Etikettarkiv: Jazz

Solen hedrar 30-årig bruksjazz

Den finlandssvenska träffpunkten Baltic Jazz i Dalsbruk firar sitt 30-årsjubileum med ett program som är manna för själen för inbitna tradjazzentusiaster, men som för andra kan kännas lite för mycket som en upprepning av tidigare års utbud. Svenska Carling Family, med kopplingar både till nynazism och invandringsfientlighet, kunde kanske ha lämnats utanför jubileumsfirandet, menar Ny Tids utsände.

– Jag tror nog att det är stämningen på festivalen som har gjort att den överlevt i 30 år.

Det säger Sanna Järf, som är ordförande för Intresseföreningen för jazzmusik i Dalsbruk, organisationen bakom Baltic Jazz. Festivalen stampade igång med en gratiskonsert på den berömda jazzgatan i Dalsbruk under fredagens tidiga eftermiddag. Maarian VPK:n soittokunta, som stod för musiken, noterade att under deras 10-åriga historia som öppningsorkester för Baltic Jazz, har de aldrig någonsin spelat för en så stor publik som 2017. Otvivelaktigt fick de lite draghjälp av det varma vädret, som efter en rätt så ruskig sommar påpassligt infunnit sig till evenemanget.

Vädret är naturligtvis alltid en faktor då det gäller publiktillströmningen, och förstås artistutbudet, men Sanna Järf menar att det framför allt är den gemytliga och familjära stämningen på Baltic Jazz som lockar både publik och artister till den lilla bruksorten i Åbolands skärgård år efter år. Många artister uttrycker vid ankomsten till varje festival hur glada de är att vara tillbaka.

Detta är förstås både en styrka och en svaghet. På senare år har det också framförts viss kritik mot den konstnärliga ledaren Antti Sarpilas programhelheter. Och otvivelaktigt är det så att bulken av programmet har sett rätt likadant ut nu under de senaste tio-femton åren – om inte de senaste 30 åren. Marian Petrescus trio är fantastisk, Antti Sarpila är en bandledare och klarinettist i världsklass, mångbegåvningen Ulf Johansson Werre är svårslagen, Pentti Lasanen, Mikko och Johanna Iivanainen, Hans Backenroth, Andreas Pettersson och Keith Hall går inte heller av för hackor.

Men har man sett dem på Baltic Jazz sisådär tio-femton-kanske-tjugo gånger tidigare, känns det som om man hellre skulle se något lite nytt och överraskande – om man nu inte är en riktigt fanatisk anhängare av swing och dixieland. En ”slölyssnare” av jazz som denna artikelskribent orkar inte riktigt hoppa jämfota av iver då programmet utlovar festivalens n:te tributkonsert till Louis Armstrong eller Benny Goodman. Och de riktigt stora fansen av traditionell jazz från genrens guldålder är tyvärr också en generation som långsamt men säkert blir allt glesare i leden, vilket de senaste åren synts i festivalens biljettintäkter. Detta är något som man inom organisationen också är medveten om.

– Ett alternativ för framtiden är att göra Baltic Jazz till en mindre och intimare festival, men å andra sidan har ”baltiken” varit en tillställning som också livat upp Dalsbruk, och ortsborna vill gärna ha kvar den klassiska jazzgatan, och de vill att festivalen ska synas i gatubilden. Och gör man den till en festival som endast bjuder på små, intima cafékonserter och dylikt, så försvinner den biten, säger Järf.

Ett annat alternativ skulle naturligtvis vara att ändra musikprofilen, men då skulle festivalen förlora sin särprägel som en av de få festivaler i Finland som fortfarande bjuder på riktigt klassisk tradjazz, något som Sarpila utgående från intervjun i HBL på torsdagen uppenbarligen inte entusiastisk över.
Men utgående från uppslutningen på fredagens konsert på jazzgatan, lever Baltic Jazz åtminstone ännu i år gott på sitt beprövade koncept.

Stark lokal förankring
Och vissa specialiteter bjuds också på under detta 30-årsjubileum. Bland annat har festivalen beställt ett specialprogram av vibrafonisten Panu Savolainen, vilket Järf gärna lyfter fram.

– Man brukar tala om beställningsverk, men det här är kanske snarare ett beställningsarrangemang, som består av finländska klassiker och Savolainens egna kompositioner, som han har specialarrangerat för oss.

Savolainen framför specialprogrammet på lördagens jubileumskonsert i Dalsbruks park tillsammans med den finländska jazzens superstjärna, saxofonisten Timo Lassy.

En glädjande aspekt av årets festival är att det lokala kunnandet lyfts fram. På fredag kväll hålls i gamla mekaniska verkstan konserten Baltic Goes Local, med hela tre lokala grupper, och de färgerna syns också i flertalet andra sammanhang. För de yngsta bjuds som vanligt på en barnkonsert, denna gång med veteranerna Sås & Kopp, och de lite äldre torde dras till humorgruppen KAJ, som på senare år gjort succé på festivalen. Söndagens ”Jatkot” har också lokal prägel med rockbanden Atomic Annie, Piia Kolima & Kozmic Company, samt Pargas rockstjärnor TrrTrrTrr, som också uppträder för n:te gången på Baltic Jazz – fast de har väl en liten bit kvar tills de kommer upp i samma siffror som Kim & Janne Engblom eller Allan & the Astronauts.

Maarian VPK öppnade Baltic Jazz i strålande solsken.

Flyktingkritiker med nynazistkopplingar
På öppningskonserten på jazzgatan består en ansenlig del av publiken av de syriska flyktingar som under de två senaste åren anlänt till Dalsbruk, och som säkert gläds av att kunna ta del av festivalens gratisutbud. För en by som så öppenhjärtat tagit emot flyktingar, känns det en aning nedslående att en av huvudartisterna på jubileumsfestivalen är svenska Carling Family. Musikaliskt är gruppen fenomenal, men efter ett par års bejublade uppträdanden på Baltic Jazz uppdagades familjeorkesterns patriark Hans Carlings kopplingar till nynazistiska rörelser, varefter gruppen i flera år inte bjudits tillbaka till festivalen. År 2015 skapade bröderna och bandmedlemmarna Ulf och Max Carling uppståndelse genom protester mot ett asylboende, och störde också ett bygdeföreningsmöte som skulle ta ställning för boendet genom att provocerande spela klarinett under mötets gång. Höganäs kommunalråd Peter Kovacs sade efter incidenten till SVT att han under sina ”13 år som kommunstyrelsens ordförande aldrig träffat personer med så främlingsfientliga åsikter”. Flera konsertarrangörer avbokade sina spelningar med Carling Family efter incidenten.

Sanna Järf säger att frågan om familjen Carlings medverkan på Baltic Jazz har diskuterats i festivalens styrelse.

– Först av allt vill jag säga att Baltic Jazz på inga sätt omfattar de värderingar som vissa av gruppens medlemmar har gett uttryck för. Och för det andra gäller det inte hela familjen.

Frågan om en eventuell avbokning av orkestern togs upp också av Baltic Jazz arrangörer då de blev medvetna om händelserna för två år sedan. Men enligt Järf resonerade man som så, att det inte skulle vara rättvist att avboka Carlings för politiska åsikter som vissa av orkesterns medlemmar står för, då inte heller andra orkestrars politiska ställningstaganden bakgrundskollas då de bokas.

– Vi har bokat orkestern för musikens skull, och att vi har bokat dem betyder alltså inte att vi delar de här värderingarna som det har kommit fram att förekommer inom gruppen.

Men vill man inte betala 40 euro för att se Carlings på jubileumskonserten i Verkstan på lördagen, så finns det som sagt ett digert utbud av både tradjazz och annan musik att spisa på festivalen, som detta år ju verkligen ser ut att gynnas av vädermakterna.

Text & foto: Janne Wass

“Pop är en museal konstform”

Mattias Alkberg skivdebuterade som sångare i Bear Quartet hösten 1992, samtidigt som hans första diktsamling Separerade ägg kom ut. 24 år senare är han fortfarande aktiv både som poet och sångare, även om sångspråket numera är svenska och Bear Quartet varit vilande i många år.

Under hösten har han under tre veckor rest Sverige runt och haft både dikterna och gitarren med sig. Turnéns första del avslutades på Musikcafé After EIght i Jakobstad i mitten av oktober innan det två personer stora turnésällskapet tog bilen hem till Luleå igen.

– Jag är lite överväldigad. Det har gått väldigt bra. Jag har kombinerat akustisk musik och poesi på scen tidigare, men inte i den här omfattningen. Och över huvud taget har jag inte turnerat så här långt sedan kanske 1995 med Bear Quartet, säger han när vi möts i en soffa på After Eight några timmar före spelningen.

– Det här är mycket roligare, egentligen för att det är lugnare. Det har varit mycket folk och prestigelöst.

Den direkta anledningen till att turnén äger rum är diktsamlingen Ön som släpptes i september. Det är den sjätte i ordningen och på senare år har Alkberg stadigt nått en större publik både med musiken och poesin.

– Det svenska bandet Wilmer X sa någon gång på 1980-talet när de slog igenom att det handlar om tioårsperioder. Bara man inte slutar så händer det, även om det i mitt fall kanske mer handlar om 20 år och att jag har gjort lite mer avancerad musik än de, men ändå. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat åka omkring och göra 30 uppläsningar i följd på det sätt som jag gör nu. Att jag kan försörja mig på det här kommer så himla lägligt när man inte längre kan fuska sig fram på a-kassa i Sverige.

När jag går på gator och inte är rädd
Då tänker jag på rosor på hur svårt det kan vara

Om de växer vilda och tillhör alla
Att tämja dem fast en bor i hyresrätt

Och jag tänker på socialdemokratin
Och sveket lång tillbaks nu

När upphör det långsinnet
Och till följd av det tungsinnet

Eller hönan eller ägget
Alla tuppar som tuppar sig

Fackföreningar vad ska vi med dem
Företagsledningar vad ska vi med dem

Kroppsarbete och karensdagar vad ska vi med dem
Sjukpenning och Försäkringskassa vad ska vi med dem

Arbetsförmedlingen och arbetsförmedlarna vad ska vi med dem
Demokrati och politiska partier vad ska vi med dem

Folkvalda och medborgare vad ska vi med dem
Lärare och elever vad ska vi med dem

Ur Biograf, Ön 2016

Försöker du som poet att relatera till samhället?

– Nej, det försöker jag inte, men jag försöker heller inte att inte relatera. Det finns en poet från Luleå som heter David Vikgren, en mycket bättre poet än jag. Han har lärt mig att jag kan göra vad jag vill, skriva om vad som helst, och på det sättet har jag inte gjort förut. Förr har jag tänkt att jag ska knäcka någon poetisk kod som jag har varit lite hämmad av. Nu struntar jag i om den koden finns eller inte. På ett sätt hänger det ihop med att bli äldre, inte så mycket i den här boken just, men på det sättet att allt blir mer prestigelöst.

I ett program i Sveriges radio om den färske nobelpristagaren Bob Dylan återger musikjournalisten Stefan Wermelin Dylans fråga om varför man ska hänga med i en musikvärld som riktar sig till tolvåringar och kalla sig seriös. För Dylan och andra som varit med ett tag gäller det att vårda sin vuxenhet utan att bli passé. Mattias Alkberg som släppt skivor, i bred mening inom pop och rock, i snart 25 år ser ämnet som angeläget.

– Det här har jag tänkt mycket på. Jag tycker att popmusik borde behandlas som den museala konstform det är. En idé är att popmusiken ska ha samma institutionsstöd som jazzen, konstmusiken och den klassiska musiken haft så länge den här typen av stöd har funnits. Jag talar om turnéstöd och stöd till arrangörer. Jag vet inte om det är en lösning, men en tanke som är värd att tänka. Jag tillhör en värld och en tid som inte riktigt finns längre. Traditionellt har den uppfattats som kommersiell, som riktad till ungdomar och som att den ska klara sig själv, men jag tycker inte att ungdomar är intresserade i dag som de kanske var på 60- och 70-talet. Dessutom har rocken setts på som en fluga, som något man växer ifrån.

Jazzen bar sig länge som kommersiell ungdomsmusik, men popmusiken tog över.  i dag är kanske även den senare en musikstil som sett sina kommersiella glansdagar.

– Långt in på 50-talet var jazzen något brett. Rocken, eller i alla fall popmusik i den meningen att artisterna skriver sina egna låtar, var väl en subkultur ända fram till Beatles.

Den svenske arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson använde begreppet tendens i meningen syfte och drivkraft hos författaren snarare än som tydligt uttalat rättesnöre för berättelsen. Han menade att en författare bör ha tendens. Hur förhåller sig Alkberg till det?

– Det går lite i vågor. När jag upptäcker att det finns något sådant vänder jag mig emot det, men jag vänder mig emot allt som jag själv gör. Så fort jag märker att jag gör någonting av en anledning blir jag misstänksam. Kanske är det svårt att förklara, men jag tänker att jag vill inte vara ägd av någon, inte ens av mig själv. Socialt, som människa i livet, är det besvärligt men som konstnär är det ganska skönt att ha möjligheten och friheten att ändra mig och riva upp saker som jag gjort. Men tendensen? I den mån jag har ett syfte är det att människor som känner sig ensamma ska känna att de i alla fall inte är ensamma om att vara ensamma. Men även det tycker jag låter floskligt och pretentiöst. Som att jag är ute på något uppdrag. Det är jag absolut inte.

Är motivet då ett avståndstagande?

– Nej, inte ett avståndstagande i sig, men däremot vill jag väl säga det att jag inte är så bekväm med livet liksom. Jag är inte så arg som folk tror, jag är mycket blygare än vad folk tror och jag vill säga det så att folk ska förstå det. På det sättet är jag även självbiografisk, men jag är inte självbiografisk på ett faktiskt sätt, att jag skriver om mina egna upplevelser ordagrannt och tycker att de är viktiga, för det tycker jag inte. Men känslan jag går in med är att jag har svårt att kommunicera på andra sätt. Då får det bli musik eller poesi. När jag skriver krönikor och annat i tidningar går jag in i en persona mycket mer. Då är jag en som har åsikter, men på det sättet är jag inte så mycket egentligen annars.

Text & foto: Pär Jonasson

Fem frågor till Antti Sarpila

konstnärlig ledare för festivalen Baltic Jazz i Dalsbruk.

Vi är inne på Baltic Jazz-festivalens lördag. Vilka konserter ska man se på lördag och söndag?

– Det är svårt för mig att säga som varit med och planerat programmet, men min absoluta favorit är Scott Hamilton, en av de största tenorsaxofonisterna i världen, som vidareforskar swingepoken.

Du har nu varit konstnärlig ledare nästan lika länge som legendariska festivalgrundaren Kaj Kulla. Hur har festivalen, som fyller 30 nästa år, förändrats under de senaste 15 åren.

– Den har egentligen inte förändrats så mycket, vilket jag ser som positivt. Alla andra festivaler anser att allt måste förnyas hela tiden, och jag tycker att det är nåt fel på det. När man har skapat det här intima feelingen som Baltic Jazz har, varför ändra på det?

Vad betyder Baltic Jazz för dig?

– Det betyder väldigt mycket, jag tror att jag har varit på nästan alla festivaler sedan 1987 eller -88 då jag var här första gången, och jag tycker att det här är en av höjdpunkterna under sommarens lopp.

Hur skiljer den sig från andra festivaler?

– Alla andra festivaler har blivit så stora och man har ändrat på musikstilen. Man kallar dem för jazzfestivaler, men det är ganska lite jazz där, jag tycker att vi har kunnat hålla den här jazzidén.

Hur planerar ni för nästa års 30-årsjubileum?

– Nu börjar vi planera på hösten, och jag tror att det blir nåt jättefint.

Text, foto & video: Janne Wass

En hyllning till sångerskan Carola Standertskjöld

Jazz, melankoli och ett skört liv. Teater Josefina tar oss med på en resa genom Carola Standertskjölds liv i den musikaliska föreställningen La Carola – lust och längtan.

Från första sekund förs publiken in i en skön jazzig atmosfär då Johanna Ringbom sjunger The Flame, en låt som Carola Standertskjöld (f. 1941) själv skrivit texten till. Med ett uttrycksfullt ansikte och kroppsspråk förmedlar Ringbom texten tydligt, som en berättelse. Att texten var viktigare än melodin för Carola får vi veta senare under föreställningen, Carola var en ”tarinankertoja” (berättare) som Ringbom uttrycker det.

Efter den första låten får vi i publiken reda på att Ringbom har en personlig koppling till Carola, Ringbom träffade Carola redan som liten. Historien om Carola får således sin början. Det blir en intim och humoristisk levnadsbeskrivning om Carola som nystas upp mellan låtarna.

Publiken får ta del av ett självporträtt som Carola ritade då hon var åtta, nio år gammal. På baksidan har Carola plitat ner saker hon just då tyckte om. I sin barn- och ungdom lekte Carola med pappersdockor, tittade på Ivanhoe, lyssnade på musik av bland annat Ramel och Fitzgerald och gick på Fazers café på Glogatan i Helsingfors. För den som växt upp vid samma tid som Carola lär det bli mycket nostalgi under föreställningen, kanske lite extra nostalgiskt om man växt upp i Helsingfors. Ringbom lyckas få berättelsen om Carola intressant, och åtminstone jag vill veta mer och mer om henne under föreställningens gång.

Sången var viktig för Carola ända sedan barnsben. De knappt tjugo låtar som uppförs kopplas fint ihop med berättandet. Med sin rätt mörka röst tolkar Ringbom låtar som varit viktiga för Carola och låtar som hon sjungit. På scen finns förutom Ringbom musikern Iiro Salmi, som fint ackompanjerar på klaviatur och även tar sig ton ibland. Vi får höra låtar som Tom Dooley och Monicas Vals, duetten Viidenkymmenen villitys får publiken att skratta. Vinnarbidraget i Eurovision Song Contest 1961 Nous Les Amoureux med Jean-Claude Pascal tolkas också, eftersom Carola fick sjunga låten med den stiliga luxemburgaren på restaurang Marski i Helsingfors.

Ett hårt liv bakom scenen

Livet var dock ingen dans på rosor för Carola som hade dålig självkänsla och var medicinmissbrukare. I början av 70-talet klev hon ut ur rampljuset. Hon kom att gå ett tragiskt slut till mötes då hon som 45-åring drabbades av alzheimer och 1997 gick bort. Fastän slutet är tragiskt minns man Carola med värme efter föreställningen.

Utrymmet där premiären hölls fungerar ypperligt för en föreställning av detta slag. Historieklassen i Restaurang Skolan i Åbo är mysigt inredd med soffor och fåtöljer av modell äldre. Föreställningen blir som en intim krogshow, lite som krogshowerna var förr tänker jag mig.

La Carola – lust och längtan är en ärlig och äkta föreställning som varken försöker för mycket eller för litet. Teater Josefina startades år 2000 och är en liten teater i Korpo. La Carola – lust och längtan är en beställningsföreställning.

Emma Ekstrand

La Carola – lust och längtan. Spelas i Åbo på Restaurang Skolan 13.4 och på Korpo 10.7. Sammanställning: Johanna Ringbom. På scen: Johanna Ringbom, Iiro Salmi. Foto och affisch: Pette Rissanen. Dräkt: Johanna Ringbom, Maria Karvonen. 

All that jazz – och en massa pop

I år är det 50 år sedan Pori jazz för första gången ordnades på Skrivarholmen i Björneborg. Under årets festival är det de kvinnliga artisterna som får stå i rampljuset. Årets Pori jazz bjuder på färgsprakande shower, glittrande aftonklänningar och framför allt otroliga sångprestationer.

Pori jazz är inte en festival som varit känd för jämställdhet i sin artistbokning. I tidskriften Astras undersökning av könsrepresentationen på finländska festivaler förra året klarade sig Pori jazz mycket dåligt – bara 3 av 22 band på huvudscenen bestod av kvinnor. Endast metalfestivalen Tuska hade sämre kvinnorepresentation. I år har Pori jazz tagit sig i kragen och när festivalen nu ordnas för femtionde gången presenterar de en lång räcka kvinnliga sångerskor huvudscenen. Fördelningen är närmast rörande jämställd – nio band med kvinnlig frontfigur, nio med manlig. (Ser man till hela festivalens program, och om man dessutom tar man i beaktande resten av bandmedlemmarna på huvudscenen, visar statistiken dock något alldeles annat. Men kanske ska man inte måla fan på väggen.) Man kan dessutom hitta en hel del explicit feministiska sångtexter hos artisterna, som till exempel Somis “Four African Women” om afrikanska kvinnors svårigheter, Jessie J:s “Do It Like A Dude” om hur tjejer visst kan allt det som killar kan och Caro Emeralds “Coming Back As A Man” om en kvinna som klär sig i drag och hämnas på svekfulla män.

Publik på Kool & The Gangs konsert på Pori Jazz 2015. Foto: Hilda Forss
Publik på Kool & The Gangs konsert på Pori Jazz 2015. Foto: Hilda Forss

En artist som dock är så långt från feminist som man kan tänka sig är Candi Staton. Staton blev känd på 70-talet bland annat för sin cover av Tammy Wynettes “Stand By Your Man”. Låten ger en bild av män som infantila och utan kontroll, och uppmanar kvinnor att förlåta dem vad än de gör, “because after all, he’s just a man”. Även vissa av Statons andra låtar osar femtiotals-värderingar, och mellansnacket där Staton basunerar ut “I still want a man to buy me flowers, to buy me chocolates, I still want a man to open the door for me – am I right, ladies?” väcker inte nödvändigtvis det gensvar som hon hade hoppats på.

Candi Staton hade ursprungligen bokats till en av de mindre tältscenerna, men då Beth Hart tvingades avboka sin spelning i sista stund fick Staton en uppgradering till huvudscenen. Hon verkar uppriktigt tacksam över att folk valt att komma och lyssna på henne – som någon som var en has-been redan innan jag föddes kan man gott föreställa sig att Staton har fått spela inför en och annan tom salong. 75-åringen drar också en överraskande energisprudlande show, som avslutas med låten “You Got The Love”, bland den yngre generationen kanske mest känd tack vare Florence + The Machines cover. “You Got The Love” får hela publiken att dansa, till och med tonåringarna som bänkat sig längst fram vid scenen för att se Kylie Minogue. Kanske hade det varit ett bättre drag att ta låten tidigare under konserten för att få med sig publiken?

Glitter, glamour och billiga mattor

Paloma Faith. Foto: Hilda Forss
Paloma Faith. Foto: Hilda Forss

De två artister som jag själv såg mest fram emot var Caro Emerald och Paloma Faith, som båda sjunger en slags retroinspirerad jazz-swing-blandning. Paloma Faith var en riktig uppenbarelse i sin svarta långklänning som kontrasterade mot den vitdraperade scenen som gav helt rätt retrovibbar. Faith tog hela scenen i besittning, hon interagerade med sina bandmedlemmar och med publiken, och lade sig över pianot som en äkta nattklubbsångerska. Bandet och sången höll hela spelningen igenom, men bjöd inte på några direkta överraskningar.

Caro Emeralds show stod i stor kontrast mot Paloma Faiths glitter och glamour. Från studioinspelningar och promofoton får man bilden av Emerald som en riktig diva, med sånger om att dricka sig full på eftermiddagen och triangeldrama där hon lämnar båda männen ensamma. När Emerald nu äntrar scenen påminner utstrålningen snarast om en skolflickas, men efter ett tag blir hon dock varm i kläderna.

Caro Emerald. Foto: Hilda Forss
Caro Emerald. Foto: Hilda Forss

Den största överraskningen för mig bjuder Jessie J på. Jessie J (se översta bilden), som jag tidigare avfärdat som – visserligen ofta underhållande – dussinpop, visade sig på styva linan under sin spelning. Rösten glider virtuost över ett stort register och showen lyckas samtidigt vara fartfylld och intim. Jessie J har också en sympatisk och personlig scennärvaro; hon stannar till exempel upp och frågar några i publiken vad de heter och vad de jobbar med. I övrigt pratar hon också ganska mycket mellan låtarna, ja, det blir riktigt pladdrigt – flera gånger gör hon utläggningar om hur scentrappans matta är obekväm och ser billig ut. Man kunde kanske tänka sig att det får henne att framstå som en bortskämd diva, men effekten blir snarast tvärtom – hon säger rakt ut vad hon tänker, det här är ingenting inövat. Mellansnacken tenderar dock att bli lite väl sentimentala. Särskilt när hon håller ett långt tal om hur det viktigaste är att vara sig själv – för att sedan sjunga en låt om hur det viktigaste är att vara sig själv. Det är tydligt att hennes tilltänkta publik är yngre tonåringar, och bra så – sämre rollmodeller kan jag tänka mig.

Jessie J. Foto: Hilda Forss
Jessie J. Foto: Hilda Forss

Inte tillräckligt jazzigt?

Pori jazz får ofta kritik för att de går utanför jazzgenren i sina artistbokningar. I år har festivalen särskilt risats för att Kylie Minogue är en av de största namnen, och även många av de andra dragplåstren såsom Robert Plant, Jessie J och Kool & the Gang passar kanske inte direkt in under jazzparaplyet.

Personligen är jag skeptisk till den här kritiken. Det osar elitism att ha en så smal definition av jazzgenren, som ju trots allt är ett väldigt brett begrepp, och ligger i grunden för dagens pop- och rockmusik. Mer sällan höjs röster för att till exempel Ruisrock spelar elektropop eller hiphop och inte renodlad rock, men är inte det egentligen samma problemställning? Få festivaler kan sägas ha så pass bred repertoar i sin line-up som Pori jazz, och såväl den äldre publiken som kommer för att höra gubbjazz, som den yngre som kommer för något av de stora namnen, kan gynnas av att utsättas för musik som ligger utanför deras bekvämlighetszon.

Med det sagt, så känns Kylie Minogues show ändå ganska malplacerad på en festival som Pori jazz. Det är kitsch galore, med färggranna videoinstallationer à la åttiotal och dansare i avantgardistiska kostymer som skulle göra Lady Gaga grön av avund. Kylie Minogue har också nämnt Lady Gaga som en inspirationskälla till hennes kommande skiva, där hon har anlitat producenterna Fernando Garibay och Giorgio Moroder, som tidigare arbetat med Gaga. Minogue får igång publiken, och den sprakande showen kompenserar för en stundvis lite oren sång. Under spelningen vågar sig Kylie Minogue också ut på jazzfältet och gör en version av ”Peel Me A Grape”. Minogue erkänner att bandet inte ens har övat låten tillsammans, och det är kanske orsaken till att hon är lite timid i framförandet, men låten passar ändå hennes nasala röst utmärkt.

Lekfullt och teatraliskt

DeeDee Bridgewater. Foto: Hilda Forss
DeeDee Bridgewater. Foto: Hilda Forss

Men naturligtvis finns det också gott om program för vänner av klassisk jazz. Värd att nämna här är Dee Dee Bridgewater som tillsammans med The New Orleans Jazz Orchestra spelar klassisk dixielandjazz. Orkesterdirigenten och trumpetaren Irvin Mayfield sparar inte på krutet när han introducer Bridgewater: “Please welcome on stage – the best jazz singer, the most beautiful and sexiest woman alive”. Och visst levererar Bridgewater – med en karismatisk scennärvaro och en stämma som är jämförbar med hennes föregångare Ella Fitzgerald och Billie Holiday. Bridgewater har inte bara en vacker och tekniskt utvecklad röst utan lyckades också förmedla berättelser. Särskilt hennes imitation av det berusade jaget i “St James Infirmary” är imponerande teatralisk, utan att rösten för den skull led av hennes raglande på scenen.

En mer experimentell form av jazz bjuder finska Mopo på. Trion, som i fjol belönades med en Jazz-Emma för sitt album Beibe, experimenterar friskt med olika ljudmiljöer och är skapar instrument av alla tänkbara grunkor. Spelningen på Pori jazz är kanske inte lika vrickad som showen jag såg på Flowfestivalen förra året, där scenen de lämnade efter sig närmast såg ut som om en fyraåring hällt ut alla sina leksakslådor på golvet. Jag vet inte om det beror på att de har lugnat ner sig på ett år eller om de inte tycker sig behöva spexa till det lika mycket för en jazzpublik, men nu får musiken stå för sig själv och musikernas talanger kommer fram ännu mer.

Text & foto: Hilda Forss