Etikettarkiv: Hållbar utveckling

Venus tur-retur – en socioekologisk utopi

När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.

So maybe we’re a bliss/Of another kind 
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, “Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)

I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.

Weltschmertz

I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?

Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.

Ett eko från 70-talet

Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld,  till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.

En produktiv uppfinnarjocke

Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.

Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.

Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.

Varken socialism eller 1984

Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.

Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.

Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.

Ännu i utvecklingsstadiet

Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om  projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.

Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.

Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.

Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.

Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.

Längtan efter meningsfull aktivism

En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.

Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?

Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N

Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows

”Det som i början kändes omöjligt känns nu möjligt”

Vi lever som om vi hade flera jordklot, i Finland som om vi hade nästan fyra. Att leva inom de planetära gränserna – är en sådan vardag möjlig i i vårt land och hur ser den ut?

31-åriga Mikko Valtonen är doktorand och lärare, bosatt i Jyväskylä, och har i tio års tid jobbat med sin egen klimatpåverkan. Då han började var hans klimatpåverkan i storlek med genomsnittfinländarens, det vill säga kring 10 ton koldioxidekvivalenter per år. Han reste utomlands med flyg någon gång per år, åt kött, ägde en del saker. Inga märkvärdigheter, en vanlig livsstil i Finland. Om vi däremot skulle dela utsläppsutrymmet jämnt mellan alla människor i världen skulle var och en av oss få en andel på 2,5 ton per år. I dag är Valtonens klimatutsläpp nere vid tre ton.

– Jag lever nu ett ”1,2 planets” liv, konstaterar han.

Ett första uppvaknande till klimatfrågorna kom 2006, då Valtonen såg Al Gores film En obekväm sanning. Då insåg han att själva grunden för vår existens var hotad, att naturen höll på att gå sönder. Det ledde till vissa förändringar i hans livsstil, hur han åt och reste. Men i det skedet handlade det inte om någon systematisk och helhetsmässig förändring.

Redan tidigare hade han gjort testet ilmastodieetti (klimatdieten) för att ta reda på hur mycket växthusgaser hans livsstil ger upphov till. Testet ger en detaljerad bild av ens klimatpåverkan från boende, transport, mat och konsumtion. Efter att ha berörts av Al Gores film började han jobba mer helhetsmässigt och målmedvetet med sitt kolavtryck. Utan att ha satt några specifika mål hade han tio år senare minskat sin klimatpåverkan med hälften.

Korta duschar, smart
termostat och utfärder

Vi träffas en kylig och solig februaridag i Mikko Valtonens hem i Jyväskylä. Det är en luftig, drygt 40 kvadratmeter stor etta. Vi sitter i köket och äter hemgjord tranbärsglass, något han testade på att göra häromdagen. Glassen är god, jag ser mig omkring i lägenheten. Skrivbord med laptop och några papper, trumset, gitarr, säng, bokhylla, några tavlor och planscher på väggarna, i köket finns en bild på en sengångare med sin unge.

Det känns som ett ganska vanligt hem, om än med väldigt lite prylar. Ingen teve. Samtidigt har han minskat sina klimatutsläpp med över två tredjedelar sedan han började. Vilka klimatåtgärder har han då gjort i sin vardag?

Uppvärmningen av bostäder är en stor energiförbrukare. Hemma hos Valtonen är inomhustemperaturen nu kring 19 grader. Han har skaffat ett smart termostat som sänker temperaturen till 17 grader nattetid och då han inte är hemma, och höjer den till 19–20 grader då han är hemma. Dessutom tar han korta duschar, två minuter sådär tre gånger i veckan. Mat är ett annat viktigt område. Numera äter Mikko mest veganskt, ibland vild inhemsk fisk.

Transporterna är ett område som lätt får klimatutsläppen att skjuta i höjden. Mikko slutade flyga 2011 och har ersatt de långa utlandsresorna med andra alternativ, som förra sommarens veckolånga cykelsemester på Åland. Utfärder är ett helt nytt inslag i hans liv.

– Enligt guideboken Lonely Planet är Finland världens tredje intressantaste resmål, så det har jag nu börjat utforska, säger Mikko med ett snett leende.

Utsläppen från transporter handlar om våra resvanor. Numera reser han kortare sträckor, mer sällan och landledes, gärna med tåg. Senare i vår blir det en arbetsresa ner till Italien. Då kliver han på tåget i Stockholm och planerar redan nu att göra några stopp på vägen – samtidigt en första interrail-upplevelse!

Flyget kan förbruka hela utsläppsbudgeten på en dag

Vi pratar en hel del om transporter. Det är också här som de största siffermässiga skillnaderna finns i hans satsning på att minska sina klimatutsläpp: hans utsläpp från transporter är idag 30 gånger mindre än 2011. Samtidigt är trenden i samhället överlag den motsatta. Valtonen lyfter fram att finländarnas utlandsresor har fördubblats under de senaste tio åren, och levererar den här tankeställaren:

– Så vitt jag vet är flygandet det enda sättet att förbruka hela årets utsläppsbudget på en enda dag. Är vi medvetna om att en flygresa mellan Stockholm och Madrid motsvarar 20–40 resor med tåg, undrar Valtonen, och kommenterar att spannet i siffrorna kommer sig av att det råder osäkerhet om exakt hur stora verkningarna är av utsläpp högre uppe i atmosfären.

Som att gå på en skakig bro

Ett annat område som leder till klimatutsläpp är konsumtion. Den biten av sin livsstil tog Mikko Valtonen itu med för ett par år sedan. Under det senaste året minskade han sin konsumtion med hälften, från en ganska genomsnittlig konsumtion på 500 euro till 250 euro per månad. Orsaken till att han lade ett tak på sin konsumtion är att forskning visar ett starkt samband mellan spenderade pengar och klimatpåverkan. För Valtonen betyder förändringen väl genomtänkta inköp, att handla begagnat och lära sig reparera saker.

– Den förändringen har varit utmanande, medger han.

Men det har också fört med sig glada överraskningar.

– Jag gör inte längre dåliga inköp! Jag har börjat uppskatta saker mer, satsar på kvalitet och är nöjdare än någonsin med det jag skaffar, nu då budgeten är begränsad. Nyligen köpte jag fyra par sockor med livstidsgaranti.

Tio år senare står han här och kan se tillbaka på vägen som lett till två tredjedelar mindre klimatutsläpp. Den största förändringen i hans liv?

– Egentligen ingen enskild sak, svarar han eftertänksamt, utan att på flera livsområden ha gjort stora förändringar. Han beskriver det som att ”gå på en skakig bro” och att han snart står på andra sidan och kan sträcka ut handen åt andra som ger sig i kast med liknande utmaningar.

– Det som i början kändes omöjligt känns nu möjligt. Och det finns faktiskt inget oersättligt jag behövt ge upp.

Har det funnits frustrerande stunder på vägen?

– Javisst, det har handlat om både glädje och sorg. Långflygningarna var en stor sak. För flera år sedan var jag utbyteselev i Kanada och träffade en tjej från Brasilien, vilket ledde till att jag senare flög dit. Under ett år efter resan grubblade jag över hur jag kunde gottgöra för det. Jag upplevde en så stark inre konflikt kring flygandet att jag insåg att det helt enkelt är lättare att bara sluta.

Det här fick Valtonen att inse att också svåra känslor är värdefulla. Han förklarar att de motiverade honom – om det inte hade stört honom på ett känslomässigt plan hade han knappast gjort något åt saken.

– Sorg och skuldkänslor kan i bästa fall få oss att agera. De kan också förlama, men jag vill uppmuntra även andra till att uppskatta och lyssna också på känslor som känns jobbiga. Känslorna har alltid ett budskap.

Hållbart välmående

Har det funnits dagar då du bara velat ge upp hela klimatprojektet?

– Bara då jag försökt genomföra förändringar för snabbt. Då känns det lätt som att man misslyckas. Att minska konsumtionen med hälften på ett år var på gränsen. Det lönar sig att inte kräva för mycket av sig själv. Målet är ju trots allt hållbart välmående, inte en miserabel hållbar livsstil.

