Etikettarkiv: Helsingfors

Tre frågor till Joachim Thibblin

blivande chef på Svenska Teatern i Helsingfors.

1. Du flyttar från Esbo stadsteater, utan egen ensemble, som sätter upp många gästspel i året. Vilka lärdomar tar du med dig från det sättet att arbeta?

– Framför allt har arbetet i Esbo förändrat mig. Jag har bakom mig 80 premiärer på fyra år, plus alla de föreställningar som jag sett omkring i världen. De har gett mig perspektiv på Finland, och Svenskfinland, utifrån. Förhoppningsvis har jag under arbetets gång blivit lite mer vidsynt.

– Sen landar jag ju i en helt annan verklighet. I Esbo satte de praktiska omständigheterna, främst vad vi hade för pengar att tillgå, vissa gränser för vad vi satte upp, men vid sidan av det kunde vi egentligen göra vad vi ville – vi började varje uppsättning från rent bord.

2. Vad ska du göra för att upprätthålla ett gott
arbetsklimat på Svenska Teatern?

– Nu måste jag ju först landa på det nya jobbet, så det är svårt att svara på den frågan i det här skedet. Men jag är genomgående en samarbetande människa. Teater gör man inte ensam. I princip kommer mitt arbete att gå ut på att leda olika expertgrupper – kompetensen finns inom huset. Till exempel kommer jag att få arbeta med Svenskfinlands största dramaturgiat: två personer. Fler finns inte någon annanstans i Svenskfinland. Och det är ju helt fantastiskt att det finns två anställda som enbart arbetar med innehåll.

3. Ser du att Svenska Teatern i egenskap av den finlandssvenska nationalteatern har ett uppdrag gentemot kulturen och samhället i Svenskfinland, utöver att leverera bra pjäser?

– Jag har sagt det tidigare, att jag vill stärka Svenska Teaterns roll som nationalscenen på svenska i Finland. Du kallade det för ”den finlandssvenska nationalscenen”, men jag talar hellre om nationalscenen på svenska. Man börjar så lätt definiera vem som är ”finlandssvensk” och vad som är ”finlandssvenskt”, och man buntas lätt ihop som en homogen grupp då man talar om finlandssvenskar, så jag har allt mer börjat använda uttrycket ”på svenska i Finland”. Men det är klart att Svenska Teatern har ett specialuppdrag. Nu måste jag först sätta mig in i vad det redan finns skrivet om Svenska Teaterns uppdrag, men utöver det ser jag att teatern är en oerhört viktig konstform, eftersom teatern är – mer eller mindre – det enda stället där du kan sätta dig ner och höra svenska talas live.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

”Vi har alla samma historia”

Mitt i Helsingfors livligaste rusning finns ett ställe som trotsar den fortsatta rörelsen, där tiden stannat i ett ständigt väntande. Asylsökande, främst från Irak och Afghanistan, har valt att demonstrera så länge som det behövs för att förändra Finlands omänskliga flyktingpolitik.

På det lilla torget invid Museet för nutidskonst Kiasma står några tält uppställda mitt i en folkmassa. Folksamlingen omges av en mängd färggranna banderoller. Stämningen är hektisk. Ett ständigt utbyte av information sker irakierna emellan. Många väntar på sitt andra beslut från Migri om huruvida de får stanna i landet, efter att de redan fått sitt första nekande beslut. Jag anländer till demonstrationen med en kamera runt halsen, och bemöts vänligt och med nyfikenhet. Då jag besöker demonstrationen har den pågått i en vecka, och då denna tidning utkommer nästan sex veckor.

Risken att bli tvångsdeporterad har ökat sedan Migri i januari meddelade att de håller fast vid sin ståndpunkt att säkerhetssituationen i Irak, Afghanistan och Somalia inte förändrats till det sämre. Migris ståndpunkt gäller största delen av Irak,men Mosul är ännu ett område som klassas som farligt. Det innebär att många asylsökande, vars behandling skjutits upp i väntan på denna linjedragning, nu kan få ett negativt beslut.

