Etikettarkiv: Hållbar utveckling

Åka till andra sidan jordklotet

Brev från Nya Zeeland

Det är 25 grader varmt men luftfuktigheten gör att det känns som drygt 30, en svag vind rör vid de höga träden, luften är full av enträget surr från syrsor, enstaka fåglar kvittrar. Då och då hörs en kaskad av kackel från hönsgården.

Jag är på en ekogård i Nya Zeeland, på norra delen av Nordön. Här är jag för att … naturen kallade! Jobba ute kallade! Jobba med kroppen, händerna kallade! Min bakgrund är studier i miljö- och hållbarhetsvetenskap och efter det förmånen att få jobba med miljöfrågor, främst klimatförändringen och Östersjön. Jag har hållit till i klassrum, mötesrum, på kontor, seminarier, konferenser. Nu kände jag att det var dags att stiga ut från kontoret och in i verkligheten. Jobba med händerna. Lära mig det praktiska med en mer hållbar livsstil. Så jag bestämde mig för att ha ett mellanår och WWOOF:a – volontärjobba på ekologiska gårdar. Till att börja med i Nya Zeeland.

Och här på den första gården har jag nu varit i fyra veckor. Dagarna börjar klockan åtta på morgonen med att ta hand om djuren – vi städar upp i tupparnas inhägnad, ger färskt vatten till hönsen, ankorna och kalkonerna, ger dem mat bestående av våra köksrester samt rester från två lokala restauranger. Och sedan tar vi itu med andra jobb, som att plantera taro i våtmarken som renar vattnet från hönsgården, sköta trädgårdarna i skogen – dra upp ogräs, lägga ny kompost på bäddarna, plantera rödbeta och örter, skörda bönor och rucola. Eller jobba med den stora ugnen, ”community oven”, som byggs av lera, och där visionen är att grunda ett centrum för konstnärer och erbjuda ett utrymme för gemenskap och kreativitet.

På ägorna är det lummigt som tusan. I själva verket är det så lummigt att det är svårt att få någon överblick över stället, här växer kanuka, tall, gummiträd, svart valnöt, robinia, på sina ställen persikoträd. Men det har inte alltid varit så. Då ägaren köpte gården för 25 år sedan bestod den av grässlätter som använts som bete för getter och kor. Den branta sluttningen där höga träd nu ståtar var utarmad. Det ville ägaren ändra på, hon såg det som sin mission att återbeskoga ägorna, inspirerad av permakulturmetoder och japanen Masanobu Fukuoka som förespråkar ”natural farming”.

Här ute på landet är himlen full av stjärnor. Och havet är nära. Tidvattnet kommer och går, och förändrar grunda havsvikar totalt. Först glittrar solen i de små vågorna som inbjuder till svalkande dopp, några timmar senare drar sig vattnet undan och tömmer hela viken på vatten och man kan gå mer eller mindre torrskodd till den lilla ön i mitten. Och sedan stiger vattnet igen, tyst och målmedvetet letar det sig tillbaka. Så går rörelsen, ständig rörelse. Ger en fingervisning om naturens kraft.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter.

”Du är för kräsen”

”Bäst före” betyder inte ”dödlig efter”, säger containerdykarna Amanda Kristofferson och Daniel Anderstedt. De lever enligt vegansk livsstil för miljöns och djurens skull, och förfärar sig över hur mycket mat som livsmedelsaffärerna slänger bort.

En bil svänger in på en tom parkering bakom en Netto-butik. Klockan börjar närma sig midnatt, och inte många är i omlopp i det lilla affärsområdet strax utanför svenska Norrköping. I ett hörn står en ensam container. Två individer hoppar ut ur bilen, går fram till containern, öppnar de tunga locken och tittar ner. Daniel Anderstedt, en man i 20-årsåldern klädd i en svart huvtröja, drar på sig ett par plasthandskar och hoppar ner. Amanda Kristofferson står bredvid och fångar upp det som hittas – meloner, färska majskolvar och lite kläder.

– Om vi var mer seriösa dumpstrare hade vi kunnat hitta mycket mer. Men vi gör det mest som en politisk gest. Vi dumpstrar därför att vi är veganer, säger Anderstedt medan han bär fynden till bilen.

De båda lever enligt vegansk livsstil. Det betyder att de äter vegetarisk kost och lever så hållbart och etiskt som möjligt. Till exempel äter de ost, ägg, mjölk och grädde om de hittar det i soporna, men aldrig annars. De äter dock inte kött som de hittat, men enbart för att det känns fel att äta ”muskler”. Många veganer äter dock kött de hittar i sopcontainrar, säger de.

– Det är nästan mer veganskt att äta det om det slängts bort även om det kommer från djur, för då har man inte gynnat industrin överhuvudtaget och produkterna har inte tillverkats förgäves, menar Kristofferson.

I den veganska livsstilen ingår, utöver kosten, att försöka leva så miljövänlig som möjligt. Bil är ett gränsfall tycker de båda. De har själva en, men den används främst för dumpstring, (eller ”roskisdykning”, som det kallas på ren finlandssvenska. Freganism är en annan benämning, red.anm.). De stora matbutikerna utanför staden pressar sina sopor, och många små affärer låser in dem för att folk ska köpa och inte fynda gratis på baksidan av huset. Det gör att man måste ha en bil för att kunna få ihop tillräckligt med mat för att det ska vara värt mödan att ta sig ut och leta, berättar de.

Vegetarian eller vegan?

I den offentliga debatten har det skett en förväxling av betydelsen av att vara vegetarian, vegan och att helt enkelt välja att inte äta rött kött. Att vara vegetarian, vilket egentligen betyder att man bara äter växtbaserad kost, betyder idag att man även äter mjölk och ägg. Det heter egentligen lakto-ovo-vegetarian. Att vara vegan betyder egentligen att man eftersträvar en maximalt hållbar livsstil, men det blandas ofta ihop med vegetarisk kosthållning. Denna begreppsförvirring kan skapa problem för dem som vill leva veganskt.

– En kompis som nyligen blivit vegan kom till oss för några dagar sen. Han var glad över att ha hittat en ny vegetarisk salami. Men när vi läste innehållsförteckning såg vi att den innehöll både ägg och mjölk, berättar Kristofferson.

Det kan också uppstå missförstånd då man går på restaurang och säger att man är vegetarian. Kockarna kan röra ihop allt från omelett, ost eller i värsta fall fisk eller kycklingrätter. För att göra det enklare tycker de båda att man behöver ta tillbaka ordet vegetarian.

– Om man bara väljer att inte äta rött kött så är det ganska respektlöst att kalla sig demi-vegetarian, bara för att det låter lite härligt. Man kan helt enkelt säga att man inte äter rött kött – det räcker som term för det, säger Anderstedt.

Trenden kring att dumpstra och ta hand om varor som passerat bäst-före datum börjar bli allmänt accepterad. Många lokaltidningar har haft artiklar om ”vanligt folk” som dumpstrar och Anderstedt och Kristofferson har själva blivit en del i normaliseringen. De blev kontaktade av ett produktionsbolag som gör ett livsstilsprogram för IKEA, och som hittat dem via en Facebookgrupp för veganer.

– Det var så uppenbart fejkat. De kom med en fräsch påse mat de köpt på Hemköp och bad oss låtsas att vi dumpstrat det. Alla som någon gång har dumpstrat kommer se att det inte är på riktigt. När man är ute så tar man bara vad man hittar och trycker ner det i en påse, berättar Kristofferson och skrattar åt minnet av situationen.

Mjölk är för kalvar

Någon timme innan vi åker iväg för att dumpstra träffar jag Kristofferson och Anderstedt hemma i deras lägenhet. De delar en stor fyra med två andra kompisar i centrala Norrköping. De håller precis på att tillreda kvällens middag, kronärtskockor – en grönsak som sällan blir dålig och som de inte dumpstrat.

– Vi är ganska bortskämda med att äta det vi är sugna på och när man dumpstrar måste man anpassa sig efter vad man hittar, förklarar Daniel den inköpta kvällsmaten.

Under vår dumpstringsturné runt Norrköping stannar vi till på ett bageri. På baksidan står två stycken anonyma gröna soptunnor. Vi lyfter på locket och en doft av nybakat bröd, kardemumma och kanel slår emot oss. Jag fiskar själv upp en bulle – dagsfärsk och väldigt god.

Dumpstring är inte den enda hållbarhetstrenden. Ekologiskt och närproducerat med respekt för djuren har blivit allt vanligare. Men när jag frågar om de inte skulle kunna tänka sig att dricka mjölk från en ko som mått bra och växt upp på en gård nära staden blir svaret nej.

– En ko måste föda en kalv för att producera mjölk, och den mjölken räcker bara till kalven. Så för att få mjölk insemineras korna, sen tas kalven ifrån dem och då gråter kon i upp till en vecka av förtvivlan. Mjölken som produceras är ju egentligen tänkt att vara för kalven. Då spelar det ingen roll om det ser mysigt ut för korna, de lider ändå, säger de.

Mål: tomma sopkärl

Amanda Kristofferson
Amanda Kristofferson

Att leva på andras sopor fungerar kanske bra om det görs av en alternativrörelse med få aktiva. Men mängden mat som kastas av affärerna är trots allt begränsad. Det finns i dagens läge ingen konkurrens mellan de aktiva dumpstrarna i Norrköping, snarare tvärtom. Det finns dumpstringsgrupper på Facebook, med cirka 120 medlemmar från Norrköping och några tusen i en nationell samlingsgrupp. Där hjälps man åt att hitta bra ställen eller delar med sig av mat om man hittat för mycket.

– En gång hittade vi över nio liter Brämhultsjuice, som är jättedyr. Då skrev vi det i gruppen och träffade två tjejer som ville ha några paket.

Målet med dumpstringen är inte heller att kunna leva på det för alltid. Drömmen är istället ett samhälle där man inte hittar något i butikernas sopor. De båda pekar ut affärerna som skyldiga till att det finns så mycket sopor.

– De borde ta sig i kragen och göra något åt det här. De vet hur mycket som inte säljs och har därför möjligheten att förändra situationen. Några få individer med platspåsar kan ju inte bära med sig allt som slängs. Det är bara att kolla i butiken som ligger där vi bor, det är aktivitet hela dagarna. Det kommer in nya varor och gamla slängs bort, säger Anderstedt.

– Det är ju inte bara gamla varor heller. Det kan vara så att det är fullt på en hylla och då slänger de bort fräscha saker, fyller Kristofferson i.

Lösningar finns

Ett förslag som Kristofferson och Anderstedt har är att inrätta second-hand-matbutiker, där folk som har det dåligt ställt kan handla maten billigt istället för att den slängs bort. En liknande butik har öppnats på test i Stockholm.

Ett annat förslag de har för att minska svinnet är att utveckla konceptet med kort-datum-diskar, som många butiker idag har. Istället för att bara lägga allt i en undangömd kyldisk borde det framhållas som ett bra alternativ.

– Nu ser det ut som om de bara tömt en låda med mat i en kyldisk. Det borde istället vara lika fräscht som alla andra varor, snyggt upplagt och sorterat, så att vanligt folk vill handla av det, säger Anderstedt.

En anledning till att mycket mat slängs bort är att man vill skydda konsumenter från dålig och hälsovådlig mat, påpekar jag. Svaret blir att jag är för kräsen.

– ”Bäst före” betyder just bäst före, inte dödlig efter, säger de båda nästan samtidigt.

En god matproduktion skulle istället sikta in sig på att tillverka den mängd mat som behövs. Det behöver inte vara dignande högar av grönsaker eller i bröd, och vi måste bli bättre på att ta hand om den mat vi har, säger de.

Det är inte bara affärerna som måste bära sitt ansvar, det handlar även om uppfostran av nya generationer konsumenter, säger Anderstedt och Kristofferson. De menar att många som äter kött inte vet hur produktionen går till, för kopplingen mellan djur och förpackat kött är inte speciellt tydlig. Köttkonsumtionen är normaliserad, och man lär sig redan som barn att kött – det är inget konstigt.

– Många föräldrar idag är hycklare när de kommer till maten. De tycker att det är helt okej att ge sina barn kött, mjölk och ägg, men de vill inte låta sina barn se ett djur bli slaktat. Jag tror att om barnen fick se hur det faktiskt går till när maten framställs skulle många ta beslutet att äta vegetariskt istället, säger Anderstedt.

De jämför normaliseringen av köttkonsumtion med normaliseringen av kapitalism eller rasism.

– Det är inget konstigt att någon ska tjäna mer än någon annan i dag. Och barn ser ingen skillnad på hudfärg innan vuxna börjar peka ut det för dem. Och det är heller inget konstigt att man äter en köttbit – trots att man aldrig skulle kunna döda en ko själv. N

Text & foto: Lucas de Vivo

Nej – ett klimatavtal i Paris kommer inte att rädda världen

Om två veckor inleds FN:s stora klimatkonferens i Paris, COP 21. Lars Sund hurrar inte.

Det har många gånger sagts att Parismötet är vår sista chans att nå ett klimatavtal som hindrar jordens medeltemperatur från att stiga mer än två grader Celsius. Tyvärr kommer det inte att ske – om inte ett underverk inträffar. Visserligen kommer delegaterna med all sannolikhet att hamra till ett avtal efter den sedvanliga rundan av nattmanglingar och förhandlingar i kuloarerna – men det kommer att bli ett svagare avtal än det som skulle behövas för att klara tvågradersmålet. Avtalet är tänkt att bygga på frivillighet, inte tvång, vilket förhoppningsvis ger en bred uppslutning bland världens länder, men uppslutningen köps till priset av en låg ambitionsnivå.

Under de två veckor klimatmötet pågår i Paris le Bourget kommer ett spöke att vandra längs korridorerna i mässcentret – spöket av fiaskot i Köpenhamn 2009, där parterna misslyckades med att förhandla fram ett bindande avtal. Ett nytt nederlag skulle troligen innebära dödsstöten för hela FN:s klimatprocess. Därför kommer man i Paris att göra allt för att ro förhandlingarna iland.

Förutsättningarna för ett avtal ter sig onekligen bättre nu än för sex år sedan. Först och främst är den politiska viljan att vidta reella åtgärder betydligt större än 2009: att de två största klimatbovarna USA och Kina kommit överens om att minska sina utsläpp av växthusgaser har avgörande betydelse, liksom att EU kommer till Paris med ambitiösa klimatmål. Kanada, som under den konservativa Harper-regimen hoppade av Kyoto-avtalet, har fått en ny regering som lär styra in klimatpolitiken på ny kurs. Det kommer att sätta press på Australien, numera ensamt bland industriländerna om att ha en regering – konservativ, givetvis – som alltfort låter sig influeras av ”klimatskepticism” och ignorans.

”Klimatskeptikerna” kan sägas ha gjort intellektuell konkurs, de spelar numera i samma ignoransens gärdsgårdsserie där man återfinner antivaccinationsrörelsen, tefatstroende och andra stollar. Till och med i USA visar gallupar att mer än 70 procent av befolkningen numera delar åsikten att jorden blir varmare till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Samtidigt har forskarnas förståelse av jordens klimatsystem genomgått en enorm fördjupning: mycket av det som ännu för 25 år sedan var föremål för en livlig inomvetenskaplig debatt kan idag beläggas med 95-procentig säkerhet – den ”guldstandard” som måste gälla innan vetenskapen kan förklara ”så här är det”.

Plus tre grader

Vi vet alltså med säkerhet att jordens medeltemperatur stiger – i skrivande stund är uppvärmningen 1,065 grader jämfört med förindustriell tid. Fjolåret blev det varmaste sedan de globala mätningarna inleddes på 1880-talet och innevarande år verkar kunna bli ännu varmare. Redan nu, när uppvärmningen alltså bara är drygt en grad, kan man skönja de första effekterna av klimatförändringarna. Vi ser mera extremväder – värmeböljor, torka, våldsamma skyfall, översvämningar – som kan länkas till stigande temperatur.

I september i år nådde havsisen i Arktis sitt fjärde lägsta årsminimum sedan satellitmätningarna startade för mer än 35 år sedan. Grönlandsisen smälter, liksom 95 procent av glaciärerna i Himalaya, Anderna och andra bergstrakter, vilket bidrar till att världshaven stiger i allt snabbare takt – för närvarande med 1,9 millimeter per år enligt färska siffror från amerikanska rymdstyrelsen NASA. FN:s klimatpanel spår att havsytan kan stiga med 6,4 meter under nästa sekel och även de beräkningarna kan vara i underkant, om man får tro en ny studie av den amerikanska klimatforskningens nestor James Hansen och hans medförfattare. Men även sex meter mera vatten är mycket dåliga nyheter, inte bara för flera ö-nationer i Stilla havet som hotas av utplåning under 2100-talet, utan också för många av världens kusttrakter och storstäder som kommer att översvämmas.

På det här viset kan man fortsätta att räkna upp följderna av en varmare jord – följder som inte ligger långt borta i en obestämd framtid utan som redan är märkbara för oss som lever här och nu och som sannolikt kommer att leda till att den värld våra barnbarnsbarn ärver kan vara nära tre grader varmare än i dag.

