Etikettarkiv: Italien

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Pest eller kolera efter italienska valet

Högerextrema Lega blev de stora segrarna i det italienska parlamentsvalet. Nu väntar utdragna och komplicerade regeringsförhandlingar. Vänstern är helt utspelad, så frågan är snarast om det blir en extremhögerregering med Lega i spetsen, eller en helt oförutsägbar framtid med Femstjärnerörelsen som regeringsbildare.   

Lega (tidigare Lega Nord) var i princip uträknade efter valet 2013. Ändå lyckades partiet få 18 procent av italienarna att rösta på dem i ett mycket fragmentiserat politiskt landskap. Upp mot 30 partier fanns med på valsedlarna i de flesta italienska regioner.

Lega gick till val i en koalition tillsammans med Silvio Berlusconis Forza Italia och det värdekonservativa och nyfascistiska Italiens bröder (Fratelli d’Italia). Tillsammans fick de 37 procent av rösterna och slog därmed huvudmotståndaren Femstjärnerörelsen (32 procent). Det krävdes dock 40 procent för ett enskilt parti eller en koalition för att kunna bilda regering. Det tidigare regeringspartiet, mittenpartiet Demokratiska partiet (Pd), fick inte ens 20 procent och vänstern anses död av de flesta politiska bedömare.

Nu väntar månader av förhandlingar innan en regering kommer på plats. Om det misslyckas, måste nyval utropas.

Även om valet inte fick fram en vinnare så säger det mycket om situationen i landet.

– Vinnarna i valet är de som vill se en förändring och de som känner ett djupt missnöje med den etablerade politiska eliten efter tio års lågkonjunktur, som fått den sociala ojämlikheten att öka, säger Barbara Leda Kenny, delägare på Tuba, bokhandel, erotisk bazar och politisk mötesplats för kvinnor i det mångkulturella området Pigneto i Rom.

– Italienarna har röstat på dem som de tror ska kunna svara på de allvarliga problem landet står inför, fortsätter hon.

Det förklarar även det stora väljartappet för det historiskt starka mittenpartiet Pd (med en historiskt stor andel vänsterpolitiker) som anses ha tappat kontakt med verkligheten och den ideologiska basen med en vision om ett jämlikt samhälle.

Förutom att det visar på ett utbrett missnöje, synliggör valet även de stora sociala klyftor som råder mellan norr och söder.

Rasismen blomstrar

Lega, som ursprungligen bildades som ett regionalt parti, ville bryta loss flera norra regioner från övriga landet, som man menade parasiterade på den ekonomiskt starka nordliga landsändan. Femstjärnerörelsen har istället sin största väljarbas i det ekonomiskt svagare syd.

– Jag är mycket oroad, eftersom valresultatet visar att det är populistisk politik som människor känner att representerar dem på bästa sätt. En politik som hämtar näring ur rasismen för att skapa konsensus, säger Leda Kenny, som även är redaktör för en nättidning med fokus på teknik och genus.

Därmed sätter hon fingret på det som kom att bli den absolut avgörande frågan i valet, nämligen migrationen, vilket var precis vad La Lega och dess partiledare Matteo Salvini ville. Flyktingarna gjordes till slagträ i den politiska debatten och användes för att skapa konflikter mellan ”italienare” och ”migranter”. Det var det dominerande temat både i massmedia och på sociala medier, och Salvini tog varje tillfälle i akt att framträda i alla typer av program i olika mediekanaler. Partiet har fler följare än något annat parti på sociala medier.

Situationen nådde sin kulmen en månad innan valet då två våldsdåd inträffade i den lilla staden Macerata i centrala Italien. En dag i februari körde en man genom staden och sköt mot en rad personer med afrikanskt ursprung. Sex personer skadades. Strax innan den misstänkta gärningsmannen greps av polisen klev han ur bilen för att göra en romersk hälsning (mest känd som Hitlerhälsning, men som i Italien användes av fascisterna redan på 1920-talet) vid ett krigsmonument, insvept i den italienska flaggan.

Skjutningarna föregicks av ett uppmärksammat styckningmord: 18-åriga Pamela Mastropietros hade rymt från ett behandlingshem, och hennes kropp återfanns i två resväskor. Flera nigerianska medborgare häktades som misstänkta för brottet.

Bara timmar efter att nyheten nått allmänheten gjorde Legas partiledare valkampanj av händelserna. Det var enligt honom väntat att invandringen förr eller senare skulle utmynna i sociala konflikter. Mannen som hade skjutit mot de mörkhyade personerna fick också stora sympatier på sociala medier.

– Många är rädda. Vi känner oss som offer i det här, sade Samuel Kunoun. Han är ordförande för Anolf, en fackansluten organisation som arbetar med integration i Macerata, och själv med rötter i Nigeria strax efter dådet.

USA-höger

Christian Raimo, lärare och författare, säger att det politiska tomrum som uppstått i Italien de senaste tio åren, som en del av en större trend – demokratins kris – har gjort att det finns ett sug efter ett politiskt parti med en tydlig samhällsidé, vilket Raimo menar att det tidigare regeringspartiet, det relativt nybildade Partito Democratico (Pd), och Femstjärnerörelsen saknar.

– Fascisterna däremot erbjuder en klar idé om vilket samhälle de strävar efter, säger han.

I Italien har två fascistiska partier, Casa Pound och Forza Nuova, ännu längre ut till höger än La Lega, organiserat sig och vuxit under de senaste åren.

Raimo beskriver hur högern under 1990-talet och en bit in på 2000-talet rensade ut den gamla fascismen och putsade upp fasaden för att bli regeringsdugliga.

– Högern i Italien står modell för en höger som i USA representeras av Donald Trump och som kännetecknas av populism, etno-nationalism och nyfascism.

– När finanskrisen slog ned 2008 föddes ett helt nytt scenario. Med fler fattiga medborgare och ökande sociala motsättningar behövdes inte en ”rentvättad” höger längre. Nyfascisterna blev fascister, säger Raimo.

Under samma period hamnade även invandringen i centrum. På så vis är de framgångar som Casa Pound och Forza Nuova skördar i dag resultatet av en samhällsutveckling som gått snett. När Lega:s partiledare Matteo Salvini, kort efter Macerata-dåden, besökte den tidigare blomstrande industristaden Fabriano, där i dag 8 000 av befolkningen på 30 000 är arbetslösa, var tongångarna öppet rasistiska och det piskades upp en hatstämning.

Femstjärnan ett frågetecken

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet är mycket oroad över vad som väntar Italien.

– Samma politiska krafter som använder sig av migrationsfrågan för att vinna väljarstöd har ofta även en politik som vänder sig mot genus- och jämställdhetsutbildning och samtidigt försvarar basen för den ”naturliga familjen”, säger hon.

Högern framhåller den traditionella familjerollen: kvinnans uppgift är att föda barn.

– Reproduktionen av italienska barn innebär i sin tur att immigrationen av unga män från andra länder inte är önskvärd, eftersom man inte vill se en ”rasmix”.

Vad gäller kvinnors och hbtq-personers rättigheter ser hon två möjliga framtidsscenarier, ingendera av dem särskilt lugnande. Det första är att högern lyckas bilda regering.

– I en sådan regering skulle gammalmodig sexism av Berlusconi-snitt förenas med Salvinis och Melonis ”no gender”-diskurs med fokus på den traditionella familjen.

Det skulle även innebära totalt stopp i arbetet för att stärka hbtq-personers rättigheter, förutspår hon: – Högerpopulistiska och främlingsfientliga Legas ledare har under valkampanjen varnat för den fara det innebär om Elsa i Disney-filmen Frozen skulle bli lesbisk.

– Det finns en risk att utvecklingen drar åt ett konservativt och bakåtsträvande håll över hela linjen: stöd till mammor i stället för stöd till föräldraskap, fokus på traditionell familj snarare än kvinnors empowerment, litet eller inget arbete mot våld mot kvinnor, fortsätter Serughetti.

Om det i stället blir Femstjärnerörelsen (M5S) som bildar regering, så hänger framtiden på med vilka partier de i så fall allierar sig, menar Serughetti, och hänvisar till partiets besynnerliga konturlöshet: det är svårt att placera in det på en politisk karta.

– M5S är mycket tvetydiga när det gäller medborgerliga rättigheter.

Det är lika möjligt att föreställa sig en högergir, som en mer öppen och gynnsam inställning till olika rättighetsfrågor.

– Det beror på vilken av partiets själar som kommer att råda. N

Text & foto: Christin Sandberg

Obligatoriskt vaccin upprör skeptikerna

Italien har infört tio obligatoriska vaccin för alla barn i åldrarna 0 till 16 år. Vaccinmotståndarna rasar och deras stöd växer. Att landets hälso- och sjukvårdspersonal i åratal har larmat om låga vaccinationstal är inte argument som biter på skeptikerna.

Den sista oktober löpte tiden ut för alla föräldrar i Italien att officiellt deklarera att deras barn är vaccinerade. I samband med skolstarten höstterminen 2018 trädde nämligen en ny lag i kraft som gjorde tio vaccin obligatoriska för alla barn i åldrarna 0 till 16 år.

I Fabriano, en fabriksstad i bergsregionen Apenninerna, arbetar hälsovårdspersonalen oavbrutet för att hinna med att kontrollera och vaccinera alla barn. I hela landet rör det sig om tiotusentals barn.

– Många familjer har kommit hit efter att lagen trädde i kraft. Särskilt de som tidigare varit tveksamma eller bara inte tagit tag i att gå igenom familjens vaccinationer, säger Sestilia Sparvoli, sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hennes kollega sjuksköterskan Luciana Lesti säger att de som är emot vaccin generellt däremot inte har kommit efter att de obligatoriska vaccinen utökades från fyra till tio.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att 95 procent av befolkningen är vaccinerad för att man ska uppnå det som brukar kallas ”flockimmunitet”, det vill säga för att större epidemier av exempelvis mässling ska förhindras.

I Italien ligger vaccinationsgraden för alla vacciner under den rekommenderade nivån.

Vaccinationsgraden varierar även kraftigt mellan regionerna. Under 2017 rapporterades om närmare 3 000 fall av mässling, vilket är en kraftig ökning jämfört med året innan.

Efter larm om att vaccinationsgraden låg under WHO:s rekommendationer i flera regioner beslutade regeringen att göra lag av vaccinationskravet.

Men det är inte argument som biter på motståndarna och protesterna lät inte vänta på sig. Under sommaren anordnades flera demonstrationer, i vilka föräldrar marscherade under parollerna ”free vax” och ”no vax”.

Grundliga studier saknas

Barbara Pedica (bilden ovan) var en av dem som var på plats tillsammans med sina två barn i kuststaden Pesaro den 8 juli i år.

– Jag är inte emot vaccin som sådant, men efter att ha lyssnat till argumenten mot, inte minst  vittnesmål och läkare som talar om bieffekter, så känner jag mig ansvarig gentemot mina barn, säger hon.

Det är valfriheten som understryks. Att ha möjlighet att välja att vaccinera eller inte.

– Det är så många vaccin på en gång, säger Pedica och berättar att många familjer i stan där de bor har bestämt sig för att följa Samordningsorganisationen för den italienska rörelsen för vaccinationsfrihet (Comilva) och helt enkelt låta bli att vaccinera.

Comilva var en av organisatörerna bakom demonstrationen i Pesaro. Claudio Simion, organisationens ordförande, säger att obligatoriska vaccineringar är en del av ett globalt projekt, nämligen att styra alla länder mot vaccinationstvång.

Han menar att ”etablissemanget,” det vill säga politikerna, experterna och företagen, alla går i samma riktning och att endast en åsikt får finnas.

– Det existerar bara en officiell linje, allt annat avfärdas som humbug, säger han och efterlyser en djupgående jämförelse mellan en befolkningsgrupp som är vaccinerad och en grupp som inte är det, vilket han menar att saknas.

Claudio Simion och de andra vaccinmotståndarna satte sina förhoppningar om upprättelse till rättssystemet, men dessa grusades när konstitutionsdomstolen uttalade sig i slutet av november, och fastslog att det är den nationella lagstiftande församlingens roll att avgöra om vaccin ska vara obligatoriskt. Enligt konstitutionsdomstolen är det ett rimligt val för att försvara den kollektiva hälsan och förhindra spridning av sjukdomar.

Sestilia Sparvoli som är sjuksköterska på vaccinationscentralen i Fabriano bläddrar bland vaccinationskorten.

Konspirationsteorier

Journalisten Leonardo Bianchi undersöker i ett kapitel i boken La Gente: viaggio nell’Italia del risentimento (”Folket – resa i vredens Italien”, 2017) konspirationsteoretiker, och bland dem placerar han även vaccinskeptikerna.

Bianchi beskriver hur han, under en föreläsning i samband med en demonstration mot vaccin, hör en barnläkare säga: ”vi är inte konspirationsteoretiker, utan anti-konspirationsteoretiker, eftersom vi säger det som andra inte säger: sanningen”.

På så vis skapas en parallell verklighet för dem som följer gruppens talespersoner, menar Bianchi.

”För även om de gör allt för få det att framstå som att de inte är mot vaccin utan för ett fritt val och fri information till föräldrar så att de kan fatta självständiga beslut, så finns det en tanke om att skydda framför allt barnen från vaccinen, eftersom ’man inte vet vad det är man sprutar in’”, skriver Bianchi.

På så vis har den allmängiltiga informationen, inklusive vedertagen forskning, blivit det som ska misstänkliggöras, medan konspirationsteorierna får representera det logiska sättet att förklara hur saken faktiskt ligger till.

Bianchi ser i dag fler och fler från en utbildad och övre medelklass med högt ekonomiskt och socialt kapital ansluta sig till skeptikerna.

Säkerhetsbälte

– Jag önskar att vaccinen inte skulle behöva vara obligatoriska, men det är nödvändigt, säger Luciana Lesti på vaccinationscentralen i Fabriano.

Hon menar att precis som med säkerhetsbältet som man sätter på sig för att rädda liv, borde det vara med viljan att vaccinera.

– Många tänker inte på att det handlar om ett förebyggande kollektivt skydd. Dessutom är sjukvårdskostnaderna mycket höga för behandling av varje sjukdomsfall, som skulle kunna undvikas, säger hon. N

När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

”Not just a piece of meat”

– den ytliga romantiken

I sjätte säsongen (2010) av TV-deckarserien Bones, då rättsantropologen Dr. Temperance Brennan och FBI-agenten Seeley Booth löser ett mord på feststranden Jersey Shore, fascineras Brennan av de lokala strandlejonen. De anspelar på ”guido”-fenomenet som gjordes känt av dokusåpan Jersey Shore (2009–2012), som skildrar New Jerseys subkultur med främst italiensk-amerikanska ungdomar som prioriterar utseende, sex och festande över allt annat. Ordet ”guido” är i grunden rasistiskt och stämplar denna subkultur som fåfänga idioter och humoristiska troper. Brennan betraktar dessa strandlejon och -lejoninnor ur antropologisk synvinkel, som en primitiv folkstam med anor som är värda att studera. Deras brokiga språk, färggranna mode, och specifika sociala konventioner utgör ett intressant studieämne. Bland adoniskroppar och orangefärgade kvinnor på en trendig klubb förklarar hon att själva dansen är som en parningsritual, där hanen visar upp sin fysiska styrka för att para sig med en passande hona. Stoltheten spelar en roll, ytligheten möjligtvis en större roll, och gammalmodiga maskulina och feminina spärrar förbigås för sex, höga klackar och en väloljad tvättbrädsmage.

I filmen Don Jon (2013) återuppväcker regissören, skriptförfattaren och skådespelaren Joseph Gordon-Levitt denna stereotyp i en skildring som påminner om den typiska kärlekskomedin, men med kritiska undertoner mot samhälleliga konventioner. Filmen har producerats av Gordon-Levitts eget mediabolag Hit Record, samt är skriven och regisserad av Gordon-Levitt själv.

Don Jon fick ett ganska tyst mottagande i Finland, men i USA väckte den starka känslor. Intressegruppen Italian American One Voice Coalition kritiserade filmen för att reproducera stereotypier om italienare, och den har även anklagats för att ge en ful och ytlig bild av den judiska minoriteten, främst genom karaktären Barbara, som tolkas som en stereotypt judisk Jerseyprinsessa.

Gordon-Levitt spelar huvudrollen Jon Martello, en italiensk-amerikan med en livsstil som präglas av Jersey Shores hypermaskulinitet. Jon är duktig på att ragga och kallas därför Don Jon efter Don Juan. Hans få intressen går före allt annat. Dessa är hans kropp, lägenhet, bil, familj, kyrka, vänner, brudar, samt porr. Hans förhållande till porr är starkare än hans verkliga förhållanden och Jon föredrar porr framför sex med en verklig person.

Under ytan träder större samhällsrelaterade problem fram, som visuellt skildras i objektifieringen av människan. Jag säger människan, och inte kvinnan, eftersom Don Jon visar hur även mannen objektifieras som motpart till den påträngande, åtråfyllda och orealistiska bilden av kvinnan. Jon sexualiseras och objektifieras eftersom han svarar mot krav i sin omgivning. Han behöver se bra ut, ha den perfekta kroppen, dominera sina vänner i egenskap av gruppens alfahanne, och han behöver skapa en familj lik den som han själv kommer från. Den värld som Jon har växt upp i har format honom, inte minst efter hans far som ständigt objektifierar och sexualiserar kvinnor.

Jaktstrategier

På klubblandets jaktmarker har Jon utvecklat en teknik som återkommer under filmens gång i ett komiskt spel. Jon som alfahanne blir den dominerande parten i parningsritualen på nattklubben. Han dominerar en kvinna genom att först betygsätta henne med sina vänner, sedan försöker han imponera på henne med en ytlig charm, och lyckas nästan alltid övertyga kvinnan att ligga med honom. Men för Jon blir sexet varje gång en besvikelse och det blir aldrig lika bra som det verkar vara i porrfilmerna. Trots Jons kontroll över kvinnan har han väldigt lite kontroll över själva sexakten. Då fungerar porren som en tröst, där Jon kan återfå den kontroll han har förlorar under det verkliga samlaget.

Jons behov av kontroll över sin omgivning och över det intryck han gör på den kommer ur den förväntningshorisont han möter då han stiger ut ur sin lägenhet, och utgör det sociala erfarenhetsrum som han hör hemma i. Han förväntas få kvinnor och att njuta av sex eftersom det är så som hans omgivning ser honom. På samma gång förväntas han leva i katolsk ånger över sin sexuella energi, och som mognadsprov förväntas han skaffa en god och presentabel kvinna till fru. Som ung anses det vara bra att ragga duktigt, men den långsiktiga målsättningen är att mogna och bilda familj. Jon är kanske ytlig men han lever i en ständig existentiell kris.

Men allt förändras en kväll då han träffar Barbara (Scarlett Johansson) på nattklubben. Jon börjar sitt typiska spel med dominans och spänningar, men hans vanliga teknik misslyckas. Men Barbara har fått fulla tio poäng, och Jon bestämmer sig för att söka upp henne efter den misslyckade kvällen. Jon ser Barbara som värd det ”långa spelet” i hans existentiella mognadsprov. Då de träffas igen ger han henne komplimangen: ”You are the most beautiful thing I have ever seen.”

Hans ord ekar det som hans far sagt om Jons mor då de två träffades för första gången: ”That’s mine.” Ord som ”thing” och ”that” förvandlar kvinnorna till objekt och ordvalet sker naturligt inom konversationen.

Att objektifiera på det här sättet relaterar till teorier om den abstrakta maskuliniteten, där målsättningen för mannen är att äga medan kvinnan fungerar som kapital vars värde stiger ju mer åtråvärd hon är för andra män. Tendensen att objektifiera sitter djuprotad i Jon, det blir som en del av hans personlighet. Och varför inte? Barbara blir endast smickrad av hans komplimang och de går på bio.

Porren som utlösning

Jon gillar porr eftersom det ger honom en möjlighet att förlora sig själv. Orgasmen blir som en upplysning där det materiella och det ytliga försvinner. Barbara uppnår i sin tur upplysning genom kärleksfilmer, hon lever sig in i dem och jämför sin partner mot filmernas kärleksmagi. Det ger henne omöjliga förväntningar på Jon och deras förhållande, på samma sätt som porren ger Jon omöjliga förväntningar på sina sexpartners.

Men i deras förhållande är det Barbara som dominerar. Hon utnyttjar sin sexualitet för att manipulera honom att nå upp till hennes förväntningar, och nekar honom sex tills han utbildar sig för ett bättre jobb. (Det verkar dock inte vara så mycket en fråga om pengar som social status.) Jon i sin tur utnyttjar henne för sina egna sociala behov. Familjeinstitutionen kräver att han hittar en kandidat till hustru, och den abstrakta maskulineten kräver att han hittar en het brud som han kan stoltsera med åt andra alfahannar som till exempel hans far. När han presenterar Barbara för sina föräldrar blir hans mor ivrig över en möjlig svärdotter, medan hans far inspekterar henne som om hon vore ett fordon. Jons far blir imponerad av Barbara och det ger Jon en känsla av färdighet – han har presterat bra i sitt val av partner. Parningsleken är komplett.

Men Jon är fortsättningsvis frustrerad. Då han äntligen får ligga med Barbara vill han spela upp en porrscen medan hon vill ha den romantiska samlagsscenen. Ingendera bemöter varandras behov. Barbara lämnar honom till slut för hans porraddiktion, och då kunde tittaren förvänta sig att filmens naturliga sväng handlar om hur kärleksparet löser sina problem och hittar tillbaka till varandra.

Men istället blir Jon involverad med Esther (Julianne Moore), som är äldre och inte lika glamorös som Jons tidigare kvinnor. Men det är hon som till sist når fram till honom, och som upplyser honom om hans porraddiktion är en del av en större existentiell helhet. Det blir en enformig akt, förklarar Esther, att bara tänka på sin egen njutning inom sexakten och inte dela upplevelsen med någon som man skapar en gemenskap med. Genom att utmana Jons objektifierande av det motsatta könet, utlöser Esther Jons katharsis.

Jon växer inte mycket som person, men finner en mera harmonisk existens med sig själv och sin omgivning. Gamla anor släpper taget och nya prioriteringar etableras. Jon är plötsligt nöjd. Men inte för att han har hittat den ”rätta.” Och Esther är inte heller ute efter romans, snarare söker hon sex och vänskap – precis som Jon.

Spänningar

Filmen skildrar ett samhälle där både män och kvinnor görs till sexualiserade objekt. En förväntningshorisont pressar mannen att bete sig enligt vissa normaliserade konventioner likaväl som kvinnan måste möta vissa förväntningar. I början av filmen visas färgsprakande och översexualiserade bilder från tecknade program och TV-underhållning. Montaget består av sexualiserade bilder av kvinnors kroppsdelar – bröst, lår och bak flimrar om och om igen i välbekanta upplägg. I följande scen där Jon sitter framför sin dator, redo för kvällens onanisession. Under filmen visas liknande sexualiserade bilder flera gånger och Jon, med sina manliga motsvarigheter, blir åskådare till de utmanande skildringarna av kvinnokroppar.

Forskaren Thomas J. Gershick förklarar att kroppar inte är biologiskt fixerade utan snarare formbara enligt kontextspecifika könsförväntningar, vilket gör att den fysiska kroppen är starkt bunden till den sociala konstruktionen av kroppen. I Jersey Shores kontext verkar könsförväntningarnas relation till kroppen prioriteras, men samtidigt visar filmen att förväntningarna avspeglar de kroppsliga normer som dagens medier ständigt matar oss med. Kanske är det här det som Gordon-Levitt vill visa med filmen.

Det finns även spänningar i Barbaras relation till den romantiska filmen. Hon förväntar sig en filmromans, men filmen visar att livet är, sist och slutligen, inte en film. Därför står slutet på filmen utanför den typiska kärleksfilmens intrigkurva – den handlar om kärlek och allianser men skär av alla typiska förväntningar. Varken Esther eller Jon har förväntningar gällande sitt förhållande utan de tar det som det är. Vilket på samma gång gör filmen oerhört romantisk.

Att filmen kritiseras för sin användning av stereotyper är inte förvånande. Hollywood får ofta stryk för sitt sätt att porträttera den amerikansk-italienska befolkningen som onda mafiosor eller testosteronfyllda töntar. Don Jon är inte ett undantag, men att Jon prioriterar andra saker än intelligens betyder inte att han är dum. Snarare upplever jag ett djup i karaktärsskildringen som antyder att Jon är både intelligent och väldigt emotionellt laddad.

Det är möjligt att Gordon-Levitts val att representera den här sortens subkultur härstammar från det faktum att den är kollektivt nervärderad, hatad av vissa och utskrattad av andra. Den fåfänga och ytliga italienaren är en typisk manlig trop som syns i filmer allt från Saturday Night Fever (1977) till Summer of Sam (1999), och förstås i dokusåpan Jersey Shore. Filmen utmanar stereotypens ytlighet genom att dess konventioner och traditioner ifrågasätts och genom att den fördjupar själva karaktärsskildringen. På samma gång utmanas det övriga samhällets bild av sex och kärlek, samt det vi som filmåskådare förväntar oss av dessa. Don Jon lyfter fram hur sexuell manipulation förekommer i de bilder vi ser, och visar hur långt vi låter oss manipuleras, och till vilket pris.

Det fina med filmen är dess sätt att visa hur nuet kan ha en djupare betydelse, som kan vara viktigare än en långsiktig målsättning. Det kortsiktiga blir inte korttänkt, utan snarare fördjupat. Sociala strukturer är ofta invirade i de traditionella institutionernas tecken som, precis som Brennan beskriver i Bones, kan definieras som parningsritualer. Dessa ritualer manifesteras inom filmvärlden på olika sätt men målet är alltid detsamma: att metaforiskt rida emot solnedgången med sin älskade. Om denna metafor uppfylls i Don Jon är visserligen en fråga i sig själv, men tanken är ändå att människan alltid söker romans. Och romans är sist och slutligen en relativ term. Med korten på bordet rider Esther och Jon emot den metaforiska solnedgången.

Malin Bergström

Don Jon, 2013. Manus och regi: Joseph Gordon-Levitt. I rollerna bland annat: Joseph Gordon-Levitt, Scarett Johansson, Julianne Moore, Tony Danza.