Har du några tips för personer som känner klimatångest men inte vet i vilken ända de ska börja?

– Att känna klimatångest är naturligt, det är i själva verket ett sunt tecken. För att jobba med sin egen klimatpåverkan rekommenderar jag att regelbundet följa med den, till exempel genom klimattest. Sedan kan man sätta upp som mål att halvera sitt kolavtryck på fem till tio år. Om ditt kolavtryck nu är 12 ton per år, betyder det att du minskar det med fem till tio procent per år, fram till 2023 eller 2028. Du kan själv välja vilka områden du fokuserar på, transport, mat eller något annat.

Själv har Mikko Valtonen ännu en bit kvar till sitt klimatmål. Han har i offentligheten lovat att uppnå en ”en planets-livsstil” 2025. För att nå målet är det framför allt ett område som han ska ta itu med: boendet. Hans nuvarande etta har för många kvadratmetrar för en lägenhet som värms med fjärrvärme. Men också här finns en lösning: planen är nämligen att Valtonen och hans flickvän ska flytta ihop. Då minskar klimatpåverkan av boendet med hälften. Och därmed uppnår han målet att leva inom gränserna för vad vår planet ger oss. N

Text & foto: Tina Nyfors

Jämförelse mellan genomsnittsfinländarens utsläpp och Mikko Valtonens

Mikko Valtonens:

  • Boende (byggande, energianvändningen och sakerna i hemmet): 50% (1476 kg CO2)
  • Varor och tjänster: 26%  (775 kg CO2)
  • Transport: 1% (176 kg CO2)
  • Mat: 17% (513 kg CO2)
  • Totalt: 2940 kg CO2

Finländarens:

  • Boende (byggande, energianvändningen och sakerna i hemmet): 30%
  • Varor och tjänster: 30%
  • Transport: 20%
  • Mat: 20%
  • Totalt: 10 000 kg CO2

Källa: Finlands miljöcentral:  Ilmastodieetti – mihin sen  antamat ilmastopainot  perustuvat?

Testa din klimatpåverkan:

  • Livsstilstestet – ett snabbtest
    Sitras test gör du på fem minuter och utgående från resultatet får du skräddarsydda tips på smarta vardagsgärningar.
  • Ilmastodieetti (klimatdieten)  går på djupet
    Finlands miljöcentrals test tittar mer ingående på din klimatpåverkan. Det är ett verktyg för att följa med och minska din klimatpåverkan.
  • Klimatlöfte
    Avge ett klimatlöfte. Du lovar att göra ditt bästa att minska dina utsläpp av växthusgaser och att halvera din klimatpåverkan på tio år.

Handel eller bistånd?

Den 14 mars 2017 publicerade medborgarorganisationen Finnwatch en rapport som pekade ut det statliga utvecklings-finansieringsbolaget Finnfund‚ för att utöva aggressiv skatteplanering med avsikten att undvika skatt både i Finland och Malaysia. Finnfunds uppgift är att investera i socialt hållbara företag i utvecklingsländer och på så sätt stöda den lokala sysselsättningen och minska på fattigdomen.

Regeringen Sipilä beslöt 2015 att skära ner i budgetanslagen till biståndsorganisationer med 300 miljoner euro, samtidigt som Finnfund fick ett 130 miljoner euros kapitaltillskott. Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi hävdade (Hufvudstadsbladet 27.9.2015) att det var vilseledande att tolka det som att Finnfund tar anslagen från biståndsorganisationerna. Men den signal som regeringens beslut sänder för ändå tankarna till nokiaårens optimistiska devis att ”det bästa biståndet är att bygga fabriker för mobiltelefoner i u-länder”, att det är handel och näringslivsinvesteringar, inte bistånd, som skapar hållbar utveckling.

