Etikettarkiv: Högerextremism

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass

Den stora bebisen i Vita huset

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.

Om religion, nationalism och Rysslands väg

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Min enda resa till S:t Petersburg skedde för ett bra tag sedan. Staden hette Leningrad, landet Sovjetunionen. Det var i mars 1991, och i december samma år halades den sovjetiska flaggan för sista gången vid Kreml, Sovjetunionen hade upphört att existera.

Staden befann sig i en märklig brytningstid, och hade jag varit aningen mer intresserad av politik och mindre intresserad av att hänga med mina vänner och dricka billig vodka och röka billiga Chesterfieldcigarretter – varför det skulle vara just Chesterfield har jag ingen aning om – skulle jag kanske ägnat min omgivning mer uppmärksamhet, men känslan av att stå i en korsning i världshistorien fanns där. När Berlinmuren föll var jag 22, vi hade med andra ord vanan inne och det långsamma sammanstörtandet kändes inte så akut. Två år känns som en relativt lång tid i den åldern, studierna skred framåt, kärleksrelationerna kändes mer omtumlande än någonsin den historiskt-ideologiska tvättmaskin vi slungats in i, där vi nu befann oss strax före centrifugeringsskedet.

Det som denna resa gav kunde ha varit ett förebådande av den allians mellan religion och nationalistiskt statsbygge som senare kom att prägla Rysslands väg.

I Leningrad studerade en barndomsvän vid prästseminariet, hans studiekompis från Joensuu var på besök och vi bestämde oss för att försöka sammanstråla en dag och gå på stan. Deras vän Sergej kom med och vi gick runt och såg hur skyltfönstren befann sig i olika skeden av historien, simultant, köttaffären med dagens utbud som vaktades av en stor randig katt som låg och sov på glasdisken, bokaffären, en butik vars stolthet, en japansk ghettoblaster, stod längst fram och tronade på ett litet podium. ”Whites only”, sa Sergej ironiskt, och vi gick vidare. Som präststuderande hade han inte råd att köpa årets kyrkokalender, en investering som naturligtvis var nödvändig för en teolog. Ghettoblastern fanns som en påminnelse om att lyxvaror fanns för dem som hade de rätta kontakterna, och gärna västvaluta. Skillnaden från några år tidigare låg i att allt nu var i dagern i skyltfönstren på Nevskij prospekt. Katten i köttbutiken sov vidare i en annan tid, samtidigt.

Sergej träffade jag senare i Finland, han kom från Tver och hans far var överste i Röda armén. En skiftning mellan två generationer som på ett märkligt sätt kom att återspegla samhällsutvecklingen: en förskjutning av maktbalansen mot kyrkan.

Vad den ryska ortodoxa kyrkan skulle komma att spela för roll i nationsbygget förstod vi inget av då. Speciellt inte i en ledare som Putins händer. Den sista tsarfamiljen upphöjdes redan i början av 1980-talet till skyarna av den ryska ortodoxa utlandskyrkan, Moskvapatriarkatet fastställde kanoniseringen i början av 2000-talet, något som satt som hand i handske med Putins rehabiliteringsplaner för Nikolaj II. Putin och kyrkan lever i en pragmatiskt grundad symbios som gagnar både statsapparaten och kyrkan. Det finns frågor där staten och kyrkan har olika syn, bland annat vad beträffar Stalintiden, och också tanken på vad religionen ska ha för roll i skola och utbildning, men dessa konflikter stiger sällan fram i förgrunden. Isakskatedralen i Sankt Petersburg är fortfarande museum, trots att kyrkan gjort ganska högljudda anspråk på den.

Kyrkans plats i samhället och i människors liv handlar i högsta grad om tradition, närmare bestämt behovet av traditioner, och där står den ryska ortodoxa kyrkan för tradition med stort T. Kyrkans historiska bäring i Ryssland bygger på en tusenårig tradition, som går ända tillbaka till den bysantiska tiden. En användbar hörnsten i Putins händer, tillsammans med tsartida glans och gudomligt initierad makt, stalinistiskt massbyggande och industriutveckling, och en armé som igen flexar sina muskler.

Och medan vi här hos oss å ena sidan ser #metoo-rörelsen köra som ett tåg genom institutioner och strukturer, ser vi samtidigt en längtan efter auktoritet och en pendel som med kraft svänger tillbaka mot det konservativa och övertydliga. Samtidigt är den här läsningen både eurocentrisk och ytterst bunden till ett synsätt som inte kommer att leda oss vidare i förståelsen av vart vi är på väg. Tanken att nationalstaterna spelat ut sin roll i historien är inte heller mig främmande och att de institutioner vi häktar upp vår förståelse av historien på kanske, redan nu,  är bygones. Ibland undrar jag ändå om vänsterns inte så subtila beröringsskräck gentemot religionen gör att vi har ett dåligt utgångsläge att tolka och förstå vad religionen spelar för roll i en omvärld i förändring. Vi vadar just nu ut i ett paradigmskifte, något säger mig att centrum för detta paradigmskifte inte finns i det som vi betraktar som centrum, vare sig geografiskt eller tankemässigt. Institutioner omformas eller förgås, av någon anledning tycks de religiösa systemen ha en större motståndskraft här. Vi kan se kyrkans roll som instrumentell, men ändå tycks den alltid flyta upp som en kork till ytan efter stormen.

Frågan är om vi klarar av att se tillräckligt skarpt – för att se de rörelser som äger rum under ytan.

Lisen Sundqvist
är kulturvetare och fri skribent

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

In i mörkret

Den svenska journalisten Åsa Erlandssons pris-belönta bok ”Det som aldrig fick ske”, som handlar om skolmorden i Trollhättan 2015, är samtidigt en sorglig berättelse om Sverige av i dag.

På förmiddagen den 22 oktober 2015 går en maskerad man iklädd lång, svart kappa och nazisthjälm med ett skarpslipat svärd in på Kronans skola i Trollhättan. Hans namn är Anton Lundin Pettersson, han är 21 år och uppvuxen i staden. Han har inte själv varit elev på skolan. Under några veckors tid har han kartlagt skolan, noggrant planerat hur han ska gå till väga, skaffat mordvapnet och rekvisitan. 

Han väljer ut sina offer utifrån deras utseende. De män och pojkar – han låter bli flickor och kvinnor – som han tycker ser mest utländska ut.

Han marscherar målmedvetet genom skolan. Han tar sig till och med tid att stanna upp under mördarturnén för att posera på ett foto tillsammans med två elever. På svärdet som han håller i sin hand finns blodet från två av hans offer.

Han är där av en anledning: som den hjältekrigare han ser sig som ska han befria Sverige från utländska parasiter. Kallblodigt hugger han ner tre personer och skadar ytterligare en innan han skjuts av polisen. Tio minuter av vansinne. Senare på dagen avlider Anton på sjukhuset av skottskadorna. Polisens gärningsmannaprofil säger att det var ett ”suicide by cop”, det vill säga ett självmord där tillvägagångssättet är att provocera fram dödligt våld från polisen. Det blodiga attentatet skakar naturligtvis hela landet. Det är det första skoldådet av det här slaget i Sverige. Finland däremot har haft flera allvarliga skolskjutningar, Jokela 2007 och Kauhajoki 2008, i vilka tjugo personer miste livet. 
”Det som aldrig får ske, det har skett idag”, säger statsminister Stefan Löfven på presskonferensen samma dag. Det som aldrig fick ske är också titeln på journalisten och författaren Åsa Erlandssons bok, i vilken hon fördjupat och välformulerat berättar vad som hände den där höstdagen för två och halvt år sedan. Mycket välförtjänt vann hon Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare med motiveringen ”För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia.”

Från reportage till bok

Vi träffas en kall marseftermiddag i Uppsala. Lite senare ska Åsa Erlandsson prata om Det som aldrig fick ske på biblioteket i stadsdelen Stenhagen. Sedan boken utkom i höstas reser hon runt i landet för att tala om den, träffa och prata med läsare, skolpersonal, poliser, journalister, ungdomar. Till vardags jobbar hon som redaktör på tidningen Svensk Polis.

– Jag bara väntade på att någon skulle intervjua patrullen som var först på plats vid Kronan. Då det aldrig kom någon, förstod jag att poliserna inte ville prata. Jag ville ändå försöka få dem att berätta om sina upplevelser. Det resulterade i reportaget ”Tillbaka på Kronan”, där poliserna som jag kallar ”Anna” och ”Stefan” för första gången offentligt berättar vad som hände. Sedan kontaktade Norstedts förlag mig och frågade om jag ville skriva en hel bok om dådet, berättar Erlandsson.

Det är väldigt ovanligt att svensk polis använder sig av tjänstevapen. Än mer ovanligt är det att polisen skjuter ihjäl någon. Efter skolskjutningen i Jokela ändrade svensk polis sin taktik för att hantera så kallat pågående dödligt våld, som till exempel en skolskjutning eller ett terroristattentat. Samtliga poliser i yttre tjänst utbildas numera i att hantera PDV – pågående dödligt våld – vilket innebär att de i första hand ska stoppa gärningsmannen, och inte invänta förstärkning. Första prioritet är inte heller att ta hand om skadade, något som annars sitter i ryggmärgen på poliser.

I boken möter vi offren genom deras anhöriga, poliser, vårdpersonal och personal på skolan. Erlandsson lämnar inget åt slumpen och låter inga lösa trådar bli hängande i luften. Gediget journalistiskt arbete när det är som bäst. 
Vi får veta mer om gärningsmannen Anton Pettersson och vem han egentligen var bakom masken. För en gång var också han en liten pojke med solsken i blick som lekte med ett piratskepp – vilket vi kan se på det fotografi, som Erlandsson fått av Petterssons storebror. Han är den enda i familjen som hittills talat med någon utomstående. Mamman och pappan orkar helt enkelt inte.

Vad var det egentligen som hände med den glada pojken och som fick honom att femton år senare ikläda sig en bisarr maskering och bli en mördare? Vad var det som gick så fruktansvärt fel? Det finns naturligtvis inget enkelt svar eller ens ett svar, frågan är mer komplex än så.

Marinerad i nätvåld

Det som aldrig fick ske är också en berättelse om Sverige idag. Förtjänstfullt sätter Erlandsson dådet i Trollhättan i sin historiska och samtida kontext – för att bredda bilden och visa på att Pettersson inte alls var någon ensamagerande galning eller ett enskilt monster.

Början av 1990-talet kan ses som en politisk vattendelare i Sverige. Landet upplevde den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, i form av människor som flydde inbördeskrigets Jugoslavien. Flyktingförläggningar brann, skinnskallar drev runt på gatorna och det politiska partiet Ny demokrati satt i riksdagen och spred rasistiska budskap. I just Trollhättan skedde flera brutala våldsdåd mot invandrare. Staden fick stämpeln ”rasismens huvudstad”.

Tjugo år senare upprepar historien sig. Också nu upplever vi ett allt hårdare och alltmer polariserat samhällsklimat. Också nu frodas rasismen och främlingsfientligheten – i politiken och inte minst på nätet. Rasistiska uttalanden och kommentarer är en del av vårt offentliga samtal. Redan dagen efter morden slog polisen fast att dådet i Trollhättan var ett hatbrott.

– Jag såg om tv-serien Lasermannen för ett tag sedan. Jag slogs av att polisens gärningsmannaprofil om John Ausonius påminner starkt om Anton Petterssons. Båda levde ensamma, hade ingen sysselsättning eller annat socialt sammanhang. De sökte ensamheten, men led samtidigt svårt av den. Ausonius var ingen dumskalle. Pettersson hade högsta betyg i flera ämnen i skolan. Däremot var han socialt handikappad. Jag har aldrig studerat en så ensam människa, påpekar Erlandsson.

I USA kallas de lone wolves, ensamvargar. Inom svensk polis kallas de ensamagerande våldsverkare. Det är gärningsmän som går under radarn, håller allt för sig själva. De är ofta tidigare ostraffade, planerar och finansierar sina dåd på egen hand, och har ingen synbar koppling till någon grupp eller organisation.

– Det är dubbelt. Förvisso var Pettersson en extremt ensam människa. Däremot är det fel att säga att han verkade och agerade utan sammanhang. Han beundrade till exempel Anders Behring Breivik och Columbinemördarna. Hur ensam han än var i det verkliga livet, var han det inte digitalt. Han följde rasistiska nätforum, spelade våldsamma dataspel, konsumerade oerhörda mängder vålds-och porrvideor. Han marinerade sig själv i hat och våld. Jag har följt honom i hans digitala fotspår. Han bröt aldrig av genom att titta på något lättsammare.  Under årens lopp radikaliserades han framför datorn. Jag tror också att om han hade fått fast jobb på sin sista praktikplats, så hade det inte behövt gå som det gick. Det blev ytterligare ett misslyckande för honom. Spiken i kistan, säger Erlandsson.

Autism och självhat

I familjen Pettersson fanns en vurm för vikingatiden och ett stort intresse för fornnordiskhet som kan kopplas till det nationalkonservativa. Man upplevde att Sverige gått förlorat i och med invandringen. En av Anton Petterssons släktingar hade under en ganska lång tid efter dådet kvar sin Facebookprofil – en vikingakrigare med höjt svärd. Anton iscensatte sig själv som en supermanlig hjältekrigare som ville rädda nationen.
Det paradoxala är att familjen uppfattade Anton som en vänlig, blyg person och en stor djurvän. Erlandsson upptäckte efter ett tag att Pettersson skickat ett hemligt avskedsbrev via en spelchat – något som polisen helt hade missat. Det skiljer sig innehållsmässigt från det brev som fanns i hans lägenhet och som bara handlade om invandrarhat. I det digitala brevet nämns inte detta med ett ord – här talar Pettersson enbart om sitt självhat. Brevet är skickat till en jämnårig man i Holland som Pettersson kallar för ”min enda vän i världen.” Han avslutar brevet med ”jag älskar dig”.

Vi har talat mycket om Pettersson, våldsdådet, dagens Sverige och debattklimat. Erlandsson poängterar att boken inte främst handlar om Anton Pettersson, utan minst lika mycket om offren.

– Däremot är Pettersson inte längre en gåta för mig. Han borde ha utretts inom psykiatrin och fått hjälp. Hans bror funderade kring att han hade autism, men gick aldrig vidare med det. Brodern berättade att man inte pratade om känslor hemma. Man fiskade, snickrade på huset, grillade. Men frågade inte varandra hur man mår. Anton Pettersson blev inte den martyr eller ikon han hade tänkt sig bli. Visst finns det kommentarer på nätet som hyllar hans dåd, men i det stora hela och jämfört med andra gärningsmän så blev det tyst och ensamt runt hans person även efter hans död.

De vuxnas svek

Jag undrar vad som förvånar Åsa Erlandsson mest i Trollhättandådet, nu när det gått några år.

– Att Pettersson tilläts gå så ensam och osedd genom hela sitt liv. Att jag trots stora ansträngningar inte hittat en enda vuxen kring honom som reagerade, som till exempel försökte initiera ett orossamtal, en utredning av hans svårigheter att förstå sociala koder, göra en orosanmälan – eller bara försöka nå Pettersson inne i bubblan. Det är som om han blev sviken av hela vuxenvärlden under hela barndomen, tonåren och åren efter det. Han hade inte en enda vän. Den här typen av djup isolering ser man nästan annars bara kring gamla människor.

Dessvärre kommer det att hända igen, befarar Erlandsson. Hon lyfter fram att vi har haft en homogen välfärd. Den stora massan i Sverige har haft det ganska bra. Därför bekymrar det henne att Sverige slits isär – både vad gäller ekonomi och klass, men också ifråga om debattklimatet. Det är lättare att radikaliseras när man befinner sig i enskilda filterbubblor. De naturliga kontaktytorna och mötena mellan människor minskar.

Erlandsson poängterar att vi måste börja se de tysta och ensamma barnen. De som till synes har allt, men som är isolerade, utanför. De sköter sig, kommer i tid, gör sina läxor, stökar inte. Är det något som arbetet med boken har lärt henne är det att ”hälsan inte tiger still”. En pedagog på Kronans skola sade efteråt att ”Vi har massor med olika program och handlingsplaner för våra elever. Mot mobbing, mot hedersförtryck – men inget mot
ensamhet”. N

Ylva Larsdotter