Alkberg på Dramaten mindre lyckat
Mattias Alkberg har under två dryga decennier varit en av Sveriges mest egensinniga röster. Som sångare i Bear Quartet, som poet, som medarbetare i Norrbottens-Kuriren och som lulebo har han ständigt vägrat vika sig för villkor dikterade i Stockholm. Men en kväll i slutet av april står Alkberg, tillsammans med det kompband han kallar för Mattias Alkbergs begravning, ändå på den kungliga scen som i mångt och mycket kan anses vara det stockholmska kulturlivets epicentrum. Han har precis släppt en temaskiva om en kung som vill ända sitt liv. Det är dagen innan Sveriges monarks födelsedag och det känns som om spelningen skulle kunna bli historisk.
Inga överflödiga ord
Då trenden inom den svenskspråkiga förlagsvärlden går mot fusioner och större förlag för att bibehålla kvalitet i verksamheten, finns det som tur är några hoppingivande undantag. Lilla Elisabeth Grate förlag fick i och med JMG Le Clézios Nobelpris 2008 ett ordentligt uppsving, och fortsätter oförtrutet att ge ut franskspråkig kvalitetslitteratur i svensk översättning. Enstörig är den sjunde titeln av Nina Bouraoui på förlaget.
Minoritetsspråk och motstånd på nationalscener
Mitja Sirén, Cecilia Paul, Marika Parkkomäki och Max Forsman i Anders Slottes pjäs Svensk resning, som är en av rätt få föreställningar på Svenska teatern som i någon mån tagit sig an språkfrågan. Foto: Nicke von Weissenberg
Hur ser situationen för det andra inhemska språket ut i Finland och Wales, sett ur ett rikssvenskt perspektiv? Kan postkolonial teoribildning säga något om de nationella diskurserna kring utrymme och livskraft i det kymriska Wales respektive Svenskfinland? Och hur avspeglas dessa frågor i de två språkgruppernas teater? Johanna Karlsson har gjort en jämförelse.
Genom att jämföra två ungefär lika stora minoritetsspråkgrupper i västra Europa kan man undersöka om det finns en korrelerande attityd till det sårbara modersmålet. Då man specialiserar sig på nationalteatrarna kan man få fram hur scenkonsten reflekterar dessa attityder.
Replik till Anna-Karin Friis
demokrati i eurokrisen av Anna-Karin Friis (Ny Tid 14-15/2012) är både omfattande och välskriven. Dock vill jag protestera mot uttrycket “egennyttig elit”. Jag arbetar som administrativ sekreterare vid EU-domstolens avdelning för översättning till det svenska språket. Unionens domstol ligger, vilket de allra flesta inte vet, i Luxemburg. Levnadskostnaderna i allmänhet och boendekostnaderna i synnerhet är mycket höga i Luxemburg. Som EU-tjänsteman i Luxemburg betalar jag i princip ingen skatt alls, men jag befinner mig allra längst ner i lönetrappan och kan definitivt inte leva mer vidlyftigt än jag gjort som förvärvsarbetande i Sverige.
Samtidigt som jag verkligen inte vill förneka att jag lever ett privilegierat liv, där arbetsgivaren bland annat subventionerar en stor del av mina hälso- och sjukvårdskostnader, vill jag poängtera att unionens löntagare inte alla är feta pampar. Löneskillnaderna bland olika personalgrupper och anställningsformer varierar kraftigt och att dessutom flytta från ett land till ett annat kan kosta väldigt mycket.
Vänliga hälsningar,
Johanna Karlsson