Uppfattningen om biståndets ineffektivitet stärktes även 2015 då Finlands tidigare ambassadör i Mocambique och Kenya Matti Kääriäinen gav ut sin bok Kehitysavun kirous (ungefär Biståndsförbannelsen, Into 2015). Kääriäinen hävdade att biståndsmedel huvudsakligen går förlorade i korruption, och att korruptionen i sin tur stärker odemokratiska strukturer i mottagarländerna. Resultatet är, enligt Kääriäinen, att de länder som uppvisar en positiv utveckling är de länder som inte får något bistånd alls. Hans andra centrala poäng, att utvecklingsländer årligen förlorar tio gånger mera pengar i skatteflykt än de får i bistånd, väckte mindre uppmärksamhet, liksom alla biståndets försvarare som till exempel Pertti Haaparanta, professor i ekonomi vid Aalto-universitetet.

Det är ju korruptionen som är problemet, inte biståndet. Kampen mot både korruption och fattigdom i utvecklingsländerna skulle åtgärdas genom att västvärlden tar itu med att bekämpa skatteflykten globalt. I detta perspektiv är Finnfunds agerande talande (se artikeln intill), och visar på att innan skatteflykten begränsas kan man inte förvänta sig att handel skulle råda bot på utvecklingsländernas fattigdom – inte ens då verksamheten bedrivs av en statligt ägd investeringsfond med uttalade målsättningar om hållbarhet och långsiktighet.

I kampen mot skatteflykt sker glädjande framsteg. I år tar OECD-länderna i bruk ett gemensamt rapporteringssystem som inkluderar ett automatiskt informationsutbyte mellan ländernas skattemyndigheter och finansinstitut. Multinationella koncerner med en omsättning på minst 750 miljoner euro blir även skyldiga att lämna in landspecifikt insamlade uppgifter till skatteförvaltningarna om bland annat koncernbolagens inkomster och skatter, vilket ökar insynen betydligt. Problemet är att gränsen på 750 miljoner är så hög att endast mycket stora internationella koncerner drabbas, medan till exempel vårdkoncernen Mehiläinen hade en omsättning på 590 miljoner 2016 och därmed undgår den förpliktelsen. Lyydia Kilpi vid biståndsorganisationernas takorganisation Kepa poängterar även att land-för-land-rapporteringen inte gäller alla länder, utan bara för EU-länder och de länder som finns på EU:s lista över skatteparadis. Enligt henne kommer utvecklingsländerna inte att få det lättare att samla in sina skatter. Kampen mot skattesmitning fortsätter, men än så länge ser det ut som en lösning där skattesmitningen åtgärdas, men åter igen på ett sätt som närmast gynnar de rika länderna medan tillgångarna fortsätter att läcka ut från utvecklingsländerna.

Lasse Garoff

När biståndet smet skatterna

Finnfund, Finlands statliga investeringsbolag, har sedan 2016 haft en betydande roll inom statens utvecklingsbistånd. Statsstödet till biståndsorganisationer skars då ner med 300 miljoner euro, och Finnfund fick ett kapitaltillskott på 130 miljoner.

Medborgarorganisationen Finnwatch avslöjade i sin rapport i mars 2017 att Finnfund investerar utvecklingsbistånd i fonden Dasos Capital, som är registrerad i Finland men som har dotterbolaget Dasos SA i Luxemburg, som i sin tur förvaltar fonden Dasos Timberland Fund I, som också ligger i Luxemburg.

Enligt Finnwatch har bolagen och fonden grundat en kedja av holdingbolag som genom lånebaserad finansiering gjort det möjligt för dem att undvika att betala skatt både i Finland och Malysia. Finnfund har placerat biståndspengar i skogsfonden Dasos Timberland, som i sin tur har givit lån till mycket hög ränta åt bolaget Hijauan Asia Sdn Bhd, som äger och förvaltar plantageskogar i Malaysia. De höga räntorna betalade Hijauan Asia till Dasos Timberland i Luxemburg, och undvek därför att betala skatt i Malaysia där företagsvinst hade beskattats med 25 procent. Räntorna bokfördes i sin tur som vinst i Luxemburg, där Dasos SA i sin tur har utarbetat ett skatteavtal för immateriella tillgångar enligt vilket de bara betalar en femtedel av den skatt som bolaget i normala fall skulle vara förpliktigade att betala. För att skatteavtalet skulle gälla flyttades till pappers arbetstagare till Dasos SA, utan att dessa personer i verkligheten jobbade i Luxemburg. Eftersom bolaget betalar skatt för dessa immateriella tillgångar i Luxemburg, om än minimal, så betalas ingen skatt för dem i Finland.

