Etikettarkiv: Högern

Sipiläs tukt och förmaning

FPA skär i allt fler personers utkomststöd”, rubricerade Yle en nyhetsartikel den 1.10. Artikeln belyser det faktum att sedan FPA tog över utbetalningen av utkomststödet från kommunerna på våren har antalet personer som fått sitt stöd nedskuret skjutit mångfaldigt i höjden. Ännu i januari 2017 fick endast ett par hundra personer nedskuret utkomststöd, men sedan november 2017 har siffran legat stadigt kring 3 000. Ökningen beror på att FPA nitiskt har börjat implementera den möjlighet som lagen ger till att skära ner i stödet, en åtgärd som de kommunala socialarbetarna snarast har använt som ett teoretiskt hot för att locka eller tvinga motsträviga kunder till socialbyrån för att göra upp en personlig sysselsättningsplan.

Utkomststödets grunddel är i dag 491 euro, och det kan skäras ned med mellan 20 och 40 procent om FPA anser att en arbetslös person inte tagit emot en erbjuden möjlighet till arbete eller vidareutbildning, eller inte tillräckligt aktivt sökt jobb.

Att utkomststödet enligt finländsk lag går att skära ned på är värt att ifrågasätta. Utkomststödet är den lagstadgade grundtrygghet som varje finländare ska ha rätt till då allt annat fallerar. Det är den finländska välfärdsstatens sista offentliga skyddsnät, ett nät som – i teorin – är designat att vara så brett och finmaskigt att det ska fånga upp alla som bor i landet. Det är vårt gemensamma löfte om att ingen i det här landet ska behöva leva ett liv i en fattigdom som är under all mänsklig värdighet – det byråkratiska förkroppsligandet av Finlands mest innerliga nationalmotto: Kaveria ei jätetä.

Nedskärningen i utkomststödet följer två tydliga linjer som Sipiläregeringen drivit. För det första nedskärningar för de mest utsatta eller fattigaste: sjuka, arbetslösa, studerande och gamla. För det andra har regeringen gjort livet allt svårare för arbetslösa och utslagna, framför allt med de så kallade aktiveringsmodellerna, varav den senaste uppdaterade modellen medför att en arbetssökande kan bestraffas med karenstid på arbetslöshetsutbetalning av den enkla orsaken att hen inte hittat ett jobb.

Bakom den andra linjen döljer sig en obehaglig människosyn, enligt vilken en fattig och utsatt människa har sig själv att skylla. Denna människosyn går tillbaka till ett fördemokratiskt fattigvårdssamhälle i dickenskt snitt, där fattigdom sågs som ett tecken på en människas moraliska defekter. Tukt och förmaning skulle förmå dessa förtappade själar att rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb. Med samhällsvetenskapernas och socialdemokratins utveckling uppstod på 1900-talet en bred konsensus om att fattigdom och utsatthet snarare berodde på strukturell obalans och ofta olyckliga omständigheter, och att samhället i stort inte vann något på att slå den redan liggande. På dessa insikter byggdes bland annat den nordiska välfärdsmodellen, den välfärdsmodell som allt fler nu varnar för att ligger i vågskålen inför vårens riksdagsval. Detta är en fråga som vi garanterat återkommer till redan i nästa nummer av Ny Tid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Orbánistan måste tas på allvar

Joakim Medins nya bok är den bästa och mest aktuella skildringen av Viktor Orbáns Ungern som finns tillgänglig på svenska, anser Lars Sund.

Exporterar Ungern illiberalism? löd rubriken på Peter Lodenius presentation av Heino Nyyssönens bok Tasavallan loppu? Unkarin demokratian romahdus i Ny Tid 8/2018. Även på svenskt håll väcker utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern intresse och oro och skeendet i landet skildras utförligt i en nyutkommen bok av frilansjournalisten och Ny Tid-medarbetaren Joakim Medin.

Medin har framför allt bevakat Mellanöstern och kriget i Syrien, och blev vårvintern 2015 fängslad av regimen i Damaskus men släppt efter en vecka i syriskt fängelse. I flera år har han även följt den politiska utvecklingen i Ungern, ett arbete som i våras resulterade i boken Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern. Det är en viktig bok. Medin ger en dagsaktuell bild av Viktor Orbáns Ungern och av Orbán själv – den före detta liberalen som vandrade högerut och som sedan han för andra gången valdes till premiärminister i Ungern 2010 systematiskt har arbetat på att demontera landets demokrati. Eller rättare sagt göra om Ungerns politiska system till en ”illiberal demokrati”, ett uttryck myntat av journalisten och författaren Fareed Zakaria i en bok med just den titeln 1997. Det är ingenting Viktor Orbán ens försöker dölja. Tvärtom talar han stolt om sitt politiska projekt.

Boktitelns ”Orbánistan” anspelar förstås på flera av de centralasiatiska republikerna, som efter Sovjetunionens fall styrs av mer eller mindre egenmäktiga och korrupta presidenter. Medin skildrar Orbáns förvandling från liberal i slutet av 1980-talet fram till dagens högerpopulist, som inte drar sig för att utnyttja antisemitism och islamofobi i sitt projekt att erövra och behålla den politiska makten i Ungern.

Det kommunistiska systemet i Ungern – ”den gladaste baracken i hela Österuropa” som någon skämtare uttryckte det – kunde avvecklas utan våld och blodsutgjutelse. Ett avgörande datum var den 16 juni 1989, då en ceremoni hölls på Hjältarnas torg i Budapest för att gravsätta kvarlevorna av Imre Nagy, premiärminister i den ungerska regering som bildades vid upproret 1956 och avrättad två år senare. Yngst – och mest radikal – av de sex talarna som framträdde vid ceremonin var den långhåriga, skäggiga juridikstudenten Viktor Orbán, som i en passionerad appell krävde demokrati, ett flerpartisystem i Ungern och att de sovjetiska trupperna lämnade landet. Talet ledde till att Orbán hamnade i rampljuset – där han förblivit sedan dess.

I Ungerns första fria val 1990 fick Fidesz, det då liberala parti Orbán och 36 andra juridik- och ekonomistuderande hade bildat 1998, nio procent av rösterna och säte i parlamentet. Så småningom uppstod strid inom partiet om dess framtida inriktning. Fidesz backade i valet 1994, vilket ledde till att partiledningen valde att gå högerut – en manöver som underlättades av att högerpartiet MDF i praktiken kollapsade efter att ledaren och landets dåvarande premiärminister József Antall avlidit i cancer. Viktor Orbán klippte håret och började klä sig i strikta kostymer; talet om frihet ersattes av tal om fosterlandet och traditionerna. Paul Lendvai skriver i sin biografi Orbán – Europe’s New Strongman att han helt enkelt bytte ideologi precis som man bytte kostym.

Orbán övergick inte bara till en allt mer nationalistisk retorik, också högerpopulistiska tongångar hördes allt tydligare i hans och Fideszs retorik. Den politiska omgörningen lönade sig till en början väl – i valet 1998 röstade 28 procent av ungrarna på Fidesz, trötta som de var på den vänsterliberala regeringen, dålig ekonomi och korruption. Tillsammans med två små högerpartier bildade Viktor Orbán regering. Han var 35 år gammal och blev Europas yngste premiärminister.

Den konservativa och nationalistiska premiärministern förde in Ungern i Nato och beredde marken för EU-medlemskapet 2004. Samtidigt fortsatte Fidesz att spela på de nationalistiska strängarna, försökte usurpera nationella symboler som flaggan och nationalsången och cementerade ett vi mot dem-tänkande. Den här gången gick det inte lika bra som 1998: Fidesz fick se sig besegrat av en koalition av socialdemokrater och liberaler i valet 2002. Nederlaget verkar ha kommit som en chock för Orbán och istället för att driva en aktiv oppositionspolitik startade han ett slags kallt krig mot regeringen. Han åkte runt i Ungern och bildade tillsammans med bland annat de katolska och reformerta kyrkorna ”medborgarcirklar”, en utomparlamentarisk gräsrotsrörelse, som givetvis var lojal mot Fidesz. I valet 2006 lyckades den sittande vänsterliberala regeringen få förnyat förtroende, men i september samma år läckte bandinspelningar till medierna, där den sittande premiärministern Ferenc Gyurcsány hörs erkänna att man ljugit om det ekonomiska tillståndet i Ungern, som var betydligt sämre än regeringen lät påskina. Följden blev öppna kravaller och splittring inom vänstern. Fidesz och det ännu mer högerextrema partiet Jobbik utgjorde den enda verkliga oppositionen, som skickligt fångade upp ungarnas missnöje med ekonomin och den utbredda besvikelsen över att marknadsekonomin och EU-anslutningen inte lett till den guldkantade framtid som förespråkarna ställt i utsikt. I valet 2010 vann Fidesz en jordskredsseger och fick över 53 procent av rösterna, vilket genom det ungerska valsystemets utformning gav partiet i en supermajoritet – två tredjedelar av platserna – i parlamentet.

Det är nu som Orbán på allvar påbörjar de politiska förändringar som är på väg att göra – eller redan har gjort – Ungern till en illiberal demokrati och en förebild för högerpopulister över hela Europa. Under den första mandatperioden mellan 2010 och 2014 drev Fidesz genom 859 nya lagar. För att neutralisera oppositionen använde man sig av ett kryphål i det ungerska politiska systemet. Medan en lagproposition från regeringen kräver lång behandling i utskott och expertkommittéer är det mycket enklare för en enskild parlamentsledamot att lägga fram en lagmotion – som Fidesz kan rösta genom med sin supermajoritet. På det sättet har Orbán lyckats beröva det ungerska rättsväsendet en stor del av dess självständighet. En ny grundlag antogs (ingen vet ens vem som skrivit texten). Nya medielagar har ökat regeringens makt över press, radio och tv. Kontrollen över ekonomin har centraliserats, liksom en lång rad andra viktiga samhällsfunktioner. Allt mer makt har hamnat hos Orbán och hans närmaste medarbetare; få diskussioner lär föras i regeringen, som närmast fungerar som en gummistämpel för beslut som levereras färdiga från premiärministerns kansli.

I valet 2014 behöll Fidesz regeringsmakten, trots att partiet förlorade väljare. Året därpå drabbade ”flyktingkrisen” Europa. Orbán har som bekant utnyttjat den situation som uppstod hösten 2015 maximalt. Tillsammans med de andra länderna i Visegrádgruppen – Polen, Tjeckien och Slovakien – har Ungern envist vägrat ta sin del av EU:s gemensamma ansvar för flyktingarna. I stället har Orbán byggt stängsel och tagit sin islamofobiska retorik till nya lågvattenmärken. I vårens val handlade hans valkampanj enbart om flyktingfrågan, muslimer och miljardären och mecenaten George Soros, född i Ungern som György Schwarz för 88 år sedan. Enligt en fantastisk konspirationsteori står Soros bakom flyktingströmmen, detta i akt och mening att slå sönder det kristna Europa och ta över makten. Det låter fullkomligt tokigt men tyvärr har Orbáns retorik gått hem hos de ungerska väljarna, som gav honom och Fidesz förnyat förtroende i det ungerska parlamentsvalet i våras (tyvärr sätter Joakim Medin punkt för sin skildring av Ungern strax före vårens val, vilket är synd – en eftervalsanalys hade suttit bra). Av allt att döma fortsätter Ungern att marschera längs den illiberala demokratins väg.

I Orbánistan granskar Joakim Medin Viktor Orbán och det Ungern han försöker skapa genom noggrann rapportering av fakta och otaliga – kanske lite för många – intervjuer med kritiker, utomstående bedömare och företrädare för regimen och försvarare av Orbán. Fram träder bilden av en politiker sprungen ur små omständigheter på den ungerska landsbygden, som verkar ha en märklig karisma och en enorm makthunger. Orbán omger sig med en liten krets av vänner – några av dem är barndomskamrater från hembyn – som har blivit mycket rika de senaste åren, precis som Orbán själv. Korruptionen är uppenbarligen vida spridd i den nya maktelit som Orbán byggt kring sig. Ideologiskt framstår han närmast som en opportunist: ”Att göra sig själv och sina förtrogna till en ny samhällselit verkar vara det projekt som ligger Orbán allra närmast om hjärtat. Det är därför så många kritiker i Ungern anser att premiärministern bara spelar charader med sin politiska retorik. Att Orbán inte har någon ideologi”, skriver Medin.

Jag vet inte om det går att sammanfatta Viktor Orbán bättre. Bilden som Joakim Medin ger sammanfaller till stora delar med den som Paul Lendvai tecknar i sin biografi från i fjol, Orbán – Europe’s New Strongman. Inte minst intressant är den taktik Orbán-regimen ständigt tar till när den mött kritik utifrån, framför allt från EU. Först gör man allt för att förhala svaren på de frågor man får; till slut backar man, för det mesta på några få perifera punkter, medan de centrala delarna av ”reformerna” står kvar. Förhalningstaktiken har de senaste åren visat sig förvånansvärt framgångsrik. När det gäller EU spelar Viktor Orbán ett mycket högt spel. Han är å ena sidan unionens bad boy, som kritiserar Bryssel och vägrar följa beslut därifrån. Samtidigt är han beroende av EU:s pengar. Utan nettobidragen från EU skulle Ungerns statsfinanser krascha, konstaterar Medin.

Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern är såvitt jag kan se den bästa och mest aktuella skildringen av Orbáns nya Ungern som för närvarande finns på svenska och måsteläsning för alla som vill förstå sig på vad som sker där. Boken vore ännu bättre om dispositionen stramats till, som det nu är blir antalet intervjuer som redovisas lite väl många. En språklig genomgång hade inte skadat. Ett litet påpekande till förlaget: ”fotnot” heter inte ”fotnötter” i pluralis.

Exporterar Ungern illiberalism? var frågan som ställdes i början av den här texten. Joakim Medin svarar nog obetingat ja. Just därför är hans bok så viktig läsning – vi måste förstå vilket system man från höger vill pådyvla oss. N

Lars Sund

Joakim Medin: Orbánistan – rädsla och avsky i det illiberala Ungern.
Verbal, 2018.

Kommentar: Idealtorg för krypskyttar

Den hjältebegravning av Imre Nagy som nämns i Lars Sunds text här intill gick lugnt, ordnat och värdigt till. Men det var inget som initiativtagaren, den unge premiärministern Miklós Németh, tog för givet. Han var livrädd.

Németh är huvudperson i filmen 1989 (www.1989thefilm.com), där han intervjuas på djupet om sin – faktiskt även 30 år senare överraskande stora – roll i att järnridån föll.

Németh – född 1946 och en av Europas yngsta statschefer när det begav sig – berättar på sin lite hemsnickrade USA-engelska att han aldrig visste hur stora delar av statsapparaten han hade med sig då reform på reform genomfördes och gränserna till slut öppnades. Säkerhetstjänsten verkade ändå stå på hans sida, så han förhandlade ofta och ingående om begravningsarrangemangen.

Allt kring Hjältarnas torg var då – precis som i dag – närmast idealiskt för krypskyttar. Alla byggnader i närheten bjuder på sicksack-strukturer snarare än raka takkanter och även de snirkliga statyerna och monumenten är lätta att gömma sig bland. Säkerhetstjänstens självförtroende var därmed inte på topp inför den känsliga begravningen, men de gav Németh ett mycket konkret råd. Att han gjorde som de sade syns på filmklippen från begravningen, där han under den djupaste tystnaden har ett annat rörelsemönster än alla som står runt honom. Så här säger Németh i slutet av dokumentärfilmen, inspelad 2014:

”De sade att krypskyttar inte kan träffa rörliga mål på det avståndet. Så vad som än hände var det viktigt att mitt huvud hela tiden var i rörelse.”

Öjvind Strömsholm

Podd: Hjallis sparkade igång presidentspelet

Ny Tids utgivarförening Tigern rf:s podcast Tigerpodden är ute med ett nytt avsnitt! Hannele Mikaela Taivassalo, Jan Rundt och Janne Wass diskuterar Hjallis Harkimos nya politiska rörelse Liike Nyt, och konstaterar att det luktar väldigt mycket som att herr Harkimo förbereder sig på presidentval.

Inne i Tigerskrubben tar de tre tigrarna också fasta på dokusåpan Svenska Akademien, president Sauli Niinistös nya porträtt och Taivassalos nya bok. Samtliga medverkande avslöjar också sin enorma kärlek för hockey-vm!

Lyssna på podden nedan!

Stöd Ny Tid genom att bli understödsmedlem i Tigern. Årsavgiften är 30 euro, och genom ett understödsmedlemskap säkrar du Ny Tids fortsatta utgivning. Fyll i medlemsblanketten här.

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör