Rätt att känna oro?
Jeanette Björkqvists reportage om tvillingarna Tero och Timo i söndagens Hbl föranledde en livlig diskussion på Facebook om utsatta barn samt föräldrarnas och samhällets roll. Det gladde mig, för texten var bra och skriven med en ovanligt stark närvaro. Ändå kunde jag inte låta bli att reagera på att Tölöbornas protester mot stödboendena i samma artikelserie (Hbl 16.3) bemöttes med en sådan undfallande flathet, och att grannprotesterna enligt specialforskare Lasse Peltonen ska ”tas på allvar” eftersom var och en har ”rätt att känna oro för den egna levnadsmiljöns kvalitet, trygghet och kontroll”.
”Jag hatar att bli kallad nostalgisk”
Foto: Sanna Sjöswärd
Arbetarförfattare, invandrarförfattare, minoritetsförfattare, feministisk författare. Sedan det stora genombrottet med Svinalängorna 2006 har Susanna Alakoski kallats en hel del. Men det är tydligt på vems sida hon står.
I slutet av januari besökte Susanna Alakoski Finland för att tala om den nya boken Oktober i Fattigsverige. Därmed var hon en given gäst på Helsingfors arbis, där biblioteket (och bibliotekarien Ylva Larsdotter) för tillfället ordnar diskussioner på temat fattigdom. Jenny Kajanus intervjuade och inledde med frågan om Alakoski fortfarande känner sig som invandrare i Sverige?
Jämställdhetsbluff
Måndag kvällsjobb, tisdag kvällsjobb, torsdag kvällsjobb. Eftersom jag hör till dem som är tvungna att be barnen värma mikromat och ta hand om varandra ett par tre kvällar i veckan kan jag inte annat än rysa då jag hör Jyrki Katainens förslag att slopa hemvårdsstödet för att stärka kvinnornas situation på arbetsmarknaden. För visst kan det låta idealiskt: Mera deltidsarbete i jämställdhetens namn. Det är bara det att när Katainen talar om jämställdhet så handlar det i grunden om att ytterligare pressa livsvillkoren för dem som redan har det knapert, nämligen de fattigaste kvinnorna och barnen.
Metaverksamheter
Vart tar tiden vägen? Det verkar som om den försvinner i en allt mer rasande takt. Och nu talar jag inte om min egen tid utan framför allt om arbetstiden, även om gränsen mellan dessa två i dagens värld ofta ter sig som rätt diffus. Det är som om man befann sig i en tunnel med tjockare och tjockare väggar och där den tid man har till sitt förfogande är den allt mer smalnande, mörka gången.
För att nu lite försvara Anna Wahlgren…
Vad kommer mina barn att minnas av sin barndom? Det finns dagar då jag inte vågar ställa mig den frågan. Som i dag. När hundvalpen kissat på golvet och jag morrande tvingar den som borde ha gått ut med den att torka upp. När en annan vägrar ta lakanen till tvättkorgen och jag vräker ner allt som finns på sängen i en hög på golvet. Har en helsikes massa jag måste få färdigt, och ingen låter mig jobba ifred!!! Barnen glider undan och gör miner, och jag försvinner muttrande ut i tvättstugan.
