Etikettarkiv: Helsingfors

Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

”Vi har alla samma historia”

Mitt i Helsingfors livligaste rusning finns ett ställe som trotsar den fortsatta rörelsen, där tiden stannat i ett ständigt väntande. Asylsökande, främst från Irak och Afghanistan, har valt att demonstrera så länge som det behövs för att förändra Finlands omänskliga flyktingpolitik.

På det lilla torget invid Museet för nutidskonst Kiasma står några tält uppställda mitt i en folkmassa. Folksamlingen omges av en mängd färggranna banderoller. Stämningen är hektisk. Ett ständigt utbyte av information sker irakierna emellan. Många väntar på sitt andra beslut från Migri om huruvida de får stanna i landet, efter att de redan fått sitt första nekande beslut. Jag anländer till demonstrationen med en kamera runt halsen, och bemöts vänligt och med nyfikenhet. Då jag besöker demonstrationen har den pågått i en vecka, och då denna tidning utkommer nästan sex veckor.

Risken att bli tvångsdeporterad har ökat sedan Migri i januari meddelade att de håller fast vid sin ståndpunkt att säkerhetssituationen i Irak, Afghanistan och Somalia inte förändrats till det sämre. Migris ståndpunkt gäller största delen av Irak,men Mosul är ännu ett område som klassas som farligt. Det innebär att många asylsökande, vars behandling skjutits upp i väntan på denna linjedragning, nu kan få ett negativt beslut.

Det problematiska är att säkerhetssituationen inom de olika länderna är beroende av många faktorer inom landet och är mycket växlande, men trots det klassas få områden som så otrygga att deportering dit skulle vara förbjuden.

Vissa av Migris bedömningar ifrågasätts av rättsväsendet. Migri anser att säkerhetssituationen i Afghanistan växlar med årstiderna, medan förvaltningsdomstolen klassar vissa områden som otrygga, och Migri har bett högsta domstolen utreda saken. Förvaltningsdomstolen uppmanar även Migri att beakta den dåliga säkerhetssituationen i södra och mellersta Somalia.

Finland och Irak har förhandlat om ett avtal som skulle underlätta Finlands deportering av asylsökande till Irak, men detaljerna och formen för avtalet är ännu oklara. Finlands strävan är att underlätta tvångsdeportering av asylsökande, men Irak vill inte godkänna det. Iraks migrationsminister Jasim Mohammed Al-Jaf påstår att tvångsutvisningar strider mot de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna ligger som ännu ett hot i luften på demonstrationen. Finland har redan slutit ett liknande avtal med Afghanistan.

Viktigt att demonstrera

Irakiern Haidar är en av demonstrationens huvudorganisatörer. Jag lyckas få en pratstund med honom fastän han håller i många trådar och ständigt svarar på frågor från höger och vänster, både av finländare och irakier. Han tycker att det är extremt viktigt med demonstrationen, eftersom han är rädd för att staten snart kan inleda nya tvångsdeportationer av asylsökande.

– Vi har ännu en chans att påverka saken. Vi har via Facebook försökt sprida en inbjudan till riksdagsledamöterna att komma och tala med oss, säger han.

Irakierna ställer sig i en klunga bakom banderollerna och en man med megafon börjar ropa slagord. Resten, barn och vuxna, stämmer in i ropen. Detta är också ett sätt för demonstranterna att få ut sitt meddelande till reportrarna, som nu börjar ta bilder av den ropande massan.

Mohammed bär en orange väst som tecken på att han är en av huvudorganisatörerna och att han fungerar som kontaktperson för alla som har frågor om demonstrationen. Han verkar också hålla koll på informationsgången till medierna. Eftersom irakiernas situation i Finland är ett känsligt ämne tycker han att det är viktigt hur situationen representeras i medierna. Ofta är det personliga historier som lyfts fram

– We all have the same story, poängterar han.

Fastän varje asylsökande har en unik historia, är de alla här med samma avsikt och ett gemensamt budskap. De kräver att tvångsutvisningarna till Irak och Afghanistan skall sluta. Migrationsverkets uppskattning av Iraks och Afghanistans säkerhetsläge ändrar inte på det faktum att de som flytt hela den långa vägen från Irak och Afghanistan till Finland gjort det av situationens nödvändighet, och för många skulle det vara en dödsdom att bli skickade tillbaka. Enligt Mohammed är Irak som land för stunden förstört.

– Irak får stöd från andra länder, men struntar i sin egen befolkning. Det finns inga mänskliga rättigheter, och både unga och gamla blir hotade av olika militanta grupper att antingen dö eller ansluta sig till gruppen.

Finlands ansvar

Ett annat krav som demonstranterna ställer är att Finland skall trygga alla asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat ska flyktingförläggningarna sluta slänga ut asylsökande som fått det första eller andra nekande beslutet. Sådana fall förekommer och leder till att asylsökande hamnar på gatan utan något tak över huvudet eller annat stöd. Det bryter mot grundlagen, som slår fast att Finland har en skyldighet att ”främja allas rätt till boende”, vilket även gäller asylsökande.

Dessutom finns en skild lag, Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd, om hur Finland skall ta emot människor som söker asyl. I den står att alla som söker asyl har rätt att bo i en flyktinganläggning så länge de vistas i Finland, även om de fått ett eller flera negativa beslut. Vidare kräver demonstranterna att flyktinganläggningarna skall sluta neka tillgång till finansiellt stöd till dem som fått ett eller flera negativa beslut. Enligt samma lag har alla som söker skydd eller är under tillfälligt skydd, rätt till finansiellt stöd i form av mottags- eller brukspenning.

Finland har även förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter, till vilka det bland annat hör att inte utsätta människor för risk att bli torterade. Flera negativa beslut har överklagats med motiveringen att Migris uppskattning av säkerhetssituationen i länderna varit alltför optimistisk. Kan Migri garantera att deporterade asylsökande inte kommer att utsättas för tortyr i hemländerna?

– Många irakier har valt Finland som sin destination eftersom Finland anses vara ett humant land, men många regler har ändrats i Finland, säger Mohammed.

Sadiq Bahrooz från Afghanistan berättar att han valt Finland på grund av att landets utbildning sägs hålla hög standard. I hans fall vägrar förvaltningsdomstolen beakta dokumentärserien Exodus: Our journey to Europe som BBC gjort om honom som ett bevis på hans allvarliga situation. Han har flera gånger blivit hotad till livet av talibanerna.

Enligt Mohammed är finländarna delade i två grupper: de som är mycket vänliga och vill stöda asylsökande på alla sätt, vilket också syns på mängden mat, mediciner och annan hjälp som hämtats till demonstrationslägret. Även många politiker har besökt lägret för att tala med demonstranterna och visa sitt stöd för dem. Sedan finns det gruppen som förhåller sig mycket kyligt och skulle vilja se alla asylsökande samt flyktingar deporterade.

Text & foto Olga Pemberton

Sedan Ny Tid besökte demonstrationen har den flyttat till Helsingfors järnvägsstation. Migri har också gått med på att höra demonstranterna, men man kan ännu inte veta ifall detta kommer att ändra på Migris politik angående tvångsdeportationerna.

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.