Etikettarkiv: John Swedenmark

Tron på orden

I Gösta Ågrens långdikt Centralsång är det tron på orden som upprätthåller och bär, en tro som hittar fram genom allt oegentligt, skriver John Swedenmark.

Gösta Ågrens nya diktsamling är uppkallad efter den långdikt som upptar ungefär halva boken, och det är den jag vill ägna mig åt i den här recensionen, eftersom Centralsång är ett så stort anlagt och ganska unikt projekt. De övriga dikterna håller också högsta Ågren-klass. Klara i detaljen, outgrundliga som helheter. En av dem, ”Not”, handlar till och med om huvudnumret: ”När långdikten är färdig, / har ingenting skett. Den / förändrar allt. Endast / händelser är instängda / i sin kedja.” En hårdspänd metadikt, som först väver ihop två varandra motsägande paradoxer och sen förkunnar poesins absoluta autonomi, genom att hävda att en dikt inte är en händelse, inte ingår i världens orsakskedjor.

Fortsätt läsa Tron på orden

Inför det stora bortom

Intighet och fåfängligheters fåfänglighet har alltid stått Bo Carpelans verklighetssinne nära, men i den sista diktsamling han själv sammanställde innan sin död 2011, är perspektivförskjutningen ändå anmärkningsvärd. Det närliggande så litet och förvridet inför det stora bortom, i väntan på det ofrånkomliga slutet, att effekten blir närmast kubistisk. Det lilla som finns kvar i synfältet – en gata, ett träd, en hand – får groteska proportioner och grov tydlighet. Eller som det heter i slutet av dikten ”Sorg”:

 

/…/

Såsom i livet

det fjärran belägna osynligt

men dock där,

det närstående handfast ogripbart,

och i det sedda lågmält

sorg, att tvingas lämna

allt detta.

Fortsätt läsa Inför det stora bortom

PYRANDE PARADOXER

Catharina Gripenbergs senaste diktsamling sätter urtexter i gungning.
Catharina Gripenbergs nya diktsamling Ta min hand, det vore underligt, den tredje i ordningen, ägnar sig till större delen åt diskurskritik. Urtexter sätts i gungning. Först Edith Södergran, sen Bibeln, sen de antika myterna. I sektionen ”Gubbar och blad” tecknas några porträtt av kända (Robert Walser, Virginia Woolf, Jurij Gagarin) och okända (Eugen Hind, Käckas Doll) hjältar.
Mitt intryck av projektet är lite blandat. Lekfullheten är lite väl lekfull. Ta dekonstruktionen av ”Landet som icke är”. Den känns liksom begärslös, med spexiga rader som:

NOTERA NOGA OVISSHETEN

John Swedenmark recenserar Eva-Stina Byggmästars Älvdrottningen.

Jag hade svårt för Eva-Stina Byggmästars språkförstörelseprojekt medan det pågick som värst. Det var som om våldet mot syntax och fonotax var avskuret från sina hemliga källor.Men i de senaste samlingarna har jag trivts mycket med den stilisering, ja den stillhet hon uppnått. Det emblematiska har en trygghet, en växtkraft som gjort dikterna till mikrokosmer, inte alls utan komplikation och utlevelse, men fullständiga och starka, med salig kontroll över tillvaron, över bildvärldarna. Därför känner jag en helt annan tolerans nu när den nya diktsamlingen återigen går till överdrift, när kärleksförklaringarna prunkar på ett sätt som får liknelserna i Salomos Höga visa att kännas behärskade och rimliga.

ӊlskling ta in mer rosor och sedan sade jag
flicka flicka flicka det kan inte bli för mycket
rosor och sedan sade jag kyssar –”

EN IMPULS AV FLYKT

John Swedenmark kallar My Lindelöfs diktsamling alla deras namn “en stark återkomst och en väsentlig hantering av existensens ramverk på en nivå högt över vanlig neurotisk vantrivsel i kulturen.”

My Lindelöfs nya diktsamling innehåller tre serier av variationer på ett tema kring frihet och gränssnitt. Perspektiven och berättelserna skiftar, liksom stilarterna; men den grundläggande impulsen av flykt undan naturens okontrollerbara mångfald – och antydningsvis även människolivets alltför komplicerade turer – är genomgående och strong. Lindelöf gör det inte lätt för sig i sitt självpåtagna halvvägs utanförskap, och frukten av denna ansträngning är en hel del egenartade och friska ställningstaganden i välkända poetiska dilemman.

Fortsätt läsa EN IMPULS AV FLYKT