Poesi i Petersburg
Ett tjugotal finlandssvenska författare med vänner reste i början av februari till Sankt Petersburg för att delta i poesiuppläsningar med ryska poeter.
Resan arrangerades av författaren Mikaela Sundström och översättaren/läraren Andreas Hägg, inför resan hade en stor mängd ny finlandssvensk lyrik och prosa översatts till ryska. Här är några ögonblicksbilder från resan.
BASAR OCH MARKNAD
Eftersom jag anar min penna eller min röst någonstans i bakgrunden till Markus Drakes rapport från Istanbul; tillåt mig att komma med några kommentarer till hans upplevelser av basarekonomin.
Ifall vi har ärende till en orientalisk basar slås vi omedelbart av den annorlunda atmosfär som råder i jämförelse med västerländsk torghandel. Handeln är offensiv, en invitering på en kopp té innebär inte en inbjudan på en kopp té utan betyder långa, segslitna förhandlingar, mera utdragna än en arbetsplatsintervju. Köpslagan på basaren är en konfrontation och en kamp mellan säljaren och köparen. Handeln och handlingen är konkret; uppgörelsen är unik och personlig. På marknaden däremot möter kunden en abstrakt valsituation. Köparen eller spekulanten kan fritt gå omkring och jämföra priser, ty på marknaden råder konkurrenssituationen inte mellan säljaren och köparen, som i basaren, utan försäljarna sinsemellan med avseende på pris och kvalitet. Uppgörelsen på markanden baserar sig inte på förhandling, negotiering (från negotio som också betyder butik) utan på fritt val. Köparen kan fritt och trolöst välja det för dagen mest attraktiva erbjudandet. Basaren, däremot, etablerar (med tiden) ett personligt förhållande mellan parterna. Köparen går till den person han eller hon är släkt med eller annars har mest förtroende för. De dagliga uppköpen förvandlas för kundens del till en fråga om tillit och trohet. Det skapas (eller fanns från början) en icke-monetär relation mellan parterna i uppgörelsen. Man går till sin handlare. På basaren gäller alltså inte, ifall inte villkoren för handeln omförhandlas, valfrihet med avseende på de i uppgörelsen involverade personerna. Medan marknaden, däremot, för den optimala aktören är och förblir abstrakt, opersonlig, likgiltig, anonym och neutral inom de villkor som egennyttan och det fria valet förutsätter.
TIDEN SOM HISTORIA OCH TIDEN SOM ÖDE
I förra numret av Ny Tid skrev Fredrik Lång om Den faustiska människan i Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Denna vecka handlar det om vår syn på tiden och ödet.
En av de allra mest fruktbara tankelinjerna i Oswald Spenglers stora verk Västerlandets undergång uppstår när han skiljer mellan två fundamentalt olika sätt att uppfatta tidens flöde och händelsernas gilla gång.
Om den klassisk-grekiska människan säger Spengler att hon levde i tiden underställd ”en idé om ödet”. Hon uppfattade att hon främst befann sig inom nuets snäva och begränsade horisont, under ödets stränga skugga. Händelser i nuet förklarades av att ödet bestämt det så och inte annorlunda, medan tilldragelser i framtiden i huvudsak inte uppfattades som ett resultat av människornas förutseende arbete och planering, utan som en följd av tidens Bestämmelse, som avgjorts i en dimension bortom gott och ont.
OM DEN FAUSTISKA MÄNNISKAN ELLER NÄR ORDET FICK VIKA FÖR HANDLINGEN
I min gamla skola fanns det en skrubb som kallades ”Biblioteket”. Biblioteket var ett långsmalt rum med högt till tak, en bokhylla längs ena väggen och ett söderfönster i fonden. Det höll öppet några raster i veckan. Där inne doftade det torrt papper, damm, och trä som torkat i solen. Bokurvalet var begränsat och gammalmodigt, men förmodligen av hög klass. Jag kan inte minnas att jag skulle ha lånat mer än två böcker där. Robert Louis Stevensons Skattkammarön därför att jag skulle hålla ett föredrag om den. Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes därför att jag… ja det har jag faktiskt ingen aning om.
Jag läste aldrig Spengler den där gången. Varken mina tyska- eller övriga kunskaper räckte till för att jag skulle ha förstått någonting. Visserligen låter jag senare en figur i en av mina romaner ha läst boken, men den personen har ingenting gemensamt med mig, förutom kanske det irriterande behovet att behöva briljera. Jag kände förstås till huvuddragen i Undergången…, men jag hade ingen aning om vilken överdådig kunskapsmängd och vilka djärva sammanfattningar av civilisationens eller snarare civilisationernas villkor som dolde sig bakom den dramatiska titeln. (Som alltså egentligen borde lyda: Civilisationernas undergångar, eftersom Spenglers stora tanke är att alla stora kulturer genomgått samma faser i en likartad utveckling och likaså går eller har gått samma undergång till mötes.)
