Etikettarkiv: Henrika Andersson

I förändringens tid

Henrika Andersson
Henrika Andersson.
I förändringens tid knyter sig en näve i magen. Orosfågeln fladdrar i mitt bröst. Framtiden är oviss, som alltid. Men i förändringens tid är det svårt att lita på någon. De som skulle leda vårt land, de utvalda invalda; hur ska vi kunna lita på den som bryter sitt löfte? Knappt att jag längre litar på mig själv. Därför skyndar vi allt snabbare, jobbar allt mer, för att slippa frågorna. Barnen jagar pokemon och vi ropar att det är så bra att de äntligen rör på sig.

Orosmolnen hopar sig. Senast på natten tvingas jag stanna upp. Hotbilder som flimrar förbi: förfall, ensamhet, staden som krigszon, de som har och tar och de som inte hör till. De vilsna och rädda förvandlade till vargar.

En annan hotbild: Hur jag själv glöms bort. Underordnas, inte räknas, inte behövs i ett samhälle där kulturen och litteraturen blivit förströelse. Där kunskap ersatts med tävlingar och ett aldrig sinande behov av att tillfredsställa egot. Där döden inte får synas och allt som avviker är fel och fult. Det kollektiva samvetet har ersatts av glansbilder på selfiegenerationen.

I förändringens tid matar vi rädslan och stänger vår dörr. Också vi som vet att det är fel. Pengar göms undan, för varför skulle just jag betala skatt då alla andra …

Vi avslutar inte längre våra meningar. Vi glömmer vad vi menade.

Det är mycket vi glömmer i förändringens tid. Snart knackar främlingen på vår dörr. Snart sveper mörkret in och vi måste skynda oss. Skydda oss. Från vad? För vem? Livet självt?

Jag packar ryggsäcken och reser runt i lågstadier. Berättar historier och läser högt ur Nagu-nalle. Barnen sitter tysta, vi finner tröst och glädje i berättelserna. Deras ögon lyser och när jag frågar vad följande bok kunde handla om, har deras entusiasm och fantasi inga gränser. Jag hinner inte ens äta på matpauserna. Att möta barnen är utmattande men framför allt balsam för min oroliga själ.

Annat som helar: Vänner. Poesi. Att stanna. Att våga gråta. Försöka påverka. Inte ge upp. Bejaka och se verkligheten som den är. Och därefter skratta. Påminnas om att vi trots allt är stjärnstoft.

Henrika Andersson
är författare och regissör
Bild: Under vågen utanför Kanagawa av Hokusai

Nagu-nalle flyr till skärgården

nagunalle-vatten-webbGrundhistorien har vi alla hört förut. En ny person av typen gullig anländer till familjen och leksakerna känner sig hotade. I Henrika Anderssons senaste kapitelbok Nagu-nalle på djupa vatten är det den mjuka kattungen Morris som anländer till familjen Sandberg. Katten klöser och fräser och släpar iväg de minsta ur leksakslådan och Nagu-nalle, som tidigare figurerat i böckerna Nagu-nalles egen bok och Nagu-nalle, min amour, hamnar i ett skåp tillsamans med fjolårets glögg.

Berättelsen har ett driv och när ett av de inledande kapitlen högläses för ett barn i bekantskapskretsen sitter han som paralyserad, även om han är yngre än den tänkta målgruppen på 6–9 år, och efter en stund mest tycker om att titta på bilderna av katten. Det är Christel Rönns som gjort de svartvita illustrationerna, som är underhållande trots sin enkelhet och kompletterar texten utmärkt väl. I sina bästa stunder väcker helheten liknande glada känslor som Barbro Lindgrens och Eva Erikssons Vems lilla mössa flyger?.

I detta leksaksäventyr berättar Nagu-nalle om hur han tillsammans med ormen Olle, leoparden Lala och marsvinet Frille flyr till en även utanför berättelsen existerande plats för att få vara ifred för katten. Platsen i fråga är Nagu, och miljön blir i det avseendet ytterst finlandssvensk, eller snarare vad som ofta uppfattas som finlandssvenskt. Bokens Nagu är platsen där Nagu-nalle får uppmärksamhet och de allt äldre barnen kan tillåta sig att vara barnsliga igen. Tanken på sommarstugan som en frizon från vardagen där ”till och med regnet är roligt” och som en utopi där inget ont kan hända, är nog inte så främmande för många finländare. En stor del av berättelsen utspelar sig dock ombord på segelbåten Snarken, vilket innebär äventyr med stormar, sjösjuka och den lite stränga kaptenskan vid rodret.

Det är med hjälp av konstnärskvinnorna Elli och Pi som Nagu-nalle och vännerna åker mot Nagu och det är inte heller svårt att läsa kvinnorna och deras dialog som arketypiskt finlandssvenska, samtidigt som de representerar en alternativ familjekonstellation i förhållande till den typiska ”stora familjen” som Nagu-nalle tillhör.

Beskrivningarna av båtlivet har hög mysfaktor vid sidan av äventyrligheten, och till berättelsens förtjänster hör också att den är full av lyckade liknelser såsom ”[f]ullmånen lyste som ett smöröga på himlen”, vilka både barn och vuxna kan ta till sig och häpnas över. Nagu-nalle på djupa vatten är i det stora hela en underhållande bok om vänskap, känslor av utanförskap och längtan till sommarstugan, men också ett maritimt äventyr. Ingredienserna är bekanta från många andra böcker, men berättelsen känns ändå ny. Det är nog många som kunde njuta av Nagu-nalles äventyr, inte bara en regnig sommardag.

Text: Janina Öberg
Illustration: Christel Rönn

Henrika Andersson:
Nagu-nalle på djupa vatten.
Illustrationer av Christel Rönns. Schildts & Söderströms, 2016.

Frågor om godhet

Sällan har man med större fog kunnat säga att en pjäs ligger rätt i tiden än ifråga om Wasa Teaters första premiär i år. Mattias Anderssons Acts of Goodness är brännande aktuell teater om svåra frågor.

Vi möter här situationer som är bara alltför välkända i dagens konfliktfyllda värld med aldrig sinande flyktingströmmar: drunkningsolyckor på flyktingbåtar i Medelhavet, romska tiggare, våldsamma slagsmål, med mera.

Ändå skrevs Acts of Goodness innan höstens flyktingkatastrof fick sin historiska omfattning, och den har en mycket speciell tillkomsthistoria. Mattias Andersson, mångfaldigt prisbelönt dramatiker-regissör, har sammanställt pjäsen på basen av hundratals intervjuer som han gjort med ungdomar runtom i Europa. De fick alla frågan ”vad är en god handling?” Längre och kortare sanna berättelser från dagens Europa fogades så samman till en tät pjäs, som presenterar och undersöker handlingar som vi anser vara goda. Andersson som arbetar på Backa Teater i Göteborg, där Acts of Goodness hade urpremiär, har tidigare använt samma metod med insamlat intervjumaterial i The Mental State of Gothenburg som hade premiär 2006.

Den aktuella pjäsen undersöker begreppet godhet, pekar på godhetens nödvändighet men också på dess komplexitet. Bakom den goda handlingen kan ligga dolda agendor, som inte alltid är så goda. Viljan att hjälpa kan gå över styr och paradoxalt nog tvingas på människor med våld.

Pjäsens berättelser återges av röster både på svenska och på andra europeiska språk, som en bild av vår världsdels mångfald. En del av berättelserna gestaltas sceniskt, andra inte. Flera av historierna får i det dramatiska flödet en särskild pregnans. Mannen som ligger slagen, blödande på gatan i bara kalsongerna blir hjälpt av en förbipasserande, som ger sina egna kläder till honom. Men strax kastas rollerna om, och hjälparen blir i sin tur den hjälptes offer, slås brutalt ned och får kläderna stulna. Scenen upprepas fram och tillbaka, tills den ena av dem vänder skeendet genom att ångra sin handling.

Så har vi kvinnan som vill hjälpa den romska tiggerskan genom att bjuda hem henne. Där eskalerar hennes hjälpvilja med ens till något som liknar en våldshandling. Tiggerskan som skall ”hjälpas” utsätts för ett tvångsmässigt givande som avslöjar giverskans egna problem. Genom detta vändande på förövare-offer-rollen gestaltar pjäsen godhetens komplexitet.

Den välfungerande, strama regin står Henrika Andersson för. Hon har gjort ett gediget arbete med personregin, för alla roller blir jämlikt starka och spelas genomgående med övertygande engagemang. Den avskalade scenografin av Katrin Brännström med flyttbara boxar understryker stramheten. Mängden stenar som ingår i rekvisitan blir symboler för den enskilda människans samvete, bördor att bära. I föreställningens slut ges också en sten till en av åskådarna.

Pjäsens problemställningar och konfrontationer manar till självrannsakan hos åskådaren. Hur handlar jag själv? På vilket sätt är jag villig att hjälpa, är jag redo att avstå från någon egen fördel? Vilka är mina innersta motiv?

I denna appell ger Acts of Goodness kraftfull relevans åt pjäsens komplexa frågeställningar. Den starka regin och de fina skådespelarprestationerna placerar Acts of Goodness i angelägenhetsklass nummer ett.

Text: Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Acts of Goodness
av Mattias Andersson.
Regi: Henrika Andersson.
Scenografi: Henrika Andersson/Katrin Brännström. Kostym: Katrin Brännström.
Ljus: Mats Antell. Ljud: Tim Stratton.
Mask: Anna Vesterback.
I rollerna: Johan Aspelin, Kajsa Ek,
Linda Mattsson, Tove Qvickström, Marco Luponero, Henrik Heselius.

Tacksamhet

Jag stiger in i tystnaden och börjar dagen med en kort meditation. Föreställer mig två små hjärtan som vaknar till liv i mina handflator. När händerna vaknat väcker jag upp fler hjärtan; vid handlederna, armbågarna, axlarna, bröstet. Höfterna bråkar, det tar en stund att finna liv bortom smärtan och stelheten, från knäna ner till vristerna är det lättare och snart pickar och pulserar kroppen av liv. Jag ber en bön till jorden, himlen och vindarna, till gudarna med tusen namn. Sedan bjuder jag mig själv på tio minuter vildskrift där tanken och orden får löpa fritt, en uppvärmning inför själva arbetsdagen.

Fortsätt läsa Tacksamhet

Snailmail

Riktiga brev är en gåva:

Ännu för tio år sedan kunde en julivecka innebära ett saldo på fem brev (både till och från undertecknad). I dag går jag till postlådan utan annan förhoppning än att finna tidningen och möjligen ett reklamblad inneslutet i ett kuvert. Brevet är intressant nog riktat till bästa eller kära … följt av, ”vi har glädjen att erbjuda dig” (både det ena och det andra). I det skedet har jag tappat intresset trots att brevet gör sitt yttersta att efterlikna sin förebild.

Fortsätt läsa Snailmail