Etikettarkiv: Helsingfors

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Levnadsbeskrivning i alfabetisk ordning

Med romanen Självbiografiskt lexikon gör litteraturforskaren och kritikern Michel Ekman en ansats att, i 25 kapitel i alfabetisk ordning, skildra hur han kom att bli den han är, och hur hans liv kom att ta den form det har. Varje kapitel tituleras med ett ord (kapitel 1 ”Avsked”, kapitel 18 ”Sakna”) som författaren går in för att skildra sin personliga upplevelse av, och så gestaltar Ekman sin personliga utveckling från barn till vuxen till tröskeln till ålderdomen, ett begrepp åt gången.

Michel Ekman skildrar sin barndom i det purfinlandssvenska Munksnäs i en genomborgerlig familj där föräldrarna försöker tiga ihjäl sina trauman, och de bär med sig sina bitterheter till graven. I det starka inledningskapitlet blir det tydligt att den ålderstigna modern inte längre kan bo ensam hemma, och alla hennes ägodelar förvandlas plötsligt till en otacksam börda som de anhöriga måste handskas med, och det förflutna tränger sig på i form av ett raseri mot alla mammas ”saker”.

Den Ekmanska släkthistorian visar sig vara fascinerande, bakom den finlandssvenska fasaden finns ryska, finska, judiska och litauiska rötter, men Självbiografiskt lexikon är också en sorglig beskrivning av hur ett genuint mångkulturellt arv under föräldrarnas generation aktivt utplånas, och för att ersättas med en rent finlandssvensk borgerlig habitus.

Somliga epoker framställs som mer formativa än andra, bland annat gymnasietiden då berättaren börjar delta i skolans konventsaktivitet som har kraftigt politiserade förtecken, och den vägen börjar bryta sin sociala isolation och söka en gemenskap med jämnåriga.

Den alfabetiska ordningen gör berättandet uppfriskande olinjärt. Relativt snart byggs konturerna av ett levnadsnarrativ upp, och småningom börjar kapitlen prydligt ordna in sig i denna berättelse. Barndomens isolation bryts under tonåren, ungdomen präglas av mindervärdighetskänslor, som i sin tur sakta ger vika under arbetslivet, men föräldragenerationens oförmåga att kommunicera går i arv och bidrar till ett emotionellt instabilt familjeliv, skilsmässa, och ett nytt och mer harmoniskt förhållande, och en lugnare medelålder.

En rejäl dos av självrannsakan framträder i verket, kanske främst i form av det äldre jagets otålighet med sitt yngre jags omognad. (Det är ett tecken, misstänker jag, på ett lyckligt åldrande, att inte nostalgisera över förflutna epoker.) Men jag får känslan av ett ganska starkt redigerat levnadsnarrativ som på sitt sätt föregår den lexikala framställningen; berättelsen finns där redan då beskrivningen börjar. Vilket på sitt sätt är synd, då den lexikala framställningen känns inspirerad och kunde ha potential att utmana den determinism som den mogna människans självbild präglar berättandet med. Det sagt så är Självbiografiskt lexikon ett rikt och mångsidigt verk och Ekmans smidiga språk gör boken till en njutningsfull läsupplevelse.

Lasse Garoff

Michel Ekman: Självbiografiskt lexikon.
Schildts &
Söderströms, 2017.

Aktivismen som karriär

Efter snart 50 år som socialdemokrat på vänsterkanten konstaterar Folke Sundman att kopplingen mellan en  objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande sedan länge har försvunnit. För Sundman, med rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen via farfar och morfar som överlevde inbördeskrigets fångläger, var det till en början inte självklart om han skulle bli folkdemokrat eller socialdemokrat.

Som avslutning på min intervju med Folke Sundman frågar jag om han ännu vill dela med sig av någon anekdot från sin nästan 50-åriga tid som vänsteraktivist. Vi har redan talat i en dryg timme och Sundman har inte sparat på detaljer, men han har ännu en historia att berätta.

Enligt Sundman var det tre händelser som präglade vänsteraktivismen i Helsingfors vid 1960–70-talsskiftet, tre ”krav” som skulle uppfyllas för att man kunde kalla sig en riktig vänsteraktivist.

Ett, ockupationen av Gamla studenthuset november 1968. Inspirerade av studentupproren i Paris samma år, ockuperade en grupp radikaliserade studenter lokalen för studentkårens 100-årsfest, i protest mot borgerliga tendenser på universitetet.

Två, Schüllerlistan och rättegångarna som följde, 1969. Trots avslag på sin anmälan om vapenvägran från prövningsnämnden (som på den tiden beslöt om lämplighet till civiltjänstgöring) fortsatte studenten Erik Schüller vägra vapen, och uppmanade andra att göra samma sak. Över 2 000 personer angav sig själva för samma brott som Schüller genom att skriva på den så kallade Schüllerlistan.

Tre, demonstrationerna mot den iranska shahens statsbesök i Finland, veckan efter midsommaren 1970. Polisen arresterade allt som allt kring 40 personer i samband med demonstrationerna mot shah Mohammad Reza Pahlavis hårdhänta styre.

Folke Sundman, 67, uppfyller alla tre krav.

Rötter i bruksorter

I Gamla studenthusets ockupation deltog Sundman på slutrakan som abiturient i Norsen, Schüllerlistan skrev han på som förstaårets student vid Helsingfors universitet.

Från demonstrationen mot shahens besök kom den 19-åriga Sundman hem först tidigt nästa morgon, efter att ha tillbringat natten på Berghälls polisstation. Han fick sitt livs första och enda böter och promenerade hem till Kvarnbäcken, där han möttes av budskapet att farfar hade dött den natten.

– Farfar var kanske den släkting som påverkat mig mest politiskt, de diskussioner jag förde med honom som tonåring satte nog sina spår i mig, säger Sundman.

I motsats till många andra som engagerade sig i studentvänstern på 1960- och 70-talen, är Sundmans rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen djupa.

Farfar var från Svartå, morfar från Dalsbruk. Båda överlevde fångläger efter inbördeskriget – farfar i Sveaborg, morfar i Hennala. Efter fånglägren blev morfar aktiv kommunist i Dalsbruk, medan farfar blev aktiv socialdemokrat och pacifist i Svartå.

I Helsingfors deltog Sundman i första maj-parader med familjen från barnsben, och under somrarna och skolloven blev den finlandssvenska bruksmiljön bekant genom vistelser i både Svartå och Dalsbruk.

– Båda mina föräldrar var också politiskt aktiva, och politiken blev oundvikligen en del av vardagen.

Någon hjärntvätt var det ändå aldrig frågan om, betonar Sundman. Beslutet om att engagera sig kom senare.

Politiskt uppvaknande

Trots att arbetarrörelsens inflytande var ständigt närvarande under Sundmans uppväxt skedde det egentliga politiska uppvaknandet först under gymnasietiden i Norsen, i slutet av 60-talet. Tillsammans med fem klasskamrater som delade samma intresse för samhälle, politik och globala händelser uppkom en grupp som kom att kallas ”sexlingarna”.

2010-talets samhälleliga pessimism lyser med sin frånvaro då Sundman beskriver hur gruppen väckte debatt och uppståndelse med sitt entusiastiska engagemang i samhällsfrågor.

– Visst fick vi anmärkningar och klagomål av lärarna, men det var möjligt att vara aktiv. Vi bad aldrig om lov eller ursäkt.

Gruppen deltog i demonstrationer, politiska möten och övriga aktiviteter. De läste och studerade klassikerna: Marx, Lenin, Mao och så vidare. Valet mellan socialdemokrati och folkdemokrati var i början ingen självklarhet för Sundman – familjebakgrund hade han ju på båda sidorna av den delade vänstern.

– För mig personligen var det ingen solklar utveckling, men det var en skrift och en händelse som styrde mitt val i den riktning som det sedan blev.

Händelsen i fråga var Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Invasionen fick stöd av de finska taistoiterna, men fördömdes i hårda ordalag av framträdande socialdemokrater, bland dem Sveriges dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Mot Sundmans pacifistiska övertygelse stred invasionen på en grundläggande nivå.

(DFFF uttryckte som parti sitt entydiga nej mot invasionen och krävde att trupperna skulle dras tillbaka. Utlåtandet som är daterat på invasionsdagen konstaterar att invasionen ”strider mot de socialistiska principerna och mot folkens självbestämmanderätt”. Stöd fick invasionen endast av partiets minoritet, de så kallade taistoiterna, som dock största delen av den finlandssvenska studentvänstern identifierade sig med på den tiden. red.anm.)

Skriften i fråga var Vägen till socialismen av den österrikiska marxisten Otto Bauer. I skriften från 1919 skriver Bauer att ”socialiseringen börjar med expropriation”. Bauer menade att våld inte skulle vara till någon hjälp i kampen för socialism, och förespråkade istället en ickevåldsam demokratiseringsprocess.

”Låt oss nu tänka oss, att arbetarna en dag med våld skulle sätta sig i besittning av alla fabriker, att de helt enkelt skulle jaga i väg kapitalisterna, deras direktörer och tjänstemän ur fabrikerna och själva övertaga fabrikernas ledning. En sådan omvälvning vore naturligtvis omöjlig utan i samband med blodigt inbördeskrig; och inbördeskriget skulle naturligtvis självfallet komma att förstöra produktionsmedel, maskiner, järnvägsmateriel i stora mängder; vår redan nu så fruktansvärt sammankrympta produktionsapparat komme naturligtvis att ytterligare utarmas (…)  Folket, som hoppas på förbättring i sitt läge genom socialismen, skulle bli fruktansvärt besviket och denna besvikelse skulle jaga det i armarna på den kapitalistiska kontrarevolutionen.”

På hösten 1968 blev ”sexlingarnas” verksamhet mera organiserad i och med att gruppen, efter uppmuntran av Sundmans faster, återupplivade Helsingfors svenska socialdemokratiska ungdomsklubb, som hade varit i ide de senaste tio åren. Att det skedde ungefär två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien var ingen tillfällighet.

Från aktivism till avlönat arbete

Någon examen från universitetet hann Sundman aldrig få. Aktivismen och organisationsverksamheten började så småningom ta upp all tid.

– Jag har egentligen aldrig planerat min karriär särskilt noggrant.

Student- och ungdomspolitiken drog Sundman med sig. Sin första längre anställning hade han från 1971 till 1973 som internationell sekreterare på Teiniliitto, där han bland annat ansvarade för Dagsverke-insamlingen till Mocambique hösten 1971.

Mellan 1970 och 1981 satt Sundman i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska ungdomsförbundet, 4 år som heltidsanställd förbundssekreterare.

I början av 1970-talet var han med om att grunda SDP:s solidaritetsorganisation, vars ordförande han är i dag.

– Man kan väl säga att ungdomsförbundet och Teiniliitto lade grunden för det som har präglat mitt senare liv, som ju i första hand handlat om arbetarrörelsen och klasskampen i Finland, men också internationella och globala frågor på olika fronter, säger Sundman.

Politiker blev det aldrig av Sundman.

– Jag har alltid hellre varit med om att skapa politik än att verkställa den.

1970-talet minns Sundman i allmänhet som en fartfylld och speciell period. Studentradikalismen och den häftiga polariseringen betydde att Sundman och hans kamrater i ungdomsklubben var långt ifrån ensamma i sitt politiska engagemang.

– 70-talet var utan tvekan den mest genompolitiserade perioden vi haft i Finland efter kriget, men det gällde inte bara för vänstern. På ena sidan fanns taistoiterna, på andra sidan SFP:s ungdoms- och studentförbund. För oss som höll oss till socialdemokratin blev det ofta ganska trångt, mentalt och politiskt.

Polariseringen varade dock bara en relativt kort period, och som bekant gick en stor del av taistoiterna, med Nalle Wahlroos i spetsen, över till andra sidan av staketet. För Sundman förblev den socialdemokratiska identiteten, med djupa rötter i brukssvenskfinland, en stadig grund att stå på.

Partipolitisk nedgång

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, säger Sundman, som enligt sig själv alltid har stått på den vänstra kanten av SDP.

Varför just 70-talet var en så starkt genompolitiserad tid kan Sundman inte ge något klart svar på. Det var helt enkelt tidsandan.

– I slutet av 60-talet och början av 70-talet öppnades våra ögon för det som skedde i världen – Vietnamkriget och frågan om solidaritet. Det var en helt ny våg som vi levde med då och kom att prägla hela årtiondet.

– Engagemanget kändes meningsfullt. Vi hade initiativet, så att säga.

Radikaliseringen ledde också till en massa överdrifter, speciellt inom studentpolitiken, som enligt Sundman skapade en slags motreaktion på 80-talet. Denna motreaktion uttryckte sig främst genom en kraftig nedgång i antalet medlemmar i så gott som alla ungdoms- och studentorganisationer.

– För min egen del tröttnade jag helt enkelt, främst på maktkampen mellan och inom olika organisationer som var alltför långt driven och hade alla möjliga mindre älskvärda biverkningar.

