Etikettarkiv: Israel

“70 år av apartheid fick sin kulmination”

Janne Wass
Janne Wass.
”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium

En häst promenerar in på en bar

Julia KneževićMot slutet blev jag tårögd. Inte för några melodramatiska tricks eller tragiska utspel. Inte heller komedins krav på ett lyckligt slut fick mina ögon att tåras. Utan jag blev berörd av ännu ett annat prov på att mänskligheten kan producera blixtrande konst av ord, även i dessa dagar då skrivande människor finner mening i att beskriva var syltburken finns eller hur man polerar sin Subaru på framgården en söndagseftermiddag med biltvål och vax man köpt på Ebay, direkt från Ruhrområdet. Den som påstår att fiktionen är död är antingen en idiot eller så läser idiotkandidaten inte längre böcker för att det är roligare att spegla sig på Facebook.

En vän gav mig som gåva A Horse Walks into a Bar av David Grossman. ”Den är underlig”, sa hon, ”hela boken utspelar sig under en kväll på en komediklubb, men fascinerande, den vann Man Booker International Prize 2017”. Min vän hade köpt boken till sin man i julklapp och han hade inhandlat samma bok till henne. Jag fick därför hushållets extra exemplar. Utgiven i Tel Aviv 2014 och översatt från hebreiskan till en sprakande amerikanska av Jessica Cohen 2016; ett mästerverk. ”A work of sombre brilliance and disquieting rage”, som Financial Times recensent skriver. Rage. Raseri, ursinne. Det handlar om ett raseri och en sorg som sublimeras med den svartaste humorn, som gör att jag ibland skäms in i märgen för att jag skrattar. Exempel: huvudpersonen berättar om hur hela hans fars familj (förutom fadern själv som emigrerade till Israel som en pionjär ”30 sekunder” före allt började) och hur hela hans mors familj (modern inkluderad) fick privata men korta konsultationer av Dr. Mengele i sin ”selektzija”, höger, vänster, vänster, vänster… ”You could say, in fact, that in his own special way, he was like our family doctor, You know? Not so?”

Fråga: varför skrattar jag? Svar: efter 74 sidor är jag redan härdad och har insett att denna veteran-ståuppkomiker är kapabel till krumbukter bortom all reson, smak och fantasi. Ramen består av en sunkig komediklubb i småstaden Netanya utanför Tel Aviv, där vår karismatiska, oberäkneliga, frånstötande ståuppkomiker kör sin sista show. Publiken är fylld av förväntan att bli road och underhållen, men ganska snart, efter att vår Dovaleh G förolämpat sin åskådarmassa, misshandlat sig själv på scenen, serverat nattsvart Holocaust-humor, chikanerat sina åskådare igen; ”Welcome to our humble abode, and may you have a very crystal nacht”, slagit sig själv ännu mer i ansiktet, bröstkorgen, magen… Hans far hade tuktat honom i uppfostringssyfte och vår berättare begriper att Dovaleh här på scenen tycks förena sig med sin tuktare. Snart inser publiken att deras underhållare snarast håller på att bryta samman på scenen, de buar och sällskap efter sällskap lämnar klubben, vilket verkar vara Dovalehs mål, som direkt föraktar sin publik ju mer den skrattar åt torra skämt som det om papegojan!

”So this guy had a parrot that wouldn´t stop cursing. From the minute he opened his eyes til he went to sleep he cursed the most vulgar, disgusting swear words you can think of. And the guy was this terribly cultured, educated, polite gentleman. In the end he had no choice, he started threatening the parrot: `if you don´t stop, I´ll lock you up in the closet!´ The parrot just got even more whacked out and started cursing in Yiddish, too. Anyway the guy grabs the parrot, throws him in the closet and locks the door. The parrot, from inside, lets out such a load of filth that the guy wants to die, he´s so embarrassed. Finally he can´t take it any more, he opens the closet and grabs the parrot with both hands. The parrot screams, he curses, he bites, he slanders, he even libels, and the guy takes him to the kitchen, opens the freezer, throws him in and slams the door. The guy puts his ear to the freezer and hears curses from inside, scratching, wings flipping. After a while it goes quiet. A minute, another minute, nothing. Silence. Not a peep. He starts getting worried, his conscience acts up, maybe the parrot´s frozen to death in there, hypothermia or some shit. He opens the freezer door, prepared for the worse, and the parrot steps out with his feet trembling, climbs up the guy´s shoulder and says: ´Sir, words cannot express the depth of my apologies. From here on out my master shall not hear even one uncultured utterance depart my lips´. The guy looks at the parrot and can´t believe his ears. Then the parrot says: ´By the way, sir, what exactly did the chicken do?´.

(Berättarens beskrivning om hur skämtet levereras på scenen och publikens beteende icke beskrivet ovan, bara Dovalehs repliker om papegojan.)

Bland publiken sitter en konfunderad Avishai Lazar som försöker komma underfund med varför han kallats till komikerns makabra show. Han är vår briljanta, sörjande änkling till berättare, inte befriad från svart humor han heller, – och forn barndomsvän under en kort tid till Dovaleh G för Greenstein. Efter ett avbrott på över fyrtio år blir Avishai uppringd av Dovaleh, som ber och bönar att han dyker upp på Dovalehs ståuppshow. Orsak: komikern vill bli sedd av just Avishai. Dovaleh vill att Avishai ska se honom för att sen berätta vad han såg.

”I want you to look at me…I want you to see me, really see me, and then afterwards tell me”, säger Dov i telefonen.
”Tell you what?”, svarar en perplex Avishai.
”What you saw.”

I grund och botten handlar Dovalehs overkligt kufiska ståuppnummer denna kväll om en uppgörelse med hela helvetiska Holocaust genom hans livshistoria som han berättar den. Hela hans liv har präglats av Holocaust, hela släkten på fädernet dog i Auschwitz, hans mamma överlevde Auschwitz som en sorts zombie. Därav alla becksvarta Holocaust-skämt, för att det är det enda sättet han kan prata om det. Och underligt nog är det just här, när han framstår som mest motbjudande för att han gör komedi av Holocaust (”Seriously, people, we came for some laughs and this guy´s giving us a Holocaust memorial day. And his making jokes about the Holocaust”, protesterar en åskådare), det är just här Dovaleh också är som innerst mänsklig, för att han så totalt blottar sin själ, spyr ut alla trauman, beter sig just så ursinnigt galet en människa med bagage från Auschwitz egentligen borde, men inte gör det på grund av salongsregler och överlevnadsmyter. Han reagerar för helvete! Och det är hjärtskärande. Och i sista analysen spökar Auschwitz också som grund för ett obehagligt beslut han tvingar sig att fatta på en något klärvoajantisk nivå som yngling i valet mellan en zombie och en tuktare.

Han döljer inga blödande sår och resten av själen pryds av ett mönster av ärr liknande en snirklig spetsduk. Ska vi minnas Auschwitz eller glömma? Ska vi glömma Auschwitz genom att gilla mysiga överlevnadsklipp som folk delar på Facebook? Eller ska vi minnas Holocausthelvetet genom att se det i vitögat, höra Dovalehs historia till slut med allt vad det innebär på scenen som slag i sitt eget ansikte, djup försjunkenhet, personligt riktade hån mot publiken, rappt tal, kvick tanke, kuslig teatralitet, sjuka vitsar, smädelse av alla tre abrahamitiska religioner, självförebråelser in absurdum. ”I´ve long ago forgotten if it´s my dignity I lost or my shame.” Det är för övrigt en jävligt bra fråga Dovaleh Greenstein ställer sig.

Men det utlovades ju ståuppkomik och inte nån ”Holocaust memorial day”. A horse walks into a bar låter ju som arketypen av inledningen på en vits. ”A horse walks into a bar and asks the barman for a Goldstar on tap. The barman pours him a pint, the horse downs it and asks for a whisky. He drinks that, asks for a tequila. Drinks it. Gets a vodka shot and another beer…”, sen försvinner Dovaleh in i sina egna tankar…

Det är fascinerande hur David Grossman lyckats skapa en så trovärdig veteran ståuppkomiker. Där finns hela tiden en oberäknelig humor i förgrunden, medan bakgrunden färgas av ett mörker. Bra vitsar, dåliga vitsar, galna vitsar, extrem kvicktänkthet –sällan smickrande någon. Den ena vitsen obscenare än den andra. Det far under bältet och över djurarter. En vits i boken är de facto så vulgärt fräck att jag inte fattar den. Tänk, det kanske handlar om bokens roligaste vits och jag fattar inte den! Antingen för att jag är för oerfaren, naiv eller dum. Och tänk att vara så dum? Kan jag vara så dum att jag konstant ler i salongen utan att förstå skämtet? Tänk om jag är så dum att jag går miste om det absolut roligaste i livet för att jag inte förstår vitsen? Kusligt, alltför kusligt, att läsa om när en häst promenerar in på en bar.

