Etikettarkiv: Johanna Holmström

Vad är priset för skönhet?

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan fattade jag ett drastiskt beslut. Jag skulle minska på användningen av smink och varje gång jag målar på skulle jag fråga mig själv varför. Det här kanske inte låter så revolutionerande, men för mig som har sminkat mig i tjugotvå år finns det mycket bagage och en hel del tankar att reda ut kring mascaran och läppstiftet.

Jag kommer ihåg den första gången; det var på åttan i högstadiet och en kille hade ropat ”Huj helvete!” när han tittat på mig. Jag kände honom. Han gick en klass under mig och hade inte sett mig sedan jag slutade sexan. Pinsam tystnad. Sedan ursäktade han sig med att jag såg ”annorlunda ut” än förr. Ja, det var sant. Jag hade vuxit enormt på ett år, jag var smal som en pinne och jag hade blivit välsignad med ett ansikte fullt av akne. Hemma såg jag mig i spegeln och såg vad han sett; jag hade blivit ful.

Efter den gången fortsatte det. Inte samma kille, men andra. Jag friidrottade sex dagar i veckan och var platt som en planka, och det var vad killarna i min klass kallade mig. Varje dag undrade de om jag inte skulle få bröst snart. Det var den gångbara valutan för tjejer i min skola. Mycket annat behövdes inte för att vara populär. Att vara populär bland killarna kom trots allt med en rejäl dos sexuella trakasserier och kanske var det lika så bra att inte vara populär. Jag fick en långsammare start i den delen av livet som kvinna. För det skulle ju komma senare, med ränta.

Första gången jag sminkade mig övade jag mig hemma med min mammas avlagda palett. Ögonskugga, röd först, sedan blå, puder, mascara och eyeliner. Läppstift. Rött. Jag såg mig i spegeln och hatade det jag såg. En docka. Jag var en annan. När min pappa såg mig sade han: ”Du är faktiskt mycket sötare så där.” Det gick som ett tjack rakt upp i belöningscentret i hjärnan. Bekräftelse.

Att jag sminkade mig som fjortonåring betydde att jag såg mycket äldre ut än jag var. I skolan skedde ingen förändring utom att jag fick vara i fred från killarna ibland, då de inte hånade mig för att jag sminkade mig, så klart. I stället ledde det till att min första pojkvän hade bil. Jag var femton. Jag föredrog äldre killar, eller alltså fullvuxna män, för att de inte tyckte jag var ful. Att det här ledde till en del obehagliga situationer är givet. Det är inte tryggt för en femtonåring att hoppa in i bilar med vuxna män. Men jag skyller på sminket.

Bekräftelsen fortsatte. När jag var tjugo träffade jag mannen jag skulle vara gift med i tio år och han vägrade gå med mig någonstans om jag var osminkad. När jag fick mitt första barn tyckte han att sjuksköterskorna tittade medlidsamt på honom för att han hade en så ful fru. Medan jag födde, alltså. Och när jag var osminkad hemma med två småbarn var han övertygad om att bebisen grät för att den var rädd för mitt ansikte. Det är ju fullkomligt skrattretande, men det gör trots det inte några under för självförtroendet.

Vid trettiosex års ålder satt jag sedan framför spegeln, på väg att fara till gymmet. Jag stirrade på burken med underlagskräm och tänkte, att vad fan, jag ska ju snart svettas bort allting ändå. Jag stirrade på mina ögon och tänkte att de är väl ganska fina ändå. Och vad spelar det för roll? Vem ska se mig? Vem är det jag vill att ska se mig? Jag ska träna. Jag ska vara där för min egen skull, för att det får mig att må bra. Jag lämnade hemmet osminkad och gick på gym och såg ut som en trettiosexårig kvinna som tränar. Röd i ansiktet, svettig och med smutsigt hår. Ful? Inte vet jag. Säkert var jag just precis då mycket mindre attraktiv för en del, men kanske mycket mera attraktiv för vissa andra. Och dessutom är det inte därför jag finns. Jag existerar inte för att vara attraktiv för andra. Det är en stor och revolutionerande tanke att inse som trettioplussare. Vägen dit har varit lång.

Den amerikanska politikprofessorn Sheila Jeffreys är en av dem som jämför smink med den muslimska kvinnans slöja. Både slöjan och sminket brukar försvaras som en kvinnas val och rättighet att använda om hon så vill, men i båda fallen finns det betydande bevis på social press från manligt dominerade samhällen som leder till detta beteende i form av straff och belöning. Kosmetikindustrin har blomstrat sedan 1920-talet då kvinnor en masse började leta sig utanför hemmet för att arbeta, och sminket ansågs vara en symbol för denna nyvunna frihet. Men Jeffreys har en annan förklaring: Muslimska kvinnor anser sig ofta vara tryggare då de kliver ut i samhället om de är skylda. Att använda smink signalerar likaså att kvinnor inte har en automatisk rättighet att kliva ut i det offentliga på lika grunder som män. Smink, liksom slöjan, försäkrar samhället om att kvinnan hålls maskerad och att hon inte har råd att visa sig som den rättmätiga och jämlika medborgare hon är. Både slöjan och sminket visar alltså kvinnans brist på självberättigande. De klarröda läpparna syns kanske bättre, men till vilket pris?

Johanna Holmström
är författare

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

En mörk historia

Gränsen mellan friskt och sjukt upprättades och kontakten med extasens, förvirringens eller förkunnelsens språk bröts. Den förnuftiga människan kunde inte längre tyda eller tolka detta språk, och istället blev det ett sjukdomens språk – ett tystnadens språk. Så beskriver den franska filosofen Michel Foucault den moderna psykiatrins intrång i det mänskliga varandet. Samtidigt gick något väsentligt förlorat. Foucault säger att vi måste lära oss att lyssna.

Detta konstaterar Johanna Holmström inledningsvis i romanen Själarnas ö, en episk och djupt berörande roman som vilar mot en kuliss av verkliga händelser och som utspelar sig från slutet av 1800-talet fram till slutet av 1990-talet, på ett mentalsjukhus på en ö i den åboländska skärgården. Holmström återuppväcker röster som för länge sedan gått förlorade och gestaltar brännande och alltjämt aktuell tematik kring utanförskap, fångenskap, frihet och galenskap. Holmströms roman beskriver tillvaron ur tre kvinnors perspektiv. Först Kristina, som i en handling av utmattning, skam och desperation dränker sina barn i Aura å. Sedan Elli – en upprorisk ung kvinna som vägrar anpassa sig till de rådande sociala konventionerna och sist Sigrid, en av vårdarna på hospitalet.

Dessa tre röster formar en harmonisk helhet som fängslar läsaren från början till slut. Holmströms fysiska språkmetaforer känns stundom smärtsamma även för läsaren i passager där kvinnorna genomgår förnedrande undersökningar och behandlingar. Isolering, tvångströjor och minutiöst granskande av deras kroppar och underliv – allt i den rashygieniska anda som uppstod under 1930-talet. Överläkarens uttalanden låter som ett eko av nazisternas ideologi om rasrenhet – allt avvikande skulle förintas och de som lades in på hospitalet betraktades som obotligt sinnessjuka. De skulle aldrig bli friska. De skulle aldrig lämna Själö. Undantaget blir Elli som genomgår en tvångssterilisering för att få tillåtelse att lämna mentalsjukhuset. Även detta en procedur i rashygienisk anda som fram till Klaus Härös film Den nya människan varit så gott som ett kollektivt tabu i så väl Sverige som Finland.

Var dessa kvinnor som inhystes på Själö verkligen galna? Hur skall galenskap definieras? Är psykiatriska diagnoser i högre grad ett kollektivt uttryck för vad ett samhälle anser som friskt än ett subjektivt tillstånd som individen upplever som sjukt?

När det handlar om kvinnoödena på Själö, erinrar jag mig ett citat av psykiatrikern och författaren Claes Andersson: ”Det är lätt att göra en människa galen. Ta från henne allt och titta hur konstigt hon beter sig.”

Många av kvinnorna som lades in för vård på Själö hade förlorat allt. De var inte sällan offer för traumatiska upplevelser som våldtäkt eller skam över ett oäkta barn. En del av kvinnorna på hospitalet befann sig där på grund att de var fattiga och utstötta från samhället. Själö blev såväl deras hem som fängelse. De hade inget annat val än att underkasta sig, stå ut. Självfallet var det många som inte stod ut. De matvägrade och tvångsmatades – men till slut, om de vägrade underkasta sig, lät man dem dö eftersom de trots allt var ”obotligt sjuka” och deras liv ”meningslösa”.

Karaktären Elli beskriver träffande sitt tillstånd som en känsla av att vara ett meningslöst objekt snarare än ett upplevande subjekt: ”Elli kände sig som en gammal möbel som någon hade ärvt och som ingen riktigt kan hitta en plats för, så den flyttas från rum till rum utan att någonsin passa in, och slutligen stod den bara där, skavande mot helheten, men den måste behållas för att det är en gåva och då måste det i varje fall verka som om den vore omtyckt.”

Simone de Beauvoir beskriver år 1947 i För en tvetydighetens moral: ”Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och efter dem. Så är till exempel fallet med de slavar som ännu inte har blivit medvetna om sitt slaveri. /…/ I många civilisationer är även kvinnorna i en sådan situation, då de inte kan annat än underkasta sig de lagar, gudar, seder och sanningar som männen skapat.” 

Mentalvårdens historia är mörk, i synnerhet för kvinnorna. Mentalvården är inte heller något avslutat kapitel i dagens samhälle, där det finns så många psykiatriska diagnoser att man inte kan undvika att få åtminstone tre stycken av dem om man konfronteras med en psykiater. Varför är det så? Holmströms oerhört viktiga roman uppmanar oss att spegla oss själva i dessa kvinnors öden och ställa oss själva den fråga som även filosofen Jiddu Krishnamurti ställde sig: är det verkligen ett tecken på hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle?

Emma Juslin

Johanna Holmström:
Själarnas ö. Förlaget, 2017.

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30.