Tio år djupt inne i ungdomspolitiken fick räcka för Sundman. Många av hans kamrater kände likadant. Partipolitiken hade tappat suget, men det innebar inte att aktiviteten och det samhälleliga engagemanget i sig upphörde totalt. 1979 fick den finländska miljörörelsen sitt startskott vid Koijärvi, och 80-talet präglades av demonstrationer mot kärnvapen i hela Europa.

Sundman bytte spår och blev aktiv i fredsorganisationen De hundras kommitté och procentrörelsen, vars mål var att höja Finlands u-lands-bistånd. Anställning fick han som organisationssekreterare på Finlands FN-förbund.

– Det var inte frågan om att folk skulle ha passiverats, snarare hade partipolitiken tagit kål på sig själv. Trovärdigheten hade fått en ordentlig törn.

Socialismen och SDP

Inom socialdemokraterna hör Sundman själv till vänsterkanten, och har alltid gjort det. På 70-talet var han med om att prägla begreppet marxistisk socialdemokrati för att beskriva sin syn, i dag föredrar han begreppet demokratisk socialism. I grund och botten är det frågan om samma sak.

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, det är en helt grundläggande fråga.

Inom dagens SDP råder delade meningar om den demokratiska socialismen. Frågan om begreppet ska stå kvar i det nya principprogrammet eller inte var en av orsakerna till att partikongressen i Lahtis i tidigare i år sköt upp ärendet för ny beredning till nästa partikongress. På partikongressen talade Sundman för att den demokratiska socialismen fortsättningsvis bör utgöra kärnan i partiets ideologi, men fick mothugg av en del partikamrater.

Ordet bär uppenbarligen fortfarande på en viss laddning, trots att bland annat Bernie Sanders under de senaste åren har visat att socialism som varumärke inte behöver stå i vägen för politisk framgång – tvärtom. I dagens läge är Sanders USA:s populäraste politiker, och Sundman menar att samma framgång kunde efterbildas inom finsk politik.

– Rent teoretiskt kan man ju fråga sig om det överhuvudtaget finns någon objektiv orsak till att ha två vänsterpartier i Finland, istället för en enad plattform under devisen demokratisk socialism.

– Skiljelinjerna mellan de olika fraktionerna av den finländska vänstern var som tuffast under Sovjeteran, men det kalla krigets motsättningar börjar nog så småningom höra till historien, tycker Sundman.

Arbetarrörelsens förvandling

För dagens arbetarrörelse och vänster i bredare bemärkelse ser Sundman ändå större och mera akuta utmaningar än att sträva efter formell sammangång av vänsterpartierna, så länge tillräckligt samförstånd råder.

– Arbetarrörelsens styrka under de senaste hundra åren har varit att det alltid har funnits en naturlig, social miljö för rörelsen att växa fram.

Sundman nämner bruks- och industriorterna i Svenskfinland såsom Dalsbruk, Pojo, Jakobstad, Fiskars, Pargas. Från verkstadsgolven och fabrikerna är vägen till facklig organisering kort.

Förändringen som har skett under de senaste årtiondena har inte att göra med att arbetarklassen försvunnit eller minskat, utan snarare bytt form. De yrkeskategorier och verksamhetsmiljöer som utgjorde den breda arbetarklassbasen finns helt enkelt inte längre.

Samtidigt skulle det finnas desto mera orsak för dagens splittrade arbetarklass att organisera sig. Då jag berättar att min generation är den första under Finlands självständighet vars medelinkomst är lägre än den tidigare generationens, samtidigt som osäkerhet präglar vardagen, kan Sundman inte annat än beklaga.

– Det är helt enkelt betydligt svårare att organisera sig i dag. Att föra klasskamp i dag blir nog ganska lätt bara ett teoretiskt tidsfördriv, då den direkta kontakten till människorna blir mindre regelbunden och mera sporadisk och indirekt.

– Kopplingen mellan en slags objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande har försvunnit. Den stora utmaningen för arbetarrörelsen, oberoende av ideologisk inriktning, handlar om hur man ska tackla detta faktum i framtiden.

Då Sundman blickar tillbaka på de gångna åren kan han ändå se vilka konkreta samhälleliga framsteg arbetarrörelsen har åstadkommit.

– Under den tid jag har varit politiskt aktiv har den finländska välfärdsstaten kommit till, byggts upp, men också börjat rivas ner.

– Redan under 70- och 80-talen var vi själva i allra högsta grad missnöjda med en stor del av politiken som gjordes som resultat av arbetarrörelsens påtryckningar. Riktningen var rätt, men utsträckningen förblev alldeles för liten.