Vad Avishai ser i Dovaleh under kvällen där han står på scenen och beter sig som en manodepressiv apa kan jag inte veta. Vad jag själv ser i Dovaleh vågar jag inte ens försöka beklä i ord. Men jag undrar dock vad det är, det som frigörs av en person utan att hen själv vet vad det är. Mot slutet av showen skriver Avishai: ”He takes his glasses off and glances at me. I believe he is reminding me of his request: the thing that comes out of a person without his control – that´s what I want you to tell me. It cannot be put into words, I realize, and that must be the point of it. And he asks with his eyes: But still do you think everyone knows it? And I nod: Yes. And he persists: And the person himself, does he know what this one and only thing of his is? And I think: Yes. Yes, deep in his heart he knows.”

Och jag tänker: vad är den där ena saken som kommer ut ur min själ, vare sig jag vill visa den eller inte. Den där ena saken som inte kan beskrivas med ord, men som alla kan se. Den där ena saken som jag varken kan förklara, se eller kontrollera. Men den enda saken jag djupast i mitt hjärta borde veta. What a mindgame!

Julia Knežević

foto: mgstanton /Flickr CC

En kokbok med budskap

I Helsingfors har restaurangvärlden utvecklats kraftigt de senaste åren. Det största enskilda tillskottet har utan tvekan Richard McCormick stått för. Han har fått fria händer av Royal Ravintolat och inte slösat bort någon tid: för tillfället bär sju restauranger i Helsingfors och Esbo hans signatur. McCormick är den som fått större massor att uppskatta hummus, baba ganoush och harissa, och det ska han ha tack för.

Men i slutändan handlar det ändå bara om mat. Mat, som inte tar ställning och som kunderna inte förväntas ta ställning till bortom smak och upplägg. Detsamma går igen till exempel i hans The Sandro Cookbook. En visuell fullträff, men utöver det – bara mat, recept och image.

Varför denna utläggning om den populära krögaren och kokboksförfattaren? Jo, för att Nidal Kersh med sin kokbok Shakshuka. Jerusalems kök – mat utan gränser får mig att öppna ögonen för det som saknas. Det behövs inte många sidor; med några nyckelfraser ger Kersh oss en djupare bakgrund än de flesta:

”Gränsdragningar innebär per automatik också frågor om äganderätt, inte bara vad gäller land utan också maträtter. Vissa maträtter är laddade med mycket politik och symbolik. För palestinierna har maten blivit det sista man har kvar som identitetsmarkör och om en falafel blir israelisk så försvinner också palestinernas tillhörighet till själva landet.”

Kersh är själv född i Sverige, dit hans pappa flyttade på 1980-talet. Han driver krogen Falafelbaren i Stockholm och ger nu ut sin första kokbok. Men den värdefullaste behållningen i boken är inte recepten, utan de sidor där Kersh berättar om landet som maten kommer ifrån – människorna, historien, berättelserna.

Den röda tråd som går genom hela Shakshuka är samlevnad, samexistens. Trots konflikter och orättvisor måste alla äta, och maten blir den konkreta manifestationen av den problematiska samexistensen: vi är fortfarande här, vi äter som vi gjort i generationer trots att byar försvinner under bulldozers och gränser flyttas. Även om maten också är politiskt laddad, får jag intrycket att den samtidigt är ett kitt, en värld där alla ryms med, måste rymmas med, vare sig man tillreder sin hummus si eller så. Kersh berättelse om Palestina handlar om fattiga förhållanden men en matkultur som är rik, till och med överflödande.

Men en kokboksrecension är inte värd namnet om inte skribenten testat åtminstone några av bokens recept. Sagt och gjort. De många vegetariska varmrätterna lockar, men jag bestämmer mig för det enkla: Shakshuka och hummus.

Det visar sig vara en överraskande snårig väg att vandra. Stötesten nummer ett blir råvarorna. Det är klart att om en rätt består av två,tre huvudråvaror är det viktigt att de är av precis rätt kvalitet. Att handla i en mellanstor K-butik en februarikväll innebär en hel del kompromisser på den punkten.

Men skam den som ger sig. Jag tar god tid på mig, och så småningom sprider sig en härlig doft i köket. Dessvärre sprider sig också en tilltagande förvirring.

Kershs hummus går lös på 200 gram torkade kikärter och inte mindre än 2 dl tahini. Jag hinner tänka: ”Oj, det låter som ganska mycket”, men följer envetet receptet och blandar i den angivna mängden. Resultatet blir en hummus som nästan får motorn på min mixer att skära sig, så tjock är den. Smaken är god, men tahinin tar över totalt. Börjar misstänka tryckfel, och konstaterar snabbt att de flesta övriga hummusrecept ska ha cirka 2 matskedar tahini.

Förvirringen övergår i lätt irritation då det blir dags att ta itu med shakshukan. Shakshuka är i korthet en tomatbaserad gryta eller röra som man kokar tills den blir såpass tjock att man kan göra ett antal urgröpningar i den och knäcka lika många ägg i urgröpningarna. När äggen stannat något, är rätten klar.

Men även här spökar tyrckfelsnisse. Tomatpuré nämns i förteckningen över ingredienser, men inte mängden puré. Och just mängden tomatpuré visar sig vara ganska avgörande för hur tjock grytan blir, eller för hur länge det tar för den att uppnå rätt konsistens.

Till all lycka har jag inte bråttom, och småningom puttrar shakshukan ihop till någonting som jag lyckas göra några små gropar i. Rödvin hjälper också. Det blir också gott till slut.

Och kanske beror det på boken och den atmosfär som den förmedelar, men vi har en ovanligt trevlig lördagsmiddag med både egnas och andras barn glatt tjattrande kring bordet. Med tanke på hur mycket tonvikt som läggs på just hummus är tryckfelen pinsamma, men boken presenterar förtjänstfullt otaliga andra röror och rätter, som lockar till nya stökiga äventyr i köket.

Text Markus Haakana
Foto Lennart Weibull

Nidal Kersh:
Shakshuka. Jerusalems kök – mat utan gränser.
Bonnier Fakta, 2017.

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

Ambassadflytten hårt slag mot fredsprocessen

Trumps utlåtande om att USA:s ambassad i Israel ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem visar Washingtons äkta lynne.  Flyttbeskedet kom plötsligt men inte oväntat. De närmaste dagarna blir avgörande för den framtida fredsprocessen i Mellanöstern, men oberoende av vad som händer kommer ockupationen att bli allt mer hänsynslös, skriver Johannes Jauhiainen.

År 2017 utmärker inte bara hundra år av självständighet för Finland, utan även hundra år sedan Balfourdeklarationen och 60 år sedan Israel återerövrade Västbanken och inledde dess militära ockupation. Sedan grundandet av staten Israel har flera hundratusen palestinier ryckts upp med rötter och tvingats fly. De flesta av dessa har sedermera inte kunnat återvända.

Borde man då vara överraskad av det amerikanska utspelet om ambassadflytten? Inte egentligen, men ändå lite.

Donald Trump lovade redan under sin presidentvalskampanj att flytta ambassaden från Tel Aviv. I och med att hans övriga politiska framgångar lyser med sin frånvaro är detta en lätt manöver som skulle behaga både den Steve Bannon-sympatiserande delen av hans väljare, evangeliskt kristna samt en del av det judiska samfundet. I bakgrunden finns även kongressens lag från 1995 enligt vilken USA bör flytta ambassaden, ett beslut som skjutits upp av varje president i över tjugo år. Flytten kan även tänkas avleda en del av uppmärksamheten från den otäcka utredningen om Rysslands inflytande på presidentvalet.

I sitt utlåtande försökte Trump både äta kakan och ha den kvar genom att understryka att flytten inte utesluter en tvåstatslösning eller att Jerusalem i framtiden även kunde vara huvudstad för Palestina.

USA blir härmed det enda landet utanför Israel som erkänner Jerusalem som israelisk mark. Det internationella samfundet, inklusive alla USA:s västliga bundsförvanter, ser fortsättningsvis östra Jerusalem som olagligt annekterat och under ockupation. Därmed välsignar Trump inte bara annekteringen och ockupationen av Jerusalem, utan också förtrycket av den palestinska befolkningen, muslimer som kristna, i östra Jerusalem.  

Överraskningen består snarast i att så många inflytelserika parter misslyckats med att övertala Trump om att låta saken bero. Till dessa hör bland annat Jordaniens kung Abdullah, Turkiets president Erdoğan, samt tungviktare både inom EU och den amerikanska förvaltningen. Theresa May gav en gnutta hopp om att Trump skulle ändra sig då hon bara ett par timmar före deklarationen, lovade att försöka få Trump på andra tankar.

Abdullah, som har ansetts haft speciellt goda relationer med Trump, har även sin egen heder på spel. I egenskap av Jordaniens kung och ledare för Hashim-familjen, agerar han väktare för de islamska helgedomarna i Jerusalem, som till exempel Al-Aqsamoskén, därifrån profeten Mohammed enligt sägnen steg till himmelen.

