Etikettarkiv: Invandring

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Anyuru om klass, kapitalism och ett avgörande strömavbrott

Johannnes Anyuru skriver i förordet til sin nya essäistiska bok Strömavbrottets barn att den handlar om: ”skärningsytorna mellan konst och politik, mellan skrift och liv”. Det är texter kring Makode Lindes konstverk Painful cake, kring  ”We shall overcome” i Rinkeby, kring föreningen Pantrarna i Biskopsgården; nedslag från resor till New York och Granada, och om identitetens, religionens och skrivandets roll. Ja, det är hela tiden kring och från sådana platser och frågor Anyuru cirkulerar, med sin egen resoluta och skarpa röst. Och vilket ansvar bär denna röst, vilken position i förhållande till sin uppväxt och hudfärg talar den ifrån? Det är en position som också titeln på boken talar ifrån, de barn till generationen efter strömavbrottet på Manhattan 1977 som genom att stjäla DJ-utrustning spred hiphopens röst över världen. Från detta strömavbrott drar Anyuru kablar in i nutiden, till Sverigedemokraterna, till Nordiska motståndsrörelsen, till förra årets protester under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg; kablar som lyser.

Det går inte att kalla Strömavbrottets barn för en essäsamling – även om den delvis bygger på tidigare publicerat material i tidskrifter och på kultursidor – för den är så mycket mer. Dels så finns här egna dikter, översatta dikter och kollektivtexter, och dels så ramar resorna till Amerika och Alhambra in boken likt ett romanbygge. Tematiskt är den till synes spretig, men faller ständigt tillbaka till den essentiella idén om identitet, den svarta erfarenheten och den svarta kroppen från arbetarklassen. Anyurus kritik mot kapitalets makt som är tätt förbunden med denna kropp är genomgående obönhörlig. Här tar han ett hårt fängsel kring de privilegierade klasserna och befäster också sin egen klassutsikt. Men Anyuru är också ambivalent i detta, medveten som han är om sin egen klassresa och sitt potentiellt parasiterande på underklassens arbetare och förortens barn. Han utmanar och ifrågasätter här också sina läsare i hög grad, som sannolikt består av till största delen medelklass. Men trots att Anyurus poetiska formuleringskonst stundtals riskerar att bli ideologiskt vag – ett sönderslitande samhälle behöver ett konkret redogörande språk – så finns det också en egen kraft i den ambivalenta poesin. En kraft som uttrycker allvar, motstånd och komplexitet.

Tidigare har jag ansett att Anyuru skriver och talar med en smått irriterande förnumstighet och rekorderlighet. Som att han hela tiden måste redogöra för sin person, rättfärdiga sitt språk. I Strömavbrottets barn är det inte så. Det levda livets erfarenheter som det distinkta allvaret i formuleringarna är tagna ur är oumbärliga och grundade. När Anyuru säger att det mångkulturella begreppet måste problematiseras, att integrationsberättelsen i Sverige måste skrivas om, att det är en medelklassens lyx att se identiteter som utbytbara, blir man som läsare tvingad att lyssna och ta ställning, så klarsynt och uppfordrande skriver han. När han talar om sin identitet som svart muslim lyssnar man, när han talar om sin upplevelse av att leva i en europeisk kris och en avhumaniseringens tid, så lyssnar man även om man inte alltid håller med. Jag lyssnar till slutet fast det stundtals innebär att lyssna till något som liknar plattityder (”Att skriva i en tid som vår är att skriva med ord som är fullständigt instrumentaliserade, som har använts för att rättfärdiga de mest omänskliga handlingar” – Jo, men så har det väl alltid varit?) och banala utsagor (”Jag undrade om det fanns för mycket historia eller för lite historia”). Jag lyssnar trots att Anyuru ibland tycks blind för den dubbla blicken: att inte kunna se att en kvinna med hijab kan vara både förtryckt och ha en fri vilja. Jag lyssnar trots en växande frustration genom läsningen: finns det verkligen inte något språk eller någon representation som kan gälla alla människor, är verkligen all representation processad genom olika klass-, etnicitets- och platsfilter? Är det så, eller läser jag Anyuru enögt här? Men jag fortsätter att lyssna för att det här är viktigt. Det här är texter att formulera sina egna tankar kring. Det är texter att stånga sig emot. Och med. För eftersom det är omöjligt att formulera sig och omöjligt att leva så måste vi formulera oss, vi måste fortsätta leva. Det säger Strömavbrottets barn.

Text Andreas Holmström
Foto Fredrik Österblom

Johannes Anyuru: Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred. Norstedts, 2018.

Har myndigheterna bråttom att skicka ut folk ur landet?

Tre frågor till Tom Ingvesgård, kyrkoherde vid Närpes församling som hjälpt asylsökande skaffa både pass och arbete.

