Etikettarkiv: Helsingfors

Kriget – för barn i alla åldrar

Hertonäs gård badar i solljus och man börjar närmast oroa sig för värmeslag mitt i den värsta hettan i mitten av maj, men skaran fjärdeklassister som står samlade kring guiden uppmanas ändå föreställa sig att de förflyttar sig bakåt i tiden till en kall novembermorgon 1917. Några av barnen fnissar till.

Det rör sig om en tidsresa: ett slags interaktivt återskapande av en svunnen tid med skådespelare och tidsenlig rekvisita. Guiden förklarar att arbetarrörelsen i storfurstendömet Finland för två dagar sedan utlyst storstrejk och att oroligheterna och hungersnöden börjat märkas av till och med här på gården.

Guiden leder barnen över till bondgårdssidan där gårdens piga tar över. Hon beklagar att det inte finns mat eller husrum för barnen men ger dem en bit rågbröd att dela på i gentjänst för att barnen går med på att smuggla en korg mat förbi herrgården utan att åka fast. Den ska säljas på svarta börsen för att hon ska få pengar till sin familj. Pigan avlöses av skogvaktaren, som marscherar barnen till en smugglare, som i sin tur leder dem till herrgården. Vi träffar på en präst, en lärarinna, herrgårdens fru, godsägaren själv, hans livvakt och två unga arbetare som ropar ”Upp trälar!” och ”Senaten måste avgå!” och liknande slagord.

– Vi har med alla fyra ständerna i berättelsen eftersom vi vill visa hur den här epoken såg ut från alla sidor, säger tidsresans regissör Anne Sandström. Sandström är också en av pjäsens författare.

Sandström har organiserat tidsresor på Hertonäs gård i Helsingfors i närmare 10 år.

– Det är en underbar miljö att arbeta i. Det är också tacksamt på det sättet att här finns både bond- och herrgård, så vi kan visa både hur de rika och de fattiga levde under den tiden vi vill återskapa.

Hertonäs gård har stått på samma plats i flera hundra år och gått igenom flera ägare. I tidsresan figurerar faktiskt John Bergbom, den sista godsägaren efter vars död gården donerades till föreningen Svenska Odlingens Vänner som förvaltar den än i dag.

– Det var vid de tidigare tidsresorna om herrgården som vi fick veta vad som hänt med John Bergbom under inbördeskriget. Han blev då skjuten vid frukostbordet av röda som brutit sig in för att söka efter vapen år 1917. Av vittnesmålen att döma var det ett misstag: Bergbom hade dålig hörsel och hade för vana att ha händerna i fickorna så när de röda ropade åt honom att sträcka upp händerna tolkade de antagligen situationen fel då han inte gjorde det, säger Sandström.

Åren 1917–18 var grymma, hårda tider för Finland. Ändå anser Sandström att det är viktigt att inbördeskriget tas upp i skolundervisningen i en högre grad.

  Jag tycker absolut att det här är något vi borde tala mera om. Jag har genom att arbeta med inbördeskriget kommit till den slutsatsen att alla borde få tala ut om det och lära sig om hur det egentligen gick till och vad det handlade om. Annars finns risken att oinformerade ställningstaganden går i arv så att säga. På min tid var ju skolundervisningen om den här tiden minimal så det är ju i alla fall en positiv utveckling vi ser.

Bakom kulisserna sker ett samarbete på en relativt stor skala mellan läroanstalter, Föreningen för drama och teater DOT och Svenska Litteratursällskapet SLS. Boken 1918. Jag var där gavs ut till alla skolor av SLS i samarbete med deras finskspråkiga motsvarighet Suomalaisen kirjallisuuden seura SKS våren 2017 och får fritt användas i undervisningen.

Inte alltför gulligt

Med tanke på att temat är ett av de mörkaste kapitlen i Finlands historia och ändå riktar sig till barn är det befogat att undra hur man hittar en balans mellan att vara informativ och sanningsenlig utan att det blir alltför traumatiskt för de yngre deltagarna och att inte heller vara reduktiv och gulla sönder det hela.

– Jag tycker vi hittat en rätt bra balans. Det stämmer att vissa detaljer som till exempel skogsvaktaren Edvins berättelse om hur två matroser drar en officer in i en mörk gränd och skjuter honom kan anses grymma, men vi har definitivt inte frossat i de mörkare aspekterna. Vi har snarare försökt beskriva hur folk fick sin information på den tiden och att informationskällan alltid färgade av sig.

Under storstrejken var informationsflödet väldigt begränsat och det var ofta ryktesvägen som folk fick höra vad som försigick i storfurstendömet. Pigans far hade blivit sedd på ett arbetarmöte och därmed blivit stämplad som persona non grata på herrgården. Så gott som alla karaktärer berättar om något fantastiskt de hört och frågar barnen om de tror att det kan stämma.

– Jag tror att det är lättare för barn att få ett grepp om händelserna om de har en fysisk karaktär att utgå ifrån.

Efter att showen är över samlas barnen i en ring på gräsmattan för att diskutera innehållet. Guiden kommer med ett påstående, och håller man med skall man stiga upp medan om man inte gör det får man sitta kvar.

– Vi kunde fortfarande göra saker för att Finland skulle vara bättre, säger guiden.

Inte ett enda barn blir sittande.

Text & foto Felix Fortelius

Finstämd men stundvis förbryllande Tölöpoesi

Sånger och dikter var Bengt Ahlfors bokliga debut 1971. Dessförinnan hade han under nära två årtionden arbetat med teater. Till dags dato har ett 30-tal dramatiska stycken utkommit och elva böcker producerats – han har erhållit Finlandiapriset och Tollanderska priset, bland annat. Den senaste diktboken heter Dikter från bortre Tölö och är en egenutgivning med Förlaget som distributör.

Bokens formgivning är mycket elegant utförd av Nanne Nylund: pappskivor runt boken och ett creme-färgat skyddsomslag med mörkgrön text. På främre fliken en man i silhuett som röker cigarr, på den bakre fliken en spårvagn. Spårvagnen ska vara central i texten och cigarrökaren antar jag är författaren själv. Det indikerar att vi läser en personlig bok. I första dikten bekräftas att miljön härstammar från författarens tidigare hemkvarter: ”efter trettifyra år. / En återkomst till / dofter, ljud, förnimmelser. / Spårvagnar, asfalt / ljuset över Borgbacken / ekot av människors röster / i trappan. Stad.”

Bokens inledande dikt gestaltar således en ankomst och boken avslutas elegant med en dikt om att lämnas. Mellan dessa ytterpunkter finns en rad betraktelser där somliga är finstämda och andra milt sagt förbryllande. Dikterna är med ett par undantag prosadikter. Teatermannens känsla för berättelsen och peripeti är stark. Vad gäller scenerier är bakgrunden en tillgång. Tölö målas ut på ett gestaltande sätt, jag förstår hur poeten känner för området, som i ”Koivistos björkar”: ”Suckande sträcker de på sig, / för att fånga en värmande glimt av / förmiddagssolen, innan den skyms / av lönnarnas, lindarnas, almarnas / och de sekelgamla björkarnas / yviga kronor.”

Som de flesta självutgivare skulle Ahlfors ha behövt en stark redaktör. Under läsningen vill jag stryka bort, renodla och bearbeta. Tvinga poeten att strunta i vändningen och istället öppna dikten. Ibland blir jag rent konfunderad. Som i den korta dikten ”Exotiskt minne”: ”En vinterdag för många år sen / blev jag vittne till att en ung kvinna / steg upp från sin plats i spårvagnen / och gav den åt en äldre man. / Det var i Bratislava”. Vad vill egentligen poeten ha sagt här? Inte är det ett gubbigt gnällande, att något sådant inte kan hända i Helsingfors? Är det just ifrågasättandet av diktens innehåll som Ahlfors är ute efter, ska vi som läsare konstatera: Men så är det förstås i Helsingfors också? Är syftet att vi ska fångas mellan de två lägena och konfunderas? För inte ska vi skrocka åt de där dumma jäntorna som inte ids resa sig för äldre i Helsingfors spårvagnsnät? Så cirkulerar mina tankar utan att riktigt hitta fäste i texten.

I Dikter från bortre Tölö finns en tydlig röst, naturen besjälas i flera dikter och kända namn och platser släpps in i dikterna. Här finns ett myller av spännande tankar och passager men en avsaknad av stringens och finjustering. Den bearbetningen hade behövts.

Peter Nyberg

Bengt Ahlfors: Dikter från bortre Tölö.
Eget förlag, 2018.

Finlands spända skinkor

Varför består Helsingfors statyer mest av allvarsamma män i kostym?, frågar sig konstkritikern Pontus Kyander i sin essä. Och om de är nakna är det mest män med spända skinkor och bara ett fåtal kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln finns strax utanför Helsingfors gränser, vid Hanaholmens kulturcentrum.

Konst är mitt yrke, och under några år var den offentliga konsten särskilt viktig för mig. Arbetet med offentlig konst i Auckland i Nya Zeeland inbegrep även de existerande konstverken.  Stoltheten över maorikulturen – blandad med uppenbara koloniala skuldkänslor – syntes tydligt i stadsrummet i konstverk som skapats från och med 1980-talet. Bland den äldre konsten dominerade koloniala skulpturer av brittiska myndighetspersoner i brons.

I Sydkoreas huvudstad Seoul står det i nästan varje hörn i det centrala affärsdistriktet Ganghwamun en skulptur som avbildar en familj – oftast far, mor och barn. Dessa skulpturer, ofta beställda av storföretag, tillkom efter Koreakrigets slut. Även helt abstrakta konstverk värdesattes av det privata näringslivet, helst överdimensionerade cirklar i sten eller stål.

Om man sveper med samma medvetet ytliga men ändå nyfikna blick över den offentliga konsten i Helsingfors är det en helt annan ikonografi som slår emot betraktaren. Om man som vilken annan turist ställer sig i Engels storslagna provinsimperiala centrum ser man självklart ryska maktdemonstrationer – imperiets dubbelörn, Alexander II – men i en ganska elegant och lössläppt form. Deras barocka form bäddar för konsten längs Esplanaden, där skulptören Ville Vallgrens Havis Amanda från 1908 uppträder i på sin tid chockerande nakenhet. Längre bort uppför Esplanaden får den sällskap av ett par vällustigt utsträckta fontäner av Viktor Jansson med lekande havsbarn som rider på en sjöjungfru och en välväxt vattensprutande fisk.  Ett högt Runebergsmonument i granit och brons med Finlands mö och en majestätiskt tronande skald försöker ganska fruktlöst återkalla till något slags ordning i all denna frivolitet som inte varit möjlig om inte Ville Vallgrens Havis Amanda angett tonen.

Historiens allvar tynger

Men sedan blir det allvarsammare. En anakronistiskt ålderdomlig Eino Leino från 1953 på en modern sockel en bit upp på Esplanaden pejlar redan ett annat stämningsläge, som slår igenom med förlamande bombasm för den som händelsevis rör sig kring parlamentsbyggnaden vid Mannerheimvägen. Tyngda av tidernas allvar sitter, står och i Mannerheims fall rider landets presidenter och fäder, med mustascherna mestadels slokande och kavajerna tunga som om de nyss gått genom ett skyfall utan paraply. Det är svårt att bli riktigt glad av att titta på Kyösti Kallio, K J Ståhlberg och P E Svinhufvud. Det är uppenbart att självständighet inte är lätt, men det verkar inte heller särskilt roligt. Det är inte så konstigt, med en nation som nödtorftigt hålls ihop efter extremernas konfrontation och all morals kollaps i inbördeskriget 1918. Tyngden i bronsskulpturerna och gestaltningen är förmodligen tänkt att inge respekt, men i efterhand är det lätt att även se ett moment av fruktan i denna konsekvent tillämpade gestaltningsform. Fruktan för en hotfull granne i öst, för revolutionsgnistor från en förnedrad vänster och skjutsningar och attentat från en övermodig höger. Det är alltför lätt att glömma Finlands historia av dödligt politiskt våld. Först vid 1990-talets slut tycks man ha kommit över dessa trauman uttryckta genom sorgtyngda politikergestalter, för i parken vid Tölöviken hittar man konstnären Pekka Jylhäs ganska uppsluppna presidenthyllning, som gestaltar Urho Kekkonen medelst fyra höga stolpar med vinkande händer högst upp och en vänligt glittrande damm mellan träden.

Manlig styrka

Så vad gör ett litet land som med nöd och näppe undkommit historiens framvältrande katastrofer, och som har många bistra år att blicka fram emot? I Sydkoreas än mer blodkantade historia och under en brutal diktatur blev familjen en bild att samlas kring. Vilka bilder skulle finländarna samlas under? Bortsett från de relativt sparsamt förekommande verken i tung modernistisk abstraktion (dit jag även räknar ett mästerverk som Eila Hiltunens Sibeliusmonument i Sibeliusparken och den vackra hyllningen till skådespelerskan Ida Aalberg bakom Nationalteatern, gjord av den alltför förbisedde Raimo Utriainen) faller blicken på en helt annan form av kompensering: genom manliga styrkedemonstrationer. Skulpturgruppen Tre smeder av Felix Nylund på öppningen utanför varuhuset Stockmann bankar i inåtvänt samförstånd och med förödande styrka på sina städ och ger därmed signalen till ett iögonfallande fokus i den finska offentliga konsten. Här spänns ryggar, armar, bålar och bakar inför idrottsliga urladdningar i naken manlig skönhet. Paavo Nurmi sträcker ut sitt eleganta steg i adamsdräkt borta vid Tölö sporthall i en skulptur av Wäinö Aaltonen från 1925. Varför han springer naken är en källa till förvåning och återkommande kommentarer, men det är uppenbart ett antikt ideal som slår igenom. Han har för övrigt sällskap av löparkollegan Lasse Virén hundratalet meter bort (i sportbyxor, av skulptören Terho Sakki). Desto naknare är den S:t Göran och draken vars stiliga skinkor hälsar kunskapstörstande finlandsvenskar välkomna framför entrén till bildningsinstitutet Arbis i Tölö (av Gunnar Finne, 1938). Nära Hagnäs torg pucklar två manliga – nakna, vad annars? – pugilister på varandra, eller snarare avvaktar de nästa slag eller steg i anspänd koncentration i ett verk på hög granitsockel av Johannes Haapasalo från 1932. Den som söker skall finna många fler nakna män som med sina spända skinkor visar Finland vägen till framtida nationell upprättelse.

Det är emellertid svårt att släppa tanken, att parkerna där många av dessa idrottsliga män spänner sätesmusklerna också var träffpunkter för Helsingfors fram till 1971 olagliga och till 1981 officiellt sjukförklarade homosexuella män. Är det kanske här som de första impulserna kom till Touko Laaksonens (mer känd under artistnamnet Tom of Finland) testosteronstinna estetik? ”Vi möts bakom Paavo Nurmi” är en inte orimlig invit i 1960-talets bokstavligen ljusskygga gaykultur. Det var kanske inte så stadens beslutande tänkte när de beställde skulpturerna, men med Laaksonens teckningar som en av Finlands mest framgångsrika konstexporter genom tiderna är det omöjligt att bortse från den stilistiska parallellen. Visst är det manligt med spända skinkor, men också lite bögigt, ändå?

Men kvinnorna då? Ja, där är det märkligt påklätt och kyskt i Helsingfors. Den som söker kvinnliga gestalter på offentlig plats kommer att finna dem bara ytterst sparsamt. Där de förekommer, är de mestadels påklädda i löst draperade klänningar som inte lämnar ut några fysiska företräden i onödan, som Wäinö Aaltonens Gryning (1956) utanför Riksbanken i Kronohagen, eller flickan med hund utanför Sockerbolagets kontor på Mannerheimvägen. När nakenhet förekommer, så är den påfallande återhållsam och antydande – som Viktor Janssons Convulvulus (1931) i Kajsaniemiparken, för vilken dottern Tove Jansson stod modell. I detta sammanhang står Havis Amanda ganska ensam som en påminnelse om en annan tid, ett annat samhälle som det ryska förtrycket till trots hade större utrymme för sinnlig lössläppthet än det fria Finland haft under sina 100 år.

Anna Uddenbergs Free Fall vid Hanaholmen.

Frigjordhet från Sverige

Vill man se en mer bokstavligen tygellös gestaltning av kvinnlig identitet får man fara halvvägs till Esbo. Där utanför Hanaholmen står en kvinna i tajt våtdräkt fyra meter upp i luften, med ryggen bakåtkastad i en båge. Den svenska konstnären Anna Uddenbergs Free Fall (2017) står placerad ute i vattnet och återger en kvinnlig jetboardåkare. Kvinnan tycks rida på en snett nedåtriktad vattenstråle, på väg att göra en av de akrobatiska volter som hör jetboardåkandet till. Den dramatiska bronsskulpturen tar vattentematiken från –Havis Amanda in i 2000-talet. Här är det mindre fråga om kvinnlig sexualitet än om kvinnlig aktivitet – i sig något helt nytt i den offentliga konsten i Helsingfors. Skulpturen är en gåva från broderlandet i väster med anledning av Finlands hundraårsjubileum. Medan den på sin tid upprörande frivoliteten hos Ville Vallgrens skulptur kan ses som ett uttryck för den ryska imperietidens franskt präglade lössläppthet, ligger det en mild ironi i att när till sist en kvinnlig skinka spänns i Helsingfors, så är den svensk.

Men jetboardåkerskan vid Hanaholmen är ett undantag i den manligt muskelspända finska glåmigheten. Kanske är det dags att släppa lite på en inåtvänd, bekymmerstyngd och föga inbjudande självbild? Inte för de gästande turisternas skull, utan för vår egen. På och kring Sandvikstorget ser jag något som pekar mot en sådan öppning. Här har konstnärsgruppen OLO (Marko Vuokola och Pasi-Eerik Karjula) spritt en stor mängd högblanka stålkulor i varierande storlekar. Det är ett verk som avviker radikalt från den övriga offentliga konsten i Helsingfors centrum.

Så ter sig den offentliga konsten i Helsingfors om man som jag anlitar flanörens blick, det vill säga uppmärksammar det uppenbara och synliga. Finland är inte underligt därför att ganska bestämda önskebilder av ”nationen” eller ”folket” dyker upp i konsten. Konsten ger oss möjlighet att se oss själva såväl i en narrspegel som med kritisk blick. Det senare är viktigare. För liksom nationalismen är ett gissel så är de omedvetna, ofta propagandistiska nationella självbilderna också en blytyngd att bära på. Vi kan bara frigöra oss från nationalismen om vi gör oss medvetna om den smygande symbolism som nationsmedvetandet byggs upp kring. Kanske kunde vi finländare slappna av bättre, om vi inte (förmodligen metaforiskt) alltid gick med så spända skinkor? N

Text: Pontus Kyander
Foto: Janne Wass & Marcus Floman

En örfil åt den offentliga smaken

Dikter får gärna vara svåra. Tråkigt vore det väl annars. Nicko Smiths diktsamling Hki Rött (2017) bjuder mig ändå på ett lite väl hårt motstånd och jag har försökt komma underfund med varför.

Kanske handlar det delvis om den grafiska utformningen, verserna är luftigt utspridda över sidan och emellanåt formar ord eller bokstäver symboler. Det är ändå amatörmässigt utformat och det förblir oklart om det är ett mer eller mindre medvetet drag. De grafiska utformningarna av orden tillför inte heller läsningen något och blir snarast ett störande element, som dessutom gör dikterna svåra – om inte omöjliga – att läsa högt.

Dikterna är faktiskt så svårlästa att tankarna går till den ryska futurismen och dess manifest ”En örfil åt den offentliga smaken” (1912). Egentligen passar detta väl ihop med Smiths ambition att skriva fram de utstötta i samhället, vilket redan titeln Hki Rött syftar till. Diktsamlingen tillägnas ”alla utslagna, trasiga nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten”, men budskapet går dessvärre lätt förlorat bland alla söndervackra bröstvårtsmissiler, facebookblå världar och oförstörbara livskristaller Smith verkar ha en förkärlek till.

Även om Smiths lek med ord emellanåt är fyndig bidrar de många sammansättningarna till diktsamlingens svårläslighet. Men kanske just det är poängen, att diktsamlingen inte ska gå att sträckläsa utan måste tas in i lagom små doser för att sedan begrundas och diskuteras.

För visst glimtar samhällskritiken tydligare fram i vissa av dikterna, speciellt de som behandlar brödköer och människor som bara blir till ännu ett nummer i raden:

”Seitsemänkymmentä viisi, seitsemänkymmentä kuusi, seitsemänkymmentä seitsemän…”

(människoruinerna släpar sig sakta fram mot matresterna)

Och visst rymmer diktsamlingen små guldkorn även för hopplösa medelklasslitteraturvetare som mig:

Drömmer vidare

om en plats

där hoppet ligger utsträckt

mot den villkorslösa kärleken

Smaragdgnistrande

(Tittar ner i plastpåsen)

Sara Pollesello

Nicko Smith:
Hki Rött, 2017

Vilken plats har konstnärsdrivna gallerier i konststaden Helsingfors?

Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.

Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.

Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.

Friheten och oket av att vara pank

Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.

– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.

– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.

Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.

– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.

Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.

Det måste finnas alternativ

På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.

Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?

– Nej, säger Erre.

– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.

Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?

– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.

Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.

– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.

Mycket potential

På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.

– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.

De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.

– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.

Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.

– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!

Vem för konstnärernas talan?

Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.

Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.

Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.

– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N

Text & foto: Emma Rönnholm