Etikettarkiv: Jämställdhet

Kelgrisarnas sammansvärjning

Majgull Axelsson föreslog ”Kelgrisarnas sammansvärjning” som titel för sin senaste roman. Förlaget tyckte det var för krångligt, så titeln blev ”Mitt liv och ditt”. Ny Tid träffade författaren under bokmässan i Göteborg.

Kelgrisarna tog Axelsson från ett tal om folkhemmet som Per-Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och senare statsminister, höll 1928: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

– Styvbarn fanns det i alla fall. Men vi osynliggjorde dem, säger Axelsson.

I Mitt liv och ditt berättar Majgull Axelsson om några av folkhemmets styvbarn, nämligen personer med utvecklingsstörning. Många av dem levde långa tider på de institutioner som kallades ”anstalter för sinnesslöa” – och de var inga bra platser.

– Det var oerhört mycket stryk och tvångströjor där, säger Axelsson.

Huvudperson i Mitt liv och ditt är Märit, i romanens nutid en kvinna som firar sin 70-årsdag, men ett barn och en ung kvinna i de delar av boken som utspelar sig på femtio- och sextiotalet.

Märits äldre bror Lars har en intellektuell funktionsnedsättning, han talar nästan inte alls och har svårt att få kontakt med mänskor. Men mamman har bestämt att Lars ska bo kvar hemma, även om det gör hennes egen vardag tung. Hon är närståendevårdare innan begreppet eller någon form av stöd för sådana finns.

Det ökända Vipeholm

Då mamman oväntat dör placeras Lars på Vipeholm, en anstalt i Lund.

– Vipeholm är ökänt för att det begicks så många övergrepp där, berättar Axelsson.

Som en del av sin research för boken pratade hon med den första psykolog som anställdes på Vipeholm 1964. Hon berättade om ett motstånd från läkarnas sida mot att låta patienterna få undervisning och övning. I stället för att försöka aktivera de intagna arbetade man för att dämpa och lugna dem, man såg en ständig risk för att de skulle vara våldsamma.

– Personalen var nog våldsammare än patienterna.

Fram till början av sextiotalet anställdes främst män på anstalterna, vilket Axelsson ser som en del av problemet.

– Många av dem var gamla militärer. De fick bara några dagars utbildning, och jag tror att de var rädda för patienterna. Och om man är rädd och karl, vad gör man? Jo, man slåss.

Den dagliga verksamheten, åtminstone på vuxenavdelningarna, gick ut på att patienterna skulle sitta på  stolar i korridorerna. Och de yngsta på vuxenavdelningarna var i tolvårsåldern.

– Tänk er 12–13-åriga killar som tvingas sitta på en stol hela dagen. Jag hade blivit våldsam! säger Axelsson.

Sopade under mattan

Axelsson säger att hon i researchen för den här boken inte haft tillgång till lika mycket material som för sin förra bok, Jag heter inte Miriam, som kom ut 2014. Den boken handlar om en romsk flicka som sitter i nazisternas läger under andra världskriget.

– Jag beundrar Tysklands sätt att hantera sin hemska historia, säger Axelsson.

– I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att idealisera folkhemmet. Vi har haft en förmåga att sopa problemen under mattan. Vi låtsas att de människor som led under den här epoken inte led, att de inte ens existerade.

Norrköping 1968

När jag frågar Majgull Axelsson hur det här bokprojektet började går hon längre tillbaka i tiden än jag väntat. Kanske inte så att hon har planerat just den här romanen, men på ett sätt började det hela med några människor hon mötte 1968.

  Jag hade börjat jobba som reporter i Norrköping, och vi på tidningen fick reda på att det fanns en läkare på BB som sade till föräldrar som fick ett barn med någon funktionsnedsättning att lämna barnet ifrån sig. Gå hem och gör ett nytt, sade han.

Efter den första artikeln blev tidningen kontaktad av ett stort antal föräldrar.

– Det fanns en familj där sonen hade klumpfot. Det enda han behövde var en ortopedisk sko, men den här läkaren hade dömt ut honom.

Vid samma tid öppnade FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning) ett dagcenter för unga med funktionsnedsättning i staden. Axelsson var där som reporter den första dagen.

– Jag minns en kille i min egen ålder, han var så blyg att han inte vågade prata med mig, men hans pappa berättade att det här var en ny möjlighet för honom, att han mest hade suttit hemma hittills.

Axelsson lade märke till killens kläder.

– Jag var ju ung och följde med modet – jag tyckte nog att jag var ganska piffig i kaninpäls och höga stövlar. Men den här killen var klädd som på 40-talet.

Kläderna var antagligen valda av föräldrarna.

‏– De gjorde det ju inte av elakhet, de var fast i sin tid, som vi alla är.

‏Sex månade senare stötte Axelsson på just den killen, på spårvagnen en lördag kväll.

‏– Han var klädd i en elegant blazer med vit skjorta och slips, och var helt tydligt på väg ut med sina kompisar. Där ser man med hur en människas liv kan förändras!

Två svenska romaner

Dagen innan jag intervjuar Majgull Axelsson har hon uppträtt på Göteborgs bokmässa tillsammans med Ingrid Hedström, en annan svensk författare som gett ut en roman om vanvården av personer med funktionsnedsättning i Sverige i år. Hedströms roman Gick obemärkt förbi utspelar sig tidigare, på 1930-40-talen.

– Min bok handlar om den tid då det moderna Sverige växer fram, och samtidigt växer bilden av det moderna Sverige fram, säger Hedström.

Det här är något som också Axelsson återkommer till, hur personer med funktionsnedsättning gömts undan för att de inte passat in i den bild man velat anpassa verkligheten till.

– Att man skulle värna om den nordiska rasen var inte en åsikt som vissa hade, det var den rådande diskursen, säger Hedström.

– Tanken var att individen finns till för samhället, inte samhället för individen, säger Axelsson.

Hedströms roman utgår från prästen Gösta, som bit för bit kommer till insikt om hur barn med funktionsnedsättning tas ifrån sina föräldrar och placeras på anstalter, där en oroväckande stor del av dem dör.

– Gösta är för feg och har för många egna hemligheter för att göra något åt saken, men han dokumenterar det han får reda på, säger Hedström.

Så många som dog

Hedström är känd som journalist och deckarförfattare. Hon berättar att hon gjorde research för en deckare då hon i ett arkiv stötte på sjukjournaler från anstalten Haggården. Hon tittade på den första, som berättade den tragiska historien om en ettårig pojke som dog efter några månader på Haggården. Nästa journal gällde en fyraårig flicka, också hon dog inom ett år. Och nästa, och nästa.

– Jag gick igenom alla journaler. Av 75 barn överlevde 14. Då bestämde jag att när deckaren är klar ska jag skriva om det här.

Och det gjorde hon, och i boken får man en förklaring till hur alla de här barnen dog, även om det fortfarande är förbluffade att detta kunnat hända. Många av barnen dog till exempel av epileptiska anfall.

– I dag dör nästan ingen av epileptiska anfall, och också på den tiden fanns det mediciner som fungerade, säger Hedström.

Lunginflammation och tbc var andra vanliga dödsorsaker.

– Sjukavdelningen var liten och trång, och hade inget rinnande vatten. Min research visar att överläkaren klagade på den dåliga hygienen de första åren, men sedan gav han väl upp … säger Hedström. N

Text Solveig Arle
Foto Marcus Floman

Borde vi slopa idrotten?

Axel Vikström
Axel Vikström.
En av de historier som i Sverige fått störst uppmärksamhet i svallvågorna av #metoo-kampanjen berättades av Gunilla Axén, tidigare utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet. Under sin tid på förbundet ska Axén vid upprepade tillfällen fått penisbilder med bifogade ”hälsningar” skickade till sin mobil av tre landslagsmeriterade herrspelare. Kritiken mot den sexistiska kulturen inom förbundet blev inte mindre när Lars-Åke Lagrell, som var ordförande vid tiden som trakasserierna ska ha ägt rum, gick ut i media och sade att han inte tror på Axéns historia. Och att starta en utredning såhär i efterhand bara hade varit ”dumheter”.

Att sexismen är utbredd inom idrotten är i sig inget förvånande. Idrottens fokus på den fysiska kroppen och dess prestationer gör att sexualiseringen närmast är inbyggd i dess natur. Dessutom finns det få institutioner, om någon, som fortfarande är lika besatt av att upprätthålla den binära föreställningen om att det skulle finnas två kön och att dessa måste säras på eftersom den ”manligt” konstruerade kroppen förmodas vara överlägsen den ”kvinnliga”. Redan från tidig ålder lär samhället pojkarna att de enligt idrottens darwinistiska logik är det starkare könet, vilket ingjuter ett osunt självförtroende som de sedan tar med sig in i vuxenlivet. Denna självföreställning bidrar onekligen till det sexistiska sorgespel som varje dag utspelar sig på arbetsplatser och dansgolv.

I Sverige har flertalet projekt startats för att bekämpa sexismen inom idrotten. Dessa handlar dels om att förändra värdegrunden i vad som sägs i omklädningsrum och på läktaren, dels om att höja statusen på ”damidrotten” genom ekonomiska satsningar. Men vad ingen diskuterar är om det verkligen finns någon plats för idrott i det postpatriarkala samhälle som vi kämpar för? Om inte slutmålet för feminismen egentligen borde vara att helt och hållet slopa idrotten i sin nuvarande form.

Låt mig här kasta in en armada av brasklappar. Jag vet att idrotten med sin ickeverbala kommunikation spelar en stor roll när människor från olika håll i världen kommer i kontakt med varandra. Jag vet att det finns hur många exempel som helst på kvinnor som berättat om hur idrotten gett dem bättre självkänsla. Lagsportens kollektiva natur, där individer går samman och arbetar mot ett gemensamt mål, innebor ett vackert ideal. Men frågan är om någon av de reformer som görs inom ramen för idrottens logik verkligen har potentialen att förändra dess grundläggande sexistiska struktur. Jag tänker på den amerikanska feministen Audre Lords berömda citat om att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”. Idrotten är otvivelaktigt ett patriarkalt verktyg. Och jag ställer mig tveksam till att den någonsin kan bidra till att störta systemet.

Självklart ska vi fortsätta motionera för att upprätthålla en god fysisk och mental hälsa. Jag menar inte att det i ett postpatriarkalt samhälle bör vara förbjudet att sparka fotboll tillsammans med kompisarna. Nyckeln och utmaningen ligger i att lyckas förvandla idrotten genom att tona ner tävlings- och prestationshetsen och istället fokusera mer på lek och socialt umgänge. Detta går givetvis hand i hand med att nedmontera den globala idrottsindustrin, som i dag är en av de tydligaste symbolerna för den utspårade kapitalismen.

Jag är medveten om att tankarna kring huruvida vi bör slopa idrotten kan upplevas som provocerande. Jag påstår inte heller att jag landat i någon konkret slutsats. Men vad jag hoppas är att vi framöver får se mer kritiska diskussioner kring vilken roll idrotten bör spela i ett feministiskt samhälle.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
Foto: Chad Cooper/CC/Flickr

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Arbete och patriarkat på Sodankylä

Jag är gravt beroende av filmfestivalen i Sodankylä. Det är femte året jag är där, och det är redan så att jag åker dit oavsett vilka gäster som kommer, och oavsett vilka filmer som visas. Det är liksom redan klart, att det kommer att visas små och stora pärlor och att stämningen gör det värt att åka upp. Precis som vanligt blir det fem riktigt intensiva dagar där all tid går åt till att antingen se film, planera vad man ska se härnäst eller diskutera föregående rulle. Det gäller att stiga upp okristligt tidigt, kila in en vessapaus mellan de ibland tajta filmvisningarna och så viks kanske en stund för kontemplativt häng på lunchrestaurangen Päivin kammari, som serverar kalops på dagen och förvandlas till partytillhåll på kvällen (det är något smått fantastiskt med det där haket).

Jag blir kanske förvånad över att det också i år kommit massor av folk, trots att filmregissörerna som bjudits in i år inte riktigt är så kända som de ofta varit (jag menar, ingen Jarmusch eller så i år). Men det verkar finnas många som är som mig – det är festivalen i sig som lockar. Festivalen – som i år ordnades för trettioandra gången – kan i själva verket ses som en årlig påminnelse om att det finns ett levande intresse för smal, internationell film här i Finland. Faktiskt är det till och med så att årets festival lyckas slå besökarrekord (med kring 28 000 besökare, men jag vet inte hur det där räknas). I år är dessutom vädret på topp, och myggen har inte ännu börjat svärma. Folk köar efter biljetter, tar en öl i solen/midnattssolen, eller slår sig ner med en nattmacka på de fpa-liknande stolarna i biografen Lapinsuus sakliga café. För mig är det här utan minsta tvekan den gemytligaste platsen man kan tänka sig. Precis som tidigare år är stämningen väldigt avslappnad och okonstlad. Jag nickar åt bekanta fejs och någon konstaterar torrt, men varmt, som hälsning: ”så har det gått ett år igen”.

Den aldrig fösvinnande solen i Sodankylä.

**

I år är det inte filmer av de inbjudna gästerna som gör det största intrycket på mig. Den film som jag fick mest ut av under festivalen var lite otippat en finsk film från förr, Yhden miehen sota (1973) av Risto Jarva, regissören som är känd för exempelvis Jäniksen vuosi och den sevärda Työmiehen päiväkirja. Titeln får en kanske att lyfta på ögonbrynet, men Yhden miehen sota visade sig vara en brutal, men inte cynisk, samhällsskildring om en man, Erik, som blir småföretagare i byggbranschen och som far runt i landet i en husvagn tillsamman med sin fru och en anställd kompis på jakt efter uppdrag. Drömmen om att genom eget hårt arbete skapa förutsättningarna för ett självständigt liv hägrar. Feministiska dimensioner finns också i filmen; den arbetande mannen kräver markservice i form av frun, vars tillvaro går ut på att sköta bokföringen och hushållsarbetet i deras lilla husvagn. Tiderna är bistra och det är en ständig utmaning att få så många uppdrag att det räcker för att få mat på bordet och betala av på lånen.

Trots att den gjordes i början av sjuttiotalet, är filmens analys av vad som nu skulle kallas prekariatets problematik imponerande klar (utan att bli tillrättalagd, skulle jag säga): huvudkaraktären lever frilansliv med sin grävskopa, och logiken är att fixa livet på något sätt så att man kan hävda sig i konkurrensen. Men det är inte lätt – filmen tecknar en utveckling där små aktörer slås ut av stora. Huvudpersonen anser politik vara tjafs: det gäller att hålla sig på banan själv. För mig förefaller filmen – med dess apolitiska och starkt politiskt medvetna karaktärer – vara en kommentar om hur vi talar om politik, snarare än att de politiskt medvetna karaktärerna luftar ”det rätta svaret”.

Också formmässigt är Yhden miehen sota fenomenal: en manskör sjunger över förtexterna en sång om att bygga landet medelst slit, en sång som kunde hämtas ur Juha Sipiläs sångbok. I filmen får vi se vad romantiserandet av individens uppoffrande och nationsbärande arbete innebär i praktiken (det är inte vackert). Resten av ljudvärlden består av vrålande grävskopor, rasslande borrar och tungt snurrande cementblandare (ljudet är så hårt att grannen håller för öronen). Det ackompanjeras av sävliga bilder av baracker, lerpölar, diken och skövlade platser. Inga idylliska bilder av Finland här inte. Flera scener påminner om diskussioner om Talvivaara nu: de stora byggprojekten som filmens huvudkaraktär är med på ett hörn i beskrivs som brutala härjningar, där riskerna och farorna viftas bort med att framhålla jobbskapande och framtidstro.

Festivalen visade i år ett urval av äldre finska filmer. Att också den extremt samhällskritiska Yhden miehen sota får vara med och fira #suomi100 är helt rätt. Filmen presenteras av historieprofessor Antti Häkkinen, som talar om Jarvas skildring av landsbygd, urbanisering och migration.

**

För mig erbjuder festivalen en välkommen chans att se film på stor duk som inte går upp på bio i Finland. En annan av höjdpunkterna för mig var den rumänska regissören Cristi Puius (The Death of Mister Lazarescu) nya film Sieranevada. Det finns filmer som genast slår an en ton. Det här är en sådan. En intensiv men också varm berättelse och en rojsig och stilsäker film där kameran under 50% av tiden snurrar runt i en luggsliten tambur. Historien utspelar sig under en minnesfest som hedrar en nyss avliden släkting. Som släktträffar ofta tenderar vara är det grälsjukt och intimt. Det plockas hela tiden med mat, en radio skräller, folk cirklarar oroligt från rum till rum i en ganska sjabbig lägenhet. Hela tiden pågår en riktigt stökig koreografi. Någon tjatar om konspirationsteorier, en annan klagar på att hen är hungrig, en tredje tittar till en kompis som slocknat i ett mörklagt rum, mormor säger att det minsann var bättre förr.

Det hela är fruktansvärt träffsäkert in i de minsta detaljerna. Till och med interiörer, kläder och frisyrer blir i sin alldaglighet helt rätt. Vardagen är, som ofta i rumänsk film, politiskt laddad. En lite ogenerös beskrivning skulle vara att olika sidor av samhället presenteras – men när en ortodox präst dyker upp känns det inte som att filmen vill göra en alltför allmän poäng. Det är förankrat i där och då, på släktkalaset from hell. Filmen skildrar t.ex. hur normaliserad anti-ziganism är i sätt att tala och förhålla sig. Filmen har fått kritik för att inte erbjuda ett slut som erbjuder katharsis. Själv ser jag detta som ännu en av dess styrkor. Puiu fokuserar inte på ögonblicken som är livsavgörande i den mening vi är vana att se på film. Istället vågar han visa mänskligt umgänge mitt i det pågående livet, där konflikter sjuder mellan människor, ebbar kanske ut men kan dyka upp på nytt i ett annat sammanhang.

Den här filmen liknar lite Maren Ades Mein Vater Toni Erdmann som kom härom året. På ett liknande sätt är Puius film en hoppfullt intensiv skildring av människor som känner varandra bra. Efter filmen brister folk ut i spontant jubel.

**

Hanna Schygulla.

En av huvudgästerna i år var den spanska regissören Carlos Saura, som kanske är mest känd för sin stämningsmättade Cria cuervos – En korp i famnen (1976), som behandlar de undertryckta spänningarna i Franco-regimens Spanien. Filmen närmar sig sitt tema genom ett barns gestaltning av sin familj där både far och mor nyss dött och där en sträng faster nu försöker ta sig an rollen som uppfostrare. Barnets fantasi blir här långt från gullig verklighetsflykt. Vi har istället att göra med ett barns försök att förstå en omgivning, ett försök att tyda det som för barnet framstår som svårbegripligt och dunkelt. Saura har också gjort en rad musikfilmer, av vilka flera visades i Sodankylä. Han är fortfarande aktiv, och planerar bland annat en ny musikal. Festivalen besöktes också av Hanna Schygulla, den tyska skådespelaren som framför allt är känd för sina roller i flera av Rainer Werner Fassbinders filmer, som Petra von Kants bittra tårar, men också t.ex. under senare år för sin starka närvaro i Fatih Akins Auf der anderen Seite. I morgondiskussionen berättar hon att skådespelaryrket var en bana hon hamnade på av en slump. På universitetet läste hon språk. Förutom skådespeleri har Schygulla tydligen också gjort egna kortfilmer. Av de många filmerna med henne som visas i Sodankylä väljer jag att se Godards Passionen från åttiotalet, en film-i-filmen-film om ett misslyckat filmprojekt där en regissör försöker reproducera klassiska konstverk i en urusel film som saknar egentlig berättelse (wink, wink). Passionen en helt klart avsett ojämn och rörig sak. Jag kan inte säga att jag ser nya sidor av kritiken av sexism i filmbranschen (mer om det sen) genom att se vackra, nakna damer med stenansikten paradera förbi. Att filminspelningen jämförs med fabriksarbete blir dock lite intressantare, och Isabelle Huppert är utmärkt i sin roll som arbetare. Schygulla spelar hotellchef som har en affär med filmregissören. Men för mig lyfter inte filmer från det självupptagna till det reflexiva.    

Bland kanske mindre kända gäster på festivalen i år fanns ryska Alexander Mindadze och dansken Per Fly. Av den senare såg jag ett par filmer (Arven och Dråpet) som båda hade intressant stoff men som led av ett ganska klumpigt berättande och ett lite valhänt sätt att gestalta människors – plågade män i synnerhet – psykologi. Däremot minns jag hans Bänken, som handlar om en alkoholiserad man och hans dotter, som en fin film. Den traditionella ”mästarklassen” visade i år ett urval filmer på temat kärnkraft. På festivalen finns dessutom en rad specialvisningar. En kulturpersonlighet får välja en film att visa, och i år är det Esko Valtaoja, professorn i astronomi, som visar Tarkovskijs vackra Spegeln – en film jag kan se hur många gånger som helst.

**

Så gott som varje år åker jag hem och tänker inte bara på de fantastiska filmer jag sett, utan också på patriarkala strukturer och sätt att tala inom film. I år sitter jag morgontrött och lyssnar på Saura, den 85-årige regissören som gjort några legendariska filmer. Han är uppenbart trött på att svara på frågor om sina filmer. Hellre talar han då om hur han t.ex. blev av med sin blyghet genom att i armén besöka prostituerade (“och det här är den bästa tiden i mitt liv” säger regissören känd för sin kritik av Francoregimen), varpå intervjuaren drar ett skämt om att det här kunde man ju nog ställa många frågor till om. Publiken fnissar. Och så mera svammel. Regissören skämtar ideligen med sin kvinnliga översättare; han uppmanar henne att översätta att hon är vacker, och att han nog inte riktigt *fniss fniss* kan lita på vad hon sitter där och översätter. Så där i allmänhet: den här personen får sitta där och svamla, bara för att han har den ställning han har. Jag har riktigt svårt att tänka mig säg Margaretha von Trotta sitta på motsvarande sätt och dilla (kanske skoja lite om hur vacker översättaren är). Det som gör mig frustrerad är att morgonsnacket tas som helt normalt. Framför allt blir jag sur över att ha stigit upp tidigt för att lyssna på någon som ges så stort utrymme att svamla fritt.

En annan dag lyssnar jag på morgondiskussionen med Hanna Schygulla. Hon för sig som en superstar, med integritet. Jag funderar på hur det är att som skådis kryssa mellan festivaler och svara på frågor om samma grejer som man svarat på i Berlin, Venedig och överallt. Intervjuaren frågar ganska mycket om “hur det varit att spela för x” [Fassbinder, Godard, “någon annan stor regissör du vill nämna?”]. Förvisso är det väl helt begripligt att skådespelare får sådana frågor, eftersom regissörer har den status de har. Men ändå gräver det i magen på mig: skulle en Jack Nicholson eller Bruno Ganz eller Jean-Pierre Léaud få en massa frågor om “hur det är” att jobba med stjärnregissörer? Kanske skulle de få fler frågor (Schygylla fick nästan ingen i denna morgondiskussion) om hur de förhåller sig till skådespeleri, improvisation, upplevelser av olika roller osv.. I klartext: Schygulla behandlades delvis som en åldrande musa. Inte som en skådis med diger erfarenhet som man kan lära sig något av, utan som en äldre dam som kan berätta en och annan anekdot om en man. Jag börjar tänka på hur legender om jobbiga manliga regissörer ofta i sådana här sammanhang blir roliga anekdoter som riskerar att släta över patriarkala drag i filmbranschen, som om det att regissören behandlar skådespelare dåligt blir ännu ett tecken på hans genialitet och komplexa inre själsliv. Den nyckfulla regissören framstår ofta som spännande och intressant (tänk på just Fassbinder). I intervjun talar Schygulla själv om sexistiska drag i filmvärlden, där en kvinnlig skådespelare i hennes ålder har svårt att få roller. Regissörer fantiserar inte om äldre kvinnor, konstaterar hon torrt.

**
Jag roar mig ofta med att fundera på vilka som skulle vara mina egna drömgäster på filmfestivalen i Sodankylä. Jag går runt och hoppas på att någon gång få se filippinska Lav Diaz, amerikanska Kelly Reichardt och japanska Hirokazu Koreeda. Vi får se hur det blir med den saken. I år var festivalen som vanligt en blandning av omvälvande filmupplevelser och lite halvdana rullar som ändå gav en något. Det bästa med festivalen är fortfarande dess bredd. Karaoken trivs tillsammans med den udda femtimmarsfilmen. Just därför känns det varje år så kul att komma dit – Rolling stones skräller från ett tält medan en kortfilm om kärnkraft visas på andra sidan gården. Men i år har jag lärt mig en läxa. Det gäller att planera filmtittandet noga redan i början, för att inte missa något, som jag sedan spenderar resten av festivalen med att gräma mig över att inte ha sett – för mig gällde det i år filmen Elisa av Saura, som det inte blev av att se. Men å andra sida blir jag alltid inspirerad av Sodankyläbesöken och vill kolla upp filmerna jag missat; jag blir inspirerad av att se ännu mera film. I Sodankylä är det filmen som fortfarande står i centrum, och ingenting annat – just det är så fint.

Text & foto; Mio Lindman

Könet ryker

Lilian Tikkanen
Lilian Tikkanen.
Man, kvinna, annat. Så kunde kategorierna för kön se ut i framtiden. Tänk dig en verklighet där translagen är historia, könet inte längre anges i personbeteckningen och där det finns minst tre juridiska kön. Det går att växa upp och bli hon, han eller hen. Nyfödda interkönade barn hamnar inte under kirurgens kniv och deras outvecklade unika kroppar behöver inte anpassas enligt könsnormer. Transpersoner kan korrigera sitt juridiska kön via en konfidentiell elektronisk blankett utan att behöva söka nya identitetsbevis. Människor vars utseende inte överensstämmer med de redan föråldrade könsnormerna får inte sin identitet ifrågasatt. Män, icke-binära, kvinnor, transkönade, könlösa och människor som inte vill definiera sin könsidentitet är jämlika inför lagen och i samhället.

Genusautonomi och flera alternativ på juridiska kön vore fullt möjliga i det framtida Finland, men än så länge står konservativa attityder och kapitalistiska krafter i vägen. I nuläget bryter den föråldrade translagen från 2002 mot grundläggande fri- och rättigheter genom att förutsätta att de personer som vill korrigera sina identitetshandlingar saknar fortplantningsförmåga, är myndiga samt blivit diagnostiserade med könsidentitetsstörning.

Ute i världen kör man än en gång förbi arma Finland. År 2015 visade Pakistan, Nepal, Indien, och Bangladesh ett juridiskt mittfinger år kolonialismens binära värderingar och återinförde ett tredje juridiskt kön. Även Australien, Tyskland och Malta har tagit i bruk ett neutralt könsalternativ. I början av maj kan Finland äntligen ha tagit ett steg mot en mindre rigid könsordning. Medlemmar i De gröna unga och studerandenas förbund har lagt fram ett initiativ om att slopa kön i personbeteckningen. Förslaget behandlas under partimötet i mitten av juni. Förändringen skulle underlätta vardagen speciellt för personer som i nuläget kan råka ut för trakasseri då de måste bestyrka sin identitet.

Män och kvinnor, såväl cis som trans, bemöts ända sedan en ung ålder med en drös av krav och förväntningar, inte minst av sig själva. Kanske kan orsaken till att en del personer tar till sig en icke-binär könsidentitet egentligen vara viljan att friskriva sig från de normativa identiteterna. Istället antar man en identitet fri från tvåkönsnormen eller alternativt helt frikopplad från konstruktionen kön.

Viima Lampinen blev i år Setas första ordförande utanför könsdikotomin. Lampinen förespråkar förståelse oavsett kunskaper om genus och kön men att alla ska bli mötta med respekt. Följande citat är fritt översatt från ”Könlös identitet”, Voimas artikel baserad på hens intervju år 2016 innan ordförandeskapet. ”Jag måste själv låta bli att anta och även främja det att andra inte antar. Då man låter bli att anta är man friare. Är det alltid nödvändigt att veta? Måste man alltid fråga? Varför är det viktigt?”

Lilian Tikkanen
studerar journalistik vid Soc&kom