Etikettarkiv: Islamiska Staten

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Har Turkiet stött Islamiska Staten?

tabell1Det råder en rätt allmän uppfattning om att Turkiet under Recep Tayyip Erdoğans ledning stött framväxten av Islamiska Staten (IS) i Syrien. Men bara en gång har man fått konkret belägg för denna uppfattning, det var när några långtradare stoppades på väg till Syrien med vapen dolda i lasten. När tidningen Cumhuriyet rapporterade detta reagerade Erdoğan oerhört starkt och krävde att tidningens chefredaktör Can Dündar skulle bestraffas med flera hundra års fängelse för landsförräderi.

Men nu finns det en ingående redogörelse för detta samarbete. Bakom dessa avslöjanden står Ahmet Sait Yayla, tidigare chef för turkiska polisens antiterrorismverksamhet, numera akademiker i USA. Han borde alltså veta vad han talar om, men Turkiet har som känt gått in i postsannings-åldern tidigare än de flesta andra länder. Inte heller en polischef behöver vara pålitlig. I det här fallet är det ändå den välrenommerade brittiske undersökande journalisten Nafeez Ahmed, specialist på underrättelseverksamhet, som intervjuat Yayla och kollat hans uppgifter. De är därför värda att tas på allvar.

Yayla hade bakom sig en lång karriär inom den turkiska polisen, bland annat i gränsstaden Sanliurfa, innan han 2010 blev chef för rikspolisens avdelning för kontraterrorism. Men han studerade också sociologi, doktorerade och blev professor i Istanbul. När klimatet i den akademiska världen blev allt hårdare efter kuppförsöket i juli 2016 tog han sin tillflykt till USA och kom snabbt in i den akademiska världen där. Han blev biträdande professor i kriminologi och leder tillsammans med psykologen Anne Speckhard ett projekt kring IS som inriktar sig på avhoppare från organisationen. Kombinationen psykolog-polis verkar lyckosam. De två har tillsammans skrivit en rad intressanta artiklar om terrorism. Det är väl de som fångat Ahmeds uppmärksamhet, men på köpet har vi fått viktiga uppgifter om turkisk politisk närhistoria.

Hizbollah: islamistisk väpnad kamp

Enligt Yayla har Erdoğans och AKP-regeringens samröre med islamistiska rörelser inletts i kampen mot den kurdiska PKK-gerillan i sydöstra Turkiet. Redan på 1980-talet hade den sunni-islamistiska kurdiska organisationen Hizbollah (utan anknytning till shiitiska Hezbollah i Libanon) skapats både för att kämpa mot PKK och för att medverka i kampen för en islamisk stat i Turkiet.

Hizbollah inledde snart en mordkampanj i kurdområdets städer mot personer misstänkta för PKK-sympatier (på landsbygden sköttes en liknande kampanj av gendarmeriet och byvakter avlönade av regeringen). Det var ingenting spontant, utan vanligen var det unga män som gick parvis omkring på gatorna och sköt ner mänskor som de misstänkte att var PKK-sympatisörer. Förövarna var ofta mycket unga, från mycket fattiga familjer.

Journalister som rapporterade för mycket om detta krig sköts också ihjäl, bland dem en reporter från Özgür Gündem. Också i dag har en journalist från den tidningen befunnit sig ”på de anklagades bänk”, men bara som fängslad – metoderna har blivit mjukare. Det är nyttigt att påminnas om att förtrycket i Turkiet förekom också före den nuvarande regimen.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) krävde redan 1992 en undersökning av relationerna mellan Hizbollah och säkerhetsstyrkorna. Något svar fick HRW förstås inte. Åren 1992-95 dödades fortfarande över tusen personer i detta gatukrig.

Men så gick Hizbollah för långt och mördade kurdiska affärsmän i Istanbul. Polisen började agera mot rörelsen och fann många mordoffer i massgravar också kring Istanbul. Hizbollah måste gå under jorden.

År 2012 bildades så partiet Hüda-Par, som driver Hizbollahs linje inom politiken. Följande år mötte partiets ordförande AKP-ledaren Erdoğan för att diskutera en valallians mellan partierna i sydöstra Turkiet.

En av Hizbollahs stiftande medlemmar var Haci Bayancuk. Hans son Halis Bayancuk har varit ledare för al-Qaidas avdelning i Turkiet och är nu emir (andlig ledare) för IS i Turkiet under krigarnamnet Abu Hanzala. Polisen har konstaterat samarbete mellan Hizbollah och al-Qaida på högsta nivå. Erdoğan gav enligt Yayla år 2015 order om att Halis Bayancuk skulle få polisbeskydd dygnet runt.

IHH: bistånd, också med vapen

En annan kanal mellan Turkiets ledning och de islamistiska rörelserna har varit biståndsorganisationen IHH, för omvärlden bekant från konflikten kring fartyget Mavi Marmara, som IHH år 2010 sände som flaggskepp i en konvoj med förnödenheter för att bryta blockaden av Gaza. Konvojen angreps av israeliska soldater, som dödade nio turkar på Mavi Marmara. Palestinska Hamas i Gaza har under åren varit en viktig samarbetspartner för IHH, som sänt materiellt bistånd till området. Yayla kommenterar:

”Erdoğan ville att mänskor skulle tro att han stödde Jerusalem och Gaza genom att tvinga detta fartyg till Gaza. Han väntade sig att bli en hjälte, men i stället dödades mänskor. Men Erdoğan utnyttjade situationen för att radikalisera folk i Turkiet kring sig själv”.

IHH grundades redan 1995 och då handlade det mycket om stöd till muslimska bosnier i kampen mot serberna. Stödet var framför allt materiellt, men man har misstänkt att det i någon mån också var militärt, man förmedlade frivilliga och skaffade vapen.

IHH:s attityd till makten kom tydligt fram när den tjetjenske gerillaledaren Sjamil Basajev, som haft nära kontakter till al-Qaida, begravdes i Istanbul 2006. IHH:s ordförande Bülent Yildirim var en av huvudtalarna och vände sig bland annat till den turkiska regeringen: ”Stöd inte dessa otrogna. Om ni går rakt fram är vi redo att följa er.” Han hyllade Basajev för att han ”inte gick in för kompromisser, utan strävade till självständighet och dog för Gud och sin sak.”

Redan tidigare hade polisundersökningar enligt Yayla bekräftat direkta kontakter mellan IHH och al-Qaida. IHH skolade folk för stridsoperationer i Tjetjenien, Bosnien och Afghanistan. Vapen levererades till grupper kring Osama bin Laden.

Staten: TIKA och MIT

IHH hade tidigt blivit en huvudpartner för den turkiska byrån för internationellt samarbete (TIKA) i förmedlingen av humanitärt bistånd i utlandet. TIKA är aktivt i de turkiska staterna i Centralasien och i Afrika men också i andra muslimska länder. Chef för TIKA var under åren 2003-07 Hakan Fidan, en tidigare underofficer som 2007 blev en av premiärministerns närmaste medarbetare. Sedan 2010 har han varit chef för den turkiska underrättelsetjänsten MIT.

Redan på 1990-talet dök dock Fidans namn upp i en utredning av en mordserie – Yayla verkade då som polisofficer i Ankara. Flera vänsterintellektuella knutna till tidningen Cumhuriyet dödades då av bilbomber och exploderande paket. Till dem hörde Ahmet Taner Kişlali, journalisten Uğur Mumcu och kvinnorättsaktivisten Bahriye Ucok. Bakom dåden stod enligt polisens utredningar en cell inom Hizbollah som bland annat omfattade Fidan och Faruk Koca, stiftande medlem av AKP, uppger Yayla.

Stöd till islamister i Syrien

Med hjälp av TIKA och IHH började AKP-regeringen år 2011-12 aktivt stöda den islamistiska oppositionen i Syrien. Idag vill president Erdoğan inte höra talas om islam i samband med terrorism. När han mötte tyska förbundskanslern Angela Merkel i februari förklarade han att man inte får tala om islamistisk terrorism: ”Ordet islam betyder fred. Om man talar om islam och fred i samma sammanhang, i anslutning till IS, stör det muslimerna. Som muslimsk president kan jag inte acceptera det.”

Kommentaren är förstås skenhelig, eftersom Turkiet fortfarande stöder islamistiska grupper i Syrien och i tiden stödde också IS, även om detta skedde i största hemlighet.

Yayla har beskrivit hur terrorismpolisen undersökte IHH:s relationer till al-Qaida genom räder i Gazientep, Van, Klis, Istanbul, Adana och Kayseri, som visade att IHH levererat vapen till al-Qaida och IS i Syrien. Som polischef i Ankara hade Yayla informerat Erdoğan om resultaten av polisens operation. Erdoğan och hans ministrar hade ändå fördömt den. IHH skötte dock enligt Yayla bara en mindre del av trafiken:

”De övriga operationerna genomfördes direkt av MIT. Vapen och sprängämnen transporterades av MIT öppet till Syrien, liksom krigare som flera gånger fördes dit i buss. Turkisk polis tog fast en del av dem.”

Han bevittnade också hur guvernören i gränsprovinsen Sanliurfa hade nära kontakter med rebelledare på den syriska sidan. Han ombads själv att se till att de hundratals sårade IS-kämpar som förts över gränsen för att få vård i Turkiet fick polisbekydd.

Regimen i Turkiet har också efter att IS börjat rikta angrepp mot Turkiet stött IS genom att köpa olja av IS. Varför? frågar Ahmed Yayla. Han svarar att Erdoğan vill upprätta en ny turkisk stat baserad på politisk islam, både salafism och shiism.

”För Erdoğan är politisk islam bara ett nyttigt redskap för att stärka anhängarbasen i Turkiet. Den är nu hans viktigaste redskap mot det inhemska motståndet mot hans styre – speciellt kurderna som kan spela en stor roll i kampen mot IS.”

Nu insisterar det officiella Turkiet på att få vara med om att lösa det problem – islamismen i Syrien – som man själva varit med om att skapa.

Peter Lodenius

Lönlöst Peshmerga fortsätter kampen mot IS

Dahlia Hiwa
Dahlia Hiwa.
Ja, du läste helt rätt, den kurdiska försvarsmakten Peshmerga – tillsammans med resten av invånarna i Kurdistan är helt lönlösa – det vill säga de arbetar helt utan någon lön. Peshmerga har nämligen i flera månader försvarat Kurdistans civilbefolkning mot terroristgruppen IS utan att kunna försörja sig själva. De väntar inte längre på krigets slut, för det kommer de ändå aldrig att få uppleva inom sin livstid, utan på lönen som aldrig kommer.

Månad efter månad passerar utan att lönen kommer, grannar dör för de att inte har råd med medicin och sjukvård och sjukhusavdelningarna stänger en efter en. Varningsklockorna ringer då man inte längre uppmanas att ta hand om sin hälsa och kropp för sitt eget bästas skull, utan för att man inte har något annat val då sjukhusen stängs på grund av strejk. Frågan är inte längre om man har råd att leva, utan om man har råd att dö.

Full tillgång till elektricitet, rent vatten och utlovad lön är mänskliga rättigheter. Rättigheter som har försummats sedan urminnes tider i Kurdistan i norra Irak. Det är inte längre något som når över nyhetströskeln att lönen inte betalas ut, utan snarare om fallet är det motsatta. När demonstranter inte längre har råd med demonstrationer för att de inte kan betala för transport till demonstrationsplatsen, då lovar USA:s blivande president ”att bomba skiten ur Irak”. I en intervju för CNN lovar han att Irak, inklusive Kurdistan, inklusive Peshmerga och civila, ska bombas hela bunten.

Martyrers kvarblivna familjer utlovas bidrag. Men vad ska en treårig pojke med en gratis utbildning till om han i slutet av dagen inte får gå hem och berätta för sin pappa om den? Är döden verkligen priset man måste betala för livet?

Mänskliga rättigheter är allmänmänskliga och USA står för frihet, påminner omvärlden mig om. Jag tror det när jag erfar det, svarar jag. Kanske när mormor slutar gråta över sin dotters död. Den som den irakiska regeringen ljög om för att slippa betala ut dotterns sista lön, men som uppdagades då hon fann dotterns guldhalsband då hon grävde bland massgravarna efter bombningarna under Kuwaitkriget 1991. Eller när det läggs in ett veto mot Donald Trumps planerade modifiering av USA:s fjortonde konstitutionella grundlagsändring, som skulle betyda att man inte längre nödvändigtvis räknas som amerikansk medborgare då man föds i USA. Då tror jag på det.

Men inte än. Än så länge är mänskliga rättigheter bara paragrafer i ett dokument. Amerika ett namn på en avlägsen plats. Och Kurdistan det enda land jag aldrig behövt betvivla vad det står för: frihet. Landet där jag aldrig tvingats ifrågasätta min tillhörighet. När omvärlden säger att det inte är självständigt, då säger jag att det i alla fall inte är blott en prydlig paragraf i ett dokument, för att dess befolkning vägrar stå för något annat än just friheten: och jag står hellre för än ett land, om det nu är en paragraf i en konstitutionell grundlagsändring som validerar dess existens.

Det jag ser när jag blundar är sorgligare än verkligheten. Då man ser fram emot nattens mardrömmar, eftersom de åtminstone inte är verkliga, då lever man inte, man överlever. Om du har råd att leva, då har du även råd att leva upp till, snarare än fram till, framtiden. Den som förhoppningsvis ser ljus ut för dig. Jag önskar att jag kunde säga detsamma om Peshmergas dito.

Dahlia Hiwa
är businesskonsult bosatt i irakiska Kurdistan. 

Bryssel

Janne Wass
Janne Wass.
I skrivande stund ser det ut som om 11 personer mist livet i vad man misstänker är ett bombdåd på en flygplats i Bryssel, och 15 i en explosion i en metrostation. Ögonvittnen talar om “rop på arabiska” innan explosionen i metrostationen, och trots att lite information finns att tillgå, misstänker man att det var fråga om terrordåd utförda av extremistiska islamister.

Risken för terrordåd med islamistiska förtecken i Europa har varit konstant sedan 9/11-attackerna som på ett så grundläggande sätt formade vår uppfattning om världen. Vi lever i en globaliserad värld, där de politiska frågorna, de humanitära katastroferna, krigen och missförhållandena, och även terrorismen, är globala. Nazisten och terroristen Anders Behring Breivik hade med sitt dåd en europeisk agenda, likaså var attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo ett dåd med udden riktad mot en sameuropeisk, västerländsk världssyn. I båda fallen handlade det om terrorism i dess mest renrasiga form, en skrämseltaktik för att framkalla en önskad politisk och samhällelig reaktion. Båda attackerna angrep en värld i förändring. Globaliseringen har öppnat gränserna, inte bara geografiskt och ekonomiskt, utan även ideologiskt och kulturellt.
 
Ställda inför förändringens faktum, gör samhällets konservativa, dogmatiska krafter det de kan: de sluter sig allt hårdare samman, anlägger en allt brutalare och mer extrem variant av sina ideologier, och griper efter sina sista halmstrån: skrämseltaktik, disinformation och våld. Många experter är eniga om att Islamiska Staten och terrordåd som de i Frankrike, Köpenhamn och Bryssel är tecken på den radikala, våldsamma islamismens snara implosion. För en ung generation som växer upp i Europa i dag, är också verkligheten mångkulturell. Högerextremismen är en sista uppstötning av en ideologi som försöker försvara en fantasibild av ett Europa som aldrig existerat. Även den måste förr eller senare kapitulera inför faktum.
 
Fara föreligger om vi eggar upp dessa två motpoler mot varandra, om vi tillåter dessa ytterlighetsrörelser att skapa ett samhälle impregnerat av misstänksamhet, hat, polarisering och ovilja till samförstånd och förståelse. Hat föder hat och våld föder våld, om inte någon vågar vara den med det större hjärtat.
 
Helt oberoende om vem som utförde attentaten i Bryssel, kommer de otvivelaktigt att användas som verktyg av de främlingsfientliga, rasistiska krafterna i samhället, och än en gång kommer diskussionen om invandringen, flyktingpolitiken och intergrationen att försvåras.
 
Så länge den radikala islamismen framstår som ett mer inbjudande alternativ än ett främlingsfientligt, uteslutande och stigmatiserande europeiskt samhälle, kommer det att finnas personer som väljer IS och andra terrornätverk. I kampen mot terrorn måste vi alla vara delaktiga. Det muslimska samfundet i Europa och resten av världen, likaväl som det kristna, de sekulära och de övriga. Men att tror att vi kan bekämpa den med dess egna konservativa, världsfrånvända medel leder endast till en spiral av hat och våld.
 
Medan vi sörjer offren i Bryssel, och våra tankar går ut till alla deras anhöriga, bör vi behärska impulsen att i vredesmod slå tillbaka med samma ideologiska dogmatism och enögdhet som genomsyrar de krafter som vinner på terrorn. Om vi skapar ett Europa där alla kan känna sig delaktiga och välkomna, oberoende av ursprung, religion eller etnicitet, finns det inte längre någon kvar att utföra terrordåd.
“Vi måste möta den här utmaningen med solidaritet, enade, tillsammans”, sade Belgiens premiärminister Charles Michel efter dådet. Det betyder vi alla.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kriget som bytte ansikte   

I två aktuella böcker synas det våldsamma och komplicerade kriget i Syrien. Hur ska man nå en fredlig lösning med minsta möjliga lidande för civilbefolkningen? Det frågar Loretta Napoleoni i boken Islamiska staten och Samar Yazbek i Resa in i tomheten.

Om man kortast- möjligt vill sammanfatta vad som präglade år 2015, så är det kanhända Syrien. Konflikten i landet har fördjupats och tvingat miljontals människor på flykt, spridningseffekterna i regionen har fått allvarliga konsekvenser, inte minst genom Islamiska statens framväxt, och krigsretoriken i väst har trappats upp.

Framför allt krigsretoriken oroar den italienska terroristexperten, ekonomen och författaren Loretta Napoleoni, aktuell med boken Islamiska staten. I en kommentar efter attackerna i Paris den 13 november sade hon att ett upptrappat krig mot IS kan få allvarliga och oförutsedda konsekvenser.

Hård politisk retorik och bomber är enligt Napoleoni fel väg att gå. Fred måste nås via en diplomatisk lösning, hur svårt det än må vara.

– Det finns civilbefolkning i området, men det verkar ingen tänka på, säger hon.

böcker yazbek

En som däremot sätter civilbefolkningen i fokus är den syriska författaren Samar Yazbek, som i boken Resa in i tomheten rapporterar från tre resor som hon i hemlighet gör från exilen i Frankrike under åren 2012 och 2013. Vi får ta del av hur situationen i landet förvärras för varje resa hon gör – hur landet söndras, befolkningen fragmenteras och konflikten fördjupas.

Från början är Yazbeks avsikt att återvända för att starta små projekt för kvinnor med fokus på utbildning och ekonomisk försörjning. Men när hon ser sina landsmän dödas mitt framför ögonen på henne utan att omvärlden reagerar, tar hon istället till pennan.

Under resorna står Yazbek under en grupp motståndsmäns beskydd, vilket gör det möjligt för henne att förflytta sig, träffa människor som är villiga att prata och att hålla sig undan prickskyttar och bomber. De utgör ändå ingen garanti för att hon ska ta sig levande därifrån. Döden är ständigt närvarande. Liksom galghumorn.

Starka vittnesmål

Vi får ta del av starka vittnesmål, både av Yazbek själv och av de människor hon möter. I revolutionens inledande stadium var visionen att bygga en civil, demokratisk och sekulär rättsstat. Det religiösa var, enligt Yazbek, frånvarande. Men folket som protesterade på gatorna saknade ledning, organisation och finansiell uppbackning. I avsaknad av ett stabilt stöd splittrades snabbt motståndet, som till en början framför allt var organiserat i Fria syriska armén. Fragmentariseringen ledde till en försvagning som underlättade för islamistiska grupperingar att tränga in i flera områden och överta kontrollen. Situationen eskalerade snabbt till ett våldsamt och blodigt inbördeskrig, med inblandning av ett stort antal utländska soldater. Krig via ombud, som Loretta Napoleoni kallar det i sin bok Islamiska staten.

I takt med att husen bombas sönder och människor tvingas fly sviktar även förtroendet för motståndsmännen, vilket är precis den effekt som al-Assads regering eftersträvat. Vardagsrutinerna och kampen för att hålla döden på avstånd är så påfrestande att det syriska folket inte har tid att tänka på allianser och geopolitiskt spel. Aktiviteterna pågår dygnet runt. Männen plockar upp skadade, begraver döda, röjer upp och organiserar sophämtning på nätterna, medan kvinnorna ständigt är på jakt efter mat till hungriga barn och gamla och mediciner till sjuka och sårade. Aktivister dokumenterar kriget i siffror och försöker nå ut till omvärlden med vittnesmål om vad det är som pågår, alltmedan desperationen växer i takt med den uteblivna responsen. Alla är lika utmattade.

Just det är en förklaring till att islamisterna, som hjälper till med att bygga upp basal infrastruktur, vinner folks förtroende och får fotfäste i delar av landet.

Rädslan som vapen

I Islamiska staten breddar Napoleoni perspektivet och förklarar IS:s framgångar med västs reaktioner på 11 september, och det därpå följande kriget mot terrorismen som har lett till ett decennium av sekteristisk krigföring i delar av Mellanöstern. USA:s invasion av Irak och inbördeskriget i Syrien är två nyckelhändelser.

Kriget i Irak blåste liv i en urgammal konflikt mellan sunni- och shiamuslimer, vilket kom att bli avgörande för idén om kalifatets återfödelse. Händelseutvecklingen i Syrien gjorde det sedan möjligt för IS:s ledare Abu Bakr al-Baghdadi att fortsätta sin kamp för att upprätta en islamistisk stat.

Napoleoni beskriver vidare hur IS utnyttjar tillståndet i världen – den historiska kontexten med ett splittrat och konfliktfyllt Mellanöstern – och samtidigt använder modern teknologi för att rekrytera, finansiera och involvera den lokala befolkningen för att bygga det 21:a århundradets moderna version av kalifatet.

IS har varit oerhört framgångsrik i sitt erövringskrig baserat på terrorism. De har lyckats få kontroll över både ekonomin – inkomsterna kommer bland annat från oljeexport och skatteintäkter i de territorier de kontrollerar – och infrastrukturen.

IS har också varit extremt skickliga på att utnyttja sociala medier för att sprida skräck. Detta har samtidigt effektivt balanserats upp av al-Baghdadis budskap om att återge muslimerna ”värdigheten, styrkan, rättigheterna och ledarskapet” från fornstora dagar, vilket har fått gehör både i Mellanöstern och bland muslimer i Europa.

Napoleoni hävdar att väst har underskattat IS och hon ser inte vad som skulle kunna hindra rörelsen från att förverkliga sin vision om en islamistisk stat. Både stridande inom Fria syriska armén (motståndsmännen) och ledare för al-Nusrafronten, som Samar Yazbek intervjuar i Resa in i tomheten, förutspår att det sekteristiska kriget kommer att fortsätta länge till.

Flera vittnesmål visar att det fanns tydliga indikationer på vad som höll på att ske. Var det till exempel en slump att flera islamistiska ledare som satt fängslade i Syrien frigavs under det första halvåret 2011? Hur kunde gränsen mellan Turkiet och Syrien stå vidöppen för utländska krigare?

Krigets vardag

Som bäst är Yazbek när hon beskriver krigets påverkan på vardagslivet. Som då hon berättar om hur de för att komma undan kvarterets prickskytt skyndar sig genom människors hem som har öppnats för dem som behöver ta sig fram, när gatan inte längre är säker. En gammal kvinna ligger på en tunn madrass på golvet vid en vägg och reagerar inte när de skyndar genom rummet, van som hon är vid att människor passerar för att undkomma prickskyttens skottglugg. En annan kvinna berättar att när hon ser att prickskytten släpper koncentrationen, om så bara för ett ögonblick, passar hon på att ta sig förbi fönstret för att hämta ett glas vatten eller gå på toaletten.

Samar Yazbek riskerade sitt liv för det här litterära reportaget, i vilket det framgår hur revolutionen förvandlades till ett religiöst krig medan omvärlden satt och såg på. I efterordet skriver hon: ”världen njuter av att smygtitta på överlevnadskampen som iscensätts runt de syriska offrens lik”.

I december tog FN de första trevande stegen mot en diplomatisk lösning då FN:s säkerhetsråd presenterade en plan för att stödja försöket att skapa fred i Syrien. Säkerhetsrådet kräver eldupphör samtidigt med att de stridande parterna börjar förhandla om fred i januari.

Christin Sandberg

Loretta Napoleoni: Islamiska staten. Fri Tanke förlag, 2015.

Samar Yazbek: Resa in i tomheten – En berättelse från Syrien. Ordfront förlag, 2015.

Läs också Henrika Ringboms kolumn i Ny Tid 1/2016.