Etikettarkiv: Identitet

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Begäret, också efter döden

Hiromi Itos diktsamling Gratulerar till din förgörelse är en hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp av sex, våld, slukande och födelse, skriver Henrika Ringbom.

Efter att livet under en tid hade farit hårt fram med mig hörde jag då och då ett avgrundsskratt skalla inom mig. Det lockades fram av all världens föreställningar om att världen beskedligt ska låta oss känna att vi har kontroll över våra liv. Våra prydligt uppgjorda tidtabeller och karriärförväntningar, vårt behov av solljus och en ungdomlig kropp, vår olust inför att tvingas fylla i blanketter och hålla tider – det kan väl aldrig vara för mycket begärt att tillvaron ska stryka MIG medhårs vad gäller allt sådant?

Just det skrattet hör jag eka genom översättningsurvalet Gratulerar till din förgörelse av den japanska poeten Hiromi Ito. Ito, som är född 1955, är en av Japans mest tongivande och översatta poeter och delar sin tid mellan Kalifornien och Kumamoto.

Långdikten ”Jag är Anjuhimeko” blir för mig tveklöst urvalets starkaste. I den väller avgrundsskrattet, förkroppsligat av en fruktansvärd ”skojarhäxa från bergen”, upp ur världens kaos, våld och vansinne. Häxan inte bara glufsar i sig folk utan är dessutom våldsamt kåt. Hon tvingar diktjaget att kånka upp henne på ett berg där hon parar hon sig med en stenfallos varefter hon föder fram en oändlig mängd igelbarn. När jaget klagar över att hela tiden bli uppätet släpper häxan ur sig ett hånfullt skratt: ”vadå, när jag har ätit dig, har du väl alltid kommit tillbaka till livet utan problem?”

Det är allt levandes öde i Itos dikter: att lida och dö men komma tillbaka, liken må styckas men de fortsätter plågas och plåga varandra i alla fall, de har samlag med hundar och slingerväxter, förökar sig, dör, kommer tillbaka, det tar ingen ände. Det är som en grotesk hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp, ingenting upplöser sig och uppgår i det osynliga utan begäret består och kräver att bli kött också efter döden.

Vansinnesflora

I ”Jag är Anjuhimeko” suger sig ett av igelbarnen fast på diktjagets rygg. Barnet är språklöst men begär kunskap. Jaget svarar med språk: ”jag vet inte om det är bra eller dåligt, men språket är allt jag har, mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen.”

Språket är alltså räddningen. Det bärs i dikterna av en besvärjande röst, formler, ramsor och fraser upprepas och varieras. I en dikt skriver Ito att kvinnorna i hennes familj under flera generationer besuttit andliga krafter av ovanligt slag, hennes mormor var schaman, hennes mor medium. När hon läser sina dikter högt tar rytmen över och driver upp tempot, japanskan blir en accelererande maskin, hon skakar i hela kroppen, slår handflatan i bordet. Man hittar både uppläsningar av och intervjuer (på engelska) på Youtube – för den som är det minsta intresserad är de värda att höra och se.

Översättaren Johanne Lykke Holm talar i sitt efterord om Itos skrivande som en sorts ”röstuppfångande”. Det känns som en helt riktig benämning, och stämmer också bokstavligen för ”Jag är Anjuhimeko” som bygger på en transkribering av en kvinnlig schamans version av en känd japansk berättelse om ett syskonpar. Vanligen berättas historien ur broderns synvinkel men hos Ito talar systern. Här, som i flera andra av dikterna, finns en destruktiv far. Just den här fadern gräver ner sin babydotter i sanden vid floden ”där alla begraver sina bebisar”. Om inte modern hade stuckit ner ett vasstrå i hennes öra att suga dagg genom hade flickebarnet dött, men nu växer hon upp till ”en skrattande, levande kropp”. I Itos diktvärld är flickan chanslös men lever i alla fall, som Lykke Holm skriver i efterordet: ”Om inte hennes mamma dödar henne så gör någon annan det.”

Översättningen av Lykke Holm och Lisa Pääjärvi är smidig och fungerar rytmiskt och efterordet är tätt och lysande. Jag skulle gärna citera mer ur det, men nöjer mig med ytterligare en språklig nyskapelse, ”vansinnesflora”. Ordet beskriver exakt växtlighetens art i Itos dikter.

Botgöring

Jag har ändå en invändning, eller önskan. Visserligen domineras urvalet av Itos tidiga produktion, men i det ingår också några nyare texter som starkt avviker från de begärsstyrda dikterna. Som en vattendelare framstår dikten ”Laga mat, skriva poesi” om den förödande jordbävningen och tsunamin år 2011. Tempot är lågt, uttrycket närmast prosaiskt, långa stycken utgörs av citat ur en klassisk text om en jordbävning i Kyoto på 1100-talet, samt ur lotussutran. Medan Ito i dikten ”Coyote” från 1986 lät en annan sutra, hjärtsutran, upplösas i skrattliknande bebisspråk: Haa, haa, haa, haaaaaaaa-uuu, haraharagyatei , gyaagyaagyaatei, skriver hon nu otvetydigt att det enda budskap hon har är lotussutrans: ”Först och främst ska du hjälpa människor / Det är det som är bodhisattva.”

Lite senare följer den korta lakoniska texten ”Botgöring” där Ito rakt av säger att hon ur sin kropp vill skära ut varenda ett misstag hon gjort på grund av sin ”oändligt fortsättande” girighet, ilska och dumhet. Och i urvalets sista dikt skriver hon högstämt om den Ärade Buddhan, lärornas konung, som finns i världen i form av ett stort moln och är den enda medicin som kan bota oss, jaga bort hettan och skänka svalka.

Särskilt de här två sista dikterna hade jag först svårt att hitta en läsart för, jag undrade till och med om Ito var ironisk. Men det är hon nog inte, utan det har skett ett verkligt brott i hennes tänkande och poetik – kanske orsakad av konfrontationen med lidandet, kanske med åldrandet. Gärna hade jag läst något om den utvecklingen i efterordet, fast hennes verk som helhet då blir svårare att inordna i det västerländska feministiska frigörelseprojektet.

Henrika Ringbom

Hiromi Ito: Gratulerar till din förgörelse.
Översättning och urval:
Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi,
W&W Internationell poesi 2016

Jaget, konsten och den nya människan

På Moderna Museets videokonstutställning The New Human finner Åsa Elieson ett jag satt på spel i allt det posthumana.

Varje berättelse startar med ett rum eller ett jag. Allt annat vore schizofrent och alltså inte någon berättelse utan rena rama uppluckringen.

Med tanke på att rummets väggar i vår postdigitala och globala era tycks vara ungefär lika svåra att få grepp om som omfånget i biblioteket i Babel i Jorge Luis Borges novell med samma namn, är det inte underligt att istället jakten på jaget kommit att bli intensivare än någonsin. Om rummet sviktar måste ankarpunkten fästas i jaget. Utifrån ett stabilt och väldefinierat ”jag” kan alla de där berättelserna vävas som samtiden allt ihärdigare tycks efterfråga. Allt och alla behöver en berättelse, sägs det. Allt och alla är en berättelse, sägs det.

Sedan åren kring millennieskiftet har den truismen tagit extra fart.

Att påbudet på ett ungefär sammanfaller i tid med när internet blev tillgängligt på bred front, och därigenom öppnade nya dimensioner av globaliseringen, kan vara en tillfällighet. Hur som helst stod det plötsligt klart att socialdemokratin behövde en ny berättelse, att Ikea var uppbyggt med två tomma händer som satt på en entreprenörsgrabb från Småland och att bloggpersonligheterna tog plats i semioffentligheten i långt större utsträckning än innehållet i dessa nya kändisars bloggportaler. Det var också då som idén kläcktes att en grupp ungdomar bestående av ett välkomponerat urval personlighetstyper – med det gemensamt att de alla framhärdade till det yttersta i sina jagpresentationer – kunde stängas in i ett hus, övervakas och paketeras som såpopera.

Ja, alla vet numera att varje varumärke gör bäst i att låta sin PR-avdelning konstruera någon sorts personlig berättelse utifrån en protagonist för de presumtiva konsumenterna att pröva sitt eget jag mot. Platsannonser för lediga jobb ”söker dig som …” varpå en lista med egenskaper, snarare än färdigheter, radas upp. För den som ger sig ut på dejtingsidor är det lika nödvändigt att presentera ett tydligt ”jag” som att bedöma presumtiva partners presentationsduglighet av sina.  Kanske har denna jakt på ett väldefinierat jag framhävts till den grad att jaget i sig själv närmast fiktionaliserats.

Jaget som känsla

Frances Starks My Best Thing (2011) blir det första verk jag ser på Stockholms Moderna Museums långkörare, videokonstutställningen The New Human. Starks verk handlar just om detta. Relationer trots fiktionaliseringen av oss. Eller kanske just i kraft av fiktionaliseringen av oss.

Konstnären har, likt miljontals andra världen över, mött en partner på en videochatt för att ha virtuellt sex. I den lilla biografen på Moderna Museet får vi se en animerad film som skapats på basis av dessa online-möten. Med förvridna, datorgenererade röster utspelas en långfilm med videochattdialogen som material. Karaktärerna utgörs av två animerade legogubbsliknande figurer med genitalierna skylda av fikonlöv. Som bakgrund har konstnären använt samma gröna färg som används vid greenscreens, det vill säga den bakgrund som i videoproduktion används för att frigöra ett objekt från den studiofilmade miljön, för att i nästa steg filtreras bort så att personen eller objektet frigörs från bakgrunden och kan förflyttas till valfri miljö. I Starks video utspelar sig alla de ofta sexuellt explicita talscenerna mot denna gröna icke-miljö.

Videon har producerats via den populära gratissajten Xtranormal och bär företagets logga längst nere i vänstra hörnet.

Paradoxen med hur dessa multi- och transnationella företag gjort sig hemmastadda i vår vardag genom sin ständiga närvaro och vårt aktiva nyttjande av dem å den ena sidan, och den ogripbara känsla av opersonlighet de för med sig genom sin standardisering och sitt ägande å den andra, genomsyrar verket. Den lilla loggan är på samma gång förfrämligande och intimiserande, precis som den gröna bakgrunden. Händelserna utspelar sig överallt och ingenstans, precis som karaktärerna som spelar upp scenerna i denna icke-miljö är lika anonyma som privata, lika verkliga som fiktionaliserade. De är vilka som helst, de är inga alls. Detta slags dubbellager är hela tiden aktivt. Antidistansens frihet, frihetens antidistans. Allt är närvarande därför att inget är närvarande, inget är närvarande för att allt är närvarande.

Planerna på ett samarbetsprojekt började ta form redan under Starks första möte med den unga mannen på chatten. Mannen säger att ur sexuell attraktion kan det födas idéer. Stark håller med, men går lite längre: ”Kanske är vår video inte baserad på våra idéer utan på sexuell attraktion.” Är det en förhoppning om att den sexuella attraktionen garanterar något genuint mänskligt, ett jag?

Det kan hända att det är resultatet av deras fullbordade idé jag sitter och tittar på i den lilla biografen på Moderna Museet. Jag ser inte den över en timme långa filmen till slut. Är det kanske på grund av mörkret i salongen, av särskilda hormonnivåer i mitt blod, av den lugna dialogen som vaggar fram och tillbaka över bildytan, där ingenting särskilt händer i karaktärernas uttryckslösa ansikten, samt på grund av alla knullord som de datorgenererade rösterna förutsägbart rullar ut i makligt tempo genom högtalarna, som jag plötsligt blir akut kåt och måste gå in på museets handikapptoalett för att dra en runkish innan jag kan fortsätta ta del av utställningen?

Jag tänker inte på något annat där inne på toaletten än att jag är en figur inklippt på en handikapptoalett från den greenscreen som är en konstutställning. Och så gör jag snabbt vad köttet kräver och går ut.

Att uträtta sina mänskliga behov. Mänskliga?

Jag gråter inte eftersom det inte finns någon tomhet att begråta. Jag har inte stått inför någon ravin av längtan efter en annan människa. Det har inte funnits någon attraktion, jag har inte kastat något jag och inväntat något eko. Det finns alltså inget tomrum, ingen utebliven rymd att gråta för. Det har inte funnits någon fråga efter djup varifrån något svar kunde väntas, utan bara köttets närvarande krav. Därför ingen förtvivlan som kan springa läck av något slag mot ravinens väggar av längtan. Saken har uträttats bara. Saken hade ingenting med fantasier om någon annan att göra, den hade ingenting att göra med att slungas mot (hopp om) förankring i världen genom någon annan människa, eller ens genom mina fantasier om någon annan människa. Jag gråter inte, sådär som orgasmer ibland kan framkalla gråt. Varför gråter jag inte? Jag gråter inte därför att min runkish ingenting alls hade att göra med någon annan. Jag ler istället lättsinnigt åt mitt eget ansikte i spegeln när jag tvättar händerna, lägger en erfarenhet till övriga i mitt liv, rycker på axlarna och går ut. Alfa Omega. I have fed on myself och kan fortsätta framåt.

Jaget som utvecklingsstrateg

Frågan om jaget följer mig, som ett skavsårsplåster som hamnat snett, genom utställningens alla verk.  En fråga som väcks, skriver utställningens kurator Joa Ljungberg i programtidningens introduktionstext, är ”om det på sikt kommer att fungera att vara ’mänsklig’, eller om de varelser som nu utvecklas – hybrider, avatarer och robotar – faktiskt är den nya människan.”

Kommer det att fungera att vara mänsklig, undrar hon. Fungera?

Är detta frågan om huruvida det går att göra ”det mänskliga” lika funktionsdugligt och välordnat som programkoden i en robot?

Utan att den frågan brukar uttalas i hela sin motbjudande formulering är det väl strikt taget egentligen den dovast ljudande tonen bakom de flesta av de så kallade ”framtidsfrågorna” våra samhällen idag säger sig stå inför.

Kanske är det därför den 16 mars 2016  räknas som ett historiskt datum för mänskligheten. Då nådde nämligen forskningen kring artificiell intelligens (AI) en milstolpe. En dator besegrade världsmästaren Lee Sedol i det omåttligt komplicerade brädspelet go. Programmet som utvecklats av GoogleDeepmind kallas Alphago. Spelets regler är enkla, men genom att antalet möjliga partier är fler än det finns partiklar i universum är go det mest komplexa spel människan skapat.

Det var länge sedan AI besegrade människan i schack. Och det var inte på långa vägar ett lika revolutionerande framsteg för forskningen. Då gick det till så att datorn var matad med så många schackpartier världen kände till och på basis av den informationen kunde datorn räkna ut hur den skulle spela. Ju större mängd inmatade data, desto större chans för datorn att vinna. När AI vann blev en hel värld av professionella schackmästare deprimerade.

I fallet Alphago fanns ingen möjlighet att mata in tillräckligt många möjliga partier i maskinen eftersom antalet möjliga partier är så svindlande stort. Istället gick taktiken ut på att lära den artificiella intelligensen att tänka, ”som en människa”. När genombrottet kom och datorn besegrade världsmästaren Sedol blev go-spelarna inte deprimerade utan upprymda. Nu skulle de kunna lära av den artificiella intelligensen och på så vis själva kunna utvecklas till bättre spelare. Människans jag har fått ett artificiellt jag att sparra mot, och kan på så vis förbättra sin prestanda.

Det här är en begreppsbestämning av ”jaget” som kanske är den mest dominanta i vår tid. Jaget som klarar, som erövrar, som utvecklas. Gärna i möte med och utmaning mot andras väldefinierade och intakta former av jag. En beredskap och tolerans som kommer sig av tilliten till det egna jagets gränser. Men det här jaget, till skillnad från selfie-jaget som jag nämnde tidigare, har inte som främsta uppgift att väva berättelser för att frammana känsla. Det jag som framträder ur den artificiella intelligensens landvinningar har mera modernistiska sanningsanspråk än de postmodernistiska tillfälligheternas storytelling-hyllning. Det här Alphago-jaget ska utvecklas strategiskt och logiskt i en framåtrörelse, i samklang med andra subjekt i framåtrörelse.

Enligt tanken att modernismen är en föregångare till postmodernismen, ter sig  plötsligt Alphago-framsteget som en tillbakagång. Kanske på ett liknande sätt som de sanningsverktyg som under senare tid använts till att bekämpa de ”fejknyheter” som sprids i sociala medier lite grann får det att kännas som att slungas tillbaka till fabriken i Chaplins Moderna Tider.

Men om gränsen för vad som har ett jag nu alltså inte längre går mellan människa och maskin?

De progressiva tar sig an tävlingsuppgiften, sporras av den att utveckla sig själva. De konservativa oroar sig för att robotarna ska överlista människan och ta över världsherraväldet.

Men en sak har AI-entusiasterna och AI-fobikerna gemensam. Inför möjligheterna om alltings gränsöverskridande tycks strävan efter att formulera ett sammanhållet och prestationsdugligt jag intensivare än någonsin. Vare sig det gäller att behålla makten hos människan i kamp mot maskinerna, eller att möjliggöra för människan att kunna lära av maskinen och maskinen av människan så tycks upprätthållandet av skillnad vara nyckeln. Men hur kan vi veta när en människa blivit robot eller en robot blivit mänsklig? Vad kan vi stämma av i? Många svarar nog: i känslorna. Känslorna är genuint mänskliga. Jaget som kännande.

Jakten på människans specifika och konturstarka jag tycks hur som helst ha all anledning att intensifieras. Det var väl den jakten som pågick i My Best Thing? Den sexuella kittlingen, känslan, som garant för det mänskliga jaget, till skillnad från robotens jag.

Jaget som artist

Flera av verken i utställningen The New Human skildrar hyperartificiella eller virtuella världar befolkade av människor som tycks ha muterat med informationsteknologier och företagskulturer. Medan kapitalismen blivit samtidens största maskin så har tekniker utvecklats som har kapacitet att tränga in i kroppens minsta skrymslen och skapa cyborger, alltså hybrider mellan människa och maskin. Men påverkan tycks gå i bägge riktningarna. Människan förändras inte enbart av att den nya tekniken träder in i henne och gör henne alltmer omänsklig – hennes strävan att förbli mänsklig, kanske just genom att insistera på framhärdandet av sitt intakta jag, verkar också göra henne till en alltmer artificiell varelse.

Som i Ryan Trecartins stora installation Trill-ogy Comp (2013).

I tre rum presenteras freakade karaktärer i socialt uppskruvade situationer som liknar realitysåpor där TV-chefen inte snålat med kokset till de intagna. Eller någon sorts transvestit-bordell för en mycket perverterad och degenererad krets torskar som inte orkar interagera men gärna tittar på glasruta. Filmerna går i ett jäkla tempo med bitch-slapande gaphalsar i färgglada outfits överallt. Det får mig att längta efter sådana där restauranger som har stora akvarier med trötta fiskar i foajén att peka på till middag medan man intar sin drink till hissmusik. (Mina preferenser.)

Mellan dramadrottningarnas repliker i limousiner och kontorsmiljöer snappar jag upp att alla medverkande är anställda på ett koreanskt företag, att de innehar yrkesroller i vilka det ingår att bära blonda peruker och ha namn som refererar till arbetsgivarens bilaterala handelsförbindelser. Brittish Korea, Armenia Korea och Another Greek Korea, till exempel. All the time is showtime och alla är skådisar i sitt eget liv på en arbetsmarknad som kräver att du ständigt är ditt eget varumärke och blir ett med ditt jobb. Allt ljus på alla som ba KÖÖÖR! (Så länge du ba KÖÖÖÖR!) Jag kan bara föreställa mig den skrockande belåtenheten hos ägaren till denna självgenererande selfietainment-maskin. Han syns inte till i filmprojektionerna.

Att vara så till den grad ägd. Nej, det motsatta, inser jag plötsligt. Av några få bildrutors passage ramlar plötsligt insikten ner i mig. Posen som skydd just för att inte vara ägd hela vägen in i märgen. Må denna roll vara chefens eller kundens påhitt, vem bryr sig om vem som är vem. Ingen är någon, alla är alla. Any role works. Allt är showbiz. Bara den som inte KÖÖÖR! är den helt och hållet ägda, är helt och hållet en död zoon, en död sak, är inte människa. (Måste jag lägga till: inom såklart helt sinnessjuka omständigheter?)

När någon får teaterstryk av en eller annan ”kollega” och offret inte lämnar sin fjolliga pose med en enda muskelryckning, fastän tillhygget faktiskt träffar kroppen rätt illa, inser jag hur själva posen, det överdrivna skådespelandet av ”mig själv” i rollen som ”mig själv” – eller whatever – kan vara det enda möjliga sättet att inte fly smärta och därmed sitt eget liv. Att erkänna smärtan och kunna uthärda den. Att befästa en så fullkomligt artificiell persona långt bortom överspelets register, är inte alls någon flykt ifrån, utan en väg till sig själv och sitt liv. Ett sätt och en metod som bättre än någon annan skyddar den mest mänskliga människans jag: jaget som uthärdare av den smärta som är verklig, i en verklighet som är sanningen eftersom den är närvarande. Den insikten, inför våpet som ligger och gallskriker i sina nylonstrumpbyxor och sin peruk under den kackiga ljussättningen gör det här verket till utställningens mest innerliga, mest mänskliga, förstår jag nu när jag skriver det.

Jag bokstaverar verkets titel. Nästan som Thrill Orgy Comp. Det får mig att tänka på värktabletten Treo Comp. En teknik jag själv använt ibland, för att hålla mig flytande, fortsätta leva – på trots mot omständigheterna, mitt inuti dem. Kanske inte riktigt lika hardcore rebellion som att snorta chefens koks på företagets kontor medan någon annan av arbetsslavarna filmar för att öka annonsförsäljningen, men ändå.

Jaget som politisk utgångspunkt

De flesta konstverken i The New Human handlar om en värld präglad av intensifierad globalisering och migration. Till dessa hör också Esra Ersens If You Could Speak Swedish… från 2001. Det året befann sig konstnären i Stockholm och skrev in sig på en kurs i svenska för invandrare och flyktingar.

Den turkiska konstnären bad sina kurskamrater svara på frågan: ”Vad hade du velat säga om du hade kunnat tala svenska?” I videoverket ser vi kurskamraterna kämpa sig igenom de texter de själva skrivit på sina respektive modersmål och som någon annan översatt till svenska. I videon försöker de strävsamt ta sig igenom dessa ofta väldigt personliga och känslosamma berättelser på ett språk de själva inte förstår, hela tiden korrigerade av läraren för uttal och betoningar.

Jag sitter med mina hörlurar och både fängslas och plågas. Å ena sidan vill jag verkligen höra vad de vill säga. Svårigheterna i själva förmedlandet skapar också en särskild koncentration, en känsla av att den möda de lägger ner för att jag ska kunna förstå gör utsagorna extra värdefulla. Å andra sidan åstadkommer inlärningssituationen i sig ett slags otålighet i mig: de milda rättelserna av läraren i bakgrunden, omtagningarna. Det skapar samma träsmak av punkterad lust i mig jag minns från språkövningsböckerna i högstadiet. Jag som trott att det hade att göra med innehållet i berättelserna! Men det är något i det rigida, det mekaniska lärandet av rätt och fel, som i sig föder en känsla av otålighet, instängdhet. Men självklart är det framför allt åverkan på dessa kurskamraters integritet, deras villkorade rätt till sitt jag, till sin självframställan som skaver lite lätt i mig som är uppvuxen på åttio- och nittiotalet. Allas rätt till en oinskränkt självvald jag-berättelse! Den ska inte rättas av någon auktoritet känner jag. Är det ett smärre övergrepp jag bevittnar? Självklart inte. Jag bevittnar människor som lär sig språk. Men. Präglad av tidsandans starka betoning av jaget, också som politisk utgångspunkt, hamnar jag i denna känslomässiga idiot-paradox inför Ersens verk. Vilket förstås också är meningen.

Men något utöver rätten till en oinskränkt och självkontrollerad presentation av det egna jaget står här på spel.

På den nyliberala arbetsmarknaden är förmågan till självframställning en nödvändig startpunkt. Men inte bara det. Också för dem som vill verka politiskt i vår tid tycks det mig som om det gäller att till varje pris verka utifrån en klar definition av sitt jag. Detta jag måste vara stabilt och tydligt, inte ett aggregat för tvivel och prövning. Sedan gäller det att hitta andra stabila jag att kroka i för att bilda kedja och utgöra den summa av jag som de enda sorts politiska kamper som tycks möjliga i vår tid kallar vi. En del kallar den här metoden för identitetspolitik. Att utifrån specifika egenskaper som förenar individer till en grupp föra kampen om fri- och rättigheter. Frågan blir alltså akut för att kunna ingå i en rad deltagarfunktioner i samhället: vilka egenskaper går det att gripa efter och fästa vid mitt knapphål och presentera såsom mitt jag? Vilka är väsensskilda från mitt jag och kan utgöra antagonister?

Några har, som i Tomáš Rafas dokumentära videoverk New Nationalism in The Heart of Europe tagit fasta på sin hudfärg och nationstillhörighet för att gå till våldsamheter och utplåna ”de andra”.

Det upplösta jaget

Till en av programpunkterna under den långa utställningsperioden har filosofen Patricia MacCormack inbjudits för att hålla en föreläsning i samband med att konstnären Ursula Mayers filmer Gonda (2016) och Medea (2012) visas i biografen respektive auditoriet.

I föreläsningen lyfter MacCormack fram en helt annan sorts funktion av jaget, nämligen funktionen att upplösa sig. Det hon talar om är ett jag som söker kontakt med konsten genom att riskera sig själv. Med inget mindre än så ges konsten möjlighet att göra detsamma och därmed att vara konst, det vill säga vara konst inför oss i kraft av mötet med den. På samma sätt, menar MacCormack, krävs det av den som möter konsten att komma till mötet redo att förlora sig. Om det finns ett etiskt krav på konsten att katalogisera kunskap på ett orepresenterbart sätt som bara existerar i hur den aktualiseras i ögonblicket – och fångar oss där – så kräver MacCormacks filosofi detsamma av betraktaren.

Detta tillstånd, detta möte som då kan uppstå, kallar hon extas.

Förmågan att kliva ut ur sitt jagreflekterande tillstånd, kliva ut ur sig själv. Ex-stas.

Mötet med det andra, det som inte är jag själv, förutsätter begär. Inför konsten, liksom inför andra sorters kroppar och företeelser, har vi möjlighet att träda in i en erotisk relation, förutsatt att det andra vill oss tillbaka. En relation till något annat än den man själv är. Att man uppstår, blir till, i detta möte utan vare sig ett föregående tidigare eller ett kommande senare.  Det är inte tidsavståndet – vare sig den tillbakablickande reflektionen eller framåtblickandet – utan skillnaden i nuet som möjliggör den resonans som kan vara konst. På samma sätt som det är den i nuet närvarande extasen som är sex.

Jag tänker på den tomhet som inte fanns därinne på handikapptoaletten. På att kåtheten i mig inte hade något eko, varken av avstånd eller av skillnad, att kasta sig mot och att tillståndet därför själsligt räknat var ett ingenting alls. En avsaknad som inte var saknad eftersom den inte begärde något eller någon. Ett möte med ingen och ingenting. Visserligen kunde jag inte ha avstått från händelsen, lika lite som man kan avstå från att pissa, andas eller äta. Men sex var det inte. Konst var det inte heller.

Att föreställa sig ett liv helt utan det erotiska i alla dess upptänkliga former, att tänka sig ett liv utan att erfara den skillnad som föder begär, är en föreställning så stum att den knappt är möjlig att nå med sin levande känsla. Det var väl därför jag inte grät men noterade det. Det fanns ju ingen som kunde gråta eftersom något eller någon annan inte fanns som upprättade skillnad. Ingenting och inget att upplösa mitt jag inför och ingenting annat som upplöste sig inför mig och mötte mig där.

Kanhända är det som MacCormack menar att det som hon på engelska kallar ahuman är nödvändigt. Att det mänskliga som inte är ett mänskligt och intakt subjekt, utan ahuman, krävs för att träda in i ett möte med konsten som inte kommer ur det mänskliga subjektet, eftersom ett sådant jagstabilt subjekt kräver att konsten – eller vilken ”den andra” som helst – också skyddar sina gränser och vi därmed på varsin sida förblir stumma och ointagliga för varandra. Att extasen faller till marken innan den ens uppstår. Men någonting är det inuti det mänskliga – det må vara inuti the ahuman eller inuti the posthuman som tycks vara nödvändigt för att någonting utöver den runkish som bara nätt och jämnt är värd handtvålen efteråt ska komma till stånd. Kanske är det just jaget som krävs. Jaget villigt att förlora sig, jaget som upplöser sig själv och blir liv.

Text: Åsa Elieson
Foto: Moderna museet i Stockholm. 

The New Human.
Moderna museet i Stockholm.
Till 5.3.2017.

Afrofrisyr, perukhysteri och Dippity-Do

– Intrasslad i hårets historia

maria-antas-har-webbMaria Antas debuterade år 2013 med En stor bok om städning innehållande essäer om denna vardagliga handlings kulturella, historiska och könsmässiga kontext. I Hår – Fint, fult, fräckt och fusk (2016) gör Antas en motsvarande utredning i nio essäer, men trasslar denna gång ut hårets historia. Med avstamp framför badrumsspegeln med fön och borste i händerna till rokokons perukhysteri, franska revolutionens korta Titusfrisyr, 1960-talets Dippity-Do (ett hårgel), 1970-talets afrofrisyrer och långa luggar tillbaka till idag. Antas utgår från de vardagliga ritualerna och tar oss till hårets politiska och ekonomiska dimensioner.

Men jag har svårt att komma igenom de första essäerna. Orkar jag med mera självförakt? Kanske lite till.

”Vissa dagar känner ena handens fingrar värmen från fönens plastskal, medan den andra handens fingrar ligger runt ett borstskaft. Håret ska tillrättaläggas; jag börjar från vänster sida av huvudet, besöker nacken, vet att jag egentligen borde blåsa form i pannluggen innan den torkar.”

Senare i läsningen visar det sig att det fanns en mening med kritiken av det egna bångstyriga håret. Antas visar att hårvårdsindustrin, som resten av skönhetsindustrin, vinner (i synnerhet) på kvinnors känsla av otillräcklighet. Enligt Antas är prognosen för den globala hårkosmetikindustrins omsättning att den kommer att växa från 75 miljarder dollar per år till 94,5 miljarder inom tidsrummet 2012-2021. Bara löshårsindustrins vinstmarginaler är 125–150 procent eller mera, och i Indien är löshår, efter IT och medicinska produkter, den viktigaste exportvaran. För sex år sedan var priset 100 000 dollar per 400 kilo hår och priserna var då på väg upp, noterar Antas. Hår är alltså lukrativt och där det finns vinst finns det risk för exploatering.

”Jag ser hur historiens mönster upprepar sig. När kvinnor skapar sina egna uttrycksformer för sitt hår, reagerar männen och deras institutioner med varningar, lagar, vitsar eller förbud.”

Det är en feministisk analys av kvinnors och rasifierade personers frigörelse och underkastelse via hår. Antas debatterar ”relaxern” som plattar håret till den vita normen, slöjan som väcker misstänksamhet i Europa i dag och den kortklippta och kanske därför upproriska Titusfrisyren, som var populär bland kvinnor efter franska revolutionen och som var kortvarig i hårets historia. ”Kort hår på ett kvinnohuvud var för mycket för konventionellt tänkande män som såg kvinnligheten falna när kronan på kvinnans huvud hade trimmats”, skriver Antas. Läkarvetenskapen hjälpte till, som ofta fallet är när det gäller kvinnors frigörelse, med att eliminera den oönskade frisyren. Det sades att kort hår framkallade fysiskt och moraliskt sjukliga tillstånd som tand- och huvudvärk, migrän, förtvivlan, ansiktsblödning, blindhet, dövhet, körteltumörer och andlig slöhet. Läkarvetenskapen slog också fast vid början av 1800-talet att tunt hår eller total skallighet hos män berodde på brist på erotisk vätska eller överdriven masturbation.

Det är ibland hårresande fakta Antas tar upp, som när hon räknar upp ingredienserna till diverse hårgeléer, men jag känner mig mest road och upplyst av essäerna. I slutet när Antas diskuterar tv-serierna Charlie’s Angels och Sex and the City blir analysen dock lite tom. Boken har varit så förträfflig hittills, men nu dåsar jag nästan till. Det känns som uttjatade ämnen – vad mer kan en säga om dessa serier som inte redan sagts?

Antas avslutar med tanken om att hår bara är hår. Men Antas har också bevisat för mig att hår har politiska och ekonomiska dimensioner. Det finns kraft, humor, temperament och närvaro i hennes språk. Jag hoppas att jag får läsa mycket mera av henne i fortsättningen.

Vilhelmina Öhman

Maria Antas: Hår – Fint, fult, fräckt och fusk. Förlaget, 2016.

Identitetssökande i en digital och global värld

50-sara-razai-djavulen-ar-en-lognare-webbFrågan om hur den slitna frasen ”ett lyckligt liv” ska tolkas är ständigt närvarande i Sara Razais andra roman Djävulen är en lögnare. Är konceptet om ett gott liv oberoende av om det söks i New Bell i Kamerun eller i Gårdsbacka i Finland?

På 300 sidor målar Sara Razai upp ett fängslande galleri av stundom provocerande kvinnoporträtt. Hela romanen utspelar sig under en och samma dag i november, parallellt i stadsdelen New Bell i Douala i Kamerun och Gårdsbacka och Stensböle i Helsingfors.

”Det som är ovanligt är att någon ringer på klockan sju. En lördag dessutom. Klockan sju är för tidigt för att vara vaken och för sent att vara på väg hem från krogen”, konstaterar den sjuttonåriga Meri, ensam i en lägenhet i Gårdsbacka. En av Meris halvbekanta – Jade – ringer på dörren och lämnar sin lilla flicka Rihanna hos Meri. Konfronterad med den lilla barnkroppen känner sig Meri hjälplös, nästan panikslagen. Hon väcks upp ur sin håglösa tillvaro som kretsar kring Facebooks blåa sken på smarttelefonen innanför lägenhetens trygga väggar. Hon beger sig ut tillsammans med barnet i barnvagnen för att leta efter Jade i östra Helsingfors, alltmedan hon desperat försöker nå sin jämnåriga vän och livlina Hope i Kamerun via Facebooks chatt.

Hope å sin sida är inte inloggad på Facebook. Hennes verklighet i New Bell återberättas parallellt med Meris i Gårdsbacka. Hope känner sig klumpig och främmande inför vardagens New Bell. Efter många år i Finland har Hope och hennes mamma Gloria blivit deporterade tillbaka till Kamerun. En återkomst som ter sig allt annat än oproblematisk för såväl Hope och Gloria som för den gamla kvartersgemenskapen bestående av familj, gamla vänner och halvbekanta. Även Meri känner sig alienerad i Gårdsbacka, hon saknar Hope och livet som det tedde sig när Hope och Gloria var kvar i Finland. Nu gör hon ingenting och verkar sakna fotfäste i världen bortom sin smarttelefon.

Tidvis kan jag inte annat än provoceras av modersporträtten. Meris mamma Aina har lämnat sin dotter och flyttat in till en ny man i annan förort. Hopes mamma Gloria promenerar envetet i högklackat längs en gata i New Bell, på väg till ett internetkafé för att komnunicera med en man från Holland. En man som förhoppningsvis ska ge både henne och Hope en chans att återvända till Europa. Vilket land som helst i Europa. Enligt Hope ”till någon ny vit man som tror att han kan behandla dem hur som helst bara för att de kommer från Afrika.”

Både Aina och Gloria försöker finna sin plats, sin identitet och sitt varande i världen via diverse män. Ofta med konsekvensen att de förlorar sig själva i drömjakten och förvandlas till skuggor. Bägge blir utsatta för psykiskt eller fysiskt våld.

Razai har skrivit en högaktuell roman om rotlöshet och identitetssökande i en digital och global värld, där allting är sammankopplat, men där alienationen och främlingsfientligheten paradoxalt nog tenderar att öka. Jag kommer att tänka på en diktrad ur Charles Bukowskis diktsamling Love Is a Dog from Hell: ”there is a loneliness in this world so great/ that you can see it in the slow movement of / the hands of a clock.”

Även Razais beskrivningar av miljöer, karaktärer och händelseförlopp är långsamma och utdragna, men fungerar väl som helhet. Hennes språk är så kroppsligt, nyansrikt och genuint att läsningen stundom gör fystiskt ont. Romanen hade ställvis fungerat bättre i en mer komprimerad form och läsningen efterlämnar en känsla av väl beskrivna frågetecken utan svar – men det är kanske enbart positivt. En reflektion av hur världen upplevs av personer som lever långt från kärnfamiljens statiska och tomma drömideal.

Text: Emma Juslin
Foto: Niklas Sandström

Sara Razai:
Djävulen är en lögnare.
Förlaget, 2016.