Trots självkritiken erkänner Sundman att en stor del av det som i dag utgör den finska välfärdsstaten byggdes under de årtiondena, och i första hand är det arbetarrörelsens förtjänst.

– För oss som var med finns det än i dag all anledning att vara stolt över det arbetarrörelsen åstadkom. N

Text: Elis Karell
Foto: Karl Vilhjámsson

Röda rörelser i Helsingfors

Finlands självständighet och självständighetsdag omges av en nationalistisk och militaristisk yra, trots att självständighetsförklaringen skedde mycket odramatiskt, nästan obemärkt i samtiden. Tiden innan och efter var desto mera dramatisk. Självständighetskampen i Finland skedde parallellt med arbetarklassens kamp för demokrati och drägliga förhållanden, kvinnornas kamp för jämställdhet och rösträtt, samt språkkonflikten mellan fennomaner och svekomaner. Dessa kamper kunde ibland förenas, men de sociala konflikterna kom ändå att förhindra all slags nationell enhet. Om detta skriver Torsten Ekman i sin bok Helsingfors röda fanor – från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917.

Under senare delen av 1800-talet kom industrialiseringen i Finland igång på allvar. De urbana industristäderna växte så det knakade och det uppkom nya klassrelationer och konflikter i och med industrikapitalismen. De förhållanden arbetarklassen tvingades leva under var miserabla. Arbetsdagen var lång och tung, bostadsförhållandena usla och maten knapp. Då arbetarna så väl bodde som arbetade nära varandra uppkom en gemenskap och naturlig solidaritet, som tog sig uttryck i olika former av klasskamp och organisering. Arbetarrörelsen, eller snarare arbetarrörelser, uppkom i form av bland annat fackföreningar och partier, men också i mera spontana och autonoma kampformer.

Tid fylld av motsättningar

Man brukar säga att Sveriges historia är dess konungars. På samma vis kan man påstå att arbetarklassens historia är dess organisationers. Detta är förklarligt, då historieforskningen bygger på det dokumenterade och de spontana yttringarna av klasskamp inte finns nedtecknade på samma vis som partiernas och fackföreningarnas verksamhet. Det här kan man också se i Ekmans bok. Helsingfors röda fanor är inte en organisationshistorik, trots att det är arbetarorganisationerna som främst träder fram. Man kan ändå samtidigt skymta andra rörelser i klassen, rörelser som kanske inte så tydligt kan definieras, men ändå erfaras.

Torsten Ekman har förmågan att skriva historia på ett sätt som lyckas sammanfatta ett ofta motstridigt och konfliktfyllt material till en sammanhängande berättelse. Tiden från 1883, då Helsingfors arbetarförening grundades, fram till landets självständighet och inbördeskrig är en dramatisk och betydelsefull period, en tid fylld av motsättningar. Svekomaner mot fennomaner. Aktivt mot passivt motstånd. Ungfinnar mot gammalfinnar. Arbetarklass mot borgarklass och ståndssamhälle. Alla hade sina egna intressen att bevaka samtidigt som autonomin i landet hotades och motsättningarna i Ryssland skärptes i accelererande fart i riktning mot revolution. I skildringen av detta kaotiska skede håller Ekman strålkastarljuset på arbetarklassen och dess organisationers rörelse i tiden och rummet, staden Helsingfors.

Den organiserade arbetarrörelsen fick en försiktig start. Arbetarföreningen var under Viktor Julius von Wrights ledning snarast en socialliberal rörelse, bestående av liberala personer som ville hindra arbetarklassens utveckling i en radikal riktning. Kraven man ställde var därför mycket måttliga och socialism hade man inte på sin agenda. Det var ändå inte länge hans linje dominerade. Redan Nils Robert af Ursin länkade in arbetarorganisationen i en socialdemokratisk riktning, i och med sina kunskaper i Kautskis tolkning av Marx. De reella sociala konflikterna kunde inte heller längre hållas tillbaka. Arbetarna hade vaknat som klass och samhälleligt subjekt. Klasskampen var inte endast teoretisk, utan en vardaglig erfarenhet och överlevnadskamp.

Dessa klassmotsättningar var naturligtvis inte något som gällde speciellt Finland, men det var ändå här, liksom i Ryssland, denna klasskamp utvecklades till ett grymt och blodigt klasskrig. Att så var fallet berodde inte enbart på någon slump, utan hade sina historiska och nationella orsaker, samt därtill olika personligheters inflytande. Det är väl kanske så historien byggs upp. Torsten Ekman lyckas väl beskriva de faktorer som samtidigt ledde fram till Finlands självständighet 1917, som till inbördeskriget 1918.

Finlands utveckling var till stor del beroende på händelserna i Ryssland och på den revolutionära kampen där. Kamperna i Ryssland och Finland var sammanflätade med många band. Den finländska självständighetskampen fördes ofta i samarbete med de krafter i Ryssland som ville störta tsarväldet. Arbetarna i Finland tog också intryck av den revolutionära, socialistiska rörelsen i Ryssland och samarbetet mellan rörelserna var viktig. Den främsta faktorn är kanske ändå att då den gamla makten i Ryssland krackelerade, uppkom ett makt- och ordningsvakuum i Finland. Man såg ingen legitimitet hos myndigheter och polis.

Strejk och uppror

År 1905 var ett brytningsår. Revolutionen i Ryssland gick in i en ny fas  och i Finland utbröt storstrejk. Strejker, demonstrationer och matkravaller hade redan tidigare avlöst varandra, men denna generalstrejk var en enorm utmaning mot makten. Här kunde det finska folket gemensamt utmana kejsardömet. I denna strejk deltog också polismakten, vilket fick stora framtida konsekvenser. För att upprätthålla ordningen i staden upprättades olika medborgargarden, som utvecklades till de röda och de vita gardena.

Trots att de olika samhällsklasserna deltog i strejken, var deras tolkning av den inte den samma. Högerkretsarna såg strejken enbart som en fråga om nationell autonomi, medan arbetarna samtidigt också krävde politiskt inflytande och kortare arbetstid. Sämjan mellan de olika gardena förbyttes till antagonism och våldsamma sammandrabbningar.

Ett år senare, 1906, var de röda gardena (se bilden), under ledning av Johan Kock, aktivt med i upproret på Sveaborg, tillsammans med de ryska soldaterna. Ett uppror som var menat att vara startskottet för en rysk revolution, men som var förhastat och dåligt planerat och därför blev nedslaget.

Rysslands misslyckade deltagande i första världskriget stärkte det revolutionära motståndet och tsarväldet föll. Bolsjevikerna beviljade Finland självständighet, men de våldsamma motsättningarna i landet hade redan nått en sådan nivå att det inte längre fanns någon möjlighet till samhällsfred. Arbetarklassens tålamod var slut. Arbetarna trodde inte längre på överklassens välvilja. Den ryska revolutionen och erfarenheterna från storstrejken hade gett dem hopp, självförtroende och kampvilja. Man var redo att ta över makten i den nya republiken och det var inte borgarklassen och de övriga makteliterna villiga att godta.

Spretig arbetarrörelse

Det politiska våldet var redan tidigare närvarande i landet. Nationalistiska aktivister, exempelvis Eugen Schauman, hade använt sig av attentat för att nå sina mål och dessa metoder användes också av ett antal socialistiska grupper. Torsten Ekman kallar dem för ”röda anarkister”, vilket kanske ändå är en missvisande beteckning. De våldsamma attentaten var en metod som inte var något speciellt just för anarkisterna. Däremot fanns det nog anarkistiska strömningar inom arbetarrörelsen också i Finland. Kaapo Murros försökte till exempel föra in anarkosyndikalistiska tankegångar i det socialdemokratiska partiet och Jean Boldt och somliga andra excentriska personer var väl också någon slags omedvetna anarkister. Arbetarrörelsen var också på annat vis vid denna tid långt ifrån enhetlig i sina tankegångar. Här förekom allt från esoterisk pacifism och utopism till individualistisk anarkism och sträng bolsjevism. Det socialdemokratiska partiet hade inte heller makt över fackföreningarna och i än mindre grad över de röda gardena, som stod för den mest utpräglade revolutionära kampen.

Torsten Ekmans bok ger en bra bild av hur olika tendenser i tiden, olika personligheter och också slumpen ledde fram till Finlands självständighet och till inbördeskriget. Den visar också att landet inte heller vid denna tid var ett särfall, utan en del i ett större sammanhang. Samma samhällshistoriska faktorer, som ledde fram till självständigheten, bland annat första världskriget och ryska revolutionen, ledde också fram till inbördeskriget. Trots att man vet utgången är Helsingfors röda fanor en bok som håller läsaren fängslad och i spänning. Intressant och väl skriven. N

Tom Karlsson

Torsten Ekman: Helsingfors röda fanor. Från arbetarrörelsens tidiga år 1883–1917. Sets, 2017.

Tre bröder och tre böcker

Är det en roman? Är det ett filmmanus? Eller kanske en handbok för skådespelare? Ny Tids recensent tar sig an Joakim Groths mastodontverk Tre Bröder, en djupdykning i kultur- och vänstersvängarnas Helsingfors på 1970-talet.

När man som läsare erhåller en roman i sin hand som omfattar 660 sidor, väcker det ambivalenta känslor. Man utgår kanske ifrån att det måste vara något extraordinärt man håller i, eftersom boken getts så omfattande utrymme. Samtidigt kan man frestas att tro att det är precis tvärtom, att man håller i ett rejält antal sidor för mycket. Inget utgångsläge är att rekommendera, och relativt fördomsfritt tar jag itu med det inledande avsnittet i Tre Bröder som är skriven av teaterregissören och dramatikern Joakim Groth, som även tidigare gett ut böcker. (På bilden ovan tre stycken Joakim Groth år 1984, ur Ny Tids arkiv.)

Prologen utspelar sig hösten 2016 där tre bröder sammanstrålar för att fördela släktens bohag, eller kanske i det här fallet livsrekvisita i lägenheten på Apollogatan i Helsingfors som utgjort en gemensam bas för dem under olika tidsperioder.

Här introduceras vi inte enbart till storebror Hogge, mellanbror Enar och minstingen Jumbo, utan även till bokmanuset Två bröder som Hogge håller på att bearbeta i egenskap av författare med ambitioner och övertygelse, kombinerat med växtvärk och tvivel. Ibland är det som om själva livets stora mening, och det som utspelar sig där, i huvudsak skulle ha sitt värde i att vara ett råmaterial för själva konsten som skall skapas till vilket pris som helst.

Det är en öppning som lovar mycket, och tankar kring huruvida det här kommer att bli en form av metaroman som utspelar sig i två världar med inbördes dialog mellan bröderna, den fiktiva romanen och det dokumentära livet infinner sig. Men så eskalerar det hela dock inte.

Ofullständiga brödrarelationer

Boken består till sin konstruktion av flera olika delar, där varje broder tilldelats ett eget avsnitt i en miljö som utspelar sig främst på 1970- och 80-talet. Med tanke på bokens omfattning, kunde man lika gärna säga att varje broder fått en egen bok att husera i. Och det är kanske det som är bokens problematik. Ända till den avslutande delen där handlingen är tänkt att knytas ihop i ett avslutande möte, så hittar man inte alltför många avsnitt som skulle göra den massiva textmängden med otaliga utvikningar till en helhet som skulle försvara ett behov av gemensamma pärmar. Det betyder inte att avsnitten var för sig inte skulle vara läsvärda.

Brödernas inbördesrelationer anas, men i sitt sökande efter den egna mansrollen och platsen i tillvaron, som långt fylls med tärande kvinnorelationer, uppbrott och återigen nyorientering, finns det kanske inte så mycket tid och kraft över att dessutom vårda brödrarelationerna. Där i bakgrunden anas en genomsyrande känsla av skuld och skam, obearbetad sorg över relationer som aldrig blev vad de kunde ha blivit. Var och en har helt enkelt nog med sitt, och förblir sin ”livsbok” trogen.

Hogges författarambition är stor och som en röd tråd löper den ångest som konstens villkor ställer  på den unge vänstertaoisten som, i likhet med sina bröder, bär på ett tungt och icke uppackat bagage efter moderns självmord. Enar för en liknande kamp i egenskap av oförlöst teaterregissör, medan lillebror förblir vid sin roll, en diffus utfyllnadsfigur, trots de förhandsförväntningar man inledningsvis har som läsare på just honom. Att konst åtminstone ibland skulle vara förknippad med glädje känner tyvärr inte de här männen till.

Är det en roman?

Det som Groth inte lyckas uppnå genom bokens konstruktion, kompenserar han genom sin goda förmåga att med djupanalytiska penseldrag teckna dessa tre karaktärer i en text där fokus ligger på att beskriva, framför att gestalta. Det händer att arbetsmetoder från teatervärlden skymtar fram i det här romanbygget. Kanske är det här sist och slutligen ingen roman, åtminstone inte i traditionell bemärkelse där man bjuds på någon form av intrig eller dramaturgisk kurva, eller åtminstone en antydan till lutning.

Snarare ter sig de gediget beskrivna karaktärerna mera som figurer i något som kunde vara en handbok för skådespelare som står i beråd att snart börja gestalta och ge liv och sammanhang till sina rollfigurer i en kontext på scenen. I prologen får man veta att ”Hogge är melankoliker, Enar flegmatiker, och Jumbo sangviniker”. Jag kommer på mig själv med att lite provokativt ställa frågan till berättarrösten: Och hur vet du det? På 600 sidor skall väl mycket ännu kunna hända i boken som marknadsförs som en utvecklingsroman.

Och 500 sidor senare vill jag ropa: Släpp dem fria. Det här eftersom de tre bröderna förefaller att bli bundna vid ett förutbestämt öde i ett väl starkt regigrepp.

Blåsigt sjuttiotal

Men boken bjuder ändå på mycket mera än det som nu nagelfars. För den som inte personligen fick uppleva de politiska vänstervindarna som blåste och attraherade ungdomar på sjuttiotalet, är texten som utspelar sig i Helsingforsmiljö en form av minnesruna av en tid med mycket tumult, avantgardistiska kulturtidskrifter och engagemang som onekligen lämnat djupa spår hos dem som var med då.

Jag kan inte undgå att märka att texten plötsligt börjar gå i dialog med Michel Ekmans nya essäsamling Självbiografiskt lexikon, där han med självdistans penetrerar och analyserar likartade miljöer som i Tre bröder. Bägge böckerna behandlar utifrån sin genre tematiken om vad som utgör kittet i en familj, eller kanske snarare den hårda cement som Idén Familjen ibland tenderar att klistra ihop sina medlemmar med.

De gestalter som presenteras i vardera böckerna kan gott och väl vara de samma, även om Joakim Groths värld främst är fiktiv. Men inte alltid, ibland framtäder också tidigare existerande kulturpersonligheter med sina rätta namn och titlar.

Språket i boken är ofta briljant med välformulerade språkliga konstruktioner som åtminstone i början förs fram genom en förklarande berättarröst som kunde riskera att bli pretentiös, men greppet finner balans i de autentiska och trovärdiga dialogerna. Textmängden är massiv, men ändå komprimerad. Det som är för mycket är inte orden, utan då snarare innehållet.

Förvirrad värld utan vuxna

Vill man göra en koppling till skildringar av dagens ungdomstid, bortsett från det politiska engagemanget, kan man försiktigt dra vissa paralleller och härleda fenomen och stämningar till den norska succéserien Skam. De tre bröderna är visserligen inga tonåringar utan unga identitetssökande män, men dagens ungdomar tenderar ofta att vara rätt brådmogna, så skillnaden är kanske inte så stor. För trots att det hunnit förflyta nästan ett halvt sekel mellan livet på Apollogatan och dagens Skam-generation, finns här något allmängiltigt och lite sorgligt. Främst med tanke på hur de unga i bägge miljöer tvingas, eller kanske föredrar, att utöva sitt växande, sökande och stapplande i en förvirrad värld utan vuxna. Åtminstone i det som skildras finns en påtaglig frånvaro av människor som kunde ha någon form av orienterande och mentorsliknande funktion i ett virrvarr av känslor och spretiga relationer.

Kanske är det så att ungdomstiden och dess sökande efter plats och uppgift, mycket mer än vi tror, alltid måste vara ett ensamhetsprojekt. Och de vuxna som trots allt fanns närvarande ter sig i efterhand ändå som frånvarande, eftersom uppmärksamheten hela tiden var riktad på det egna jaget och ett nästan desperat sökande efter en andra halva att få spegla sig hel i. Om också bara för en stund, men helst i evighet.

De här speglingsmodellerna är rikt förekommande i Tre Bröder, som är en tidsskildring, men lika mycket en relationsroman där flickvännerna avlöser varandra i ett outsinligt flöde. De mustiga och detaljerade beskrivningarna till trots så känns de här avsnitten av någon anledning inte särskilt angelägna eller berörande. Hade romanupplägget trots allt kunnat förtätas på scen eller duk, är en fråga man igen får orsak att ställa sig.

Under läsningens gång får jag en dag frågan om titeln på den bok jag håller på att läsa. Kanske antyder mitt svar en freudiansk felsägning. ”Tre böcker”, svarar jag.

Redan i prologen slår författaren, eller berättarrösten fast att den här romanen ”…handlar om tre bröder, deras liv, och om det fält i tiden och rummet som dessa liv omfattar.”. Den definitionen har man inget att invända emot och kanske är det också främst mot den fonden boken skall läsas.

Text Camilla Lindberg
Foto Agneta Enckell

Joakim Groth: Tre bröder.
Förlaget, 2017.