Etikettarkiv: John Locke

Alla är vi liberaler? Om behovet av liberalismens mothistoria

David Brolin vill damma av vår bild av den liberala traditionen som med tiden samlat på sig en hel del ideologiskt ludd.

Alla är vi liberaler, har det sagts, särskilt från borgerligt ledarskribenthåll. Och kanske är vi alla idag bombliberaler, om vi får tro journalisten P.M. Nilsson (se debattsajten Newsmill 20/3). Men vad betyder egentligen liberalism? Liberalerna själva strider inbördes om vad som är den ”sanna” liberalismen (socialliberalism eller nyliberalism?) men de tycks överens om en sak: liberalismen är en god och oproblematisk lära. I deras värld definieras demokrati, mänskliga rättigheter och individuell frihet som den liberala ideologins högsta värden – värden som de sedan återfinner i historien.

Vår bild av den liberala traditionen är inte mycket mer än en ideologisk fantasikonstruktion. Liberalismen har mytologiserats, avhistoriserats och gjorts abstrakt. Låt oss därför försöka oss på en avmytologisering och historisering – en liberalismens mothistoria – som inte skönmålar och som heller inte utgår från en absolut motsättning mellan liberal teori och praktik, mellan vackra ideal och bister verklighet.

Liberalismen måste placeras i ett historiskt rum. Den är från begynnelsen sammanlänkad med västkapitalismen och borgarklassens strävanden. Marknadstänkandet genomsyrar de liberala grundfäderna och 1600-talsfilosoferna John Lockes och Thomas Hobbes skrifter. Hos Locke flyter frihet och egendom ihop. Man äger sin kropp, påpekar filosofen, men också det som man med kroppens hjälp tillägnar sig genom arbete. Men rätten till egendomen och arbetets frukter gäller inte alla samhällsgrupper. Trälarnas och lantarbetarnas slit räknas inte. Det är enbart herrarnas privategendom som Locke anser legitim. Hans snäva egendomsbegrepp speglar den framväxande borgerlighetens intressen.

Locke förbinder egendomsklassen med rationalitet, medan de egendomslösa berövas förnuftigt tänkande. Det faktum att fattiga och ”vagabonder” i England spärrades in på arbetshus och korrektionsinrättningar fick inte Locke att reagera. Tvärtom önskade han på detta område se en straffskärpning. Barn till fattiga föräldrar ansåg han att kunde börja arbeta vid tre års ålder. (Den positiva synen på barnarbete delar Locke med den högerrevolutionäre Friedrich Nietzsche – ett exempel på hur liberalism och högerradikalism kan mötas.)

En grundföreställning i stora delar av 1800-talets konservativa och liberala tänkande var rädslan för massan, pöbeln. Samhällsdiagnosen gick ut på att demokrati, jämlikhet och nivellering brett ut sig i den moderna världen. John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville ondgjorde sig över ”majoritetstyranniet”, det vill säga skräckscenariot att frihet och individualitet underminerats i de demokratiska samhällena. (Idag hänvisar man till samma uttryck som om det handlade om en profetisk varning för fascism och demokratins sönderfall förorsakad av den ombytliga massan, men 1800-talets liberala författare talade inte om ett majoritetstyranni i en avlägsen framtid utan om ett samtidsfenomen.) Som motmedel mot jämlikhet och massans medelmåttighet odlades kulten av den stora människan, geniet. Både konservative Thomas Carlyle och liberale Mill betecknar den högtstående individen som ”jordens salt”. (Nietzsches Übermensch utgör naturligtvis extremfallet.)

Liberalismens uppkomst står vidare att finna i kolonialismen. Den franske tänkaren Tocqueville ingår i liberalismens kanon över upplysta demokrater och frihetsvänner. Han avvisade förvisso sin vän Joseph Arthur de Gobineaus biologiska rasism, men hyste själv ingen tro på rasernas jämlikhet. I den amerikanska demokrati, som Tocqueville dissekerade, fanns det inte plats för indianer eller svarta. Han motsatte sig folkmord, men stödde den franska kolonialismen i Algeriet – inklusive razzior, jordstöld och övergrepp på den arabiska befolkningen. Den store engelske liberalen Mill gav i Om friheten det andra opiumkriget (1858–1860) mot Kina sitt stöd (eftersom ett förbud mot opiumimport kränkte köparens frihet) och rekommenderade ”despotism” för underutvecklade folkslag.

Imperialt sinnade liberaler utsträckte således inte frihetstanken till utomeuropeiska folk. Tvärtom erbjöds afrikaner, indier och kineser ingenting annat än våld och ofrihet – och på liknande sätt hanterade man revolterande arbetare i de europeiska hemländerna. Jämför liberalernas koloniala attityder med Karl Marx och Friedrich Engels. De senare var relativt ensamma om att ta ställning för förtryckta kolonialfolk, såsom sepoyupproret i Indien på 1850-talet. Den liberala anklagelsen att Marx inte intresserade sig för frihetens problem hamnar därmed i ett annat ljus. Marx & Engels ord i Kommunistiska manifestet att ”var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” vittnar tvärtom om ett rikare och bredare frihetsbegrepp.

Den borgerliga tankesmedjan Timbros Johan Norberg berättar emellertid en hjältehistoria om hur liberaler ”öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader”, i kontrast till den tillbakablickande konservatismen (Svenska Dagbladet 4/3-2010). Men konservativa tänkare är inte alltid lika måna om att avgränsa sig mot liberaler. Statsvetaren Claes G Ryn skriver på Newsmill (21/3): ”Jag hävdar rentav, att liberalism i en bättre mening är oskiljaktig från konservatismen.” Denna liberalism har förstått att tradition, historia, kunskap och ”högre värden” inte kan undvaras. Vem har rätt? Är konservatism och liberalism motsatser eller bråkande bröder? Jag tror att vi bör lyssna på de konservativa. Då kan man få grepp om sammanhanget mellan dessa politiska tanketraditioner, men också om saker som att den amerikanska nykonservatismen – de beryktade neocons men också dagens Teapartyrörelse – snarare hör hemma i den liberala ideologin; ”liberaler med hårda nypor” som Ryn skriver.

Man skulle förenklat kunna definiera konservatismen som liberalism plus en gnutta tradition och religion. Det betyder att konservatismens – i synnerhet den moderna konservatismens – förnuftsskepsis och tro på hierarkier och auktoriteter inte nödvändigtvis skiljer den från liberalismen. Också flertalet av liberalismens klassiker förespråkar en mörk förnufts- och människosyn. Och att hierarkiskt tänkande ingår i den liberala traditionen har vi redan konstaterat.

Att liberalismen är en individualistisk ideologi och socialism, konservatism och fascism kollektivistiska hör till en av många absoluta sanningar i politisk debatt och samhällsforskning. Men i sig själva har termerna individualism och kollektivism inget fixerat politiskt innehåll. De måste undersökas konkret och historiskt. Vad man då upptäcker är att det finns olika former av individualism och kollektivism. Man upptäcker vidare att alla moderna politiska ideologier rymmer både individualistiska och kollektivistiska inslag. Den inegalitära individualismen, som vi möter hos aristokratiska 1800-talsliberaler som Tocqueville, är en ideologi byggd på ojämlikhet mellan olika människogrupper, en individualism för de ”högre” människorna riktad mot massorna. Nyliberalen Margaret Thatcher fällde de berömda orden ”Det finns inget samhälle, endast individer och familjer”. Men ändå var hon beredd att i Falklandskriget offra individer och familjer för den engelska nationens intressen. Liberalismen klarar sig inte utan överindividuella, kollektiva mål. ”Samhället”, ”staten”, ”nationen”, eller ”kulturen” träder in när individualismen – närmare bestämt massornas individualism – upplevs som hotande.

Liberal paternalism på 2000-talet

Liberalismen är en hegemonisk men samtidigt märkvärdigt ogranskad politisk ideologi. Den förknippas idag med individens frihet och mänskliga rättigheter. Frånvaron av ett ideologiskt motstånd födde en segerrusig liberalism som närmast obehindrad förmedlar sin rosenskimrande självbild. Skribenten Dilsa Demirbag-Sten kan därför påstå att idén om en ”fundamentalistisk liberalism” speglar ett ”illa dolt förakt” för individens fri- och rättigheter. Totalitära drag återfinner vi istället hos vänstern (Göteborgs-Posten 22.9.2009). Men i vår historiska tillbakablick såg vi att ”totalitära” (eller snarare antidemokratiska, massföraktande och prokolonialistiska) drag ingalunda saknas i den liberala traditionen.

Hur ser samtida liberal politik och kulturanalys ut? Liberalismen har inte bara förändrats, så lyder analysen i den svenska tidskriften Fronesis temanummer om liberalismen, den befinner sig också i ”kris”. Varför? Eftersom den är beredd att offra ”demokratiska och individuella rättigheter”. Men talet om liberalismens ”kris” bör nog ersättas med en analys av dess janusansikte. Vår tids liberalism är hjälplöst kluven mellan kamp för demokrati och en klasskamp riktad mot dem som bär upp demokratin: ”massan”, folket eller arbetarklassen. Partiordföranden för Folkpartiet 1969–75, Gunnar Helén, förespråkade arbetsplatsdemokrati, rättvis fördelning och han kritiserade USA:s krigföring i Vietnam. Folkpartiet under Jan Björklund däremot för en politik präglad av krav- och förbudstänkande (från obligatoriskt språktest för att kvalificera sig för svenskt medborgarskap till kravet på litterär kanon). Socialliberalismen avlöstes av en paternalistisk och kollektivistisk liberalism, där ”samhället”, ”staten” eller ”svenskarna” överordnas individen. Vem är mest liberal? Helén eller Björklund? Frågan är fel ställd. De speglar två olika idériktningar i den historiskt motsägelsefulla liberalismen.

Har man väl förstått denna liberalismens dialektik och motsägelsefullhet – pendlingen mellan en politisk och en ekonomisk liberalism, mellan försvar för demokratins värden och tro på privategendomens okränkbarhet – bör det heller inte komma som någon överraskning att liberaler backade upp fascismen i Italien och Tyskland. Medan socialister och kommunister på 1920-talet bedrev en kamp på liv och död mot de fascistiska svartskjortorna tog liberalerna plats i Mussolinis regeringskoalition. Då som nu offrade man den politiska liberalismen – rättvisa och jämlikhet – för att rädda själva ideologins ekonomiska kärna: de kapitalistiska egendomsförhållandena. Idag ingår liberala partier i Nederländerna och Danmark i allianser med främlingsfientliga och högerextremister.

Hur väl rimmar försvaret för individuell frihet med den militära aktionen mot Usama bin Laden? Mången liberal har gett lynchningen sitt stöd utan att reflektera kring internationell rätt. ”Rättvisan hann äntligen ikapp Usama bin Laden” utbrast Dagens Nyheters ledarsida. Vad betyder rättvisa i detta fall? Att godkänna en utomrättslig avrättning? 1800-talets liberaler bejakade koloniala och imperialistiska interventioner – 2000-talets liberaler fortsätter i samma spår.

Svenska borgerliga intellektuella följer i den liberala politikens spår. I Till frihetens försvar (2010) diskuterar och kritiserar filosofen Per Bauhn och Demirbag-Sten den ”normativa multikulturalismen”, det vill säga krav på särrättigheter för religiösa och etniska minoritetsgrupper och kulturer. Men framför allt har vi här att göra med en liberal bok om frihetens och toleransens gränser, om vad man inte skall få göra. Individens frihet visar sig upphöra vid företagsporten: ”Arbetsplatsen är en del av arbetsgivarens egendom och det är därför upp till honom eller henne att specificera vilka klädkoder som ska gälla.”

Ett annat liberalt tema har blivit ett raljera kring ”kränkthet”. Kränkta människor och grupper är egentligen inte kränkta, får vi veta hos en Maciej Zaremba eller en Dilsa Demirbag-Sten. Den senare driver åsikten att kränktheten endast är en känsla, ja en överkänslighet, hos en massa människor som blivit ”curlade”.  Den inbillat kränkte gör sig själv till ett ”evigt offer”. Det han eller hon borde göra är att bita ihop och gå vidare. Och sluta klaga. (Dagens Nyheter 21.4) Steget är inte långt till Nietzsches ressentimentlära. Med ”ressentiment” syftade Nietzsche på förvridna känsloyttringar som klätts i politiska fraser om rättvisa: hämndbegär, avundsjuka och maktvilja hos svaga och maktlösa människor. Trots skillnader mellan det liberala kränkthetsresonemanget och den högerradikala ressentimentläran finner vi en gemensam ideologisk strategi som går ut på att detronisera utsatta människors krav på rättigheter och värdighet, förklara deras problem som icke-existerande. Samhällsförtryck och diskriminering psykologiseras och upplöses som fantasifoster.

Den elitism och genikult som ligger vilande i liberalt tänkande kan i kristider slå över i övermänniskotänkande och fascism. Vi kan nämna den nyliberale filosofen och författarinnan Ayn Rands avfärdande av altruism och förhärligande av driftiga och nobla kapitalister, och vi kan nämna en av hennes nutida svenska lärjungar, journalisten Sofia Nerbrand. Hon är ett talande exempel på hur en liberal människosyn kan kantra i fascistoida tankemönster (Svenska Dagbladet 13.6. 2005): ”När jag reser genom Sverige undrar jag ofta: Vad sysslar de som bor i stugorna med? Hur många försörjer sig själva i de små samhällena som susar förbi tågfönstret? [—] Om de som lever bakom gardinerna rullar tummarna eller tillhör de många onödigt sjukskrivna så behöver de inte ta den fulla konsekvensen av detta. De gör det på min bekostnad – jag får försörja dem. Eftersom långt över hälften av vad jag och alla andra tjänar går in på det allmänna kontot, så har jag rätt att svinga mina moraliska pekpinnar. Jag vill inte vara sambo med slöfockar.”

Ur Nerbrands penna talar den borgerliga intellektuella klassens nietzscheanska längtan att avskilja sig från resten av mänskligheten. Här talar också den illusoriska tanken att man ”försörjer” världen när det i själva verket är det arbetande folket som möjliggör att Nerbrand kan spotta på samma folk.

David Brolin