Vad kan man då vänta sig inom de närmaste dygnen?

I Tel Aviv har tiotusentals demonstranter uttryckt sitt  missnöje med Benjamin Netanyahus regering. Kommer de att agera i frågan? Då jag ringer upp min Israeliska vän som bor i Galileen säger hon att något nog kommer att ske, men att hon inte känner till planerna i Tel Aviv.

För en fingertoppskänsla gällande palestiniernas reaktion under de kommande dagarna behöver man bara gå tillbaka till förra sommaren, då Palestinierna demonstrerade mot metalldetektorerna som installerats vid muslimernas ingångar till Tempelberget i Jerusalem.

Den palestinska auktoriteten har deklarerat en tre dagars generalstrejk. Demonstrationer kommer högst antagligen att bryta ut utanför Jerusalem i städer som Betlehem, Ramallah, Hebron och Nablus.  

I skrivande stund har den Israeliska militären ryckt in även i Hebrons H1-område och avfyrat tårgas och gummikulor. Även i Betlehem har miliären ryckt in, trots att både Ramallah och Betlehem hör till “A-området” där Israel varken har rätt att idka militär eller civil kontroll.

Detta betyder att invånare i H2-området kommer att försättas under utegångsförbud. Folk kommer att gripas och fängslas. Misstänks någon för att kasta sten, kan Israel  tillämpa kollektiva straff, till exempel genom att upphäva en hel familjs arbetsvisum. 

Något som dock tillfälligt kan lugna demonstrationerna är att enligt väderprognosen kommer att regna på flera ställen i Västbanken under de kommande dagarna.

På längre sikt kan beslutet även leda till ett nytt folkuppror eller intifada, som Hannu Juusola, professor vid Helsingfors Universitet, förutspådde i en intervju för Helsingin Sanomat.  

Människor i Hebron, Västbankens största stad. Foto: Alberto Conti/Oxfam/CC.

Vad palestinierna rent konkret skall ta sig till är en annan fråga i och med att de saknar en ledare som kunde ena folket. Marouan Baroghouti sitter fängslad, som så många andra politiska aktivister, och Mahmoud Abbas har sedan länge förlorat sitt breda folkliga stöd. Därav är Trumps manöver ytterligare ett hårt slag mot hoppet om ett slut på ockupationen och om att palestinierna kunde få leva ett någorlunda normalt och suvevärnt liv. Två generationer har vuxit upp under militär ockupation på Västbanken. De har aldrig kunnat besöka Medelhavet, som inte ligger mycket längre än ett stenkast bort. 

Hamas och den libanesiska hybridorganisationen Hezbollah kommer högst antagligen att hålla sig till verbala påhopp.

Hezbollah har fullt upp med kriget i Syrien medan Hamas möjligtvis kommer att avfyra en raket eller två, vars militära förmåga kan jämföras med att strida med tändstickor mot stridsvagnar.  Något som dock kommer att sätta press på Hezbollah att reagera är att de i sin propaganda sedan länge betonat Jerusalems heliga roll för alla muslimer. Men jag tror ändå Nasrallah kommer att nöja sig med att observera hur situationen utvecklar sig innan han gör sitt egna drag.

USA kommer däremot att bli allt mer ensamt. Hur storskalig och bestående bristen på förtroende gentemot Washington blir återstår se och den kommer antagligen bero på hur länge Trump sitter kvar i Vita huset. Washingtons inkonsekvens är ändå alarmerande. För så sent som i december 2016 bekräftade USA Västbankens och östra Jerusalems status genom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Varför skulle en aktör inom internationell politik nu ha någon tillit för att göra avtal med USA då de kan brytas ett år senare?

För Israel innebär det hela ett orubbat stöd från Washington, vilket i sin tur driver landet allt längre bort från förhandlingsbordet. Varför förhandla då de istället kan fortsätta bygga olagliga bosättningar, fängsla palestinier under administrativt häkte och kanske bomba Gazaremsan en till omgång nästa sommar. 

Trots att hopp om fred, jämlikhet och samlevnad just nu, verkar tvina,  kan det även handla om en tillfällig nedförsbacke och oro. För att citera en god vän i Hebron, eller Al-Khalil som det heter på arabiska:

”De trodde att de kunde begrava oss, men de visste inte att vi är frön”.*

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Haim Zach/GPO/Israels utrikesministerium/CC