Etikettarkiv: Jacob Zuma

Afrika speglar sig i film

Cinemafrica är Nordens största och mest spännande festival för samtida afrikansk film. Med nitton år på nacken och ett utbud på 60 filmer från nord och öst och väst och syd presenteras en filmkontinent, som annars får alldeles för litet plats. För det finns många guldkorn att hämta.

Sextio filmer visades i årets upplaga av Cinemafricas festival. Såsom i en spegel av dagens motsättningar handlade två om kamp och frustration i president Jacob Zumas Sydafrika, två lyfte fram unga hjältar från antiapartheid-kampen. Två beskrev folkets kamp –  i Chad och Senegal –  mot maktberusade presidenter.

Den arabiska våren, som när det begav sig fick uttryck i flera filmer på Cinemafricas festival, syntes i år enbart som nostalgi, i Tamer el Saids filmatiska dagboksanteckningar från hans Kairo två år före Egyptens korta politiska vår.

Kairo idag fick sin hyllning i en komedi om en gammal man med cancer på väg till sjukhuset med röntgenbilder i en gul kasse, som förutsägbart kom på villovägar när en brud och hennes kompis trängde sig in i taxin och råkade ta den gula kassen med sig till brudens fotografering. När mannen äntligen återfann kassen och dem hade brudgummen inte kommit. Den stressade fotografen ställde åldringen i brudgummens ställe, resten skulle kan fixa med Photoshop. I sista scenen ser man det ställföreträdande bröllopsfotot hängande på väggen hemma hos mannen, som läkaren inte gett lång tid att leva.

Fantasy eller tradition

Utanför den politiska agendan, eller kanske inte, fanns några ovanliga filmer kryddade av mystik. I en tunisisk film av Ala Edine Slim gör huvudpersonen en ändlös vandring i en skog, på svältens och törstens gräns, möter en skogsman som hittar djur att äta och vatten att dricka, men skogmannen dör och hans kompanjon ser ingen bannan utväg än att  gå ut i vattnet och dränka sig. En långsam film utan dialog, det kändes som hemma.

I den algeriska filmen Kindfil i regi av Damien Qunquiri går dem kvinnliga huvudpersonen ut och simmar när hon är med sin lilla familj på badstranden. Plötsligt överfalls hon av en hop män, våldtas och dödas. Hon sjunker till botten, men kommer upp som en vålnad. En militärt utrustad polis jagar henne, använder hennes man som lockbete för att tillintetgöra henne. Men vem är monster?

Två unga hjältar

Filmen Kalushi, regisserad av Mandlakyise Dube är ett filmatiskt bidrag till Sydafrikas historia. Fast det började med en annan vinkling. Dube  märkte med besvikelse när han föreläste om filmkunskap i Wits University i Johannesburg att eleverna, övervägande svarta, helt enkelt inte var engagerade. Han drog slutsatsen att de inte kunde identifiera sig med något och någon på filmduken. Tanken växte fram att göra en film om Solomon Mahlangu, som Kalushi hette till vardags, och som hängdes som 22-åring år 1979, i ett av apartheidtidens många justitiemord mot sin svarta motståndare.

Mahlangu bodde i Pretoria och blev en av många ungdomar som kämpade helt enkelt för rättvisa, men som blev tvungen att fly landet för att slippa förtryck och tortyr. I befrielserörelsen ANC:s läger i Moçambique och Angola fick han lära sig hantera vapen. När han kom tillbaka till Sydafrika gjorde två av hans kamrater ett väpnat anfall. Trots att Mahlangu inte skjöt blev han själv ihjälskjuten av polisen.

Mahlangu utnämndes av ANC till en frihetshjälte. Men hans bakgrund, person och liv har inte varit särskilt kända. Här blir filmen ett värdefullt bidrag till Sydafrikas historia. Under de flera år son filmen skapades hade filmteamet nära kontakt med både äldre brodern och modern, som i filmen spelas övertygande av Gcina Mhlophe. Porträttet av Mahlangu, hans familj och kamrater, blir ett porträtt av en tid och ett motstånd.

Ett frågetecken har jag. När Dube och Thabo Mahletsi (som spelar Mahlangu) hävdar till applåder att denna film är den första där svarta sydafrikaner får berätta sin egen historia frågar jag varför? “Ett marknadstrick”, skrev en vän och sydafrikansk massmediaprofessor när jag frågade om anspråket var sant. Det finns en hel rad sydafrikanska filmer regisserade av svarta sydafrikaner och med svarta sydafrikaner i huvudrollen, min vän räknade upp ett tjugotal. Säkert har Cinemafrica visat några av dem. Vad däremot Kalushi kan göra anspråk på är att vara en sydafrikansk film där huvudrollen som befrielsehjältar inte spelas av en utländsk skådespelare.

Nästa dag visades visades en till sådan film. Nadine Angel Cloetes film Action Kommandant handlar om en ung kille, Ashley Kriel, i en förstad till Kapstaden. Kriel kämpar för jämlikhet mot rasism, är omtyckt av kamrater, vänner och familj, men tvingas ut av apartheidsystemet och får gerillaträning, och mördas av apartheids styrkor som 20-åring år 1987. Filmen om Kriel är mer dokumentärt lagd med många intervjuer, Kalushi är mer en action-berättelse. Men både vill och lyckas ge viktiga pusselbitar om motstånd och förtryck.Med lika rätt och angelägenhet.

Vart tog befrielsen vägen?

Två filmer på Cinemafricas festival gjorde upp med den stora besvikelsen i Sydafrika sedan segern mot apartheid 1994.  Den ena är från  2016 och gjord av ett kollektiv i Soweto, en samling svarta förstäder en bit från Johannesburg. De flesta scener är möten och en handlar dels om vreden över att livet inte blivit bättre, bostäder lovas men byggs inte, dels om yttrandefrihet och det regerande ANC:s vilja att täppa till munnen på sina kritiker. En generationskonflikt tänkte jag tills den mest talföra kritikern trädde fram, en nog så mogen kvinna som anklagade ANC för korruption och lögner. Ni rör henne inte, sade de yngre män som försvarade henne mot ANC-ledarna och deras patruller. Scener som ingen hade kunnat fantisera om  ens för tio år sedan. När polisen skjöt skarpt mot lönestrejkande gruvarbetare i Marikana i augusti-september 2012 brast förtroendet för ANC hos många.

En av dem är Rehad Desai, regissör för filmen The Giant is Falling. Det var en spännande och skrämmande panorama om politiskt förfall. Fokuseringen på president Zuma var självklar, men nästan lika mycket riktades kameran på Julius Malema, ledare för Economic Freedom Fighters sedan 2013. Det blev därmed en individcentrering, men nog så dramatisk. EFF kastas då och då ut från riksdagen för glåpord och störande beteende, med Zuma bara skrattade som om det var en barnlek i en sandlåda.

Protester mot politisk maktberusning

Om jag skulle välja bästa afrikanska filmen vid denna festival så blev det Hissein Habré, en tragedi i Tchad. Det är en dokumentär, gjord av Mahamat Saleh Haroun om  president Habrés otaliga tortyroffer under hans tid vid makten med USAs och Frankrikes stöd. En frivilligorganisation försöker ge vård och hopp. Samtalen med offren är filmens röda tråd och ger en grym berättelse. En ljusglimt kommer när Habré, som fick asyl i Senegal, i fjol ställdes för rätta och dömdes till livstids fängelse. Vittnesmål som i denna film vägde tungt.

En annan rörelse mot politiskt förtryck som kom på filmduken var protesterna mot just Senegals presidents Abdoulaye Wade och hans försök att manipulera grundlagen så att han kan bli president på livstid. Rörelsen heter “Y’en a marré”, ungefär “Nu är vi trötta på den här skiten”. Regissören Rama Thiawa som ger hiphop-gruppen Keur Gui stor plats, allt för att visa hur kultur och politik vävs samman.

“Nästa gång elden”

The Fire Next Time av James Baldwin var en av mina favoritböcker när den kom ut 1963 och jag befann mig i USA i ett helvitt college. Cinemafrica visade den film  om svarta om och av James Baldwin i USA som blev något av hans testamente, med titeln från en av hans böcker, I am not your Negro. För Cinemafricas introduktör, Girma, var James Baldwin en förebild. Som queer afrikan var det svårt att finna förebilder, sade han. Men Baldwin visade att vi är den människa vi är, inte den etikett vi har fått.

Som 24-åring lämnade James Baldwin Harlem och hela USA, for till Paris och kom tillbaka långt senare för att ge det filmtestamente vi fick se. För, menade han, den vita rasismen i USA är sjuk och sitter mycket djupt. Men han hann skriva endast 40 sidor innan han dog 1987. Redigeringen har tagit lång tid, men är ett fantastiskt reportage om tiden för det vita Amerikas rasism, som inte är förbi. Jag är mycket oroad, säger han på ett par ställen i filmen. “Ni skall veta att de svarta inte precis ville komma hit”, sade han på ett annat ställe och tillade: “Och inte ni vita heller”.

Kanske den sjuka vita rasismen motsvaras i Europa av försöken att mota fyktingar i grind. Cinemafrica visade ett urval filmer om dessa möten, gjorda inifrån upplevelserna  hos de som flyr. Så blir Afrika i Cinemafricas filmfestival världen.

Mai Palmberg

Cinemafrica: 22-26.3.2017 i Stockholm.

Apartheids arvtagare

Den sydafrikanska journalisten Johannes Myburgh vittnar om hur det hundra år gamla maktpartiet ANC har lämnat landets ungdom vind för våg. Att såren från raspolitiken fortfarande inte läkts, gör inte saken bättre.

Sex månader efter att Sydafrikas mest inflytelserika ungdomsledare, Julian Malema,  marscherade 60 kilometer i krav på ekonomiska rättigheter för ungdomar, i en aktion som lockade tusentals personer, utestängde ANC (Afrikanska Nationalkongressen) honom från sitt hundraårsjubileum.

Malema gav en röst åt den frustration som gror bland de unga som är trötta på att sitta arbetslösa i baracker i städernas utkanter, medan ledarna för ANC lever det goda livet.

Hans påkostade livsstil hindrade honom varken från att bli populär eller få fram sitt budskap. Malema och hans anhängare promenerade från partiets högkvarter i Johannesburg till gruvmyndighetens högkvarter, börsen i Johannesburg och sedan genom natten till Pretoria, regeringens högsäte. Det färgglada sällskapet skrattade och sjöng men budskapet på plakaten de viftade med var tydligt: ”Ekonomisk frihet nu!”, ”Mera jobb!” och ”Bättre utbildning!” Rösträtt i Sydafrika betyder ingenting om folk inte har råd att leva.

Med den långa marschen ville Malema visa att det ledande partiet hade förlorat sin sista kontakt med ungdomarna.

Afrikas äldsta liberala rörelse grundades den 8 januari 1912 och skulle bli den sista att vinna frihet på kontinenten. De följande hundra åren kämpade rörelsen mot apartheid; deras hopp var att nå samma rättigheter som de vita i ett land där ras än idag bestämmer människors öden.

Ledare som Nobelpristagaren Albert Luthuli inspirerade de unga till att förnya den livlösa rörelsen från sextiotalet, då bl.a. skolbarn sköts ihjäl under en marsch i Soweto 1976. 1994 valdes Nelson Mandela till president. Han blev den förste presidenten i ett demokratiskt Sydafrika och lyckades bevara freden i ett land som stod på randen till inbördeskrig.

Girighet vinner

Nästan tjugo år senare finns det en svart medelklass som bara växer, och varje år köar tusentals nya svarta studenter till universiteten.

Det är ändå naivt att tro att Sydafrika skulle vara någon blomsternation. Här sker 16 000 mord per år (i Finland under 130) och hälften av de 50 miljoner människor som bor i landet lever på ungefär 1,5 euro per dag. Enligt the South African Institute of Race Relations var hälften av alla sydafrikaner mellan 15 och 24 arbetslösa i slutet av förra året.

Sedan det ledande partiet ANC kom till makten har det fått slåss för sin själ: de jämlikhetsideal som det stod för under kampen mot apartheid och som också applåderades av de nordiska länderna. Men trots partiets löften om ett ”bättre liv för alla”, verkar det som om politiska segrar och girighet är viktigare. Medan ungdomarna går arbetslösa och frustrerade över bristen på utsikter, lever en liten politisk och ekonomisk elit i överflöd.

Att partiboken väger tyngre än kompetens vid anställningar har också lett till diverse olägenheter till och med för den högsta politiska toppen. I oktober förra året tvingades vice presidenten Kgalema Molanthe ställa in sin resa till Finland då hans plan gick sönder på grund av dåligt underhåll. Medan eliten fortsätter att visa upp sin lyx, gror missnöjet bland de unga. Och det är här ANC:s ungdomsorganisation ANCYL kommer in i bilden. På grund av partiets ohotade stöd är dess kandidat garanterad att bli president, men här har också ANCYL ett stort inflytande.

Radikalt språkrör

ANCYL har fungerat som ett språkrör inom ANC för mer radikala åsikter, som moderpartiet vid behov har kunnat ta avstånd från, men på samma gång bibehålla sitt stöd också bland de missnöjda. På det sättet kunde Julius Malema lyfta fram den svarta befolkningens ilska över fattigdom och markfrågor. De program för att återbörda mark som svarta sydafrikaner blev bortkörda från går långsamt, eftersom (de vita) jordbrukarna inte vill sälja sina ägor.

Malema hade en central roll då Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma blev vald år 2008, men efter det har blivit ännu mer radikal. Han krävde att gruvor skulle nationaliseras och att de vita bönderna skulle tvingas bort från sina marker utan att få betalt. Då partiet vägrade diskutera Malemas idéer vände han sig allt skarpare mot Zuma. Det ledde till att ANC inledde ett disciplinärt förhör mot honom och i april kastades han ut ur partiet efter att alla hans överklaganden avvisats.

Mitt under förhören i oktober ledde Malema marschen från Johannesburg till Pretoria. Få kommentatorer tog det hela seriöst; Malemas fester med Johnny Walker Black Label-whisky är beryktade och alla känner till hans stamställe i det förnäma Sandton i Johannesburg. Som son till ett hembiträde sa Malema en gång att hans påkostade livsstil bevisar att man kan nå framgång trots en anspråkslös bakgrund. Hans livsstil fungerar också som en inspiration för de utfattiga anhängare som kopplar samman framgång med kopiös konsumtion.

Malema gick hem bland landets – och ANC:s – unga som ansåg att livet inte hade förbättras under ANC-regeringens tid. Partiet fjäskade för dem inför valen, men sedan kastades de åt sidan – och Malema var den enda som talade för ungdomen.

Stark diskriminering

Diskursen är ändå väldigt mansdominerad och det ges föga uppmärksamhet åt kvinnofrågor. Enligt Läkare utan gränser blir en kvinna våldtagen här var tjugosjätte sekund, och en studie från 2009 av det sydafrikanska rådet för medicinsk forskning visar att det är vanligt att en flicka eller kvinna våldtas av flera män. Lagar om att befordra kvinnor till högre kvalificerade poster i arbetslivet har inte annu implementarats i praktiken. Lägg dessutom till allt det här de komplexa rasrelationerna och byggandet av en sydafrikansk identitet.

Som vit sydafrikan upplever jag dagligen hur svårt vita har att acceptera förlusten av den politiska makten 1994. De talar om det över lunch, på Facebook och kommenterar det på nyhetssidor på internet.

Trots att rasjämförelser har blivit irrelevanta och till och med förbjudna på vissa ställen i världen är de en realitet i Sydafrika. Om du är en svart sydafrikan är du högst antagligen fattig och outbildad. Om du är vit är du medelklass och har minst gått ut grundskolan. Detta förändrar ändå inte det faktum att vita sydafrikaner idag känner sig ovälkomna och attackerade i Sydafrika. En väldigt förvirrande tanke, för om detta inte är mitt hem, om folk säger åt mig att gå min väg, vart skall jag gå?

Samtidigt kämpar det svarta Sydafrika med mindervärdeskomplex, gömt under ilskan över åratal av diskriminering. Många anser att de vita sydafrikanerna fortfarande inte har bett om ursäkt för apartheid (jag håller med).

Varthän, Sydafrika?

Därmed blir dessa insikter en realitet. De styr vårt beteende och de komplicerade relationerna mellan svarta och vita sydafrikanska ungdomar: de vita är på defensiven och de svarta konfronterande. Vi tycker om annorlunda musik, vi håller på med annorlunda sport – olikheterna är lika mycket kulturella som rasrelaterade.

En visionär ledare skulle kunna hitta ett mellanplan, där folk kunde tala med varandra och lyssna till varandra. Under sina hundra år vid makten har ANC ändå blivit alldeles för bra på att utnyttja motsättningarna för egen politisk vinning för att axla den manteln. När en vit konstnär målade en tavla av president Zuma där presidentens könsorgan syntes, ropade partiets generalsekreterare Gwede Mantashe åt människohoparna: ”De hatar oss lika mycket som de gjorde under apartheid!” Generalsekreterarens ord följdes av starkt jubel.

Sådant här tänder för en kort stund en patriotisk glöd bland de fattiga svarta gatuförsäljarna, men längre än så går det inte. De återvänder hungriga till sina kalla hem om vintern, och vintern kan vara hård på sydspetsen av Afrika.

Samtidigt funderar man hur det kommer att gå med de ungdomliga drömmar och aspirationer som delas av aktivisten Tshekiso Molohlanyi som nyligen skrev i tidningen Sunday Times:

”Många sydafrikanska ungdomar söker fortfarande efter en ny identitet. De vill inte identifieras som apartheids arvtagare, men som skapare av framtiden.”

Johannes Myburgh
Övers. Daniel Lindblom