På grund av dessa skatteavtal räknas Luxemburg som ett skatteparadis. Lånebaserad finansiering är enligt OECD en vanlig metod för att utöva aggressiv skatteplanering. Enligt Finnwatchs verksamhetsledare Sonja Vartiala har Finnfund visserligen inget inflytande över Dasos Capital eller dess fonder, men poängterar att ifall de hade handlat ansvarsfullt hade de undersökt fonden de investerat i utförligare.

Utrikesministeriet gav Finnfund i uppdrag att göra en utredning för att svara på anklagelserna. I utredningen hävdar Finnfund att Finnwatch inte haft tillräcklig information för att kunna dra sådana slutsatser, och att skatteplaneringen inte gjorts med avsikt att undvika skatt, utan snarare undvika dubbel beskattning.

Olga Pemberton
Foto Lauri Heikkinen/Statsrådets kansli

Att komma tillbaka

Brev från en ö

Tina Nyfors
Tina Nyfors.
Ett halvår har gått sedan jag kom tillbaka till Finland efter att ha tillbringat ett år i Nya Zeeland. Vid det här laget känns tiden med volontärjobb på ekogårdar, månaderna på hostellet, de storslagna bergen och Stillahavsstränderna samtidigt både avlägsna och nära. Landet som är i stort sett så långt borta från Finland som en kan komma på det här jordklotet har gjort avtryck inuti. Men till de fysiska realiteterna hör att bara kunna vara på ett ställe åt gången.

Jag återvände hem i mitten av december. En kylig och klar kväll stod jag ute och tittade upp i stjärnhimlen. Om det var något Nya Zeeland lärde mig var det att stanna upp och se det som finns omkring en. Stjärnhimlen på landsbygden var fantastisk, tyst och mörk välvde den sig över en, med tydlig vintergata. Nya Zeeland må vara långt borta, men det är samma stjärnor vi ser här, tänker jag där jag står, om än i lite annan vinkel. Och molnen som drar förbi känner inga landsgränser, de formas och upplöses i samma atmosfär. Och havet, också vårt Östersjön, är kopplat till de stora världshaven. Allting hänger ihop. På något sätt kände jag då en kontakt till jorden som helhet, där jag stod under den klara natthimlen. För en stund var det som att hålla jorden i mina händer, ena handen där borta och den andra här. För nu vet jag vad som finns där på andra sidan planeten. Då det är natt här vet jag var dagen är, och då det är som mörkast och kallast här uppe i norr så vet jag hur hett det är där borta, och vice versa.

Vartefter veckorna gick gjorde vardagen här intåg.

Och jag gjorde en intressant upptäckt. Jag såg hemstaden med nya ögon. Det är 15 år sedan jag flyttade härifrån och då kändes småskaligheten mer trång och begränsande. Men nu insåg jag att om jag hade råkat på den här staden under året som traveller så hade jag älskat den. Gamla stan med kullerstensgatorna och trähusen, varje hus är sitt eget.

Det jag tyckte så mycket om med Nya Zeeland, de vänliga människorna, upplevde jag nu också här. Människor som är hjälpsamma och som har tid att stanna och prata. Och att möta sin historia och träffa på människor en känt hela sitt liv kändes nu fantastiskt på ett helt annat sätt än det gjort tidigare. Kanske är det åldern, kanske är det året på andra sidan jordklotet.

Men jag märkte också hur bråttom vi ofta har i vårt samhälle. Och hur mycket som händer i huvudet, hur mycket av livet som är abstrakt. Planerande, att sköta saker online. I Nya Zeeland var internet inte lika tillgängligt och det var ofta långsammare, på hostellen var det inte ovanligt att få en begränsad kvot per dag. Resultatet var en del frustration, men också mer närvaro.