1. En man du nyligen hjälpte i processen att få arbets-uppehållstillstånd togs i förvar av polisen, kan du berätta närmare vad som skedde?

– Hassan Bilal från Ghana hade bott hos församlingen och vi hade hjälpt honom på vägen och lämnat in en ansökan för arbetsuppehållstillstånd, men efter att vi var på förhör vid polisinrättningen i Vasa kom två civilklädda poliser och det hela slutade med att kyrkoherden åkte hem och Hassan fördes till förvaret. Han är just nu i Joutseno och väntar på besked om uppehållstillstånd eller då möjligen en resa tillbaka till Ghana.

2. Vad säger lagen om att en församling inhyser asylsökande under uppehållsprocessen?

– Enligt en av de advokater vi frågade finns det nog rum inom lagen för att Hassan skulle ha fått vara  hos oss i väntan på beskedet, men det gick då tydligen inte. Man måste ju undra varför myndigheterna ska ha så bråttom med att skicka ut en man som Hassan ur landet för att invänta beslutet då han ju har heltidsjobb inom godkänd bransch och bor hos oss och då inte är en belastning för samhället överhuvudtaget.

3. Finns problemet inom de rådande strukturerna eller på individplan inom myndigheterna?

– Bra fråga. Jag kan ju säga som så att man nog träffar på många olika sorters myndighetspersoner men jag vet inte om det sist och slutligen är en fråga om ideologi eller politik eller något annat. Jag förstår inte varför det är så noga var dessa personer inväntar beskedet. Myndigheterna skulle gärna få bedöma individuella fall med större sensitivitet.

Text: Felix Fortelius
Foto: Patric Sjölander

Felaktigt dömd

José João
Josè João.
Hej jag heter José och jag har beslutit att integrera mig på svenska.

Helsingforsinvånarna himlar kollektivt med ögonen och ger dig den tyngsta av domar. Ordlöst faller det slutgiltiga avgörandet. Du har dömts i den viktigaste av alla domstolar – samhället.

Skyldig.

Skyldig till integration på ett språk som många ser som mindre värt, som förlegat, eller som borde fråntas sin officiella status i Finland. Är det inte ironiskt att det enkla valet att vilja integreras är det val som segregerar en, bara för att man inte vill göra det på finska?

Då man sitter fast i storstadens kakofoni, är det lätt att irra bortom den rätta stigen i livet. För det första har vi papperskriget – för att leva i Finland måste man registrera sig, få ett socialskyddssignum, öppna ett bankkonto, fylla i blankett nummer 23AZ94/16D, man måste arbeta på heltid med att förvalta sin arbetslöshet, man måste äta lakritsglass på vintern, man måste … (lägg i en andningspaus här). Sedermera inser man att det kan vara en knäckande upplevelse att flytta till ett annat land. För att inte gråta, börjar man i stället skatta åt småsaker i livet. Det är bara i Finland som ett affärsbiträde kan fråga: ”Är du en heltidsperson?”. Endast i Finland kan en anmälningsblankett på nätet innehålla frågan ”Är din familj politisk?” Man kan inte rå för att man fnissar lite – men bara ett litet fniss och aldrig ett skratt, för Finland kräver återhållsamhet.

Och sedan måste man lära sig språket, och på den punkten är mina bevekelsegrunder tydliga. Min man och hans familj kommer från Jakobstad och de har alla svenska som modersmål. Hans närmaste vänner talar också svenska. Dessutom var det ett språk som jag hade lärt mig lite redan innan jag träffade honom. Det skulle alltså vara ett språk som jag snabbare och lättare kunde lära mig för att kunna ta mig in på arbetsmarknaden. Varför ska då samhället tvinga mig att lära mig finska i stället?

Efter mitt beslut anmälde jag mig till Arbis integrationskurs i Helsingfors. Där kunde nyanlända invandrare – genom en kombination av ämnen som sträcker sig från Finlands historia till svenska i nyheterna – skrida till verket med att återuppbygga sina liv. Men Arbis erbjöd mig också något betydligt viktigare: ett rent papper utan tidigare domar. Institutet tillät mig att växa och frodas, och accepterade mig som en del av den svensktalande familjen, förenade men inte fängslade av språket.

Således, då vår lärare första gången gav oss i uppgift att skriva en essä på svenska, försökte jag skriva följande:

Kära Finland,

Innan jag flyttade till Finland hade jag hört att du var fräck och allt det där. Men oberoende av mina förutfattade meningar, trodde jag bortom allt tvivel att detta var effektivitetens högborg. Denna din byråkrati kan helt enkelt inte fortgå. Dina statliga institutioner fungerar inte som de borde. Vi kan tolerera det dåliga vädret, de långa nätterna, det komplicerade finska språket, de dyra biobiljetterna, de ännu dyrare nya böckerna, och allt annat du förmår slänga mot oss. Men dina tjänster måste fungera. Om jag ville ställa mig i kö fem på morgonen för att få betjäning fyra på eftermiddagen, hade jag stannat i Portugal. Där lyser åtminstone solen varje dag och jag kan se så många filmer jag vill. Fixa det.

Med vänliga hälsningar.

P.S. Jag integrerar mig på svenska och det var det bästa beslutet jag kunde ha fattat.

Skydlig, säger du. Kanske har du rätt.

Men jag bär endast skuld för en oansenlig synd: en längtan efter att vara delaktig.

Josè João
deltar i Arbis integrationskurs på svenska

Illustration: Ulla Donner

Om familjens betydelse – i ord och bild

Vad betyder familjen för dig? Jag tror det är allt fler som inser att den inte är någon självklarhet, inte för oss som lever i fred och välstånd, än mindre för dem som tvingats fly sin tillvaro på grund av krig, förföljelse eller fattigdom. I dag tvingas vi bevittna hur människor förvägras återförening med sina familjer och hur familjer slits sönder med motiveringar som får oss att skämmas som undersåtar i landet vars styre kommer med dessa motiveringar.

Familjens betydelse var temat för Space Humane, ett projekt genomfört av bildkonstnären Lotta Leka tillsammans med kollegerna Marjo Yli-Antola och Ulrika Hagqvist, assisterade av Murat Ojala. Tanken på ett ställningstagande till den hemska och sorgliga situationen som råder på grund av den familjeåterföreningspolitik som förs i vårt land, låg nära till hands för Leka, som jobbat mycket med människorättsfrågor och med sorg åsett den allt stramare linjen på nära håll. Konsekvenserna av den har inte utretts, säger hon. Som en bekräftelse på det brännande aktuella i problematiken fick vi strax efter att Space Humane -verkstaden kört igång höra om den unge fadern som kommer att skickas tillbaka till Irak efter sju år i Finland. Hans tvååriga dotter är ju så ung att hon ännu inte skapat band till honom som skulle skadas av separationen (!?).

Teamet hade skickat ut en öppen inbjudan att delta i utställningsbyggandet, där den bärande idén var att människor med olika etnisk bakgrund och i olika åldrar tillsammans skulle ge en röst åt varje människas behov av och rätt till att leva tillsammans med sina närmaste, hur familjen än ser ut. Återföreningsproblematiken fanns med i bakgrunden, men som direkt tema hade det blivit alltför tufft att förverkliga.

Symboliska fönster

De bilder som skapades under verkstadsveckan överfördes med en grafisk metod, den giftfria akvarellmonotypin, till träskivor där de blev till fönster i de ”hus” som byggdes upp längs galleriets väggar och fick sin husprägel av var sin krönande gavel. Den etniska- och åldersvidden återspeglades i fönstren, som fylldes av rörande, berörande och skakande scener, inte bara bilder utan också texter. Naturligtvis en hel del lyckliga mamma-pappa-syskonkonstellationer, ett par av dem intressant nog gjorda som gamla egyptiska, eller varför inte kubistiska målningar, där tingens väsentliga sida kommer fram oberoende av all perspektivisk logik.

Många fönster blev symboliska framställningar, såsom en kvist med ett löv för varje familjemedlem; ett på iranskt vis dekorativt mönster där delarna står för familjemedlemmarnas relationer; länder, så som de ser ut på kartan; bilder inspirerade av den finländska naturen. Själv greps jag mest av ett par fönster med bara text: FAMILY I DON’T KNOW ABOUT THEM. BUT I HAVE PEOPLE WHO (hjärta med amorpil) AND CARE FOR ME ALWAYS, och They say love is forever. Your forever is all I need. Och verkligen, kärlek är det som genomgående uttrycks i fönstren.

Bilderna ställdes ut anonymt. Så underströks, medvetet eller omedvetet, avsikten att ge deltagarna röst men inte analysera dem.

Det att vitt skilda människor gjorde installationen tillsammans, på lika villkor, gjorde det hela till en öppen performance, konstaterar Leka. Det är så hon helst arbetar – genom att engagera människor. Hon gläder sig åt att inviga andra i grafikens fascinerande värld och har en liten pop-upverkstad som hon cyklar omkring med i olika sammanhang. Den sprider glädje och det uppstår kommunikation människor emellan. Hon jobbar också med hjälp av ett slags bildterapi, ”sinäkuva” (du-bild), med människor i svåra livssituationer. Alla de här olika komponenterna förverkligades i projektet Space Human. I ett större perspektiv handlar det om hoppet om ett humant tillstånd och rum i världen, säger hon. Med små gärningar kan vi jobba för att världen skall bli en mer livsbejakande plats.

text Bianca Gräsbeck
foto ulrika hagqvist

Space Humane, B-galleriet,
Åbo. 6–18.2.2018.