Trassel
Aldrig har det varit så svårt att skriva ett sista ord till Ny Tid. Hjärnan är ett trassel vilket i och för sig inte är konstigt. De senaste månaderna har största delen av min lediga tid gått åt till att samla just trådar, plocka ihop brottstycken ur bloggar och nätdiskussioner, läsa insändare i hopp om att det skall ge mig en helhetsbild av de aktuella fenomenen. Först gällde det fusionen av de två stora finlandsvenska bokförlagen. Beslutet fattades bakom lyckta dörrar. Oron och farhågorna tog sig olika uttryck, men det var för sent att påverka såväl processen som utgången av fusionsplanen.
Skjuta hare
Egentligen borde jag skriva en pjäs. Eller pjäsen är redan skriven, men att skriva är att skriva om. Jag jobbar i varv och är på väg mot mållinjen för tredje gången. Skrivmotståndet är påtagligt och lite annorlunda idag – istället för att bli trött, känner jag mig djärv och fräck. Och medan jag susar ner för den branta backen mot Tölöbibba dyker en mening upp i huvudet – how to kill a rabbit.
Gud och konsten (att vara mänska)
I augustikvällen sitter vi ute på terrassen och pratar om Gud. Efter en trevande början formar sig samtalet, orden kräver både för- och eftertanke. Vi anstränger oss att finna definitioner som är exakta. Gud är kärlek. Gud är frihet. Gud är som begrepp svårt att ringa in – liksom kärlek, lycka och frihet hör det till de ord som snabbt blir dömda och oftast missförstådda. Vi talar också om svårigheten att ta ett laddat ord som Gud med i samtalet, särskilt i ”intellektuella” kretsar. (Sen funderar jag på vad intellektuell egentligen innebär, vilket tyder på min egen begränsning och rädsla att tala om ”fel” saker). Vi anstränger oss att definiera och delvis acceptera de missförstånd som är förknippade med Gud. Läs mera
Möte på gräsrotsnivå
Apropå migration och att möta de få som landar i Finland.
Vad tror du att det hände sen?
Jag fick möjligheten att för flera år sedan dra en kurs för nyfinländska kvinnor i Kassandras regi. Vi hade inget givet gemensamt språk, men vi hade två långa veckoslut, ett utrymme och viljan att mötas. Inom ramen för Monita-projektet och på Ritva Siikalas initiativ träffades tjugotvå nyfikna kvinnor från tolv länder och fem världsdelar för att utforska varandras verklighet, minnen och drömmar. Vi hade improvisation och drama som utgångspunkt och verktyg. Första dagen trädde vi in i varandras barndomslandskap, bjöd in två eller tre kamrater för att leka. Barnens lekar i Somalia, Colombia, Indien eller Finland skiljde sig de facto inte mycket från varandra. Och genom leken öppnades dörrar till okända världar där vi an efter också kunde erinra oss familj, syskon, vardagens ritualer och den närliggande omgivningen på imaginära platser.
