Etikettarkiv: Fredrik Lång

Drabbande naiva brev i fiktionens gränsland

Det är fint med författare som hela tiden förmår förnya sig, testa nya grepp och former, beröra nya ämnen. En sådan är Fredrik Lång som, trots att han gett ut ett trettiotal verk under sin fyrtioåriga författarbana, sällan eller aldrig placerar sig på en bekvämlighetens upptrampade stig genom att följa sina egna fotspår. Med Basim, min kära prövar Lång brevromanen som form, denna anrika genre med rötter från 1600-talet och som bland annat inhyser berömdheter som Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men är detta verkligen ett skönlitterärt verk, en roman? Får man tro förlagets baksidestext är svaret ja: ”Basim min kära (jo, man har missat kommatecknet i titeln) är en politiskt färgad kärleks- och brevroman skriven med en sällsynt språklig glöd.”

I slutet av boken inryms emellertid ett ”Efterord”, där den som för pennan påstår att det hela handlar om verkligt existerande brev som denne fått till sitt förfogande, och sedermera översatt från engelska till svenska och härmed publicerat: ”Sally hade fotograferat alla de brev hon skrev till Basim med sin mobilkamera. Det är de kopiorna som nu befinner sig i min dator och som jag efter bästa förmåga översatt. Men jag är ingen översättare och tycker inte att jag alla gånger hittat den rätta tonen i hennes, vad ska jag kalla det, ’spontanistiska’ stil.”

Efterordet är inte undertecknat, och det är inte gott att veta om det är verklighetens Fredrik Lång som där för ordet, och huruvida boken verkligen består av reellt existerande brev, författade av en reellt existerande ”Sally”, eller om det är en fiktiv författare som berättar den fiktiva bokens fiktiva tillkomsthistoria. I så fall är det inte första gången Lång skapar ett intrikat spel mellan fiktion och verklighet; exempelvis rör sig hans autofiktiva roman Den stora historien (2014) även den i dess gränstrakter.

Men är det då så viktigt att försöka utröna vad som är fiktion, vad dokumentärt? Text som text, non? Det är ju ett evigt spörsmål som vidhängt litteraturen så längde den existerat. Redan Aristoteles lade pannan i djupa veck inför detta; i Om diktkonsten (här i Jan Stolpes översättning) slår han förvisso först fast att ”diktarens uppgift inte är att skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända”, men garderar sig strax efteråt: ”Och även om han skulle dikta om något som faktiskt har inträffat, skulle han icke desto mindre vara diktare, ty ingenting hindrar ju att somt av det som faktiskt har hänt är av sådan art att det också är sannolikt (och därigenom också möjligt) att det skulle kunna hända.”

Okej, Lång är alltså diktare i vilket fall, och det spelar ingen större roll om brevsamlingen är verklig eller uppdiktad, varför fastnar recensenten i det här om det inte är viktigt – gå vidare och kom till saken! uppmanar vän av ordning. Jo, strax, men jag vill hävda att resonemanget är nödvändigt för att rättvist kunna bedöma verket i fråga: står jag inför att recensera en verkligt existerande brevsamling, skriven av en ung brittiska och i förstone riktad enkom till hennes försvunne pojkvän Basim, sedermera halvdant översatt (inte jag som sa det först) och utgiven av Fredrik Lång, eller en ny roman, ett konstnärligt verk av samme Lång, med oss, den litterärt intresserade allmänheten, som adressat? Det vore förmätet att ge sig i kast med att bedöma litterariteten i en stackars brevskrivares personliga brev, så jag litar alltså till baksidestexten och läser boken som ett fiktivt verk. Den går, och kommer högst antagligen också att läsas på andra sätt – till exempel jämföras med Långs näst senaste publikation, Flykten från Mosul. Omars berättelse (publicerad på YLE), vilken helt uppenbart inte är en fiktiv skapelse.

I Basim, min kära försvinner titelpersonen, en palestinsk matematiker och forskare vid Oxford, under en resa till släkt och vänner i Libanon och Jordanien. Troligen har han tillfångatagits av israeliska säkerhetsstyrkor efter att olovligen ha passerat gränsen till Israel/Palestina. Hans flickvän är utom sig av oro, och börjar skriva brev till Basim. Hon får reda på att han troligtvis (ingen vet säkert) är fängslad i Jerusalem. Hon reser dit för att försöka få reda på vad som hänt, och fortsätter skriva brev, varje dag, som hon för till polisstationen i hopp om att de ska nå Basim.

Till en början präglas breven av saknad och hopp, men ju längre tiden går utan svar och utan besked om vad som hänt och väntar Basim, uttrycker de en allt större misstro, ilska och desperation. Det är inte bara Basims situation som tynger; under sina dagliga promenader i Jerusalem upplever Sally våldet, de skriande orättvisorna, palestiniernas utsatthet och den israeliska statsmaktens brutalitet på nära håll. Tonen i breven fylls efterhand av oförsonligt hat gentemot ockupationsmakten, och en förklaring till det starka ställningstagandet kan kanske, vid sidan av vad hon bevittnar, hittas i Sallys egen bakgrund. Hon är nämligen inte engelska, som det felaktigt påstås i baksidestexten (inte många rätt där), utan irländska: ”Varje lands historia kantas av heroism och hjältedåd. För oss är James Connolly en nationalhjälte. För engelsmännen en terrorist.”

Brevromanens form fungerar väl för det författaren vill gestalta. Språket i breven är skickligt konstruerat, det är ungdomligt lidelsefullt och andas uppriktig förtvivlan, och de förekommande slarvfelen bidrar till känslan av autenticitet (för inte har man väl slarvat med korrekturläsningen?), likaså de W.G. Sebaldskt infogade fotografierna i ett brev. Inledningsvis stör jag mig förvisso på brevskrivarens smått patetiskt naiva förhållningssätt och förekommande plattityder: ”Jerusalem. Ständigt närvarande här – och i historien. Jag försöker komma på varför jag tycker så bra om den här staden, om de här människorna, och så illa om dess politik. Jag får det inte att gå ihop.” Varför då, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker mycket om Helsingfors, men illa om den förda statspolitiken. Bara ett exempel, det kan naturligtvis mångfaldigas.

Men efterhand får jag svårare att värja mig. Jag inser att jag kanske gått och blivit cynisk, blasé. Sally är ju ung, och i den naiva hoppfullheten, i tron på att finna lösningar på till synes evigt olösbara konflikter, i det oförsonliga raseriet mot orättvisorna, i det lidelsefulla svärmeriet, ja, i all den ungdomliga, progressiva kraften bor en drabbande påminnelse om vikten av att släppa garden, att inte låta sig förstelnas.

Tomi Riitamaa

Fredrik Lång: Basim, min kära.
Förlaget, 2018.

Lånestenarnas jord

”När det nya århundradet grydde hade de finansiella instrumenten penningutlåning, hypotek och försäkringsverksamhet utvecklats så långt att deras inflytande nådde ända ner till folkets så att säga breda lager.
Bönderna på tusentals småbruk utströdda över Atens uppland Attika lockades att ta lån, eftersom det var möjligt och för det mesta nödvändigt.
För att täcka löpande utgifter. För att hålla nöden på avstånd. För att köpa utsäde. För att skaffa sig nya och bättre redskap.”
  Fredrik Lång: När Thales myntade uttryck –
en bok om det sakliga tänkandets uppkomst, 1982

Ellen Engelstad har skrivit en behändig liten bok om de dramatiska händelserna som utspelade sig från januari till september 2015. Boken heter Syriza och den grekiska våren. Ordet ”behändig” skall i det här sammanhanget läsas positivt.

Bara namnet var litet olyckligt. Under euforin våren 2015 tänkte man troligen inte på att det kunde bli en självuppfyllande profetia. Vi vet alla hur den arabiska våren urartade och för de flesta som följde med det grekiska dramat var besvikelsen så stor hösten 2015 att många gav upp hoppet om Grekland.

Hoppet som segrade i Grekland, vilket Alexis Tsipras triumferande deklarerade efter valsegern den 25 januari 2015, det hoppet hade förlorat. Förhandlingarna hade totalhavererat och Grekland var inte ens tillbaka i ruta ett. Tvärtom, det avtal som den förödmjukade regeringen Tsipras hösten 2015 tvärtemot folkviljan undertecknade var hårdare än någonsin.

Ellen Engelstadt skriver om händelserna ur ett tillbakablickande perspektiv och vi vet alla hur det gick. Men det vi inte alltid visste var hur, varför, av vilka skäl eller orsaker.

Informativt paket

Boken är behändig på flera sätt, lätthanterlig både till format och sidoantal, drygt 200, fotnoterna inräknade. Innehållet är skickligt sammanfattat, händelserna förlöper givetvis kronologiskt, med inflikade förklarande moment, historiska tillbakablickar och viktiga bakgrundsdetaljer. Och informativa små kapitel om grekiska partier, internationella aktörer och ”namn att hålla reda på”… I Engelstads bok blir de (ofta snåriga) turerna i förhandlingarna lättare att överblicka, samtidigt som det politiska dramat beskrivs som den nagelbitare det var.

Ellen Engelstad skriver naturligt ur ett vänsterperspektiv, hon sympatiserar med Syriza och framför allt med Greklands försök att rädda sin befolkning ur den så kallade trojkans (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken ECB, och Internationella valutafonden IMF) järngrepp och EU:s förödande åtstramningspolitik.

Men Engelstad förskönar inte. Hon är väl insatt i de grekiska förhållandena. Som  redaktör för den norska vänstertidskriften Manifest har hon under lång tid följt med krisen i Grekland och Sydeuropa på nära håll. I Norge finns ett stort intresse för Sydeuropa och en aktiv solidaritetsrörelse. Detta trots – eller på grund av? – att Norge inte är med i EU. Att Ellen Engelstad är en av förgrundsfigurerna för denna rörelse, publicerar artiklar, organiserar forum och seminarier, får vi veta i bokens efterord, skrivna av en annan känd Greklandsaktivist, Kajsa Ekis Ekman. Men vi återkommer till efterklokhet och uppsummering.

”Lån beviljades blott alltför gärna. Men samtidigt med pengarnas segertåg hade begreppet ränta blivit aktuellt; man hade upptäckt att pengar kunde ”avla barn” för att låna grekiskans uttrycksfulla bild. Och räntesatsen var svindlande hög.
Som säkerhet fick bonden ställa sin jordlapp, och om den inte räckte till, sin person, sin familj: enligt gammalattisk sed var en insolvent gäldenär fordringsägarens slav. Skuldebrevet upptecknades på en sten, som placerades vid rågränsen till den pantsatta åkern; transaktionen bar namnet hypotheke.
Omkring år 600 före Kristus var Attikas jord tätt översållad med hypotekstenar: det forna bondebeståndet var hjälplöst i penningmagnaternas klor[…]”
Fredrik Lång, 1982

Banker i gungning

Boken är mycket matnyttig för alla som intresserar sig för grekisk politik i synnerhet och EU-politik i allmänhet. Den tar oss med i de mest ödesmättade stunderna under den händelserika våren, när grekernas öde låg i vågskålen och landet för första gången hade fått en vänsterregering, med vallöftet att omförhandla de så kallade räddningspaketen och kräva skuldavskrivningar på lån, som alla visste att aldrig någonsin skulle kunna återbetalas.

Grekerna hade levt under EU:s svångremspolitik alltsedan 2008, efter finanskraschen året innan då det överskuldsatta landet blev det första europeiska land som i praktiken var bankrutt.

En konkursförklaring kunde de ledande EU-länderna, Tyskland och Frankrike, aldrig tillåta – euron och EU:s trovärdighet var i fara. I själva verket var de stora tyska och franska bankernas likviditet så låg efter kraschen på Wall Street att om lilla Grekland, som står för bara 0,3 procent av världsekonomin, inte kunde betala av på sina skulder sattes de stora bankernas solvens i gungning. För att dölja detta, instiftades de så kallade nödlånen och ”räddningpaketen” för Grekland. Över 90 procent av dessa ”lån” gick (visserligen via Grekland) direkt till tyska och franska banker. Medan kraven på ”reformer” och privatiseringar som följde med ”räddningspaketen” medförde både sänkta löner och förlorade jobb i Grekland. Det skars kraftigt i hälsovården, utbildningen och pensionssystemet och den grekiska ekonomin sjönk som en sten, nästan en fjärdedel efter det första sparpaketet 2010. Arbetslösheten steg till 26 procent och ungdomsarbetslösheten över 50 procent. Trettio procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Medan statsskulden bara växte. Från att ha varit 133 procent av BNP, var den fem år och två räddningspaket senare 180 procent och ökade i rask takt.

”Intet under alltså, att missnöjet jäste bland Attikas utarmade och utsugna folk. Kraven på kraftåtgärder för att återställa den ekonomiska jämvikten lät höra sig allt starkare och med ett alltmer hotfullt tonfall. Ropen på rättvisa – Δίκη – ljöd allt högre in över gatorna och torgen i Aten. Γής ναδαμός – nyfördelning av jorden – eller χρεοών ποκοπή – skuldavskrivning – ljöd de radikalaste elementens fältrop.”
— Fredrik Lång, 1982

Inga egentliga förhandlingar

Också dagens greker hade fått nog av de politiska dynastierna, som sålt ut dem till EU:s teknokrater. Likaså ville man bli av med klientelismen, svågerpolitiken och korruptionen. Nu ställde man sitt hopp till ett nytt parti, Syriza, ”Den radikala vänsterns koalition”. Som egentligen var en allians mellan flera mindre vänsterpartier och aktiviströrelser och som på bara några år gjort bra ifrån sig i val. Nu knep Syriza och dess unga partiledare Alexis Tsipras 36,3 procent av rösterna och 149 platser i parlamentet, bara två mandat från enkel majoritet.

Tsipras utnämnde den karismatiska Yanis Varoufakis till sin finansminister, med uppdrag att leda förhandlingarna med EU-kommissionen, ECB och IMF. Engelstad beskriver Varoufakis som vältalig, klok, modig och upprorisk. Den dynamiska Varoufakis blev något av en kultfigur under förhandlingarna, som han själv till sin överraskning fick erfara att aldrig blev några riktiga förhandlingar. ”Jag kunde lika gärna ha sjungit den svenska nationalsången”, har han sagt i flera intervjuer. ”Ingen av EU:s finansministrar var intresserade av att diskutera ekonomi. De sade bara ja, ja, kanske du har rätt men vi går i alla fall vidare med avtalet”.

Det råder inget tvivel om att den före detta universitetsprofessorn Varoufakis var en briljant ekonom med ett stort nätverk. Varoufakis byggde upp ett bra team med flera internationellt kända ekonomer som rådgivare.

Men förhandlingarna mellan parterna, trojkan och Grekland, gick snart i stå. De stod alltför långt ifrån varandra. Inte bara var de oense om vilka reformer Grekland borde genomföra, de var helt enkelt oense vad en reform var för något. För trojkan var nedskärningar i statliga utgifter och omfattande privatiseringar reform. För Syriza var det felslagen högerpolitik.

Syriza hade räknat med stöd från bland annat europeiska socialdemokratiska partier och av länder i samma trångmål. Privat kunde ministrar och partiledare intyga sin sympati men officiellt lämnades Grekland ensamt. Syriza hade också räknat med att det demokratiska EU skulle erkänna deras mandat som ett regeringsparti som kommit till makten genom demokratiska val. Att de inte fick det erkännandet, att deras krav inte uppfattades som legitima och att EU inte vek en tum, upplevde Tsipras och Varoufakis som oerhört förödmjukande.

”På själva Apollontemplets fasad i Delfi var vid sidan av de allbekanta visdomsorden ’Känn dig själv’ och ’Intet till övermått’ anbragt ett tredje vältaligt tankespråk[…]; ’εγγύα, πάρα δ άτα’ – låna mot säkerhet och olyckan är framme.”
 Fredrik Lång, 1982

Tsipras vek sig

En av anledningarna till EU:s hårda linje var att förhandlingarna inte egentligen handlade om pengar. De politiska signalerna var viktigare, eurozonens regler måste upprätthållas och de principerna vågade EU-ledarna inte tumma på. Rädslan för en försvagad eurozon och för att andra skuldtyngda länder i periferin skulle komma med liknande krav vägde tungt.

Bägge parter undvek det olycksbådande ordet Grexit i början, men i det inflammerade slutskedet användes det som ett hot – av bägge parter. Varoufakis hade planerat att gå hårt ut i förhandlingarna men Alexis Tsipras klarade inte av den pressen.

Efter folkomröstningen i juli, där 61 procent av väljarna röstade mot EU:s sparåtgärder, vek sig Tsipras. Varpå Varoufakis meddelade om sin avgång, satte sig på sin motorcykel och red ut i natten, som någon har uttryckt det. EU hade segrat – teknokraterna hade besegrat de folkvalda.

Ellen Engelstad referar också förtjänstfullt konflikterna på olika håll, inom Syriza, inom EU och även inom trojkan.

I efterordet sparar inte Kajsa Ekis Ekman på kritiken.

”Det omtalade trumfkortet (euron) singlade till marken i sin ensamhet – det var inte ens ett korthus. Inte bara hade Syrizas företrädare oskadliggjort vapnet genom att hela våren gå ut i internationell press och bedyra sin tillgivenhet till EU, euron och kapitalismen – den omtalade ”plan B” var knappt halvfärdig, visade det sig. Att hota med att lämna euron och sedan inte ha en färdig plan att visa upp, trots att man haft fem år på sig, är knappast en hård strategi.” Också Syrizas krav på en europeisk New Deal, liknande den som Tyskland fick 1953, avfärdar Ekman som totalt orealistiskt. Då rådde en helt annan situation, säger hon. Tidsmässigt och ekonomiskt. ”Varför skulle Tyskland acceptera en New Deal bara av nostalgiska skäl? Det visade sig att Syrizas ledning själva var de enda som verkligen trodde på det”.

Så vad händer nu? Är allt krossat, som Ekman och andra pessimister gör gällande? Eller såddes här ändå ett frö till framtida hopp, trots nederlaget? Engelstad vill tro det. Den grekiska våren skickade in nya inflytelserika demokratiaktivister på den europeiska scenen, skriver hon. Yanis Varoufakis har startat rörelsen DiEM25, där den grekiska våren blivit en språngbräda för ett demokratiskt Europa 2025. Uppmuntrande är också valet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour och socialisten Bernie Sanders otroliga framgång i valkampanjen i USA. I flera europeiska länder är man trötta på nedskärningar och ökad ojämlikhet. Kanske har en kil slagits in i det unisona EU-maskineriet?

Ellen Engelstad hänvisar till den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som säger att Syriza öppnade en ridå in i EU:s stängda mötesrum: ”Syrizas regering slogs inte bara för ökad skuldavskrivning eller mera pengar inom samma gamla ramar, utan för att Europa skulle vakna ur sin dogmatiska sömn.”

”År 594 f.Kr. valdes Solon med tyranniska fullmakter till arkont i Aten. Före Solons tid hade kandidater till det styrande rådet aeropagen definierats i termer av ’börd och rikedom’. Solons första åtgärd som arkont var att avskaffa aristokratins särprivilegier genom att ändra ämbetsmannakravet till ’rikedom’ enbart. Å andra sidan avskaffades gäldenärsslaveriet, kreditorernas fordringar på småbrukarna avskrevs med retroaktiv verkan och de som redan sålts utomlands återköptes på statens försorg. […] Detta lade grunden till den grekiska formen av demokrati som garanterade lika rättigheter (och graderade skyldigheter) till de fria, jordägande männen i staten”.
  Fredrik Lång, 1982  

Text Irma Swahn
Foto Asteris Masouris

Underkastelsens och frihetens världar

Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är en elegant översikt över grundläggande tanketraditioner i västerländsk idéhistoria.

44-fredrik-lang-ansiktet-i-manen-webbI sin essäbok Ansiktet i månen utgår Fredrik Lång från en tanke som på omvälvande tankars vis känns både stor och liten samtidigt. Världsåskådningar är sociomorfa, det vill säga människan projicerar sina rådande sociala villkor på sina religiösa och filosofiska trossystem. Gudarnas värld upprepar människornas värld, och är en spegelbild av den sociala världen med dess maktstrukturer.

Tanken låter självklar då man hör den formuleras, men med den som utgångspunkt öppnar Lång spännande vyer i en jämförande analys av de tre antika trossystem som haft störst inflytande på den västerländska idéhistorien: judendomen som den beskrivs i Gamla testamentet (500-talet f.Kr.), de grekiska stadsstaternas och främst Atens klassiska filosofi (400-300 f.Kr.), och slutligen kristendomen som den formulerades i Nya testamentet, främst av Paulus.

Av denna grova kronologi konstruerar Lång en elegant helhet. Judarnas kollektiva erfarenhet av slaveriet i Babylon projiceras på deras gudsrelation, som antar slavens underkastelse under en nyckfull herre, med ett löfte om framtida frälsning att hämta hopp ur. Den grekiska filosofin formulerar en handlingskraftig slavägande aristokratis världsåskådning, och fungerar därmed som en antites till den judiska underkastelsen. I det Nya testamentet sammanfogar Paulus dessa till en sinnrik syntes, som fyller det väldiga och brokiga Romarrikets behov av sammanhållning under dess sena århundraden.

Fångenskapen

År 587 f.Kr. erövrade Nebukadnessar II landet Juda, förstörde Solomons tempel och förde en stor del av den judiska befolkningen till Babylon som slavar. Under de följande femtio åren lyckades judarna bevara sin religion och identitet, och när Babylon i sin tur störtades av perserna gav erövraren Kyros den store judarna tillåtelse att återvända till sitt hemland och återuppbygga sitt tempel. Vid återkomsten till Juda börjar judarna skriva ner det Gamla testamentet – dels för att försäkra att den muntliga traditionen skulle bevaras i framtiden, men även som ett sätt för de återvändande att markera sin överhöghet över dem som aldrig förslavades.

De gamla judiska myterna får i sin skriftliga version en kraftig betoning av den babyloniska fångenskapen. Tematiken förstärks ytterligare av den äldre legenden om Moses uttåg från Egypten – möjligtvis en rätt obetydlig händelse som i efterhand tilldelats en förstorad religiös betydelse. Enligt Lång är det just erfarenheten av slaveriet som utvecklas till kärnan av den judiska monoteismen. Orsaken till slaveriet hämtar man i bristande tilltro till Jahve, i att andra gudar hade börjat dyrkas i landet. Nebukadnessar tolkades som redskapet för Guds bestraffning, och den babyloniska fångenskapen som en femtioårig botgöring, varefter skulden var avbetalad och Gud befriade judarna. Denna världsåskådning placerade även det judiska folket i ett kollektivt historiskt narrativ, ett förlopp från ofrihet till frälsning.

Lång liknar den judiska gudsrelationen vid Stockholmsyndromet: gisslans tendens att sympatisera med sin kidnappare grundar sig på en rädsla att råka illa ut och är i slutändan en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en gisslan. Gud är nyckfull och ilsken, och människans lott är att dyrka och blidka honom, och acceptera hans bestraffningar som rättvisa.

Den frie slavägaren

Den självständiga stadsstaten Aten drygt hundra år senare beskriver Lång som en slavdemokrati. En manlig överklass har rösträtt i statens angelägenheter, men denna politiska frihet utsträcks inte till kvinnor och framför allt inte till de talrika slavarna. Och givetvis är det denna överklass som idkar filosofi. Till skillnad från Babylon hindrar Aten effektivt sina slavar från att bevara sina kulturella identiteter. Handeln och penningväsendet är mer utvecklat och har även påverkat tänkandet, och de grekiska slavarna betraktas helt enkelt som handelsvaror.

Den klassiska grekiska filosofin placerar människan i mitten av världsordningen som en fri samhällsaktör, och formulerar frågorna om hur en människa bör leva sitt liv, hur man härskar, vilket det eftersträvansvärda samhället är, och vad som är kunskap.

Detta, anser Lång, är en orsak till att den grekiska filosofin har bevarat sin angelägenhet för oss idag. Samtidigt existerar denna nivå av frihet nödvändigtvis på bekostnad av slavarnas frihet. Och istället för att ifrågasätta slaveriets legitimitet definierar filosoferna människan på ett sätt som utesluter slavarna. Enligt Aristoteles är människan inte bara en ”fjäderlös, tvåbent varelse”. En riktig människa är en varelse som har rätt att befalla över sig själv och som därmed kan sägas ha en själ; således är enbart de fria männen riktiga människor, medan definitionen smidigt utesluter kvinnor, barn, slavar och barbarer.

Lång noterar också hur en historisk tidsuppfattning saknas i den grekiska filosofin. Den grekiska aristokratens frihet existerar i ett statiskt nu, medan framtiden är osäker och underkastad ödets nycker.

Denna position är i längden ohållbar. Lång menar att den grekiska filosofin tappar kontakten till rötterna för sitt tänkande då Filip II (far till Alexander den store) under 300-talet gör stadsstaterna till provinser i det växande Makedonien. Atens aristokrati berövas sin politiska beslutsfrihet och blir undersåtar i ett väldigt rike, och kan inte längre hävda sin självklara överhöghet över icke-greker. Trots att slaveriet fortsätter kan grekerna inte längre hålla fast vid sin självtillräckliga maktposition. Människan blir istället en slags världsmedborgare, och den grekiska filosofin övergår i tankeskolor som förespråkar en inre frihet och ett tillbakadragande från politiken. Därmed lider också den grekiska filosofins guldålder mot sitt slut.

Inspirerad kompromiss

I Fredrik Långs resonemang finner dessa två disparata vittnesmål, om slaveri å ena sidan och frihet å den andra, sin överraskande syntes i den framväxande kristendomen i Romarriket. Lång pekar ut Paulus som den huvudsakliga arkitekten i det nya idébygget. Den nya religionen tar tillvara det judiska frälsningsnarrativet men Paulus frångår tanken av ett utvalt folk, och ersätter den med en individuell skuld i varje människa, arvssynden, som sonas av Jesu död och återuppståndelse. Därmed skapar kristendomen en modern tidsuppfattning som baseras på utvecklingen från ett tillstånd mot ett annat över historisk tid.

Denna nya religion sprids snabbt i Romarriket tack vare sitt missionsbud och att den utsträcker sig även till de talrika slavarna i imperiet. Även annan bibelforskning (se till exempel Jesus of Nazareth av Paul Verhoeven) noterar Paulus centrala roll i att formulera kristendomen, han tonar ner Jesus närmast anarkistiska vision av Guds rike till förmån för hans funktion som offerlamm – eller syndabock, djuret som rituellt beläggs med alla samhällets synder och offras eller fördrivs.

Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är ett fascinerande stycke idéhistoria, vars fakticitet torde vara svår att verifiera eller falsifiera. Verkets iögonfallande dialektiska elegans får mig att misstänka att här föreligger en efterkonstruktion, men i slutänden känns det irrelevant om utvecklingen ”i verkligheten” såg ut just på det här sättet. Det väsentliga är att Lång i detta ambitiösa verk öppnar för stimulerande associationer och perspektiv.

Lasse Garoff

Fredrik Lång:
Ansiktet i månen.
Teologisk-filosofiska essäer.
Förlaget M, 2016.

Passionerad monolog om filosofiskt misslyckande

Fredrik Lång
Fredrik Lång

Fredrik Långs Den stora historien kommer inte med någon läsinstruktion. Det står inte Roman på pärmen, som det de senaste åren har gjort på en del självbiografiska böcker och inte heller bjuder den ut sig som författarsjälvbiografi. Man kan välja att behandla den som ett fiktivt verk som handlar om en person med Långs namn och biografi, men för min egen del måste jag ändå ta boken som en sann historievariant om en viss Fredriks (jag tror han heter så) högst personliga strävan och misslyckande. För han talar trots allt om vad det innebär att göra filosofi, att vara filosof, och om det filosofiska misslyckandets oundviklighet: om det löjliga i ambitionen att vara filosof och göra filosofi. Fortsätt läsa Passionerad monolog om filosofiskt misslyckande

Härligt stoff men geistlösa karaktärer

Till det något slitna Nappari gård vid Kumo älv kommer studenten Osborne Hancock sommaren 1905 för att verka som hemlärare åt två adelsflickor, den spralliga Rose-Marie och den allvarsamma och ordentliga Avé. Båda blir förälskade i honom och han blir förälskad i en. Men vägen till äktenskap kompliceras av klasstillhörighet, orostider och den unga damens föräldrar som givetvis har större ambitioner för hennes del. En klassisk historia som i detta fall har en verklig förlaga.

Fortsätt läsa Härligt stoff men geistlösa karaktärer