Det problematiska är att säkerhetssituationen inom de olika länderna är beroende av många faktorer inom landet och är mycket växlande, men trots det klassas få områden som så otrygga att deportering dit skulle vara förbjuden.

Vissa av Migris bedömningar ifrågasätts av rättsväsendet. Migri anser att säkerhetssituationen i Afghanistan växlar med årstiderna, medan förvaltningsdomstolen klassar vissa områden som otrygga, och Migri har bett högsta domstolen utreda saken. Förvaltningsdomstolen uppmanar även Migri att beakta den dåliga säkerhetssituationen i södra och mellersta Somalia.

Finland och Irak har förhandlat om ett avtal som skulle underlätta Finlands deportering av asylsökande till Irak, men detaljerna och formen för avtalet är ännu oklara. Finlands strävan är att underlätta tvångsdeportering av asylsökande, men Irak vill inte godkänna det. Iraks migrationsminister Jasim Mohammed Al-Jaf påstår att tvångsutvisningar strider mot de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna ligger som ännu ett hot i luften på demonstrationen. Finland har redan slutit ett liknande avtal med Afghanistan.

Viktigt att demonstrera

Irakiern Haidar är en av demonstrationens huvudorganisatörer. Jag lyckas få en pratstund med honom fastän han håller i många trådar och ständigt svarar på frågor från höger och vänster, både av finländare och irakier. Han tycker att det är extremt viktigt med demonstrationen, eftersom han är rädd för att staten snart kan inleda nya tvångsdeportationer av asylsökande.

– Vi har ännu en chans att påverka saken. Vi har via Facebook försökt sprida en inbjudan till riksdagsledamöterna att komma och tala med oss, säger han.

Irakierna ställer sig i en klunga bakom banderollerna och en man med megafon börjar ropa slagord. Resten, barn och vuxna, stämmer in i ropen. Detta är också ett sätt för demonstranterna att få ut sitt meddelande till reportrarna, som nu börjar ta bilder av den ropande massan.

Mohammed bär en orange väst som tecken på att han är en av huvudorganisatörerna och att han fungerar som kontaktperson för alla som har frågor om demonstrationen. Han verkar också hålla koll på informationsgången till medierna. Eftersom irakiernas situation i Finland är ett känsligt ämne tycker han att det är viktigt hur situationen representeras i medierna. Ofta är det personliga historier som lyfts fram

– We all have the same story, poängterar han.

Fastän varje asylsökande har en unik historia, är de alla här med samma avsikt och ett gemensamt budskap. De kräver att tvångsutvisningarna till Irak och Afghanistan skall sluta. Migrationsverkets uppskattning av Iraks och Afghanistans säkerhetsläge ändrar inte på det faktum att de som flytt hela den långa vägen från Irak och Afghanistan till Finland gjort det av situationens nödvändighet, och för många skulle det vara en dödsdom att bli skickade tillbaka. Enligt Mohammed är Irak som land för stunden förstört.

– Irak får stöd från andra länder, men struntar i sin egen befolkning. Det finns inga mänskliga rättigheter, och både unga och gamla blir hotade av olika militanta grupper att antingen dö eller ansluta sig till gruppen.

Finlands ansvar

Ett annat krav som demonstranterna ställer är att Finland skall trygga alla asylsökandes mänskliga rättigheter. Bland annat ska flyktingförläggningarna sluta slänga ut asylsökande som fått det första eller andra nekande beslutet. Sådana fall förekommer och leder till att asylsökande hamnar på gatan utan något tak över huvudet eller annat stöd. Det bryter mot grundlagen, som slår fast att Finland har en skyldighet att ”främja allas rätt till boende”, vilket även gäller asylsökande.