Jag märkte också att längtan efter att vara nära naturen, som var drivkraften för mellanåret i Nya Zeeland, den finns kvar. Och tänkte då varför inte göra samma sak här hemma som jag gjorde där? Så, över sommaren ska jag jobba på en gård i skärgården. Bo i en stuga utan el och rinnande vatten, med utetupp – en dröm jag haft i många år (har jag insett att det är bra att tillägga, innan folk börjar tycka synd om en!). Nu sitter jag här på verandan. Det har regnat under natten och doften från den fuktiga tallskogen är mjuk och frisk, fylld av löften om sommar.

Jag hade kanske inte trott att jag skulle hamna ute i skärgården i hemtrakterna. Det påminner mig om ett citat som fanns på ett hostell vid västkusten på Nya Zeeländska Sydön: ”Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap utan i att se saker med nya ögon”, signerat Marcel Proust.

Det finns en charm i det småskaliga. Att någon ger en vägbeskrivning som lyder ”sväng till höger vid den stora stenen som ser ut som Mårran”, eller bjuder en ut till holmen och kännetecknet för var en ska ro i land är att de har ”den nyaste bryggan på ön”.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist. ”Brev från Nya Zeeland” publicerades i Ny Tid under år 2016.

Åka till andra sidan jordklotet

Brev från Nya Zeeland

Det är 25 grader varmt men luftfuktigheten gör att det känns som drygt 30, en svag vind rör vid de höga träden, luften är full av enträget surr från syrsor, enstaka fåglar kvittrar. Då och då hörs en kaskad av kackel från hönsgården.

Jag är på en ekogård i Nya Zeeland, på norra delen av Nordön. Här är jag för att … naturen kallade! Jobba ute kallade! Jobba med kroppen, händerna kallade! Min bakgrund är studier i miljö- och hållbarhetsvetenskap och efter det förmånen att få jobba med miljöfrågor, främst klimatförändringen och Östersjön. Jag har hållit till i klassrum, mötesrum, på kontor, seminarier, konferenser. Nu kände jag att det var dags att stiga ut från kontoret och in i verkligheten. Jobba med händerna. Lära mig det praktiska med en mer hållbar livsstil. Så jag bestämde mig för att ha ett mellanår och WWOOF:a – volontärjobba på ekologiska gårdar. Till att börja med i Nya Zeeland.

Och här på den första gården har jag nu varit i fyra veckor. Dagarna börjar klockan åtta på morgonen med att ta hand om djuren – vi städar upp i tupparnas inhägnad, ger färskt vatten till hönsen, ankorna och kalkonerna, ger dem mat bestående av våra köksrester samt rester från två lokala restauranger. Och sedan tar vi itu med andra jobb, som att plantera taro i våtmarken som renar vattnet från hönsgården, sköta trädgårdarna i skogen – dra upp ogräs, lägga ny kompost på bäddarna, plantera rödbeta och örter, skörda bönor och rucola. Eller jobba med den stora ugnen, ”community oven”, som byggs av lera, och där visionen är att grunda ett centrum för konstnärer och erbjuda ett utrymme för gemenskap och kreativitet.

På ägorna är det lummigt som tusan. I själva verket är det så lummigt att det är svårt att få någon överblick över stället, här växer kanuka, tall, gummiträd, svart valnöt, robinia, på sina ställen persikoträd. Men det har inte alltid varit så. Då ägaren köpte gården för 25 år sedan bestod den av grässlätter som använts som bete för getter och kor. Den branta sluttningen där höga träd nu ståtar var utarmad. Det ville ägaren ändra på, hon såg det som sin mission att återbeskoga ägorna, inspirerad av permakulturmetoder och japanen Masanobu Fukuoka som förespråkar ”natural farming”.

Här ute på landet är himlen full av stjärnor. Och havet är nära. Tidvattnet kommer och går, och förändrar grunda havsvikar totalt. Först glittrar solen i de små vågorna som inbjuder till svalkande dopp, några timmar senare drar sig vattnet undan och tömmer hela viken på vatten och man kan gå mer eller mindre torrskodd till den lilla ön i mitten. Och sedan stiger vattnet igen, tyst och målmedvetet letar det sig tillbaka. Så går rörelsen, ständig rörelse. Ger en fingervisning om naturens kraft.

Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter.