Etikettarkiv: HBTIQ-frågor

Kampen är inte över

Pride-paraden i Helsingfors går av stapeln i slutet av juni. Trots politiska framgångar de senaste åren, finns ännu många orsaker för HBTIQ-aktivister att driva kampanj.

Ny Tid träffar Fredrika Biström, verksamhets-koordinator på Regnbågsankan, och Monika Pensar, medlem i Regnbågsankans styrelse, för att diskutera kärlek och politik och Regnbågsankans verksamhet.

Den svenskspråkiga föreningen Regnbågsankan är öppen för alla som känner att de tillhör en sexuell minoritet eller könsminoritet, men också för alla andra som vill driva frågor om jämlikhet i Finland.

Vilka är de största frågorna som ni vill förändra i dagens Finland?

– Sakpolitiskt så följer vi i stora drag Setas (Föreningen för sexuellt likaberättigande) linje. Den fråga som den senaste tiden  varit mest på folks läppar är translagen. Det största problemet här är steriliseringstvånget, man måste ha ett bevis på att man inte kan producera barn för att kunna gå vidare i processen. Det är fel, och onödigt, säger Fredrika Biström.

Monika Pensar spinner vidare på tanken:

– Det har också varit aktuellt att ta upp #metoo för regnbågsmänniskor, det är viktigt att komma ihåg att icke-binära personer och personer som har olika asexuella identiteter också upplever trakasserier och våld. Regnbågsankan upplever att regnbågsperspektivet är lite bortglömt i #metoo. En annan sak som är viktig ur politisk synvinkel är hur man i olika religiösa samfund inte behandlar personer från olika sexuella minoriteter jämställt. Samkönade par får till exempel inte gifta sig i kyrkan. Jag tror att Regnbågsankan kommer att stöda vigslar i kyrkan för samkönade par mera aktivt, fortsätter Pensar.

Biström säger att föreningen under det gångna året lyft upp frågor kring asexualitet och genom denna aktivitet har Regnbågsankan velat visa att föreningen finns till också för de som upplever sig vara asexuella.

– Regnbågsankan fungerar gärna tillsammans med andra föreningar. Det är till exempel viktigt att människor från HBTQ-spektret som har funktionshinder eller som har någon kognitiv variation också ska få finnas till på lika villkor med sin mångfaldssexualitet. Jag var på kurs förra veckan och fick upp ögonen för att det inom spektret för personer med fysiska variationer eller kognitiva variationer finns mycket regnbågsmänniskor, procentuellt mera än i befolkningen i övrigt. Det var något som överraskade mig, säger Pensar.

Regnbågsankan är en flitigt anlitad gäst i skolorna – i medeltal gör föreningen mellan 20 och 25 skolbesök per år. Ett annat viktigt sätt att göra sig själva och sina medlemmar synliga är att ordna evenemang, det viktiga i de evenemangen är att skapa gemenskap och stärka de mänskor som är med.

– Vi är med på olika mässor, också kyrkliga mässor. Vi driver också ett regnbågsfamiljecafé och så ordnar vi en regnbågshelg en gång i året dit vi bjuder in gäster och ordnar program, fortsätter Pensar.

Den jämlika äktenskapslagen godkändes förra året, vad har det betytt för er personligen?

– Jag är inte gift, så det har inte ändrat något för mig personligen. Men det hade en jättestor symbolisk betydelse. Finlands lag erkänner alla variationer av människor som vill ingå ett juridiskt äktenskap. Det behöver inte kallas något annat, och det finns samma möjligheter att till exempel adoptera, säger Biström.

Monika Pensar drar sig till minnes den dag då de glada demonstranterna stod vid Medborgartorget i Helsingfors – jublande, hoppande och gråtande av glädje.

– Man tänkte att nu är kampen slut, och det kändes väldigt tomt ett tag. Men sen inser man att det inte tar slut. Kampen förs på olika ställen i världen, det blir aldrig bra över allt. Nästa kamp efter att Finlands stat har godkänt jämställda äktenskap är ju att alla de olika religiösa samfunden i Finland kommer att utmanas av beslutet. Inte bara den kristna kyrkan, utan också andra samfund, till exempel muslimska samfund. Det finns mycket kvar att göra ännu, unga som växer upp nu måste också kämpa med identitetsfrågor, säger Pensar.

Tror ni att det har påverkat er syn på kärlek och relationer att man hela tiden måste kämpa för jämställdhet?

– Det påverkar på det sättet att man inte får någon ro. Det finns många homosexuella eller bisexuella par som bara önskar att få leva som alla andra och inte alltid behöva förklara sig och kämpa för sina rättigheter. Att komma ut ur skåpet är inte heller något som man gör bara en gång.  Man kan vara tvungen att göra det jätteofta, till och med varje vecka. Att hela tiden tvingas förklara sig kan påverka parrelationen. Men samtidigt kan det att man lyfter fram mångfalden lära dem som hör till den heteronormativa världen massor om kärlek och rättigheter och respekt som kanske inte finns i deras värld. Regnbågsvärlden har jättemycket att ge den övriga världen, säger Pensar.

– Kärleken och känslorna kommer oberoende, inte älskar man ju människor mindre bara för att man är bi eller pan eller gay, säger Biström.

Vilka möjligheter man har att gå vidare i livet med dessa känslor beror delvis på det omgivande samhället.

– Kan man vara öppen med sin relation? Kan båda i en relation vara öppna? Är det svårare att hitta en partner eller är det till och med lättare? Är det större risk att få könssjukdomar, för att man inte har fått tillräckligt med information i skolan? Är det större risk att man separerar för att man inte får släktens stöd? Är det svårare att få barn?, avslutar Biström frågande.

text & foto Adele Westerlund

Ett ögonblick i vassen

Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.

– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.

Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.

Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.

– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.

Egna erfarenheter skiner igenom

När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.

– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.

I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.

– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.

Första i sitt slag

I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.

Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.

– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.

Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.

– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.

Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.

– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.

Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?

– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.

En självklar aktivist

Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.

– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.

Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.

– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.

Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.

– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.

Nätverk blir hem

Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.

– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.

Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.

– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.

I midnattssolens rike

Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.

– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.

Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.

– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.

Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.

– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N

Text & foto: Catariina Salo

Biskopen skriver humanistiskt om modern samlevnad

Temat för detta nummer av Ny Tid är ”kärlek”. Längre fram ser vi bland annat på politisk kärlek och Tinder, men vi börjar med den samhälleliga instans som kanska oftast använder termen: kyrkan.

Björn Vikström, biskop i Borgå stift och Svenskfinland, hör till de kyrkliga auktoriteter som konsekvent uttalat sitt stöd för sexuella- och könsminoriteter och mot en dogmatisk tolkning av bibeltexter. Dogmatism är inte bara en samhälleligt ohållbar inställning till Bibeln, det är också något av en omöjlighet, tycks Vikström mena i sin bok Kärlekens mångfald. Han påpekar upprepade gånger hur olika röster i Bibelns olika böcker har olika syn på centrala frågor kring sexualitet, kärlek och äktenskap. Ett dogmatiskt förhållande till en ståndpunkt betyder att man förbiser en annan.

Kärlekens mångfald gavs ursprungligen ut 2016 på finska som Monta rakkautta, och har översatts av Kesia och Jan Edström. Den utmärkta översättningen bibehåller Vikströms lediga, men ändå tydliga språk.

Kärlekens mångfald är skriven som ett svar på diskussionen som samkönade äktenskap. Men på samma gång har Vikström inte påtagit sig något mindre ambitiöst uppdrag än att skriva en bok om kärlekens kyrkliga historia och väsen.

Mycket behandlar naturligtvis Luthers läror om kärleken, och Vikström räds inte heller att ge Luther frän kritik, till exempel i fråga om reformatorns strikta uppdelning av kärleken i två former – den rena och osjälviska gudskärleken och den själviska mänskliga kärleken. Så här kan det låta: ”Luthers indelning i två former av kärlek förmår inte göra rättvisa åt de rika och mångtydiga sätten att tala om kärlek som Bibelns texter innehåller. Misstänkliggörandet av mänsklig kärlek stämmer även dåligt överens med våra vardagserfarenheter av hur människor, oberoende av tro, osjälviskt handlar gott mot varandra.”

Det är denna mångfald av kärlek, som Luther förnekar, som Vikström avser med sin boktitel. Dels handlar det om de många bakgrundsfaktorer och motiv kärlek kan ha, men också om de många olika uttryck som kärleken kan ta – till exempel den homosexuella kärleken. Och när Vikström en gång kommit in på det temat, har han svårt att släppa det.

Delar av boken går att läsa som ett ”homosexualitet for dummies”-verk, och den som är insatt i diskussionen om sexuella minoriteter kan drabbas av en instinkt att hoppa över sådant som känns självklart. Men boken riktar sig kanske inte heller i första hand till dessa läsare. Som en systematisk, djuplodande och framför allt varmt humanistisk guide till sexuella minoriteter är boken ypperlig, om kanske riktad mer till en kristen än en icke-kristen läsarskara.

Det går inte att ta miste på författarens stöd för lika rättigheter för alla och man kan ju bara beklaga att denna öppna nyfikenhet och solidaritet inte (ännu) räckte till ärkebiskopspallen.

Just Vikströms breda humanism och progressiva livshållning går som en röd tråd genom boken, till den grad att en icke-troende läsare ibland baxnar över hur långt han klarar av att tänja på Bibelns innehåll för att fortfarande kunna bevara den som en auktoritet för den moderna, progressiva kristendomen.

Janne Wass

Björn Vikström: Kärlekens mångfald.
Översättning: Kesia och Jan Edström.
Fontana Media, 2017.

Backström: “Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp”

Min kolumn om identitetspolitik (Ny Tid 3/2018) kommenteras i två debattinlägg i Ny Tid 4/2018. Sven-Erik Klinkmann påpekar att själva identitetsbegreppet är problematiskt, eftersom det ”skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter”. Jag håller helt med. Identitetstänkandets kärna är viljan att slå fast att om man är det ena eller andra, till exempel man eller kvinna, så ska man vara och bete sig på ett visst sätt. Beter man sig annorlunda är man ingen ”riktig” Man/Kvinna, utan en löjeväckande, motbjudande eller farlig figur. Sociala identiteter består i såna  allmänt omfattade förväntningar, som alltid samtidigt är uttryckliga eller underförstådda krav. Handgripligen visar det sig till exempel i hur flickor som är lika vilda som pojkar, eller pojkar som är ”onaturligt” stillsamma, betraktas som problemfall. Identitetsskapandet är en väsentligen våldsam process, där allt som inte passar formen förnekas, förkastas och förvrids. Det finns därför inga entydigt goda identiteter. Och att i postmodern anda tala för valbara, flytande, mångtydiga identiteter är bara ett förvirrat sätt att säga att ju mindre en identitet faktiskt är en identitet, desto bättre.

De begrepp Klinkmann erbjuder som alternativ betecknar snarare andra sidor av identitetsproblematiken: identiteter definieras bland annat genom sina ”traditioner” och ”diskurser”, vilka liksom identiteter är mer förtryckande ju dominantare de är. Och ”oppositionella diskurser” tenderar, som Klinkmann noterar, att själva vilja bli härskande, kalifer på kalifens plats. Det som först såg ut som frihetslängtan visar sig vara vilja att få bestämma ofrihetens form. Identitetspolitikens ”progressiva” varianter, från 1800-talets nationella uppvaknanden till dagens transrörelse, erbjuder otaliga exempel. Det  frigörande i att träda fram som representant för en förtryckt minoritet och hävda sin existensrätt  (”pride”) förvandlas bara alltför lätt till tyranniska krav på hur ”sant frigjorda” individer ska tänka och bete sig.

Mio Lindman och Salla Peltonen (L&P) medger att många av tendenserna jag diskuterade är verkliga problem, men ogillar vad de uppfattar som min attityd till frågorna, och därmed till de människor för vilka frågorna är personligen brännande. De tycker att min ton är ömsom insinuant och brutalt avvisande, att jag reducerar komplicerade levda sammanhang till abstrakt svepande teser, att jag inte brytt mig om att sätta mig in i det jag kritiserar eller bryr mig om dem jag borde vända mig till, så att min text blir ett ”allmänt sanningssägande” från ett ”tryggt, högt berg”. Kort sagt, de sågar min inställning minst lika skoningslöst som jag sågade identitetspolitiken. Och bra så. Problemet är bara att inställningen de kritiserar inte är min.

Jag förringade på inget sätt vikten av att kämpa för samhällelig rättvisa, eller brutaliteten i det förtryck som drabbar människor i olika utsatta grupper, de som lever med allmänt föraktade identiteter. Mitt ärende var att peka på hur idéer om identitet, rättigheter, lidande och ”personlig upplevelse” ofta idag uppträder i vissa typiska konstellationer, oavsett vilken specifik orättvisa, verklig eller inbillad, det handlar om. Det är ständigt samma mönster, lika moraliskt förljuget som det är politiskt destruktivt. Det här sade jag klart och tydligt: jag insinuerade ingenting. Jag pekade inte finger mot någon, utan försökte sätta fingret på vissa problematiska förhållningssätt. Det är läsarens uppgift att fråga sig om den känner igen förhållningssätten jag beskriver, och framför allt om den känner igen dem hos sig själv. Att jag inte uppfattar mig stå ovanom problemen jag beskriver borde väl knappast behöva påpekas. Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp.

Man kan nog säga att jag pekade på vissa begreppsförvirringar, men begreppsförvirringar är inga abstrakta saker, utan uttryck för verkliga moraliskt-existentiella konflikter och frestelser som förvrider just det som L&P anser jag ignorerar: riktiga människors verkliga liv. Destruktiva attityder såsom självupptagenhet – vare sig av den pösigt privilegierade eller ynkligt självömkande sorten – visar sig också, och väsentligen, i hur destruktivt och självbedrägligt man tänker om (begreppsliggör) sitt liv och andras. Inte heller sociala identiteter är abstrakta saker, utan det handlar om ett ångestfyllt behov av det som med ett positivt klingande ord kallas tillhörighet, och vars frånsida är en dubbel skräck dels för social utfrysning, dels för en alltför personlig, naken kontakt med andra människor. Identiteten erbjuder ett skydd mot båda hoten. När man formar sig till ”en av oss som tänker och känner så här” kollektiviserar man sig, gör sig opersonlig, och håller därmed andra människor på ett visst avstånd, samtidigt som man accepteras i kollektivets varma famn, ”får vara med”. Det våldsamma begäret efter identifikation kommer inifrån enskilda människor, det handlar inte primärt om yttre tvång. L&P har rätt i att vår uppgift är att hitta sätt att verkligen ”på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra”. Men det lyckas bara om vi befriar oss från identitetstänkandets bojor. Svårigheten är att vi inte vill släppa bojorna, för de ter sig för oss i vår frihetsångest som livbojar, det enda som håller oss flytande.

Joel Backström

Musikens frigörande kraft

Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.

Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.

Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.

Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.

Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.

Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.

Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)

Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?

För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.

Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.

Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”

Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?

Väck mig gärna när alla vaknat.

Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass

Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.