Catharina Gripenbergs senaste diktsamling sätter urtexter i gungning.
Catharina Gripenbergs nya diktsamling Ta min hand, det vore underligt, den tredje i ordningen, ägnar sig till större delen åt diskurskritik. Urtexter sätts i gungning. Först Edith Södergran, sen Bibeln, sen de antika myterna. I sektionen ”Gubbar och blad” tecknas några porträtt av kända (Robert Walser, Virginia Woolf, Jurij Gagarin) och okända (Eugen Hind, Käckas Doll) hjältar.
Mitt intryck av projektet är lite blandat. Lekfullheten är lite väl lekfull. Ta dekonstruktionen av ”Landet som icke är”. Den känns liksom begärslös, med spexiga rader som:

Läs mera

Jag hade svårt för Eva-Stina Byggmästars språkförstörelseprojekt medan det pågick som värst. Det var som om våldet mot syntax och fonotax var avskuret från sina hemliga källor.Men i de senaste samlingarna har jag trivts mycket med den stilisering, ja den stillhet hon uppnått. Det emblematiska har en trygghet, en växtkraft som gjort dikterna till mikrokosmer, inte alls utan komplikation och utlevelse, men fullständiga och starka, med salig kontroll över tillvaron, över bildvärldarna. Därför känner jag en helt annan tolerans nu när den nya diktsamlingen återigen går till överdrift, när kärleksförklaringarna prunkar på ett sätt som får liknelserna i Salomos Höga visa att kännas behärskade och rimliga.

ӊlskling ta in mer rosor och sedan sade jag
flicka flicka flicka det kan inte bli för mycket
rosor och sedan sade jag kyssar –”

Läs mera

John Swedenmark kallar My Lindelöfs diktsamling alla deras namn ”en stark återkomst och en väsentlig hantering av existensens ramverk på en nivå högt över vanlig neurotisk vantrivsel i kulturen.”

My Lindelöfs nya diktsamling innehåller tre serier av variationer på ett tema kring frihet och gränssnitt. Perspektiven och berättelserna skiftar, liksom stilarterna; men den grundläggande impulsen av flykt undan naturens okontrollerbara mångfald – och antydningsvis även människolivets alltför komplicerade turer – är genomgående och strong. Lindelöf gör det inte lätt för sig i sitt självpåtagna halvvägs utanförskap, och frukten av denna ansträngning är en hel del egenartade och friska ställningstaganden i välkända poetiska dilemman.

Läs mera