Etikettarkiv: Högern

Podd: Hjallis sparkade igång presidentspelet

Ny Tids utgivarförening Tigern rf:s podcast Tigerpodden är ute med ett nytt avsnitt! Hannele Mikaela Taivassalo, Jan Rundt och Janne Wass diskuterar Hjallis Harkimos nya politiska rörelse Liike Nyt, och konstaterar att det luktar väldigt mycket som att herr Harkimo förbereder sig på presidentval.

Inne i Tigerskrubben tar de tre tigrarna också fasta på dokusåpan Svenska Akademien, president Sauli Niinistös nya porträtt och Taivassalos nya bok. Samtliga medverkande avslöjar också sin enorma kärlek för hockey-vm!

Lyssna på podden nedan!

Stöd Ny Tid genom att bli understödsmedlem i Tigern. Årsavgiften är 30 euro, och genom ett understödsmedlemskap säkrar du Ny Tids fortsatta utgivning. Fyll i medlemsblanketten här.

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Välfärden – från uppbyggnad till nedmontering

De efterkrigstida regeringsprogrammen vittnar om stora skillnader i hur mycket välfärdsstaten poängterats under olika perioder. Paavo Lipponens andra regering (1999) kan läsas som höjdpunkten av välfärdsengagemang, medan Jyrki Katainens sexpackregering (2011) via kompromisser landade i att betona existerande välfärdspolitiska institutioner. Den sittande regeringens program ger uttryck för ett utpräglat företagstänk och nya element av populistisk diskurs. Tillsammans vittnar de här tre programmen om en betydande, politiskt driven, institutionell förändring i det samtida finländska välfärdssamhället.

I studien ”Declaring, shepherding, managing: The welfare state ethos in Finnish government programmes, 1950-2015” undersökte jag tillsammans med Marjukka Monni och Anna Alanko hur finländska regeringsprogram artikulerat idéer om välfärdsstaten från 1950-talet till idag. Programmen kan grupperas i tre epoker. I den första talar man om de principer och tjänster som uppbyggnaden av välfärden inbegriper. I den andra perioden utvecklas välfärden som idé och den institutionella logiken synkroniseras och effektiveras. I den sista perioden blir programmen långa och detaljerade, och mot slutet av denna period slutar välfärdsstaten att figurera som målsättning. Sipiläs program från 2015 utgör en helt egen kategori. Programmet antar ett nytt kortare format, som kan tolkas som mer vagt och toppstyrt.

I Esping-Andersens (1990) klassiska indelning av välfärdsstatsmodeller kännetecknar vissa värdeprioriteringar den nordiska varianten, eller den socialdemokratiska som den också kallas för. Modellen inbegriper bland annat en universellt omfattande solidaritet: det att man är medborgare eller behövande är nog för att kunna ta del av samhällets inkomstöverföringar och tjänster. Tanken är att alla löper samma risk att drabbas av motgångar och att de kollektiva resurserna därför skall var lika tillgängliga för alla.

Det speciella med det nordiska systemet är att de här principerna och idealen finns inbyggda i samhällets konstitution och institutioner, som till exempel i social- och hälsovård, i skolsystem och i omsorg om barn och äldre. De här strukturerna måste ständigt uppehållas genom politisk vilja och handling. Den politiska diskursen spelar en viktig roll och de finländska regeringsprogrammen utgör en indikator på hur landets utveckling visioneras av den högsta politiska ledningen. Regeringsprogrammens inneboende retorik har i forskningen visat stor potential för institutionell förändring.

Välfärdsforskare har, speciellt sedan 1990-talet och Paul Piersons omtalade bok Dismantling the welfare state. Reagan, Thatcher and the politics of retrenchment (1994) kommit att flytta sitt fokus från att kategorisera välfärdssystem till att undersöka hur nedmonteringen av välfärdssystem har gått till. Den allra senaste utvecklingen i välfärdsstatligt styre är ofta skildrad som en ideologiskt styrd bred implementering av politik som försvagar statens förpliktelser till sina medborgare. I Finland daterar man ofta ett paradigmskifte till recessionen och Esko Ahos regering (1991-1995). Heikki Hiilamo har kallat politiken efter den här recessionen för en ”permanent åtstramningspolitik”.

Välfärden förhandlas

Globalt sett kan man säga att trycket på att göra den offentliga sektorn ekonomiskt mer hållbar nådde rekordintensitet i alla välfärdsländer efter den ekonomiska krisen 2008. I vissa fall kan man säga att den sparpolitik som förts äventyrar statens syfte, mandat och  ansvarsskyldighet i förhållande till medborgarna. Hur är det då med de målsättningar som Finlands högsta politiska ledning ställt för sitt arbete under den tidsperiod som vi undersökte? Kan man säga att det också sker förändringar i denna diskurs vid samma tidpunkter som forskningen daterat de innehållsliga förändringarna?

Det är viktigt att minnas att den förändring som skett under senare år är ett resultat av en uttalad vilja att förändra regeringsprogrammens format och syfte. Det uppstod stor frustration efter Katainens sexpackregerings förhandlingar som resulterade i ett synnerligen långt och detaljerat program. I den vevan togs initiativ  till ” OHRA-programmet”. Under den samlingspartistiska regeringen Stubb (2014-2015) utfördes detta utvecklingsprogram för statsstyre. Genom OHRA ville man förändra regeringsprogrammen från breda och detaljerade deklarationer till mer strategiskt hållna styrdokument. En målsättning var att ändra fokus från ”beslut” till ”förändringar”. I programmet tog man upp det problematiska med att regeringsprogrammen blivit så detaljerade och därmed innehöll alltför ”oklara politiska visioner”. OHRA-programmet betonade att regeringens arbete istället skulle framföras i större helheter och att förtydligande av specificeringar skulle göras av regeringen efter hand.  I OHRA föreslogs att den strategiska planeringen skulle kombineras med en handlingsplan och en officiell finansiell kunskapsbaserad plan. Även om Sipiläs regeringsprogram (2015-2019) inte direkt hänvisar till OHRA, visar vår analys att programmet införlivat dess förslag i såväl format som innehåll. De detaljerade programmen fastslog den exekutiva agendan för ministerier och andra välfärdspolitiska institutioner, medan de nya visionära planerna lämnar rum för ad hoc förändring och precisering av förverkligande från den politiska ledningen.

Välfärden byggs upp och effektiveras

De första regeringsprogrammen på 1950- och 1960-talen är korta deklarationer med ambitioner att införa de mest primära stödfunktionerna för ett fungerande samhälle. Förbättringen av levnadsförhållandena för befolkningen på landsbygden presenteras som en viktig välfärdspolitisk målsättning. Till exempel i regeringsprogrammet från år 1959 (Fagerholm) meddelas om åtgärder som skall rationalisera jordbruket och trygga jordbrukarnas levnadsstandard. År 1961 används begreppet rättvis socialpolitik för att beskriva målsättningen att garantera samtliga befolkningsgruppers lika rättigheter, med speciellt fokus på de medborgare som lever under de svåraste ekonomiska och sociala förhållandena.

Ahti Karjalainens (C) program från 1962 är det första som inkluderar ett separat stycke om socialpolitik. Frågor under denna rubrik berör hälsosäkerhet för alla befolkningsgrupper och samhällsklasser. En kärnfråga som lyfts fram är hur arbetstimmar kunde förkortas för att stärka arbetarnas välmående utan att landets konkurrenskraft sjunker. Regeringen uttrycker sitt stöd för fackens 40-timmarsvecka. En gradvis ökning i barnbidrag föreslås och ekonomiska resurser reserveras för byggandet av bostäder för att åtgärda bostadsbristen.

Från slutet av 1960-talet och genom 1970-talet tecknar regeringsprogrammen ner att alla samhällsgrupper ska garanteras rättigheter. I programmen ges den nordiska välfärdsstatens universalistiska värderingar uttryckliga former: kampen mot orättvisor och en grundläggande social trygghet åt alla medborgare garanteras. Utsatta grupper nämns vid namn som särskilt behövande av omsorg och inkludering. 1968 talas det om ”sociala frågor”, 1970 om ”socialpolitik och hälsovård”. I Paasios regeringsprogram från år 1972 nämns grupper som är i behov av stöd: jordbrukare, låg- och medelinkomsttagare, barnfamiljer, ungdomar, löntagare och arbetare.

Kalevi Sorsas socialdemokratiska program sju år senare och Mauno Koivistos program från år 1979 fortsätter på samma detaljerade linje – särskilt utsatta grupper namnges i programmen. Koivistos program slår även fast att arbetet med att bygga en välfärdsstat fortfarande är på hälft.

Under 1980-talet visionerar programmen fortfarande en utveckling av välfärden och dess ombesörjande av grundläggande tjänster, men programmen börjar nu använda verb som speglar ett upprätthållande av redan existerande strukturer och servicenivå, samt förbättring av tillgänglighet av redan etablerade omsorgstjänster. Verben i regeringsprogrammen uttrycks i aktiv form, som exempel kan nämnas Harri Holkeris (1987) samlingspartistiska program med stark socialdemokratisk emfas: ”regeringen förbättrar”, ”regeringen fortsätter” – detta trots att det rörde sig om en statsminister från högern. Uttryckssätten vittnar visserligen om att välfärdsbygget ännu håller på att ta form, men att det nu sker på ett annat sätt än på 1960- och 1970-talen.

Om vi sedan förflyttar oss till 1990-talet ser vi att Lipponens första regering (1995) i sitt program mer detaljerat än någon tidigare regering utmejslar en plan för att utveckla social- och hälsovårdspolitiken samt arbets- och sysselsättningspolitiken. Delvis beror detaljrikedomen på att så många viljor har formulerat programmet; SDP, Samlingspartiet, Vänsterförbundet, de gröna och Sfp. Universalistiska välfärdsvärderingar skiner ändå igenom i hur programmet vill uppnå vissa mål: ”samhället skall garantera basservice för alla befolkningsgrupper. Den offentliga sektorn utgör basen för social- och hälsovårdstjänsterna”. Anmärkningsvärt med dagens hälsovårds- och landskapsdebatt i åtanke är att den privata sektorn och organisationer inom social- och hälsosektorerna samt ”släktingars och närståendes arbete” ännu år 1995 ses som endast ett komplement till den offentliga basen.

Lipponens andra regering (1999) har den mest omfattande socialpolitiska agendan av alla de 42 programmen som vi granskade. Det finns ett helt separat avsnitt om ”social- och hälsovård och arbetslivet”, som inleds så här:

”Utgångspunkten för regeringens socialpolitik är att upprätthålla den nordiska välfärdsstaten. Målet är att utveckla ett samhälle där alla människor garanteras möjligheten att föra sina liv och vara aktiva medborgare./…/ I landets alla delar garanteras social- och hälsovårdstjänsternas kvalitet och tillgänglighet”.

Detaljerade strategier: välfärden tonas ner

Programmet från år 2003, som ursprungligen formulerades av Centerpartiets Anneli Jäätteenmäki innehåller planer på hur man kan integrera och synkronisera politisk utveckling och projekt inom social- och hälsosektorerna. Under den här perioden börjar programmen allt mer betona kommunen som tjänsteproducent. Meningen är att välfärdsstaten i första hand ska styras inom de kommunala strukturerna. Forskning har visat att betoningen av kommunstyret också sammanfaller med en stark New Public Management -diskurs (NPM) från och med slutet av 1990-talet. Men i backspegeln kan man ändå tycka att kommunstyret som tanke huvudsakligen konkretiserades genom någon slags välfärdstänk.

Jyrki Katainens (saml) program för blandregeringen från 2011 visar hur såväl historiska omständigheter som politiskt system har kommit att prägla utformning och innehåll i de finländska regeringsprogrammen. Bakgrunden till denna regeringsbildning var den så kallade ”skrällen” (jytky) – en överraskande stark framgång för populistpartiet Sannfinländarna. Jyrki Katainen hade en krävande uppgift att bilda en regering som skulle motsvara en riksdagsmajoritet men ändå utesluta Sannfinländarna. Resultatet blev den så kallade regnbågsregeringen, eller den ”sexpack” som bestod av Samlingspartiet, Socialdemokraterna, De Gröna, SFP, Kristdemokraterna samt Vänsterförbundet. Det rekordlånga detaljerade programmet (26 737 ord) nämner det nordiska välfärdssamhället under rubriken ”Välfärdspolitik”:

”Välmående medborgare, utbildning, en hög sysselsättningsgrad, ett omfattande utkomstskydd och effektiva social- och hälsovårdstjänster är de grundläggande förutsättningarna för den sociala och ekonomiska hållbarheten i det nordiska välfärdssamhället. Vid utvecklandet av den sociala tryggheten ligger tyngdpunkten på förbättrandet av kvaliteten och tillgången på tjänster och att göra dem effektivare samt på utvecklandet av förmåner så att vars och ens utkomst tryggas. Den sociala tryggheten stärker den sociala gemenskapen och uppmuntrar till att främja den egna välfärden och ta ansvar för sig själv och sina närmaste.”

Ett väldigt kraftigt skifte i regeringsprogrammens innehåll och utformning inträffade år 2015. När centerledaren Juha Sipilä, med bakgrund som företagsledare, svarvar ihop ett regeringsprogram med Samlingspartiet och Sannfinländarna blir resultatet 9 798 ord. Det blir det första regeringsprogram som innehåller flera grafer och tabeller i löpande text och som bär likheter med ett klassiskt företagsmemorandum.

I avdelningen “Välfärd och hälsa” deklarerar regeringsprogrammet:

“Mål på tio års sikt: Finländarna mår bättre och upplever att de klarar sig i olika livsskeden.”

Den här meningen kokar på många sätt ner hela programmets essens: det är en vision över självsäkra, självstyrda medborgare som klarar sig och stöds i sin autonomi och kontroll över sitt eget välbefinnande. Den här bilden skiljer sig från bilden av medborgaren som figurerar i det andra Lipponen-programmet från 1999. Sipilä-regeringens program slår fast att:

”Individer i olika åldrar uppmuntras till att ta ansvar för det egna hälsotillståndet och den egna livsföringen. Det offentliga servicelöftet har fastställts inom ramen för samhällets ekonomiska bärkraft. Det finns större utrymme för fungerande alternativ som utgår från individens personliga livssituation… Alla ska ha möjlighet att göra egna val. Programmet slår i korta punkter fast vad regeringen tänkt göra:

”– Ett nationellt program för att främja psykisk hälsa och förebygga ensamhet ska inledas.

– Rehabiliteringsprogrammet ska få en fullständig översyn.

– Ensamståendes ställning i samhället ska utredas.

– Missbrukarrehabiliteringen ska bli mer verkningsfull.”

Det är anmärkningsvärt att programskribenterna inte någonstans konkretiserar hur dessa målsättningar ska uppnås. Ingenstans finns en redogörelse för hur det är tänkt att målen ska förverkligas inom ramen för välfärdens institutioner, såsom är fallet i Katainens program från 2011.   Aktörer och instanser är iögonfallande frånvarande i jämförelse med program som skrivits av regeringsprogram som var i händerna på politikerproffs som var tvungna att förhandla med olika partier.

Trots att det finns löften om bättre hemservice för äldre och om en förbättring av levnadsförhållanden för flera grupper så finns det inte någon färdplan för hur regeringen vill uppnå målen. Ett exempel på ett sådant löfte är meningen om att ”Samhörigheten och sammanhållningen mellan generationerna ska förbättras”. Däremot är det övertydligt att denna regering lånat sin ledarskapsstrategi från OHRA.

De universalistiska lösningarna för ett nordiskt välfärdssamhälle har nu skjutits åt sidan till förmån för ett samhälle av autonoma och upplysta medborgare. Sipilä-erans regeringsprogram ger utrymme för flexibel toppstyrd handling. Eftersom programmet inte konkretiserar sina mål låser man sig inte vid några detaljer. Institutionella roller och verkställande styre utesluts och spelplan öppnas för ett framtida flexibelt beslutsfattande.

Koalitioner som garant för välfärd

En av de slutsatser vi drar i vår analys är att de breda regeringskoalitionerna i Finland kan sägas ha tvingat den politiska diskursen att formulera sina program inom ramen för existerande välfärdsinstitutioner. I Esko Ahos program från början av 1990-talet finner vi fortfarande ett heltäckande välfärdsetos, medan det för första gången försvunnit helt i och med Alexanders Stubbs korta deklaration.

Från 1950 till idag har synen på välfärdsstatens roll förskjutits på ett dramatiskt sätt. Av historiska orsaker såg regeringar förr det som självklart att bygga ut sociala- och hälsotjänster för alla. När de ännu mellan 1960 och 1980-talet siktade på att bygga ett system som kollektivt lyfter upp social- och hälsoproblem genom att institutionalisera universalismens, jämställdhetens och inkluderingens målsättningar, så har den finländska regeringen idag ett budskap som säger ”vi har andra, till exempel ekonomiska problem; låt oss förvalta systemet på ett bättre sätt så att vi har råd med det.” Medborgaren är fri att välja själv, leveransen av service skall decentraliseras och regeringarna skalar aktivt bort lager av byråkrati. En lärdom för social- och hälsovårdsreformen är kanske att finländarna är vana vid att politiken är förankrad i systemlogik. Det finska folket litar på att offentliga system fungerar för att de är uttänkta inte bara ur ett effektiveringsperspektiv, utan också på ett principiellt plan inom ramen för den nordiska välfärdsmodellen. N

Text Matilda Hellman
Skribenten är docent vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

 

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.