Etikettarkiv: Identitetspolitik

Svar till Joel Backström: Identitetsbegreppet är reducerande

Identitetspolitiken är överallt, skriver filosofen Joel Backström i ett mycket intressant inlägg i Ny Tid nr 3/2018. Det vi bevittnar är enligt Backström en del av en illusorisk avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. De avgörande politiska valen har redan gjorts i tysthet och samhällsutvecklingen drivs effektivt högerut. Identitetspolitiken har blivit konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida eller dess aningslöst granna fasad.

Backströms analys är smart och knivskarp. Den sätter fingret på en delikat, öm punkt i den rådande samhällsutvecklingen. Den visar i en noggrant utvald spegelbild med ett speciellt perspektiv någonting som vi alla som lever i den här typen av samhälle kan känna igen och känna igen oss själva i, mer eller mindre. Hans uppräkning av identiteter är förstås inte heltäckande, men dess anspråk på att vara det är det kanske.

Problemet med den här formen av samhällsanalys är bara att den opererar med någonting som alltid kommer att framstå som problematiskt, själva identitetsbegreppet.

Det problematiska med identitetsbegreppet är att det är tautologiskt och reducerande i den mån det skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter. Det skapar en föreställning om människan, det mänskliga subjektet och känslan för ett själv som helt enligt varuestetikens logik liknar ett ting, någonting som finns på en hylla i ett varuhus, ett apotek eller en skrothandel. Den låser processer som är mycket komplicerade, frågor om hur vi uppfattar oss själva och hur andra eventuellt uppfattar oss, så att dessa kan ges stämplar, märkningar, identitetsmärken.

I stället för om identiteter borde man kanske, som sociologen Nikolas Rose gör, tala om genealogier och historia. Enligt Rose borde man tala om att skapa mening, relevans, samband genom normer, regler, tekniker för visualiteter (som reklam eller film), sätt att tala, uppföra sig på, sätt som placerar in oss som individer med erfarenheter. Och om olika praktiker: skolor, familjer, gator, hus, arbetsplatser, rättssalar, flygfältslounger, internet. Det handlar om heterogena processer och praktiker som gör att vi som människor relaterar till varandra, till oss själva och till andra, som subjekt, genom subjektiveringar som har sin egen historia.

Från subjektiveringarnas praktik är steget till traditioner inte långt. Filosofen Hans Ruin diskuterar i sin essäbok Tidsvändning några sådana livshållningar med ett historiskt djup. Han talar om en gammal impuls hos dem som söker svar på livsfrågorna inom exempelvis new age: att nå fram till en mer eller mindre heltäckande förklaringsmodell av individen i ett kosmiskt sammanhang. Ett begär efter att kunna kontrollera sitt kroppsliga och själsliga välbefinnande i ett större sammanhang, ett begär som kan förvaltas av kyrkor och samfund eller mindre grupper, sekter.

Ruin säger att ett samhälles andliga klimat bestäms inte bara av vad som i dess egen tid blir uttryckt utan också av vad som i denna tid är hörbart ur det förflutna. Han säger att man måste utgå ifrån att mottagligheten på detta område är mycket mer skiftande än vi först kan och vill ana.

Kan det vara så att det som utmärker denna tid mer än den identitetsmarknad som Backström identifierat utgörs av en tolkningarnas marknadsplats? Enligt litteraturvetaren Wolfgang Iser har exempelvis den marxistiska analysen mist en stor del av sin förklaringskraft till följd av att den eftersträvar tolkningsmonopol och verkligheten inte så enkelt låter sig reduceras till en enda ideologiskt baserad form av tolkning. Att tolka denna tolkning, marxismen, blir i dagens läge svårt eftersom varje tolkningsmodell har en inbyggd begränsning och vi i dag tycks leva i en period där de olika modellerna alltmer tävlar med varandra. Iser talar om en kannibalism där de olika teorierna försöker kompensera sina tillkortakommanden genom att låna och stjäla från de övriga. Resultatet av detta tolkningssystem blir ett monster av teorier och tolkningar som kan vara sinsemellan hur motstridiga som helst.

Kampen inom det ideologiska fältet tycks långt ske mellan något Iser kallar oppositionella respektive hegemoniska diskurser, alltså sätt att tala om och beskriva verkligheten på. Det kan handla om minoritet, postkolonialism eller feminism. De oppositionella diskurserna utvecklas av sociala grupper som eftersträvar erkännande och vill främja sin grupps intressen. Men, säger Iser, i sitt arbete strävar de oppositionella diskurserna till att bli lika logocentriska som de diskurser de kämpar mot. För logocentrismen – tilltron till förnuftet och en absolut sanning – är enligt Iser själva kännetecknet på en hegemonisk diskurs. I en värld som samtidigt tycks krympa och bli alltmer fragmentariserad kommer frågan om översättningen, tolkningen att bli kritisk. Utan översättningar, utan ett minimum av förståelse mellan olika kulturer, traditioner, subjektiviteter kommer vi inte att kunna leva i en verklighet som är fungerande, hanterbar, mänskligt sett möjlig.

Sven-Erik Klinkmann

Svar till Joel Backström: Identitet handlar om folks liv, inte tjafs

Att kritisera identitetspolitik är viktigt i en tid där det politiska riskerar att upplösas i olika partikulära intressen och där identiteter ibland används för att rättfärdiga en sluten inställning som inte går att ifrågasätta. Ungefär så skriver Joel Backström i Ny Tid 3/18, och det är lätt att hålla med om resonemangen kring identitetspolitikens självupptagna sidor, så där allmänt taget. Det finns fog för mycket av det Backström skriver om hur hävdande av rättigheter för identiteten sker på bekostnad av en samhällspolitik som berör till exempel fördelningen av arbete och kapital. Det ligger också en hel del i det han skriver om identitet som flykt: ”Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge.” Enligt Backström är identitetspolitiken en självupptagen lindring av ångest, snarare än genuint kritiskt tänkande eller engagemang. Identitetspolitikens affektiva sidor (bland annat ”terapisnacket”) är kännetecknande för en tidsanda där en konsumtionslogik (den indignerade kunden som ”insisterar på sina förmenta rättigheter”) dominerar det mesta, och det är därför viktigt att uppmärksamma dessa problematiska mönster. Likväl bör vi lyssna på dem som utsätts för orättvisor, utan att för den skull anta att det de säger är bortom kritik. Men vilket perspektiv uttrycker Backströms eget förhållningssätt till identitetspolitik och det han skriver om? Hur skall vi förstå texten utan att läsa den som ännu ett avfärdande av frågor om tillhörighet och kön som politiska angelägenheter? Vad som bekymrar oss är Backströms förhållningssätt till det han skriver om, något som är viktigt att påtala eftersom debatter ofta blir låsta i två olika läger.

För det första är det viktigt att klargöra vad ’identitetspolitik’ omfattar. Det är nämligen oftast en term som används för att kritisera precis den typ av problematik Backström lyfter fram, där rättigheter ”hävdas i kraft av den partikulära identiteten”. Problemet med en lös användning av begreppet är att Backströms viktiga ärende att kritisera olika korrupta sätt på vilket människor hänfaller åt identitetsprat urartar i insinuationer som får en allmän karaktär. Att i ett par satser tala om trans och avfärda Pride får rollen av att bygga upp en tes om identitetspolitik i allmänhet, snarare än att göra oss till bättre kritiker både av oss själva och av politiska och kulturella fenomen. ”Identitetspolitik” används ofta som en svävande beskrivning av ett brokigt fenomen och ett avfärdande av lika brokiga rörelser som arbetar för politisk förändring och social rättvisa. En stor del av identitespolitikens förespråkare förhåller sig kritiskt till de kategorier och begrepp som används för att begripliggöra deras politik, t.ex. kön, sexualitet, klass eller ras, och kämpar med att synliggöra dessa perspektiv i en tid då, som Backström påpekar, ”fördomar och känsloströmningar flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna”. Skam och stolthet är inte bara attityder vi ’identifierar’ oss genom, utan de uppstår i ett konkret liv och i en större samhällelig struktur. De kan vara mer eller mindre korrupta, men de blir abstrakta markörer om man inte ser dem i sina levda sammanhang.

Det kan verka vettigt att säga att identitetspolitik handlar om att fly in i en identitet, men det är en förenkling och en reduktion av det fenomen som identitetspolitik kan sägas handla om. En orsak till att diskussionen om identitetspolitik är så låst kan vara att identitetspolitikens kritiker lite för lätt går upp i ett projekt som går ut på brutalt avvisande, snarare än ett engagemang med det som driver olika identitetspolitiska anspråk.

För det andra vill vi därför uppmärksamma den anda i vilken Backström skriver, där hans inställning till det som kritiseras kommer till uttryck. ’Identitetspolitiken’ framställs som en utbredd tendens i tiden, ett kollektivt självbedrägeri. Men till vem och hur vänder sig den elokventa kritiken som avslöjar ’identitetspolitikens’ bedräglighet? Kanske är avsikten att kritisera en bekymmersam tendens som vi alla i någon mening faller offer för i sätten att tänka på oss själva (”Därför är våra identiteter systematiskt förljugna”). Men Backströms sätt att skriva är mera ett sätt att peka ut löjliga drag i samtiden, än det är sätt att få oss att på riktigt ödmjukt undersöka tendenser i oss själva.

Det som stör oss i vissa sorters avvisanden av ‘identitetspolitik’ är ett slags avslöjandets form som inte bryr sig om mottagaren, som inte befattar sig med exakt vad som kritiseras, om det sedan är trans, antirasism eller feminism. Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg. Från det höga berget är det svårt att se varför frågor är såriga och sårbara, viktiga, engagerande, och brännande. ”Det här verkar så självklart att vi ska lägga ner det identitetspolitiska tjafset. Härifrån verkar allt så uppenbart dumt.” Om vi vill komma någon vart med att diskutera på vilka sätt identiteter har en destruktiv roll vore det viktigt att inte utgå från idén om att det finns ett kollektivt självbedrägeri som det är bara att avtäcka, och så förväntas folk lägga ner det där tjafset.

Backström talar om ”trivialiserande begreppsförvirring” angående till exempel kön – att kön ibland behandlas enligt en preferensvokabulär som liknar shoppingens. Kanske det. (För övrigt en problematik som Nancy Fraser och Judith Butler inom den feministiska teorin diskuterat i en känd debatt). Men när vi går in i ett riktigt exempel, där riktiga människors förståelser, nej LIV, kommer in, är det inte längre på den allmänna ”begreppsförvirringens” plan vi befinner oss. Vi förhåller oss inte till varandra som uttryck för en trivialiserande begreppsförvirring, utan som någon vi har ett ansvar att förstå och förhålla oss till, också när vi har stora svårigheter att göra det. Visst går det (kanske) att på ett abstrakt plan säga att någon lindrar sin ångest genom alla möjliga ”klassificeringar” och identifikationer. Men det är något helt annat att förhålla mig till dig som någon som ”lindrar ångesten” genom ”klassificeringar”. Det är här den här texten blir så undflyende, insinuerande, lite för svår att svälja. Vi har inte bara ett ansvar att se varandra på ett rättvist sätt utan också att på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra.

Mio Lindman och
Salla Peltonen

Identitetsmarknad

Joel Backström
Joel Backström.
Identitetspolitiken är överallt. Till höger och vänster, bland antirasister och rasister förskjuts fokus från det universella – frågor som gäller alla, såsom allmänna rättigheter och fördelningen av samhällsrikedomen mellan arbete och kapital – till frågor där representanter för olika grupper hävdar sina rättigheter i kraft av sin partikulära identitet: finlandssvensk, transperson, muslim, infödd (”sann”, vit) finländare.

Det är en del av en allmän avpolitisering där folk definierar sig mindre genom sin uppfattning om en önskvärd och rättvis samhällsutveckling, och mer genom livs- och konsumtionsstil. Men ”avpolitiseringen” är förstås illusorisk; den innebär bara att de avgörande politiska valen gjorts i tysthet, och att samhällsutvecklingen effektivt drivs åt ett visst håll: högerut. Identitetspolitiken är konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida, eller snarare dess aningslöst granna fasad. Lögnen att det inte finns några alternativ i politiken (särskilt den ekonomiska) motsvaras av lögnen att alla kan köpa sig det liv de vill bland otaliga alternativ på butikshyllan. Konsumtion handlar väsentligen just om identitetsbildning, att genom sin konsumtionsstil bygga sin självbild och grupptillhörighet. Genom att klä sig si och äta så, ”konsumera” kultur av det ena eller andra slaget, antas man visa vem man är i någon viktigare, men naturligtvis totalt luddiga, existentiella mening.

Också könstillhörighet har dragits in i samma konsumtionslogik, och uppfattas idag som ännu en av de sociala identitetsmarkörer som, liksom klädstilar och dieter, var och en fritt bör få välja, och om det behövs genom operation få ändrad så att den motsvarar önskemålen. Jag påstår naturligtvis inte att könskorrigeringar faktiskt kan likställas med ett dietbyte. Däremot menar jag att just en sådan trivialiserande begreppsförvirring lurar nära ytan i mycket av diskussionen kring köns- och andra identitetspolitiska frågor. Folk insisterar på sina förmenta rättigheter i en ton som mest liknar den indignerade kundens som anser sig förtjäna bättre service och överlag alltid har rätt. Och olika institutioner svarar som ängsliga företag som vill vara kunderna till lags. Allt uppfattas, liksom när det gäller konsumtion, som subjektiva preferenser, och utgångspunkten är att man alltid borde få vad man efterfrågar.

Samma subjektivering, samma självupptagenhet där man helt tappat bort just sig själv, går igen på andra håll, till exempel i terapisnacket som genomsyrar vår kultur. I filosofin, där det som blir framtidens allmänt omfattade dumheter ofta först formuleras, har den här subjektivistiska förvirringen varit rådande sedan 1700-talet då det borgerliga samhället växte fram. Enligt den är allt som inte är snävt vetenskapligt mätbara fakta bara subjektiva känslor, åsikter eller ”värderingar”, som man varken behöver förstå eller kan ifrågasätta, bara uttrycka – vilket man sedan, av någon märklig anledning, anser att man bör respekteras för. Men om jag säger något huvudlöst är det naturligtvis inget du ska respektera. Ingen har ”rätt” att prata strunt, hur ofta folk än gör det. Det faktum att jag tillhör en viss grupp är heller ingen garanti för att det jag säger om den är riktigt, tvärtom. Vill man ha en sanningsenlig bild av förtryckarnas tillvaro är förtryckarna själva de sista man ska fråga: de ljuger om förtrycket för att döva sitt onda samvete, de kan inte annat. Ingen vill se de destruktiva sidorna hos sin egen identitet, hos den konstellation av mer eller mindre tanklöst anammade uppfattningar och värderingar man hängt upp sin självrespekt på. Därför är våra identiteter systematiskt förljugna.

Och det gäller offren för förtryck liksom alla andra; att utsättas för orättvisor blir man tyvärr inte själv rättvis av. Att lyssna på offer för diverse orättvisor är väsentligt, men sker det under den inte ovanliga förutsättningen att inget offret sagt får ifrågasättas, är ingenting vunnet. Då lyssnar man egentligen inte alls: att lyssna betyder inte att kritiklöst svälja det sagda utan att svara på det. Självförakt, självömkan och ressentiment vanställer lätt offrets perspektiv och får erfarenheter av förtryck att stelna till just en offeridentitet. Att i Prideparadernas anda vända självföraktet i stolt hävdande av den identitet som andra föraktfullt förtryckt kan vara ett steg mot att kasta av sig förtrycket och bli fri från offeridentiteten, men det är ingen önskvärd ändstation. Att ha en sexuell läggning eller tala ett visst språk är inget att skämmas för, men av samma anledning inget att vara stolt över.

I dag insisterar alla på ”sin” upplevelse och uppfattning: denna antas vara djupt personlig, och att förnekas rätten till den är majestätsbrott. Men ingenting är personligt per automatik. Om man i sin knarriga självömkan sitter och gnäller, i sin småsinta avund klagar över världens orättvisa, i sin illvilliga leda skvallrar om folk, i sin ängsliga konformism koketterar för att få gillande, så är det visserligen man själv och ingen annan som gör allt detta och bär ansvar för det, men det finns ingenting personligt i det. Munnen som talar är ens egen, men ur den flyter ett hopkok av fördomar och känsloströmningar som flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna, och som man gripit efter i sin fega ovilja att ens försöka få tag i något verkligt, få kontakt med människorna man möter och därmed hitta något eget att säga dem. Att man har alla möjliga identiteter, att man kan klassificeras som det ena, andra eller tredje hjälper en inte det minsta här, lika litet som man hittar sitt sanna jag på butikshyllan. Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge. För man är ju ändå finlandssvensk eller astmatiker eller äger någon annan allmänt erkänd identitetsmarkör – och ett socialt erkänt halv-utanförskap (”white monkey”) hör till de mest eftertraktade markörerna idag – som gör att man åtminstone vet att man är någon.

Joel Backström
är filosof

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom

Kräv mera, erbjud mera

Tankar för en bättre vänsterframtid

Vänsterns övergripande ideologiska mål borde vara att ersätta vertikala samhällsskillnader med horisontella. Man borde ta människors behov av individualism på allvar, genom att erbjuda en gränslös ekonomi av skillnader, upplevelser och immateriella varor som ersättning för att våra nuvarande kapitalistiska dagdrömmar måste skrotas, skriver Otso Harju.

Det var väl kring riksdagsvalet 2011 som jag för första gången tänkte att imagekonsult för Vänsterförbundet kunde vara ett drömyrke. Samlingspartiet hade satsat stort på en kampanj som sålde frihet och framgång, vilket fick mig att tänka på hur viktigt det var att på riktigt ha något att sälja. Högern ville vara ung och vacker; ”rösta på oss så blir du automatiskt en bra människa”, sa de. Idealsubjektet såg ut som Jens Lapidus. Det var en snuskig framtid, men betoningen på frihet var lockande.

För i jämförelse med detta erbjöd inte vänstern mig något egentligen, förutom kanske ett slags rättfärdig indignation. Definitivt inte den typ av gränslösa möjligheter till självskapande som konsumtionskapitalismen talade om. Jag hade väl alltid varit mer eller ännu mer vänster, så mig behövde man inte övertyga, men det var svårt att säga hur den lysande framtida vänsterindividen skulle se ut. Man tycktes liksom vara säker på att inget mera strålande än att lönenivåerna inte skulle sänkas kunde hända; ”det är politisk realism”. I den världen, vad var det som fick människor att känna sig levande, att överlag vilja leva? Jag kan inte komma ihåg vem jag röstade på, men det var någon med betydligt sämre hårväxt än Jens.

Vänsterns good life

Ja, ja, det var extremt självgott att tänka sig att det är lätt att ändra på saker, eller överlag att tänka mig veta vad som var coolt. Glömde bort hela tanken om stora visioner. Nuförtiden är jag betydligt mindre säker på att just jag borde få ha något att säga, och betydligt lyckligare för det, men Ny Tids temanummer om utopier påminde mig om den bakomliggande tanken: var var vänsterns sexiga framtidsvision? Var var individen, det stora äventyret, fräckheten, glädjen? Under åren har väl mitt förhållande till partipolitik också förändrats, men någonstans tror jag ännu på att även den kunde spela en mycket bättre roll om man började på nytt.

För hur är det möjligt att högern vinner trots att vänstern har rätt? Den ekonomiska och kulturella politik som högern står för kan aldrig erbjuda den vackra och glada framtid man påstår sig komma med, förutom kanske för några utvalda. Världens misär ökar, den minskar inte. Det ”liberala” samhället kommer dessutom aldrig att tillåta verklig individuell frihet, eftersom en sådan vore ett hot mot samhällets grunder. Vänstern å andra sidan kunde stå för en ekonomiskt, ekologiskt, feministiskt och kulturellt hållbar framtid. Man kunde stå för frihet, men man lyckas inte göra det. Varför?

Egentligen är det rätt självklart: för att man ber människor att ge upp de enda sätten att vara lyckliga som de känner till, utan att erbjuda något annat i gengäld. Man misslyckas för att man inte tar på allvar att det idag är samma maktstrukturer som förstör världen som får människor att vilja leva. Man säger ”sluta vara rik”, ”sluta konsumera dig till en identitet”, ”sluta känna dig speciell” genom att (öppet eller i smyg) gynnas av sexism och rasism, ”sluta tänka att din familj är viktigare än alla andra människors familjer”, i allmänhet ”sluta drömma om allt det du lärt dig att drömma om från dagen du fötts”.

Det finns ingen seriös, praktisk vision av vänsterns good life. Att ha roligt, att vara nyskapande, att vara snygg; kapitalismen har monopoliserat dem alla. Tänk dig en perfekt dag, tänk dig sedan hur mycket av denna dags innehåll som blir problematisk när du är vänster: Din södernresa representerar postkolonialt förtryck, flyget du tog förorenar, servitören som hjälper dig med brunchen kommer aldrig att kunna äta den själv, ditt favoritvin är filtrerat med djurrester, kläderna du bär är sydda av barn, sexet du har med din partner är hopplöst normativt, dörrvakten till klubben du dansar på är rasist och musiken representerar våldtäktskultur. Det blir inte väldigt mycket kvar.

En rolig vänster

Nu menar jag ju absolut inte att vänstern borde gå med i högerns tankar om vad som är vackert eller värt att drömma om, eller på något annat sätt blunda för ovan nämnda fasor, utan precis det motsatta: definiera välstånd och glädje på nytt och på ett oändligt mera mångsidigt sätt, satsa stort på att marknadsföra ett liv som är roligt, coolt, värt att leva, och extremt vänster. Sluta tro att ”individualism” i sig är suspekt – det är inte konceptet utan dagens drömmar det är fel på, men så länge vi inte erbjuds alternativ kommer vi att fortsätta drömma dem. Vänster ska ju egentligen stå för allt som är nyskapande inom arbete, förhållanden, konst, forskning, etc., men tydligen är vår självsäkerhet usel. Att stå för allt det som är rätt representeras främst som ett stoisk lidande, inte som det bästa någonsin, vilket det borde vara. Man vågar inte skamlöst kräva en tillräckligt radikal förändring och ännu mindre vågar man erbjuda något nytt i gengäld. Vad vi behöver är en känsla av iver, av att vi kommer att triumfera och att det kommer att vara roligt som fan – men just nu finns inte en enda vänsterpolitiker vars liv jag skulle avundas. (Observera att jag här talar om partipolitik; många andra vänstergrupper i världen [som antirasister och queerfeminister] har satsat hårt på att kräva rätten att ha roligt, kräva makten att själva definiera spelreglerna i stället för att alltid spela förloraren i högerns spel.)

Snobberi är bra

För att kunna drömma bättre måste vi skilja på vertikala (hierarkiska) och horisontella olikheter människor emellan. Vertikala skillnader handlar om en tävling om begränsade resurser, horisontella om en potentiellt obegränsad ekonomi baserad på upplevelser och de materiella saker vi i praktiken gjort obegränsade. Just nu baserar sig alla former av status i våra samhällen på att på ett eller annat sätt förtrycka någon annan – var rik, var man, var vit, var hetero, var högutbildad, var framgångsrik, var känd, etc. Alla dessa kan enbart existera som ”högstatus” genom att trampa på allt det de inte är. Helheten av våra kulturella drömmar handlar om att stiga i de vertikala hierarkierna, om att få vara den som förtrycker i stället för den som är förtryckt. Sätten som vi tänker på oss själva som ”unika” individer är just nu kodade i hierarkiska termer; detta gäller även potentiellt horisontella mål som sexualitet.

Om vi ser skillnaden mellan vertikalt och horisontellt, inser vi att det inte är något i sig dåligt med olikheter, strävan efter coolhet eller ens vissa former av avund. I en obegränsad ekonomi kan och bör indelningen i subkulturer, preferenser och distinktion gå hur långt som helst, utan att grupperna därför skulle på allvar förtrycka varandra. Skillnader är intressanta, roliga, spännande, sexiga – allt det som ger våra liv mening. Vänstern måste fira tanken på att människor vill vara annorlunda än de andra, vill ha sina innegrupper och kunna driva med dem som har dålig musiksmak eller tycker om prickiga klänningar. Snobberi är enbart dåligt om det är en representation av större samhälleliga ojämlikheter; klassförakt, sexism och rasism är problemen – inte att människor gillar att vara speciella.

För att sedan komma vidare måste våra antikapitalistiska drömmar också aktivt utvidgas. Som sagt, dagens bristande horisontella ekonomi är inte en ”neutral” produkt av människors kollektivt begränsade kreativitet, utan ett uttryck för samhälleligt dominanta gruppers antagna sanningar. Många saker som vi idag anser vara begränsade skulle inte alls behöva vara det. Ett avskaffande av intellektuella äganderätter och ett förespråkande av anti-auktoritär (det vill säga även anti-vänsterpartistisk) undervisning på alla nivåer skulle hjälpa människor omformulera sina drömmar på de sätt de själva vill. Målet borde vara en mosaik eller ett lapptäcke av grupper och drömmar, inte påtvingad enhetlighet.

Bättre individualism

I praktiken är saker som ditt heteronormativa förhållande en uppenbar startpunkt för en bättre individualism. Den positiva inverkan som avskaffandet av dagens hierarkier kunde ha på vänskaper, romantik, sexualitet och familjestrukturer är några av de mest uppenbara förbättringarna som vänstern kunde erbjuda. Idag är vi ett samhälle av dåliga förhållanden och antingen-eller-tänkande; sätten som vi ser på partners och vänner speglar kapitalistiska tävlings- och ägandefantasier. Förstås kan det vara coolt att vara medvetet monogam eller tvåsam förälder, men det är löjligt att till exempel feministisk polyamori och andra former av kritisk romantisk och (a)sexuell mångfald fortfarande inte finns på vänsterns partiprogram, då vänskap, kärlek och sex antagligen är de potentiellt mest överflödande resurserna på jorden. Postpatriarkala identiteter borde föras fram som en central del av vänsterns frihetssträvan, inte som något Seta ibland påminner oss om.

Förstås kan horisontella skillnader enbart fungera i kombination med att de vertikala görs samhälleligt oacceptabla. Totalt horisontella grupperingar är idag en fantasi och kampen för dem kommer aldrig att ta slut. För att kunna leva ut nya sätt att bli oss själva måste vi kräva betydligt mera när det kommer till den nuvarande ojämlikheten. Det alltid undflyende målet borde vara nolltolerans för strukturella hierarkier, inget mindre. Punkt. Det här är inget någon borde behöva upprepa. Feelgood-mångfald och pseudomultikulturalism – horisontella skillnader limmade på ett djupt ojämlikt samhälle – är till större skada än nytta.

Som individer kan vi knappast aldrig nå just det vår moral skulle diktera (se min andra kolumn i detta nummer), och misslyckanden är en naturlig del av varje process, men som rörelser måste vi kunna drömma större.

Otso Harju