Etikettarkiv: Inbördeskriget 1917-1918

På fest med “Frihetskrigets traditionsförening”

Per-Erik Lönnfors var flugan i taket på minnesfesten för den vita segern i Helsingfors 1918. 

I mars 2018 fick jag en inbjudan att fira ”Frihetskrigets minnesfest 100 år” den 14 april i min gamla skola ”Revan”, Svenska Reallyceum, senare bara Svenska Lyceum. Inbjudare var Frihetskrigets södra traditionsförening r.f.

Inbjudan pryddes av en medeltida valkyria, mot bakgrunden av ett snölandskap, hållande en röd lejonflagga i högra handen och en sköld med Finlands lejonvapen i den vänstra.

Festen sades anordnas med anledning av befriandet av Helsingfors och de i skolan 500 fängslade medlemmarna i Svidja- och Sigurdskårerna den 14 april 1918. Festtalare skulle vara greve Hans von der Goltz, sonsonson till general Rüdiger von der Goltz som ledde de tyska trupperna efter ett intåg västerifrån över Haga, Fredriksberg, Sörnäs och Berghäll.

Före själva festen skulle en andaktsstund hållas i Gamla kyrkan och vid de stupade vitas och de tyska soldaternas gravar vid kyrkans skvär. Den följdes av en kransnedläggning vid Mannerheims och de stupade vitas gravar på Sandudds begravningsplats.

Min personliga anknytning till det jag själv kallar för inbördeskriget är mycket svag. Min morfar, diversearbetare Fredrik Lindström, fick i Fredriksberg (Böle, red.anm) ett gevär av de röda, men när kulorna började vina gav han bort det för att föra sin fru och sina fem små barn från krigsskådeplatsen. Han gömde sig med dem i sin svåger Wilhelm Stolts källare på Nylandsgatan tills staden var erövrad av de tyska trupperna. Han blev aldrig inskriven i röda gardets rullor, vilket enligt honom själv räddade honom från ”några månaders fri kost och logi i Sveaborg”.

Mycket sent i mitt liv fick jag av en slump en bunt brev från min farmor Ida Maria Lönnfors till hennes son Arne, min farbror. De var adresserade till fänrik Arne Lönnfors, överste Ekströms V kompani i Estland. Han deltog i de vita trupper som hjälpte esterna i deras frihetskrig och planerade att marschera mot St. Petersburg. Arnes mamma varnade honom för fälttåget. Dessa förfäders meriter kan knappast ha förlänat mig inbjudan till minnesfesten. Det var inte heller de utan mina nio år som elev i Revan som fick mig att av nyfikenhet anmäla mig till festen och inbetala 120 euro för middagen.
*****

Klädkoden för festen var svart kostym eller uniform med ordnar. Jag fäste blygsamt på mitt rockuppslag boutonen till riddartecknet av Finlands Lejons orden, trots att jag hade några andra hederstecken. Mina skyddskårsmanschettknappar, inhandlade på ett lopptorg, lämnade jag hemma i brist på lämplig skjorta. Iklädd svart regnrock och hatt begav jag mig fylld av nostalgi till Revans gymnastiksal, där jag upplevt många nederlag och få segrar. Det var nu Sibeliusgymnasiets festsal.

Jag minns att jag i en klassmatch i handboll stack pekfingret i den fem år äldre Klaus Törnudds näsa. Ena kortväggen var nu prydd med Sverige, Finlands och Tysklands fanor. I taket hängde Sigurdskårens och den tyska Östersjöflottans fanor, och några till. St. Michaels blåsorkester ackompanjerade välkomstdrinken i skumvin med skrällande militärmusik.

I väntan på att de västnyländska bussarna skulle komma från uppvaktningen vid de vitas gravar i Sandudd kollade jag bordsplaceringen. Jag skulle sitta till höger om Anna von der Goltz, hustrun till kvällens huvudtalare!

Jag kände alltmera att jag befann mig i en text av Franz Kafka.
*****

Så småningom fylldes salen av cirka 120 svartklädda gäster och en general som bar långa rader av ordnar av vilka alla inte skulle ha kvalificerats för att bäras den 6 december i presidentens slott.

Jag undrade fortfarande vilken karaktär högtidligheten skulle få.

Placeringskorten, som samtidigt var programblad, ställde i utsikt gravlaxtartar på skärgårdsbröd med grönskottssallad, isfänkål och sparris med citronkräm. Därefter oxfilé, parmesangratinerad grönsakssufflé, salviapotatis och madeirasås och som dessert vitchokladostkaka med halloncoulis, en neutral blandning av vitt och rött.

Snaps till ackompanjemang av de tre traditionella visorna, för säkerhets skull till texter i programbladet. Vittvin, rödvin och cognac eller likör till kaffet. En ordensprydd man berättade att ordet SKÅL förenade de nordiska länderna, Skåne, Koskenkorva, Ålborg och Löjtens.

Cateringfirmans servitörer i malätna svarta kostymer var som klippta ur en finsk tjugotalsfilm.

Som taffelmusik utlovades Till Fosterlandet och Finlandia av Sibelius, Svidja Sveaborgs och Pellingekårens och Kyrkslätts Ulaners marscher samt Hell dig Finland. Vårt land skulle sjungas unisont.

Senast när jag hörde Finlandia i gymnastiksalen var när Erik Bergman spelade den på grammofon för hela skolan på Jean Sibelius 85-årsdag 1950. Däremellan har jag hört bättre versioner.
*****

Förväntansfullt presenterade jag mig för greve von der Goltz, som visade sig vara en man i övre medelåldern med ett öppet leende, anspråkslöst klädd i en luggsliten mörk kostym och en slarvigt knuten slips. Inte precis vad jag hade väntat mig av en adlig ättling till en preussisk general.

Ännu större var överraskningen när jag började konversera hans hustru, Anna von der Goltz, för artighets skull på min ”altertümliga” skoltyska. Hon duade mig genast och hade bråttom med att påpeka att adelstitlar användes bara av artighet sedan Tysklands monarki avskaffats för 100 år sedan. Borddsällskapet och festtalarna vidhöll dock ”Graf” och ”Gräfin”.

Anna var bonddotter, hade arbetat med utvecklingsstörda barn, doktorerat och efter sin färska pensionering publicerat sin första roman. Hennes man, greven, var lärare i historia. De hade två barn av vilka den ena var klinisk psykolog. Hon lärde mig ordet ”Enkelkinder” och vi jämförde våra barnbarn på våra smarttelefoner. Diskussionen handlade om allt från litteratur till Alice Miller och svart pedagogik, på vilken jag gav flera exempel från Revan.

Som gymnasist såg jag rektor Gustav Adolf Yrjas ge en örfil åt en pojke som åkt kana på trappräcket. Så vände han sig mot mig: ”Det är så man skall straffa, snabbt och effektivt”.

Om skolans roll under inbördeskriget talades det inte ett ord under min skolgång 1945-54. Däremot städade min klass ungefär 1950 under rubriken ”praktiska arbeten” upp en sedan 1918 orörd källare med uniformslumpor och gevär. Projektet leddes av Viking Sundqvist, som sades vara ”vänster”. Skolans lärarkår var, vad jag senare förstått, politiskt splittrad.
*****

Hans von der Goltz höll sitt tal på tydlig norska, som han lärt sig av sin norska mor och några andra norskor i familjen. Hans farfarsfar Rüdiger hade sett sin insats i Finland som sitt livs största militära prestation. Han hade betecknat Mannerheim som begåvad, dådkraftig och militärt kompetent – den påstådda rivaliteten mellan generalerna tonades ned. De var ”var två olika personligheter och temperament som opererade i tandem”.

Rüdiger von der Goltz.

I tysk historieskrivning är den tyska insatsen i Finland rätt bortglömd, och talaren var överraskad över sin farfarsfars hjältestatus bland Finlands försvarare.

Generalen hade aldrig träffat Mannerheim efter kriget, däremot många gånger J.K. Paasikivi och andra vänner i Finland. Dessa hade några gånger bistått honom ekonomiskt, vilket dock inte motiverades av någon önskan att leva på stor fot. Pratet om att han skulle ha lockats att bli kung i Finland hade han klart avfärdat.

Hans von der Goltz talade mera om sin farfarsfars privata liv än om hans militära insatser. Hans preussiska bakgrund hade förutsatt att soldatyrket skulle gå från far till son. Familjen var dock så småningom mera humanitärt inriktad, med betoning på konst och musik. En av sönerna var medlem i nazistpartiet, i motsats till fadern*. Denne såg dock nazismen som en mindre fara än bolsjevismen, från vilken han speciellt ville skydda de baltiska staterna. Finland såg generalen som en del av ett ”stort, nordgermanskt område”. Han beundrade Finland för landets ”högtstående mellaneuropeiska bildning”.

Senare i sitt liv trivdes Rüdiger bättre i civilt än i militärt eller politiskt sällskap. Teologen Diet Bohnhöfer var en nära vän till familjen.

*[Rüdiger von der Goltz må inte officiellt ha varit medlem av nazistpartiet, men han var mellan 1926 och 1933 ledare för Vereinigte Vaterländische Verbände Deutschlands, en ultrakonservativ, militaristisk och anti-demokratisk rörelse. Under hans ledning ingick VVVD 1931 i den oppositionella Harzburgfronten som leddes av nazistpartiet, i syfte att installera en högerregering. I mars 1932 skrev von der Golz en offentlig adress till ledarna för de splittrade högerrörelserna, i vilken han uppmanade dem att ställa sig bakom Adolf Hitler i presidentvalet. Från 1934 till andra världskrigets slut var von der Goltz ledare för den tyska officersföreningen, och 1939 befordrades han till generallöjtnant i Nazi-Tysklands armé. Under sina många besök i Finland beskrev han nazismen som “garanten för Tysklands nya uppgång”, red.anm.]
*****

Som karaktär betecknade Hans von der Goltz sin farfarsfar som viljestark och stridbar. När han en gång av en överordnad hade tillrättavisats med att det fanns situationer där en militär ledare måste offra en bataljon för att vinna ett krig hade han svarat: ”detta är inte en sådan situation”. Fosterlandet stod dock framför allt: ”Mein Leben gehört dem Vaterland”. Året 1945 i Tyskland betraktade han som en apokalyps. När allierade soldater fiskade med handgranater sade han: ”You must not make bom-bom in our sea”.

Det andra temat för frihetskrigets minnesfest var befriandet av de vita från fängelset i Revan. Ett par hundra vita från Sigurds-, Svidja och Pellingekårerna hade trängts som fångar i skolan, och i befrielsen av dem hade attaché Folke Malmar spelat en avgörande roll. Han hade fungerat som medlare vid de rödas kapitulation och övertalat deras ledare att låta fångarna undgå arkebusering.

Några av Malmars ättlingar representerade honom vid festen. Hans yngsta barnbarn Ola Dalström höll ett stillsamt anförande där han antog att de vita utan denna insats hade ”förts ut på isen och skjutits”.

Min blivande rektor Gustav Adolf Yrjas hade medverkat till min blivande gymnastiklärares och klassföreståndares Rurik Helenius frigivning. Båda var för en pedagogik som jag i hela mitt liv betraktat som ett mandomsprov och först vid hög ålder ifrågasatt. I minnesfesten deltog en före detta elev som hade stått ut med två års trauma innan han bytte skola.

Hans von der Goltz besök i Finland i år har möjligen samband med att en av de närvarande, Tom Fröman, kom från en familj som mött general von der Goltz vid landstigningen i Hangö. I den fanns en medlem av den hemliga skyddskåren som gett generalen viktig militär information, men också delat hans musikintresse. Generalen hade bland annat spelat piano fyrhändigt med Toms mormor.

Min ambivalens till tillställningen hade något förmildrats under kvällens lopp. Ättlingar till dem som försvarade Finlands självständighet har så klart rätt att hedra deras insatser. De nationalistiska symbolerna var dock i överkant. Deltagarna i högtidligheten frossade inte i några hjältedåd och kom inte heller med några tydliga politiska ställningstaganden.

Åndå kom hela minnesfesten att påminna mig om slutscenen i filmen Aska och diamant där den polska noblessen festklädd dansar till ackompanjemang av Chopins ”hjältepolonäs” nummer 6 i ass dur.

Hemma i Munksnäs besöktes jag på natten av en elak mara.
*****

Denna surrealistista och bisarra upplevelse tolkar jag som ett naivt och aningslöst försök av de närvarande att höja sin egen betydelse, med hjälp av sina förfäders insatser. Carl-Johan Hindsbergs tal till friheten och självständigheten väckte efter vad jag kunde se ingen nationalistisk yra. Jag fick dock den uppfattnningen att Anna och Hans von der Goltz inte riktigt förstått vad de hade gett sig in på. Det är också möjligt att hans festtal inte motsvarade arrangörernas förväntningar. Lyckligtvis blev gymnasisten Axel Bromans korta tal en ungdomens mogna maning till försoning.

Enligt mig borde just försoningen vara den främsta ingrediensen i hågkomsten av vad som hände i Finland för 100 år sedan.

Per-Erik Lönnfors

 

 

Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Vita mormor och röda morfar året 1918

Två motsatta familjeöden under inbördeskriget 1918 har inspirerat två kvinnor från samma generation, finländska Inger Jägerhorn och svenska Maria-Pia Boëthius, att skriva var sin bok med personliga perspektiv på vad som hände för 100 år sedan.

I Det brinner en eld berättar Jägerhorn om sin morfars liv, egentligen under de tjugo år som ledde fram till den nationella och personliga tragedin 1918. I Vitt och rött beskriver Boëthius sin mormor Evas, då 33, upplevelser i Björkö (Koivisto) i Karelen under det hon alltid kallar frihetskriget. Den har undertiteln ”Billies första krig” men författarens mor Billie-Brita var då två år gammal. Det är genom mormor Evas skriftliga anteckningar och mamma Britas muntliga hågkomster som Boëthius i andra och tredje hand återberättar historien.

Boëthius har fått kritik för sin vinkling. Hon säger sig inte vilja upprepa misstaget att skriva Finlands historia för att hon träffat tillräckligt ”rasande och arga eller sårade finnar, som fått nog av att ha blivit approperierade av svenska språket”.
Citatet riktar sig inte direkt mot finlandssvenskarna, men när Boëthius senare säger sig vänta på att en ”sverigefinne, som talar finska, gärna utan släktingar i det gamla Finland” och inte ättlingar till finlandssvenskar skall berätta om Finlands historia för svenskarna dissar hon av dunkla motiv finlandssvenskarna. Ändå har hon i källförteckningen Sture Lindholms Röd galenskap – vit terror från 2005, men inte hans senare verk.

Att fånglägren skulle ha förtigits ännu 60 år senare, alltså 1978, jävas av Jaakko Paavolainens bok Punainen terrori (1967), Väinö Linnas romaner och Johannes Salminens essäer före det.
”Alternativa fakta” är lätta att upptäcka i boken, också för icke-historiker. Häpet läser man att Mannerheim i januari 1918 ”upprättat militärhögkvarter i S:t Michel, utanför Vasa”. Dagens raseborgare får läsa om ”lägret i Taamisraari, ett slags Finlands Djursholm”.

Att ”den tyska interventionen säkrade den vita segern” blir väl förenklat utan att nämna den geopolitiska bakgrunden och freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 som gjorde slut på bolsjevikernas stöd till de finska röda.
Sådana fel kunde vara förlåtliga i en pratig familjebiografisk essä där tredjedelen eller de första 50 sidorna är pratig släkthistoria, men när Boëthius mot sitt tidigare löfte säger att ”min idé är att skriva Finlands historia, så okänd i Sverige” så har man rätt till kritik, i synnerhet med tanke på hennes anspråksfulla källförteckning.

Lägger man till att felstavningarna på finska kunde rättas till i den utlovade fortsättningen av Billies historia så är jag färdig med kritiken. Det positiva som blir kvar är tillräckligt för en läsning, helst förbehållsam. Den behövliga dramaturgin skapas av en fälla för röda fiender som gillras i en krutkällare av Boëthius morfar. Texten är en livfull berättelse om en familjs öden på den vita sidan, vars naturliga ”vita tråd” Boëthius vill motsäga. Sympatin för krigets offer är påtaglig, liksom avskyn för våldet, uttryckt med Ciceros ord: “Allt är sorgligt i inbördeskrig.” Frågan är om Vitt och rött informerar svenska läsare mera än den vilseleder. Kunskapen om inbördeskriget är viktig, skuldbördan dock minerad mark.

Om Boëthius inspirerats till sin bok av sin egen familjs bakgrund och dess anekdotiska minnen av sitt frihetskrig så har Inger Jägerhorn tvärtom satt sig vid datorn lockad av sin brist på kunskap om sin morfar Georg W. Johansson och omständigheterna kring hans död. Den finlandssvenska socialdemokratens dokument brändes upp efter att han avlidit år 1919, av orsaker som förblir okända. Jägerhorn synliggör den finlandssvenska arbetarklassen och socialdemokratin där Boëthius åtminstone halvblundar för dess existens: ”Hela eliten var inte svensktalande och alla fattiga bönder var inte finsktalande”.

Georg W. Johansson föddes 1877, gick mellanskolan i Svenska Reallyceum, blev sedan målare vid Statens järnvägar men var mest intresserad av att läsa och att skriva. Hans stolthet var att medverka i svenskspråkiga vänstertidningar. Han var aktiv i arbetarrörelsen och initiativtagare till Svenska Arbetarinstitutet. Johansson invaldes i lantdagen år 1908 som representant för Nylands svenska arbetare och återvaldes 1916 och 1917.

I sin ”berättelse med verklighetsbakgrund” om sin morfar och hans hustru Sascha ger Jägerhorn, tidigare ledande journalist bland annat på Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter, en samhällsinitierad bild av utvecklingen fram till självständighet och medborgarkrig. Den är i motsats till Boëthius bok brett underbyggd trots att den inte gör anspråk på historieskrivning. Boëthius styrka i den färgstarka detaljautenciteten får Jägerhorn kompensera med starkare analys av bakgrundsfaktorerna. När Georg tillfrågas om var makten ligger när det skall beslutas om revolutionen svarar han att ingen bryr sig om vad man gör i lantdagen. Makten ligger någon annanstans: ”Hos demonstranterna, hos rödgardister och skyddskårer. Eller kanske hos strejkande arbetare och ryska soldater. På gatorna struntar man i vad som händer i Heimola.”

Också sambandet med världsbranden observerar Jägerhorn: ”Denna brasa fick sitt bränsle av korkade och högmodiga ledare och göddes av dåraktiga drömmar och orealistisk krigsromantik.” Finland var perifert, men inte opåverkat.

Den boëthiuska krutkällaren motsvaras hos Jägerhorn av ett gåtfullt uppdrag som Johansson får av president Svinhufvud: ”… att verkställa en undersökning angående ärendenas handläggning och öfriga tjänsteåtgärder vid länsstyrelsen i Nylands län samt anställa därvid nödiga förhör…”. Där Boëhtius är broderande och provocerande är Jägerhorn stramt vardaglig och saklig. Den enas morfar kommer till Helsingfors med von der Goltz´ trupper, iklädd tysk uniform, den andras morfar tar tveksamt emot det gevär som trugas på honom av de röda.

Enligt Cicero: ”Värst av allt är segern. Även om den ´bättre sidan´ segrar gör segern den grymmare och besinningslösare”.

Per-Erik Lönnfors

Maria-Pia Boëthius:
Vitt och rött. Billies första krig.
Leopard förlag, 2018.

Inger Jägerhorn: Det brinner en eld. Oy Nord Print Ab/Opus Liberum, 2018.

Då kvinnorna tog på sig byxorna

Maktordningen rubbades fullständigt i de konservativa vita kretsarna då pigor och kvinnliga fabriksarbetare reste sig till väpnad kamp.

En av de positiva aspekterna av årets uppmärksammande av inbördeskriget är att det uppstått en bred diskussion om kvinnornas roll och öde under och efter kriget. Framför allt har det i både böcker, tidningsartiklar och teaterpjäser lyfts upp hur brutalt röda kvinnor behandlades av de vita segrarna, både på fältet och i fånglägren. Man har beräknat att kring 700 röda kvinnor dödades i strid, avrättades, dog i fångläger eller ”försvann” under och efter kriget. Totalt uppskattas mellan 1 400 och 2 000 kvinnor ha varit officiellt avlönade av de röda, och kring 5 500 kvinnor åtalades efter kriget som delaktiga i den röda verksamheten.

Bland många vita i kriget fanns ett intensivt hat mot de röda, må det sedan ha berott på ett allmänt klasshat, ideologiska bevekelsegrunder, emotionella reaktioner i krigets hetta eller ett hat som piskats upp med hjälp av propaganda, lögner eller missvisande information om till exempel de rödas inställning till självständigheten och Rysslands inblandning i kriget.

De kvinnliga röda gardena som uppstod i februari 1918 hade en klar jämställdhetsprägel: till skillnad från hela resten av samhället fick kvinnor i röda garden samma lön som männen. Också till stil och utseende bröt rödgardister mot normen, välkänt är att många valde att bära byxor. Det är svårt för en person i dag att förstå hur revolutionärt detta var, men byxan var en maktsymbol. Det är ingen slump att bestämda kvinnor sedan åtminstone 1600-talet har sagts ”bära byxorna i förhållandet”. Vissa radikala kvinnor lät klippa åt sig pannlugg, vilket ansågs vulgärt, och bära skärmmössa, ytterligare ett helt manligt attribut.

Ännu under den andra hälften av 1800-talet motsatte sig till exempel vår nationalfilosof J.V. Snellman å det kraftigaste att kvinnor skulle agera självständigt eller, gud förbjude, ta del av politik och samhällsdiskussion: ”Kvinnans åtråvärdhet baserar sig i grunden på att hon behöver trygghet och ber om beskydd av mannen. Mannen skulle aldrig kunna älska en självständig kvinna som är trygg i sig själv, redan av den enkla orsaken att en sådan kvinna aldrig skulle be om hans beskydd”.

Hatet mot kvinnogarden hade en klassdimension. Framfusiga kvinnor inom överklassen, som Minna Canth, Lucina Hagman eller Tekla Hultin kunde man på något sätt fördra, men då flicksnärtor från fabriksgolvet, kokerskor, pigor och tjänarinnor började sätta sig upp mot borgerligheten, var måttet rågat. Och det var just dessa kvinnor som de röda kvinnogardena bestod av, mestadels under 20-åriga arbetarklasskvinnor, i många fall ännu blott tonåriga flickor.

”Håll rasen ren”

Vid tidpunkten florerade tankar om ”socialdarwinistisk” eugenik. Många av kvinnorna som avrättades föll offer för tanken om att ”rasen” måste renas från olämpliga och undermåliga exemplar, och enligt vita eugenikförespråkare fanns knappast en mer vämjelig mutation än en kvinnlig rödgardist. Också välkända personer kunde i offentligheten avge fradgande vredesfyllda utsagor om de röda kvinnor som tog till vapen. Ta till exempel författaren Ilmari Kiantos ökända inlägg till tidningen Keskisuomalainen:

”Det har bevisats att i Finlands medborgarkrig är rödgardisterna rovdjur, många av deras kvinnor varghyndor. Honvargen föder ungar som blir till motståndare i all evig framtid. Är det inte galenskap att låta bli att skjuta vilddjur som ansätter oss?”

I slutet av kriget uppmanade rashygienikern Martti Pihkala de vita myndigheterna att ”eliminera” alla fabriksarbetande kvinnor, och övriga omoraliska kvinnor, med kort hår, så att den finländska rasen skulle hållas ren.

Väl dokumenterat

I diskussionen om behandlingen av de röda kvinnorna i kriget får man lätt uppfattningen av att det är något som inte varit känt tidigare. Måhända är det inte något som de som stod på den vita sidan gärna stoltserade med efter kriget, men inom forskningen kring kriget och inom den röda historieskrivningen har övergreppen mot de röda kvinnorna varit välkända. Till exempel i Sylvi-Kyllikki Kilpis bok Suomen työläisnaisliikkeen historia finns uppgifter som kommer överraskande nära den konsensus man i dag har om antalet avrättade kvinnor. Kilpi skriver också om den ökända massavrättningen av kring 200 kvinnor i fånglägret i Hennala utanför Lahtis, och om Sofia Hjulgren, riksdagsledamot från Joutseno, som hörde till dem som avrättades. I tidningen Työläisnainen skriver man efter kriget om Hjulgrens tragedi, att vare sig Sofia eller hennes man Antton, som sattes i fångläger, aktivt hade sökt sig till den väpnade kampen, utan endast sökte skydd bland rödgardisterna då de blivit trakasserade av de vita. Tiina Lintunen har i sin forskning lagt märke till ironin i att de allra flesta kvinnor som avrättades antagligen hade fått mycket lindriga straff i rätten. När de ställts inför rätta, konstaterades för det mesta att kvinnornas delaktighet i kriget varit relativt liten: det vanliga straffet var kring 2–3 års villkorligt fängelse.

Burlesk propaganda

Men visst kunde också den röda sidan utnyttja kvinnorna i sin propaganda. I Työmies användes de kvinnliga rödgardisterna helt sonika till krigshetsande. Irmari Rantamalas text är sett med dagens ögon snarast burlesk, då han skriver om hur synen av ”raska arbetarjäntor med geväret på axeln får ögonen att tåras av stolthet”, och att ”de förtappade och sjuka arbetarmän” som sviker sin klass genom att inte ta till vapen borde ta modell av ”arbetarjäntorna som med friskt humör bär gevär”.

Intressant i sammanhanget är att Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som då samlade hela vänsterrörelsens kvinnosaksaktiva, höll en strikt pacifistisk linje och avrådde kvinnor från att delta i kriget. För kvinnorna i krigets skugga var livet för det mesta mer som Anna Uskali beskrev det i sina brev från 1952. Uskali födde under kriget i Raumo sitt sjätte barn. Som havande hade hon inte kunnat fly de vitas ankomst i krigets slutskede, och strax efter födseln meddelade hennes man att de vita nu hade intagit staden: ”Han förklarade att om jag nu ger mig av på flykt, så dör jag på vägen. Om jag blir hemma, så kan de döda mig, eller åtminstone köra ut mig ur fabrikens lägenhet. Han föreslog att han skulle skjuta mig och barnen och till sist sig själv.”

Janne Wass

Aapo Roselius: Ett krig slutar inte med freden

Historikern Aapo Roselius ser året 1918 som speciellt intressant med tanke på kampen om våra minnen. Det är inte bara den vita och röda sidans minnen som kämpat om tolkningsföreträde – kommunister och socialdemokrater har även de fört sin interna kamp om hur kriget ska ihågkommas.

Efter det finländska inbördeskriget rådde i offentligheten till en början endast och enbart den vita sanningen. Historikern Aapo Roselius påminner om att den röda sidans försök att efter kriget upprätta en offentlig minneskultur kvästes aktivt. Roselius har i den nyss utkomna boken Rikki revitty maa skrivit om det vita minnets bevarare.

Historiker talar ofta om en vit hegemoni före Vinterkriget, medan den röda sidans historia började både ges och ta plats efter kriget. Roselius har analyserat de texter som finns nedtecknade i de röda minnesmärkena, ofta ser man redan på de första orden om det är en kommunistisk eller socialdemokratisk organisation som står bakom märket och texten. Märken som rests på socialdemokratiska initiativ talar oftast om offer som dog för sin ideologi, medan yttervänsterns minnesmärken använder formuleringar om offer som mördades, avrättades eller torterades. Det råder ingen tvekan om vem som år 1949 rest det röda minnesmärket i Sandhamn, till minnet av röda fångar. ”Tusentals rödgardisters ande utmanar oss i denna gravplats från de floder av blod och de grymheter de vita utövat. Den uppmanar oss att orädda kämpa för och vakande skydda folkmakten” (fritt översatt från finskan).

”statyomanins” tid

– Det här är verkligen en hardcore-text som inte lämnar något utrymme för försoning. I och med den här typen av fenomen har många senare börjat bli måna om att ett minnesmärke inte borde väcka alltför starka åsikter, att de ska vara nedtonade.

Men särsklit i början av 1900-talet  var det annorlunda. Aapo Roselius beskriver tiden mellan de två världskrigen som en period av ”statyomani”.

– I stora delar av Europa bryter krigsminnen in i en massa byar. Minnen över specifika händelser  blir plötslig en del av miljöer som inte tidigare haft politiska budskap, så som kyrkor.  Plötsligt slås ett krigsminnesmärke med ett årtal upp på en plats, i vårt fall röda och vita minnen från 1918.

Det kan på många håll ses som ett brutalt kliv bort från en gammal tidlös hembygd till en modern värld.

– De vita minnena årtiondena efter 1918 och de röda efter andra världskriget; de skapar ett starkt nytt intryck i lokalsamhället och påverkar hur folk ser på sin bygd, säger Roselius.

Minnesmärken stör samexistensen

Ett krig tar inte slut i och med freden, nu tar kampen om hegemoni över. När vapnen tystnat är den militära demobiliseringen rätt tydlig, medan det kan vara betydligt svårare att genomföra den kulturella demobiliseringen; rörelsen från krigstid till fredstid, menar Aapo Roselius.

– I Finland var framhävandet av den vita minneskulturen något som försvårade inbördeskrigets kulturella demobilisering.

Enligt Roselius är beslutet att återskapa den vita armén 1919 i formen av en fredstida skyddskårsorganisation det första steget som försvårar ett steg mot en fredlig tid.

– Alla var medvetna om att skyddskåren var en tillfällig organisation för krigstiden. I det här skedet sker plötsligt en ny mobilisering och där ingår också en aggressiv vit minneskultur där man öppet för krig mot alla andra yttringar än den segrande sidans. De röda släpps inte in i det offentliga rummet.

Aapo Roselius berättar att de få röda minnesmärken som reses under denna tid förstörs av den vita arméns förlängning, skyddskåren.

– De här organisationerna var helt och hållet beroende av den lokala aktiviteten. Det fanns skyddskårsorganisationer i snart sagt varje kommun i Finland och man reser nästan 400 statyer över den vita segern. Det ordnades två, tre ibland fyra stora minnestillställningar årligen kring alla dessa statyer. Varje år mellan 1918 och 1939! Och detta på snart sagt varenda ort i Finland. Samtidigt: om ett tiotal röda samlades offentligt för att minnas sina döda skingrades samlingarna och de som deltog fick böter.

Roselius menar att inbördeskriget i Finland på det här viset fortsatte.

– Visst fanns det även på 1920- och 30-talen krafter som arbetade för  försoning, och en samhällsuppbyggnadsprocess som arbetade för att ta avstånd från klyftan från 1918. Men det som var synligt, ja det var den vita hegemonin.

Under 1920-talet restes ett fåtal röda minnesmärken som av olika tillfälligheter fick stå kvar.

Efter Vinterkriget förändrades synen på de röda, i och med att vänstern nu ansågs ha stridit på självständighetens sida i en gemensam armé. Det fanns nu fröet till en beredskap att ta in de röda i det nationella narrativet, i dess marginal. Också Sovjetunionens starka andedräkt på finsk politik spelade in.

Från borgerligt håll började man nu lyssna på socialdemokraters tolkningar om att de röda stred för sin ideologi och för demokrati och ett självständigt Finland.

– Våren 1940 slår även Mannerheim fast att nu slutar vi fira minnet av frihetskriget.

Men blev det verkligen så, att firandet av ”frihetskriget” upphörde?

– Statsmakten har efter detta varit mycket försiktig och samma skedde även på det viktiga lokala planet, i och med att skyddskårsrörelsen upphörde 1944. Det vita 1918 marginaliseras. All offentlig minneskultur behöver aktörer som upprätthåller minnen. Visst, det finns än idag en del traditionsföreningar som upprätthåller det vita minnet, men de är få och rätt marginella.

Den röda minneskulturen, som på det privata planet var rik, blev framförallt efter andra världskriget starkare också i det offentliga, detta syntes bland annat i de minnesmärken som restes av arbetarföreningar och andra kollektiv.

– Över 100 minnesmärken avtäcks mellan slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet, främst vid massgravar och avrättningsplatser i södra Finland.

En gemensam och försonande minneskultur kring inbördeskriget – finns det plats för en sådan?

Roselius tror att alla de seminarier som hållits – och kommer att hållas – kring minnesåret spelar en viktig roll.

– Folk kommer dit för att befästa sina känslor och sin identitet till historien. Det finns nu en bred förståelse för att människor har olika syn på inbördeskriget. På de här seminarierna tar ingen längre illa upp om en person till exempel berättar om sin starka identifikation till den lokala röda eller vita historien.

text Marcus Floman
foto Janne Wass