Etikettarkiv: Hillary Clinton

Hur Breitbart satte tonen för USA:s presidentval

USA:s presidentval 2016 ruskade om den amerikanska politiken i dess grundvalar. För att förklara Donald Trumps oväntade valseger började medierna genast leta efter tecken på yttre påverkan – teorierna sträckte sig från ryska dataintrång till falska nyheter, ”fake news”.

Vi erbjuder en mindre sensationell men kanske mer oroande förklaring: vår egen studie, som granskade över 1,25 miljoner nyhetsartiklar som publicerades på internet mellan 1 april 2015 och valdagen den 8 november 2016, visar att ett nätverk av högerorienterade medier med stadig förankring kring den högerextrema sajten Breitbart News Network utvecklades till ett tydligt och avgränsat mediesystem, som huvudsakligen använde sig av sociala medier för att sprida sitt ultrapartiska perspektiv på omvärlden. Denna Trumpvänliga mediesfär verkar framgångsrikt ha satt agendan för det konservativa medielandskapet i USA, men utövade även ett kraftigt inflytande på mediernas bredare mittfåra, speciellt i deras bevakning av den demokratiska motkandidaten Hillary Clinton. Högermedierna lyckades alltså till en viss del dra de traditionella medierna i USA högerut.

Polarisering högerut

Farhågor kring politikens och mediernas polarisering har uttryckts under en längre tid, men vår undersökning visar att polariseringen som skedde inför valet var assymetrisk. De personer som stödde Hillary Clinton följde inte bara vänsterorienterade medier, utan även de traditionella medierna, som fortsättningsvis var de populäraste nyhetskanalerna bland allmänheten. Men den Trumpvänliga publiken å andra sidan följde nästan uteslutande kraftigt polariserade nyhetsmedier på högerkanten som har vuxit fram på väldigt kort tid. Många av dem är grundade efter presidentvalet 2008.

Angrepp mot integriteten och professionaliteten hos motståndarsidans medier var också ett centralt tema för den högerorienterade mediesfären. Men flera av de mest delade nyheterna kan bättre beskrivas som desinformation än som ”fake news”. Snarare än att förmedla helt falska nyheter, det vill säga fullständigt uppdiktade rapporter, kombinerade de avsiktligt sanna och delvis sanna påståenden till ett budskap som i grund och botten var vilseledande. Denna verksamhet formade under valkampanjens gång det högerorienterade mediasystemet till en internt sammanhängande, relativt isolerad informationsgemenskap, som förstärkte en gemensam världsåskådning bland konsumenterna och skyddade dem från journalistik som utmanade dess teser. Dominansen av den sortens material har skapat situation där presidenten kan berätta för sina anhängare om ”händelser i Sverige” som aldrig har ägt rum, och presidentens rådgivare Kellyanne Conway kan referera till den påhittade ”massakern i Bowling Green”.

Teknologin är inte boven

Illustration: Karstein Volle.

När vi kartlägger mediekällorna ser vi att Breitbart framträder som centret för ett tydligt högerorienterat medialt ekosystem, omgivet av Fox News, the Daily Caller, the Gateway Pundit, the Washington Examiner, Infowars, Conservative Treehouse och Truthfeed.

Vår analys utmanar det förenklade narrativet att det är internet som teknologi som fragmenterar offentligheten och polariserar åsikterna, genom att skapa filterbubblor eller låta oss läsa ”The Daily Me” (Dagens Jag, ett uttryck myntat av forskaren Nicholas Negroponte som avser ett nyhetsflöde som är helt anpassat till läsarens personliga preferenser, övers. anm.). Om teknologin hade varit den huvudsakliga kraften som drev oss mot en ”post-sanningsvärld” skulle vi rimligtvis se ett symmetriskt mönster både till vänster och höger av det politiska spektret.

Istället ledde de olika politiska lägrens interna politiska dynamiker till olika sorters mottagning och bruk av teknologi. Medan Facebook och Twitter tillät högerorienterade medier att kringgå de traditionella mediernas portvaktsroll, så motsvarades detta inte av någon liknande utveckling på vänsterhåll.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Twitter. Deras placering bestäms av hur ofta två sajter delades av samma användare under samma dag, vilket representerar i vilken utsträckning två sajter lockar samma publik. Färgerna representerar hur ofta läsarna delade tweets av Clinton eller Trump under valkampanjen. Färgerna representerar med andra ord läsarnas politiska beteende, och bygger inte på analys av sajternas innehåll. Mörkblå sajter lästes av åtminstone fyra gånger fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, mörkröda sajter av fyra gånger fler Trumpanhängare. Gröna sajter delades ungefär lika mycket av båda kandidaternas anhängare. Ljusblå sajter delades av Clintonanhängare över Trumpanhängare i proportionen 3:2 eller mer, ljusröda sajter delades av 3:2 fler Trumpanhängare. (Klicka för större bild.)

Bubblan finns – till höger

Storleken på de noder som representerar traditionella professionella medier som The New York Times, The Washington Post, och CNN, omgivna av the Hill, ABC och NBC, visar att de här medierna lockade en särskilt stor publik. Färgen visar oss att de traditionella medierna besöktes av fler Clintonanhängare än Trumpanhängare, och deras närhet på kartan till mer tydligt demokratiskt partitrogna medier – som Huffington Post, MSNBC, eller the Daily Beast – antyder att de som följer medier som är kopplade till Demokratiska partiet också tar till sig innehåll från de traditionella ”neutrala” medierna. Det politiska läger som samlades kring Breitbart befann sig tvärtom längre bort från mittfåran och saknade noder som återkopplade dem till de traditionella medierna.

I klartext betyder det här alltså att den så kallade polariseringen av debattklimatet delvis är en myt. Ingen avsevärd polarisering har skett på vänsterkanten, medan man på högerkanten kan se både en kraftig isolering och en tyngdpunktsskiftning åt det radikalhögra hållet.

Ett annat sätt att tolka denna asymmetri är att mäta hur populära webbplatser som läses huvudsakligen av den ena sidan av det politiska spekret är. Det finns väldigt få center-höger webbplatser, alltså sådana som skulle locka mest Trumpanhängare men också en betydande andel Clintonanhängare. Mellan det måttligt konservativa Wall Street Journal, som läses av ungefär lika många Clinton- och Trumpanhängare, och de kraftigt vinklade högersajterna vars läsare föredrar Trump framför Clinton med en andel på 4:1 eller mera, finns det bara en handfull webbplatser. Men vid den punkt där sajter uteslutande har partitrogna läsare skjuter antalet högersajter i höjden, och överstiger klart antalet uppenbart partiska vänstersajter. Och som motsats, då man startar från The Wall Street Journal (mitten) och rör sig vänsterut, sprids uppmärksamheten jämnare över ett flertal sajter vars läsare representerar en gradvis ökande proportion av Clintonanhängare i förhållande till Trumpanhängare. Och till skillnad från medielandskapet till höger finns det ingen dramatisk ökning vare sig i antalet sajter eller deras popularitet då vi rör oss åt det mer tydligt partiska hållet.

Den huvudsakliga förklaringen för en sådan asymmetrisk polarisering är mer sannolikt politik och politisk kultur än teknologin i sig.

I detta molndiagram visar storleken på noderna hur ofta de delades på Facebook. (Klicka för större bild.)

Nykomlingar utmanar Fox

En anmärkningsvärd aspekt av högerns mediala ekosystem är hur nytt det är. Av samtliga nyhetskanaler som Trumpanhängare föredrog så är det enbart New York Post som existerade då Ronald Reagan valdes till president år 1980. Då Bill Clinton blev president 1992 var det bara Washington Times, Rush Limbaugh, och möjligtvis Sean Hannity som hade hunnit ansluta sig till skaran. Alex Jones vid Infowars startade sitt första opinionsprogram i radio år 1996. Fox News grundades inte förrän 1996. Breitbart grundades 2007, och de flesta av de större noderna inom högerns mediesystem har grundats efter det. Utanför högerflygeln visar kartan att läsarna visar stor uppmärksamhet för traditionella journalistiska medier blandad med spridd uppmärksamhet för nya eller partitrogna medier, eller enbart nätbaserade medier.

Under primärvalskampanjen etablerades ett mönster av hyperpartiska angrepp som riktade sig mot alla Trumps motkandidater men också mot de medier som inte stödde Trumps kandidatur. I vårt material ser vi att i de mest delade artiklarna under primärvalssäsongen, och i de månatliga mediekartläggningarna under dessa månader, blev Jeb Bush, Marco Rubio, och Fox News föremål för angrepp.

Kartan för februari månad visar till exempel Fox News som en mindre nod som befinner sig rätt långt borta från den Breitbart-dominerade högern. Det betyder att Fox News besöktes mer sällan än tidigare och senare under kampanjen, framför allt av personer som också uppmärksammade kärnan av Breitbart-centrerade sajter. Kartan för mars månad är liknande, och först under loppet av april och maj återställs Foxs besökarantal till tidigare nivåer.

Denna marginalisering av Fox News under våren 2016 sammanföll med Breitbarts långvariga angrepp mot kanalen. De 20 artiklar som toppar statistiken i det högerorienterade medielandskapet under januari rubriceras bland annat ”Trump Campaign Manager Reveals Fox News Debate Chief Has Daughter Working for Rubio” (Trumps kampanjchef avslöjar: Fox News debattmoderators dotter arbetar för Rubio). Generellt sett var Breitbarts fem mest delade artiklar där Fox News nämns ägnade att ifrågasätta Fox News trovärdighet som den huvudsakliga leverantören av nyheter för USA:s konservativa väljare. Artiklarna förknippar Fox News med immigration, terrorism, muslimer och korruption:

The Anti-Trump Network: Fox News Money Flows into Open Borders Group;

NY Times Bombshell Scoop: Fox News Colluded with Rubio to Give Amnesty to Illegal Aliens;

Google and Fox TV Invite Anti-Trump, Hitler-Citing, Muslim Advocate to Join Next GOP TV-Debate;

Fox, Google Pick 1994 Illegal Immigrant To Ask Question In Iowa GOP Debate;

Fox News At Facebook Meeting Is Misdirection: Murdoch and Zuckerberg Are Deeply Connected Over Immigration.

Dessa upprepade teman – sammansvärjning, korruption och mediaförräderi – är väldigt närvarande i de här vitt spridda rubrikerna som förknippar Fox News, Rubio och olaglig migration.

Då primärvalet var över visar våra kartor att Fox News återfick sin publik och integrerades närmare med Breitbart och resten av det högerorienterade medielandskapet. Den huvudsakliga måltavlan för högerflygelns medier blev istället samtliga traditionella medier.

Medan förekomsten av olika mediala källor inom högerns sfär varierar då man betraktar delningar på Facebook och Twitter, så är innehållet och den grundläggande strukturen, med Breitbart i dess centrum, stabil över alla plattformer. Infowars, och de likaså högerradikala sajterna Truthfeed och Ending the Fed, växer i betydelse i kartorna av Facebookdelningar.

Till och med under den högintensiva månaden innan presidentvalet bildar alla medier utanför det Breitbart-centrerade universet ett tätt sammanvävt uppmärksamhetsnätverk med traditionella massmedier och professionella källor i centrum. Högern i sin tur bildar en egen isolerad sfär.

Högerns fokus dominerade

De högerorienterade medierna lyckades även överföra sitt fokus på immigration, Clintons e-postskandal och övriga skandaler, till medielandskapets mittfåra. En analys av artiklar på satsnivå i samtliga delar av medielandskapet ger vid handen att Donald Trumps agenda – med starkt fokus på invandring och direkta angrepp mot Hillary Clinton – kom att dominera den offentliga diskussionen.

Bevakningen av Clinton fokuserade med överväldigande majoritet på hennes e-posthärva, följt av anklagelser om korruption i anslutning till familjen Clintons välgörenhetsstiftelse, och följde upp med rapportering om terrorangreppet mot USA:s konsulat i Benghazi. Bevakningen av Trump lyfte fram en del skandaler, men det mest framträdande temat i artiklar som fokuserade på Trump var hans främsta sakfråga, invandringen. Även hans påståenden om arbetsplatser och handel fick större uppmärksamhet än skandalerna kring honom.

Medan mittfårans mediebevakning ofta var ifrågasättande, kretsade den likväl kring den agenda som den högerorienterade mediesfären satte: invandring. Högerorienterade medier vinklade i sin tur immigrationsfrågor i termer av terror, brottslighet, och islam, vilket framgår av en genomgång av de mest spridda artiklarna på Breitbart och andra högerorienterade medier. Invandringen var nyckeltemat där Donald Trumps och Breitbarts agendor möttes; precis som Trump gjorde den till fokus för sin kampanj ägnade Breitbart en oproportionerligt stor del av sin bevakning åt detta ämne.

Bekämpa desinformation

Vårt material beskriver således ett nätverk av ömsesidigt bekräftande hyperpartiska sajter som återuppväcker det som Richard Hofstadter kallade ”det paranoida draget i amerikansk politik”, som kombinerar fakta tagna ur sin kontext, upprepade osanningar, och överdrivna slutledningar, i avsikt att konstruera en i grunden vilseledande världsbild. Termen ”fake news” (fabricerade nyheter), till skillnad från termerna propaganda och desinformation, antyder uppdiktat stoff skapat av apolitiska aktörer ute efter att tjäna en hacka på Facebooks marknadsföringspengar, och är en otillräcklig term för att beskriva vad som pågår. Genom upprepning, variation och cirkulation genom ett flertal närstående sajter gör nätverket sina påståenden bekanta för läsarna, och detta samspel med deras huvudsakliga narrativ skänker trovärdighet åt det otroliga.

En salig blandning av ogrundade påståenden och fakta sammanfogade av paranoida slutledningar är kännetecknande för majoriteten av det delade innehåll som kan spåras till Breitbart. Det vore ett misstag att avfärda de här artiklarna som ”fake news”; deras styrka bottnar i en blandning av verifierbara fakta, upprepningar av bekanta osanningar, paranoid logik, och en konsekvent politisk samordning inom ett ömsesidigt bekräftande nätverk av likasinnade sajter.

Bruket av desinformation inom partianknutna medier är varken nytt eller begränsat till den politiska högern, men isoleringen av de högerorienterade medierna från de traditionella journalistiska nyhetskällorna, samt fränheten i deras angrepp mot journalistiken i samordning med en lika frispråkig president, är ett tydligt och nytt fenomen.

Att återuppbygga grundvalen på vilken USA:s medborgare kan forma en gemensam uppfattning om vad som pågår i världen är en förutsättning för en fungerande demokrati, och det är den viktigaste utmaningen som pressen står inför i vår nära framtid. Vårt material antyder starkt att de flesta amerikaner, inklusive de som får sina  nyheter via sociala medier, också i fortsättningen konsumerar traditionella medier som följer professionella journalistiska konventioner, och jämför det de läser på partitrogna sajter med det som rapporteras på traditionella massmediers sajter.

För att uppnå detta måste traditionella medier omorientera sig själva och sin verksamhet, inte genom att satsa på klickjournalistik, utan genom att inse att de finns och verkar i en omgivning som är rik på propaganda och desinformation. Detta, och inte Facebook eller påhittade nyhetssajter, är den stora utmaningen under de kommande åren. Att möta denna utmaning kunde innebära början på en ny guldålder för den fjärde statsmakten.

Text Yochai Benkler, Robert Faris, Hal Roberts, och Ethan Zuckerman.
Översättning Lasse Garoff
Illustration Karstein Volle

Studien har tidigare publicerats i Columbia Journalism Review, och Ny Tid återpublicerar en redigerad version. 

Om data, modeller och känslor

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
Genom modeller kan du utvidga din makt i världen”, skriver datavetaren Cathy O’Neil i sin nyutgivna bok Weapons of Math Destruction. O’Neil talar förstås om datamodeller, det vill säga dynamiska och databaserade representationer av verkligheten.

Den här typen av makt har sedan presidentvalet i USA tillskrivits Donald Trumps valkampanj, efter att en artikel av schweiziska Das Magazin (och senare återpublicerad på engelska av Vice) utmålade företaget Cambridge Analytica och deras datamodeller som hemligheten bakom Trumps seger. I artikeln berättar psykologen Michal Kosinski hur han utvecklat en modell som baserar sig på korrelationen mellan gillningar på Facebook och psykologiska test. Modellen lär kunna förutspå människors beteende med stor precision och därmed skapa förutsättningar för att manipulera detta beteende.

Kosinski befarar i artikeln att Cambridge Analytica utnyttjade samma metod, men med mycket större datamängder, för att aktivera Trumps anhängare och passivera hans motståndare, vilket artikelförfattarna ansågs bekräftat av en presentation som företagets vd gav i höstas. Cambridge Analyticas rykte har vidare underbyggts av att företaget sålde tjänster till Brexit-kampanjen i Storbritannien och till republikanen Ted Cruz då hann vann stort i primärvalet i Iowa. Flera tidningar (bland annat Helsingin Sanomat) har följt upp med artiklar som målar upp en skräckinjagande bild av Cambridge Analyticas förmågor.

O’Neil var en av de första som ifrågasatte de här storslagna påståendena. Inte för att den här typen av modeller inte skulle vara ovanliga, utan för att alla använder dem, inte minst Hillary Clinton, som i sin tur byggde sin kampanj på massiva databaser från som samlats in av Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012 – även de extremt datadrivna. Logiken som drev den uppmärksamhetsekonomi som Google och Facebook gått i bräschen för sprider sig till allt fler livsområden. Extremt riktad marknadsföring (eller microtargeting) och algoritmer som försöker styra vår uppmärksamhet är idag en del av samma datadrivna verklighet som opinionsbildning genom arméer av fejkade användarkonton på sociala medier och förfalskade nyheter producerade på löpande band. Men trots det är det värt att granska paniken kring Cambridge Analytica i sömmarna.

I en artikel i Politico skriver Dave Gold, som jobbat med flera demokratiska kampanjer, att demokraterna egentligen har sin besatthet med data att skylla för sina förluster, inte bara mot Trump utan i ett flertal val under 2010-talet. Gold menar att all microtargeting är värdelös så länge demokraterna inte inser att Obama egentligen vann 2008 främst på grund av trovärdiga och känslomässigt engagerande berättelser. Gold hänvisar till forskning som påvisar att hjärnan bearbetar fakta genom att placera dem i narrativ, och att en berättelse bäst sjunker in om den aktiverar olika känslotillstånd. Vi känner genom olika berättelser.

Hur borde då skrämselhistorierna om Cambridge Analytica tolkas i det här ljuset? I de mest ängsliga artiklarna om företaget målas deras anställda upp som något slags marionettartister som styr människors åsikter i stor skala. Den typen av påståenden stöds inte av fakta och förlitar sig på en naiv bild av kommunikation. Tvärtom sade flera före detta anställda nyligen till Buzzfeed att största delen av skrytet kring företaget inte är mer än, ja, skryt och PR. Istället för att ge företaget äran för valsegern är det bra att skilja på de olika faserna av Trumps kampanj.

I styrkemätningarna under republikanska primärvalet besegrade Trump sina motståndare med breda marginaler. Det var långt innan han allierade sig med Cambridge Analytica i augusti 2016. Han förstärkte sin kraftfulla berättelse med sina erfarenheter från underhållningsbranschen, och framförde den för en politiskt desillusionerad väljarkår. Trump byggde sitt kampanjbudskap på rädsla, lite som Obama byggde sitt budskap på hopp. Känslomässigt kraftfulla berättelser placerade kandidaterna i världens blickfång. Om något så gav Trumps kampanj under de tidiga primärvalen prov på hur man kan klara sig utan massiva datamodeller.

Under hösten 2016, då Trump endast hade Clinton kvar som motståndare, verkar riktad reklam ha fått en viktigare roll i hans kampanj. Med hjälp av Cambridge Analytica lär Trumps kampanj ha passiverat Clinton-väljare i strategiska valdistrikt och aktiverat hans egna väljare i andra. Invånare i Little Haiti i Miami fick till exempel reklam om familjen Clintons biståndsorganisations misslyckade insatser på Haiti efter jordbävningen 2010. Det är omöjligt att säga vilket genomslag den här sortens insatser hade, men de kan förstärka ett redan kraftfullt budskap. Trump kopplade samman riktade budskap med en kampanj som redan toppade rubrikerna genom att behandla politik som en form av underhållning.

Inledningen av hans kampanj visar hur man kan klara sig med okonventionella eller knappa resurser då det politiska klimatet tillåter det. Slutet tyder däremot på hur viktiga datadrivna och riktade budskap är om man faktiskt vill vinna makten i ett betydande politiskt val. Inte nödvändigtvis avgörande – Clintons datateam var faktiskt större – men viktiga.

Den stora skillnaden är egentligen inte mellan Trump och Clinton utan mellan dem och oss som överhuvudtaget inte har tillgång till den här typen av resurser. För oss är konsekvensen av den accelererande ackumulationen av väljardata kombinerad med riktad reklam att kunskap om den känslomässiga och politiska terrängen i ett samhälle blir ojämnt fördelad.

Flera sociala rörelser har redan påvisat att vi visserligen kan skapa sociala smittor med enkla tumregler om hashtags, mindre datadrivna kampanjer baserade på knappa ekonomiska resurser, välgenomtänkta slagord och paroller med en förankring i en delad levd verklighet. Men vi saknar det maskineri som ger en tydlig bild av det politiska fältet. Vad värre är, kommer vi inte att ha insyn i hur vår politik motarbetas eftersom reklamen som används mot oss är riktad, inte något alla ser. Problemet med den växande kopplingen mellan jättelika dataresurser och smarta modeller är inte att demagoger kan utnyttja dem, utan att de hotar alla former av horisontell politik om vi inte klurar ut i vilken mån vi kan utnyttja dem och motarbeta dem. Modeller kan utvidga din makt i världen och bristen på dem kan minska den.

Mikael Brunila
är journalist

Vänsterns sista chans i USA

Bhaskar Sunkara
Bhaskar Sunkara.
Om den gångna månaden har visat oss något, så är det att Donald Trump har makt, men inte mycket mandat.

Vi måste se till att det fortsätter så – och vara på vår vakt mot den typ av dålig politisk strategi som kan hjälpa honom utveckla ett mandat. Presidentvalet i USA var en påminnelse om att Clinton-etablissemangets mix av socialliberal retorik och nyliberal ekonomi är ett svagt genmäle mot xenofobisk populism.

Anti-Trump-rörelsen bör inte bara rikta sin ilska mot fienden i Vita huset, utan också mot det misslyckade ledarskap som hjälpte honom att ta sig dit. Vi kan inte bygga en motståndsrörelse som är en fortsättning på generationer av impopulära ledare för Demokratiska partiet.

Alternativet måste komma nedifrån – och utan tvivel är protester som Women’s March en inspirerande start. Miljontals marscherade, många av dem sådana som aldrig deltagit i en protest tidigare. Men det är viktigt att vi också vet vad en bred rörelse som den här står för, inte bara vad den motsätter sig.

I åratal har jag och många andra representerat en splittring inom Demokratiska partiet, som tidigare verkade existera bara som ett begrepp: en klyfta mellan de socialdemokratiska kraven från partiets gräsrötter, och den teknokratiska nyliberalism som råder i dess topp. Bernie Sanders kampanj gav en tydlig kontur åt den här splittringen – den väckte ett ursinnigt motstånd mot clintonismen hos många som för första gången deltog i politiken. Än viktigare: den lade fram en alternativ politik. En helt ny generation av Sanders-demokrater håller nu på att förändra partiet inifrån.

De breda konturerna av en alternativ vänsterpolitik i Trumps era tar form. Socialister och andra skapar sociala rörelser kring substansfrågor och kompromisslösa krav på till exempel gratis högre utbildning och ett mänskligt hälsovårdssystem, och använder sig av lokalval för att sprida budskapet och utvidga den progressiva politikens bas i USA.

Trump verkar vara ute på hal is just nu, men situationen svänger lätt. Vi borde haja till då Sean McGarvey, ordförande för NABTU, den nordamerikanska byggfackcentralen, kallar sitt möte med Trump för det bästa mötet i hans liv. Vårt svar inom arbetarrörelsen måste vara att stöda den vanliga arbetarens kamp mot ledare som är redo att ge efter för löften om ens de minsta brödsmulor, och vi måste ställa samma krav också på andra liberala och demokratiska organisationer.

Den här hållningen kommer utan tvivel att föra oss på kollisionskurs med det demokratiska partietablissemanget. Och det finns all orsak att tro på att etablissemanget kan fällas. Vi har gått in i en omvälvande ny politisk era. Bara inom de senaste månaderna har tusentals personer gått med i vänsterorganisationer som Democratic Socialists of America, och miljontals personer försöker aktivera sig politiskt på lokalplanet.

Men gång efter annan har vi sett vad som händer då folk prioriterar kampen mot Fienden Nummer Ett framför alla andra politiska frågor. Trump är förkastlig och måste motarbetas, det vet vi alla. Men Bernie Sanders vänster och dess bundsförvanter är den enda rörelsen i USA som lägger fram idéer som en majoritet av invånarna i landet omedelbart kan ställa sig bakom: en klasskamp för arbete och rättvisa. Den visionen måste triumfera inte bara över Trump, utan också över det demokratiska ledarskapet.

I ärlighetens namn: den visionen kan vara det sista hoppet för en demokratisk politik i det här landet. Nu, mer än någonsin tidigare, behöver vi något att kämpa för, inte bara något att kämpa mot.

Bhaskar Sunkara
är chefredaktör för den amerikanska vänstertidskriften Jacobin Magazine. 
Översättning: Janne Wass

Politik och musik

Valkampanjer handlar som vi vet inte bara om politik, men att de i så hög grad handlar om musikaliska preferenser är kanske mindre bekant.

Musik är bland det bästa som finns, det tror jag många håller med mig om. Få saker kan skapa så starka känslor. Men hur stort inflytande har musik egentligen?

Det har visat sig att politiker inte bara pratar politik när det är valrörelse. De pratar också musik. Det finns många exempel på detta, både i tidningsartiklar och i form av spellistor på Spotify skapade av politiker. Men är det politikerna själva som väljer att prata om sina musikaliska preferenser eller är det på uppfordran av smarta kampanjstrateger? Och vad har politikernas musiksmak för inverkan på politiken?

Inför presidentvalet i USA dök ämnet återigen upp på agendan, bland annat i Musikguiden i Sveriges Radios P3. Hillary Clinton lade stort fokus på musik i sin valkampanj och reportrarna diskuterade den symboliska betydelsen av hennes låtval.

År 2001 intervjuade Frida Lindqvist ordförandena för alla svenska ungdomsförbund om musik i Aftonbladet Puls. Den då 25-åriga Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberalernas ungdomsförbund, berättade:

– Jag tycker väldigt mycket om soul- och jazzmusik. Techno, progg och politisk musik är det värsta jag vet.

Gustav Fridolin, 17 år och ordförande för Grön ungdom, nämnde Lars Winnerbäck som en typiskt grön artist, liksom också Peps Persson.

Gunnar Strömmer, 27, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund, tyckte det var svårt att hitta typisk moderatmusik. Det finns utan tvekan fler protestsångare på vänsterkanten.

Jenny, Lindahl, 27, från Ung Vänster höll med:

– Det finns massor av band som är uttalat vänster som till exempel Rage Against the Machine. Däremot har jag aldrig hört några band som spelar moderat-rock eller är uttalat höger, förutom Ultima Thule. Orsaken är nog att det är socialdemokrater och högerpartier som har makten i hela världen och musik handlar mycket om protest.

Mikael Damberg, 27, från Socialdemokraternas ungdomsförbund, tyckte att rap var lite sossigt:

– Precis som proggen har den nya rapmusiken ett politiskt budskap. Även om jag inte uppskattar all rapmusik så lyssnar jag på texterna, de säger mycket om ett Sverige som politikerna inte alltid känner till.

Enligt Magnus Berntsson, 26 år, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, fanns det gemensamma nämnare för vad KDU:are lyssnar på:

– På fester är mest dansmusik. Annars lyssnar många inom KDU på musik från den amerikanska västkusten.

Malin Svensson, 28 år, från Centerns ungdomsförbund, menade att många centerpartister brukar gilla ”Öppna landskap” med Ulf Lundell.

De unga politikerna fick i Aftonbladets artikel alltså berätta både vad de själva lyssnade på och vad som var typiskt för deras förbundssympatisörer. De frispråkiga formuleringarna i svaren visar på en ganska stor dos av uppriktighet och ungdomlig kaxighet. Frågan är vad som händer när man ställer liknande frågor till partiledare mitt uppe i en valrörelse?

***

I valrörelsen 2006 gjordes en koll av partiledarnas musiksmak i en artikel på MacWorld. Lars Leijonborg var kanske den som överraskade mest. En av hans favoritskivor var Kompisar från förr med Latin Kings. Han beskrev sitt val så här: ”Stilsäker betongförortsrealism. Dessutom gillar jag Dogge. Vi har träffats några gånger.” Lockar Leijonborg fler väljare med ett sådant uttalande?

Valåret 2010 bad Svenska Dagbladet de svenska partiledarna att skapa varsin Spotify-spellista som de skulle skicka in till redaktionen. Maud Olofsson valde då bland annat artister från sin bostadsort Robertsfors, såsom Sahara Hotnights och Frida Hyvönen. Mona Sahlin valde också många unga, svenska artister som Melissa Horn, Oskar Linnros och Veronica Maggio. I artikeln står det att alla skickat in spellistor utom Fredrik Reinfeldt. Som orsak ska han ha angett tidsbrist.

Senare måste dock Fredrik ha ångrat sig eller fått lite tid över. Spellistan finns nämligen med i en annan artikel om ämnet i musiktidningen Gaffa och ligger dessutom fortfarande kvar på Spotify. Den innehåller i princip bara svenska artister såsom Per Gessle, ABBA, Peter Jöback och flera låtar av Magnus Uggla. Samt, lite otippat, Ebba Grön med ”800 grader”.

Skribenten Andres Lokko ifrågasätter spellistorna i sin artikel – speglar de politikernas riktiga musiksmak eller är de ett försök att locka till sig ett visst slags väljare? ”Politikerna närmar sig musik som man gjorde på högstadiet, för att få ”tuffare kompisar”, skriver han i artikeln.

Claes Ericsson, doktorand vid Musikhögskolan i Malmö, som skrivit en avhandling i ämnet vid Lunds universitet menar att en gemensam musiksmak är viktig för känslan av samhörighet mellan människor. Olikheter kan skapa spänningar, säger Ericsson i en artikel på forskning.se:

”Jag har jobbat som musiklärare i många år och upptäckt att musikämnet är mycket värdeladdat”, säger han. ”Eleverna vet mycket om musik och vill absolut inte tulla på sina preferenser. Därför uppstår en speciell spänning mellan lärare och elever som inte finns i andra ämnen.”

Samma sak borde då gälla mellan väljare och politiker. Framför allt då kanske de unga väljarna.

Valåret 2014 gjorde Dagens nyheter en koll bland partiledarna om vad de lyssnade på under sommaren.

Stefan Löfvén sade sig lyssna på Miss Li. Jimmie Åkesson nämnde Lars Winnerbäck, artisten som Gustaf Fridolin många år tidigare ansett var typiskt grön musik. Den här gången uppgav dock Fridolin tillsammans med kollegan Åsa Romson att de lyssnar på Visby vokalensemble ledd av Rickard Söderberg. En flört med HBTQ-världen? Jan Björklund verkar vid den här perioden ha varit på gott humör. Han sade sig lyssna på Avicii och den ultimata pepplåten ”Happy” med Pharell Williams. Ser man genom Lokkos kritiska glasögon så kan man även här ana att partiledarna eventuellt väljer taktiska svar på sina frågor.

***

Aftonbladet vill inte vara sämre. År 2014 gör även Nöjesbladet intervjuer med partiledarna om deras favoritmusik. Där dyker Ulf Lundell upp igen. Från att ha varit en centerfavorit är nu Lundells album På andra sidan drömmarna ett av Stefan Löfvéns tre favoritalbum. Fridolin visar att han inte glömt bort Peps Persson och säger att Perssons skiva Hög standard är en av hans tre favoriter. Detta är till viss del anmärkningsvärt då musiksmaken enligt forskarna brukar förändras under livets gång. I Forskning och framsteg 2014 beskrivs en studie vid University of Cambridge som bland annat analyserar hur musiksmaken påverkas av de utmaningar vi har under olika livsskeden:

”Så kopplas till exempel ungdomens (12-19 år) frigörelse och identitetsskapande till en förkärlek för ’intensiv’ musik som punk och heavy metal, medan unga vuxnas (20-39 år) relationsskapande gör ’samtida’ genrer som soul och r’n’b lämpliga, och medelålderns (40–65 år) fokus på karriär och upprätthållande av nära relationer bäddar för den mer ’sofistikerade’ jazzen och klassiska musiken, samt den ’opretentiösa’ countryn.”

Trots det har Fridolin av någon okänd anledning hållit fast vid Peps Persson under nästan 15 år – i alla fall på pappret.

Jan Björklund fortsätter också i den här artikeln med att överraska. En av hans tre favoritskivor är nu Christina Aguileras Bionic. Också ”Happy” dyker upp igen. Den här gången är det Annie Lööf som lyfter fram den.

I Aftonbladet (2005) beskrivs en studie vid Texas University som visar att det finns ett samband mellan musiksmak och personlighet:

”Forskarna menar att man väljer musik för att förstärka sin självbild. De som anser sig vara sofistikerade lyssnar på klassiskt och de som vill verka tuffa vrider upp volymen och pumpar hårdrock i bilstereon.”

I artikeln passar Aftonbladet på att kommentera musiksmaken hos några vid tidpunkten aktuella personer, inklusive dåvarande presidenten i USA och statsministern i Sverige:

”Nyligen avslöjades det att president Bush mestadels lyssnar på country i sin iPod. Han tillhör kategorin ‘glad och konventionell’”. Och om Göran Persson: ”Statsministern har vid flera tillfällen sagt att han gillar andliga sånger. Han faller alltså under samma kategori som Bush.”

***

President Obama har också varit aktiv på Spotify och släppt spellistor i flera omgångar. Detta har rönt uppmärksamhet även i svenska medier. I Svenska dagbladet citeras en artikel från TT Spektra 2012, som uttrycker tvivel mot äktheten i Obamas musikval:

”Vem har en Spotify-lista som spretar mellan Arcade Fire, ELO och REO Speedwagon? President Obama, förstås. Eller rättare sagt, Barack Obama med god hjälp av sin kampanjstab.”

2015 är det dags för Obama igen. Vita huset släpper två sommar-spellistor och presenterar det som en självklarhet att det är presidenten själv som står bakom listorna:

Your summer just got a little groovier. /…/ Our inaugural playlist was hand-picked by none other than President Obama. /…/ When asked to pick a few of his favorite songs for the summer, the President got serious. He grabbed a pen and paper and drafted up not one, but two separate summer playlists: One for the daytime, and one for the evening.

Sant eller inte – det är underhållande läsning. Presidenten ”got serious” och gjorde vår sommar ”a little groovier”. Artikelförfattaren uppmanar glatt: ”Give them both a listen and a subscribe – we think you’re going to love it.”

Även Hillary Clinton har släppt ett flertal spellistor. En är anpassad för kvinnor och inleds – såklart – med Beyonce’s ”Run the World (Girls)”. På The official Hillary 2016 playlist finns massor med låtar som verkar vara till för att skapa en peppande känsla. Flera innehåller ordet ”fight” i låttiteln som också ingår i Hillarys kampanjslogan ”Fighting for us”. Knappast en slump. Och precis som Jan Björklund och Annie Lööf gillar Hillary tydligen ”Happy” av Pharell Williams.

Spelar det någon roll om detta är vad Hillary själv lyssnar på när hon är ensam hemma? Eller om syftet är att peppa folk i en valkampanj?

Vad är det som får presidenter, statsministrar och partiledare – eller åtminstone deras staber och strateger – att lägga ner tid på att skapa spellistor eller svara på frågor i nöjesbilagor? En ärlig vilja att berätta för omvärlden om sin musiksmak, eller ett smart drag för att locka till sig väljare? Det får vi nog aldrig reda på. Precis som när det gäller oss vanliga människor vet nog bara politikerna själva vad de egentligen lyssnar på bakom stängda dörrar. Och kanske det är bäst så.

Text: Sofie Tedenstad
Illustration: Otto Donner

Lögnen

Claes Andersson
Claes Andersson.
Nyligen visade Yle TV 1 en två timmars dokumentär om Rysslands president Vladimir Putin där han intervjuades om sin syn på centrala nationella och internationella frågor; om konflikterna och spänningarna mellan stormakterna; om de återkommande och kroniska krigen och miljontals flyktingars desperata nöd; om Rysslands expansiva strävanden och landets roll i Ukraina och Syrien; om inställningen till Natos strategier i Europa; om FN:s roll och betydelse som fredsförmedlare och konfliktmoderator; om klimathotet och om västvärldens sanktioner och deras inverkan på Rysslands ekonomiska stagnation.

Dokumentärens upplägg var raffinerat: Putin intervjuades av en journalist som ställde aggressiva och provokativa frågor som fick Putin att framstå som en ultraliberal fredens och fridens man, som talade varmt om förståelse mellan folken och vikten av att på diplomatisk väg hitta fredliga lösningar för världens konflikthärdar – vare sig det gällde Mellanöstern, Irak, Syrien eller Ukraina. Annekteringen av Krim berördes inte alls.

Insprängda i intervjun kunde man se utdrag ur Putins tal i FN, av hans anföranden i Duman och hans TV-svar på frågor som medborgarna fått ställa honom. Som grädde på moset fanns västliga ledares kommentarer, skickligt lösgjorda från sitt ursprungssammanhang och nu använda för att stöda Putins resonemang.

Erkki Tuomioja som inkallats för att kommentera filmen kunde endast konstatera att den var så skickligt och undflyende gjord, att han inte kunde komma på en enda uppenbar lögn i hela dokumentären.     

Det lögnaktiga gick inte att påvisa i det som sades utan fanns i det som undveks och inte sades. Genom att utelämna fakta om annekteringen av Krim, krigshandlingarna i östra Ukraina och stödet av president Bashar al-Assad i Syrien kunde Putin framställa sig själv som en fredsmäklare och kämpe för mänskliga rättigheter.

Men är lögnen som politiskt vapen egentligen någonting nytt? Har inte lögnen, bedrägeriet, förtalet och bakhållet alltid varit de medel och metoder som den makthungriga mänskan använt för att nå sin maktposition och för att behålla sin makt?

Det finns naturligtvis olika slags lögner. Att ljuga om saker som lätt kan kontrolleras är givetvis kontraproduktivt och korkat. I riksdagen får man inte heller beskylla någon för att ljuga – däremot får man påtala att den andra talar en ”modererad sanning” .

Svårare är det att påvisa lögnaktigheten i handlingar och uttalanden som delvis är med sanningen överensstämmande, men som genom att utelämna eller förbigå olagliga, obehagliga eller mindre smickrande omständigheter ger en helt felaktig och därigenom lögnaktig bild av helheten.

Den politiska populismen grundar sig just på det medvetna utelämnandet av obehagliga men för helheten betydelsefulla sanningar. Populistens lögn avslöjas ofta först när populisten verkligen tvingas ta ansvar för sina blå dunster och falska löften.

Urho Kekkonen ville reducera kommunisternas inflytande efter den stora valsegern efter krigen genom att tvinga in dem i regeringen och ”krama ihjäl dem”, vilket delvis också lyckades.

Sannfinländarna vann sin stora valseger (jytky) med ett väljarunderstöd på 18 procent, vilket gjorde dem till landets näststörsta riksdagsparti. Då vallöftena sedan sveks, det ena efter det andra, när partiet axlade regeringsansvar halverades väljarstödet på kort tid.

Lögnen är sannerligen ingen garant för bestående framgång, förr eller senare sviker lögnen sin upphovsman.

I USA pågår en aggressiv och lögnspäckad kamp om vem av de två, Hillary Clinton eller Donald Trump, som ska bli landets nästa president. Ju mera Trump ljugit och skroderat desto mera tycks hans understöd växa. Trump ljuger fräckt och ogenerat och använder invektiv och hotelser som för länge sedan borde ha diskvalificerat honom som potentiell presidentkandidat. Han har uttalat sig  inställsamt om Putins ledarskap, han har uppmanat främmande länders nördar att hacka in sig i Clintons e-post och också antytt att hans motståndare kunde undanröjas med vapen. Han har hävdat att hans motkandidat är en brottsling som egentligen borde sitta i fängelse. Han har lovat återinföra tortyren och lovat förvägra muslimer tillträde till USA – allt detta är givetvis helt lagstridigt.

Det Pulitzer-prisbelönta Politifact-projektet som undersökt sanningshalten i Trumps och Clintons utsagor i förvalet har konstaterat, att av 259 påståenden som Trump uttalat visade sig 181 vara lögnaktiga och helt osanna. Av Clintons 255 utsagor var 70 osanna. Det häpnadsväckande är att lögnerna och de olagliga och hätska uttalandena inte tycks avskräcka Trumps anhängare – snarare tvärtom!

Hur är det möjligt att USA – ett land med hög utbildningsnivå och demokratiska traditioner – låter sig duperas och manipuleras av en skojare och showman som saknar både kunskap och allvar i sina strävanden och som av sina republikanska partikamrater  beskrivits som ”narcissist, patologisk lögnare och fanatiker”?

En orsak kan vara den amerikanska medelklassens sociala nedgång med stor arbetslöshet och allt sämre materiella villkor, vilken lett till en stark misstro och avsky mot politikerna och hela det politiska systemet, som inte längre verkar åtnjuta vare sig tilltro eller respekt. Mänskor som känner att de inte har nånting att förlora längre kan drivas till irrationella och självdestruktiva handlingar.    

Men också i Europa skördar lögnen och den fundamentalistiska enögdheten stora triumfer.

Brexit grundades på lögnaktiga löften och ogrundade prognoser om kommande välstånd och lycka utanför den europeiska gemenskapen. I en analys i The Guardian påpekades att till exempel invånarna i Sunderland i norra England, som har mindre än 1 procent invandrare, till 70 procent röstade för Brexit på grund av sin invandrarskräck. Medan 80 procent av invånarna i London, där över hälften har invandrarbakgrund, röstade för att stanna kvar i EU.    

Den första TV-debatten mellan Clinton och Trump visade med stor tydlighet tomheten och bristen på konkretion i Trumps argument. En stor del av hans tid gick åt till att förneka och dementera de rasistiska invektiv och nedsättande formuleringar som han slängt ur sig om kvinnor, mexikanska invandrare, afroamerikaner och muslimer och om Barack Obamas härkomst. På frågan hur hans skulle göra ”Amerika stort igen” var hans recept: sänk de rikas skatter för att på det sättet skapa ”miljontals nya jobb”.

God bless Amerika.

Claes Andersson
är författare
Illustration: CC/DonkeyHotey