Om att språkas på nattliga tåg
Strejk. Först tåg, sedan buss, sedan tåg, förklarar damen på järnvägsstationen i Zagreb och börjar bläddra i sina papper som för att markera att vår konversation är slut. Man kan ju i och för sig tycka att jag redan hann få all den information jag behöver inför nattens resa – en resa jag för bara en kvart sedan trodde skulle tillbringas sovande på ett och samma tåg.
Checkpoint
En iskall januarimorgon på Qalandiya checkpoint i Jerusalem. Redan klockan 3.50 står uppskattningsvis femhundra palestinier och köar mot vändkorsen som under korta stunder släpper igenom en handfull människor, för att sedan stanna upp på obestämd – mycket obestämd – tid. Härifrån köar man vidare mot metalldetektorer och ID -kontroll omgiven av robusta metallgaller på alla sidor. I vaktburen mitt på området sitter tre-fyra unga soldater och blickar förstrött ut över de köande.
Israeliska röster om fred
Ruth Hiller vill avmilitarisera Israel. Bob Lang och Lior Amihai har diametralt olika åsikter om bosättningarnas vara eller inte vara, medan Roni Keidar tycker att Gazaborna ska få röra sig fritt – så jordbruken får den arbetskraft de behöver. Avner Gvaryahu vill berätta om verkligheten i den israeliska armén.
Heidi Johansson gjorde en resa genom Israel och de palestinska territorierna, fick chansen att hänga med på mobilt seminarium arrangerat av Kyrkans världsråd, och träffade fyra israeliska fredsaktivister plus en bosättare. På nästa uppslag berättar de om sin syn på landets framtid.
Tazara Line
Kanske anade vi redan vid biljettköpet att det skulle bli ett äventyr. Vi hade precis skumpat fram de åtta timmarna från Livingstone till Lusaka och svängde in på huvudstadens livliga busstation. Egentligen trodde vi oss ha gott om tid, men skyndade ändå för säkerhets skull till Tazara House ett stenkast bort för att få tag i tågbiljetter. Ett flertal trappavsatser upp, i slutet av en lång korridor kantad av för det mesta tomma kontorslokaler, satt en ung flicka bakom ett bord. Hon bekräftade att det var henne vi sökte – och tillade att det var tur att vi kom just nu, för hon hade precis tänkt stänga för dagen. Jag sa att vi då måste ha sett fel på öppettiderna, vi tyckte oss ha sett att kontoret skulle vara öppet till fyra. Så är det också vanligtvis, sa flickan, men jag har en tent på universitetet imorgon och tänker snart gå hem och läsa.
Ett helt annat liv
Det är ofta melankoliska, drömska stråk som glider genom Mavis Gallants noveller om exil och rotlöshet – och texterna är rasande skickligt skrivna, anser recensenten.
På pärmen till Mavis Gallants Från det femtonde distriktet står det att boken består av en kortroman och åtta noveller. Efter läsningen konstaterar jag att det känns som att ha sträckläst nio romaner – så intensivt tvingar berättelserna läsaren att investera sig själv i var och en av de vindlande handlingarna och alla huvudpersonernas inre liv.
När kanadensiska Mavis Gallant i slutet av 1930-talet var femton år gammal berättade hon för en vän att hon en dag skulle bo i Paris och publicera sina texter i New Yorker. Det kom faktiskt att gå precis så. Författarinnan har bott i Paris i över sextio år nu, och endast John Updike och S.J. Perelman lär ha publicerat fler historier än hon i New Yorker.
