Etikettarkiv: Helsingfors

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Bakom Svenskis kulisser

På ett fascinerande, insiktsfullt och faktarikt sätt förs läsarpubliken in i Hanna Åkerfelts digra, ambitiöst upplagda historik över Svenska Teaterns 150-åriga existens, Röster från Skillnaden – Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet.

Hanna Åkerfelt, som anställdes på Svenska Teatern som dramaturg 2008 för fyra år framåt, har framför allt fokuserat på tiden från 1930-talet till 2010-talet. Men hon har även tagit upp perioden kring de tider för 150 år sedan som Svenska Teatern, eller Nya Teatern som den hette fram till 1887, uppstod. I början av den digra volymen berättar hon också om den svenskspråkiga teatertraditionen som började forma sig mot slutet av 1700-talet och hur själva arkitekturen för Svenska Teatern småningom skapades av olika kända arkitekter.

Textinslagen rör sig både på, bakom och framför scenen och blottar det som händer bakom och framför kulisserna såväl på ett makro- som mikroplan där även fackliga frågor, löner och arbetstider kommenteras. Här ingår porträtt av karismatiska regissörer och skådespelare, allt från Nicken Rönngren, Runar Schauman, Calle Öhman, Erik Lindström, Axel Slangus, Märta Laurent, Leif Wager, Susanna Ringbom till dramaturgerna Annina Enckell och Anna Simberg samt av personer som på olika sätt, ekonomiskt eller administrativt, haft beröring med teatern, däribland Amos Andersson och K.A. Fagerholm.

Dessutom kommer också den övriga personalen till tals i olika sammanhang – kontorsanställda, den tekniska personalen och personerna som jobbar på verkstadsgolvet. I dessa avsnitt får man bland annat erfara hur det är att jobba på teatern som försäljningssekreterare, premiärabonnent, skolombud, receptionist eller planerande ljusmästare. Farliga situationer både framför och bakom ridån beskrivs också ingående. Ytterligare får man bland annat en inblick i hur Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors och Garantiföreningen för Svenska Teatern fungerar, liksom den relativt nybildade SvT Backstage-organisationen. Och så blir man upplyst om hur orden Svenskis och skillnadskan uppstod.

Polemik

Boken är polemisk, inte minst genom olika kritiska inlägg gällande allt från arbetsförhållanden, olika löner för män och kvinnor inom teatern samt bråk om repertoarval och det tidigare formella arbetsklimatet där man niade varandra och där det ingick en strikt klädkod. Det är också viktigt att notera att lönerna på Svenska Teatern för samtliga anställda anses vara mycket sämre än motsvarande på finskt håll. Småningom får också den övriga personalen vara med på premiärfesterna tillsammans med den konstnärliga personalen.

Som historik är Röster från Skillnaden en okonventionell bok genom att här tas fram både goda och dåliga sidor.

Speciellt intressant är det att ta del av de konflikter som genom tiderna rått på teatern. Härvid kan man fästa sig vid avsnitten ”KOM-scenen och Fallet Långbacka” samt texten ”Katt bland hermeliner” av Ralf Långbacka. Beträffande kapitlet om KOM-scenen och Långbacka handlar det om spelåret 1969–1970 då Kaisa Korhonen och Kaj Chydenius fick möjligheten att på teatern framföra pjäser. Men sedan måste verksamheten läggas ner eftersom det hette att teatern inte hade råd med denna KOM-scen som senare blev KOM-teatern. Här noterar Åkerfelt att allt detta ingick i ett större sammanhang som hade att göra med den dåvarande politiska turbulensen, kritiken mot repertoaren och språkdebatten. De som kritiserade teatern ville ha mera insyn i teaterns ledning och en mera mångfaldig styrelse. En annan debatt som fördes var regissörsproblemet som innebar att teatern bara erbjöd temporära anställningar för regissörer. Och i det här sammanhanget blev Ralf Långbacka aktuell som ”exempel på en ung lovande regissör som teatern inte hade lyckats engagera”.

I artikeln ”Katt bland hermeliner” skriver Långbacka själv att han tidigt råkade ut för diverse problem som ledde till ett beslut om att aldrig mer sätta foten på Svenska Teatern, varken som regissör eller teaterchef. Långbacka blev regiassistent 1959, sedan biträdande teaterchef 1965–1967, men fick bland annat höra att han var för vänstersinnad. Beslutet om att hålla sig borta höll, med några undantag, i femtio år, berättar Långbacka i sin text.

Ingen Lappoopera

Det blåste också hett i teaterns kulisser då Lappooperan av Arvo Salo och Kaj Chydenius sattes upp 1967 och då styrelsen samma år beslöt att ställa in pjäsen Finland, hurra!, skriven av Kai ”Cab” Brunila, Boris Grünstein och Gustaf Laurent.

Också en annan regissör, Joakim Groth, hade tidigare fördomar mot den borgerliga teatern vilket han redogör för i kapitlet ”Ett projekt som inte blev av: Teater Mars på Svenska Teatern”.
”Jag hade mina rötter inom den alternativa kulturen och Svenska Teatern var i mina ögon en borgerlig institution, präglad av konservatism, inkrökt provinsialism och låga konstnärliga ambitioner.”

Men så förändrades situationen då teaterchefen Georg Dolivo öppnade teatern utåt på olika sätt och erbjöd Teater Mars, som Groth varit med om att grunda, samarbetsmöjligheter. Och så småningom, berättar Groth, började han trivas på teatern.

Något som också diskuterats mycket på teatern genom olika tider har varit repertoaren: Operett eller musikal? Mera avancerade, radikala föreställningar som inte bara underhåller utan ger publiken något att tänka på?

Kristin Olsoni redogör i intervjuinslaget ”Från elev till rektor på tio år” hur hon ville utveckla teaterundervisningen som tidigare koncentrerat sig på tal, diktion och röst till att omfatta mera fysisk träning än bara balett. Olsoni själv gick ut Svenska Teaterns Elevskola 1956. Senare blev Elevskolan Teaterhögskolan. Gradvis har även strukturerna kring den fackliga organisationen för bland annat skådespelare utvecklats, vilket lett till förbättrade förhandlingsmöjligheter då det gäller jobb för teaterutbildade personer.

Samarbete

I boken får man också veta en massa om samarbetet med inhemska, nordiska teatrar och vissa andra europeiska teatrar, gästspel och turnéer. Dessutom utvecklas småningom kontakten till skolor och elever forslas med buss till teaterns föreställningar. I slutet får den avgående teaterchefen Johan Storgård säga sitt om teatern medan den nytillträdde teaterchefen Joachim Thibblin framför en hälsning i Efterordet.

Volymen Röster från Skillnaden är ytterst mångsidig och erbjuder en fängslande insyn i den komplexa teatervärlden och ger läsaren, tack vare Hanna Åkerfelts engagemang i det förflutna och nuet, en känsla av att man själv befinner sig inne i
Svenskis teaterliv.

Elisabeth Nordgren

Hanna Åkerfelt:
Röster från Skillnaden –
Svenska Teatern från 1930-talet till 2010-talet,
Förlaget 2017.

Kriget – för barn i alla åldrar

Hertonäs gård badar i solljus och man börjar närmast oroa sig för värmeslag mitt i den värsta hettan i mitten av maj, men skaran fjärdeklassister som står samlade kring guiden uppmanas ändå föreställa sig att de förflyttar sig bakåt i tiden till en kall novembermorgon 1917. Några av barnen fnissar till.

Det rör sig om en tidsresa: ett slags interaktivt återskapande av en svunnen tid med skådespelare och tidsenlig rekvisita. Guiden förklarar att arbetarrörelsen i storfurstendömet Finland för två dagar sedan utlyst storstrejk och att oroligheterna och hungersnöden börjat märkas av till och med här på gården.

Guiden leder barnen över till bondgårdssidan där gårdens piga tar över. Hon beklagar att det inte finns mat eller husrum för barnen men ger dem en bit rågbröd att dela på i gentjänst för att barnen går med på att smuggla en korg mat förbi herrgården utan att åka fast. Den ska säljas på svarta börsen för att hon ska få pengar till sin familj. Pigan avlöses av skogvaktaren, som marscherar barnen till en smugglare, som i sin tur leder dem till herrgården. Vi träffar på en präst, en lärarinna, herrgårdens fru, godsägaren själv, hans livvakt och två unga arbetare som ropar ”Upp trälar!” och ”Senaten måste avgå!” och liknande slagord.

– Vi har med alla fyra ständerna i berättelsen eftersom vi vill visa hur den här epoken såg ut från alla sidor, säger tidsresans regissör Anne Sandström. Sandström är också en av pjäsens författare.

Sandström har organiserat tidsresor på Hertonäs gård i Helsingfors i närmare 10 år.

– Det är en underbar miljö att arbeta i. Det är också tacksamt på det sättet att här finns både bond- och herrgård, så vi kan visa både hur de rika och de fattiga levde under den tiden vi vill återskapa.

Hertonäs gård har stått på samma plats i flera hundra år och gått igenom flera ägare. I tidsresan figurerar faktiskt John Bergbom, den sista godsägaren efter vars död gården donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner som förvaltar den än i dag.

– Det var vid de tidigare tidsresorna om herrgården som vi fick veta vad som hänt med John Bergbom under inbördeskriget. Han blev då skjuten vid frukostbordet av röda som brutit sig in för att söka efter vapen år 1917. Av vittnesmålen att döma var det ett misstag: Bergbom hade dålig hörsel och hade för vana att ha händerna i fickorna så när de röda ropade åt honom att sträcka upp händerna tolkade de antagligen situationen fel då han inte gjorde det, säger Sandström.

Åren 1917–18 var grymma, hårda tider för Finland. Ändå anser Sandström att det är viktigt att inbördeskriget tas upp i skolundervisningen i en högre grad.

  Jag tycker absolut att det här är något vi borde tala mera om. Jag har genom att arbeta med inbördeskriget kommit till den slutsatsen att alla borde få tala ut om det och lära sig om hur det egentligen gick till och vad det handlade om. Annars finns risken att oinformerade ställningstaganden går i arv så att säga. På min tid var ju skolundervisningen om den här tiden minimal så det är ju i alla fall en positiv utveckling vi ser.

Bakom kulisserna sker ett samarbete på en relativt stor skala mellan läroanstalter, Föreningen för drama och teater DOT och Svenska Litteratursällskapet SLS. Boken 1918. Jag var där gavs ut till alla skolor av SLS i samarbete med deras finskspråkiga motsvarighet Suomalaisen kirjallisuuden seura SKS våren 2017 och får fritt användas i undervisningen.

Inte alltför gulligt

Med tanke på att temat är ett av de mörkaste kapitlen i Finlands historia och ändå riktar sig till barn är det befogat att undra hur man hittar en balans mellan att vara informativ och sanningsenlig utan att det blir alltför traumatiskt för de yngre deltagarna och att inte heller vara reduktiv och gulla sönder det hela.

– Jag tycker vi hittat en rätt bra balans. Det stämmer att vissa detaljer som till exempel skogsvaktaren Edvins berättelse om hur två matroser drar en officer in i en mörk gränd och skjuter honom kan anses grymma, men vi har definitivt inte frossat i de mörkare aspekterna. Vi har snarare försökt beskriva hur folk fick sin information på den tiden och att informationskällan alltid färgade av sig.

Under storstrejken var informationsflödet väldigt begränsat och det var ofta ryktesvägen som folk fick höra vad som försigick i storfurstendömet. Pigans far hade blivit sedd på ett arbetarmöte och därmed blivit stämplad som persona non grata på herrgården. Så gott som alla karaktärer berättar om något fantastiskt de hört och frågar barnen om de tror att det kan stämma.

– Jag tror att det är lättare för barn att få ett grepp om händelserna om de har en fysisk karaktär att utgå ifrån.

Efter att showen är över samlas barnen i en ring på gräsmattan för att diskutera innehållet. Guiden kommer med ett påstående, och håller man med skall man stiga upp medan om man inte gör det får man sitta kvar.

– Vi kunde fortfarande göra saker för att Finland skulle vara bättre, säger guiden.

Inte ett enda barn blir sittande.

Text & foto Felix Fortelius

Finstämd men stundvis förbryllande Tölöpoesi

Sånger och dikter var Bengt Ahlfors bokliga debut 1971. Dessförinnan hade han under nära två årtionden arbetat med teater. Till dags dato har ett 30-tal dramatiska stycken utkommit och elva böcker producerats – han har erhållit Finlandiapriset och Tollanderska priset, bland annat. Den senaste diktboken heter Dikter från bortre Tölö och är en egenutgivning med Förlaget som distributör.

Bokens formgivning är mycket elegant utförd av Nanne Nylund: pappskivor runt boken och ett creme-färgat skyddsomslag med mörkgrön text. På främre fliken en man i silhuett som röker cigarr, på den bakre fliken en spårvagn. Spårvagnen ska vara central i texten och cigarrökaren antar jag är författaren själv. Det indikerar att vi läser en personlig bok. I första dikten bekräftas att miljön härstammar från författarens tidigare hemkvarter: ”efter trettifyra år. / En återkomst till / dofter, ljud, förnimmelser. / Spårvagnar, asfalt / ljuset över Borgbacken / ekot av människors röster / i trappan. Stad.”

Bokens inledande dikt gestaltar således en ankomst och boken avslutas elegant med en dikt om att lämnas. Mellan dessa ytterpunkter finns en rad betraktelser där somliga är finstämda och andra milt sagt förbryllande. Dikterna är med ett par undantag prosadikter. Teatermannens känsla för berättelsen och peripeti är stark. Vad gäller scenerier är bakgrunden en tillgång. Tölö målas ut på ett gestaltande sätt, jag förstår hur poeten känner för området, som i ”Koivistos björkar”: ”Suckande sträcker de på sig, / för att fånga en värmande glimt av / förmiddagssolen, innan den skyms / av lönnarnas, lindarnas, almarnas / och de sekelgamla björkarnas / yviga kronor.”

Som de flesta självutgivare skulle Ahlfors ha behövt en stark redaktör. Under läsningen vill jag stryka bort, renodla och bearbeta. Tvinga poeten att strunta i vändningen och istället öppna dikten. Ibland blir jag rent konfunderad. Som i den korta dikten ”Exotiskt minne”: ”En vinterdag för många år sen / blev jag vittne till att en ung kvinna / steg upp från sin plats i spårvagnen / och gav den åt en äldre man. / Det var i Bratislava”. Vad vill egentligen poeten ha sagt här? Inte är det ett gubbigt gnällande, att något sådant inte kan hända i Helsingfors? Är det just ifrågasättandet av diktens innehåll som Ahlfors är ute efter, ska vi som läsare konstatera: Men så är det förstås i Helsingfors också? Är syftet att vi ska fångas mellan de två lägena och konfunderas? För inte ska vi skrocka åt de där dumma jäntorna som inte ids resa sig för äldre i Helsingfors spårvagnsnät? Så cirkulerar mina tankar utan att riktigt hitta fäste i texten.

I Dikter från bortre Tölö finns en tydlig röst, naturen besjälas i flera dikter och kända namn och platser släpps in i dikterna. Här finns ett myller av spännande tankar och passager men en avsaknad av stringens och finjustering. Den bearbetningen hade behövts.

Peter Nyberg

Bengt Ahlfors: Dikter från bortre Tölö.
Eget förlag, 2018.

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman