SLAVERIETS OFATTBARA BRUTALITET
– Om vi skall kunna göra något för att hjälpa alla dem som lever i ofrihet idag, måste vi ha en så mångsidig bild av slaveri som möjligt, säger Dick Harrison.
Uppfattningen att slaveri är något onaturligt, att en människa inte kan äga en annan, är faktiskt bara ca 200 år gammal. Slaveri i olika former har funnits i alla kulturer i alla tider. Och alltfortfarande finns det miljontals ofria människor i världen.– Säg ordet slaveri och vad tänker då gemene svensk på? Med största säkerhet på svarta som trälar på bomullsplantager i den amerikanska Södern, övervakade av grymma uppsyningsmän. Många av oss har fått sin bild av slavar och slavägare präglad av Onkel Toms stuga. Men den skildrar bara en episod i en lång och grym historia, konstaterar Dick Harrison, historieprofessor och produktiv författare av populärvetenskapliga historiska verk.På senhösten utkom den första delen i en planerad serie om tre böcker om slaveriets historia, En världshistoria om ofrihet – Slaveri från forntiden till renässansen. Det är faktiskt det första verket i sitt slag.
– Det finns hyllkilometer med litteratur om slaveri. Men böckerna behandlar alltid specifika situationer, detaljer i historien. Mig veterligen är jag den förste som försöker ge en bild av hur slaveriet har sett ut genom tiderna, globalt.
Harrison vill hävda att ett sådant verk behövs, eftersom slaveriet, ofriheten, är ett så fullständigt allmänt förekommande fenomen. Samtidigt som det är en aspekt av det mänskliga samhällslivet vi känner alltför litet till.
SAMTAL OM LIVET OCH DÖDEN
Så vi läser Donners Dödsbilder för att vi vill höra vad en annan medmänniska har att säga om saken, för att vi vill spegla våra egna tankar och rädslor och se vad en annan, tänkande människa har kommit fram till. Gärna tar vi ju del av en sådan persons resonemang som kan säga det han har att säga på ett språkligt och litterärt tillfredsställande sätt. Donner skriver själv att han ser sin bok som en brevsamling, och det finns ett starkt tilltal i boken; man känner sig faktiskt i det närmaste som en samtalspartner. Donner låter, till synes utan övervägd metod, sina tankar löpa från den ena associationen till den andra, glider ibland in på sidospår, för att sedan lotsa sina tankar tillbaka till huvudfåran igen. Just så går det ju oftast till i ett samtal.
OM ATT SKRIVA, LÄSA OCH FÖRSTÅ
Om kreativitet är så helande, varför blir så många konstnärer galna? Ett svar på den frågan har Hedvig Långbacka hittat i Claes Anderssons nyutkomna bok om skrivandets lust och vånda.
Så genren “författare berättar om sitt skrivande” är populär – författaraftnar samlar stora skaror litteraturintresserade och böcker i ämnet, som nyutkomna Har du sett öknen blomma finner stora läsekretsar. Många författare har givit sig i kast med uppgiften att, om inte förklara, så åtminstone skildra, det magiska mötet mellan språk och känsla och mellan läsare och författare. Vi har rentav moderna klassiker i genren som Olof Lagerkrantz, Fay Weldon, Stephen King.
ETT SYMPATISKT GENI
Magnus Lindberg hör till en musikergeneration som sprängt många gränser, irriterat somliga och väckt andras oförställda beundran.
Det kan inte vara lätt att skriva en porträttbok, man kan svårligen säga biografi, över en ung man i medelåldern, en nu levande person. För det första är hans levnadsbana och livsverk mänskligt sett ännu på mitten. För det andra kräver det en hel del personligt mod av såväl den porträtterade som av levnadstecknaren – båda tvingas lämna ut en del av sig själva till en kritisk allmänhet.
Trots svårigheterna har Caterina Stenius friskt kastat sig in i uppgiften att ge en mångsidig bild av vår internationellt mest kände kompositör sedan Sibelius, Magnus Lindberg. Hon har träffat och intervjuat en lång rad personer som på olika sätt berörts av och berört kompositören. Många av dem är ”kändisar” inom musikvärlden, som Esa-Pekka Salonen, Kaija Saariaho, Jukka-Pekka Saraste, medan andra som föräldrar, systern, klasskamrater, har mera att säga om människan än om musikern Magnus.
