HOLMS HAMLET – EN LÖK MED MÅNGA SKAL
Dramatens uppsättning av Hamlet är ett teaterspel där det vimlar av allusioner på andra pjäser och där allting redan har hänt.
Oj en sådan Hamlet-uppsättning! Glittrande rik på ytan, samtidigt koncentrerat borrande mot djupet. Den parallelliserar envist livet och konsten och påstår att livet är ett spel, liksom teatern också är det. Med den avgörande skillnaden att livet spelar falskt, medan teaterspelet sist och slutligen blir hänsynslöst sant. Vidare är den en tragedi, men den roligaste tragedi jag sett på länge. Den ges på Dramaten i regi av den snart avgående konstnärlige chefen Staffan Valdemar Holm.
”BUSINESS ON BUSINESS”
Arthur Millers pjäs är ett helt samhälles tragedi.
När Willy Loman i pjäsens början oväntat kommer hem till sin familj mitt i natten, har han bara fyrtioåtta timmar kvar att leva.
SKÖNA SKÄRVOR MEN OHÅLLBAR HELHET
Av Brechts och Weills Tolvskillingsopera har det inte blivit mycket mer än hoppa, sparka och spring i Kari Heiskanens regi på Helsingfors stadsteater.
Emellanåt är det här en riktig fésaga, framförd med grace. Vuokko Hovatta gör entré som Polly med oskuldsfulla rosetter i håret och polkagrisrandiga strumpbyxben, och när hon tar slickepinnen ur munnen och föredrar det ena solosångnumret efter det andra visar hon sig snart vara spelets bästa docka. I hård konkurrens visserligen med Ursula Salo som Jenny, utstrålande så mycket scenisk kraft, och med en skönsjungandeLaura Pyrrö i Lucys roll.
ÄKTENSKAPET SOM DÖDSDANS
Dödsdansen! Det var det namn Strindberg högg till med när han ville döpa sitt allra ruskigaste äktenskapsdrama. Där sitter Edgar och Alice i sitt torn som liknar ett fängelse, han artillerikapten, hon före detta skådespelerska, och hatat varandra har de gjort i tjugofem år, och nu borde det egentligen vara dags att fira silverbröllop.
Jag har sett ett tiotal Dödsdanser, men aldrig någon bättre än den här. I regel har de mest kompetenta också varit de dystraste. Men Dramatens nya är annorlunda. Den har fötts ur ett fruktbart möte mellan John Caird, brittisk regissör i europeisk toppklass, och en ensemble toppad av Örjan Ramberg, Stina Ekblad och Björn Granath som vet att ta ut svängarna i den strindbergska dialogen.
Där kommer Strindberg själv i svart rock och hatt som på fotografierna, han stiger upp på scenen och knackar på järnridån som öppnar sig, skjuter fram två fåtöljer åt det tigande paret i det skumma rummet och går själv ut. När man och hustru börjar tala faller replikerna först droppvis, som om de citerade honom som nyss var där. Men så livas de upp av orden som är så härligt elaka, och strax är de i gång.
Där kommer Strindberg själv i svart rock och hatt som på fotografierna, han stiger upp på scenen och knackar på järnridån som öppnar sig, skjuter fram två fåtöljer åt det tigande paret i det skumma rummet och går själv ut. När man och hustru börjar tala faller replikerna först droppvis, som om de citerade honom som nyss var där. Men så livas de upp av orden som är så härligt elaka, och strax är de i gång.
