Etikettarkiv: Invandring

Felaktigt dömd

José João
Josè João.
Hej jag heter José och jag har beslutit att integrera mig på svenska.

Helsingforsinvånarna himlar kollektivt med ögonen och ger dig den tyngsta av domar. Ordlöst faller det slutgiltiga avgörandet. Du har dömts i den viktigaste av alla domstolar – samhället.

Skyldig.

Skyldig till integration på ett språk som många ser som mindre värt, som förlegat, eller som borde fråntas sin officiella status i Finland. Är det inte ironiskt att det enkla valet att vilja integreras är det val som segregerar en, bara för att man inte vill göra det på finska?

Då man sitter fast i storstadens kakofoni, är det lätt att irra bortom den rätta stigen i livet. För det första har vi papperskriget – för att leva i Finland måste man registrera sig, få ett socialskyddssignum, öppna ett bankkonto, fylla i blankett nummer 23AZ94/16D, man måste arbeta på heltid med att förvalta sin arbetslöshet, man måste äta lakritsglass på vintern, man måste … (lägg i en andningspaus här). Sedermera inser man att det kan vara en knäckande upplevelse att flytta till ett annat land. För att inte gråta, börjar man i stället skatta åt småsaker i livet. Det är bara i Finland som ett affärsbiträde kan fråga: ”Är du en heltidsperson?”. Endast i Finland kan en anmälningsblankett på nätet innehålla frågan ”Är din familj politisk?” Man kan inte rå för att man fnissar lite – men bara ett litet fniss och aldrig ett skratt, för Finland kräver återhållsamhet.

Och sedan måste man lära sig språket, och på den punkten är mina bevekelsegrunder tydliga. Min man och hans familj kommer från Jakobstad och de har alla svenska som modersmål. Hans närmaste vänner talar också svenska. Dessutom var det ett språk som jag hade lärt mig lite redan innan jag träffade honom. Det skulle alltså vara ett språk som jag snabbare och lättare kunde lära mig för att kunna ta mig in på arbetsmarknaden. Varför ska då samhället tvinga mig att lära mig finska i stället?

Efter mitt beslut anmälde jag mig till Arbis integrationskurs i Helsingfors. Där kunde nyanlända invandrare – genom en kombination av ämnen som sträcker sig från Finlands historia till svenska i nyheterna – skrida till verket med att återuppbygga sina liv. Men Arbis erbjöd mig också något betydligt viktigare: ett rent papper utan tidigare domar. Institutet tillät mig att växa och frodas, och accepterade mig som en del av den svensktalande familjen, förenade men inte fängslade av språket.

Således, då vår lärare första gången gav oss i uppgift att skriva en essä på svenska, försökte jag skriva följande:

Kära Finland,

Innan jag flyttade till Finland hade jag hört att du var fräck och allt det där. Men oberoende av mina förutfattade meningar, trodde jag bortom allt tvivel att detta var effektivitetens högborg. Denna din byråkrati kan helt enkelt inte fortgå. Dina statliga institutioner fungerar inte som de borde. Vi kan tolerera det dåliga vädret, de långa nätterna, det komplicerade finska språket, de dyra biobiljetterna, de ännu dyrare nya böckerna, och allt annat du förmår slänga mot oss. Men dina tjänster måste fungera. Om jag ville ställa mig i kö fem på morgonen för att få betjäning fyra på eftermiddagen, hade jag stannat i Portugal. Där lyser åtminstone solen varje dag och jag kan se så många filmer jag vill. Fixa det.

Med vänliga hälsningar.

P.S. Jag integrerar mig på svenska och det var det bästa beslutet jag kunde ha fattat.

Skydlig, säger du. Kanske har du rätt.

Men jag bär endast skuld för en oansenlig synd: en längtan efter att vara delaktig.

Josè João
deltar i Arbis integrationskurs på svenska

Illustration: Ulla Donner

Om familjens betydelse – i ord och bild

Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.

Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).

Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.

Symboliska fönster

De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.

Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.

Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.

Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.

text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist

Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.

Tre svar i riksdagen: Finlands moraliska ansvar för utvisade asylsökande

Efter att en irakisk man som nekats asyl i Finland dödades i Irak inställer sig följande fråga: Vilket är Finlands moraliska ansvar för de människor som skickas tillbaka till de livsfarliga förhållanden de flytt från? Ny Tid ställde frågan till riksdagsledamöterna Maarit Feldt-Ranta, Silvia Modig och Pirkko Mattila.

– Finland bär ett stort ansvar. Sdp:s partiledare Antti Rinne har föreslagit att Finland borde utse en oberoende utredningsperson eller tillsätta en kommitté för att se över om allt är som det borde vara. Det är viktigt att vi kan vara säkra på att vår lagstiftning och våra myndigheters agerande är hållbara med tanke på de internationella förpliktelser vi har lovat följa.

— Maarit Feldt-Ranta, sdp

– De asylbeslut som fattas måste vara opolitiska och följa internationella avtal. I dagens läge tycker jag att Finland kränker de mänskliga rättigheterna. Besluten kring om personer beviljas asyl eller inte har politiserats; våra myndigheter tycks göra landsrapporter och bedömningar som påskiner att det skulle vara tryggt för människor att återvända. Det finns politiska krafter i landet som kraftigt vill kringskära möjligheten att få asyl i Finland – och det här syns i att asylbesluten inte verkar vara baserade på mänskors nöd. Här tycker jag att Finland sviker sitt moraliska ansvar.

— Silvia Modig, Vänstern

– Vi har en skylidghet att följa med vad som sker i världen, men det är omöjligt att ha ett helt vattentätt system – det finns alltid en risk att något kan hända [efter att en person som fått avslag skickats ut ur landet].

Vi har läst om den irakiska man som fick avslag och sköts till döds i Bagdad kort efter återvändandet. Vilket ansvar har Finland för denna individs liv? 

– Vi följer lagen och de internationella avtalen, inget system är fläckfritt, vi kan inte ha fullständig kunskap om läget … Jag känner inte till detaljerna i fallet, men beslutet att inte bevilja asyl har baserats på den information som de finska myndigheterna haft. Att en människa mist sitt liv är en oerhörd mänsklig tragedi, det vill jag inte bagatellisera.

— Pirkko Mattila, Blå framtid, social- och hälsovårdsminister

Marcus Floman

Bästa bödlar

Bästa Migri, bästa regering, bästa riksdag. Bästa bödlar.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? På insändarspalter, i ledare, i bloggtexter, i statusuppdateringar. Att Finland har blod på sina händer? Att regeringens asylpolitik är brutal och omänsklig? Och vad har det för betydelse att jag skriver det på ledarplats i en liten finlandssvensk vänstertidning? Med största sannolikhet kommer ingen av er att läsa den här texten. Men skriva måste jag, för alternativet är tystnad, och tystnad inför en orätt innebär alltid en potentiell acceptans.

Vi har läst om fall där människor begått eller försökt begå självmord efter avslag på asylansökan. Vi har fått ta del av Jeanette Björkqvists hårresande reportage om afrikanska kvinnor som förpassats tillbaka till ankomstlandet Italien, där de utsatts för tvångsprostitution. Vi har fått höra om den irakiska man som dödades efter utvisning från Finland eftersom hans ”oro inte var objektivt befogad”. I skrivande stund verkar det som om nästan hela Lovisa försökt resa sig som en skyddsmur mellan sju irakiska flickor och myndigheterna som vill utvisa dem.

Det är klart att det måste finnas regler och förfaranden för vem som får uppehållstillstånd i Finland, och att folk som kommer hit ska genomgå någon form av bakgrundskontroll. Det finländska samhället fungerar så bra som det gör för att myndigheterna vet vem som bor här, alla är (eller ska vara) dokumenterade och vi har ett system som förebygger brottslighet. Det är heller ingen som kräver att vi ska tillåta ”okontrollerad invandring”, och det är tröttsamt att den halmdockan ska dras fram varje gång Finlands asylförfarande kritiseras.

Men den iskalla mur av paragrafer och teknosnack som ansvariga politiker och tjänstemän levererar då tvångsutvisningarna kommer på tal är skrämmande. Ja, ja, jag vet det är diskussionsmord att dra fram nazistkortet, men ibland är det befogat. Under årtionden har Tredje rikets nationalsocialistiska förbrytare jagats och ställts inför rätta för de vidrigheter de åstadkommit. Deras unisona försvar har varit: ”Jag följde bara order. Jag gjorde bara mitt jobb.” Det är samma försvar som vi hört från Migrationsverket, som inte vill ta något moraliskt ansvar för utlämningarna – det är politikerna som dragit upp riktlinjerna; ”Jag följer bara order. Jag gör bara mitt jobb”. Ännu mer beklämmande är politikernas urskuldande, med vaga hänvisningar till att man följer internationella bestämmelser.

Men var finns det rum för hjärtat? Moralen? Normal, enkel medmänsklighet?

Hjärtat finns åtminstone hos ”Finlandsmommon” Desirée Kantola, som envist sitter och virkar vantar åt de sju irakiska flickorna i Lovisa. Sju flickor, av vilka tre är födda i Finland, och aldrig har satt sina fötter i Irak. En av dem heter Finland. Låt det sjunka in. Hur mycket glädje, hopp och tacksamhet har inte föräldrarna känt, om de valt att namnge det käraste i världen till Finland?

Det verkar som om ingen vill att de sju flickorna ska deporteras. Politikerna beklagar. Migri beklagar. Lovisa stad ställer i ett enastående prov på medmänsklighet upp för familjen. All heder till nytillträdda stadsdirektören Jan D. Oker-Blom. Lovisaborna har engagerat sig i frågan, ordnat namninsamlingar, demonstrationer och skrivit insändare. Om Zahraa, Noor, Finland och de övriga systrarna utvisas till en osäker framtid i Irak, och om någon av dem där mister livet, kan ingen påstå att de finländska myndigheterna står utan skuld. Här finns en möjlighet att agera som bödel eller som medmänniska. Någon måste sätta en stämpel på ett papper, någon måste utfärda en order. Det finns också en möjlighet att vägra.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Basmane – fristad eller ändhållplats

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass