Etikettarkiv: Israel

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Rawabi – drömmen om ett hem i Palestina

Den nybyggda staden Rawabi är den största privata investeringen i Palestinas historia. Affärsmannen som ligger bakom den tror att den kan bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi. Men konflikter med Israel om vatten och vägar riskerar att göra stora delar av detta mångmiljardprojekt till en spökstad.

För varje år som går breder de israeliska bosättningarna på det ockuperade Västbanken ut sig allt mer. Bara de senaste fem åren har den judiska befolkningen här ökat med 24 procent, till över 400 000. Med stöd av israeliska myndigheter är byggprocesserna i bosättningarna oproblematiska. Samtidigt är det ofta långt mer problemfyllt för palestinier att bygga. Fråga bara Bashar Masri. Han är en av Palestinas mest välkända affärsmän och har i åratal kämpat för att göra verklighet av sin dröm om Rawabi, en helt nybyggd och från grunden planerad stad. En stad som han vill ska bli en symbol för palestinsk framtidstro.

Det har varit tuffa år och striderna med israeliska myndigheter och med bosättare i närheten har varit många.

– För två år sedan var hela projektet nära att gå i konkurs. Nu handlar det om att minimera förlusterna till hundra miljoner dollar, säger han.

Rawabi betyder ”kullar” på arabiska och det är just på toppen av en kulle, en knapp mil norr om Ramallah, som hans stad tar form. Kullarnas toppar brukar vara där israelerna bygger sina bosättningar, för att maximera säkerhet och synlighet och manifestera kontroll över landområdet, medan palestinska byar traditionellt har byggts längre ner i dalarna. Men Rawabi bryter det mönstret, från dess högsta punkt går det en klar dag att se hela vägen till Tel Aviv. Däruppe vajar en gigantisk palestinsk flagga, väl synlig för de judiska bosättarna i Ateret på grannkullen.

Arkitekten Ibrahim Natour handlar i Rawabis första livsmedelsbutik.

Unga och välutbildade

Ibrahim Natour, en av arkitekterna bakom Rawabi, suckar uppgivet när Ateret kommer på tal under bilfärden upp längs den smala vägen som leder till Rawabi.

– Bosättarna där försöker ständigt sätta dit oss för olika saker. Exempelvis var det en T-korsning där palestinier var tvungna att svänga åt väster och köra en lång omväg för att ta sig till Ramallah. De stod och filmade bilar som inte följde detta och drog oss till domstol för trafikbrott, säger han.

Västbanken är som en schweizerost. I de delar som kallas Area A och som helt kontrolleras av palestinska myndigheter får bara palestinier vistas. Men för att ta sig mellan olika A-områden behöver man oftast passera Area C, som helt står under Israels kontroll. Där vistas både palestinier och israeler, men det finns restriktioner som begränsar friheten, exempelvis i form av bestämmelser om var palestinskt skyltade bilar får köra.

Ibrahim Natour pratar hellre om Rawabis stadsplanering. När bilen rullar genom kvarteren är kontrasten till det kaotiska och oplanerade Ramallah slående.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar  finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

– Vi har planerat hela staden med människan, inte bilen, i centrum, säger Natour.

Sommaren 2016 hade 1 250 av 5 000 lägenheter i den första fasen färdigställts. Planen är att Rawabi till sist ska ha 40 000 invånare och vara ett kommersiellt center med plats för företag.

Men Rawabi ska vara mer än bara en stad, den ska bli en katalysator för hela Palestinas ekonomi, menar initiativtagarna. Ekonomin har i många år varit ytterst bräcklig med låg tillväxt. Samtidigt är arbetslösheten mycket hög, under tredje kvartalet 2016 låg den på Västbanken på 19,6 procent enligt FN-organet UNSCO. En stor del av problemen för näringslivet på Västbanken har att göra med de fysiska gränserna och svårigheterna att transportera människor och varor över dem. Men det finns produkter som inte är beroende av gränser, nämligen digitala sådana. Rawabi kommer som första palestinska stad att ha tillgång till fibernät och förhoppningen är att locka internationella IT-företag hit.

– Palestinas befolkning är ung och många är välutbildade. Med bra tillgång till internet är detta en ypperlig plats att outsourca IT-jobb till, säger Natour.

Masri hoppas att hans Rawabi blir den första i en rad liknande palestinska projekt, som tillsammans kan vända ekonomin uppåt.

– Jag ser Rawabi som den största jobbskaparen i Palestina. Rawabi kan skapa dominoeffekter så att andra, liknande projekt kommer igång. Tillsammans kan det äta upp en tredjedel av arbetslösheten.

Bashar Masri är en av Palestinas rikaste personer och har byggt upp sin förmögenhet bland annat genom fastighetsprojekt i Marocko, Libyen, Jordanien och Egypten. Han har även startat en palestinsk dagstidning och varit drivande i att skapa palestinska företag inom IT, reklam och finans.

102 problem

När Bashar Masri lanserade planerna för runt tio år sedan, och säkrade finansieringen genom ett samarbete med ett statligt bolag i Qatar, visste han att striderna med israeliska myndigheter skulle bli många och långa. Men inte fullt så långa som de faktiskt blev. I dagsläget ligger Rawabi två år efter tidsschemat och har överskridit budgeten avsevärt.

– När vi drog upp planerna från början listade vi 102 problem som vi skulle komma att stöta på. Inget av dem är fullständigt löst än, men idag är tillräckligt mycket på rätt väg för att jag ska känna mig säker på att Rawabi blir en succé.

Men frågan är om han kommer att få rätt. Det största problemet för Rawabi är vatten. I åratal kämpade Masri för att få tillstånd att koppla in Rawabi i vattennätet. Hundratals möten hölls, men israeliska myndigheter vägrade. Masri fick beskedet att Rawabi först måste ha ett tillstånd från den vattenkommitté som upprättades i samband med Osloavtalet 1993. Palestinska myndigheter har i åratal bojkottat vattenkommittén för att inte legitimera israeliska bosättningar, och för att man själva inte har någon möjlighet att kontrollera hur mycket vatten dessa bosättningar använder. Därmed förblev Rawabi torrt. Många misstänkte att Israel höll Rawabis vatten som gisslan för att få Palestina att i efterhand godkänna vatten till judiska bosättningar, där vattenkonsumtionen är många gånger högre än i palestinska byar.

2014 stod lägenheter klara, men ingen kunde flytta in utan vatten i kranarna. Projektet var nära konkurs.

– Det var ett mycket kritiskt läge och många potentiella lägenhetsköpare försvann, säger Masri.

Men till sist, våren 2015, gick Israel med på att godkänna en smal ledning för en mindre mängd vatten till Rawabi. Detta skedde efter att Bashar Masri orkestrerat en internationell pr-kampanj. Bland annat engagerade sig Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Rawabi är den största privata investeringen i Palestina någonsin, och har hittills kostat motsvarande en miljard euro. Förutom lyftkranar och byggbodar finns här välplanerade bostadsområden med hus efter hus uppförda av lokal natursten, lekplatser, shoppingcenter, biografer, parker. Och i hjärtat – en amfiteater med plats för 15 000 åskådare.

Tryggt och bekvämt

I januari 2016 kunde de första familjerna flytta in. En av de som hade väntat i åratal var tandläkaren Najwan Badrieh, som tillsammans med sin man, kardiologen Yunis Daralammouri, och tre barn i somras äntligen fick nycklarna. De hade bott i Tyskland i många år och köpte lägenheten för fyra år sedan. Men att de fick vänta så länge var inget problem.

– Om vi skulle flytta hem så var Rawabi enda alternativet för oss, säger Badrieh. Det är mer likt Europa än andra palestinska städer, tryggare och bekvämare. Badrieh och hennes make är typiska Rawabibor, välutbildade människor som har flyttat hem efter några år utomlands, och som har råd att bo här. Lägenhetspriserna är relativt höga.

– De flesta vi lärt känna här har samma bakgrund som vi.

Men det är osäkert hur många fler familjer de får sällskap av. Ännu har bara 400 familjer flyttat in. Vattenmängden staden har tillgång till räcker bara för att fylla en liten swimmingpool om dagen och redan för att klara behovet idag måste man köpa vatten som levereras med tankbil. Tillgång till mer vatten är alltså ett måste om Rawabi ska kunna växa.

– Vi ber inte om tjänster, vi ber om en grundläggande mänsklig rättighet, att ha vårt eget vatten, säger Masri. Så enkelt är det. Jag ser Rawabi som en del i hela processen att få slut på ockupationen och vatten är en stor del av den.

Vägen till Rawabi är ett nästan lika stort, olöst problem.

Tandläkaren Najwan Badrieh fick vänta i fyra år på att få flytta in. Det fanns nämligen inget vatten i kranen. Men nu kan hon, dottern Maria och resten av familjen börja sitt nya liv i Rawabi.

Den smala vägen

Hela Rawabi ligger i area A, som är under palestinsk kontroll, men vägen till Rawabi måste gå genom area C, där Israel bestämmer helt.

Idag är vägen smal och Israel ger bara ett tillfälligt vägtillstånd. Det måste förnyas varje år och sägs det upp måste vägen tas bort. Rawabi behöver ett permanent tillstånd för en ny, mycket bredare väg för att kunna växa och det har man ännu inte fått, trots åratal av förhandlingar.

Bashar Masri berättar att han periodvis har ägnat 70 procent av sin tid till att försöka lösa problem som de med vatten och vägar. Möten, skrivelser, telefonsamtal, fler möten. För Masri är den långa vägen till Rawabi, genom byråkratins irrgångar, hans sätt att bekämpa ockupationen. Det är långt ifrån hans tonår, då han ett flertal gånger greps för att ha organiserat demonstrationer och kastat sten mot israelisk militär. Våldet är avlägset här bland de nybyggda medelklasslägenheterna.

– Som jag ser det finns det bara ett sätt att skapa en stark, välmående palestinsk stat. För det första behöver vi en bra, stabil regering. För det andra behöver vi starka mänskliga och medborgerliga rättigheter. För det tredje behöver vi en mycket stark ekonomi. Dessa tre är oskiljaktiga om vi ska lyckas.

Text & foto Torbjörn Wester

Vittnesmål från Västbanken

Ny Tid publicerar två berättelser om att arbeta som människorättsobservatör i det ockuperade Palestina. Johanna Kaprio, som var i Betlehem, beskriver hur vapen riktas mot skolbarn. Läs Nanette-Marie Forsströms intryck från Hebron här.

Årets olivplockning pågår. Bland olivträden dyker plötsligt ett israeliskt militärfordon upp. Två beväpnade soldater kliver ut och börjar gå mot oss. Några av palestinierna slutar plocka. Soldaterna möter Johanna Kaprio från Helsingfors, som arbetar som internationell humanitär observatör i organisationen EAPPI.

Jag står strax bakom med några av palestinierna och följer ordväxlingen. En av soldaterna säger att de fått tips om att någon filmar här. På dålig engelska frågar han om vi jobbar för något TV-bolag. Kaprio svarar att det gör vi inte, utan att hon är humanitär observatör. Hon påpekar att det här är privat palestinsk mark och att det pågår olivskörd.

Efter att ha visat sitt pass på uppmaning säger hon att om det inte är några problem, kan de två soldaterna lika gärna avlägsna sig. Hon viftar med ena handen och avslutar på arabiska: jalla! (skynda!) Den manliga soldaten muttrar frustrerat något ohörbart, de kan inte kontra med något. Soldaterna vänder om och åker iväg. Ivägkörda av en välartikulerad finska. Olivplockningen fortsätter.

Jag befinner mig strax utanför Betlehem på det av Israel ockuperade Västbanken. Jag följer med Kaprio och några av hennes kollegor i EAPPI – Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel – på ett av deras uppdrag. Organisationen är verksam här för att visa internationell närvaro, observera brott mot mänskliga rättigheter och rapportera dem vidare.

Att EAPPI befinner sig just här denna dag beror på att palestinierna befarar att israeliska bosättare ska attackera dem under olivskörden. I det här området är nämligen ockupationen uppenbar. Området, som ligger strax väster om Betlehem, är ungefär sju gånger fem kilometer stort. Det ligger inklämt mellan 1949 års stilleståndslinje – mer känt som Gröna linjen – och den så kallade säkerhetsbarriären, eller ”muren” som den benämns, som uppförts på ockuperade Västbanken.

Inom det här relativt begränsade området intill Betlehem finns 15 israeliska bosättningar med uppskattningsvis 58 000 invånare. De har lagt under sig ungefär hälften av den palestinskt ägda marken. Knappt 19 000 palestinier bor här, fördelade på sex samhällen. Det här området kan ses som ett koncentrat av situationen i Västbanken. Totalt återfinns ca 500 000 israeliska bosättare på ockuperade Västbanken och Östra Jerusalem.

En dag på skolgården

EAPPI organiseras av Kyrkornas Världsråd och följeslagare/observatörer finns vid flera platser på Västbanken, bland annat i Jordandalen, Hebron, Östra Jerusalem och här i Betlehem. Johanna Kaprio är doktorand i statskunskap vid Helsingfors universitet. Hon har även studerat vid Lunds universitet i Sverige och på London School of Economics and Political Science, och har länge varit intresserad av internationella frågor.

Vid ett tillfälle är jag med Kaprio och hennes kolleger vid en ”Schoolrun”, där de är följeslagare till barn som går till och från skolan. Intill ligger en bosättning och den israeliska militären befarar stenkastning mot bosättarnas bilar. Det är därför soldaterna står posterade här, pekar vapen mot skolbarnen och söker igenom deras skolväskor. Plötsligt kör två militärfordon upp på skolgården. EAPPI:s utsända ska inte ingripa, bara observera. I vissa fall – som i detta – blir det ändå ofrånkomligt att fråga soldaterna om varför de måste köra upp och skrämma barnen med skarpladdade vapen.

Scener som den här utspelar sig varje vecka. Några lärare berättar att EAPPI:s närvaro skapar trygghet och lugn.

Kaprio berättar om det speciella med att diskutera med den israeliska militären. Soldaterna har order om att inte prata med internationella observatörer, men ibland uppstår samtal, för det mesta för att reda ut oklarheter.

– Det handlar i regel om ”säkerhet”, säger soldaterna, men det är ibland svårt att förstå. Varför är det nödvändigt att rikta vapen mot tio-tolvåriga skolbarn? När vi pratar med soldaterna blir vi ofta ignorerade, samtidigt som jag ser hur obekvämt en del tycker att det är att diskutera. Det träffar deras samvete.

Barn och ockupation

De starkaste minnena Kaprio tar med sig hem till Finland är hur palestinska barn påverkas av ockupationen.

– Den militära närvaron skapar rädsla men jag har också mött barn som ser ut att vara opåverkade. Hot och förtryck har blivit en del av vardagen, normaliserat. Det är lika skrämmande. En barndom ska inte vara på det här sättet.

Johanna Kaprio. Foto: Erik Törnlund
Johanna Kaprio. Foto: Erik Törnlund

UNICEF skriver i en rapport från 2013 att uppskattningsvis 7 000 palestinska minderåriga har hållits fängslade under de senaste tio åren. Nära hälften av gripandena har skett nattetid. Många får ögonbindel och handfängsel, en del misshandlas.

De flesta barn grips med hänsyn till israeliska militära undantagslagar och den vanligaste orsaken är stenkastning mot ockupationsmakten. Just nu sitter ungefär 180 minderåriga palestinier i fängelseförvar i Israel.

När jag följer med Kaprio och EAPPI till en av skolorna träffar vi en av eleverna som nyligen släppts efter tre veckor. Han anklagades för stenkastning. Problemet är att här, med hänvisning till undantagslagarna, gäller omvänd bevisbörda: du måste själv bevisa att du inte kastat sten. Det här var sjätte gången han blivit fängslad. Första gången var han 15 år. Nu är han två år äldre.

Barnen påverkas även av att deras hus rivs och demoleras. Orsaken till dessa tilltag är – enligt ockupationsmaktens uppfattning – att huset på ett eller annat sätt anses uppförts ”olagligt”.  Oavsett bryter det mot folkrätten och Genèvekonventionen.

Kaprio och EAPPI har närvarat och dokumenterat husdemoleringar. Ett speciellt minne är när hon var med om att ett hus demolerades för fjärde gången. Efteråt, bland det som återstod av huset, lade en flicka i yngre tonåren upp läxböckerna och började läsa och skriva.

Vardagen och ockupationen ritualiseras och fortsätter.

Text och foto Erik Törnlund

Högerhökar försvårar Palestinakonflikten

BILDEN: President Reuven Rivlin träffade representanter för Likud efter parlamentsvalet.

Israels nya högerregering riskerar att ytterligare inflammera förhållandet mellan israeler och palestinier, och en lösning på den segdragna konflikten är inte i sikte, skriver Semy Kahan.

Benjamin Netanyahu vann i mitten av mars en överraskande seger i valet till Knesset, Israels parlament. Ännu kort före valdagen var frågan enligt opinionsmätningarna inte om Isaac Herzogs arbetarparti skulle utgå från valet som det största partiet, utan frågan var med hur många mandat man skulle besegra Netanyahus Likud. Detta väckte Netanyahu, vars parti dittills hade fört en ganska lam valkampanj. På valkampanjens slutraka gjorde han en kraftansträngning för att vinna tillbaka de traditionella Likudväljare som troligen skulle lägga ner sin röst eller rösta på något annat parti. Han vädjade bland annat till deras patriotiska känslor och av valutgången att döma lyckades han över alla förväntningar i detta avseende. Med sina 30 mandat besegrade Likud Herzogs parti som bara fick 24 mandat.

Högerspurt

Det hela började för fyra månader sedan då Netanyahu helt oväntat avskedade sin regering, upplöste parlamentet och utlyste nyval. Valkampanjen ackompanjerades av nästan dagliga opinionsmätningar som troligen inte bara återspeglade folkopinionen, utan också påverkade väljarnas åsikter. I början ansåg över 65 procent av de tillfrågade att Netanyahu var bäst lämpad att bilda nästa regering, medan bara omkring 20 procent ansåg det samma om Herzog. Men under valkampanjen krympte avståndet dem emellan till bara 4 procent. Dessutom visade opinionsmätningarna att Herzogs parti ledde med 3-4 mandat över Netanyahus Likud. De två största partiernas mandatantal har sjunkit betydligt sedan början av år 2000 från 50-60 av Knessets 120 mandat. Detta har lett till en svårhanterlig situation där regeringsbildaren alltmer är beroende av en mängd mindre partier för att uppnå majoritet i Knesset, vilket gör det svårare att regera i Israel.

Ett nytt parti lett av en före detta Likudmedlem, Moshe Kahlon, som betonade socialpolitiska frågor, fick 10 mandat. Yair Lapids centerparti Yesh Atid, som var överraskaren i valet 2013, fick denna gång nöja sig med bara 11 mandat.

Huvudduellen gick mellan Likud och Arbetarpartiet. Trots att Israel har partival, låg valkampanjens fokus i år på de två partiledarna.

Palestina i lä

Mycket handlade inför valet om sociala och ekonomiska frågor. Genomsnittsisraelens levnadsstandard har påverkats negativt av en brant stegring i prisen på bostäder och baslivsmedel, delvis som följd av en monopolisering av marknaden. Protestvågen i Israel år 2011 har höjt medvetandet om behovet att bryta producenternas monopol. Konflikten med palestinierna blev därmed i skymundan.

Netanyahu försökte få in debatten på säkerhetspolitiska spår. Hotet om att Iran sällar sig till de kärnvapenutrustade ländernas skara blev huvudtemat i Netanyahus budskap, vilket bland annat har lett till meningsskiljaktigheter mellan honom och USA:s president Barack Obama.

Schismen mellan Netanyahu och Obama fick sin början i samband med ett uppmärksammat tal som den israeliska premiärministern höll inför USA:s kongress och senat. I talet krävde han hårdare tag för att hindra Iran från att kunna utveckla kärnvapen. Talet bojkottades av många demokrater, dels därför att republikanernas ledare John Boehner arrangerade sessionen utan Obamas vetskap, strax innan det israeliska valet.

Öppen konfrontation

Talet fick också kritik i en del politiska och akademiska kretsar i Israel där man ansåg att denna öppna konfrontation mellan Israels premiärminister och USA:s president inte bara skadar Israels relationer med landets viktigaste bundsförvant, utan också försvagar Israels ställning internationellt.

Herzog beskyllde Netanyahu för att överdriva hotbilderna mot Israel, och menade att Israel bör göra ett nytt försök att lösa konflikten med palestinierna. Det skulle enligt honom öppna vägen till samarbete med arabländer som Saudiarabien, Egypten och Jordanien, länder som kunde bli bundsförvanter i kampen mot Islamiska staten och andra islamistiska terrorgrupper.

Frågan är i vilken mån Netanyahu är beredd att återuppta förhandlingarna med palestinierna. Under valkampanjen lät han under en intervju förstå att han inte kommer att godkänna en tvåstatslösning under sin period som premiärminister, efter att tidigare ha gett sitt stöd till en tvåstatslösning. Efter valet har Netajahu försökt lindra intrycket av uttalandet genom att förklara att han fortfarande stöder tvåstatsmodellen, men att det under nuvarande stormiga och labila omständigheter i Mellanöstern är svårt att förverkliga tvåstatsmodellen.

Tre möjliga stigar

När detta skrivs förhandlar Netanyahu om bildandet av en ny regering med ett nytt parti, två högerpartier och två religiösa partier som accepterar Netanyahus politiska linje. Den nya regeringen har en ännu klarare högerbetonad profil än den tidigare.

Utsikterna för återupptagna förhandlingar med palestinierna är alltså små trots att vardera parten har förklarat sig villig att förhandla. Dessutom är palestinierna splittrade mellan Mahmoud Abbas parti Fatah och det betydligt mer extrema Hamas, som i praktiken kontrollerar hela Gazaremsan.

I Israel finns tre inställningar till hur konflikten med palestinierna ska lösas. En falang anser att man nu bör avvakta med några vidare förhandlingar tills den stormiga situationen i Israels grannskap har lugnat sig. En stor del av Likud stöder detta alternativ, liksom det hökaktiga partiet Israel vårt hem, som leds av den karismatiske Naftali Bennett. Andra anser att man inte bör skjuta upp problemet, eftersom konflikten med tiden blir allt svårare lösa. Denna åsikt har bland annat Isaac Herzog och ex-utrikesministern Zipi Livni.  En tredje inställning omfattas av en del akademiker, som anser att utsikterna för ett slutligt avtal i detta skede är minimala, och att man därför borde avancera etappvis med begränsade avtal som det är lättare att få vardera parten att acceptera.

Arabisk uppvärmning

På den internationella arenan letar man också efter nya sätt att övervinna den över ett halvt år rådande stiltjen i fredsprocessen efter att förhandlingarna som leddes av USA:s utrikesminister John Kerry stötte på grund.

En nyckel kan vara arabländernas initiativ Arab Peace Initiativ (API) från 2002. Enligt detta kommer alla arabiska och muslimska länder att erkänna Israel – förutsatt att palestinierna och israelerna kommer överens om alla tvistefrågor, inklusive de palestinska flyktingarnas status. Hittills har man förutsatt Israel och palestinierna först löser sin konflikt innan API kan tillämpas. Men nu övervägs möjligheten att parallellt med israelisk-palestinska förhandlingar gradvis tillämpa API, vilket kunde göra det lättare för Israel att avancera på det bilaterala spåret. Bland annat överväger USA och Frankrike en resolution i FN:s säkerhetsråd som länkar API med ett beslut om att ge en palestinsk stat fullt medlemskap i FN.

Israel har hittills intagit en reserverad hållning till API, men nu kan man skönja ett vaknande intresse hos Netanyahu för initiativet. Frågan är om hans nya högerregering kan komma med något förslag som uppfyller ett acceptabelt minimum av palestiniernas krav. Kan Abbas finna en gemensam plattform med det betydligt mer extrema Hamas?

En annan fråga är hur israeler och palestinier kommer att reagera om de blir utsatta för allvarliga internationella påtryckningar och sanktioner. Paradoxalt nog kan kanske de extrema islamistiska rörelsernas växande inflytande i Mellanöstern bidra till fruktbarare förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Text: Semy Kahan
Foto: Mark Nayman/Israeliska statens presskansli