Etikettarkiv: J.P. Roos

Hellre Elias än Foucault

Trygve Söderling försvarar Foucault i Ny Tid 13/2014 på ett så sympatiskt sätt att man nästan vill ge efter. Men det jag inte kan hålla med om är Foucaults uppfattning om hur människors beteende för att skaffa mera kunskap och bete sig vettigare (till exempel bli friskare) är ett resultat av någon oidentifierad, ond och disciplinerande makt. Jag föredrar alla gånger Norbert Elias framom Foucault: vi är mera självdisciplinerade eftersom vi är mera civiliserade. Vi vill veta mera och vi vill inte göra dumheter. Vi vill arbeta bättre. Vi har också blivit mera demokratiska och jämlika. Och allt detta genom en civiliseringsprocess.

Fortsätt läsa Hellre Elias än Foucault

Foucaults maktbegrepp är problematiskt

Lars D. Erikssons meditation över makten (Ny Tid 11/2014) är intressant, men problematisk. Han utgår från Foucaults maktteori som, liksom Eriksson själv medger, inte egentligen kan analyseras empiriskt eller ”bevisas” vetenskapligt eftersom makten är överallt, och även vetenskapen är en del av maktutövningen. Det är därför lite konstigt när Eriksson säger att Foucault är en ”konsekvent empirist”, eftersom hans påståenden inte kan bevisas empiriskt (samtidigt som flera empiriska antaganden om till exempel fängelseförhållanden inte motsvarar empiriska resultat).

Fortsätt läsa Foucaults maktbegrepp är problematiskt

Anekdotiskt om liv, politik och narcissism

Claes Anderssons minnesanteckningar är frankt självkritiska, men boken lämnar många öppningar där recensenten skulle ha velat veta mera.

När mänskor, som under längre eller kortare perioder av sina liv varit verksamma inom politiken skriver ned sina levnadsminnen hör kritik av politiska motståndare till det förutsägbara. Också lite mer eller mindre elakt ifrågasättande av de egnas handlingar och motiv brukar finnas med i bilden. Det egentliga kvalitetsmärket utgörs av den mängd självkritik skribenten lyckas frambringa. Det är självförståelsen som gör memoarer intressanta. Claes Andersson har redan tidigare skrivit sina politiska memoarer, Mina tolv politiska år (2000). Sett ur den politiska levnadsteckningens perspektiv är höstens bok Varje slag mitt hjärta slår intressant främst därför att den placerar de dagspolitiska åren i en vidare självbiografisk kontext. Här samsas politiken med barndomen, föräldrarna, fotbollen, jazzen, ett antal kvinnor och barn, poesin, teatern och framförallt den psykiatriskt betonade läkargärningen. Psykiatrin utgör inkörsporten till samhällsengagemanget och begripliggör den motivation, som senare fick Andersson att axla uppdragen som riksdagsman, minister och inte minst partiordförande.

Fortsätt läsa Anekdotiskt om liv, politik och narcissism

Kampen om universiteten

I höstas avgick undervisningsminister Sari Sarkomaa på grund av att hon hade för mycket jobb. Hellre kunde hon ha underlättat både sitt eget liv och och andras med att dämpa den ilfart med vilken regeringen vill omdana högskolevärlden.
Den nya universitetslagen kom till utlåtande i våras och ska snart behandlas av riksdagen. Redan nästa år borde Finlands nya, privatiserade universitetsväsende vara färdigt.

Fortsätt läsa Kampen om universiteten