Etikettarkiv: Helsingfors

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Genom staden och decennierna

Det sjuder och rör på sig i Helsingfors just nu – mer än på länge skulle jag säga. Nya stadsdelar växer fram, den kulturella, sociala, ekonomiska tillväxten är stor. Helsingfors ligger högt på internationella reseguiders listor för attraktiva resmål under kommande år. Kortfattat: Helsingfors är en stad i framkant och förändringarna går snabbt.

Därför finns det skäl att stanna upp, blicka tillbaka för att minnas och fånga staden, såsom den en gång var. Det är det som Joakim Groth illustrerar i föreställningen Retro som under våren spelas på Lilla Teatern i Helsingfors. För lika mycket som det är en berättelse om de två huvudpersonernas liv och kärlek från 1970-talet fram till mitten av 2000-talet, är det också en föreställning om Helsingfors då och nu ur ett finlandssvenskt perspektiv. Groth zoomar in tidsbilder, förmår fånga det flyktiga. Grundfrågorna som ställs är existentiella: vad blev det av ungdomens drömmar och förhoppningar? Vad är på riktigt viktigt? Ska vi följa konventionerna och leva för andras värderingar och förväntningar?

Med start i det glada och blommiga 1970-talets ungdomliga optimism och framåtanda får vi följa Kias (Linda Zilliacus) och Kaides (Sampo Sarkola) relation över decennierna. Ett förhållande som inte på något vis är självklart eller en dans på rosor. Livet händer, Helsingfors händer och världen händer. Zilliacus spelar en lyckad kombination av begär och integritet hos Kia. Sarkola låter i sin tur Kaide åldras med värdighet och lugn, då ungdomskärlek blir kärlek på äldre dar.

När de träffas är Kia en glad och flörtig skådespelarstuderande, Kaide en mer tystlåten ung man som vill bli författare. På väggen Lenin och Patti Smith. I korta scener läggs år till år.

Dialogen är snärtig, referenserna till dåtidens mode, musik, litteratur haglar. ”Klassiska” finlandssvenska institutioner – inte minst Lilla Teatern själv – får sig olika verbala kängor. Igenkänningsfaktorn hos publiken är uppenbarligen hög – åtminstone om jag tolka nivån på skratten rätt. För detta är en pjäs som vinner på att man är insatt i det finlandssvenska rummet och strukturerna i Helsingfors och högst antagligen att man var barn av sin tid anno dazumal.

Pjäsen använder sig av och leker med tidstypiska markörer, inredning och klichéer, slagorden, musiken, 1980-talets punkfrisyrer. En extra eloge för musiken i föreställningen, som kryddar de korta scenerna. Om man tog ett skutt till 2017, så vore en Spotifyspellista för föreställningen på sin plats.

Inte att förglömma är också den brokiga skaran av Kias och Kaides vänner och familj, som löper in och ut ur pjäsen och utgör en tydlig och absolut nödvändig fond för Kia och Kaides relation. Kajsa Ek, Samuel Karlsson, Iida Kuningas, Matti Raita och Joachim Wigelius spelar alla flera olika karaktärer, som inte minst visar Helsingfors och tiden i förändring, och samtliga gör det mycket skickligt. Ledorden är systerskap och broderskap. Man står upp för och hjälper varandra, precis som i kollektiven de en gång bodde i.

Som bekant finns det också ett Svenskfinland utanför Ring III:an, som i föreställningen behandlas alltför löjeväckande och stereotypt. Kaides flytt till Österbotten och familjebildande med Lisebeth schabblas bort.

Helheten är dock en underhållande, mångdimensionell och bitvis dråplig helaftonsföreställning för den som vill ha ett stycke finlandssvensk samtidshistoria, som utgår ifrån ett helsingforsiskt perspektiv och där högt kulturellt och socialt kapital är av största vikt.

Ylva Larsdotter

Retro. Text och regi: Joakim Groth. I rollerna: Linda Zilliacus, Sampo Sarkola, Iida Kuningas, Samuel Karlsson, Kajsa Ek, Matti Raita, Joachim Wigelius. Scenografi och dräkter: Markus Packalén. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Smink och peruk: Henri Karjalainen. Lilla Teatern, premiär 1.2.

Berghälls anarkistiska förflutna

Rundvandringen Det anarkistiska Berghäll ger en unik inblick i anarkismens  långa anor i Helsingfors, rapporterar Janne Nyström.

Att Helsingforsstadsdelen Berghäll och den anarkistiska rörelsen har starka band kommer knappast som en överraskning, men många känner kanske inte till hur långt bakåt denna tradition sträcker sig. Anarkismen fick fäste redan i slutet av 1800-talet i Alli Tryggs så kallade folkhem, som låg där nuvarande Alli Tryggs park ligger. Folkhemmet bjöd bland annat på ett bibliotek och en möteslokal. Alli Trygg var en from kristen som kämpade för nykterhet, men även för arbetarnas och kvinnornas rättigheter – enligt vår guide på rundvandringen Det anarkistiska Berghäll skulle man kunna kalla henne för en tidig feminist. I folkhemmet grundades på 1890-talet Sörnäs arbetarförening – hela Berghäll kallades på den tiden för Sörnäs – i vilken flera framtida anarkister kom att vara aktiva, även om flera av dem ännu på den här tiden var någon form av teosofer.

I början av 1900-talet hade anarkismen nått ner till Hagnäs torg. Då talades det redan öppet om anarkister, även om termen användes främst som ett skymford. Kampen hade i det här skedet blivit beväpnad. I samband med Sveaborgsrevolten sommaren 1906, då det ryska manskapet på Sveaborg gjorde uppror mot sina officerare, uppstod även kravaller på Hagnäs torg då Rödgardister i ett försök att stöda revolten utlyste generalstrejk. För att upprätthålla strejken försökte rödgardisterna stoppa spårvagnstrafiken, och detta ledde till skottlossning och flera dödsfall bland skyddskårister som tillkallats av spårvägsbolaget för att hålla trafiken igång, då ryska matroser som deltog i revolten började skjuta skarpt mot dem. Till sist kallades ryska kosacker in för att lugna ner situationen.

Revolutionära rån

Även i övrigt gick det vilt till i Hagnäs på den tiden. Vid platsen för nuvarande Runda huset låg en bank som blev rånad i revolutionärt syfte av bland annat Karl Gustav Konrad Nyman, som senare blev apotekare i Kanada. Han var med i en grupp som kallade sig för Blodhundarna som utförde både mord och rån – i Ryssland var det vanligt att finansiera revolutionär kamp på det viset. Också stadsfiskalen Otto Albrecht blev nästan mördad då en bomb sprängdes i hans hus en natt. Det råkade sig dock så att han inte befann sig hemma vid tiden för explosionen och det har aldrig blivit klart vem som stod bakom dådet. Det kan mycket väl ha utförts av till exempel Finska Aktiva Motståndspartiet, som motsatte sig förryskningspolitiken och kämpade för självständighet. Många verkar samtidigt ha arbetat inom Socialdemokratiska partiet och dessutom ha varit hemligt involverade i det väpnade motståndet.

Det är klart att alla dessa inte kan kallas anarkister, eftersom många inte verkar ha haft en aning om vad den anarkistiska ideologin går ut på. I ett par fall är situationen dock en annan. Alfred Sarlin, som skrev under synonymen Asa Jalas, var en övertygad anarkist som bodde på Broholmsgatan. Han blev bland annat dömd till fängelse för majestätsbrott. Jean Boldt var likaså anarkist. Han bodde i någon av de nu rivna mindre villorna vid Fågelsången och blev bland annat känd för att ha ockuperat Nikolaikyrkan, den nuvarande Domkyrkan.

