Etikettarkiv: Identitet

Svar till Joel Backström: Identitetsbegreppet är reducerande

Identitetspolitiken är överallt, skriver filosofen Joel Backström i ett mycket intressant inlägg i Ny Tid nr 3/2018. Det vi bevittnar är enligt Backström en del av en illusorisk avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. De avgörande politiska valen har redan gjorts i tysthet och samhällsutvecklingen drivs effektivt högerut. Identitetspolitiken har blivit konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida eller dess aningslöst granna fasad.

Backströms analys är smart och knivskarp. Den sätter fingret på en delikat, öm punkt i den rådande samhällsutvecklingen. Den visar i en noggrant utvald spegelbild med ett speciellt perspektiv någonting som vi alla som lever i den här typen av samhälle kan känna igen och känna igen oss själva i, mer eller mindre. Hans uppräkning av identiteter är förstås inte heltäckande, men dess anspråk på att vara det är det kanske.

Problemet med den här formen av samhällsanalys är bara att den opererar med någonting som alltid kommer att framstå som problematiskt, själva identitetsbegreppet.

Det problematiska med identitetsbegreppet är att det är tautologiskt och reducerande i den mån det skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter. Det skapar en föreställning om människan, det mänskliga subjektet och känslan för ett själv som helt enligt varuestetikens logik liknar ett ting, någonting som finns på en hylla i ett varuhus, ett apotek eller en skrothandel. Den låser processer som är mycket komplicerade, frågor om hur vi uppfattar oss själva och hur andra eventuellt uppfattar oss, så att dessa kan ges stämplar, märkningar, identitetsmärken.

I stället för om identiteter borde man kanske, som sociologen Nikolas Rose gör, tala om genealogier och historia. Enligt Rose borde man tala om att skapa mening, relevans, samband genom normer, regler, tekniker för visualiteter (som reklam eller film), sätt att tala, uppföra sig på, sätt som placerar in oss som individer med erfarenheter. Och om olika praktiker: skolor, familjer, gator, hus, arbetsplatser, rättssalar, flygfältslounger, internet. Det handlar om heterogena processer och praktiker som gör att vi som människor relaterar till varandra, till oss själva och till andra, som subjekt, genom subjektiveringar som har sin egen historia.

Från subjektiveringarnas praktik är steget till traditioner inte långt. Filosofen Hans Ruin diskuterar i sin essäbok Tidsvändning några sådana livshållningar med ett historiskt djup. Han talar om en gammal impuls hos dem som söker svar på livsfrågorna inom exempelvis new age: att nå fram till en mer eller mindre heltäckande förklaringsmodell av individen i ett kosmiskt sammanhang. Ett begär efter att kunna kontrollera sitt kroppsliga och själsliga välbefinnande i ett större sammanhang, ett begär som kan förvaltas av kyrkor och samfund eller mindre grupper, sekter.

Ruin säger att ett samhälles andliga klimat bestäms inte bara av vad som i dess egen tid blir uttryckt utan också av vad som i denna tid är hörbart ur det förflutna. Han säger att man måste utgå ifrån att mottagligheten på detta område är mycket mer skiftande än vi först kan och vill ana.

Kan det vara så att det som utmärker denna tid mer än den identitetsmarknad som Backström identifierat utgörs av en tolkningarnas marknadsplats? Enligt litteraturvetaren Wolfgang Iser har exempelvis den marxistiska analysen mist en stor del av sin förklaringskraft till följd av att den eftersträvar tolkningsmonopol och verkligheten inte så enkelt låter sig reduceras till en enda ideologiskt baserad form av tolkning. Att tolka denna tolkning, marxismen, blir i dagens läge svårt eftersom varje tolkningsmodell har en inbyggd begränsning och vi i dag tycks leva i en period där de olika modellerna alltmer tävlar med varandra. Iser talar om en kannibalism där de olika teorierna försöker kompensera sina tillkortakommanden genom att låna och stjäla från de övriga. Resultatet av detta tolkningssystem blir ett monster av teorier och tolkningar som kan vara sinsemellan hur motstridiga som helst.

Kampen inom det ideologiska fältet tycks långt ske mellan något Iser kallar oppositionella respektive hegemoniska diskurser, alltså sätt att tala om och beskriva verkligheten på. Det kan handla om minoritet, postkolonialism eller feminism. De oppositionella diskurserna utvecklas av sociala grupper som eftersträvar erkännande och vill främja sin grupps intressen. Men, säger Iser, i sitt arbete strävar de oppositionella diskurserna till att bli lika logocentriska som de diskurser de kämpar mot. För logocentrismen – tilltron till förnuftet och en absolut sanning – är enligt Iser själva kännetecknet på en hegemonisk diskurs. I en värld som samtidigt tycks krympa och bli alltmer fragmentariserad kommer frågan om översättningen, tolkningen att bli kritisk. Utan översättningar, utan ett minimum av förståelse mellan olika kulturer, traditioner, subjektiviteter kommer vi inte att kunna leva i en verklighet som är fungerande, hanterbar, mänskligt sett möjlig.

Sven-Erik Klinkmann

Svar till Joel Backström: Identitet handlar om folks liv, inte tjafs

Att kritisera identitetspolitik är viktigt i en tid där det politiska riskerar att upplösas i olika partikulära intressen och där identiteter ibland används för att rättfärdiga en sluten inställning som inte går att ifrågasätta. Ungefär så skriver Joel Backström i Ny Tid 3/18, och det är lätt att hålla med om resonemangen kring identitetspolitikens självupptagna sidor, så där allmänt taget. Det finns fog för mycket av det Backström skriver om hur hävdande av rättigheter för identiteten sker på bekostnad av en samhällspolitik som berör till exempel fördelningen av arbete och kapital. Det ligger också en hel del i det han skriver om identitet som flykt: ”Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge.” Enligt Backström är identitetspolitiken en självupptagen lindring av ångest, snarare än genuint kritiskt tänkande eller engagemang. Identitetspolitikens affektiva sidor (bland annat ”terapisnacket”) är kännetecknande för en tidsanda där en konsumtionslogik (den indignerade kunden som ”insisterar på sina förmenta rättigheter”) dominerar det mesta, och det är därför viktigt att uppmärksamma dessa problematiska mönster. Likväl bör vi lyssna på dem som utsätts för orättvisor, utan att för den skull anta att det de säger är bortom kritik. Men vilket perspektiv uttrycker Backströms eget förhållningssätt till identitetspolitik och det han skriver om? Hur skall vi förstå texten utan att läsa den som ännu ett avfärdande av frågor om tillhörighet och kön som politiska angelägenheter? Vad som bekymrar oss är Backströms förhållningssätt till det han skriver om, något som är viktigt att påtala eftersom debatter ofta blir låsta i två olika läger.

För det första är det viktigt att klargöra vad ’identitetspolitik’ omfattar. Det är nämligen oftast en term som används för att kritisera precis den typ av problematik Backström lyfter fram, där rättigheter ”hävdas i kraft av den partikulära identiteten”. Problemet med en lös användning av begreppet är att Backströms viktiga ärende att kritisera olika korrupta sätt på vilket människor hänfaller åt identitetsprat urartar i insinuationer som får en allmän karaktär. Att i ett par satser tala om trans och avfärda Pride får rollen av att bygga upp en tes om identitetspolitik i allmänhet, snarare än att göra oss till bättre kritiker både av oss själva och av politiska och kulturella fenomen. ”Identitetspolitik” används ofta som en svävande beskrivning av ett brokigt fenomen och ett avfärdande av lika brokiga rörelser som arbetar för politisk förändring och social rättvisa. En stor del av identitespolitikens förespråkare förhåller sig kritiskt till de kategorier och begrepp som används för att begripliggöra deras politik, t.ex. kön, sexualitet, klass eller ras, och kämpar med att synliggöra dessa perspektiv i en tid då, som Backström påpekar, ”fördomar och känsloströmningar flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna”. Skam och stolthet är inte bara attityder vi ’identifierar’ oss genom, utan de uppstår i ett konkret liv och i en större samhällelig struktur. De kan vara mer eller mindre korrupta, men de blir abstrakta markörer om man inte ser dem i sina levda sammanhang.

Det kan verka vettigt att säga att identitetspolitik handlar om att fly in i en identitet, men det är en förenkling och en reduktion av det fenomen som identitetspolitik kan sägas handla om. En orsak till att diskussionen om identitetspolitik är så låst kan vara att identitetspolitikens kritiker lite för lätt går upp i ett projekt som går ut på brutalt avvisande, snarare än ett engagemang med det som driver olika identitetspolitiska anspråk.

För det andra vill vi därför uppmärksamma den anda i vilken Backström skriver, där hans inställning till det som kritiseras kommer till uttryck. ’Identitetspolitiken’ framställs som en utbredd tendens i tiden, ett kollektivt självbedrägeri. Men till vem och hur vänder sig den elokventa kritiken som avslöjar ’identitetspolitikens’ bedräglighet? Kanske är avsikten att kritisera en bekymmersam tendens som vi alla i någon mening faller offer för i sätten att tänka på oss själva (”Därför är våra identiteter systematiskt förljugna”). Men Backströms sätt att skriva är mera ett sätt att peka ut löjliga drag i samtiden, än det är sätt att få oss att på riktigt ödmjukt undersöka tendenser i oss själva.

Det som stör oss i vissa sorters avvisanden av ‘identitetspolitik’ är ett slags avslöjandets form som inte bryr sig om mottagaren, som inte befattar sig med exakt vad som kritiseras, om det sedan är trans, antirasism eller feminism. Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg. Från det höga berget är det svårt att se varför frågor är såriga och sårbara, viktiga, engagerande, och brännande. ”Det här verkar så självklart att vi ska lägga ner det identitetspolitiska tjafset. Härifrån verkar allt så uppenbart dumt.” Om vi vill komma någon vart med att diskutera på vilka sätt identiteter har en destruktiv roll vore det viktigt att inte utgå från idén om att det finns ett kollektivt självbedrägeri som det är bara att avtäcka, och så förväntas folk lägga ner det där tjafset.

Backström talar om ”trivialiserande begreppsförvirring” angående till exempel kön – att kön ibland behandlas enligt en preferensvokabulär som liknar shoppingens. Kanske det. (För övrigt en problematik som Nancy Fraser och Judith Butler inom den feministiska teorin diskuterat i en känd debatt). Men när vi går in i ett riktigt exempel, där riktiga människors förståelser, nej LIV, kommer in, är det inte längre på den allmänna ”begreppsförvirringens” plan vi befinner oss. Vi förhåller oss inte till varandra som uttryck för en trivialiserande begreppsförvirring, utan som någon vi har ett ansvar att förstå och förhålla oss till, också när vi har stora svårigheter att göra det. Visst går det (kanske) att på ett abstrakt plan säga att någon lindrar sin ångest genom alla möjliga ”klassificeringar” och identifikationer. Men det är något helt annat att förhålla mig till dig som någon som ”lindrar ångesten” genom ”klassificeringar”. Det är här den här texten blir så undflyende, insinuerande, lite för svår att svälja. Vi har inte bara ett ansvar att se varandra på ett rättvist sätt utan också att på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra.

Mio Lindman och
Salla Peltonen

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Begäret, också efter döden

Hiromi Itos diktsamling Gratulerar till din förgörelse är en hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp av sex, våld, slukande och födelse, skriver Henrika Ringbom.

Efter att livet under en tid hade farit hårt fram med mig hörde jag då och då ett avgrundsskratt skalla inom mig. Det lockades fram av all världens föreställningar om att världen beskedligt ska låta oss känna att vi har kontroll över våra liv. Våra prydligt uppgjorda tidtabeller och karriärförväntningar, vårt behov av solljus och en ungdomlig kropp, vår olust inför att tvingas fylla i blanketter och hålla tider – det kan väl aldrig vara för mycket begärt att tillvaron ska stryka MIG medhårs vad gäller allt sådant?

Just det skrattet hör jag eka genom översättningsurvalet Gratulerar till din förgörelse av den japanska poeten Hiromi Ito. Ito, som är född 1955, är en av Japans mest tongivande och översatta poeter och delar sin tid mellan Kalifornien och Kumamoto.

Långdikten ”Jag är Anjuhimeko” blir för mig tveklöst urvalets starkaste. I den väller avgrundsskrattet, förkroppsligat av en fruktansvärd ”skojarhäxa från bergen”, upp ur världens kaos, våld och vansinne. Häxan inte bara glufsar i sig folk utan är dessutom våldsamt kåt. Hon tvingar diktjaget att kånka upp henne på ett berg där hon parar hon sig med en stenfallos varefter hon föder fram en oändlig mängd igelbarn. När jaget klagar över att hela tiden bli uppätet släpper häxan ur sig ett hånfullt skratt: ”vadå, när jag har ätit dig, har du väl alltid kommit tillbaka till livet utan problem?”

Det är allt levandes öde i Itos dikter: att lida och dö men komma tillbaka, liken må styckas men de fortsätter plågas och plåga varandra i alla fall, de har samlag med hundar och slingerväxter, förökar sig, dör, kommer tillbaka, det tar ingen ände. Det är som en grotesk hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp, ingenting upplöser sig och uppgår i det osynliga utan begäret består och kräver att bli kött också efter döden.

Vansinnesflora

I ”Jag är Anjuhimeko” suger sig ett av igelbarnen fast på diktjagets rygg. Barnet är språklöst men begär kunskap. Jaget svarar med språk: ”jag vet inte om det är bra eller dåligt, men språket är allt jag har, mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen.”

Språket är alltså räddningen. Det bärs i dikterna av en besvärjande röst, formler, ramsor och fraser upprepas och varieras. I en dikt skriver Ito att kvinnorna i hennes familj under flera generationer besuttit andliga krafter av ovanligt slag, hennes mormor var schaman, hennes mor medium. När hon läser sina dikter högt tar rytmen över och driver upp tempot, japanskan blir en accelererande maskin, hon skakar i hela kroppen, slår handflatan i bordet. Man hittar både uppläsningar av och intervjuer (på engelska) på Youtube – för den som är det minsta intresserad är de värda att höra och se.

Översättaren Johanne Lykke Holm talar i sitt efterord om Itos skrivande som en sorts ”röstuppfångande”. Det känns som en helt riktig benämning, och stämmer också bokstavligen för ”Jag är Anjuhimeko” som bygger på en transkribering av en kvinnlig schamans version av en känd japansk berättelse om ett syskonpar. Vanligen berättas historien ur broderns synvinkel men hos Ito talar systern. Här, som i flera andra av dikterna, finns en destruktiv far. Just den här fadern gräver ner sin babydotter i sanden vid floden ”där alla begraver sina bebisar”. Om inte modern hade stuckit ner ett vasstrå i hennes öra att suga dagg genom hade flickebarnet dött, men nu växer hon upp till ”en skrattande, levande kropp”. I Itos diktvärld är flickan chanslös men lever i alla fall, som Lykke Holm skriver i efterordet: ”Om inte hennes mamma dödar henne så gör någon annan det.”

Översättningen av Lykke Holm och Lisa Pääjärvi är smidig och fungerar rytmiskt och efterordet är tätt och lysande. Jag skulle gärna citera mer ur det, men nöjer mig med ytterligare en språklig nyskapelse, ”vansinnesflora”. Ordet beskriver exakt växtlighetens art i Itos dikter.

Botgöring

Jag har ändå en invändning, eller önskan. Visserligen domineras urvalet av Itos tidiga produktion, men i det ingår också några nyare texter som starkt avviker från de begärsstyrda dikterna. Som en vattendelare framstår dikten ”Laga mat, skriva poesi” om den förödande jordbävningen och tsunamin år 2011. Tempot är lågt, uttrycket närmast prosaiskt, långa stycken utgörs av citat ur en klassisk text om en jordbävning i Kyoto på 1100-talet, samt ur lotussutran. Medan Ito i dikten ”Coyote” från 1986 lät en annan sutra, hjärtsutran, upplösas i skrattliknande bebisspråk: Haa, haa, haa, haaaaaaaa-uuu, haraharagyatei , gyaagyaagyaatei, skriver hon nu otvetydigt att det enda budskap hon har är lotussutrans: ”Först och främst ska du hjälpa människor / Det är det som är bodhisattva.”

Lite senare följer den korta lakoniska texten ”Botgöring” där Ito rakt av säger att hon ur sin kropp vill skära ut varenda ett misstag hon gjort på grund av sin ”oändligt fortsättande” girighet, ilska och dumhet. Och i urvalets sista dikt skriver hon högstämt om den Ärade Buddhan, lärornas konung, som finns i världen i form av ett stort moln och är den enda medicin som kan bota oss, jaga bort hettan och skänka svalka.

Särskilt de här två sista dikterna hade jag först svårt att hitta en läsart för, jag undrade till och med om Ito var ironisk. Men det är hon nog inte, utan det har skett ett verkligt brott i hennes tänkande och poetik – kanske orsakad av konfrontationen med lidandet, kanske med åldrandet. Gärna hade jag läst något om den utvecklingen i efterordet, fast hennes verk som helhet då blir svårare att inordna i det västerländska feministiska frigörelseprojektet.

Henrika Ringbom

Hiromi Ito: Gratulerar till din förgörelse.
Översättning och urval:
Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi,
W&W Internationell poesi 2016

Jaget, konsten och den nya människan

På Moderna Museets videokonstutställning The New Human finner Åsa Elieson ett jag satt på spel i allt det posthumana.

Varje berättelse startar med ett rum eller ett jag. Allt annat vore schizofrent och alltså inte någon berättelse utan rena rama uppluckringen.

Med tanke på att rummets väggar i vår postdigitala och globala era tycks vara ungefär lika svåra att få grepp om som omfånget i biblioteket i Babel i Jorge Luis Borges novell med samma namn, är det inte underligt att istället jakten på jaget kommit att bli intensivare än någonsin. Om rummet sviktar måste ankarpunkten fästas i jaget. Utifrån ett stabilt och väldefinierat ”jag” kan alla de där berättelserna vävas som samtiden allt ihärdigare tycks efterfråga. Allt och alla behöver en berättelse, sägs det. Allt och alla är en berättelse, sägs det.

Sedan åren kring millennieskiftet har den truismen tagit extra fart.

Att påbudet på ett ungefär sammanfaller i tid med när internet blev tillgängligt på bred front, och därigenom öppnade nya dimensioner av globaliseringen, kan vara en tillfällighet. Hur som helst stod det plötsligt klart att socialdemokratin behövde en ny berättelse, att Ikea var uppbyggt med två tomma händer som satt på en entreprenörsgrabb från Småland och att bloggpersonligheterna tog plats i semioffentligheten i långt större utsträckning än innehållet i dessa nya kändisars bloggportaler. Det var också då som idén kläcktes att en grupp ungdomar bestående av ett välkomponerat urval personlighetstyper – med det gemensamt att de alla framhärdade till det yttersta i sina jagpresentationer – kunde stängas in i ett hus, övervakas och paketeras som såpopera.

Ja, alla vet numera att varje varumärke gör bäst i att låta sin PR-avdelning konstruera någon sorts personlig berättelse utifrån en protagonist för de presumtiva konsumenterna att pröva sitt eget jag mot. Platsannonser för lediga jobb ”söker dig som …” varpå en lista med egenskaper, snarare än färdigheter, radas upp. För den som ger sig ut på dejtingsidor är det lika nödvändigt att presentera ett tydligt ”jag” som att bedöma presumtiva partners presentationsduglighet av sina.  Kanske har denna jakt på ett väldefinierat jag framhävts till den grad att jaget i sig själv närmast fiktionaliserats.

Jaget som känsla

Frances Starks My Best Thing (2011) blir det första verk jag ser på Stockholms Moderna Museums långkörare, videokonstutställningen The New Human. Starks verk handlar just om detta. Relationer trots fiktionaliseringen av oss. Eller kanske just i kraft av fiktionaliseringen av oss.

Konstnären har, likt miljontals andra världen över, mött en partner på en videochatt för att ha virtuellt sex. I den lilla biografen på Moderna Museet får vi se en animerad film som skapats på basis av dessa online-möten. Med förvridna, datorgenererade röster utspelas en långfilm med videochattdialogen som material. Karaktärerna utgörs av två animerade legogubbsliknande figurer med genitalierna skylda av fikonlöv. Som bakgrund har konstnären använt samma gröna färg som används vid greenscreens, det vill säga den bakgrund som i videoproduktion används för att frigöra ett objekt från den studiofilmade miljön, för att i nästa steg filtreras bort så att personen eller objektet frigörs från bakgrunden och kan förflyttas till valfri miljö. I Starks video utspelar sig alla de ofta sexuellt explicita talscenerna mot denna gröna icke-miljö.

Videon har producerats via den populära gratissajten Xtranormal och bär företagets logga längst nere i vänstra hörnet.

Paradoxen med hur dessa multi- och transnationella företag gjort sig hemmastadda i vår vardag genom sin ständiga närvaro och vårt aktiva nyttjande av dem å den ena sidan, och den ogripbara känsla av opersonlighet de för med sig genom sin standardisering och sitt ägande å den andra, genomsyrar verket. Den lilla loggan är på samma gång förfrämligande och intimiserande, precis som den gröna bakgrunden. Händelserna utspelar sig överallt och ingenstans, precis som karaktärerna som spelar upp scenerna i denna icke-miljö är lika anonyma som privata, lika verkliga som fiktionaliserade. De är vilka som helst, de är inga alls. Detta slags dubbellager är hela tiden aktivt. Antidistansens frihet, frihetens antidistans. Allt är närvarande därför att inget är närvarande, inget är närvarande för att allt är närvarande.

Planerna på ett samarbetsprojekt började ta form redan under Starks första möte med den unga mannen på chatten. Mannen säger att ur sexuell attraktion kan det födas idéer. Stark håller med, men går lite längre: ”Kanske är vår video inte baserad på våra idéer utan på sexuell attraktion.” Är det en förhoppning om att den sexuella attraktionen garanterar något genuint mänskligt, ett jag?

Det kan hända att det är resultatet av deras fullbordade idé jag sitter och tittar på i den lilla biografen på Moderna Museet. Jag ser inte den över en timme långa filmen till slut. Är det kanske på grund av mörkret i salongen, av särskilda hormonnivåer i mitt blod, av den lugna dialogen som vaggar fram och tillbaka över bildytan, där ingenting särskilt händer i karaktärernas uttryckslösa ansikten, samt på grund av alla knullord som de datorgenererade rösterna förutsägbart rullar ut i makligt tempo genom högtalarna, som jag plötsligt blir akut kåt och måste gå in på museets handikapptoalett för att dra en runkish innan jag kan fortsätta ta del av utställningen?

Jag tänker inte på något annat där inne på toaletten än att jag är en figur inklippt på en handikapptoalett från den greenscreen som är en konstutställning. Och så gör jag snabbt vad köttet kräver och går ut.

Att uträtta sina mänskliga behov. Mänskliga?

Jag gråter inte eftersom det inte finns någon tomhet att begråta. Jag har inte stått inför någon ravin av längtan efter en annan människa. Det har inte funnits någon attraktion, jag har inte kastat något jag och inväntat något eko. Det finns alltså inget tomrum, ingen utebliven rymd att gråta för. Det har inte funnits någon fråga efter djup varifrån något svar kunde väntas, utan bara köttets närvarande krav. Därför ingen förtvivlan som kan springa läck av något slag mot ravinens väggar av längtan. Saken har uträttats bara. Saken hade ingenting med fantasier om någon annan att göra, den hade ingenting att göra med att slungas mot (hopp om) förankring i världen genom någon annan människa, eller ens genom mina fantasier om någon annan människa. Jag gråter inte, sådär som orgasmer ibland kan framkalla gråt. Varför gråter jag inte? Jag gråter inte därför att min runkish ingenting alls hade att göra med någon annan. Jag ler istället lättsinnigt åt mitt eget ansikte i spegeln när jag tvättar händerna, lägger en erfarenhet till övriga i mitt liv, rycker på axlarna och går ut. Alfa Omega. I have fed on myself och kan fortsätta framåt.

Jaget som utvecklingsstrateg

Frågan om jaget följer mig, som ett skavsårsplåster som hamnat snett, genom utställningens alla verk.  En fråga som väcks, skriver utställningens kurator Joa Ljungberg i programtidningens introduktionstext, är ”om det på sikt kommer att fungera att vara ’mänsklig’, eller om de varelser som nu utvecklas – hybrider, avatarer och robotar – faktiskt är den nya människan.”

Kommer det att fungera att vara mänsklig, undrar hon. Fungera?

Är detta frågan om huruvida det går att göra ”det mänskliga” lika funktionsdugligt och välordnat som programkoden i en robot?

Utan att den frågan brukar uttalas i hela sin motbjudande formulering är det väl strikt taget egentligen den dovast ljudande tonen bakom de flesta av de så kallade ”framtidsfrågorna” våra samhällen idag säger sig stå inför.

Kanske är det därför den 16 mars 2016  räknas som ett historiskt datum för mänskligheten. Då nådde nämligen forskningen kring artificiell intelligens (AI) en milstolpe. En dator besegrade världsmästaren Lee Sedol i det omåttligt komplicerade brädspelet go. Programmet som utvecklats av GoogleDeepmind kallas Alphago. Spelets regler är enkla, men genom att antalet möjliga partier är fler än det finns partiklar i universum är go det mest komplexa spel människan skapat.

Det var länge sedan AI besegrade människan i schack. Och det var inte på långa vägar ett lika revolutionerande framsteg för forskningen. Då gick det till så att datorn var matad med så många schackpartier världen kände till och på basis av den informationen kunde datorn räkna ut hur den skulle spela. Ju större mängd inmatade data, desto större chans för datorn att vinna. När AI vann blev en hel värld av professionella schackmästare deprimerade.

I fallet Alphago fanns ingen möjlighet att mata in tillräckligt många möjliga partier i maskinen eftersom antalet möjliga partier är så svindlande stort. Istället gick taktiken ut på att lära den artificiella intelligensen att tänka, ”som en människa”. När genombrottet kom och datorn besegrade världsmästaren Sedol blev go-spelarna inte deprimerade utan upprymda. Nu skulle de kunna lära av den artificiella intelligensen och på så vis själva kunna utvecklas till bättre spelare. Människans jag har fått ett artificiellt jag att sparra mot, och kan på så vis förbättra sin prestanda.

Det här är en begreppsbestämning av ”jaget” som kanske är den mest dominanta i vår tid. Jaget som klarar, som erövrar, som utvecklas. Gärna i möte med och utmaning mot andras väldefinierade och intakta former av jag. En beredskap och tolerans som kommer sig av tilliten till det egna jagets gränser. Men det här jaget, till skillnad från selfie-jaget som jag nämnde tidigare, har inte som främsta uppgift att väva berättelser för att frammana känsla. Det jag som framträder ur den artificiella intelligensens landvinningar har mera modernistiska sanningsanspråk än de postmodernistiska tillfälligheternas storytelling-hyllning. Det här Alphago-jaget ska utvecklas strategiskt och logiskt i en framåtrörelse, i samklang med andra subjekt i framåtrörelse.

Enligt tanken att modernismen är en föregångare till postmodernismen, ter sig  plötsligt Alphago-framsteget som en tillbakagång. Kanske på ett liknande sätt som de sanningsverktyg som under senare tid använts till att bekämpa de ”fejknyheter” som sprids i sociala medier lite grann får det att kännas som att slungas tillbaka till fabriken i Chaplins Moderna Tider.

Men om gränsen för vad som har ett jag nu alltså inte längre går mellan människa och maskin?

De progressiva tar sig an tävlingsuppgiften, sporras av den att utveckla sig själva. De konservativa oroar sig för att robotarna ska överlista människan och ta över världsherraväldet.

Men en sak har AI-entusiasterna och AI-fobikerna gemensam. Inför möjligheterna om alltings gränsöverskridande tycks strävan efter att formulera ett sammanhållet och prestationsdugligt jag intensivare än någonsin. Vare sig det gäller att behålla makten hos människan i kamp mot maskinerna, eller att möjliggöra för människan att kunna lära av maskinen och maskinen av människan så tycks upprätthållandet av skillnad vara nyckeln. Men hur kan vi veta när en människa blivit robot eller en robot blivit mänsklig? Vad kan vi stämma av i? Många svarar nog: i känslorna. Känslorna är genuint mänskliga. Jaget som kännande.

Jakten på människans specifika och konturstarka jag tycks hur som helst ha all anledning att intensifieras. Det var väl den jakten som pågick i My Best Thing? Den sexuella kittlingen, känslan, som garant för det mänskliga jaget, till skillnad från robotens jag.

Jaget som artist

Flera av verken i utställningen The New Human skildrar hyperartificiella eller virtuella världar befolkade av människor som tycks ha muterat med informationsteknologier och företagskulturer. Medan kapitalismen blivit samtidens största maskin så har tekniker utvecklats som har kapacitet att tränga in i kroppens minsta skrymslen och skapa cyborger, alltså hybrider mellan människa och maskin. Men påverkan tycks gå i bägge riktningarna. Människan förändras inte enbart av att den nya tekniken träder in i henne och gör henne alltmer omänsklig – hennes strävan att förbli mänsklig, kanske just genom att insistera på framhärdandet av sitt intakta jag, verkar också göra henne till en alltmer artificiell varelse.

Som i Ryan Trecartins stora installation Trill-ogy Comp (2013).

I tre rum presenteras freakade karaktärer i socialt uppskruvade situationer som liknar realitysåpor där TV-chefen inte snålat med kokset till de intagna. Eller någon sorts transvestit-bordell för en mycket perverterad och degenererad krets torskar som inte orkar interagera men gärna tittar på glasruta. Filmerna går i ett jäkla tempo med bitch-slapande gaphalsar i färgglada outfits överallt. Det får mig att längta efter sådana där restauranger som har stora akvarier med trötta fiskar i foajén att peka på till middag medan man intar sin drink till hissmusik. (Mina preferenser.)

Mellan dramadrottningarnas repliker i limousiner och kontorsmiljöer snappar jag upp att alla medverkande är anställda på ett koreanskt företag, att de innehar yrkesroller i vilka det ingår att bära blonda peruker och ha namn som refererar till arbetsgivarens bilaterala handelsförbindelser. Brittish Korea, Armenia Korea och Another Greek Korea, till exempel. All the time is showtime och alla är skådisar i sitt eget liv på en arbetsmarknad som kräver att du ständigt är ditt eget varumärke och blir ett med ditt jobb. Allt ljus på alla som ba KÖÖÖR! (Så länge du ba KÖÖÖÖR!) Jag kan bara föreställa mig den skrockande belåtenheten hos ägaren till denna självgenererande selfietainment-maskin. Han syns inte till i filmprojektionerna.

Att vara så till den grad ägd. Nej, det motsatta, inser jag plötsligt. Av några få bildrutors passage ramlar plötsligt insikten ner i mig. Posen som skydd just för att inte vara ägd hela vägen in i märgen. Må denna roll vara chefens eller kundens påhitt, vem bryr sig om vem som är vem. Ingen är någon, alla är alla. Any role works. Allt är showbiz. Bara den som inte KÖÖÖR! är den helt och hållet ägda, är helt och hållet en död zoon, en död sak, är inte människa. (Måste jag lägga till: inom såklart helt sinnessjuka omständigheter?)

När någon får teaterstryk av en eller annan ”kollega” och offret inte lämnar sin fjolliga pose med en enda muskelryckning, fastän tillhygget faktiskt träffar kroppen rätt illa, inser jag hur själva posen, det överdrivna skådespelandet av ”mig själv” i rollen som ”mig själv” – eller whatever – kan vara det enda möjliga sättet att inte fly smärta och därmed sitt eget liv. Att erkänna smärtan och kunna uthärda den. Att befästa en så fullkomligt artificiell persona långt bortom överspelets register, är inte alls någon flykt ifrån, utan en väg till sig själv och sitt liv. Ett sätt och en metod som bättre än någon annan skyddar den mest mänskliga människans jag: jaget som uthärdare av den smärta som är verklig, i en verklighet som är sanningen eftersom den är närvarande. Den insikten, inför våpet som ligger och gallskriker i sina nylonstrumpbyxor och sin peruk under den kackiga ljussättningen gör det här verket till utställningens mest innerliga, mest mänskliga, förstår jag nu när jag skriver det.

Jag bokstaverar verkets titel. Nästan som Thrill Orgy Comp. Det får mig att tänka på värktabletten Treo Comp. En teknik jag själv använt ibland, för att hålla mig flytande, fortsätta leva – på trots mot omständigheterna, mitt inuti dem. Kanske inte riktigt lika hardcore rebellion som att snorta chefens koks på företagets kontor medan någon annan av arbetsslavarna filmar för att öka annonsförsäljningen, men ändå.

Jaget som politisk utgångspunkt

De flesta konstverken i The New Human handlar om en värld präglad av intensifierad globalisering och migration. Till dessa hör också Esra Ersens If You Could Speak Swedish… från 2001. Det året befann sig konstnären i Stockholm och skrev in sig på en kurs i svenska för invandrare och flyktingar.

Den turkiska konstnären bad sina kurskamrater svara på frågan: ”Vad hade du velat säga om du hade kunnat tala svenska?” I videoverket ser vi kurskamraterna kämpa sig igenom de texter de själva skrivit på sina respektive modersmål och som någon annan översatt till svenska. I videon försöker de strävsamt ta sig igenom dessa ofta väldigt personliga och känslosamma berättelser på ett språk de själva inte förstår, hela tiden korrigerade av läraren för uttal och betoningar.

Jag sitter med mina hörlurar och både fängslas och plågas. Å ena sidan vill jag verkligen höra vad de vill säga. Svårigheterna i själva förmedlandet skapar också en särskild koncentration, en känsla av att den möda de lägger ner för att jag ska kunna förstå gör utsagorna extra värdefulla. Å andra sidan åstadkommer inlärningssituationen i sig ett slags otålighet i mig: de milda rättelserna av läraren i bakgrunden, omtagningarna. Det skapar samma träsmak av punkterad lust i mig jag minns från språkövningsböckerna i högstadiet. Jag som trott att det hade att göra med innehållet i berättelserna! Men det är något i det rigida, det mekaniska lärandet av rätt och fel, som i sig föder en känsla av otålighet, instängdhet. Men självklart är det framför allt åverkan på dessa kurskamraters integritet, deras villkorade rätt till sitt jag, till sin självframställan som skaver lite lätt i mig som är uppvuxen på åttio- och nittiotalet. Allas rätt till en oinskränkt självvald jag-berättelse! Den ska inte rättas av någon auktoritet känner jag. Är det ett smärre övergrepp jag bevittnar? Självklart inte. Jag bevittnar människor som lär sig språk. Men. Präglad av tidsandans starka betoning av jaget, också som politisk utgångspunkt, hamnar jag i denna känslomässiga idiot-paradox inför Ersens verk. Vilket förstås också är meningen.

Men något utöver rätten till en oinskränkt och självkontrollerad presentation av det egna jaget står här på spel.

På den nyliberala arbetsmarknaden är förmågan till självframställning en nödvändig startpunkt. Men inte bara det. Också för dem som vill verka politiskt i vår tid tycks det mig som om det gäller att till varje pris verka utifrån en klar definition av sitt jag. Detta jag måste vara stabilt och tydligt, inte ett aggregat för tvivel och prövning. Sedan gäller det att hitta andra stabila jag att kroka i för att bilda kedja och utgöra den summa av jag som de enda sorts politiska kamper som tycks möjliga i vår tid kallar vi. En del kallar den här metoden för identitetspolitik. Att utifrån specifika egenskaper som förenar individer till en grupp föra kampen om fri- och rättigheter. Frågan blir alltså akut för att kunna ingå i en rad deltagarfunktioner i samhället: vilka egenskaper går det att gripa efter och fästa vid mitt knapphål och presentera såsom mitt jag? Vilka är väsensskilda från mitt jag och kan utgöra antagonister?

Några har, som i Tomáš Rafas dokumentära videoverk New Nationalism in The Heart of Europe tagit fasta på sin hudfärg och nationstillhörighet för att gå till våldsamheter och utplåna ”de andra”.

Det upplösta jaget

Till en av programpunkterna under den långa utställningsperioden har filosofen Patricia MacCormack inbjudits för att hålla en föreläsning i samband med att konstnären Ursula Mayers filmer Gonda (2016) och Medea (2012) visas i biografen respektive auditoriet.

I föreläsningen lyfter MacCormack fram en helt annan sorts funktion av jaget, nämligen funktionen att upplösa sig. Det hon talar om är ett jag som söker kontakt med konsten genom att riskera sig själv. Med inget mindre än så ges konsten möjlighet att göra detsamma och därmed att vara konst, det vill säga vara konst inför oss i kraft av mötet med den. På samma sätt, menar MacCormack, krävs det av den som möter konsten att komma till mötet redo att förlora sig. Om det finns ett etiskt krav på konsten att katalogisera kunskap på ett orepresenterbart sätt som bara existerar i hur den aktualiseras i ögonblicket – och fångar oss där – så kräver MacCormacks filosofi detsamma av betraktaren.

Detta tillstånd, detta möte som då kan uppstå, kallar hon extas.

Förmågan att kliva ut ur sitt jagreflekterande tillstånd, kliva ut ur sig själv. Ex-stas.

Mötet med det andra, det som inte är jag själv, förutsätter begär. Inför konsten, liksom inför andra sorters kroppar och företeelser, har vi möjlighet att träda in i en erotisk relation, förutsatt att det andra vill oss tillbaka. En relation till något annat än den man själv är. Att man uppstår, blir till, i detta möte utan vare sig ett föregående tidigare eller ett kommande senare.  Det är inte tidsavståndet – vare sig den tillbakablickande reflektionen eller framåtblickandet – utan skillnaden i nuet som möjliggör den resonans som kan vara konst. På samma sätt som det är den i nuet närvarande extasen som är sex.

Jag tänker på den tomhet som inte fanns därinne på handikapptoaletten. På att kåtheten i mig inte hade något eko, varken av avstånd eller av skillnad, att kasta sig mot och att tillståndet därför själsligt räknat var ett ingenting alls. En avsaknad som inte var saknad eftersom den inte begärde något eller någon. Ett möte med ingen och ingenting. Visserligen kunde jag inte ha avstått från händelsen, lika lite som man kan avstå från att pissa, andas eller äta. Men sex var det inte. Konst var det inte heller.

Att föreställa sig ett liv helt utan det erotiska i alla dess upptänkliga former, att tänka sig ett liv utan att erfara den skillnad som föder begär, är en föreställning så stum att den knappt är möjlig att nå med sin levande känsla. Det var väl därför jag inte grät men noterade det. Det fanns ju ingen som kunde gråta eftersom något eller någon annan inte fanns som upprättade skillnad. Ingenting och inget att upplösa mitt jag inför och ingenting annat som upplöste sig inför mig och mötte mig där.

Kanhända är det som MacCormack menar att det som hon på engelska kallar ahuman är nödvändigt. Att det mänskliga som inte är ett mänskligt och intakt subjekt, utan ahuman, krävs för att träda in i ett möte med konsten som inte kommer ur det mänskliga subjektet, eftersom ett sådant jagstabilt subjekt kräver att konsten – eller vilken ”den andra” som helst – också skyddar sina gränser och vi därmed på varsin sida förblir stumma och ointagliga för varandra. Att extasen faller till marken innan den ens uppstår. Men någonting är det inuti det mänskliga – det må vara inuti the ahuman eller inuti the posthuman som tycks vara nödvändigt för att någonting utöver den runkish som bara nätt och jämnt är värd handtvålen efteråt ska komma till stånd. Kanske är det just jaget som krävs. Jaget villigt att förlora sig, jaget som upplöser sig själv och blir liv.

Text: Åsa Elieson
Foto: Moderna museet i Stockholm. 

The New Human.
Moderna museet i Stockholm.
Till 5.3.2017.