Etikettarkiv: Helsingfors

Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

Generation Y:s uppror mot kravet om produktivitet

Spleenish: att må dåligt utan specifik orsak, att känna sig olustig, nedstämd, håglös, vemodig, melankolisk, att känna att ens bäst-före-datum var för tio år sedan. Med introperspektion och självironi ger Ulla Donner med seriealbumet Spleenish oss en träffsäker inblick i hur det är att vara en ung person med konstnärsdrömmar och självtvivel i södra Helsingfors idag.

Donner har gått ifrån de klassiska serierutorna och i hennes första album består en ruta av en hel sida eller ett helt uppslag. Varje uppslag blir ett konstverk som man önskar hänga upp på väggen.

Huvudpersonen i Spleenish är i färd med att bli den bättre versionen av sig själv. Men på vägen flyger den existentialistiska frågan upp i ansiktet på henne: Varför göra någonting alls? Varför arbeta? Varför luncha med vackra människor? Varför höra av sig till vännerna? Varför inte bara stanna hemma i underkläderna medan livet fortsätter utanför?

Samma fråga ställer sig romanjaget i Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter (2016).  Båda karaktärerna gör uppror mot kravet om produktivitet och effektivitet och trenden som säger att människovärde är synonymt med framgång och arbetsduglighet. Romanjaget i Tripprapporter tänker att ingen anser att hon är anställningsbar; ”jag har ingenting annat att sälja, mina dikter är värdelösa och mitt liv är för värdefullt”.

Liksom Tripprapporter gestaltar Spleenish upplevelsen av alienation väldigt väl. ”Så du gör … Ingenting? Nä. Inte minsta lilla tvärkonstnärliga projekt? Nä. Inte ett litet litet zine? Nä. Fotografi då? Nä. Matblogg? Nä. Knypplad spets? Nä. Arbetar du på nästa generationsroman? Nä. Men jag ser dig på alla vernissager? Jag går dit för gratisvinet. Gör du nåt? Kan du nåt? Inte egentligen. Eller … Jag kan nästan alla repliker i Lejonkungen utantill.”

Det finns även likheter mellan Spleenish och Bim Erikssons seriealbum Det kändes lugnt när mina känslor dog som kom ut på Kartago i fjol. Båda serieskaparna behandlar känslan spleen och psykisk ohälsa, men den stora skillnaden är att Det kändes lugnt när mina känslor dog behandlar relationer, vilket Spleenish inte gör. Donner kanske också ironiserar huvudkaraktärens känslor mer än vad Eriksson gör. För förutom att Spleenish i sin rödvita uppenbarelse är en sjukt snygg bok, är den extremt underhållande. Jag sitter och fnissar åt alla träffsäkra karaktärer och Donners kritiska analys av sin samtid och sin generation. Donner lyfter fram det lite skenheliga och ytliga som finns hos de flesta människor, men också känslan av otillräcklighet, osäkerhet och diffus ångest. Jag tror därför att många unga kan känna igen sig i läsningen. Jag känner åtminstone mycket igen mig i huvudkaraktären. En ungdom i Helsingfors innerstad som har möjlighet till självförverkligande. Jag blir så frustrerad på henne, men det är mer en frustration över mina egna privilegier än något fel på framställningen.

Spleenish är en mycket träffande skildring av generation Y:s förhållande till samtiden och kravet om produktivitet och effektivitet och framgång och ett seriealbum som detta är mäkta efterlängtat på den finländska scenen.

Vilhelmina Öhman

Spleenish, Ulla Donner, 2017, Schildts & Söderströms

Konkursfestivalen levererade

Då jag anländer till festivalområdet i Södervik är det svårt att veta vad jag ska tro. Festivalen jag är på väg till har nämligen gått i konkurs för en vecka sen.

Närmare bestämt är det inte själva festivalen, Visio Festival 2017, som gått i konkurs utan dess produktionsbolag Visio Productions Ab. Och i en intervju för Helsingin Sanomat för en vecka sen hävdar huvudarrangör Shpat Qerimi optimistiskt att allting ännu kommer att gå av stapeln, med endast ett minimum av praktiska ändringar i arrangemangen. Detta trots rykten om att hela festivalen kommer att ställas in.