Att jordens medeltemperatur faktiskt kan stiga med tre garder eller mer ter sig tyvärr allt mer sannolikt. I praktiken har vi redan övergett FN:s mål att begränsa uppvärmningen till två grader – ett mål som sattes när en temperaturökning på 1,5 grader, som då ansågs vara den absolut övre gränsen för en ”ofarlig” uppvärmning, visade sig omöjlig att uppnå. Parisavtalet är tänkt att bygga på parternas egna frivilliga åtaganden. När de klimatplaner som lämnats in av 150 länder summeras blir uppvärmningen mellan 2,7 och 3,5 grader, beroende på hur man väljer att räkna.

Energirevolution

Parisavtalet är tänkt att utformas så att det kan skärpas under resans gång. Frågan är om en sådan mekanism kommer att fungera. Kina, USA, EU och Indien är världens klimatbovar, vilkas sammanlagda utsläpp står för drygt 50 procent av alla klimatutsläpp. USA och EU har lovat betydande utsläppsminskningar fram till 2030 medan Kinas utsläpp kommer att fortsätta att stiga fram till dess innan de vänder.

Men vad händer när ”den sovande jätten” Indien vaknar och på allvar försöker få igång tillväxten? Faran är att Indien slår in på en ohållbar väg med fossil energi. Det gäller även många andra utvecklingsländer, som hävdar att tillväxten måste gå före utsläppsminskningar.

Finns det några ljuspunkter? Jo – framför allt den energirevolution som just nu äger rum. Sol, vind och andra förnybara energikällor står för allt större del av energiförsörjningen och blir snabbt allt mer lönsamma. Och klimataktivismen växer på gräsrotsnivå, överallt i världen, som Naomi Klein visar i sin nya bok This Changes Everything. Den nuvarande kapitalistiska ordningen står mot klimatet, konstaterar Klein. Inom ramen för nuvarande ekonomiska system kan klimatet inte räddas. Valet är vårt – och det är bråttom att välja.

Text: Lars Sund
Illustration: Otto Donner

Omställningen

Att få slut på oljeberoendet, stoppa klimatkatastroferna och skapa självförsörjande samhällen är samtidens stora problem. Den globala omställningsrörelsen tar ett praktiskt grepp om frågorna och uppmanar alla att dra sitt strå till stacken.

Omställningsrörelsen eller omställningsnätverket (eng. Transition movement/network) grundades 2005 i England och är idag en global aktör. Grundtanken är att genom ett gräsrotsperspektiv närma sig klimat- och utsläppsproblem samt åstadkomma en förändring i de ekonomiska system som kräver ständig tillväxt på miljöns bekostnad.

Anna Maris (på bilden med omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins) är sedan maj förtroendevald styrelsemedlem i Hela Sverige ska leva (HSSL) och kontaktperson för Omställning Sverige som drivs av HSSL. Maris talar entusiastiskt om hur man ska knäcka nöten och ställa om hela samhället.

− Allt börjar med individen, och framförallt gruppen. De politiska systemen måste också få upp ögonen för de förändringar som behövs, men det är vi som röstar.

Reglering och beslut på nationsnivå är oundvikliga, men då landets ledning inte reagerar blir det svårt för individen som omöjligen kan bära allt ansvar. Omställningsrörelsen betonar kollektivt samarbete och gemensamt ansvarstagande som innefattar alla nivåer, från individen till regeringar och företag. Forskning har visat att politiker inte är så miljökunniga som de tror, och att en stor del är motsträviga för förändringar. Gemene man kan alltså vara bättre på att skapa förändring, säger Maris.

Politiken kan påverkas även på lokal nivå – i kommunala beredskaps- och utvecklingsplaner finns det enligt Maris mycket utrymme för förändring. Omställningsrörelsens krav på minskat energibruk och att bli av med oljeberoendet utmanar både konsumenter och producenter att se över systemet. De förespråkar även starkare och mer elastiska samhällen till exempel då det gäller näringsförsörjning.

− Sveriges självförsörjningsgrad är rekordlåg i jämförelse med många andra europeiska länder. Vi importerar en stor del av maten. Det svenska samhället har väldigt låg beredskap och bärkraft inför möjliga kriser. I en krissituation skulle butikerna förmodligen tömmas på dagligvaror på tre dagar, och två veckor senare är det kaos. Så kan vi inte ha det.

Holistisk syn på samhället

Ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet är omställningsrörelsens tre ben. Omställningen handlar inte endast om miljön och klimatförändringar, vilket rörelsen främst uppfattades arbeta med tidigare. I dag betonas arbetet med själva människan, något som enligt Maris kallas inre omställning.

− Vi har egentligen all fakta, det är inte där det brister.

Enligt Maris bör man se på hur vi är som människor; i grunden är vi sociala djur som inte rent biologiskt har så stora krav på materiellt välstånd. Hon menar att många saknar kontakt och kärlek och att vara del av ett sammanhang.

− Omställningsrörelsen ger sig inte på folk, utan tanken är att man bjuder in människor. Själva säger vi: ”Mer fest än protest”. I stället för att peka ut vad som inte fungerar i samhället fokuserar rörelsen på lösningarna.

Delade tillgångar och smarta lösningar

Enligt Maris finns det många åsikter inom omställningsrörelsen, men generellt tänker man att lösningen ligger inom oss själva, inte i tekniken. En omställningsgemenskap som värdesätter andra saker och hittar på alternativ för att exempelvis åka till södern varje år kan stödja en med beslut som känns svåra, säger Maris.

− Vårt budskap är inte att vi ska gå tillbaka till att bo i grottor. Det handlar om att göra medvetna val och använda den kunskap och de resurser som vi har i dag, som smart teknik och förnybar energi, för att kunna göra de förändringar som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Maris betonar att man själv ska få välja hur man lever. Enligt henne bör människor inte fostras på ett militant sätt. Lagar kan visserligen användas för att begränsa miljöns förstörelse, men omställningsrörelsen kan belysa alternativen. Alla ska kunna delta på den nivå de vill.

Många av omställningsrörelsens metoder är praktiska, till exempel att grunda olika gemenskaper. Maris tror att många kunde tänka sig att ha mer kontakt med sina grannar och dela i stället för att äga. Kollaborativ konsumtion som att dela på exempelvis verktyg, samåka och hyra festkläder ser man redan i samhället. Enligt Maris har den generella samhällsutvecklingen lett till ett minskat behov att äga saker. De äldre generationerna har ett annat förhållningssätt till materiella ting än dagens unga.

− Mina barn bryr sig inte särskilt mycket om ägodelar som egen bil och att samla på sig mycket prylar så länge de är uppkopplade till nätet, medan det för mig och särskilt mina föräldrar har varit viktigare att samla ägodelar, säger Maris.

Internationell spridning

Omställningsverksamhet finns redan i över fyrtio länder, men i Finland finns för tillfället ingen landsorganisation. Enligt Maris finns det ändå en handfull personer som jobbar med omställning i Finland och på Åland. Ett par finländare deltog även i den internationella konferensen som Transition network organiserade i Newton Abbot i västra England i september.

På en open space-tillställning på konferensen diskuterades nordiskt samarbete. För tillfället koncentrerar sig HSSL och Omställning Sverige på att omorganisera den nationella verksamheten eftersom det uppstått flera olika aktörer inom omställningsrörelsen och man saknar en central koordinator. Man vill undvika parallellt arbete och i stället samarbeta effektivt. Maris tror ändå att det nordiska samarbetet kommer att bli av inom snar framtid.

Europa, USA, Latinamerika och Asien var representerade på den internationella konferensen.

− Organisatörerna verkade vara överväldigade av hur stor internationell spridning som skett under en kort tid, säger Maris.

På konferensen diskuterades bland annat flyktingkrisen i Europa, inre omställning, hur omställningsverksamheten ska organiseras i framtiden och de val man står inför nu.

− Vi är nästan framme. Sverige ska bli fossilfritt 2050 och i många länder anser man att Monsanto inte får finnas där längre.

− Men jag tror inte att regeringarna vet hur man ska gå till väga med att bli fossilfria. Här tror jag omställningsrörelsen tillsammans med andra miljöorganisationer har en väldigt stor roll att spela, säger Maris.

Lilian Tikkanen

Systemet som är svaret på allt

Hälsosam mat utan fossila bränslen, välmående människor och samhällen, biodivsersitet. Permakulturen säger sig ha lösningen för planetens framtid.

Det handlar om att vända om. I hjärnan. Om att komma ur ett svart-vitt antingen-eller-motsatstänkande och om att ifrågasätta. Det handlar om att lära sig av sina misstag, tålmodigt utveckla fungerande metoder och om aktivt iakttagande. Om att sörja för människans behov och samtidigt gynna miljön.

– Vi är ofta så fast i ett visst mindset. Man kan faktiskt utmana det. Bara för att något är etablerat betyder det inte att det är det bästa sättet. Vi ser inte alltid hela skalan mellan två extrema poler. Till exempel tryggad matproduktion och miljöskydd ses som motsatser – antingen odlar man effektivt eller så skyddar man naturen. Men man kan faktiskt göra båda.

Det säger Reija Mikkola (bilden), doktorand i miljövetenskap vid Helsingfors universitet och en av allt fler som också i Finland är intresserad av permakultur.

Vad då permakultur?

Permakultur är inget allmänt känt begrepp, och Mikkola säger att hon funderat över behovet av ett mer lättillgängligt ord. Termen kommer från engelskans permanent (agri)culture, det vill säga långsiktig, varaktig odling.

Men permakultur handlar inte bara om hållbara och ekologiska odlingsmetoder; det är en holistisk vision av en välmående och hållbarhet och omfattar livets alla områden. Det är hållbar livsstil bortom ekomat och återvinning och vindkraft.

– Permakultur är ett planeringsverktyg som syftar till att möta människans behov och samtidigt gagna miljön. I sin enklaste form handlar det om tekniker och system för varaktig odling och matproduktion, men det är samtidigt en livsfilosofi, säger Mikkola.

Permakulturen bygger på tre grundläggande etiska principer: earth care, people care, fair share, det vill säga omsorg om jorden och miljön, om människorna och deras välmående, och att dela med sig och inte förbrukar över sina behov. Det är ett levnadssätt som kännetecknar ursprungssamhällen men som passar illa ihop med industriellt jordbruk, vinstmaximering, fossila bränslen och en högkonsumtionslivsstil.

På frågan om vad som är osaken till att permakultur än så länge inte fått ett bredare genomslag, trots att det kantänkas vore det för planeten och mänskligheten på många sätt bästa helhetssystemet, svarar Mikkola följaktligen: kapitalismen. 

När Reija Mikkola för första gången kom i kontakt med permakultur för sex, sju år sedan på en farm i Brasilien blev hon frälst på fläcken. Volontärarbetet på jordbruket i Bahia blev en vändpunkt i hennes liv och efter bara tre veckor var hon övertygad om att det var det här som skulle rädda världen.

Nu, som miljöforskare, är hon lite försiktigare med superlativen. Drömmen är ändå att en dag bo på landet och tillämpa läran i praktiken – nu är hennes möjligheter till det begränsade till hennes mammas kolonilott i en helsingforsförort. Hennes andra yrke som shiatsuterapeut passar också in i permakulturens holistiska synsätt: det är people care. Det är också en inkomstkälla för en miljöexpert som torrt konstaterar att det är svårt att hitta jobb inom branchen om man inte vill fungera som ”gröntvättare” för stora företag.

Utanför Finland är permakultur stort. Det finns aktiva föreningar och nätverk på alla kontintenter och till exempel i Norden ordnas varje sommar en permakulturfestival där erfarenheter delas och idéer gror. Reija Mikkola har tagit iniativet till att festivalen ska ordnas i Finland nästa sommar: den första helgen i augusti blir det inspirationsfest i Isnäs i Lovisa.

Finlands geografiska läge är en utmaning för tillämpning av odlingsmetoder som fungerar ett antal breddgrader söderut, och kanske en av orsakerna till att det här inte finns något större lantbruk som fungerar helt enligt dess principer. I andra länder, redan i Sverige, finns permakulturgårdar som också verkar som utbildningsgårdar där man kan lära sig arbetet i praktiken.

Idealet för permakultur, den heliga graalen om man så vill, är ett ekosystem som upprätthåller sig självt – minimal arbetsinsats och maximal avkastning, ett kretslopp där naturen sköter sig själv och människan skördar frukterna.

I sanning är permakulturell odling ändå tids- och arbetskrävande, inte minst på grund av att det handlar om platsens specifika förutsättningar – man kan inte veta vad som fungerar just här – och om försök och misstag.

Positivt

Mari Korhonen är en av dem som är mest insatt i och aktiv inom permakultur i Finland.

Hon studerade i tiden miljöteknik vid en yrkeshögskola då hon kände att utbildningen inte motsvarade hennes syn på ekologi och hållbar odling. Hon slutförde sina studier i Australien, permakulturens hemland. Det som fångade hennes intresse var det positiva tankesättet:

– Det som gjorde mig entusiastisk var insikten att man samtidigt som man odlar också faktiskt kan förbättra marken. Ofta handlar miljöinsatser om att till exempel bli av med gifter, men man kan göra mer än så, berättar Korhonen per telefon från sin hemort nära Uleåborg.

Det industriella jordbruket utarmar marken, men om man samarbetar med naturen kan marken forbättras samtidigt som man producerar mat.

Men kan permakulturplanering tillämpas i stor skala?

– Ja. Det är ett sätt att planera som anpassas efter behovet och platsen. Man utgår från hur man kan samarbeta med naturen och odla hälsosam, näringsrik, lokal föda med de naturliga och biologiska resurser som finns. När man planerar jordbruk på ett ekologiskt sätt uppstår heller inget avfall, säger Korhonen.

Självklart är teknikerna andra i en köksträdgård än i ett stort jordbruk, men principerna är de samma. (Se faktaruta.)

Mari Korhonen upplever att kunskapen och medvetenheten om permakultur vuxit ordentligt i Finland de senaste åren, inte bara inom de kretsar som även i övrigt är intresserade av hållbar livsstil.

– Permakulturen har kommit ut ur marginalen och håller på att bli mainstream. Systemet svarar mot ett visst behov av nya tankesätt inom odling och hållbar livsstil, säger Korhonen, som bland annat har hållit kurser i permakulturmetoder vid yrkeshögskolor, öppna högskolor och vuxenutbildningar – att läroinrättningar närmat sig henne är i sig ett bevis på att permakultur vinner mark.

Odling på kolonilotter och i lådor och säckar har blivit populärt bland unga medvetna stadsbor de senaste åren, och Korhonen säger att permakultur visst kan vara relevant också i städer. I till exempel Helsingfors har stadsodlingsföreningen Dodo varit aktiv redan länge, och använder permakulturella metoder i sina odlingsprojekt.

– I städerna finns personresuserna och utmärkta möljigheter att verkligen utveckla principerna till sin högsta potential genom innovativ tillämpning. Detroit är ett exempel på en stad som fått ett nyt post-industriellt liv tack vare medborgarnas aktivitet och stadsodling är en stor del av det här, berättar Korhonen.

Permakultur är alltså inte reserverad endast för dem som bor på landet eller har valt en ”alternativ” livsstil. Det är ett system som var och en kan tillämpa för egna behov.

Text & foto: Sonja Mäkelä

Permakulturens principer

  • Permakultur baserar sig förutom på etiska förhållningssätt (earth care, people care, fair share) på en rad principer, varav platsens förutsättningar och tanken att man arbetar med naturen och inte mot den är de viktigaste. Övriga principer är bland annat att varje element tillgodoser flera fuktioner – ett äppelträd doftar gott, ger frukter och kan till slut användas som bränsle –, att avfall inte är något oanvändbart och att energin i mån av möjlighet produceras på platsen. Inom permakultur utvecklas till exempel tekniker för att ta tillvara avföring och urin och använda dem som gödsel.
  • Mångåriga växter, att inte plöja marken och att uppfatta jorden (”myllan”) som levande, inte som något dött, är centralt.
  • Observation och att lära sig av naturen är en viktig princip. Gränsytor – kanter och gränser mellan olika slags mark eller växtlighet – anses vara de mest produktiva, och att kombinera olika grödor i stället för att separera dem är kutym. Att skapa en matskog innebär att odla ätbara växter tillsammans i olika nivåer på ett sätt som liknar en skog, med träd, buskar och markväxter, så att det på sikt är ett ekosystem som upprätthåller sig själv och människan skördar frukterna.
  • Planeringen av en trädgård eller ett jordbruk bygger på indelning i sektorer och zoner: man placerar olika växter i olika sektorer beroende på deras behov av till exempel soljus och vatten eller deras ömtålighet för vind, och zonplaneringen utgår från hur ofta man behöver besöka eller åtgärda en viss gröda – de örter man använder dagligen i matlagning ska finnas närmast huset, de växter man tar hand om varannan dag eller en gång om veckan i de påföljaden zonerna, och vildmarken som sällan behöver besökas är zon fem.
  • Permakultur som begrepp och system myntades av australiensarna Bill Mollison och David Holmgren på 1970-talet, och i Australien finns idag ett forskninginstitut. Från att främst ha syftat på agrikultur växte systemet till att omfatta alls slags mänsklig kultur.  Standardutbildningen inom permakultur är tiodagarskursen Permaculture Design Course, och sådana ordnas i hela världen; i Finland i Koli och i Sverige på många orter. 

SM