Etikettarkiv: Jakobstad

Kännspak sundsk berättarglädje med svärta

I andra delen av Lars Sunds planerade romantrilogi om Jakobstad, Österbotten och Finlands moderna historia, Där musiken började, har bomskötaren från Tre systrar och en berättare lämnat över stafettpinnen till en annan namnlös berättare. Liksom den tidigare berättaren tar den nya plats i berättelsen från en betraktelseposition litet vid sidan om; han är en något vanställd utböling i samhället, betraktad som paria om han överhuvudtaget blir sedd – vilket han oftast inte blir. Efter en olycka i barndomen sitter en skärva fast i ena ögat på honom, ”en skavande, vass skärva som bryter sönder synbilden och gör det möjligt för mig att se in i människors huvuden. Även annat hjälper mig skärvan att se: det förflutna och de döda, och ibland glimtar av framtiden”. Där bomskötaren hade sin allseende kråka till hjälp, är vår nye berättares ciceron vålnaden av tonsättaren, plåtslagaren och den hängivna cyklisten Odin Sikström.

En kortare redogörelse som denna är på sin plats, eftersom Lars Sunds intrikata lekar med berättaren och dennes villkor hör till författarskapets mest framstående kännetecken. Sunds romanbyggen är gedigna skapelser, och själva grunden är en trovärdig – låt vara inte alltid inom fiktionen helt sanningsenlig – berättarröst. Mycken möda läggs på att komma runt berättandets problem och realismens gränser, och inte sällan rör sig Sunds berättare på flera narrativa nivåer i ett och samma verk, både intra- och extradiegetiskt.

Där musiken började tar symboliskt nog avstamp i en händelse som markerar ett slags slut på den era som skildras i romanen: rivningen av Bankhuset med Terazzos hörn som utgjorde navet för ungdomslivet i Jakobstad under 60-, 70- och 80-talen. Inför rivningen anordnar de som var unga då en välbesökt nostalgiträff, och kvällen får minnets slussportar att öppnas hos berättaren. På Terrazzo satt Alf Holm, sedermera internationellt erkänd tonsättare, här satt systrarna Schalin, Neppe, Bambi och Hajje, och här satt många andra, vänner och bekanta, ja de flesta av dem som utgjorde ”den första generationens tonåringar” i staden; de drack kaffe och öl, pratade och lyssnade på musik.

Det är framför allt Alf (vars biografi i vissa avseenden minner om författarens) och hans generationskamrater vi får följa i romanen, som tar vid i början av 60-talet där Tre systrar och en berättare slutar och leder oss fram till slutet av 80-talet. Föräldragenerationen, som stod i fokus i förra boken, lever dock kvar i blickfånget i hög grad; som efternamnen skvallrar om är Alf son till Ulla och Elis Holm, medan systrarna Schalin är Maggi och Görans döttrar. Också Iris Myllymäki, den kanske mest fascinerande av de ”tre systrarna”, får fortsatt plats i persongalleriet, men tilldelas tråkigt nog en mera undanskymd roll här – kanske för att hon saknar en avkomma som kan hjälpa till att föra berättelsen vidare?

Här märks också flera trådar till Sunds tidigare romaner; exempelvis är familjen Holm bördig från Siklax och dess romantrilogi, och Eki Bergman, berättare i debutromanen Natten är ännu ung (1975), återfinns naturligtvis med gänget på Terrazzo.

Där musiken började är en stor roman med många bottnar; den handlar om att växa upp i en cellulosadoftande småstad, om musik, om att vara tonåring och revoltera mot normerna och de trånga rummen, om att bli vuxen, våga testa sina vingar och frigöra sig från alltför överbeskyddande föräldrar. Den handlar om vänskap och utanförskap, om kärlek och brist på kärlek, om äkta lycka och spelad glädje, om sorg och förluster, om fasader som till slut rämnar. Den handlar om fäder som går sönder inombords men inte förmår uttrycka det med ord utan tar till våld, om mödrar som älskar för starkt, den handlar om klassresor och klasskillnader, borgarklass och arbetarklass – ja, Sund förmår som vanligt skriva fram fullödiga livsöden i sitt litterära universum.

Möjligen är svärtan och sorgen mer framträdande än tidigare, kanske är det dialektala något nedtonat, men berättarglädjen och humorn lyser lika starkt som vanligt; Sund är och förblir den finlandssvenska litteraturens stora humorist, och i fråga om finurligt bildspråk torde han ha få övermän och -kvinnor i den svenskspråkiga prosan – så här sinnrikt beskriver till exempel berättaren sin tondövhet:  ”En vanlig gråsten i skogen är mer musikalisk än jag. Det växer tjock mossa i mina öron. Spjällen i hörselgångarna är igensatta. En kåt frass i mars jamar och skriker vackrare än jag sjunger […].”

Under läsningens gång händer det att jag får intrycket att trådar påbörjas utan att avslutas, att berättaren förvillar sig på de mångtaliga skrönornas krokiga stigar, men just när man tror att berättaren hamnat helt ur kurs tar han upp tråden igen och styr in på berättelsens allfarväg. Och utvikningarna och omtagningarna är, påtalar berättaren, ”helt i enlighet med det symfoniska upplägg jag försöker ge min berättelse, där olika teman ljuder, flätas in i varandra, ersätts av nya teman och så småningom tas upp igen”. Lars Sund – och hans berättare – har för det mesta full kontroll över romankonstruktionens form med dess många tentakler – bara vid något enstaka tillfälle händer det att berättaren upprepar sig utan att medelst en självreflexiv kommentar visa medvetenhet om det.

Däremot är korrekturläsningen tyvärr utförd med allt annat än full kontroll. Det är trist att behöva ta upp det i recension efter recension av böcker från finlandssvenska förlag, men här går det verkligen inte att blunda; det handlar om alltför många, ofta uppenbara och väl synliga korrekturfel, som felaktiga radbrytningar, fula och inkorrekta avstavningar, vanliga stavfel, ord som saknas, mellanslag före interpunktion, kommatecken i stället för punkt, och så vidare. Något enstaka korrekturfel slinker allt som oftast med hur noga man än är, det vet jag själv som korrekturläsare, men det här är inte okej. Betalar man över trettio euro i bokhandeln måste man kunna förvänta sig att produkten åtminstone är nöjaktigt kvalitetsgranskad. Recensenter får ju sina recensionsexemplar gratis, vem är han att gnälla? tänker kanske någon. Just i det här fallet försvann mitt exemplar mystiskt under en svensexa i Lund, varpå jag tvingades gå till bokhandeln då skammen förbjöd mig att tigga till mig ett nytt ex från förlaget. Men det har ju mindre betydelse i sammanhanget; mitt klander är härvidlag allmänt syftande.

Det handlar sist och slutligen ändå om smärre revor i ytskiktet. På det stora hela är Där musiken tystnar en både gedigen och mångfacetterad romankonstruktion där man gärna vistas, byggd som den är av kännspak sundsk berättarglädje. Jag ser redan fram emot trilogins avslutande del.    

Tomi Riitamaa

Lars Sund:
Där musiken började
Förlaget, 2018

Författare behöver fler finländska fristäder

Lisen Sundqvist
Lisen Sundqvist.
Eftersom jag hör till den stora del av mänskligheten som har svårt att säga nej blev jag för några år sedan involverad i planeringen av det som skulle bli en paneldiskussion kring författarfristäder. Som vanligt blev det kanske lite mer jobb än väntat, och i mars 2016 stod jag på scenen i Campus Allegros Rotunda i Jakobstad – med nästan lika mycket folk i panelen som i publiken – och modererade en diskussion om Jakobstad som eventuell fristad för författare i framtiden. Sedan dess är inget sig riktigt likt.

Vad jag visste om så kallade Safe Havens och ICORN (International Cities of Refuge Network) innan detta kunde sammanfattas i två ord: inte mycket. Så jag läste på om ICORN och efter en rätt lång diskussion med bland andra författarna Hassan Blasim och Philip Teir, den palestinske musikern Jowan Safadi och Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile och Safe Haven Helsinki, stod det klart åtminstone för mig att det här är den väg Jakobstad ska gå.

ICORN grundades 2006 efter att International Writers Parliament gått i graven av ekonomiska orsaker 2004, tillsammans med IPW:s första nätverk för fristäder International Network of Cities of Asylum. ICORN fortsätter arbetet med att erbjuda förföljda författare, musiker och konstnärer möjlighet att få skydd och kunna fortsätta arbeta. ICORN har vuxit framför allt i de skandinaviska länderna. Glädjande nog har också många mindre orter, speciellt i Norge, sett det som viktigt att på det här sättet engagera sig i människorättsfrågor.

Helsingfors blev första stad i Finland att ansluta sig till ICORN, i mars 2018. Om vi ser hur det ser ut i Sverige kan vi konstatera att vi har en del att göra i Finland; Sverige har 25 fristäder, bland annat förutom de givna Stockholm, Göteborg och Malmö, också ett band av fristäder som finns utspridda längs med den norra kusten, på andra sidan viken från Jakobstad. Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå är alla medlemmar i ICORN och därmed kan man ju undra varför vi på andra sidan Bottenviken inte kunde plocka upp stafettpinnen därifrån? Ja, det är som ryktet förtäljer: vi österbottningar blickar gärna västerut.

Under de år jag jobbat på att Jakobstad ska läggas till listan på Safe Havens har jag bland annat haft nöjet (nej, jag är inte ironisk) att ta mig till Marinkasernsgatan och Utrikesministeriets enhet för politiska frågor om mänskliga rättigheter och prata om fristadsprojektet med dem. Förutom processen med att mangla denna fråga genom det kommunala beslutsfattandet, som tar tid, gäller det också att lösa frågan om hur vi i det fall att Jakobstad blir fristad ska lösa frågan om hur en författare, var den nu än kommer ifrån, ska få visum och uppehållstillstånd för en tvåårsperiod. Denna process involverar som vi vet även Migri, som under vår nuvarande regering skippat humanitära skäl som grund för asyl, bland annat.

Författare och journalister som lever i länder i konflikt är fortfarande villebråd för totalitära regimer. Hårdrockare från Iran, somaliska serietecknare, kurdiska konstnärer och filmregissörer från Zimbabwe är det också. Mänskliga rättigheter står inte högt i kurs idag och ICORN är en av de organisationer som verkar för att upprätthålla och stärka dem. Och det är ingen slump att ett citat av Anna Politkovskaja (bilden) som mördades samma år ICORN kom till står som en påminnelse om denna verklighet på ICORN:s webbsidor: ”We survive under great difficulties. And sometimes we do not survive.”

Lisen Sundqvist 
är kulturhjon och lokalpolitiker

Jakobstad vill bli fristad

Helsingfors blir i år som första stad i Finland en del av det internationella nätverket ICORN som verkar för att ge skydd åt förföljda författare, musiker och konstnärer. Mycket talar för att Jakobstad följer i spåren.

ICORN, The International Cities of Refuge Network, är en fristående organisation med över 60 medlemsstäder och -regioner i Europa och Nordamerika. Verksamheten har funnits sedan 2006 och syftet är att erbjuda förföljda kulturutövare fristad under två år.

I Sverige är ett 20-tal städer och regioner medlemmar. Finland har hittills varit utan representation i nätverket, även om arbetet med att skapa fristäder har pågått i Helsingfors inom andra ramar under flera år.

Det kommunala projektet Kulturell Mångfald i Jakobstad hade i maj sitt slutseminarium. En av de frågor som projektkoordinator Lisen Sundqvist arbetat med är den om att låta Jakobstad bli en del av ICORN. Idén väcktes för två år sedan av författarna Lars Sund och Philip Teir, och under slutseminariet diskuterades möjligheten bland annat i form av en paneldebatt av en rad gäster. En av dem var Marita Muukkonen, medgrundare till Perpetuum Mobile rf som via Artist at risk erbjuder fristäder i Helsingfors och många andra platser i Europa. Sedan 2014 har gäster regelbundet bott på Sveaborg med stöd av kulturförvaltningen i Helsingfors. 

– Det har gått till så att vi anställt våra gäster med minimi-inkomst under ett år, säger Muukkonen.

Hon gläds åt att Helsingfors blir en del av ICORN. Det är resultatet av långt arbete.

– Tjänstemännen sa först nej. Men politikerna har förstått att det ger något till Helsingfors som stad att vara en del av det här, säger hon.

Man får åbäka sig en del

På plats fanns även Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige, för att berätta om vad det i praktiken innebär att erbjuda fristad. Kostnaderna får respektive kommun stå för och hur mycket man lägger är varierande.

– Men det handlar om mellan 350 000 och 500 000 kronor per år (ca 35 000-50 000 euro, red.anm) för exempelvis boende, bredband, resor och en koordinator.

Verksamheten sker utan statlig inblandning och kan vara svår att infoga i en kommunal, byråkratisk struktur.

– Det går, men man får åbäka sig en del. Det har beskrivits som att få in en elefant i ett exceldokument.

Det viktigaste att minnas är att det här inte kan jämföras med ett konstnärsresidens eller ett vistelsestipendium.

– Man erbjuder inte ett residens utan i första hand en trygg plats. Fristadskonstnären får göra vad hen vill och måste inte nödvändigtvis jobba, säger Hansson.

– Men de som kommer är ofta i en uppbyggnadsfas av sin karriär och behöver lugn för att komma vidare. Sedan händer det alltid saker när man har en kulturutövare på plats. Exempelvis var Ramy Essam från Egypten (”The voice of Tahrir”) i Helsingfors som fristadsmusiker och när han släpper ett nytt album är finländska musiker med på det. Gästerna gör också avtryck på olika sätt, som genom att delta i den allmänna debatten. När den syriske filmskaparen Issa Touma från Aleppo var här ville folk prata om vad som händer i Syrien, men han riktade lika gärna blicken hitåt och påpekade att vi i Finland har en högerregering som verkar skära ner på i princip allting, säger Muukkonen.

Karin Hansson ger också ett exempel från Malmö där Parvin Ardalan från Iran var fristadsförfattare 2010-12.

– Efter det initierade hon ett projekt, Women making history, för att berätta om invandrarkvinnor under 100 år i staden. Det resulterade bland annat i boken Women making herstory.

Moderatorn Jeanette Östman, Marita Muukkonen från Perpetuum Mobile rf och Karin Hansson, nationell samordnare för ICORN i Sverige.

Kostnaderna inte ett problem

En av debattens åhörare frågar om man med en enda mening kan motivera att Jakobstad borde gå med i ICORN med tanke på att politiker sällan har tid att lyssna på långa förklaringar och ofta vill veta vad som är mervärdet. Panelen menar att man som politiker måste hitta svaret på det inom sig själv, att det handlar om humanitet och att det inte går att sälja.

– Vi måste välja att hjälpa, om inte den viljan finns inom politiken, vad finns då där? Frågar sig Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN som tillsammans med bland andra Finlands konstnärs- och musikerförbund är del av Artist at risk-arbetet i Helsingfors.

För Kulturell Mångfalds projektkoordinator Lisen Sundqvist var det delvis denna fråga som fick henne att också engagera sig politiskt. Sedan kommunalvalet förra året representerar hon Vänsterförbundet i kommunpolitiken.

– Jag tänkte att man borde kunna få det här att hända genom politiskt arbete. I mina ögon är Jakobstad en perfekt stad att vara värd för någon i behov av det. Vi har ett starkt teater- och musikliv och för att vara i Finland ett bra flyktingarbete. En enda person kan göra stor skillnad när hen berättar om sina erfarenheter. Förhoppningsvis kan det fungera som ögonöppnare. Folk från andra platser i världen blir ofta ansiktslösa och osynliga för allmänheten, säger hon.

I Jakobstad har frågan behandlats i politiska nämnder och tidsplanen är att staden ska ansöka om medlemsskap i ICORN i början av 2019. Panelisterna tror att det är en attitydfråga om tankarna blir verklighet. Kostnaderna borde inte vara ett problem.

– Politikerna är positiva. Det känns som att vi börjar förstå strukturerna och verkligen tro på det här. Även om Jakobstad blir fristaden tror jag att vi måste samarbeta regionalt om det här, säger Maria-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad.

– Som jag ser det vore det naturligt. Det finns en egen själ och en humanitet i den här trakten. Nu är det nästan 40 år sedan jag bodde i Nykarleby, men ju längre tiden går desto mer ser jag mig själv som just Nykarlebybo, säger Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

På översta bilden  Baran Caginli, kurdisk artist at risk-konstnär I Helsingfors, Johanna Sillanpää, styrelseledamot i finska PEN, Marja-Leena Pitkäaho, kultursekreterare i Jakobstad och Peter Sandström, ordförande i Finlands svenska författareförening.

Text & Foto Pär Jonasson

  

  

Henriksson försvarar nedskärningspolitiken

Regeringen har sparat på fel ställen, anser Sfp:s nya ordförande Anna-Maja Henriksson. Men statsskulden måste i något skede betalas, säger hon. Partiets nya ledare visar sig också vara en teknikoptimist, som anser att samhällets automatisering inte ska ses som ett hot utan som en möjlighet till helt nya typer av jobb.

Det är inte så att jag vaknar på morgonen och har fjärilar i magen, säger Anna-Maja Henriksson som haft två månader på sig att vänja sig vid att vara ordförande för Svenska folkpartiet.

Sfp:s ordförandeval föregicks av nyhetsbomben att Carl Haglund lämnade politiken och inte ställde upp för omval. När kandidatlistan var klar var valet av ordförande snarast en formalitet. Av partiets höjdare var det endast Anna-Maja Henriksson som ställde sig till förfogande, och jämfört med henne var utmanarna Anders Adlercreutz och Ida Schauman lättviktare, så utgången var klar långt innan partikongressen i början av juni. Förutom arbete som bankjurist har vicehäradshövdingen Henriksson bakom sig 20 år som medlem i Jakobstads stadsfullmäktige, 9 år som riksdagsledamot och fyra år som justitieminister, samt ordförande för Finlands svenska folkting.

– Jag känner mig nog bekväm i uppgiften, men visst har ordförande en lite annan roll. Det är viktigt att det förs dialog med partifältet, men i slutändan är det ju partiordförande som axlar det yttersta ansvaret, och ordföranden är också partiets ansikte utåt.

Framför allt poängterar Henriksson ordförandens plikt att inte bara föra en diskussion med fältet, utan att verkligen lyssna på vad partimedlemmarna, väljarna ”och de som ännu inte röstar på Sfp” har att säga.

Jag träffar Henriksson på en idyllisk cafégård i utkanten av Skata, Jakobstads gamla trähusområde. Här firar hon sin semester – en semester som avbrutits av bland annat dotterns flyttbestyr och kuppförsöket i Turkiet. Med 52-åriga Henriksson har partiet igen fått en ordförande från Österbotten efter en paus på 18 år, den senaste var Ole Norrback som styrde partiet mellan 1990 och 1998. Vidare är hon partiets första kvinnliga ordförande, vilket betyder att Sfp nu har lämnat Samlingspartiet och Sannfinländarna bakom sig som de riksdagspartier vars samtliga ordförande varit män. En annan nyhet är naturligtvis att Sfp i dag sitter i opposition för första gången sedan 1979.

– Oppositionsrollen är ny, medger Henriksson, men säger att partiet långsamt lyckats arbeta sig in i den.

– Redan i vintras tyckte jag att rollen kändes ganska bekväm, även om vi får fortsätta att fila på den.

Då det gäller värdefrågor har De Gröna, Vänsterförbundet och Sfp för det mesta varit på samma linje, säger Henriksson, och lyfter speciellt fram diskussionen kring rasismen i samhället som en där de tre partierna hittat en gemensam melodi.

– Socialdemokraterna har däremot varit överrasknande tysta i rasism- och invandringsdiskussionen. Kanske de hoppas på att kunna locka de väljare som hoppar av Sannfinländarna. Och Kristdemokraterna har ju också en lite egen linje i fråga invandring.

Pragmatiskt parti

Sfp kallar sig inte för ett högerparti, utan för ett liberalt borgerligt parti. Åtminstone imagemässigt tog partiet ett steg till höger då Carl Haglund valdes till ordförande 2012, och Anna-Maja Henriksson brukar placeras närmare den politiska mitten. Själv ser hon inte så dramatiskt på den påstådda högersvängen under Haglund.

– Själv tillstår ju Haglund inte att han skulle vara speciellt långt till höger, och jag tycker inte att partiets politik heller tog något jättekliv högerut under hans ordförandeskap. Det är ett liberalt parti, och jag tycker nu inte att vi är så hemskt långt till höger om mitten, och åtminstone inte längre högerut än Samlingspartiet.

– Men sedan är ju alla ordförande olika personligheter, och det formar också hur man ser på politiken. Min far dog tidigt och min mor blev ensam med sju syskon, så i praktiken har jag vuxit upp i en ensamförsörjarfamilj – och det var inte alltid så lätt. Det är klart att det påverkar hur jag ser på politik, och till exempel socialfrågor har alltid varit väldigt viktiga för mig.

Haglund gjorde sig känd som en ivrig Natoförespråkare, och var den första försvarsminister som öppet uttalade sig för ett Natomedlemskap. Svenska folkpartiet är också det enda parti i Finland vid sidan om Samlingspartiet som officiellt tagit ställning för Nato, enligt en skrivelse från partidagen i år. Det är helt i linje med partiets majoritet. Enligt en analys av Helsingin Sanomats valmaskin är Sfp det näst Natovänligaste partiet efter Samlingspartiet, utgående från hur partiernas riksdagsvalskandidater svarade inför valet 2015. 63 procent av Sfp:s kandidater stödde ett Natomedlemskap, siffran för Samlingspartiets kandidater var 90. De båda partierna var helt i en klass för sig. På ”tredje plats” kom Kristdemokraterna med 23 procent, och därefter De Gröna med 13. För Centern och Sdp låg stödet för ett medlemskap på kring 6–7 procent, och för Vänsterförbundet på 2 procent.

Henriksson verkar överraskad av det stora gapet till de andra partierna, men försäkrar att skrivelsen inte betyder att Sfp anser att Finland nu genast borde ansluta sig, utan på lång sikt.

– Sfp är ett pragmatiskt parti, och vi inser att vi i längden inte klarar oss ensamma.

Inga gratis pengar

Under sin oppositionstid har Svenska folkpartiet varit högljudda kritiker av regeringens sparpolitik, men mer i fråga om var man sparat än om att man sparat. Framför allt har partiet tydligt motsatt sig nedskärningarna i utbildningen och utvecklingsbiståndet, och tog också initiativ till en interpellation om regeringens utbildningspolitik. Däremot stöder Sfp nedskärningspolitiken i sig – även om Henriksson inte vill kalla det för nedskärningspolitik, utan hellre talar om att få budgeten i balans. Sedan drar hon den klassiska jämförelsen med ett privathushåll – man kan inte leva över sina tillgångar i sin privata ekonomi – men tillägger ändå att ”en statsbudget ju förstås inte fungerar riktigt som en privatekonomi”.

– Ingen statsskuld kommer ju knappast någonsin att bli återbetalad i sin helhet. Men det är ändå klart att vi inte kan fortsätta ta lån i samma takt som vi gjort de senaste åren, vi kan inte lämna den bördan på våra barn.

Jag frågar hur Henriksson ser på den allt bredare konsensusen om att åtstramningspolitik och nyliberal ekonomisk politik leder till en nedåtgående spiral, men den frågan fintar hon snyggt bort tack vare min luddiga formulering. Hursomhelst är det här en av de grundläggande frågor där Sfp och vänsterpartierna, i synnerhet Vänsterförbundet, går skilda vägar. Däremot möts de i enigheten om att arbete ska vara den drivande kraften för välfärden. Henriksson är ingen vän av villkorslös basinkomst, utan anser att en en reform av grundtryggheten ska ha sporrande element.

– Vi kan inte ha ett sådant system att unga människor blir vana vid att det ramlar in en summa pengar på deras konton oberoende av vad de gör.

Risken är enligt Henriksson stor att folk antingen passiveras eller lockas till att missbruka systemet om ingen motprestation krävs. Hon ställer sig ändå positiv till regeringens planerade försök med basinkomst, om den minskar på flitfällorna och byråkratin.

Anställes: matkasseplanerare

Det finns en gren bland samhällsforskare och -tyckare som menar att det utopistiska målet med full sysselsättning i själva verket hindrar oss från att anpassa vårt ekonomiska system till en verklighet där utbud och efterfrågan på arbete aldrig mer kommer att mötas. Enligt vissa samhällsfilosofer borde vi i stället förbereda oss på det ”arbetslösa samhället”, eller åtminstone ett samhälle där man kan bidra till systemet som en fullvärdig medborgare utan att ha ett arbete. Grundtanken är att samhällets effektivering och automatisering, i kombination med en allt längre livslängd och befolkningsökning, gör att normen tvunget kommer att bli att man inte har ett heltidsjobb som man livnär sig på. Detta skulle i så fall kräva en helt ny sorts fördelningspolitik. Den framtidsvisionen ger Henriksson inte mycket för.

– Men jag tror att arbetet kommer att förändra karaktär. Det är sant att effektivering och automatisering minskar på vissa manuella arbeten, men den skapar också helt nya arbeten som vi inte ens kan föreställa oss i dag.

Dels kommer all den nya tekniken att behöva folk som upprätthåller den, men den i sig kommer också att skapa alldeles nya nischer, speciellt inom tjänstesektorn, menar hon.

– I framtiden finns det säkert någon som till exempel planerar vad jag ska ha i min matkasse som jag kan beställa på min surfplatta.

Skrämmande samhällsströmningar

När jag börjar diskutera framtidsvisioner går Henriksson i stället in på mer aktuella, men lika breda, världsfrågor, som det amerikanska presidentvalet, kuppförsöker i Turkiet, polariseringen i samhället, flyktingsituationen och rasismen. Läget i Europa och världen finner hon rätt och slätt kusligt. Hon är inte heller den första att jämföra stämingarna i samhället med de på 1930-talet.

– Radikalisering, vare sig den kommer från höger eller vänster, är aldrig bra. Om man ser på historien, så visar den att vi ofta måste nå riktigt ner i botten innan det sker en vändning. Man skulle ju hoppas att folk tycker att vi är där nu, så att det inte går ännu längre.

Text & foto: Janne Wass

Kampen om de gemensamma stadsrummen

I många städer i Finland är centrala torg och mötesplatser under förändring. De för Finland så typiska betongöknarna breder ut sig då folk ska lockas till köpcentrum eller andra kommersiella rum, på bekostnad av den sociala urbana miljön.

Våren 2015 revs bankgården invid torget på Jakobstads norra- sida. Byggnaden inhyste bland annat det mytomspunna Terazzo-hörnet som till exempel figurerat i Lars Sunds ungdomsskildring Natten är ännu ung från 1974.

På samma plats byggs för tillfället ett nytt hus, HAB-huset, som ska rymma två våningar butikslokaler och två våningar lägenheter. Bland annat klädkedjan Hennes och Mauritz väntas etablera sig i huset lagom till årets julhandel.

En av dem som ifrågasatt om den här typen av nybygge är rätt väg att gå är den lokala arkitekten Ann-Charlotte Hästö som var med och arrangerade en nostalgikväll före rivningen för att ta avsked av bankhuset och den kultur som försiggått kring kvarteret, alltså gaturallyt.

– Jakobstad kan inte konkurrera genom de stora affärskedjorna. Det är småskaligheten vi borde marknadsföra och själva inse att den är ett varumärke för vår region, menar hon.

Den som besöker Jakobstad måste få en annan upplevelse än hen får i till exempel grannstaden Karleby. Centrum är litet och består av många mindre hus och butiker, en kontext som bättre borde beaktas.

– Centrumplanens grundproblematik är att vi inte själva vet vad vi vill. Jakobstad är ingen typisk finländsk stad och då kan man inte heller tänka typiskt finländskt i stadsplaneringen.

Just nu består stadens torg huvudsakligen av en grop där en parkeringsgrotta anläggs. Planerna för hur den markyta som småningom utgör grottans tak ska se ut får inte bara Hästö att tveka. De medborgarkommentarer som kommit in efterlyser i flera fall ett grönt, mysigt torg som kan fungera som samlingsplats.

– Som planerna nu ser ut är känslan mer en öppen åker, som en sergelplatta. Det fungerar inte som plattform för en intim atmosfär, säger Hästö som gärna sett att torget inte skulle kännas så stort.

Blomlådor = lummigt

Stadsstyrelsens ordförande Peter Boström från Svenska folkpartiet ser ändå ingen stenöken framför sig när det nya torget kommer på tal. Han nämner att en minisaluhall på torget inte är en omöjlighet i framtiden.

– Torget är ju varken större eller mindre nu än det varit tidigare. Växtlighet och lummighet kan ordnas på flera sätt med olika blomsterarrangemang, till exempel genom att lådor flyttas dit.

När det gäller nybygget där bankgården en gång stod var bland andra stadsplanearkitekt Pekka Elomaa inne på samma linje som Ann-Charlott Hästö. Han hade föredragit en mer småskalig byggnad än den som nu är under uppförande.

– Själva huskroppen som sådan är ett resultat av kompromisser i både volym och höjd. Ursprungligen fanns ett våningsplan till. För att få ekonomi i det hela ville byggherren så klart ha så mycket byggvolym som möjligt, säger Boström.

Han menar också att det ena inte behöver utesluta det andra gällande större kedjors etableringar och bevarandet av den intima småstadskaraktären.

– Tvärtom ska det byggas vidare. Hennes och Mauritz finns ju i nästan varje by nu för tiden, och det är en bra grej att de etablerar sig i Jakobstad. Det måste finnas dragplåster, och den underjordiska parkeringen ökar tillgängligheten.

Oklarheter i Åbo

Även i Åbo har en parkeringshall under salutorget länge varit aktuell. Vänsterförbundets Li Andersson har följt ärendet som kommunalpolitiker och beskriver det som en riktig långkörare.

– Redan 2008 samlades namn in för en folkomröstning om huruvida torgparkeringen skulle byggas eller inte. Det var så mycket som sju och en halv procent av de röstberättigade i Åbo som skrev under, men tyvärr valde fullmäktige att inte behandla frågan.

De omröstningar som legat bakom att planerna framskridit har aldrig avgjorts med någon stor politisk majoritet.

– Ofta har det handlat om en rösts övervikt för att komma vidare.

I slutet av maj tog frågan ett stort kliv framåt, så hyresavtalet mellan staden och Turun toriparkki Oy, som ska bygga parkeringen, godkändes i Åbo stadsfullmäktige, trots högljudd kritik om att överenskommelsen ger företaget för stora friheter och för lite ansvar.

– Mycket är oklart när det kommer till hur ansvarsfördelningen ska se ut. Det finns ingen konkret kostnadsplan för projektet. Det privata företaget säger sig vilja betala allt, men det finns ganska få exempel på projekt av det här slaget som klarat sig helt utan offentliga resurser. Vad händer om företaget går i konkurs under byggnadsprocessen, frågar sig Andersson.

– Dessutom finns redan en bergsparkering i närheten, men dörrarna därifrån leder in till ett annat varuhus än Turun toriparkki Oy skulle vilja. Delägarna har intressen i fastigheter runt omkring torget.

Ett annat huvudsakligt argument mot torgparkeringen är att det inte behövs mer privatbilism i Åbo centrum.

– Många röster har höjts för att området runt torget borde bli mer som åstransen och anpassas mer för gångtrafikanter och cyklister.

Sociala betongkullar

Där det i tiderna fanns ett busstationstorg bakom Glaspalatset i Helsingfors är det underjordiska bygget redan i gång. I början av 2018 räknar Konstsamfundet, som investerar uppåt 50 miljoner euro i projektet, med att det nya museet Amos Rex ska öppnas. Den skyddade funkisbyggnaden Glaspalatset, som ägs av ett fastighetsbolag där Konstsamfundet står för 70 procent och staden 30 procent, renoveras och affärer och restauranger beräknas kunna öppna igen i början av 2017.

För det torg som ska tjäna som det nya museets tak har arkitektbyrån JKMM tagit fram ritningarna.

– Vår tanke har varit ett stadstorg för kulturevenemang, konstutställningar och uteserveringar, säger Freja Ståhlberg-Aalto, projektarkitekt för Amos Rex.

Centralt för torget blir tre kullar i betong. Meningen är att de ska bilda landskap där människor kan mötas. Samtidigt bildar kullarna kupoler i utställningsrummen inunder.

– Det ska finnas takfönster på kullarna. På det sättet bildar de en kontakt mellan torget och museet. Ytan runtomkring kullarna blir i asfalt.

– Det är som ett minne av tiden när det var ett öppet fält med parkeringsplatser för bussar. Det gamla ytmaterialet respekteras.

Under sommaren 2015 höjde krögarna på Mbar och Restaurang Glaspalatset sina röster för att få behålla uteserveringarna som de är även efter det att det nya museet öppnar. De var oroliga för att man utan fasta konstruktioner inte skulle kunna servera lika många gäster som förut. De stora uteserveringarna i stadens absoluta centrum är några av de få som kan njuta av sol under nästan hela dagen, och som trots det centrala läget inte störs av trafikbuller, och är alltså redan i nuläget fullsatta nästan dagligen under somrarna. Krögarna hävdar att de fasta konstruktionerna som de haft tillfälliga byggnadslov för krävs för att klara av den folkmängd som tidigare trivts på terasserna.

– Det är ett missförstånd att det inte över huvud taget skulle finnas uteserveringar på torget, men beskedet från stadsplaneringskontoret var att man inte ville ha fasta konstruktioner på platsen. Det reagerade de tidigare krögarna på som om de skulle drivas bort därifrån, säger Henrik Johansson, vd för Fastighets AB Glaspalatset.

Om det blir samma krögare som serverar på torget som förut är i nuläget oklart.

Tydlig trend

Lina Olsson är forskare och universitetslektor vid Centrum för urbana studier vid Malmö högskola. Enligt henne är det en internationell trend att låta privata näringsidkare ta över förvaltningen av i grunden offentliga miljöer, inte minst torg.

– Med tiden överförs också kontrollen till dem, vilket kan medföra att rummet i någon mån blir mindre offentligt. Näringsidkarna vill gärna promota miljön så att den är i samklangs med kommersiella intressen och avvisar hemlösa och på andra sätt marginaliserade individer som inte passar in i den konfliktfria och behagliga norm man skapar.

I Sverige, eller för den delen Finland, är den här trenden inte lika tydlig som i många andra länder.

– Men det finns tendenser på vissa ställen. Här i Malmö finns köpcentrum som har egna säkerhetsvakter. Jag har sett att de verkar även på gatan utanför byggnaden där de inte har någon rättslig grund att utföra sitt arbete.

När det gäller de underjordiska parkeringsgaragen tycker Olsson att det finns både för- och nackdelar.

– När parkeringarna är knutna till köpcentra uppmuntras ett suburbant sätt att förhålla sig till staden. Man går direkt till butikerna utan att över huvud taget röra sig utomhus.

Men att torgen blir bilfria har positiva sidor.

– Det typiska för mindre städer är ju många gånger att torget är en parkeringsplats, egentligen en privatisering i och med att det ger rum åt privatbilismen. När det inte längre är så kan torget tas i anspråk för andra aktiviteter.

Pär Jonasson