Jag anländer lite innan festivalens egentliga början för att hinna bekanta mig lite med de speciella omständigheterna. Festivalen Visio ordnades för första gången förra året, och fick goda betyg både av Ny Tids reporter Elis Karell  och av den inflytelserika musik- och evenemangssajten Resident Advisor. Båda reportagen satte dock också fingret på samma problem: antalet besökare var särskilt under dygnets ljusa timmar relativt glest. Även om detta skapar en intim känsla som rentav kan vara trivsammare än ett kvävande, kaotiskt folkhav är det svårare för evenemanget att gå runt på god stämning än på rena försäljningssiffror.

Motsägelsefull kultur

Rave- och undergroundkulturen, vars rötter fortfarande när den moderna teknoscenen, fungerar på andra villkor än mainstreamsamhället både dygnsmässigt och ekonomiskt. Försöken att utvinna kommersiella vinster ur en festkultur som uppkommit som en egalitär revolution mot en elitstisk nattklubbsvärld riskerar att snubbla på sin egen motsägelsefullhet. I artikeln ”Letter of recommendation: Detroit Techno” publicerad den 13 juli i The New York Times beskriver musikern och journalisten Shuja Haider hur hela technogenren uppstod som ”ett totalt misstag” då alienerade själar i USA:s långsamt döende rostbälte använde föråldrade syntetisatorer på sätt som tillverkarna aldrig tänkt sig för att skapa ett revolutionerande sound som aldrig riktigt slog igenom i deras hemland.

I Europa slog technon däremot igenom med besked, och under senare år har den blivit ett slags flaggskeppsgenre för Helsingfors uppvaknande och försök att profilera sig som kulturellt resemål. Genrens trendighet har lockat till sig så väl idealistiska som vinstsugna nya aktörer. I den ena ändan av spektret kan en klarögd sovrums-DJ fortfarande låta basen dunka i en fuktskadad källare utan mer belöning än kärlek och kamratskap från dem som delar hens passion. I den andra finns multinationella fastighetsbolag som bokar internationella namn och investerar i överdådig dekoration för att sätta sprätt på oanvända lokaler som väntar på att omvandlas till lyxfastigheter, som marknadsförs till samma konsumtionsgrupp som har råd med biljetter till deras lyxrejv.

Speciell blandning

Visio festival innehåller element av båda ytterligheterna: artistlistan är en blandning av utländska namn som Berlinbaserade Answer Code Request eller Detroitproducenten Patrice Scott, samt en uppsättning inhemska skivsnurrare från Helsingfors ”teknomaffia”. Kollektivet som tills nyligen drev festlokalen MK54 på Backasgatan är med på ett hörn, likaså namn som ekar bekant från nattklubben Kaikus affischer som tapetserar delar av innerstan.

Priset på runt 60 euro för två dagar känns förmånligt om man beaktar en speciell detalj i serveringsarrangemangen: evenemanget saknar en serveringspartner och låter deltagarna ta med sig egna förfriskningar. Qerimi berättar att idén funnits länge.

– Med tanke på målgruppen kändes det logiskt, säger han.

Elektroniska musikfans är jämfört med andra målgrupper inga storkonsumenter av alkohol, och många arrangörer av mindre fester väljer att undvika den byråkrati och inskränkning av öppethållningstider som en alkohollicens skulle innebära, och täcker istället förlusterna med inträdet.

Publikvänlig ekonomisk risk

Att ordna en flera dagars festival utan egen alkoholservering är ett riskabelt projekt, eftersom den brukar dra in merparten av intäkterna. I fjol tog arrangörerna det säkra före det osäkra och sålde egen alkohol, men i år fick Qerimi möjlighet att testa sin originalidé då festivalens serveringspartner i samband med konkursen drog sig ur hela projektet.

– Vi gör knappast några större vinster så här men huvudsaken är att det blir en bra fest, säger Qerimi.

Ett av mina egna helhetsintryck från festivalen är verkligen att alkoholarrangemangen bidrar till en bättre fest. ”Obegränsad alkohol” för en finländsk festivalpublik låter som en destruktiv kombination, men de unga helsingforsare och européer som frekventerar Visio tycks sakna intresse av att råsupa. Festivalen har ett helvegetariskt matutbud, och de flesta sköljer ner sina falafelbullar från matbilen The Alexanders med småbryggeriöl eller lådvin ur diskret trendmedvetna tygkassar.

Onödigt att moralisera

Mot natten tätnar stämningen och en observant moralist kanske rynkar på näsan då den märker att en och annan fesivalbesökare kanske piggat upp sig inför dansgolvet med nånting lite mer exotiskt än koffeinläsken Club Maté. Personligen tycker jag att det krävs rätt märkliga moraliska prioriteringar för att denna detalj ska förstöra intrycket av en festival som är uppfriskande befriad från snedfyllans råa nihilism. Efter nästan ett dygn på festivalområdet (och en betydande stund i snägärekön, denna demilitariserade zon av lågt blodsocker och macho-laddade köaggressioner) har jag inte sett en droppe av vare sig spyor eller blod, eller upplevt att jag eller någon i min närhet blivit hotfullt eller respektlöst behandlad en endaste gång. Jag ser inte heller polisen stanna sina bilar utanför festivalområdet en endaste gång, trots att den vanligtvis upprätthåller en synlig närvaro för att göra intryck på söderviksområdets skejtarungdomar. Mina egna intryck bekräftas efter festivalens slut av arrangörerna som säger att samarbetet med så väl polis som publik förlöpt ytterst smärtfritt.

Annat är det i Sverige, där en bekant samma veckoslut besöker Cult Cosmic, en småskalig elektronisk musikfestival. I ett meddelande på facebook beskriver han hur ett tiotal uniformerade och civilklädda poliser varje eftermiddag patrullerar festivalområdet, slumpmässigt söker igenom folks kläder och underkläder på jakt efter narkotika, och i allmänhet beter sig hotfullt mot besökare och arrangörer. Den svenska polisens unikt aggressiva attityd mot alla former av marginell ungdomskultur, med en unikt restriktiv narkotikapolitik som svepskäl, är bekant för mig från tidigare men att upplevd så här känns kontrasten direkt hisnande. En liten del av mig, präglad av ett finlandssvenskt lillebrorskomplex, kan inte låta bli att känna sig uppfriskad av att en liten aspekt av vårt samhälle känns mer modernt och upplyst än grannen i väst.

Bastufördelar

Festivalen har också i år svårt att locka besökare tidigare under dagen.  Den trivsamt inredda innegården (som dock placerar och skyltar om askkoppar och burksinsamling förvånande ojämnt) har lyckats locka några dussin kvällspigga sol- och IPA-lapare då jag anländer åttatiden på lördag  kväll. De verkar trivas, och det känns onödigt att klaga då kvällssolen värmer och man kan se fram emot ett urval lika välfyllda dansgolv inatt som igår. Men efter en stund börjar den tidiga kvällens ljudmattor kännas lite för enformiga för att återge dansfötterna deras spänst riktigt ännu. Jag besluter mig för att ge mig på en utflykt medan festen kommer igång.

De halvfärdiga byggnadsområdena kring Fiskehamnen och det gamla gasverket i Södervik har länge fungerat som kulturell knutpunkt, inte bara för festfolk och skejtare. Längst ut på udden Sumparn, tio minuters promenad från festivalområdet, ligger Helsingofrs allmänaste bastu, Sompasauna. Bastun förtjänar en alldeles egen historik, men just nu räcker det att nämna att den är byggd med frivilligkrafter, brinner så gott som dygnet runt under sommarmånaderna, och välkomnar när som helst alla som uppför sig vänligt och hänsynsfullt. Stärkt av ett ordentligt vedbastubad och ett isande dopp slår jag mig ner vid stranden och upptäcker att jag inte är den enda som hittat hit från festivalen: två schweiziska technoturister som jag under gårdagen intervjuade om deras upplevelser hälsar glatt på mig, och tillsammans beger vi oss tillbaka mot det rytmiska dunkandet, som vid det här laget vuxit i styrka och intensitet under en mörknande himmel.

Text Otto Ekman
Foto Frej Vuori

Kärlek och kärnkraft

I kommunalvalet fick Piratpartiet äntligen sitt slutliga genombrott i politiken, då två av partiets kandidater blev invalda i stadsfullmäktigen. En av dem är Petrus Pennanen, som drömmer om ett Helsingfors som öppnar sina armar för alla och där små mini-kärnkraftsverk surrar intill icke-kommersiella workshops och urbana vardagsrum.

– Aah, det känns genast lite bättre nu, då jag fått krama det här trädet en stund, man känner sig lite mer levande, säger Petrus Pennanen efter att han grabbat tag i ett träd mitt på Mannerheimvägen i Helsingfors där vi tagit bilder för intervjun.

Pennanen, född 1972, är nyinvald stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors, där han i april blev invald från Piratpartiet. Det är första gången partiet nått över röstspärren i ett allmänt val i Finland, sedan det ställde upp kandidater i kommunalvalet i Lovisa 2009. För Pennanen själv är det fjärde gången gillt, han ställde själv upp i kommunalvalet 2012, och i de påföljande EU- och riksdagsvalen.

– Jag hade varit med i bakgrundstrupperna i Piratpartiet sedan det grundades i Finland 2008. Som yngre var jag väldigt blyg och trodde väl inte heller att någon skulle vara speciellt intresserad av vad jag hade att säga. Men i och med att jag gick med i Facebook började jag skriva ner mina funderingar kring samhället.

Pennanen märkte till sin förvåning att hans skriverier fick stort genomslag, och beslöt sig att ställa upp i kommunalvalet 2012. Kampanjbudgeten var liten, men fördomsfritt gav han sig ut på gator och torg och delade ut pappershjärtan med kärlek som kampanjtema, ett som går igen än i dag.

– Jag tyckte det var jätteroligt – det var en ursäkt för att få tala med en massa helt okända människor på gatan. Och fast jag mest tyckte att jag hade skoj och inte satsade så hårt på kampanjen, fick jag flest röster av alla i Piratpartiet. Jag insåg att jag kanske hade något att ge samhället, och på den vägen blev det.

Det ska sägas rakt ut att det är lätt att tycka om Petrus Pennanen. Med sitt blonda hårsvall och sin vana att alltid bära något grönt i sina kläder, är han en udda figur i Helsingforspolitiken. Lite udda är också hans uppriktiga vänlighet och glädje, sättet på vilket han tar tag i ens hand med båda händerna då vi efter intervjun tar farväl, och hans närapå naiva humanism och längtan efter ett samhälle där alla kommer överens, alla är snälla med varandra, och där staden är ett mysigt vardagsrum där murgrönan växer på alla väggar och vi går och plockar ätliga örter i dikesrenen. Speciellt med tanke på att Pennanen med stor sannolikhet är den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige, om hans doktorsgrad i kärnfysik är något att gå efter. Men mer om det längre fram.

Piratpartier i 30 länder

Piratpartiet grundades i Sverige 2006 i samband med att det fördes livliga diskussioner kring immateriella rättigheter och illegal fildelning. Sverige var som känt hemvisten för den då största fildelningssajten The Pirate Bay.

I dag finns officiellt registrerade piratpartier i omkring 30 länder, och oregistrerade i ungefär lika många. Kring 20 partier hör till Europeiska piratpartiet, och har förbundit sig till ett gemensamt principprogram, som bland annat innefattar tankar om informationsfrihet, direktdemokrati och socialliberala värderingar. Partiernas valframgångar har fluktuerat stort. Historiskt har partiet haft starkast fotfäste i Sverige och Tyskland, som båda fått piratpartister invalda till EU-parlamentet (totalt tre pirater har suttit i parlamentet). Däremot fick Sveriges piratparti inte in en enda kandidat i det förra kommunalvalet, medan Piraten i Tyskland är relativt välrepresenterat både i lokalfullmäktigen och regionalparlament. I Tjeckien har piraterna en parlamentsledamot och i Island, där de senaste åren varit politiskt turbulenta, fick Piratar hela 15 procent av rösterna i alltingsvalet 2016.

Liberalism med hjärta

Till en början koncentrerade sig piratpartierna främst på immateriella rättigheter och webbfrågor, men snart växte en bredare politisk linje fram. Piratrörelsen är i dag en pseudolibertariansk, socialliberal rörelse, som anser att staten finns till för att trygga individens basrättigheter, säkerhet och sociala trygghet, men inte ska lägga sig i människors livsval. Piraterna tar inte ställning i ekonomisk politik, och är således svåra att placera in på en traditionell höger-vänster-axel, och det gör också att deras bredare samhälleliga visioner är något tunna och spretiga. De förespråkar ändå en minskad byråkrati och därigenom en förminskad offentlig sektor, direkt demokrati och basinkomst. Timo Soikkanen vid Åbo Universitet har kallar det finländska piratpartiet för ett ”ultraliberalt, till och med anarkistiskt, parti” för vilket individen står i centrum och staten är av ringa betydelse. Petrus Pennanen skriver ändå inte under det.

– När jag var yngre var jag faktiskt ultraliberal och ansåg att staten inte alls ska ha något att göra i människors liv, men efter att jag bott på olika håll i världen, och sett hur andra system än det finländska fungerar, har jag reviderat min åsikt.

– När jag under en kortare tid bodde i Kalifornien bevittnade jag den fruktansvärda ojämlikhet som råder i det amerikanska samhället. I pråliga lyxvillor bor folk som tjänar 200 miljoner dollar i året, medan det finns ett överflöd av fattiga, sjuka och gamla som lever på gatan och letar efter mat i soptunnor.

Pennanen berättar om hur de rika självgott basunerade ut att de hjälpte samhällets fattiga genom att ordna soppkök varje söndag i parkerna.

– Men jag tänkte att ”vad ska de fattiga leva på resten av veckan?”

Det amerikanska systemet visade enligt Pennanen på baksidan av en libertariansk modell, där socialtjänster måste skötas genom välgörenhet, eftersom den offentliga sektorn inte upprätthåller ett fungerande välfärdssystem. I dag värnar han om det finländska välfärdssystemet, men som resten av sitt parti anser han att byråkratin och administrationen kunde minskas.

– Här är social- och hälsovårdsreformen ett exempel på ett steg i alldeles fel riktning. I och med den planerade reformen kommer det att skapas ytterligare ett skikt av administration, då vi borde gå åt andra hållet. Jag är ingen expert på sote-reformen, men jag har sett graferna över hur beslutsfattandet och administrationen ska fungera, och det är ju helt obegripligt.

I den klassiska dikotomin vill högern ha en så liten offentlig sektor som möjligt, eftersom den anser att marknaden är mer effektiv och resurssnål, medan vänstern vill ha en stor offentlig sektor, eftersom den anser att marknaden inte kan garantera fungerande och tillgängliga tjänster för alla.

Piratpartiet ställer sig utanför den klassiska höger-vänsterdikotomin, hur ser ni på den här frågan? Var på skalan ligger punkten där den offentliga sektorn är stark nog att upprätthålla fungerande tjänster för alla, men ändå slimmad nog för att inte vara för tungrodd och byråkratisk?

– Den offentliga sektorn, tja hmm. Jag vet inte om jag vill ta ställning till hur stor eller liten den ska vara. Resurserna borde riktas till stödtjänsterna och till det konkreta arbetet, och onödiga lager av administration borde skalas bort. Om den sedan kallas stor eller liten är sekundärt.

Stäng datorn, ut i vimlet

Som doktor i kärnfysik hoppas Pennanen kunna föra in mer vetenskapligt tänkande i beslutsfattandet. Bland annat irriterar han sig över att kärnkraftsmotståndare inte inser att de statistiskt förutspådda hälsoriskerna som kärnkraften för med sig är minimala jämfört med de faktiska hälso- och miljöproblem som fossila bränslen orsakar.

Han förbereder som bäst ett förslag om att i Helsingfors utveckla en typ av mini-kärnreaktor, som han menar att på ett säkert och miljövänligt sätt skulle kunna producera energi för olika stadsdelar. En liten ”kärnkraftspodd” kunde enligt honom producera elektricitet för kring 10 000 invånare.

– Det är gott och väl med förnybara energikällor, men här måste man igen se på perspektiven. Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus i Helsingfors, men de fungerar endast då solen lyser. Och det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet för tiderna då det det inte blåser eller är soligt. All världens ”elonmuskar” får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att endast använda vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för att täcka vårt energibehov i tre minuter.

Pennanen propagerar för en levande stadskultur, där invånare umgås med varandra under god stämning. Tomma affärsutrymmen och fastigheter kunde tas i bruk för rusmedelsfria, icke-kommersiella evenemang, workshops, kurser, pop-up-caféer eller helt enkelt bara som urbana vardagsrum.

– Se på Helsingfors. Var umgås ungdomarna i dag? Vid järnvägsstationen och i Kampens köpcentrum. I Kampen finns inte ens några bänkar att sitta på. Alla utrymmen är kommersialiserade, och folk blir utkörda om de inte köper något.

Fysiska möten och samtal är också i övrigt något som Pennanen varmt förespråkar. Man kunde tro att en piratpartist skulle tala varmt för ytterligare digitalisering av samhället, men han uppmanar i stället folk att stänga datorer och smarttelefoner och träffa varandra ansikte mot ansikte.

Petrus Pennanen.

Direktdemokratisk paradox

Globalt driver piraterna en form av direktdemokrati, som skulle ge väljarna betydligt större makt att påverka beslut i parlament och fullmäktigen. För det första skulle partisystemet och den d’Hontska metoden slopas, och man skulle gå in för regelrätta personval. För det andra skulle alla politiker som väljs in till riksdagen eller fullmäktigen ha så stort inflytande som deras röstetal gett dem mandat för. I Helsingfors skulle då till exempel Jan Vapaavuoris röst i stadsfullmäktige vara värd kring 30 000 röster, medan Petrus Pennanens skulle vara värd kring 1 300 röster.

– Men väljarna skulle också, om de så ville, kunna ”lösgöra” sin röst från politikern de röstat på, om de inte höll med politikerns ståndpunkt, och själva använda den rösten som de ville.

Till exempel skulle då riksdagsbeslut tas med en blandning av riksdagsledamöternas röster och medborgarnas röster.

Men är det inte aningen paradoxalt att å ena sidan förespråka vetenskapsbaserad och bevisprövad politik, och å andra sidan ge oinsatta lekmän, det vill säga de vanliga medborgarna, makt att besluta om frågor som de inte är insatta i?

– Men på sätt och vis gör vi det redan nu, då vi röstar in politiker som inte är experter i de frågor som det besluts om.

Visst, men politiker har ändå ofta experter kring sig, och tar del av utredningar och utlåtanden i invecklade frågor som till exempel dina minikärnkraftsverk, som gemena väljare inte förstår sig på, och det kan ju potentiellt sluta i katastrof om vem som helst kan rösta i dylika frågor utan att alls vara insatt i dem.

– Jag tror inte att folk är så intresserade av att rösta om frågor som de inte förstår sig på, så att det här blir knappast ett problem i praktiken. Inte är det ju så att vårt problem skulle vara att folk är för intresserade av politik, utan tvärtom. Jag tror inte att folk orkar besvära sig att rösta om sådant de inte känner till.

Men den här modellen öppnar ju hursomhelst den teoretiska möjligheten för den här typen av katastrofresultat. Är det inte lite av en ”hålla tummarna och hoppas”-politik?

– Nå, där skiljer sig våra synsätt kanske, jag är optimist och litar på att folk inte kommer att missbruka systemet på det sättet, medan du kanske är lite mer …

Cynisk?

– Ja, vi ser lite olika på saken, helt enkelt.

Humanistisk optimism

På den här punkten dras Piratpartiet till samma typ av samhällsoptimism som övriga liberalistiska partier, trots att Pennanen i ett tidigare svar bedyrat vikten av icke-optimistiska och bindande regler för att samhället ska upprätthålla en fungerande välfärdsstat, och inte bara hoppas att den sköts med välgörenhet. Denna inkonsekvens är kanske inte överraskande, med tanke på att Pennanen avskriver sig alla ideologiska -ismer. Det finns enligt honom för många känsloargument och för många ideologiska dogmer i politiken.

– Folk står och skriker sig röda i ansiktet om något som Marx eller någon sade för över hundra år sedan. Och, visst, olika ideologier har historiskt varit berättigade, men samhället har förändrats sedan dess. Att i dag fatta beslut utgående från dogmer i hundra år gamla böcker är bara inte fungerande. I stället borde vi nyktert se på de vetenskapliga bevisen som finns till hands och försöka att fatta beslut genom att arbeta med varandra i stället för mot varandra.

Piratpartiet ger sig ut för att vara ett äkta alternativ i ett stagnerat och dogmatiserat politiskt klimat. Alternativ är vad många i dag efterlyser, då tron på både socialism och nyliberalism svajar, och den socialdemokratiska mellanvägen är mindre populär än någonsin. Pennanen tvekar en stund med att svara på frågan om hur han anser att en ny fördelningspolitik kunde se ut, men säger sedan att basinkomst skulle vara en vettig lösning, kombinerat med en progressiv beskattning i två steg. Piratpartiet har ingen egen modell för hur en basinkomst skulle se ut, utan anser att De grönas modell är en ”bra utgångspunkt för vidare diskussioner”.

Hur skulle ditt framtida utopisamhälle se ut?

– Min utopi är ett samhälle där vi skulle le mot varandra på gatorna, föra diskussioner med varandra i stadens utrymmen, se varandra i ögonen då vi möts och trivas och umgås på människans egna villkor.

Det råder föga tvivel om att världen skulle vara en lite bättre plats att leva i om alla tänkte som Petrus Pennanen. Stötestenen i hans politiska filosofi kan dock vara att det finns alldeles för få människor i världen som tänker som Petrus Pennanen.

Text & foto Janne Wass

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin