump att USA drar sig ur den historiska klimatöverenskommelsen från Paris.

Det är beklagligt, men Parisavtalet var ändå inte mycket mer än en symbolisk handskakning – en bekräftelse på att världens nationer åtminstone teoretiskt är överens om att klimatförändringen är ett faktum och att något måste göras. Utan en bred folkopinion bakom sig hade Obama inte kunnat ingå avtalet, och den folkopinionen har inte försvunnit någonstans. Fördelen med USA:s splittrade delstatslagstiftning är att delstaterna kan stifta sina alldeles egna miljölagar.

Också på andra fronter har Donald Trump skiftat Vita husets vänskapsband från de demokratiska allierade till autokratier och teokratier. Hans hat-kärleks-förhållanden till Ryssland och Kina är välkända, och i maj lyste han som en sol då han blev mottagen med pompa och ståt i gulfstaterna. När han fortsatte till Europa, började han med att skälla ut de de europeiska länderna för att de inte är lika krigiska som USA, knuffade Sloveniens premiärminister, och mer eller mindre förödmjukades av Angela Merkel och Emmanuel Macron.

I stället för att fälla tårar över Trump, säger jag: good riddance. När USA är redo att återvända till den civiliserade världen, är de välkomna tillbaka. Eran Trump varar inte för evigt, och trots den tillfälliga galenskap som tycks ha drabbat Amerika, går utvecklingen obönhörligt framåt. USA har inget annat val än att förr eller senare följa efter.

Vilket tar oss till detta dubbelnummer inför sommaren, som har utopi som tema. Det här numret är egentligen Åbo Underrättelsers ex-chefredaktör Torbjörn Kevins fel. I en kolumn i Hbl 23.4 berömde Kevin Ny Tids ambition att staka ut en vägkarta för en alternativ framtid, men beklagade sig över att det i hans tycke var fattigt med konkreta förslag i tidningen.

Delvis tycker vi att utlåtandet är en aning orättvist. Sedan Ny Tid i slutet av 1970-talet lämnade den allra klumpigaste Sovjetpropagandan, har spaltkilometer av artiklar skrivits, som utforskat inte bara vänsterns, utan hela världens framtidslösningar.

Men tiden är kanske mogen för ett helt dubbelnummer på temat, och nu levererar vi ett kalejdoskop av lösningar för en ny och bättre värld. Någon absolut patentlösning på alla världens problem kan inte ens vi komma med, ty som Lars Sund skriver i sin artikel på sid 48: ”utvecklingen följer aldrig en rak linje”.

Kevin ondgör sig i sin kolumn över att ”så mycket är så förväntat” i Ny Tids framtidsvisioner, och visst slår det också mig då jag läser texterna i detta nummer att vi hört det mesta som skrivs förut, i ett eller annat sammanhang, i en eller annan form.

Men det här är kanske en orsak till optimism: vi vet redan hur lösningarna borde se ut. Den stora frågan är hur vi tar oss från punkt A till punkt B. Några intressanta fingervisningar för detta finns också i den här tidningen, men i grund och botten är saken enkel – igen med Sunds ord: ”Det som krävs är politiska beslut”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör