Etikettarkiv: Jan Otto Andersson

Den stora omställningen och basinkomsten

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Den omställning som krävs för att dämpa den globala uppvärmningen borde vara nummer ett på den politiska dagordningen. Vi har bara några decennier på oss att fasa ut den produktion och konsumtion som späder på växthusgaserna i atmosfären. Ju senare vi  påbörjar en radikal samhällsomvandling, desto större blir de katastrofer som väntar våra barn och barnbarn. Att det är så, fick jag ytterligare bekräftat, efter att ha läst Staffan Laestadius nya bok, Klimatet och omställningen.
Laestadius behärskar alla de historiska samband som ledde fram till ”den stora accelerationen”, som under de senaste 50 åren förändrade mänsklighetens relation till naturen på ett sätt som inte tidigare skådats. Denna acceleration har medfört att vi nu står inför en global klimatkatastrof. Han redogör utförligt för vad som krävs av oss för att åstadkomma ”den stora omställningen” på bara några decennier. Han skriver på ett  sällsynt gripbart sätt om de åtgärder som borde genomföras nu för att i tid upprätta ett hållbart postfossilt samhälle.
Även om åtgärderna är specifikt anpassade till förhållandena i Sverige, är likheterna med Finland så betydande, att bokens andra del borde vara obligatorisk läsning för åtminstone alla våra politiker. Det är fråga om en omställning som kräver att statsmakten används för att långsiktigt växla om från ett ohållbart utvecklingspår till ett hållbart.

Jag ska inte här gå in på det radikala reformpaket som Laestadius tar upp. I stället ska jag fråga mig om och hur min egen käpphäst – basinkomsten – passar in i den laestadiuska omställningsstrategin.
Vid första påseende passar den inte alls. Vi borde ju först koncentrera oss på att genomföra alla de politiskt mycket svåra reformer som krävs för en avfossilisering. Att samtidigt genomföra en omtvistad reform av rättigheterna till inkomst, kan innebära att det politiska systemet överbelastas och att den livsnödvändiga omställningen fördröjs.
Man kan också hävda att om övergången till en full basinkomst innebär att de fattigas köpkraft stiger på bekostnad av de rikas, så är det sannolikt att totalkonsumtionen ökar på bekostnad av sparandet, vilket ur en ekologisk synvinkel knappast är önskvärt. Det här uppvägs emellertid av att de rikas konsumtionsvanor i regel är mer fossilbränslekrävande än de fattigas. De flyger och far betydligt oftare, och kanske de också bor och äter på ett sätt som kräver mer energi och resurser i proportion till vad som är normalt.
Motståndarna till en basinkomstreform är övertygade om att alltför många kommer att lata sig och minska sitt utbud av arbetskraft, vilket är illa eftersom allas arbetsinsatser behövs i samband med en krävande omställning. Visst är det möjligt att utbudet av lönearbete för vissa uppgifter minskar om inte lönestrukturen förändras, men som helhet borde en tryggad basinkomst leda till att människorna är mer benägna att bidra till en omvandling, i synnerhet om den upplevs som meningsfull. Och det är just det som Laestadius berättelse om ”den stora omställningen” går ut på. Vi behöver återfå tron på framtiden för att kunna aktivera oss på rätt sätt.
Den stora omställningen kräver en snabb förändring av produktions- och konsumtionsmönstren. För att det ska vara möjligt måste staten se till att de relativa priserna gradvis ändras så att ”svarta”, (klimatförsämrande) verksamheter fördyras, medan ”gröna” (hållbara) blir billigare. Många kommer att drabbas av prisförändringarna, då deras inkomster beskärs eller då de förlorar sina jobb. Omställningen är beroende av att en massa människor låter sig omskolas och omflyttas. En basinkomst ger en automatisk minimitrygghet, vilket underlättar situationen för dem som drabbas.

I Laestadius reformpaket ingår en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Arbete – en bra sak – borde inte beskattas så hårt, medan fossilt baserad konsumtion borde beskattas betydligt hårdare. När betydande delar av konsumtionen, som även låg- och medelinkomsttagare nu är beroende av, fördyras, verkar en allmän grundinkomst som en kompensation för förlorad köpkraft.  Ett säreget exempel på en sådan kompensation bjuder Iran på. När man beslöt att trappa ner subventionerna på bränsle och mat, kom man till att man måste införa ett bidrag som tillföll alla familjer – inte bara de fattigaste, som man först tänkte sig. Det visade sig vara för svårt att fastställa vilka som var tillräckligt fattiga för att få rätt till bidraget.

Omställningen från ”svart” till ”grön” produktion och konsumtion, innebär att allt fler kommer att sysselsätta sig med småskalig tjänsteproduktion. För dem är ett socialskydd, som är uppbyggt för att passa heltidsarbetande industri- och kontorsarbetare, mindre lämpligt än en ovillkorlig basinkomst. För egenföretagare eller tillfälligt anställda är det nuvarande systemet oskäligt. Det är alltför invecklat med en alltför stor marginaleffekt. En basinkomst – även i form av en negativ inkomstskatt – möjliggör mindre  byråkrati och tydliggör vilken nettoeffekten av en förtjänstökning blir.
En snabb avfasning av en ekonomiskt förmånlig energikälla sänker snarare än höjer inkomsterna och inkomstskatterna. Därför är en full basinkomst, som täcker alla levnadskostnader, inte realiserbar. Jag har i olika sammanhang föreslagit en kombination av en partiell basinkomst – som jag kallat ”medborgarinkomst” – och en delaktighetsinkomst – kallad ”medborgarlön”, som man kan få för verksamheter som är bra för samhället och miljön, men som inte ger en inkomst på den normala arbetsmarknaden: studier, omvårdnad av anhöriga, föreningsarbete, konst- och idrottsutövning m.m.
Jag tror att en sådan kombination (av en låg ovillkorlig basinkomst och en prestationsanknuten aktivitetspeng) skulle passa in i den stora omställningen från en fossilberoende ohållbar tillväxtekonomi till en avfosilliserad, måttfull kretsloppsekonomi. Det är visserligen fråga om två stora reformpaket, men de kan stöda varandra. Tillsammans kan de utgöra det narrativ och politiska projekt, som återskapar den framtidstro som, på grund av robotiseringsspöket och klimatångesten, för närvarande gått förlorad.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Basinkomsten – reviderad

Kritiken mot basinkomsten ska tas på allvar, skriver Jan Otto Andersson, som själv var en av de första förespråkarna för modellen i Finland. En lösning på samhällets resursfördelning ser han som en dualmodell med en garanterad basinkomst och en delaktighetspenning.

Vänsterns idealsamhälle finns beskrivet i olika versioner. I News from Nowhwere (1890) vaknar William Morris upp förflyttad hundra år framåt i tiden. Han befinner sig i ett efterrevolutionärt rödgrönt London, fyllt av människor som är kreativa och aktiva. De trivs med och är stolta över det de arbetar med. Morris formulerade sin framtidsdröm som en kritik av den omåttligt populära skriften Looking Backward: 2000–1887 av den amerikanska journalisten Edward Bellamy.

Bellamys alter ego vaknade upp i en helt annan socialistisk utopi, där ekonomin byggde på storskalighet och högteknologi. Samhället styrdes demokratiskt med hjälp av avancerad samhällsplanering och en nationaliserad egendom. Arbetstiden var kort och varorna levererades på ett internetliknande sätt. Allt betalades med ”kreditkort”. Var som helst kunde man lyssna på predikningar och musik genom ”kabeltelefoni”.  För Morris var Bellamys utopi alltför centralstyrd och beroende av storindustriell organisering.

Det har rått en ständig spänning inom vänstern mellan dessa två visioner. Norden År 2030 som sammanställdes av Henrik Wahlforss och Leif O. Pehrson (1982) påminner i sitt upplägg om Morris roman, men var gjord i form av intervjuer och fotografier från ett efterrevolutionärt rödgrönt och förenat Norden. Publikationen var ett av svaren på den kris för det fordistiska masskonsumtionssamhälle som började bli allt tydligare. Men utan denna massproduktion hade varken det sovjetiska eller socialdemokratiska samhällsbygget varit tänkbara.

Med hjälp av Marx och Gorz försökte jag behandla denna spänning i boken Vänsterframtid, som gavs ut av Folkets bildningsförbund 1988. Ett kapitel ägnades Marx framtidsvision i dagens Norden. Min konklusion var att förutsättningarna för en ganska direkt övergång till genuin kommunism i Marx mening redan fanns i de nordiska länderna. Det gällde att kombinera en dualekonomi bestående av en ”nödvändig sektor” och en ”fri sektor”. Ett viktigt medel var en medborgarinkomst.

Vänsterns svar på den fordistiska kapitalismens kris blev emellertid alltför lamt. Hegemonin flyttades över på en nyliberal globaliseringsideologi, som nästan helt undanträngde traditionella vänsteridéer.

Hur mildra osäkerheten?

”Det enda säkra är att allting är osäkert”. Denna välkända, lite motsägelsefulla, sentens passar väl in på dagens ekonomi och arbetsliv. Åtminstone upplever en växande del av medelklassen det så. I boken Keskiluokan nosu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) beskriver socialhistorikern Juha Siltala hur den individfokuserade konkurrensen lett till en allt större oro för att ramla ner i den nya underklassen: prekariatet. Men vi kan försöka följa den amerikanske matematikern John Allen Paulos visdomsord: ”Ovissheten är det enda vi kan vara säkra på, och att veta hur man lever med ovisshet är det enda säkra.”

Till allra först måste vi vara på det klara med att polariseringen är en följd av den djupa ekonomiska integrationen i samband med den snabba utvecklingen av nya teknologier. Det är fel att tro att vi inte kan göra något åt de här megatrenderna. Vi kan påverka både globaliseringens och den teknologiska utvecklingens karaktär, men för det krävs det medvetna politiska val. Om vi bara låter utvecklingen ha sin gång kommer de demokratiska institutionerna att bli allt svagare och populistiska, ofta protofascistiska, rörelser att förstärkas ytterligare.

Det är det okontrollerade kapitalflödet som utgör det viktigaste hotet. Det undergräver solidariteten, skattemoralen och demokratin. De klassiska teorier som visade på frihandelns positiva möjligheter antog att kapitalet var bundet till nationerna eller att staterna kunde kontrollera in- och utflödet av kapital. Vi måste våga införa skatter på kapitaltransaktioner, ändra sättet på vilket transnationella företag beskattas och använda diskriminerande tullar mot stater som inte tillåter fria fackföreningar eller som i konkurrenssyfte inte samarbetar mot miljöförstöringen. Likasinnade länder måste samarbeta för att åstadkomma en så global förmögenhetsbeskattning som möjligt.

Mättad doktorsmarknad

Genom lagstiftning, beskattning, forskning och omläggning av infrastrukturen kan innovationerna riktas så att de stärker det gemensamma sociala och ekologiska kapitalet. Företagsekonomisk effektivitet och BNP-tillväxt får inte längre vara de avgörande ledstjärnorna.

En sak som alla verkar att vara överens om är att alla borde få en bra utbildning. Det bästa som hänt under det självständiga Finlands hundra år har gällt utbildningen. Införandet av den allmänna läroplikten 1921. Genomförandet av grundskolan under 1970-talet. Den kostnadsfria utbildningen ända upp till universitetsnivån. Tack vare de här satsningarna har det skett en social utjämning som är av historiska mått. Vi ska givetvis fortsätta med den här politiken, men risken att den inte längre leder till en större social rörlighet har ökat. När mängden årligen utexaminerade doktorer är högre än antalet som blev studenter för hundra år sedan har vi nått ett läge då inte ens en hög examen kan garantera en varaktig anställning eller en trygg ekonomi. Vi konkurrerar med varandra på ett allt kostsammare sätt under en allt längre tid.

Vi är också rätt överens om att alla som vill bör ges möjligheten till någon form av arbetsinsats – om inte på annat sätt så med samhällets hjälp. Det vi inte kan enas om är hur mycket en sådan garanti får kosta. Ska alla faktiskt få en lön som är tillräcklig att leva på? Är det förnuftigt att sätta folk i arbeten som de inte är lämpade för eller som de själva inte uppskattar? Ett förslag som framförts är att göra det möjligt att ersätta arbetslöshetsstödet med en ”delaktighetsinkomst”; du får behålla stödet bara du gör något som samhället uppfattar som nyttigt. Idén kombinerar en ekonomisk minimitrygghet med de enskildas behov av aktivitet och uppskattning. Kritikerna ängslar sig emellertid för att förslaget kommer att leda till mera övervakning och mera press på de arbetslösa.

Delaktighetspeng

”Den andra maskinåldern” tvingar allt flera att bli ett slags företagare – till exempel frilansare – i stället för anställda med en regelbunden lön och reglerade arbetsförhållanden. Den som saknar ett grundkapital och en tillräcklig självtillit har svårt att utsätta sig för de risker entreprenörskapet innebär. De sociala försäkringssystemen är inte anpassade för att möta riskerna som egenföretagare. En företagare kan inte få utkomststöd eller arbetslöshetspeng förrän hen lagt ner sitt företag och realiserat sin förmögenhet. Det är uppenbart att det behövs en social trygghetsreform som också passar entreprenörerna. Problemet är svårlöst eftersom rollerna som anställd och företagare i praktiken blivit allt mer överlappande; den anställda bär allt oftare en del av företagsriskerna medan frilansarna också kan vara visstidsanställda. I den här situationen borde det antingen ske en kraftig utjämning av förmögenheterna, så att alla kan räkna med en pålitlig kapitalavkastning, eller fås till stånd en basinkomst.

Det nyligen startade experimentet med en ovillkorlig basinkomst – även om det är alltför begränsat och inte anpassat för att kunna gälla hela samhället – är därför en välkommen gåva till hundraåringen. Allt oftare, i både rika och fattiga länder, bland forskare, politiker, finanstoppar och allmänheten, har det vuxit fram en känsla av att en basinkomst kunde vara ett svar på de nya utmaningarna. Alla borde ha rätt till en andel av den enorma avkastning som naturen, förfäderna, vetenskapen och den nya briljanta teknologin gett oss. Vi ska visserligen använda en betydande del av denna avkastning för investeringar för framtiden – för utbildning, infrastruktur, miljösatsningar och andra samhällsfunktioner – men en ungefär lika stor del borde ges medborgarna i form av en social dividend eller basinkomst, så att de kan planera sina liv på längre sikt: studera, lönearbeta, bedriva företagsverksamhet, förkovra sig i någon specialitet eller arbeta i hemmet eller för en förening.

För dyrt?

Den viktigaste kritiken mot en ovillkorlig basinkomst är att den blir för dyr om den ska ge en tillräcklig ekonomisk trygghet. Politisk realism talar därför för att den borde vara ganska låg – lägre än grundpensionen. En annan form av kritik gäller risken för att de arbetslösa lämnas utanför, att de inte uppmuntras att delta i arbetslivet och samhällslivet. Rädslan för detta är ofta överdriven, men bör ändå tas på allvar. En möjlighet är att komplettera basinkomsten med en delaktighetsinkomst. Det skulle kombinera ekonomisk minimitrygghet med självvalda aktiviteter som samhället ger värde och respekt. I SDP:s ungdomsorganisation Demarinuorets ”yleisturva”-modell finns en ”takuutulo” (garanterad inkomst) i form av en negativ inkomstskatt och en ”aktiivitulo” (aktiv inkomst) i form av en delaktighetsinkomst. Den kan därför, tillsammans med andra konkreta basinkomstförslag, bli en bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner och försök. Finland kan bli först med att få till stånd en århundradets reform av samma dignitet som den allmänna rösträtten och grundskolan.

Jan Otto Andersson

Den nya vänsterns draghäst

Paavo Arhinmäki var sluggern som gick i bräschen för en ny generation av unga vänsterpolitiker. Efter sju år som partiordförande känner han att Vänsterförbundet nu äntligen ser ut så som grundarna tänkte sig det år 1990.

– Inte har min glöd försvunnit någonstans! Den brinner lika hett som förut.

Det säger Paavo Arhinmäki, som under hösten meddelade att han inte är tillgänglig för posten som Vänsterförbundets ordförande efter partikongressen i juni. Han har nu alltså en månad kvar som ordförande, men försäkrar att han kommer att fortsätta precis lika aktivt som förut inom politiken.

– Det var ju lite lustigt att jag och Carl Haglund (SFP) under en kort period båda meddelade att vi inte ställer upp för omval till partiledarposterna. Haglund säger att han tappat tron på politiken, men det har jag sannerligen inte gjort.

Paavo Arhinmäki har under det gångna decenniet varit galjonsfiguren för den nya rödgröna vänstern i Finland. Som ordförande för Vänsterunga 2001–2005 blev han känd som en radikal aktivist som inte drog sig för att kritisera moderpartiet – ett moderparti som sedan han blev dess ordförande 2009 stadigt har föryngrats, och där de interna konflikterna blivit allt färre.

– Det talas mycket i offentligheten om den nya rödgröna vänstern versus den gamla så kallade fackförbundsvänstern. Men faktum är att det just inte finns någon sådan här motsättning inom Vänsterförbundet längre. Då det gäller de stora frågorna och de breda linjedragningarna är Vänsterförbundet mycket mer enhetligt än många andra partier.

Enligt Arhinmäki börjar partiet i dag se ut ungefär så som man visionerade det då det grundades 1990, ur askan av DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk. Arhinmäki var då 14 år gammal och redan politiskt intresserad

– Det kändes som en fräsch fläkt att Claes Andersson valdes till partiets första ordförande, och speciellt då han ställde upp som presidentkandidat. Andersson var en annorlunda politiker, vilket jag fann väldigt inspirerande.

En annan Andersson, Jan Otto, samt Lars D. Eriksson, för att nämna några Ny Tid-bekanta, fanns också bland de (relativt) unga vänsterintellektuella som tillsammans med Claes Andersson och andra progressiva DFFF-are visionerade fram det nya partiet. Man ville skapa en skarp brytning med den gamla sovjetkommunismen, och de rigida och toppstyrda verksamhetsmodeller som DFFF och Finlands kommunistiska parti representerade. Målet var en öppen rörelse med demokratisk socialism som ideologi. Miljöfrågor och gräsrotsaktivism lyftes högt på agendan, och det sneglades en hel del på den unga gröna rörelsen som sedermera kom att bli De Gröna.

– Då jag gick med i partiet 1996 sågs ändå Vänsterförbundet som en döende rörelse, en rest från FKP-tiden. Men i dagens läge finns det nog ingen som längre talar om Vänsterförbundet som ett parti som solen håller på att gå ned över, säger Arhinmäki.

Nya måste fås med

I Arhinmäkis kölvatten steg det fram en helt ny generation av vänsterpolitiker, som Merja Kyllönen (i dag Europaparlamentariker), Aino-Kaisa Pekonen (riksdagsledamot), Veronika Honkasalo, Jussi Saramo och Dan Koivulaakso (alla stadsfullmäktigeledamöter), och de har i sin tur följts av nya lyskraftiga personer som Li Andersson och Hanna Sarkkinen, som båda valdes in i riksdagen med imponerande röstantal 2015. Flera av dessa har bakgrund som aktiva i Vänsterunga eller olika medborgar- och gräsrotsorganisationer.

– Det tog sina 25 år, men i dag ser Vänsterförbundet i mångt och mycket ut just som man tänkte sig år 1990. Att vi i år ordnar en riktgivande medlemsomröstning om ordförandeskapet är ytterligare ett steg i den riktningen.

Men vägen hit har inte varit lätt, och framför allt under partiets första 20 år stormade det ordentligt inom de egna leden. Partiet har också gått från valförlust till valförlust, trots att siffror från förra valet visar att Vänsterförbundet är populärt bland unga.

– Vi har en bra grund att stå på nu, och nu är utmaningen att få in nya aktiva i verksamheten.

Arbete är a och o

Något som inte förändrats är däremot att arbete fortfarande är en grundsten i partiets politik. Vänsterförbundet har bland annat fört kampanj för en minimilön på 10 euro i timmen – ett tecken på att de gemensamma spelreglerna på arbetsmarknaden har försvagats. Partiet har också – mer eller mindre synligt – fört fram idén om en basinkomst.

– I dag talar alla partier plötsligt om basinkomst. Men faktum är att basinkomsten fanns med i diskussionerna redan då Vänsterförbundet grundades 1990, och Jan Otto Andersson lade fram sin modell för medborgarlön (Andersson skriver om ämnet på sid. 26–27 i den här tidningen, red.anm.), men i och med depressionen i början av 1990-talet glömdes saken bort för några år.

Arbetsmarknaden står inför gigantiska utmaningar på grund av automatiseringen av samhället, och på ett internationellt plan på grund av befolkningsökningen. På vissa håll talas det redan om att man borde börja förbereda sig för det arbetsfria samhället, och bland annat forskaren Roland Paulsen anser att ”vi borde fira då en bilfabrik stänger” (se Ny Tid 9/2015), i stället för att krampaktigt försöka hålla kvar idén om full sysselsättning. Det här är ändå en tanke som de finländska vänsterpartierna haft svårt att anamma.

– Som vänsterparti kan vi inte frångå idealet om att vi ska kunna erbjuda arbete åt alla som vill ha ett. Jobb handlar om så mycket mer än lönen – alla människor vill ha något vettigt att göra, och det har inverkan också på folks sociala liv och mentala hälsa.

En annan sak är sedan enligt Arhinmäki hur arbetet organiseras och definieras. Han talar till exempel varmt för en sex timmars arbetsdag, något som till exempel Vänsterunga har fört kampanj för.

– Idén med åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan sågs som något oerhört då den skrevs in i Finlands arbetarpartis program på Forssa-mötet 1903. Men det har nu varit normen i över hundra år, och vi har inte kommit vidare därifrån, trots att samhället har förändrats.

Arhinmäki lyfter fram att man haft mycket goda erfarenheter av försök med sex timmars arbetsdagar i Sverige.

Riksdagen visionerar inte

Sex timmars arbetsdagar i all ära, men man kan se en dylik reform som enbart en justering av det rådande systemet, medan många väntar på att Vänsterförbundet skulle gå i bräschen för en bredare samhällsförändring.

Har partiet en bred vision för hur ett nytt, rättvisare samhälle skulle se ut i framtiden?

– På partikongressen 2013 offentliggjordes faktiskt Vänsterförbundets framtidsvision, ett dokument som heter ”En rödgrön framtid”. Där fanns många bra idéer, men sett såhär i backspegeln, var den kanske lite väl utopistisk.

Men borde inte Vänsterförbundet vara det parti som för fram modiga och radikala alternativ till status quo?

– De här frågorna bör diskuteras, och diskuteras också inom partiet. Det är partiet som helhet som ska ta hand om visionerna. Inom riksdagsgruppen är vi fullt sysselsatta med dagspolitiken, så det finns helt enkelt inte så mycket tid för de här breda framtidsdiskussionerna. Och det är trots allt de omedelbara, praktiska frågorna som mest intresserar den vanliga medborgaren.

På sid 30–32 i denna tidning skriver Teo Comet, ordförande för Europas Gröna Unga, att en ny generation av rödgröna aktivister utmanar de traditionella partierna till att anamma en bredare och mer genomgripande förändring av de politiska realiteterna i Europa och världen. Arhinmäki säger att han välkomnar de nya rörelserna, men vill inte heller att de traditionella partierna ska stiga dem på tårna.

– Vänsterförbundet ska föra en dialog med folkrörelserna, och samarbeta med dem. Men vi ska inte försöka överta deras verksamhet eller försöka stjäla deras aktiva till partiet. Men ett brett samarbete, absolut. N

Text & foto: Janne Wass

Kan basinkomsten rädda socialdemokratin?

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson
Trots den tillfälliga förbättringen av gallupsiffrorna för SDP i Finland, står det klart att socialdemokratin befinner sig  i ett förlamningstillstånd.  Under de senaste tio åren har de västeuropeiska socialdemokratiska partierna förlorat över 20 procent av sina anhängare. Globaliseringen och depressionen har skapat grogrund för populistiska partier av varierande slag. Dessutom har de traditionella högerpartierna lyckats utnyttja den rådande tidsandan bättre än vänstern. De har rentav – trots den kroniska arbetslösheten och prekariseringen – kunnat framställa sig som ”arbetarpartier” och som de sanna försvararna av ”arbetslinjen”.

En central orsak till att det socialdemokratiska projektets trovärdighet har minskat är den djupa ekonomiska integrationen, isynnerhet internationaliseringen av kapital och ägande. Den nordiska modellen – den mest socialdemokratiska välfärdsregimen – byggdes upp genom kompromisser med det nationella storkapitalet.

Men kapitalet är inte längre bundet till nationen och nationens ”konkurrenskraft” är i allt mindre grad beroende av ”våra” storföretag. Konkurrenskraften mäts med hjälp av RULC, den relativa arbetskostnaden per producerad enhet. Ju lägre RULC desto bättre, vilket betyder att det är bättre ju lägre lönernas andel av det producerade värdet är – eller på marxistiska ju högre exploateringsgraden är. Det är just det som intresserar de kapitalistiska investerarna.

Staten har förlorat viktiga styrinstrument.  Skattekonkurrensen och beroendet av långivarnas sinnestämning har naggat nationsbygget i kanterna. Länge hoppades vänstern att EU skulle kunna bli den instans som skulle tygla det globala kapitalets övermakt. De förhoppningarna verkar nu vara bortblåsta. Inom socialdemokratin har det uppstått en konflikt mellan dem som vill anpassa sig till digitaliseringen och globaliseringen på kapitalistiska villkor, och dem som vill hålla fast vid de gamla solidaritetsidealen och den nationella välfärdsstaten.

En idé som plötsligt fått en ny akualitet är basinkomsten. I basinkomstens långa  historia är det ofta socialdemokrater som satt stopp för ett ovillkorligt inkomstskydd i någon som helst form. På 1920-talet motsatte sig brittiska Labour tanken på en ”social dividend” även om idén stöddes av filosofen Bertrand Russell och prominenta partimedlemmar som Oxfordprofessorerna George Cole och James Meade.

Inför presidentvalet 1972 i USA hade demokraternas kandidat George McGovern under sin nomineringskampanj kraftigt verkat för en ”demogrant” – ett basinkomstförslag ursprungligen framfört av nationalekonomen James Tobin. För att bli nominerad måste McGovern emellertid ta avstånd från sitt förslag. Han förlorade sedan stort mot Richard Nixon.

På 1980- och 1990-talen när en basinkomst eller medborgarlön var på den politiska agendan i Nederländerna och Danmark avgjorde de socialdemokratiska partierna att idén inte fick ett tillräckligt stöd.

I Finland behandlades basinkomstidén på SDP:s partikongress 1996. Förslaget avvisades som varande alltför dyrt. Innan dess hade Fackcentralen FFC utgivit en rapport Mikä ihmeen perustulo? (1994. Titeln betyder ungefär Vadå för basinkomst?). Rapporten försvarade en modell som baserar sig på inkomstrelaterade stöd och motsatte sig en grundinkomst för att den antogs försämra arbetsvillkoren. 1997 utgav FFC rapporten Valoa tunnelin päässä (Ljus i ändan av tunneln), i vilken det framhölls att en grundinkomst skulle vara dyr, otrygg och leda till ett ”tjänstesamhälle”.

Pentti Arajärvi utredde inkomstskyddet för SDP:s räkning och ansåg att en basinkomst skulle underminera samhällsmoralen.

2007 publicerade Sorsa-stiftelsen Ville Kopras rapport  Perustulo – kova vai pehmeä paketti? (Basinkomst – ett hårt eller ett mjukt paket?) I rapporten utgick Kopra ifrån att de inkomstrelaterade förmånerna skulle tas bort om en basinkomst införs och att arbetsmarknaden skulle frigöras för marknadskrafterna. Han föreslog att det nuvarande socialskyddssystemet borde göras mera sporrande, till exempel med hjälp av en ”keikkaseteli”, en sedel för tillfälliga anställningar.

Enstaka socialdemokrater har emellertid ivrigt försvarat basinkomstidén. Nationalekonomen och stadsdirektören Pekka Korpinen gjorde det redan 1989 i boken Valtio ja vapauden kasvu (Staten och frihetens tillväxt). Historikern Jorma Kalela utgav 1989 boken Työttömyys 1900-luvun suomalaisessa yhteiskuntapolitiikassa (Arbetslösheten i 1900-talets finländska samhällspolitik), som han avslutade med ett engagerat försvar för en ovillkorlig basinkomst. Han har fortsatt att aktivt plädera för en grundinkomst, isynnerhet med tanke på dess roll som förstärkare av demokratin.

Det viktigaste och mycket intressanta socialdemokratiska bidraget till basinkomstdiskussionen lades fram senaste höst av den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Demarinuoret. Man föreslår ett inkomststöd med tre olika bidragsnivåer.

Den lägsta nivån ”takuutulo” (garanterad inkomst) är konstruerad som en negativ inkomstskatt, så att alla som helt saknar inkomster erhåller 80 procent av vad som beräknas vara en nödvändig inkomst för en person. Det här är – trots förslagsställarnas protester – en form av basinkomst. Alla erhåller utan ansökan en summa, som efterhand avtar ju högre personens andra inkomster är.

Den andra nivån ”yleistulo” (allmäninkomst) motsvarar den beräknade nödvändiga inkomsten för en person och ges alla dem som av någon orsak inte har ett arbete, men som är beredda att arbeta när tillfälle erbjuds.

Den högsta nivån ”aktiivitulo” (aktivitetsinkomst) skulle ges åt dem som ägnar sig åt någon aktivitet som anses vara värdefull ur ett samhällsperspektiv.

Demarinuorets uppslag liknar en idé som jag ofta framfört: en ovillkorlig medborgarinkomst (basinkomst) kombinerad med en medborgarlön (delaktighetsinkomst) för dem som verkar utanför den normala arbetsmarknaden, men som gör något samhällsnyttigt inom den tredje sektorn.

Jag tror att någon form av basinkomst förr eller senare kommer att införas. Alternativet är allt större sociala konflikter, då allt färre får ”riktiga” och meningsfulla jobb, medan allt fler hamnar i prekariatet med osäkra inkomster och arbetsförhållanden. Frågan är bara på vems villkor basinkomsten införs. Om det sker på högerns villkor är det sannolikt att socialdemokraternas värsta förväntningar kan förverkligas. Om däremot en bred vänster, med socialdemokraterna som primus motor, för fram en modell som beaktar de risker som kan vara förknippade med en basinkomst, kan det rädda både socialdemokratin och den nordiska välfärdsstaten.

Många socialdemokrater tycker det är oacceptabelt att ersätta rätten till ett jobb med rätten till en inkomst. En basinkomst fråntar ingen ”rätten till jobb”. Tvärtom underlättar den för den enskilde att ta emot ett jobb, och framför allt ett sådant jobb som man själv finner vara meningsfullt. I dag kan samhället inte ge alla ett riktigt jobb. Det kan bara tvinga den arbetslösa att ta emot vilket jobb som helst, utan tanke på om det är meningsfullt eller ens samhällsnyttigt.

Den stora fördelen med en inkomst som automatiskt betalas åt alla är att den når de fattiga utan besvärliga och stigmatiserande behovsprövningar, och att den förser dem med en grund från vilken de tryggare kan planera sin framtid. De rika behöver inget inkomststöd, så för dem måste skatter – isynnerhet skatteavdrag – ändras så att de ”betalar” åtminstone sin egen basinkomst.

Vi måste återfinna den gamla socialdemokratiska föreställningen att vi alla drar nytta av de värden som tidigare generationer skapat och att det är fel att de som råkar äga marken, fabrikerna och det immateriella kapitalet skall få betydande arbetsfria inkomster, medan de egendomslösa måste nöja sig med att sälja sin arbetskraft på en osäker marknad. Vi borde alla ha rätt till en ”social dividend” från det kapital som naturen och tidigare generationer byggt upp under eonernas och seklernas lopp.

Basinkomsten är en genuint socialistisk – inte en trångt lönearbetsfokuserad – vision.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Foto: Christopher Andrews/Flickr

Vägen mot en ekonomisk demokrati

Ulf Modin
Ulf Modin
Sedan det senaste världskriget har de kapitalistiska länderna genomgått stora förändringar. Levnadsstandarden har flerfaldigats och vetenskapens och teknikens utveckling har omformat samhället och näringslivet. Numera blir det abstrakta tänkandet normgivande för industrin. Kroppsarbetet, som primärt bara kräver ett konkret tänkande, marginaliseras.

Människan går på detta plan framåt: Vi tänker allt bättre. Insikterna i abstrakt tänkande har ökat under de senaste hundra åren och är också förutsättningen för att vi skall kunna införa ett socialistiskt system. Tankearbetet och inte kroppsarbetet blir den intellektuella grunden för den avancerade produktionen, som till allt större del består av tjänster.

Vi skall emellertid inte tro att vi kan införa ett system som varar till tidens ände. Om den modell vi nu skapar håller i femtio år har den lyckats bra. Det enda beständiga i historien är förändringen. Realsocialsmen gick under därför att man hade förbjudit en allmän, fri diskussion, som är nödvändig inte bara för partiledningen utan som måste genomsyra hela samhället. Det moderna samhället kräver en fri diskussion för att kunna utvecklas.

Den vetenskapliga och tekniska omvälvningen omskapar också industriländernas sociala struktur. Industriarbetarklassen tynar bort och arbetskraft som kan tänka abstrakt, den så kallade intelligentian, blir ledande. Redan för 15 år sedan var den i Sverige lika stor som fabriksarbetarklassen, 20 procent. 150 år sedan var bönderna den största klassen i Sverige. Idag utgör jorbrukarna bara omkring tre procent av befolkningen men producerar cirka 80 procent av livsmedlen. Produktiviteten är numera så hög att vi omedelbart skulle kunna införa sex timmars arbetsdag utan att behöva sänka vår levnadsstandard.

Före 1917 antogs det allmänt i den internationella arbetarrörelsen att alla fabriker skulle vara statsägda i ett socialistiskt system. Tron på statens förmåga att garantera människorna ett gott liv var utbredd. Den levde vidare i den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige också sedan man hade insett att man varken kunde eller ville införa socialismen – år 1932. I stället tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen i Sverige en socialiseringskommission, som skulle studera socialismens möjligheter. Socialdemokratins svar på socialismen i Sovjetunionen och de många vilda strejkerna i Sverige blev Folkhemmet, som inte hotade finanskapitalismen men gav en relativ trygghet åt arbetare och bönder. Inbördeskriget i Finland gav en fingervisning om hur det kunde gå om inte “arbetarfrågan” löstes.

Finanskapitalets ekonomiska och ideologiska offensiv efter omkring 1976 har emellertid varit så framgångsrik att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte längre ta kamp för de arbetandes rättigheter. Partierna har införlivats i den borgerliga staten, och partiledningarna ser som sin uppgift att legitimera finanskapitalismen och i synnerhet borgerskapets diktatur: den liberala parlamentariska demokratin.

Kapitalismen kan inte erbjuda människorna full sysselsättning och ett tryggat liv. Och allra minst kan den ge barnen en framtid. När den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith insåg detta (Den nya industristaten, 1969) började han att plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Medborgarlönen togs under 1980-talet upp av finländska intellektuella, som blivit besvikna på den uteblivna revolutionen. Medborgarlönen förespråkas i dag av nästan alla politiska partier, främst bland De gröna och i Vänsterförbundet. Deras främste talesman är Åboekonomen Jan-Otto Andersson. Finlands mesta högerregering sedan Lapporörelsens tider 1930 stödjer kravet på medborgarlön, eftersom dess ledning tror sig kunna skära ned finanskapitalets kostnader och undvika den sociala revolutionen genom att införa den.

Socialismens motto är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Måttliga löneskillnader måste det finnas, eftersom folk måste anstränga sig intellektuellt för att få avancerade tjänster. Proportionen 1:4 brukar anges som en lämplig skala mellan högsta och lägsta inkomst. Tungt fysiskt arbete avlönas högre än lätt, intellektuellt avancerat arbete avlönas högre än kroppsarbete också om det rör sig om kvalificerat hantverk. I realsocialismen var det vanligt att enkla arbetare studerade till ingenjörer men sedan gick tillbaka till fabriksgolvet, eftersom det var bättre betalt. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Helsingfors universitet var omkring 1980 det akademiska lärosäte i Västeuropa där det fanns mest kunskap om realsocialismen. Det sades att i Sovjetunionen fungerar bara röda armén och metron i Moskva. År 1987 visade det sig att det bara var metron i Moskva som fungerade.

Ulf Modin
är fri forskare