Dessutom finns en skild lag, Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd, om hur Finland skall ta emot människor som söker asyl. I den står att alla som söker asyl har rätt att bo i en flyktinganläggning så länge de vistas i Finland, även om de fått ett eller flera negativa beslut. Vidare kräver demonstranterna att flyktinganläggningarna skall sluta neka tillgång till finansiellt stöd till dem som fått ett eller flera negativa beslut. Enligt samma lag har alla som söker skydd eller är under tillfälligt skydd, rätt till finansiellt stöd i form av mottags- eller brukspenning.

Finland har även förbundit sig att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter, till vilka det bland annat hör att inte utsätta människor för risk att bli torterade. Flera negativa beslut har överklagats med motiveringen att Migris uppskattning av säkerhetssituationen i länderna varit alltför optimistisk. Kan Migri garantera att deporterade asylsökande inte kommer att utsättas för tortyr i hemländerna?

– Många irakier har valt Finland som sin destination eftersom Finland anses vara ett humant land, men många regler har ändrats i Finland, säger Mohammed.

Sadiq Bahrooz från Afghanistan berättar att han valt Finland på grund av att landets utbildning sägs hålla hög standard. I hans fall vägrar förvaltningsdomstolen beakta dokumentärserien Exodus: Our journey to Europe som BBC gjort om honom som ett bevis på hans allvarliga situation. Han har flera gånger blivit hotad till livet av talibanerna.

Enligt Mohammed är finländarna delade i två grupper: de som är mycket vänliga och vill stöda asylsökande på alla sätt, vilket också syns på mängden mat, mediciner och annan hjälp som hämtats till demonstrationslägret. Även många politiker har besökt lägret för att tala med demonstranterna och visa sitt stöd för dem. Sedan finns det gruppen som förhåller sig mycket kyligt och skulle vilja se alla asylsökande samt flyktingar deporterade.

Text & foto Olga Pemberton

Sedan Ny Tid besökte demonstrationen har den flyttat till Helsingfors järnvägsstation. Migri har också gått med på att höra demonstranterna, men man kan ännu inte veta ifall detta kommer att ändra på Migris politik angående tvångsdeportationerna.

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Berghälls anarkistiska förflutna

Rundvandringen Det anarkistiska Berghäll ger en unik inblick i anarkismens  långa anor i Helsingfors, rapporterar Janne Nyström.

Att Helsingforsstadsdelen Berghäll och den anarkistiska rörelsen har starka band kommer knappast som en överraskning, men många känner kanske inte till hur långt bakåt denna tradition sträcker sig. Anarkismen fick fäste redan i slutet av 1800-talet i Alli Tryggs så kallade folkhem, som låg där nuvarande Alli Tryggs park ligger. Folkhemmet bjöd bland annat på ett bibliotek och en möteslokal. Alli Trygg var en from kristen som kämpade för nykterhet, men även för arbetarnas och kvinnornas rättigheter – enligt vår guide på rundvandringen Det anarkistiska Berghäll skulle man kunna kalla henne för en tidig feminist. I folkhemmet grundades på 1890-talet Sörnäs arbetarförening – hela Berghäll kallades på den tiden för Sörnäs – i vilken flera framtida anarkister kom att vara aktiva, även om flera av dem ännu på den här tiden var någon form av teosofer.

I början av 1900-talet hade anarkismen nått ner till Hagnäs torg. Då talades det redan öppet om anarkister, även om termen användes främst som ett skymford. Kampen hade i det här skedet blivit beväpnad. I samband med Sveaborgsrevolten sommaren 1906, då det ryska manskapet på Sveaborg gjorde uppror mot sina officerare, uppstod även kravaller på Hagnäs torg då Rödgardister i ett försök att stöda revolten utlyste generalstrejk. För att upprätthålla strejken försökte rödgardisterna stoppa spårvagnstrafiken, och detta ledde till skottlossning och flera dödsfall bland skyddskårister som tillkallats av spårvägsbolaget för att hålla trafiken igång, då ryska matroser som deltog i revolten började skjuta skarpt mot dem. Till sist kallades ryska kosacker in för att lugna ner situationen.

