Etikettarkiv: Johanni Larjanko

ÄNGLASTEG

Teresa går över gården. Vinden frostnyper henne i benen. Solen är nere. Cypresserna står vakt, tysta vittnen längs vägen till kyrkogården. Längst uppe på kullen, brevid olivträden, en ny, halvt undangömd plats, en slarvigt gjord väg, djupa hjulspår i den mjuka leriga jorden. Grinden stängd så här sent men det gör inget, Teresa går in bakvägen. Ingen ser och ingen bryr sig. Blått sken strömmar ut mot väggarna mellan stängda fönsterjalusier. Ljusreflexer studsar mot de mörka skinande bilarna. Lagerbladsträdet rasslar. En höna sprätter i jorden och mummelkacklar för sig själv. Vattenkannan hänger som vanligt på stolpen brevid skjulet med krattor och kvastar. Långsamt, nästan njutningsfullt går hon på den knastrande nykrattade gången. Om hon hade haft luktsinnet kvar skulle doften av fuktig jord och rosor här blandas med det svaga stekoset från vaktmästarens kök, där Rosa tankspritt rör ihop en sen kvällsomelett på “lånade” ägg och några tomater från igår.Hon minns Roberto, deras senaste gräl. Han hade fått sparken, kommit försent alltför många gånger. Han hade varit en dålig nattvakt. Alltför filosofisk. Inte anpassningsbar i den nya, effektiva tiden. Förr hankade de sig fram med de lira han motvilligt drog hem varje månad. Nu var hon pank. Inte en euro på fickan.

Fortsätt läsa ÄNGLASTEG

SNETTIFRÅN

Lite snett underifrån tittade jag. Jag kan inte med att stirra. Och så har jag svårt för namn. Hopplöst egentligen, att vara journalist under sådana omständigheter. Min faders inbitande frågor under skymningspromenader längs vattenbrynen i Stockholms omgivningar gjorde inte saken bättre. Jag var nog nyfiken så det räckte, men hade svårt med framfusigheten. Var för blyg. Blev osäker. Och jag skulle gälla för dominant, blev uttagen under studietiden i ett experiment på Hanken där dominans i gruppförhållanden videofilmades. Hörde trots löften om motsatsen sedan aldrig av dem igen.

Det skulle vara lätt att avfärda det hela med en axelryckning, säga, nää inte dominant. Men då överser man det faktum att det finns många sätt att kräva plats. Expedition Robinson visar det tydligt. Att vinna det spelet kräver mer än något annat social talang. Allteftersom spelet framskrider visar varenda deltagare sina ljusskygga sidor. Det blir såpopera, fast på riktigt. Men ändå inte, för kamerans ständiga närvaro förvränger händelserna. Underförstått, att leva kräver social talang. Det är inget man lär sig på skolbänken, utan ute på skolgården under rasterna. Att överleva. Klara sig igenom. Dränka de skränande mobbarnas rop i dånande tystnad. Bygga upp hus och landskap av tankar. Låta den egna rösten sjunga inuti en. Kanske så småningom också att behärska.

Fortsätt läsa SNETTIFRÅN

VÄXVÄRK

När jag flyttade till Helsingfors ägde jag ingen dator. Jag hade med mig en stereo och en rätt schysst samling skivor, flera kartonger böcker och lite kläder. Datorer var något som syntes i amerikanska filmer och ofta förknippades med galna vetenskapsmän och en oemotståndlig lust att erövra världen. Eller så var det ännu ett tecken på det moderna samhällets teknologitilltro och därmed nära förstående kollaps in i du sköna nya värld. Kom ihåg att man vid den här tiden ännu skrattade åt kroppsbyggare som en udda avart egomän. Jag hyste en aktiv misstro mot datorer, höll mig till skrivmaskiner och bläckpennor.

Efter några år på såssåkommåslåss lockades jag att förenkla mina studier medelst inköp av en egen maskin. Sen dröjde det inte särskilt länge förrän jag var fast. Verktyget innehöll en lockelse i sig. Det var fascinerande att skruva upp det skyddande höljet och trassla dit ännu ett kort, eller en minneskrets, eller en hårdskiva till. Antagligen är det samma sak för de som fastnar under bilars motorhuvor eller vid isärplockade motorcyklar. Ofta var förberedelserna viktigare än det angivna motivet. Lukten av nya maskiner, frasandet av plastomslagen, den omsorgsfulla inpaketeringen bidrar till julstämningen. Att få en ny del att passa in gjorde dessutom livet så underbart fokuserat för en liten stund.

Fortsätt läsa VÄXVÄRK

UPPSLUKAD

Det är en skön känsla och det var länge sen. Jag kommer ihåg hur det brukade vara. Nu går det för fort. En annan, lika gammal känsla dyker upp igen. Känslan att det roliga händer nån annanstans. Det är nätblues, en sidoeffekt av att leva alltför mycket i realtid. Man kan bara dela upp sin uppmärksamhet i så många samtidiga händelseförlopp.I ett visst skede kopplar hjärnan ur och går på automat. Jag befinner mig plötsligt på bussen och undrar hur jag kom dit. Eller det är plötsligt nästa dag. En del bisarra telefonsamtal utspelar sig under arbetsdagens gång. Förr kunde jag koncentrera mig på samtalet, nu smyger ögonen iväg mot skärmen, e-posten, webben och två projekt som är mitt i. Eller så planerar hjärnan nästa två samtal. Telefonen har förlorat sin intensitet. Jag avdelar en del processorkraft för att prata, andra delar är fullt upptagna i andra, samtida processer. Och bakom webbsidan smyger nätbluesen. Den viskar att jorå, det händer, men inte just här.

Fortsätt läsa UPPSLUKAD