Från fågelsången fortsätter vandringen uppåt mot linjerna och vi gör ett plötsligt hopp i tiden, då vi stannar vid hörnet av Wallinsgatan och Andra linjen. Det var här som Finlands första punkrelaterade husockupation ägde rum, då det legendariska trähuskvarteret Kill City ockuperades år 1978. Påföljande år revs huset, men här huserade många kända artister som Hanoi Rocks, Pelle Miljoona och Maukka Perusjätkä, och huset förevigades även i filmen Raka spåret, gosse! (Täältä tullaan, elämä!) från 1980. I filmen får vi även se Kill City rivas.

Ovälkommen predikan

Vi gjorde ännu en avstickare bakåt i historien, då vi gick förbi Berghälls kyrka och fick höra om hur tolstojanerna hade predikat där. Arvid Järnefelt hade deklamerat att han tänker predika efter gudsmässan i Berghälls kyrka den tjugonde maj 1917. För att hindra honom från att tala fortsatte kantorn spela på orgeln. Trapporna upp till orgeln var avstängda med en låst dörr, men då gjorde Järnefelts anhängare en mänsklig pyramid, klättrade upp på läktaren och tvingade kantor Ilmari Krohn att avsluta sitt spelande. Järnefelt höll en kort predikan och sedan var incidenten över.

I närheten av Vasagatan fick vi på två ställen höra anekdoter från 1990-talet, då anarkisterna hyrde diverse källarlokaler där de ordnade möten som ofta slutade i öldrickande. Hela rundvandringen avslutades vid Aleksis Kivis gata, där en 5500 år gammal eka hittades på 1950-talet – den äldsta man har funnit i Finland. På frågan vad det har med anarkism att göra, ler vår guide och påpekar att samhället på den tiden var statlöst och politiskt sett relativt horistontellt.

Rundvandringen Det anarkistiska Berghäll ordnades i samband med Skuggbokmässan. Den planerades ursprungligen för den anarkistiska festivalen Svarta Berghäll, men på grund av populariteten ordnades den nu för en andra gång och det finns planer på en tredje rundvandring i framtiden.

Text: Janne Nyström
Foto: Helsingfors stadsmuseum

Ottos värld

claes-andersson-stilla-dagar-i-mejlans-webbGubbighet har blivit ett tudelat tillstånd. Från ett feministiskt eller ungdomligt perspektiv har ordet gubbe sedan länge med fördel använts som skällsord. Men gubbigheten har de senaste åren fått sina apostlar: främst Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove och Allan Karlsson i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vad som utmärker gubben som karaktär är bland annat förmågan att göra rätt för sig, att faktiskt stå upp för humanistiska och medmänskliga värden utan att för den skull göra avkall på sin vresighet. Detta kännetecknar också den i förhållande till Ove och Allan betydligt mer själfulla Otto i Claes Anderssons romaner Ottos liv från 2011 och den föreliggande uppföljaren Stilla dagar i Mejlans (2016).

Otto är en romankaraktär och romanerna om honom påhitt, även om Claes Anderssons självbiografiska skrivande tangerar huvudpersonens tänkande här och där. Den varma vänsterhumanismen, kärleken till jazz och klassisk musik samt funderingarna på författarlivet utgör en sympatisk grundvärme i karaktären, vilken ger honom utrymme att vara lite bitter emellanåt. Otto får till exempel brev från förlagets chef där de nya författarnas ”representativitet, karisma och sexighet” betonas och brevskrivaren accentuerar att just de egenskaperna är förutsättningarna för författares framgång på förlaget.

”Och visst är Otto en skröplig gubbe i jämförelse med dessa unga kvinnor, militanta, feministiska (bra på att skära upp män!), vackra, själv- och modemedvetna, talföra och suveräna särskilt i televisionen och i sina superintressanta bloggar på facebook och twitter och gud vet vad.

Några av dem är till råga på allt mycket bra författare!

Fan också! Helvetes helvetes helvete!”

Det är ett klokt val av Andersson att skriva i tredjeperson. På det sättet kommer han litet längre ifrån sig själv och kan vrida till Otto en aning. Rösten som talar till mig som läsare är omisskännligen Claes Anderssonsk. Den är både rytmisk och behaglig att följa samtidigt som den förädlar tankeinnehållet, inte sällan med poetisk skärpa: ”Det är aldrig för sent att få en nattsvart barndom”, står det i en av ”Bilderna” som avdelar de berättande kapitlen. Rösten är också vad som får utrymme, den yttre handlingen är minimal, inte förrän i slutet inträffar något.

Välgörande för mig som läsare är att Otto har levt och verkat under lång tid och därför för in ett tidsperspektiv på det som händer i nuet. Vad jag saknar är ett driv i de yttre skeendena, något som tar med mig in i fiktionen, något som sveper iväg mig till Ottos värld. Stilla dagar i Mejlans skulle kunna vara en fiktiv krönikesamling fram till den sista händelsen då boken för några sidor blir händelserik och sedan slutar. Jag vet inte riktigt vad en fiktiv krönikesamling tillför som inte en samling krönikor av Claes Anderson skulle generera.

Otto kommenterar dagshändelser och tänker på världen och på sig själv och sin omgivning. Han är sjuklig, det hör åldern till. Han är emellanåt grinig, även det ett ålderstecken. Han är underhållande i sin frustration, vilket är ett signum för gubbigheten i romaner. Som sina medgubbar i den humoristiska diktens värld är Otto humanistisk och medkännande i sin avighet inför det nya, vilket till syvende och sist gör de drygt 224 sidorna behagfulla att ta del av. 

Peter Nyberg

Claes Andersson: Stilla dagar i
Mejlans.
Förlaget, 2016.

Sönder

Julia Knežević
Julia Kneževič.
I mötet med skönlitteratur framträder vi väl alla som en homo ludens, den lekande människan. Jag läser Jack Kerouacs On the Road och beter mig som en dåre under en tid, inspirerad av Dean Moriarty. Jag läser Brideshead Revisited av Evelyn Waugh, och den ena dagen leker jag en dekadent Sebastian och är på allmänt ”contra mundum” humör, nästa dag är jag hans syster Lady Julia Flyte, leker aristokrat och mumlar ”Orphans of the Storm” varje gång jag befinner mig på en båt.

Jag noterar att jag under det senaste året lekt som en liten katta. Kanske jag är inne i nån sorts krisperiod där mitt behov av eskapism är onormalt stegrat. Nu i somras lekte jag Sönder (1929–1930). Jag begeistrades direkt av Henry Parlands akuta fotografiteori: ”Landskapsbilderna hava alltid en viss pretention på att vara konstnärliga, vilket en fotografi [observera utrum genuset] enligt min åsikt varken bör eller kan vara”. Och roas av hans självförsjunkna och fanatiskt detaljerade avhandling ”(om framkallning av Veloxpapper)”, som bokens parentetiska undertitel lyder. Och drivs till och med att posta en ointressant fotografi! jämte ett citat från Sönder på Facebook: ”Det skulle vara ett ofelbart sätt att bliva vansinnig, om icke fotografierna skulle hava en så kort livstid och redan efter några timmar från en livslevande situation förvandlas till en likgiltig och ytlig reproduktion av någonting som man inte ens bryr sig om att konstatera.”

Men den egentliga Söndersommarleken försiggick på en ”holme på högra sidan om staden”, vilket jag finner så lustigt, att han med vetenskaplig noggrannhet skriver ”Om fotografering och framkallning av kopior”, men anger geografiska platser med höger och vänster. Den omedelbara associationen är ju Rönnskär, om man tittar mot havet. Men står man med ansiktet mot stan kunde ju holmen på högra sidan om staden vara Blåbärslandet.

Hursomhelst tog jag båten till Rönnskär en het dag i juli. Jag lekte Henry Parland i badhytten där jag klädde om, lekte densamme när jag gick på stranden och ”sam” ute i havet. Men väl tillbaka på stranden började jag också leka den där tokiga Brigitte, grävde ner mina ben i sanden, för att plötsligt springa tillbaka till havet. Av och an. Men sen har jag ju också läst in mig själv och min omgivning i Ami, och lekt henne denna sommar, och känt en rasande svartsjuka på den slampiga Brigitte. Och varit jävligt sur på Henry för att han i fantasin ”tillbragte natten på badstranden tillsammans med Brigitte.”

Boken, som inleds med ett kärleksbrev till Ami, skulle ju för fan handla om Ami, men så avslutar Henry med sin vision av en ”solflimrande simstrand framför sig och på den Brigitte i simdräkt grävande ner sina ben i sanden.”

Och jag undrar hur Ami skulle ha känt sig om hon läst det underliga kärleksbrevet som sedan mynnar ut i en roman i vilken Henry försöker konstruera henne utan att förfalla till ikonmåleri. Kanske hade Ami sist och slutligen blivit smickrad av att Henry skrev en bok om henne. Kanske hade hon känt sig något upplyft till ett helgon, trots att Henrys avsikt är att klä av henne den helgonbild som ofta attribueras unga döda människor: ”Jag måste slå sönder denna helgonbild, ty det är inte du”. Men också förbryllad och indignerad av Henrys fantasier om den Brigitteska najaden. Var det ändå något horaktigt Henry saknade i mig?, kanske Ami hade tänkt. Var det därför Madonnabilden skulle söndras?

Genom hela romanen brottas Henry med alla sina konstruktioner, och han blir aldrig färdig med sin slutliga framkallning av Ami. Det är först i epilogen, som utspelar sig ”i den lilla utländska staden” han kommer på idén att ”komplettera Amis porträtt med några drag av Galja”, en ”grant målad ryska, som ägde en respektingivande aptit och drack som en underofficer”. Och vad skulle Ami ha tyckt om den idén? Frågan saknar svar. Sönder är en enigmatisk bok.

Å andra sidan är alla texter något gåtfulla, vare sig det handlar om brev, Facebook-uppdateringar, dikter, små notiser. Jag finner alla texter i viss mån obegripliga. Men jag tror det beror på att ”text” helt enkelt är svårt. Och jag hävdar att människan i grund och botten inte är särskilt bra på att skriva. Inte är människan heller bra på att läsa, eller snarare förstå det hon läser. Jag tänker mig att orsaken som ligger bakom detta är att under Homo Sapiens 200 000 år långa historia, så är det bara under de senaste 5 500 åren hon fört sig med ett skriftsystem. I relation till sin historia är människan som vi känner henne i allra högsta grad en nybörjarskribent och en osäker läsare.

Det tycks också mycket lättare att intuitivt ta till sig musik, människan har väl hummat och flöjtat och trummat långt innan hon ens talade. En häst avbildad i en grotta kommer också fram på ett mer omedelbart sätt än en skriftlig beskrivning av djuret. Vad jag försöker poängtera är att vår hjärna egentligen fått minimal träning i skrivandets och tolkandets konst.

Fast tolkning ju är ett oändligt projekt. Men jag kontemplerar ändå möjligheten att vi upphöjer obskyra, underliga och instabila texter till mästerverk för att dölja vår skamsenhet över att vi egentligen inte fattar det vi läser.

Det finns en viss tanke jag försöker klä i ord genom dessa utsvävningar. Försöker framkalla nån sorts tolkning av det skrivna ordets hemlighet. Försöker förstå hur det kan komma sig att jag så fullständigt kan njuta av T. S. Eliots The Waste Land, fast jag inte begriper ett jota av dikten. Försöker anlända till en förståelse av varför jag blir så hänförd av Sönder, en ofärdigställd roman vars författare kanske aldrig ens själv lyckades tolka.

Men där sitter jag dock, på Rönnskär och leker bort en eftermiddag med Henry, Ami och Brigitte, som i en gigantisk sandlåda. Och är tacksam för att Henry Parland för snart nittio år sen, där långt borta i Kaunas, skrev sig in i den finlandssvenska modernismen. Säger skål! för att hans Sönder utvidgat mitt sociala fantasiliv, bjudit på ett triangeldrama på en plage. Tolka nu sen det! Liksom jag försöker tolka en anteckning jag skrivit åt mig själv mitt på natten; ”Mr J, assassin Job!”

Julia Kneževič
är doktorand