Revolutionära rån

Även i övrigt gick det vilt till i Hagnäs på den tiden. Vid platsen för nuvarande Runda huset låg en bank som blev rånad i revolutionärt syfte av bland annat Karl Gustav Konrad Nyman, som senare blev apotekare i Kanada. Han var med i en grupp som kallade sig för Blodhundarna som utförde både mord och rån – i Ryssland var det vanligt att finansiera revolutionär kamp på det viset. Också stadsfiskalen Otto Albrecht blev nästan mördad då en bomb sprängdes i hans hus en natt. Det råkade sig dock så att han inte befann sig hemma vid tiden för explosionen och det har aldrig blivit klart vem som stod bakom dådet. Det kan mycket väl ha utförts av till exempel Finska Aktiva Motståndspartiet, som motsatte sig förryskningspolitiken och kämpade för självständighet. Många verkar samtidigt ha arbetat inom Socialdemokratiska partiet och dessutom ha varit hemligt involverade i det väpnade motståndet.

Det är klart att alla dessa inte kan kallas anarkister, eftersom många inte verkar ha haft en aning om vad den anarkistiska ideologin går ut på. I ett par fall är situationen dock en annan. Alfred Sarlin, som skrev under synonymen Asa Jalas, var en övertygad anarkist som bodde på Broholmsgatan. Han blev bland annat dömd till fängelse för majestätsbrott. Jean Boldt var likaså anarkist. Han bodde i någon av de nu rivna mindre villorna vid Fågelsången och blev bland annat känd för att ha ockuperat Nikolaikyrkan, den nuvarande Domkyrkan.

Från fågelsången fortsätter vandringen uppåt mot linjerna och vi gör ett plötsligt hopp i tiden, då vi stannar vid hörnet av Wallinsgatan och Andra linjen. Det var här som Finlands första punkrelaterade husockupation ägde rum, då det legendariska trähuskvarteret Kill City ockuperades år 1978. Påföljande år revs huset, men här huserade många kända artister som Hanoi Rocks, Pelle Miljoona och Maukka Perusjätkä, och huset förevigades även i filmen Raka spåret, gosse! (Täältä tullaan, elämä!) från 1980. I filmen får vi även se Kill City rivas.

Ovälkommen predikan

Vi gjorde ännu en avstickare bakåt i historien, då vi gick förbi Berghälls kyrka och fick höra om hur tolstojanerna hade predikat där. Arvid Järnefelt hade deklamerat att han tänker predika efter gudsmässan i Berghälls kyrka den tjugonde maj 1917. För att hindra honom från att tala fortsatte kantorn spela på orgeln. Trapporna upp till orgeln var avstängda med en låst dörr, men då gjorde Järnefelts anhängare en mänsklig pyramid, klättrade upp på läktaren och tvingade kantor Ilmari Krohn att avsluta sitt spelande. Järnefelt höll en kort predikan och sedan var incidenten över.

I närheten av Vasagatan fick vi på två ställen höra anekdoter från 1990-talet, då anarkisterna hyrde diverse källarlokaler där de ordnade möten som ofta slutade i öldrickande. Hela rundvandringen avslutades vid Aleksis Kivis gata, där en 5500 år gammal eka hittades på 1950-talet – den äldsta man har funnit i Finland. På frågan vad det har med anarkism att göra, ler vår guide och påpekar att samhället på den tiden var statlöst och politiskt sett relativt horistontellt.

Rundvandringen Det anarkistiska Berghäll ordnades i samband med Skuggbokmässan. Den planerades ursprungligen för den anarkistiska festivalen Svarta Berghäll, men på grund av populariteten ordnades den nu för en andra gång och det finns planer på en tredje rundvandring i framtiden.

Text: Janne Nyström
Foto: Helsingfors stadsmuseum