Etikettarkiv: Johan von Bonsdorff

Ny Tid 70 år

Vid årsskiftet fyller Ny Tid 70 år. Tidningens brokiga historia uppmärksammas mer högtidligt i februari i samband med utgivningen jubileumsskrift, men vi ger här nedan en kort översikt över Ny Tids olika faser under åren som gått, genom nedslag i jubileumsnumren. Se papperstidningen för bilder på de gamla tidningarna.

1. Folktidningen grundades 1944, som svenskspråkigt organ för DFFF, Demokratiska förbundet för Finlands folk (i praktiken kommunistpartiet). Det första egentliga numret utkom 10 januari 1945, med Cay Sundström som huvudredaktör, men han efterträddes redan under 1945 av Allan Asplund. 1947 skapade Folktidningen en smärre skandal inom Finlands vänsterrörelse då planerna på en gemensam svenskspråkig vänstertidning röstades ner av socialdemokraterna. Resultatet var att en grupp socialdemokrater, med Arbetarbladets avskedade chefredaktör Atos Wirtanen i spetsen, lämnade partiet, grundade Socialistiska enhetspartiet, och började ge ut Ny Tid tillsammans med DFFF – med Wirtanen som ny chefredaktör. Mellan 1947 och 1957 utkom Ny Tid 5-6 dagar i veckan. Bland medarbetarna noterades bland annat Asplund, Ragni Karlsson, Bertel Stenius, Jörn Donner, och Georg Backlund. 1947-48 publicerades chefredaktör Wirtanens flickvän Tove Janssons första Muminserier i Ny Tid. Serien lades dock ner efter en läsarstorm mot de förhatliga borgerliga seriestripparna. Här intill syns ett av de första numren från år 1948.

2. I årsskiftet 1964-65 firades tjugoårsjubileum. Då hade Ny Tid redan i fem år varit veckotidning, och chefredaktör var den långvariga redaktionssekreteraren Mikael Romberg. Trots övergången till veckovis utgivning, har tidningen behållit sitt dagstidningsaktiga utseende. Bland nyheter, rapporter från DFFF:s kongresser och kommunistiska brandtal, hittar man även sportrutor, korsord, kolumnen Hemma och ute, en spalt för barn, filmrecensioner (bland annat Dr. Strangelove hyllas), sporadiska moderutor för kvinnor, samt Tjingis Ajtmatovs roman Dzhamilja som följetong. En osignerad ledare beklagar tidningens svåra ekonomiska position, så allt har inte förändrats. Ledaren konstaterar även att övergången till veckovis utgivning har medfört större upplaga och tjockare tidning, men även ospecificerade ”nackdelar”.  Ett fotoreportage visar hur ”Folktidningen” blir till. Förutom chefredaktören kan noteras långvariga redaktören och senare redaktionssekreteraren Christina Nordgren, samt en korrekturläsare, ombrytare, ”klichégraffa”, ett tiotal tryckeriarbetare, samt ”flinka postflickor”.

3. Ny Tids 30-årsjubileum uppmärksammas stort i det sista numret för 1974, bland annat med det satiriska ”Borgarbladet”, där SFP får sig en ordentlig känga. En åtta sidor lång bilaga skriven av den nyss avgångna chefredaktören Romberg ger en diger bild av redaktionens historia. Nye chefredaktören är långvariga medarbetaren Georg Backlund. Bland medarbetarna nämns bland annat kulturredaktören Tatiana Sundgren, Börje Mattsson och Ilkka-Christian Björklund. På ett fotografi stoltserar tidningen med sin nye, unge redaktionssekreterare Peter Lodenius. Unga medarbetare bland de studerande är bland annat Johan Storgårds, Leif Salmén, Jan Otto Andersson, Johan Willner och Nils Torvalds. De dagsnyhetsaktiga inslagen är färre, och ”oseriösa” rutor och kolumner har noggrant städats bort. Inget pyssel och mode här, inte. Gubbar, grabbar, fabriker, kongresser och någon enstaka vilsen hippie fyller sidorna. Layouten är renare och den röda färgen har gjort intrång på de svartvita sidorna. Det som inte nämns i den historiska överblicken är att taistoiterna 1973 lämnade redaktionen för att grunda sin egen tidning Enhet, för vilken bland annat ovan nämnda Torvalds fungerade som chefredaktör under en kort tid.

4. Luftigare, bildrikare, lättare, mer humoristiskt, mer splittrat är intrycket av 1984 års årgång av Ny Tid. Tidningen känns inte längre som ett tungt partispråkrör, utan chefredaktör JohanSeppivon Bonsdorff och redaktionssekreterare Peter Lodenius låter ämnesfloran blomma fritt. Det är många gedigna utrikesreportage, med fokus på Östeuropa (för vilket Ny Tid även fick journalistpris på 80-talet), samt stort uppslagna rapporter från kongresser och facktillställningar. Kommunalpolitik, bland annat bråket kring Holger Wickströms position inom Karis stad, får mycket utrymme. Men också kulturen vinner mark, bland annat rockfestivaler och konserter bevakas flitigt av Matts Kullman och Trygve Söderling, som är en av tidningens flitigaste redaktörer. Agneta Enckell och Birgitta Boucht märks också bland skribenterna. Lodenius Överblickar har gjort entré, liksom Sista ordet. Ombrytaren gottar sig storligen i möjligheten att variera typsnitt.

5. När Ny Tid ger ut sitt 50-årsjubileumsnummer i slutet av 1994 sker det mot bakgrund av stora omvälvningar. 1990 upplöses Finlands kommunistparti, och Ny Tid blir en partipolitiskt obunden tidning. Vänsterförbundets ordförande Claes Andersson både skriver och skrivs om i blaskan. Peter Lodenius har nu varit chefredaktör i nio år, Tapani Ritamäki är redaktionssekreterare, Juhani Olavinen ombryter och Lena Malm fotograferar. Om intrycket 1984 var lättare, är 1994 ett år då texten är kung. Långa reportage om både inrikes- och utrikesfrågor, kultur, politik och filosofi fyller tidningen, ibland avbrutna av anarkistiskt ombrutna fotoreportage. Mikko Zenger, Tiina Kirkas, Ulrika Milles och Martti Puukko skriver på fyrmanhand ungefär häften av alla texter 1994. Malms proffsiga fotografi ger tidningen ett visuellt lyft.

6. Efter 50 år och 5 chefredaktörer inleds år 2000 en period då dörren till chefreds kontor går betydligt oftare. Mellan 2000 och 2010 har Ny Tid fem ordinarie chefredaktörer, och räknar man tillfälliga ersättare är det hela tio chefredaktörsbyten. Efter Peter Lodenius blir Theresa Norrmén 2000 tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hon efterträds 2002 av Jan-Erik Andelin, som 2004 lämnar över åt Patsy Nakell, som i sin tur 2009 ger över år Nora Hämäläinen. Av olika orsaker träder mellan varven också Peter Lodenius, Solveig Arle, My Lindelöf och Fredrik Sonck in på chefredaktörsposten. År 2004 ser man mycket som är bekant ännu 2014. Grunden till den nuvarande layouten läggs av grafikern och serietecknaren Kaisa Leka. Nu är det fyrfärg, och borta är det ställvis ”plåttriga” utseende som präglat Ny Tid egentligen från start. Lekas layout hämtar ett lugn och ett visst statiskt utseende. Diskussionen kring 9/11-attacken och kriget mot terrorismen präglar mycket av tidningen. Det är mycket islam och Mellanöstern, liksom USA och biståndsarbete. Inrikespolitiken har nu fått sätta sig i baksätet, och kultur och filosofi får en allt mer framträdande roll. Bland ”nya” medarbetare 2004 noteras bland annat Sara Ehnholm-Hielm, Janco Karlsson, Eva Biaudet, Lasse Garoff, Bianca Gräsbeck, Johanna Holmström, Filip Saxén och Joel Backström.

Janne Wass

Mulligawatny med Seppi

När jag var 12 trodde jag att jag visste vad som var rätt och fel här i världen, när jag var 12 visste jag att den godaste maten var kall ärtsoppa direkt från burken. Det var många andra som också visste vad rätt och fel var under den tidsperioden men dom slapp ärtsoppan och åt Mulligatawny med Seppi istället.

Seppis soppor
Seppis soppor

”Dom” har nu tillsammans skrivit boken Seppis Soppor som är en bok full av världsförbättrarrecept, politiska soppor och matmöten. Boken kom till efter Johan von Bonsdorffs (Seppis) död år 2002, och skulle ursprungligen bli en kokbok men blev någonting mycket större. Det blev en hyllning till Seppi och Monica, maten, vänskapen och samtalen.

Alla resor man kunde göra, all mat man kunde äta, alla mänskor man kunde möta… Att ta del av Seppis liv är som att få det mesta av det viktigaste serverat framför sig. Att det dessutom serveras med stor respekt och kärlek gör inte upplevelsen sämre. Jag sitter med laptopen i famnen i sängen och läser manuskriptet, vill inte sluta läsa fast tårarna rinner längs kinderna, vad jävla löjligt, det är ju en kokbok. Men sällan kommer man så nära kockarna som i den här boken.

AKTIVISM OCH MATLAGNING

Susanna Ginman skriver: ”Livet och dess förhållanden förändras obönhörligt och vi med dem. Men det är alltid viktigt att försöka få livet och världen att hänga ihop. Det stora och det lilla. Jag saknar Seppi för den typen av diskussioner. Vi kvinnorhar våra nätverk där vi kan avhandla det mesta. Tyvärr är det åtminstoneför mig sällsynt att få den sortens kontakt med en man, som jag inte har ett kärleksförhållande med. Seppi hade manlig erfarenhet, mänsklig förståelse och personkännedom som jag gärna hade tagit del av mera så länge jag kunde och som jag också saknar nu.”

Lars D. Eriksson erkänner: ”De soppor jag kokade ihop om Mao och Lin Pao var egentligen soppor kokade på spik. Det förstod antagligen också Seppi som till min soppkonsts räddning alltid kastade in i grytan några mera substantiella köttben.”

En kokbok och en politisk vandring genom årtionden av aktivism, ockupationen av gamla studenthuset, Tricont, Kuba-vänner, Ydin, Ny Tid, DFFF, Attac, Svalorna. Resor till Vietnam, Kuwait, Indien… Listan är otrolig, kan en man hinna med så här mycket och dessutom laga mat?

Många har säkert haft kokboksdrömmar, men att få ett så här stort projekt i hamn kräver hårt arbete och tålamod, fast Anna Paljakka säger att ”det var så Seppi fungerade, alla jobb var färdiga i tid även om han höll på med flera projekt på en gång, så vi kunde ju inte vara sämre. En del av recepten i boken är inte så noggranna men det är så det ska vara, man tager vad man haver och så lite till om det behövs.”

Anna Paljakka, som är redaktör för boken, och Seppi träffades första gången på UM 1973 – AP hörde då till tjänstemännen av vilka många var misstänksamma mot ”den där skäggiga Johan v. Bonsdorff”. Dom första mötena var inte så hjärtliga. Men kärleken till Vietnam förenade och det blev många möten över mat. Speciellt de sista åren var Seppi ett omtyckt testsällskap på de många etniska krogar i Helsingfors som AP besöker i egenskap av restaurangkritiker. När AP förundrade sig över att kvaliteten på maten inte höll så hög standard, kunde Seppi konstatera att kocken är en ekonomiemagister från Irak, flykting i Finland, hur ska han kunna laga mat?

AP har varit restaurangkritiker för Helsingin Sanomat i många år och tidigare gett ut tre kokböcker, t.ex. Brukets kokbok, Fiskars förr och nu, en vacker och informell bok med recept från många ”gårdar och torp” i Fiskars.

BARA SOPPA

Recepten i Seppis soppor är lagom bekanta och inte så krävande. Mitt favoritrecept ärAnn-Maris fisksoppa: ”Fräs grönsaker till lagom tuggmotstånd. Häll på fiskbuljong, grädde, vin, pressad grapefrukt, krydda, koka samman. Koka fisken, garnera med grapefrukt. Voilà.”

Och meningsskiljaktigheterna om cevichen! I vilken annan kokbok får man tre recept på samma mat! Jag provar Mulligatawnyreceptet och det är precis så gott som det doftar, bättre än ärtsoppa. Men utan sällskap är det bara soppa.

”Ett stycke in i festen tyckte jag mig se hur energierna spann ett nätverk av trådar, kapillarrör, ådror och ligament mellan alla i salen, ett rött pulserande nätverk som förenar alla till en ORGANISM som lättade ett stycke från markplanet och leviterade i solskenet från fönstren.” Seppi i ett mejl till Birgitta Mattson efter en fest i Barösund.

Och ännu ett citat:

Hand i hand mot nya öden

Nån gång talar vi om Döden

Annars är vårt perspektiv

Vänskap, mat och prima liv!

Charlotta Boucht

Seppis Soppor skickas ut till alla våra fortlöpande prenumeranter i början av januari. Den kan också köpas i välförsedda bokhandlar.

Charlotta Boucht

TILLBAKA TILL REAGANS TID

Barnen har dömt George W. Bush till två veckors fängelse, läste jag i någon tidning. Barndomstolen ansåg att USA:s president utgör ett allvarligt hot mot barnens framtid i världen. Jag är inte alls förvånad – lika litet som det förvånar att Helsingin Sanomat hade en riktigt bra liten grej om en demonstration som hölls i Helsingfors på USA:s nationaldag. Det har gått ett halvt år sedan Bushadministrationen förlorade valet och tog över tyglarna i världens materiellt sett mäktigaste land. Redan nu är det klart att historiens hjul har börjat snurra bakåt, mot likgiltighet inför de världsomfattande miljöproblemen och en strävan att med militär makt uppnå totalt världsherravälde.Det tog inte mer än två månader förrän Bush hade gjort en helomvändning i fråga om miljöpolitiken. Herrn hade under sin valkampanj gjort ett stort nummer av att USA skall skära ned koldioxidutsläppen från bilism och industri. Redan 1998 höll han ett tal, där han konstaterade att mänsklighetens framtid är hotad om man sölar i de här frågorna. Efter regeringens första sammanträde delade man ut kopior av det talet.

Fortsätt läsa TILLBAKA TILL REAGANS TID

ATTAC – EN MOTKRAFT

Två möten – kommer utvecklingens riktning i världen att förändras? Två möten, det ena ligger bakom oss, det andra går av stapeln inom kort. Attac-rörelsen i Sverige har nyligen hållit sitt första konstituerande årsmöte i Stockholm och Word Social Forum äger rum i Porto Alegre i Brasilien (samtidigt som marknadsliberalismens toppar filar på sina strategier under sin årliga palaver i Davos). Båda mötenas syfte är att återinföra de mänskliga rättigheterna, solidaritet och social rättvisa i världssamfundet och världsekonomin, i stället för de senaste årtiondenas ohämmade prioritering av aktiekapitalets och egennyttans intressen.

Fortsätt läsa ATTAC – EN MOTKRAFT

USA OCH “DEN STORA KÄPPEN”

I början av detta århundrade verkade under ett par perioder en sabelskramlare vid namn Teddy Roosevelt som USA:s president. Hans namn förknippas med den s.k. “Big Stick”-politiken.

Roosevelt ansåg att USA måste uppträda lagom kaxigt och vara beväpnat med en tillräckligt stor batong för att folken på den västra hemisfären skulle begripa vem det är som bestämmer. Det var också han som skapade kanonbåtsdiplomatin – när USA skulle försvara sina rättigheter och de småtyranner som tjänade USA, så sände man ut kanonbåtar och marinsoldater.

Fortsätt läsa USA OCH “DEN STORA KÄPPEN”