Etikettarkiv: Hållbar utveckling

Handel eller bistånd?

Den 14 mars 2017 publicerade medborgarorganisationen Finnwatch en rapport som pekade ut det statliga utvecklings-finansieringsbolaget Finnfund‚ för att utöva aggressiv skatteplanering med avsikten att undvika skatt både i Finland och Malaysia. Finnfunds uppgift är att investera i socialt hållbara företag i utvecklingsländer och på så sätt stöda den lokala sysselsättningen och minska på fattigdomen.

Regeringen Sipilä beslöt 2015 att skära ner i budgetanslagen till biståndsorganisationer med 300 miljoner euro, samtidigt som Finnfund fick ett 130 miljoner euros kapitaltillskott. Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi hävdade (Hufvudstadsbladet 27.9.2015) att det var vilseledande att tolka det som att Finnfund tar anslagen från biståndsorganisationerna. Men den signal som regeringens beslut sänder för ändå tankarna till nokiaårens optimistiska devis att ”det bästa biståndet är att bygga fabriker för mobiltelefoner i u-länder”, att det är handel och näringslivsinvesteringar, inte bistånd, som skapar hållbar utveckling.

Uppfattningen om biståndets ineffektivitet stärktes även 2015 då Finlands tidigare ambassadör i Mocambique och Kenya Matti Kääriäinen gav ut sin bok Kehitysavun kirous (ungefär Biståndsförbannelsen, Into 2015). Kääriäinen hävdade att biståndsmedel huvudsakligen går förlorade i korruption, och att korruptionen i sin tur stärker odemokratiska strukturer i mottagarländerna. Resultatet är, enligt Kääriäinen, att de länder som uppvisar en positiv utveckling är de länder som inte får något bistånd alls. Hans andra centrala poäng, att utvecklingsländer årligen förlorar tio gånger mera pengar i skatteflykt än de får i bistånd, väckte mindre uppmärksamhet, liksom alla biståndets försvarare som till exempel Pertti Haaparanta, professor i ekonomi vid Aalto-universitetet.

Det är ju korruptionen som är problemet, inte biståndet. Kampen mot både korruption och fattigdom i utvecklingsländerna skulle åtgärdas genom att västvärlden tar itu med att bekämpa skatteflykten globalt. I detta perspektiv är Finnfunds agerande talande (se artikeln intill), och visar på att innan skatteflykten begränsas kan man inte förvänta sig att handel skulle råda bot på utvecklingsländernas fattigdom – inte ens då verksamheten bedrivs av en statligt ägd investeringsfond med uttalade målsättningar om hållbarhet och långsiktighet.

I kampen mot skatteflykt sker glädjande framsteg. I år tar OECD-länderna i bruk ett gemensamt rapporteringssystem som inkluderar ett automatiskt informationsutbyte mellan ländernas skattemyndigheter och finansinstitut. Multinationella koncerner med en omsättning på minst 750 miljoner euro blir även skyldiga att lämna in landspecifikt insamlade uppgifter till skatteförvaltningarna om bland annat koncernbolagens inkomster och skatter, vilket ökar insynen betydligt. Problemet är att gränsen på 750 miljoner är så hög att endast mycket stora internationella koncerner drabbas, medan till exempel vårdkoncernen Mehiläinen hade en omsättning på 590 miljoner 2016 och därmed undgår den förpliktelsen. Lyydia Kilpi vid biståndsorganisationernas takorganisation Kepa poängterar även att land-för-land-rapporteringen inte gäller alla länder, utan bara för EU-länder och de länder som finns på EU:s lista över skatteparadis. Enligt henne kommer utvecklingsländerna inte att få det lättare att samla in sina skatter. Kampen mot skattesmitning fortsätter, men än så länge ser det ut som en lösning där skattesmitningen åtgärdas, men åter igen på ett sätt som närmast gynnar de rika länderna medan tillgångarna fortsätter att läcka ut från utvecklingsländerna.

Lasse Garoff

När biståndet smet skatterna

Finnfund, Finlands statliga investeringsbolag, har sedan 2016 haft en betydande roll inom statens utvecklingsbistånd. Statsstödet till biståndsorganisationer skars då ner med 300 miljoner euro, och Finnfund fick ett kapitaltillskott på 130 miljoner.

Medborgarorganisationen Finnwatch avslöjade i sin rapport i mars 2017 att Finnfund investerar utvecklingsbistånd i fonden Dasos Capital, som är registrerad i Finland men som har dotterbolaget Dasos SA i Luxemburg, som i sin tur förvaltar fonden Dasos Timberland Fund I, som också ligger i Luxemburg.

Enligt Finnwatch har bolagen och fonden grundat en kedja av holdingbolag som genom lånebaserad finansiering gjort det möjligt för dem att undvika att betala skatt både i Finland och Malysia. Finnfund har placerat biståndspengar i skogsfonden Dasos Timberland, som i sin tur har givit lån till mycket hög ränta åt bolaget Hijauan Asia Sdn Bhd, som äger och förvaltar plantageskogar i Malaysia. De höga räntorna betalade Hijauan Asia till Dasos Timberland i Luxemburg, och undvek därför att betala skatt i Malaysia där företagsvinst hade beskattats med 25 procent. Räntorna bokfördes i sin tur som vinst i Luxemburg, där Dasos SA i sin tur har utarbetat ett skatteavtal för immateriella tillgångar enligt vilket de bara betalar en femtedel av den skatt som bolaget i normala fall skulle vara förpliktigade att betala. För att skatteavtalet skulle gälla flyttades till pappers arbetstagare till Dasos SA, utan att dessa personer i verkligheten jobbade i Luxemburg. Eftersom bolaget betalar skatt för dessa immateriella tillgångar i Luxemburg, om än minimal, så betalas ingen skatt för dem i Finland.

På grund av dessa skatteavtal räknas Luxemburg som ett skatteparadis. Lånebaserad finansiering är enligt OECD en vanlig metod för att utöva aggressiv skatteplanering. Enligt Finnwatchs verksamhetsledare Sonja Vartiala har Finnfund visserligen inget inflytande över Dasos Capital eller dess fonder, men poängterar att ifall de hade handlat ansvarsfullt hade de undersökt fonden de investerat i utförligare.

Utrikesministeriet gav Finnfund i uppdrag att göra en utredning för att svara på anklagelserna. I utredningen hävdar Finnfund att Finnwatch inte haft tillräcklig information för att kunna dra sådana slutsatser, och att skatteplaneringen inte gjorts med avsikt att undvika skatt, utan snarare undvika dubbel beskattning.

Olga Pemberton
Foto Lauri Heikkinen/Statsrådets kansli

Att komma tillbaka

Brev från en ö

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Ett halvår har gått sedan jag kom tillbaka till Finland efter att ha tillbringat ett år i Nya Zeeland. Vid det här laget känns tiden med volontärjobb på ekogårdar, månaderna på hostellet, de storslagna bergen och Stillahavsstränderna samtidigt både avlägsna och nära. Landet som är i stort sett så långt borta från Finland som en kan komma på det här jordklotet har gjort avtryck inuti. Men till de fysiska realiteterna hör att bara kunna vara på ett ställe åt gången.

Jag återvände hem i mitten av december. En kylig och klar kväll stod jag ute och tittade upp i stjärnhimlen. Om det var något Nya Zeeland lärde mig var det att stanna upp och se det som finns omkring en. Stjärnhimlen på landsbygden var fantastisk, tyst och mörk välvde den sig över en, med tydlig vintergata. Nya Zeeland må vara långt borta, men det är samma stjärnor vi ser här, tänker jag där jag står, om än i lite annan vinkel. Och molnen som drar förbi känner inga landsgränser, de formas och upplöses i samma atmosfär. Och havet, också vårt Östersjön, är kopplat till de stora världshaven. Allting hänger ihop. På något sätt kände jag då en kontakt till jorden som helhet, där jag stod under den klara natthimlen. För en stund var det som att hålla jorden i mina händer, ena handen där borta och den andra här. För nu vet jag vad som finns där på andra sidan planeten. Då det är natt här vet jag var dagen är, och då det är som mörkast och kallast här uppe i norr så vet jag hur hett det är där borta, och vice versa.

Vartefter veckorna gick gjorde vardagen här intåg.

Och jag gjorde en intressant upptäckt. Jag såg hemstaden med nya ögon. Det är 15 år sedan jag flyttade härifrån och då kändes småskaligheten mer trång och begränsande. Men nu insåg jag att om jag hade råkat på den här staden under året som traveller så hade jag älskat den. Gamla stan med kullerstensgatorna och trähusen, varje hus är sitt eget.

Det jag tyckte så mycket om med Nya Zeeland, de vänliga människorna, upplevde jag nu också här. Människor som är hjälpsamma och som har tid att stanna och prata. Och att möta sin historia och träffa på människor en känt hela sitt liv kändes nu fantastiskt på ett helt annat sätt än det gjort tidigare. Kanske är det åldern, kanske är det året på andra sidan jordklotet.

Men jag märkte också hur bråttom vi ofta har i vårt samhälle. Och hur mycket som händer i huvudet, hur mycket av livet som är abstrakt. Planerande, att sköta saker online. I Nya Zeeland var internet inte lika tillgängligt och det var ofta långsammare, på hostellen var det inte ovanligt att få en begränsad kvot per dag. Resultatet var en del frustration, men också mer närvaro.

Jag märkte också att längtan efter att vara nära naturen, som var drivkraften för mellanåret i Nya Zeeland, den finns kvar. Och tänkte då varför inte göra samma sak här hemma som jag gjorde där? Så, över sommaren ska jag jobba på en gård i skärgården. Bo i en stuga utan el och rinnande vatten, med utetupp – en dröm jag haft i många år (har jag insett att det är bra att tillägga, innan folk börjar tycka synd om en!). Nu sitter jag här på verandan. Det har regnat under natten och doften från den fuktiga tallskogen är mjuk och frisk, fylld av löften om sommar.

Jag hade kanske inte trott att jag skulle hamna ute i skärgården i hemtrakterna. Det påminner mig om ett citat som fanns på ett hostell vid västkusten på Nya Zeeländska Sydön: ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap utan i att se saker med nya ögon”, signerat Marcel Proust.

Det finns en charm i det småskaliga. Att någon ger en vägbeskrivning som lyder ”sväng till höger vid den stora stenen som ser ut som Mårran”, eller bjuder en ut till holmen och kännetecknet för var en ska ro i land är att de har ”den nyaste bryggan på ön”.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist. ”Brev från Nya Zeeland” publicerades i Ny Tid under år 2016.

Åka till andra sidan jordklotet

Brev från Nya Zeeland

Det är 25 grader varmt men luftfuktigheten gör att det känns som drygt 30, en svag vind rör vid de höga träden, luften är full av enträget surr från syrsor, enstaka fåglar kvittrar. Då och då hörs en kaskad av kackel från hönsgården.

Jag är på en ekogård i Nya Zeeland, på norra delen av Nordön. Här är jag för att … naturen kallade! Jobba ute kallade! Jobba med kroppen, händerna kallade! Min bakgrund är studier i miljö- och hållbarhetsvetenskap och efter det förmånen att få jobba med miljöfrågor, främst klimatförändringen och Östersjön. Jag har hållit till i klassrum, mötesrum, på kontor, seminarier, konferenser. Nu kände jag att det var dags att stiga ut från kontoret och in i verkligheten. Jobba med händerna. Lära mig det praktiska med en mer hållbar livsstil. Så jag bestämde mig för att ha ett mellanår och WWOOF:a – volontärjobba på ekologiska gårdar. Till att börja med i Nya Zeeland.

Och här på den första gården har jag nu varit i fyra veckor. Dagarna börjar klockan åtta på morgonen med att ta hand om djuren – vi städar upp i tupparnas inhägnad, ger färskt vatten till hönsen, ankorna och kalkonerna, ger dem mat bestående av våra köksrester samt rester från två lokala restauranger. Och sedan tar vi itu med andra jobb, som att plantera taro i våtmarken som renar vattnet från hönsgården, sköta trädgårdarna i skogen – dra upp ogräs, lägga ny kompost på bäddarna, plantera rödbeta och örter, skörda bönor och rucola. Eller jobba med den stora ugnen, ”community oven”, som byggs av lera, och där visionen är att grunda ett centrum för konstnärer och erbjuda ett utrymme för gemenskap och kreativitet.

På ägorna är det lummigt som tusan. I själva verket är det så lummigt att det är svårt att få någon överblick över stället, här växer kanuka, tall, gummiträd, svart valnöt, robinia, på sina ställen persikoträd. Men det har inte alltid varit så. Då ägaren köpte gården för 25 år sedan bestod den av grässlätter som använts som bete för getter och kor. Den branta sluttningen där höga träd nu ståtar var utarmad. Det ville ägaren ändra på, hon såg det som sin mission att återbeskoga ägorna, inspirerad av permakulturmetoder och japanen Masanobu Fukuoka som förespråkar ”natural farming”.

Här ute på landet är himlen full av stjärnor. Och havet är nära. Tidvattnet kommer och går, och förändrar grunda havsvikar totalt. Först glittrar solen i de små vågorna som inbjuder till svalkande dopp, några timmar senare drar sig vattnet undan och tömmer hela viken på vatten och man kan gå mer eller mindre torrskodd till den lilla ön i mitten. Och sedan stiger vattnet igen, tyst och målmedvetet letar det sig tillbaka. Så går rörelsen, ständig rörelse. Ger en fingervisning om naturens kraft.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter.

”Du är för kräsen”

”Bäst före” betyder inte ”dödlig efter”, säger containerdykarna Amanda Kristofferson och Daniel Anderstedt. De lever enligt vegansk livsstil för miljöns och djurens skull, och förfärar sig över hur mycket mat som livsmedelsaffärerna slänger bort.

En bil svänger in på en tom parkering bakom en Netto-butik. Klockan börjar närma sig midnatt, och inte många är i omlopp i det lilla affärsområdet strax utanför svenska Norrköping. I ett hörn står en ensam container. Två individer hoppar ut ur bilen, går fram till containern, öppnar de tunga locken och tittar ner. Daniel Anderstedt, en man i 20-årsåldern klädd i en svart huvtröja, drar på sig ett par plasthandskar och hoppar ner. Amanda Kristofferson står bredvid och fångar upp det som hittas – meloner, färska majskolvar och lite kläder.

– Om vi var mer seriösa dumpstrare hade vi kunnat hitta mycket mer. Men vi gör det mest som en politisk gest. Vi dumpstrar därför att vi är veganer, säger Anderstedt medan han bär fynden till bilen.

De båda lever enligt vegansk livsstil. Det betyder att de äter vegetarisk kost och lever så hållbart och etiskt som möjligt. Till exempel äter de ost, ägg, mjölk och grädde om de hittar det i soporna, men aldrig annars. De äter dock inte kött som de hittat, men enbart för att det känns fel att äta ”muskler”. Många veganer äter dock kött de hittar i sopcontainrar, säger de.

– Det är nästan mer veganskt att äta det om det slängts bort även om det kommer från djur, för då har man inte gynnat industrin överhuvudtaget och produkterna har inte tillverkats förgäves, menar Kristofferson.

I den veganska livsstilen ingår, utöver kosten, att försöka leva så miljövänlig som möjligt. Bil är ett gränsfall tycker de båda. De har själva en, men den används främst för dumpstring, (eller ”roskisdykning”, som det kallas på ren finlandssvenska. Freganism är en annan benämning, red.anm.). De stora matbutikerna utanför staden pressar sina sopor, och många små affärer låser in dem för att folk ska köpa och inte fynda gratis på baksidan av huset. Det gör att man måste ha en bil för att kunna få ihop tillräckligt med mat för att det ska vara värt mödan att ta sig ut och leta, berättar de.

Vegetarian eller vegan?

I den offentliga debatten har det skett en förväxling av betydelsen av att vara vegetarian, vegan och att helt enkelt välja att inte äta rött kött. Att vara vegetarian, vilket egentligen betyder att man bara äter växtbaserad kost, betyder idag att man även äter mjölk och ägg. Det heter egentligen lakto-ovo-vegetarian. Att vara vegan betyder egentligen att man eftersträvar en maximalt hållbar livsstil, men det blandas ofta ihop med vegetarisk kosthållning. Denna begreppsförvirring kan skapa problem för dem som vill leva veganskt.

– En kompis som nyligen blivit vegan kom till oss för några dagar sen. Han var glad över att ha hittat en ny vegetarisk salami. Men när vi läste innehållsförteckning såg vi att den innehöll både ägg och mjölk, berättar Kristofferson.

Det kan också uppstå missförstånd då man går på restaurang och säger att man är vegetarian. Kockarna kan röra ihop allt från omelett, ost eller i värsta fall fisk eller kycklingrätter. För att göra det enklare tycker de båda att man behöver ta tillbaka ordet vegetarian.

– Om man bara väljer att inte äta rött kött så är det ganska respektlöst att kalla sig demi-vegetarian, bara för att det låter lite härligt. Man kan helt enkelt säga att man inte äter rött kött – det räcker som term för det, säger Anderstedt.

Trenden kring att dumpstra och ta hand om varor som passerat bäst-före datum börjar bli allmänt accepterad. Många lokaltidningar har haft artiklar om ”vanligt folk” som dumpstrar och Anderstedt och Kristofferson har själva blivit en del i normaliseringen. De blev kontaktade av ett produktionsbolag som gör ett livsstilsprogram för IKEA, och som hittat dem via en Facebookgrupp för veganer.

– Det var så uppenbart fejkat. De kom med en fräsch påse mat de köpt på Hemköp och bad oss låtsas att vi dumpstrat det. Alla som någon gång har dumpstrat kommer se att det inte är på riktigt. När man är ute så tar man bara vad man hittar och trycker ner det i en påse, berättar Kristofferson och skrattar åt minnet av situationen.

Mjölk är för kalvar

Någon timme innan vi åker iväg för att dumpstra träffar jag Kristofferson och Anderstedt hemma i deras lägenhet. De delar en stor fyra med två andra kompisar i centrala Norrköping. De håller precis på att tillreda kvällens middag, kronärtskockor – en grönsak som sällan blir dålig och som de inte dumpstrat.

– Vi är ganska bortskämda med att äta det vi är sugna på och när man dumpstrar måste man anpassa sig efter vad man hittar, förklarar Daniel den inköpta kvällsmaten.

Under vår dumpstringsturné runt Norrköping stannar vi till på ett bageri. På baksidan står två stycken anonyma gröna soptunnor. Vi lyfter på locket och en doft av nybakat bröd, kardemumma och kanel slår emot oss. Jag fiskar själv upp en bulle – dagsfärsk och väldigt god.

Dumpstring är inte den enda hållbarhetstrenden. Ekologiskt och närproducerat med respekt för djuren har blivit allt vanligare. Men när jag frågar om de inte skulle kunna tänka sig att dricka mjölk från en ko som mått bra och växt upp på en gård nära staden blir svaret nej.

– En ko måste föda en kalv för att producera mjölk, och den mjölken räcker bara till kalven. Så för att få mjölk insemineras korna, sen tas kalven ifrån dem och då gråter kon i upp till en vecka av förtvivlan. Mjölken som produceras är ju egentligen tänkt att vara för kalven. Då spelar det ingen roll om det ser mysigt ut för korna, de lider ändå, säger de.

Mål: tomma sopkärl

Amanda Kristofferson
Amanda Kristofferson

Att leva på andras sopor fungerar kanske bra om det görs av en alternativrörelse med få aktiva. Men mängden mat som kastas av affärerna är trots allt begränsad. Det finns i dagens läge ingen konkurrens mellan de aktiva dumpstrarna i Norrköping, snarare tvärtom. Det finns dumpstringsgrupper på Facebook, med cirka 120 medlemmar från Norrköping och några tusen i en nationell samlingsgrupp. Där hjälps man åt att hitta bra ställen eller delar med sig av mat om man hittat för mycket.

– En gång hittade vi över nio liter Brämhultsjuice, som är jättedyr. Då skrev vi det i gruppen och träffade två tjejer som ville ha några paket.

Målet med dumpstringen är inte heller att kunna leva på det för alltid. Drömmen är istället ett samhälle där man inte hittar något i butikernas sopor. De båda pekar ut affärerna som skyldiga till att det finns så mycket sopor.

– De borde ta sig i kragen och göra något åt det här. De vet hur mycket som inte säljs och har därför möjligheten att förändra situationen. Några få individer med platspåsar kan ju inte bära med sig allt som slängs. Det är bara att kolla i butiken som ligger där vi bor, det är aktivitet hela dagarna. Det kommer in nya varor och gamla slängs bort, säger Anderstedt.

– Det är ju inte bara gamla varor heller. Det kan vara så att det är fullt på en hylla och då slänger de bort fräscha saker, fyller Kristofferson i.

Lösningar finns

Ett förslag som Kristofferson och Anderstedt har är att inrätta second-hand-matbutiker, där folk som har det dåligt ställt kan handla maten billigt istället för att den slängs bort. En liknande butik har öppnats på test i Stockholm.

Ett annat förslag de har för att minska svinnet är att utveckla konceptet med kort-datum-diskar, som många butiker idag har. Istället för att bara lägga allt i en undangömd kyldisk borde det framhållas som ett bra alternativ.

– Nu ser det ut som om de bara tömt en låda med mat i en kyldisk. Det borde istället vara lika fräscht som alla andra varor, snyggt upplagt och sorterat, så att vanligt folk vill handla av det, säger Anderstedt.

En anledning till att mycket mat slängs bort är att man vill skydda konsumenter från dålig och hälsovådlig mat, påpekar jag. Svaret blir att jag är för kräsen.

– ”Bäst före” betyder just bäst före, inte dödlig efter, säger de båda nästan samtidigt.

En god matproduktion skulle istället sikta in sig på att tillverka den mängd mat som behövs. Det behöver inte vara dignande högar av grönsaker eller i bröd, och vi måste bli bättre på att ta hand om den mat vi har, säger de.

Det är inte bara affärerna som måste bära sitt ansvar, det handlar även om uppfostran av nya generationer konsumenter, säger Anderstedt och Kristofferson. De menar att många som äter kött inte vet hur produktionen går till, för kopplingen mellan djur och förpackat kött är inte speciellt tydlig. Köttkonsumtionen är normaliserad, och man lär sig redan som barn att kött – det är inget konstigt.

– Många föräldrar idag är hycklare när de kommer till maten. De tycker att det är helt okej att ge sina barn kött, mjölk och ägg, men de vill inte låta sina barn se ett djur bli slaktat. Jag tror att om barnen fick se hur det faktiskt går till när maten framställs skulle många ta beslutet att äta vegetariskt istället, säger Anderstedt.

De jämför normaliseringen av köttkonsumtion med normaliseringen av kapitalism eller rasism.

– Det är inget konstigt att någon ska tjäna mer än någon annan i dag. Och barn ser ingen skillnad på hudfärg innan vuxna börjar peka ut det för dem. Och det är heller inget konstigt att man äter en köttbit – trots att man aldrig skulle kunna döda en ko själv. N

Text & foto: Lucas de Vivo

Nej – ett klimatavtal i Paris kommer inte att rädda världen

Om två veckor inleds FN:s stora klimatkonferens i Paris, COP 21. Lars Sund hurrar inte.

Det har många gånger sagts att Parismötet är vår sista chans att nå ett klimatavtal som hindrar jordens medeltemperatur från att stiga mer än två grader Celsius. Tyvärr kommer det inte att ske – om inte ett underverk inträffar. Visserligen kommer delegaterna med all sannolikhet att hamra till ett avtal efter den sedvanliga rundan av nattmanglingar och förhandlingar i kuloarerna – men det kommer att bli ett svagare avtal än det som skulle behövas för att klara tvågradersmålet. Avtalet är tänkt att bygga på frivillighet, inte tvång, vilket förhoppningsvis ger en bred uppslutning bland världens länder, men uppslutningen köps till priset av en låg ambitionsnivå.

Under de två veckor klimatmötet pågår i Paris le Bourget kommer ett spöke att vandra längs korridorerna i mässcentret – spöket av fiaskot i Köpenhamn 2009, där parterna misslyckades med att förhandla fram ett bindande avtal. Ett nytt nederlag skulle troligen innebära dödsstöten för hela FN:s klimatprocess. Därför kommer man i Paris att göra allt för att ro förhandlingarna iland.

Förutsättningarna för ett avtal ter sig onekligen bättre nu än för sex år sedan. Först och främst är den politiska viljan att vidta reella åtgärder betydligt större än 2009: att de två största klimatbovarna USA och Kina kommit överens om att minska sina utsläpp av växthusgaser har avgörande betydelse, liksom att EU kommer till Paris med ambitiösa klimatmål. Kanada, som under den konservativa Harper-regimen hoppade av Kyoto-avtalet, har fått en ny regering som lär styra in klimatpolitiken på ny kurs. Det kommer att sätta press på Australien, numera ensamt bland industriländerna om att ha en regering – konservativ, givetvis – som alltfort låter sig influeras av ”klimatskepticism” och ignorans.

”Klimatskeptikerna” kan sägas ha gjort intellektuell konkurs, de spelar numera i samma ignoransens gärdsgårdsserie där man återfinner antivaccinationsrörelsen, tefatstroende och andra stollar. Till och med i USA visar gallupar att mer än 70 procent av befolkningen numera delar åsikten att jorden blir varmare till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Samtidigt har forskarnas förståelse av jordens klimatsystem genomgått en enorm fördjupning: mycket av det som ännu för 25 år sedan var föremål för en livlig inomvetenskaplig debatt kan idag beläggas med 95-procentig säkerhet – den ”guldstandard” som måste gälla innan vetenskapen kan förklara ”så här är det”.

Plus tre grader

Vi vet alltså med säkerhet att jordens medeltemperatur stiger – i skrivande stund är uppvärmningen 1,065 grader jämfört med förindustriell tid. Fjolåret blev det varmaste sedan de globala mätningarna inleddes på 1880-talet och innevarande år verkar kunna bli ännu varmare. Redan nu, när uppvärmningen alltså bara är drygt en grad, kan man skönja de första effekterna av klimatförändringarna. Vi ser mera extremväder – värmeböljor, torka, våldsamma skyfall, översvämningar – som kan länkas till stigande temperatur.

I september i år nådde havsisen i Arktis sitt fjärde lägsta årsminimum sedan satellitmätningarna startade för mer än 35 år sedan. Grönlandsisen smälter, liksom 95 procent av glaciärerna i Himalaya, Anderna och andra bergstrakter, vilket bidrar till att världshaven stiger i allt snabbare takt – för närvarande med 1,9 millimeter per år enligt färska siffror från amerikanska rymdstyrelsen NASA. FN:s klimatpanel spår att havsytan kan stiga med 6,4 meter under nästa sekel och även de beräkningarna kan vara i underkant, om man får tro en ny studie av den amerikanska klimatforskningens nestor James Hansen och hans medförfattare. Men även sex meter mera vatten är mycket dåliga nyheter, inte bara för flera ö-nationer i Stilla havet som hotas av utplåning under 2100-talet, utan också för många av världens kusttrakter och storstäder som kommer att översvämmas.

På det här viset kan man fortsätta att räkna upp följderna av en varmare jord – följder som inte ligger långt borta i en obestämd framtid utan som redan är märkbara för oss som lever här och nu och som sannolikt kommer att leda till att den värld våra barnbarnsbarn ärver kan vara nära tre grader varmare än i dag.

Att jordens medeltemperatur faktiskt kan stiga med tre garder eller mer ter sig tyvärr allt mer sannolikt. I praktiken har vi redan övergett FN:s mål att begränsa uppvärmningen till två grader – ett mål som sattes när en temperaturökning på 1,5 grader, som då ansågs vara den absolut övre gränsen för en ”ofarlig” uppvärmning, visade sig omöjlig att uppnå. Parisavtalet är tänkt att bygga på parternas egna frivilliga åtaganden. När de klimatplaner som lämnats in av 150 länder summeras blir uppvärmningen mellan 2,7 och 3,5 grader, beroende på hur man väljer att räkna.

Energirevolution

Parisavtalet är tänkt att utformas så att det kan skärpas under resans gång. Frågan är om en sådan mekanism kommer att fungera. Kina, USA, EU och Indien är världens klimatbovar, vilkas sammanlagda utsläpp står för drygt 50 procent av alla klimatutsläpp. USA och EU har lovat betydande utsläppsminskningar fram till 2030 medan Kinas utsläpp kommer att fortsätta att stiga fram till dess innan de vänder.

Men vad händer när ”den sovande jätten” Indien vaknar och på allvar försöker få igång tillväxten? Faran är att Indien slår in på en ohållbar väg med fossil energi. Det gäller även många andra utvecklingsländer, som hävdar att tillväxten måste gå före utsläppsminskningar.

Finns det några ljuspunkter? Jo – framför allt den energirevolution som just nu äger rum. Sol, vind och andra förnybara energikällor står för allt större del av energiförsörjningen och blir snabbt allt mer lönsamma. Och klimataktivismen växer på gräsrotsnivå, överallt i världen, som Naomi Klein visar i sin nya bok This Changes Everything. Den nuvarande kapitalistiska ordningen står mot klimatet, konstaterar Klein. Inom ramen för nuvarande ekonomiska system kan klimatet inte räddas. Valet är vårt – och det är bråttom att välja.

Text: Lars Sund
Illustration: Otto Donner