Etikettarkiv: Jämställdhet

Namngivandet är vårt enda vapen mot maktfullkomliga män

Med otryggt arbete, ekonomisk osäkerhet och icke-existerande skyddsnät är det svårt för kvinnor att säga ifrån om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är här kvinnokampen blir klasskamp, och även om naming-and-shaming-förfarandet har sina baksidor, är det det enda som verkligen biter igenom patriarkatets skyddspansar, skriver den svenska författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.

Kajsa Ekis Ekman.

Under hösten fick jag frågan, upprepade gånger, av utländska journalister men även av människor i min närhet: varför just nu? Varför berättar alla kvinnor om sexuellt våld just nu?

Mitt svar var alltid att vi berättat länge – ni kanske inte har lyssnat förrän nu.

Var var ni till exempel 2001?

Då kom den största studien någonsin om svenska kvinnors erfarenheter av våld – Uppsala universitets studie ”Slagen dam”. 10 000 kvinnor i olika åldrar över hela landet hade svarat på detaljerade frågor om sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld, hot och kränkningar.  Resultatet visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld och att 56 procent av alla kvinnor hade trakasserats sexuellt. I förordet skrev Brita Bjelle, generaldirektör för Brottsoffermyndigheten: ”Tigandets tid tycks vara förbi. Kvinnor i olika åldrar kan och vill uttrycka sina upplevelser av hot och våld.”

Men få ville lyssna, tvärtom. En massiv kampanj sattes igång för att misskreditera Slagen dam och dess författare Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne–Marie Kalliokoski. Hanne Kjöller Dagens Nyheters ledarsida skrev att den var ”mager historia fylld av konstigheter”, ”förljugen” och att det var ”ingalunda några 46 procent” som blivit slagna – hur nu hon kunde veta det. Kriminologen Jerzy Sarnecki menade att ”resultatet – att varannan kvinna utsatts för våld eller hot – är ointressant” därför att män också är utsatta för våld. Våld, menade en upprörd kritikerkår, var ju sånt som alkoholiserade män på samhällets botten utövade och vad hade det med vanliga hot eller knuffar att göra?

Kvinnorna slutade tiga

Uppsala universitet dränktes av arga e-mail i Sveriges kanske allra första nätdrev, vilket ledde till att studien granskades av universitetet för vetenskaplig ohederlighet. Den friades, men en av författarna, Eva Lundgren, fick ändå lämna universitetet några år senare.

Makten ville inte höra kvinnors berättelser. Tigandets tid fortsatte. Att tala om tigande kanske verkar paradoxalt, då sex och våld ibland tycks vara kvällspressens enda nyhet, och våldtäktsdebatten gick under tiden igenom en mängd olika cykler, den ena bisarrare än den andra. Under 2006 var det kritiker av sexköpslagen som hävdade att antalet våldtäkter i Sverige var skyhöga eftersom svenska män inte fick köpa sex och därför kastade sig över vem som helst på stan. Under 2010 när Julian Assange misstänktes för att ha våldtagit och ofredat två kvinnor hette det att svenska kvinnor i själva verket var hysteriska och kallade vad som helst för våldtäkt, därför var siffrorna så höga. Under 2016 efter Köln-incidenterna när liknande berättelser kom fram i Sverige hette det att vi hade tagit emot för mycket invandrare, därför hade våldtäkterna ökat. Få tycktes vilja ta in förklaringen att antalet anmälda våldtäkter ökar därför att kvinnorna har slutat tiga.

#Metoo blev en upprättelse

Tills #metoo-upproret exploderade hösten 2017 och spred sig från bransch till bransch: skådespelare, jurister, restauranganställda, arkeologer, fackföreningsmedlemmar, till handikappade kvinnor som vittnade om övergrepp från färdtjänstpersonal, missbrukande kvinnor, kvinnor i nykterhetsrörelsen och kvinnor i prostitution. Över sextiotusen kvinnor vittnade just om det som Slagen dam försökt säga sjutton år tidigare: att det är så vanligt att bli utsatt, och att det finns ett samband mellan trakasserier, hot och våld. Här har vi också kvinnokampen i ett nötskal: det som förenar oss över klasser, åldrar och länder. Att vi delar liknande erfarenheter just därför att vi har samma kön. Kvinnokamp = klasskamp är därför en totalt idiotisk slogan. Kvinnokamp är inte per definition klasskamp! Kvinnor från alla klasser drabbas av sexuellt våld. Till och med kronprinsessor. Det är därför feminism är en egen sak.

#Metoo-rörelsen i Sverige kom att bli störst i Norden och kännetecknas av tre saker: 1) att den var arbetsplatsbaserad, 2) att kända kvinnors vittnesmål och namngivningar av enskilda män utgjorde draghjälp för alla de andra okända kvinnor som därmed fick mod att skriva under ett manifest, och 3) att den historiska tystnad som sexköpande män kunnat räkna med, prostituerade kvinnors tystnad, nu är bruten – till hälften. Män som köpt sex har vetat att vad de än gör mot kvinnor i prostitution så kommer ingen få veta. De kan slå, våldta, förnedra och sedan gå hem till sin fru. #Intedinhora har ändrat på detta. Nu kan ingen sexköpare gå säker – det han gör mot en sextonårig missbrukande tjej kan komma att hamna på instagram, eller i hennes självbiografi många år senare. Men än har inte kvinnor i prostitution börjat namnge sina förövare – när detta sker kommer det att bli en bomb.

Politiska beslut behövs

Mycket har sagts om problematiken i att ”hänga ut” förövare, och det är sant att vissa fall har slunkit med som inte alls hör hemma här. Men faktum är att när vi summerar det som hänt efter #metoo så är det i just de konkreta fall där män hängts ut, som förändring har skett. Vanligen att mannen har avskedats. Det är svårt att tänka sig skandalen som nu skakar Svenska Akademien och som lett till ett inställt Nobelpris, ifall det endast funnits ett allmänt upprop om ”problemet med sexuella trakasserier i kulturvärlden.” Alla uppropen om systematiska missförhållanden på arbetsplatser har hittills gett mycket magra politiska resultat. Regeringen har ställt krav på att nationalscenerna ska ha handlingsplaner och branschmöten – men sådant riskerar lätt att sluta i ritualer och ord. Vad vi behöver är ju verkliga, reella maktförskjutningar. Trygga anställningar till exempel! I arbetaryrken är det 50 procent större risk att en ung kvinna blir sexuellt trakasserad om hon har en visstidsanställning än om hon har en tillsvidareanställning. Eller att rätt till sjukpenning också borde gälla kvinnor! Vilket det i praktiken inte gör i Sverige. Som Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca skrivit, så får dubbelt så många kvinnor som män avslag från Försäkringskassan, vilket gör oss extra utsatta när vi är sjuka och utan lön.

Något som skulle stärka kvinnor i prostitution är att återupprätta Mikamottagningen i Stockholm som nu avslutat sin behandlande verksamhet, samt att skapa liknande mottagningar i flera städer. Och varför inser inte samhället att varje krona de sparar in på stöd till missbrukande och hemlösa kvinnor innebär att den kvinnan kan ligga i en buske och bli våldtagen, eller sova över hos någon gubbe bara för att få värme? Varför har inte alla kvinnor någonstans att gå dit vi kunde sova utan att få några frågor? Tänk hur många våldtäkter som aldrig skulle ske! Varför görs det inget åt polisen och åklagarna och domarna som inte tagit kvinnors ord på allvar hur mycket vi än anmält? Och varför får inte vi som fött och uppfostrat barnen någon pension värd namnet? Fram för ett pensionssystem där kvinnor slipper vara beroende av våra män, och där vi kompenseras för att vi tagit det grundläggande ansvaret för mänsklighetens fortlevnad.

Kvinnokamp är (ibland) klasskamp

Och det är här som kvinnokampen blir klasskamp: för att den som inte har ett säkert arbete, en lön och en pension hon kan leva på, eller ett tak över huvudet, vågar inte säga ifrån i samma utsträckning som den som är mätt, trygg och mäktig. Vi lever i en värld där kvinnors chefer generellt är män, inte sällan maktfullkomliga män, och utan trygghet på arbetet blir vi utlämnade åt dem. Det är en mycket farlig situation – och vårt enda motvapen blir då namngivandet. N

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Otto Donner

Efter #metoo: ”Vi äger revolutionen”

Lagstiftningen för att komma åt problemen med sexuella trakasserier existerar redan. Det som nu behövs är framför allt en attitydförändring inom politiken, säger jämställdhetskonsulten Malin Gustavsson. Men å andra sidan kan vi inte heller förlita oss på storebror, utan #metoo bör fortsättningsvis vara en gräsrotsrörelse.

Malin Gustavsson, expert och konsult inom jämställdhetsfrågor, filar på sitt resonemang om vad #metoo-kampanjen kommer att leda till. Hur ser framtiden ut?

– Jag vill fortsätta se det här som en medborgarrörelse där vi känner att förändringen och lösningen finns i våra egna händer.

När #metoo fick patriarkatets grundvalar att skaka under hösten 2017 var det stort. Inte lika stort som då kvinnor fick rösträtt, men likväl en revolution. Och inte bara för kvinnor, utan för alla kön, i alla fall om kampanjen fortsätter hållas i liv och puffas åt rätt håll.

– Tänk att vi lever i det här nu!

Gustavsson har jobbat med att coacha företag och skolor i jämlikhet genom sin firma Ekvalita i ganska exakt ett decennium. Nu ser hon att vi kommit till ett paradigmskifte när det gäller arbetsmarknaden.

Hela #metoo-rörelsen startades som en reaktion på missförhållanden på arbetsplatserna där personer, ofta män, i höga positioner utnyttjade människor, främst kvinnor, i en lägre maktposition. Det är också här vi måste fortsätta jobba, menar Gustavsson: på arbetsmarknaden.

– Vi har en ny generation som vill jobba på arbetsplatser de är stolta över, med en värdegrund de kan stå för. Jag upplever att det som #metoo har fört med sig är att vi måste gå tillbaka och konkretisera våra grundvärderingar – vi kanske haft värderingarna en tid redan, men lever vi enligt dem?

Facken bör aktivera sig

Det #metoo med alla sina vittnesmål åstadkom var att spräcka illusionen om att vi alla trivs på arbetsplatsen, i hemmet eller i samhället. När tusentals personer ställer sig upp och vittnar om sexuella trakasserier blir det livsviktigt att undersöka vilka stödande normer vi har på olika håll i samhället och hur vi kan skapa dialoger människor emellan.

– Mitt jobb är att utkristallisera för människor var de står och hur de förhåller sej till ledarskap. Är du en arbetstagare eller en ledare, hur fungerar vi som chefer, tränare eller mammor? Hur fungerar just jag och vad är det jag behöver se närmare på för att vara mer inkluderande?

Sedan #metoo startade har Gustavsson haft fullt upp. I allt högre grad vill skolor, universitet och arbetsplatser ta del av jämlikhetsarbete. Jämlikhet har blivit en imagegrej.

– Det gör ju det samma om arbetsplatser beställer föreläsningar av genuint intresse eller för att det ska se bra ut. Det är informationen som är det viktiga.

En arbetsplats som ska vara attraktiv och få det bästa folket har inte längre råd att ha en trakasseristämpel i pannan. Gustavsson säger att också mindre arbetsplatser har börjat med jämställdhetsplaner, för säkerhets skull.

– Trakasserier har en helt annan klang i dag än för ett par år sedan.

Däremot menar hon att fackförbunden borde aktivera sig för att jobbet mot sexuella trakasserier på arbetsplatserna ska förändras snabbare.

– Jag ser att om facken skulle gå samman och konkretisera den här frågan kunde det bli en valfråga. Vi kunde jobba nationellt med det här, säger Gustavsson.

Exempel hellre än ord

Som det ser ut nu är #metoo en gräsrotsrörelse, och folkets kraft ska inte underskattas. Eftersom så gott som alla berörs på ett sätt eller annat av #metoo ska vi inte underskatta möjligheterna att inom organisationer kunna prata om vad som behöver ändras på.

– Det är klart vi skulle må bra av statsstyrda program mot våld överhuvudtaget, för det som behandlas i #metoo är ju bara en form av våld, men jag tror på att det nu helt enkelt handlar om att hålla den här frågan aktuell.

Även om vi känner att det tarvas strategier från maktens korridorer för att tampas med sexuella trakasserier ifrågasätter Gustavsson behovet av regeringsmaktens ingripande.

– Visst vill vi ju höra uttalanden från vår statsminister, men bara om det är genuint. Vi har sett hur regeringen behandlar flyktingar och hur Sipilä lovat ut sitt hus under flyktingvågen men genast tagit tillbaka sitt löfte. Vi ser vad regeringen lovat och vi ser nu också resultaten. Ibland är det kanske bättre att vara tyst än att säga saker som inte håller.

Gustavsson menar att istället för tomma löften från regeringshåll kunde man föregå med gott exempel. Att vi har riksdagsmän som ställs inför rätta för sexuella trakasserier och partier som inte tar sitt ansvar är problematiskt.

Redan för tio år sedan lyftes frågor om riksdagsledamöters moral när det gäller att skicka textmeddelanden till kvinnor, men vad har hänt under det decenniet?

– De har haft tio år på sig i riksdagen att städa upp framför sin egen dörr men det har inte hänt så mycket. Nu behöver vi handling istället för att höra vad maktens män tycker att andra ska göra. För varför skulle de vara annorlunda än vi?

Förändringen i våra händer

I de nordiska länderna har vi enligt Gustavsson nu kommit till en punkt där lagstiftningen är så pass bra att det i frågan om sexuella trakasserier mer handlar om attityder. Däremot skulle en samtyckeslag behövas.

– Jag kan förstå politikerna som säger att det där också är en attitydförändring vi behöver, men vi måste också kunna döma förövarna.

Framtiden för #metoo ser hon som en fortsatt medborgarrörelse.

– Jag vill att vi ska fortsätta känna att förändringen och lösningen finns i våra händer, att vi inte alltid behöver en storebror som kommer och berättar hur saker borde vara. Vi har nu ägandeskapet över revolutionen.

– Vi vet alla att målet är respekt, och såväl psykisk som fysisk integritet. Målet är klart och vi vet vad vi vill, oberoende av vår ideologiska riktning. Problemet är att många trodde att vi redan var där, så nu måste vi förstå att vi inte nått målet och rannsaka oss själva. De som fortfarande bär på skuld och skam behöver lägga den där den hör hemma och den som lagt skuld på andra kan nu be om ursäkt, diskutera och föra dialoger om hur de kan vara med och bygga en bättre framtid. Det är dags att vi i det här Finlands nya århundrade bygger på våra sociala färdigheter och de mänskliga relationerna. N

Text & foto: Catariina Salo

Kelgrisarnas sammansvärjning

Majgull Axelsson föreslog ”Kelgrisarnas sammansvärjning” som titel för sin senaste roman. Förlaget tyckte det var för krångligt, så titeln blev ”Mitt liv och ditt”. Ny Tid träffade författaren under bokmässan i Göteborg.

Kelgrisarna tog Axelsson från ett tal om folkhemmet som Per-Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och senare statsminister, höll 1928: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

– Styvbarn fanns det i alla fall. Men vi osynliggjorde dem, säger Axelsson.

I Mitt liv och ditt berättar Majgull Axelsson om några av folkhemmets styvbarn, nämligen personer med utvecklingsstörning. Många av dem levde långa tider på de institutioner som kallades ”anstalter för sinnesslöa” – och de var inga bra platser.

– Det var oerhört mycket stryk och tvångströjor där, säger Axelsson.

Huvudperson i Mitt liv och ditt är Märit, i romanens nutid en kvinna som firar sin 70-årsdag, men ett barn och en ung kvinna i de delar av boken som utspelar sig på femtio- och sextiotalet.

Märits äldre bror Lars har en intellektuell funktionsnedsättning, han talar nästan inte alls och har svårt att få kontakt med mänskor. Men mamman har bestämt att Lars ska bo kvar hemma, även om det gör hennes egen vardag tung. Hon är närståendevårdare innan begreppet eller någon form av stöd för sådana finns.

Det ökända Vipeholm

Då mamman oväntat dör placeras Lars på Vipeholm, en anstalt i Lund.

– Vipeholm är ökänt för att det begicks så många övergrepp där, berättar Axelsson.

Som en del av sin research för boken pratade hon med den första psykolog som anställdes på Vipeholm 1964. Hon berättade om ett motstånd från läkarnas sida mot att låta patienterna få undervisning och övning. I stället för att försöka aktivera de intagna arbetade man för att dämpa och lugna dem, man såg en ständig risk för att de skulle vara våldsamma.

– Personalen var nog våldsammare än patienterna.

Fram till början av sextiotalet anställdes främst män på anstalterna, vilket Axelsson ser som en del av problemet.

– Många av dem var gamla militärer. De fick bara några dagars utbildning, och jag tror att de var rädda för patienterna. Och om man är rädd och karl, vad gör man? Jo, man slåss.

Den dagliga verksamheten, åtminstone på vuxenavdelningarna, gick ut på att patienterna skulle sitta på  stolar i korridorerna. Och de yngsta på vuxenavdelningarna var i tolvårsåldern.

– Tänk er 12–13-åriga killar som tvingas sitta på en stol hela dagen. Jag hade blivit våldsam! säger Axelsson.

Sopade under mattan

Axelsson säger att hon i researchen för den här boken inte haft tillgång till lika mycket material som för sin förra bok, Jag heter inte Miriam, som kom ut 2014. Den boken handlar om en romsk flicka som sitter i nazisternas läger under andra världskriget.

– Jag beundrar Tysklands sätt att hantera sin hemska historia, säger Axelsson.

– I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att idealisera folkhemmet. Vi har haft en förmåga att sopa problemen under mattan. Vi låtsas att de människor som led under den här epoken inte led, att de inte ens existerade.

Norrköping 1968

När jag frågar Majgull Axelsson hur det här bokprojektet började går hon längre tillbaka i tiden än jag väntat. Kanske inte så att hon har planerat just den här romanen, men på ett sätt började det hela med några människor hon mötte 1968.

  Jag hade börjat jobba som reporter i Norrköping, och vi på tidningen fick reda på att det fanns en läkare på BB som sade till föräldrar som fick ett barn med någon funktionsnedsättning att lämna barnet ifrån sig. Gå hem och gör ett nytt, sade han.

Efter den första artikeln blev tidningen kontaktad av ett stort antal föräldrar.

– Det fanns en familj där sonen hade klumpfot. Det enda han behövde var en ortopedisk sko, men den här läkaren hade dömt ut honom.

Vid samma tid öppnade FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning) ett dagcenter för unga med funktionsnedsättning i staden. Axelsson var där som reporter den första dagen.

– Jag minns en kille i min egen ålder, han var så blyg att han inte vågade prata med mig, men hans pappa berättade att det här var en ny möjlighet för honom, att han mest hade suttit hemma hittills.

Axelsson lade märke till killens kläder.

– Jag var ju ung och följde med modet – jag tyckte nog att jag var ganska piffig i kaninpäls och höga stövlar. Men den här killen var klädd som på 40-talet.

Kläderna var antagligen valda av föräldrarna.

‏– De gjorde det ju inte av elakhet, de var fast i sin tid, som vi alla är.

‏Sex månade senare stötte Axelsson på just den killen, på spårvagnen en lördag kväll.

‏– Han var klädd i en elegant blazer med vit skjorta och slips, och var helt tydligt på väg ut med sina kompisar. Där ser man med hur en människas liv kan förändras!

Två svenska romaner

Dagen innan jag intervjuar Majgull Axelsson har hon uppträtt på Göteborgs bokmässa tillsammans med Ingrid Hedström, en annan svensk författare som gett ut en roman om vanvården av personer med funktionsnedsättning i Sverige i år. Hedströms roman Gick obemärkt förbi utspelar sig tidigare, på 1930-40-talen.

– Min bok handlar om den tid då det moderna Sverige växer fram, och samtidigt växer bilden av det moderna Sverige fram, säger Hedström.

Det här är något som också Axelsson återkommer till, hur personer med funktionsnedsättning gömts undan för att de inte passat in i den bild man velat anpassa verkligheten till.

– Att man skulle värna om den nordiska rasen var inte en åsikt som vissa hade, det var den rådande diskursen, säger Hedström.

– Tanken var att individen finns till för samhället, inte samhället för individen, säger Axelsson.

Hedströms roman utgår från prästen Gösta, som bit för bit kommer till insikt om hur barn med funktionsnedsättning tas ifrån sina föräldrar och placeras på anstalter, där en oroväckande stor del av dem dör.

– Gösta är för feg och har för många egna hemligheter för att göra något åt saken, men han dokumenterar det han får reda på, säger Hedström.

Så många som dog

Hedström är känd som journalist och deckarförfattare. Hon berättar att hon gjorde research för en deckare då hon i ett arkiv stötte på sjukjournaler från anstalten Haggården. Hon tittade på den första, som berättade den tragiska historien om en ettårig pojke som dog efter några månader på Haggården. Nästa journal gällde en fyraårig flicka, också hon dog inom ett år. Och nästa, och nästa.

– Jag gick igenom alla journaler. Av 75 barn överlevde 14. Då bestämde jag att när deckaren är klar ska jag skriva om det här.

Och det gjorde hon, och i boken får man en förklaring till hur alla de här barnen dog, även om det fortfarande är förbluffade att detta kunnat hända. Många av barnen dog till exempel av epileptiska anfall.

– I dag dör nästan ingen av epileptiska anfall, och också på den tiden fanns det mediciner som fungerade, säger Hedström.

Lunginflammation och tbc var andra vanliga dödsorsaker.

– Sjukavdelningen var liten och trång, och hade inget rinnande vatten. Min research visar att överläkaren klagade på den dåliga hygienen de första åren, men sedan gav han väl upp … säger Hedström. N

Text Solveig Arle
Foto Marcus Floman

Borde vi slopa idrotten?

Axel Vikström
Axel Vikström.
En av de historier som i Sverige fått störst uppmärksamhet i svallvågorna av #metoo-kampanjen berättades av Gunilla Axén, tidigare utvecklingschef på Svenska Fotbollförbundet. Under sin tid på förbundet ska Axén vid upprepade tillfällen fått penisbilder med bifogade ”hälsningar” skickade till sin mobil av tre landslagsmeriterade herrspelare. Kritiken mot den sexistiska kulturen inom förbundet blev inte mindre när Lars-Åke Lagrell, som var ordförande vid tiden som trakasserierna ska ha ägt rum, gick ut i media och sade att han inte tror på Axéns historia. Och att starta en utredning såhär i efterhand bara hade varit ”dumheter”.

Att sexismen är utbredd inom idrotten är i sig inget förvånande. Idrottens fokus på den fysiska kroppen och dess prestationer gör att sexualiseringen närmast är inbyggd i dess natur. Dessutom finns det få institutioner, om någon, som fortfarande är lika besatt av att upprätthålla den binära föreställningen om att det skulle finnas två kön och att dessa måste säras på eftersom den ”manligt” konstruerade kroppen förmodas vara överlägsen den ”kvinnliga”. Redan från tidig ålder lär samhället pojkarna att de enligt idrottens darwinistiska logik är det starkare könet, vilket ingjuter ett osunt självförtroende som de sedan tar med sig in i vuxenlivet. Denna självföreställning bidrar onekligen till det sexistiska sorgespel som varje dag utspelar sig på arbetsplatser och dansgolv.

I Sverige har flertalet projekt startats för att bekämpa sexismen inom idrotten. Dessa handlar dels om att förändra värdegrunden i vad som sägs i omklädningsrum och på läktaren, dels om att höja statusen på ”damidrotten” genom ekonomiska satsningar. Men vad ingen diskuterar är om det verkligen finns någon plats för idrott i det postpatriarkala samhälle som vi kämpar för? Om inte slutmålet för feminismen egentligen borde vara att helt och hållet slopa idrotten i sin nuvarande form.

Låt mig här kasta in en armada av brasklappar. Jag vet att idrotten med sin ickeverbala kommunikation spelar en stor roll när människor från olika håll i världen kommer i kontakt med varandra. Jag vet att det finns hur många exempel som helst på kvinnor som berättat om hur idrotten gett dem bättre självkänsla. Lagsportens kollektiva natur, där individer går samman och arbetar mot ett gemensamt mål, innebor ett vackert ideal. Men frågan är om någon av de reformer som görs inom ramen för idrottens logik verkligen har potentialen att förändra dess grundläggande sexistiska struktur. Jag tänker på den amerikanska feministen Audre Lords berömda citat om att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”. Idrotten är otvivelaktigt ett patriarkalt verktyg. Och jag ställer mig tveksam till att den någonsin kan bidra till att störta systemet.

Självklart ska vi fortsätta motionera för att upprätthålla en god fysisk och mental hälsa. Jag menar inte att det i ett postpatriarkalt samhälle bör vara förbjudet att sparka fotboll tillsammans med kompisarna. Nyckeln och utmaningen ligger i att lyckas förvandla idrotten genom att tona ner tävlings- och prestationshetsen och istället fokusera mer på lek och socialt umgänge. Detta går givetvis hand i hand med att nedmontera den globala idrottsindustrin, som i dag är en av de tydligaste symbolerna för den utspårade kapitalismen.

Jag är medveten om att tankarna kring huruvida vi bör slopa idrotten kan upplevas som provocerande. Jag påstår inte heller att jag landat i någon konkret slutsats. Men vad jag hoppas är att vi framöver får se mer kritiska diskussioner kring vilken roll idrotten bör spela i ett feministiskt samhälle.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö
Foto: Chad Cooper/CC/Flickr

Genusobalans

Martina Reuter
Martina Reuter.
Förutom inom ingenjörskonsten och vissa av de exakta naturvetenskaperna är kvinnor också underrepresenterade inom flera av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. De typiska exemplen är filosofi och statskunskap. Detta har väckt en livlig debatt speciellt i USA, där de nationella organisationerna American Philosophical Association (APA) och American Political Science Association (APSA) förenar rollerna av vetenskaplig förening och facklig intresseorganisation. Dubbelrollen har gjort att organisationernas årliga megakonferenser utgör ett naturligt forum att diskutera yrkeskårens genusobalans ur både vetenskapliga och fackliga perspektiv. Det är allt annat än lätt att hitta tydliga orsaker till varför trenden verkar vara så seg inom vissa discipliner. Eftersom uttalad chauvinism är relativt sällsynt har den angloamerikanska debatten fäst uppmärksamhet vid mera subtila fenomen.

Det har framförts hypoteser om att implicita förhandsantaganden, till exempel gällande kvinnors filosofiska förmåga, under vissa omständigheter kan påverka också dem, som explicit försöker göra objektiva och jämlika bedömningar. Detta gäller förstås kvinnor i lika hög grad som män. Det har framförts att personer som uppfattar sig själva som objektiva jämlikhetsivrare kan vara speciellt utsatta för svåridentifierade implicita antaganden. Dessa hypoteser är omdiskuterade och långt ifrån empiriskt bekräftade, men de har fungerat som utgångspunkt för mångas självreflektion och den vägen gjort åtminstone mig mera försiktig gällande min egen omdömesförmåga.

samband med årets APSA-konferens analyserade redaktörer från internationellt ledande statsvetenskapliga tidskrifter varför kvinnor är underrepresenterade bland artikelskribenterna. Resultaten från de olika tidskrifterna visade entydigt att situationen inte beror på att kvinnor refuseras i högre grad än män, snarare tvärtom, andelen publicerade kvinnor är något högre än andelen kvinnor som skickar in artiklar. Problemet är med andra ord att tidskrifterna inte får in tillräckligt med manuskript där åtminstone en skribent är kvinna.

I publiken satt också en yngre kvinnlig forskare som gjort en bred analys av statsvetares publiceringsbeteende. Hennes enkät visade att procentuellt färre kvinnor än män börjar med att skicka in sina artiklar till de högst rankade tidskrifterna. Kvinnor satsar hellre på tidskrifter de upplever som säkrare kort  – vilket intressant nog också belyser varför andelen refuserade män är högre. De skickar in ofärdiga manuskript, refuseras lite oftare, men får också den feedback de behöver för att finslipa sina argument.

I diskussionen som följde var det flera som betonade vikten av att äldre kolleger uppmuntrar yngre kvinnor att satsa högt då de väljer tidskrift. En av de manliga redaktörerna ansåg att alla borde satsa på att skriva färre och bättre artiklar. Det har han förstås helt rätt i, men, vilket jag påpekade, är det inte lite farligt att genast övergå till problemet med en accelererande publiceringsspiral när man diskuterar varför kvinnor publicerar mindre än män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare