Etikettarkiv: Jonas Sjöstedt

Tågluffen är tillbaka

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
För mig var det den stora friheten när jag var yngre att tågluffa runt Europa. Länge har drömmen om en ny tågluff, med Ann och barnen, levt kvar hos mig. I sommar blev det så av, vi vaknade upp när nattåget nådde alperna, hälsade på vänner i norra Frankrike, åt currywurst i Berlin och såg på EM-fotboll i Nederländerna.

Så visst går det fint att tågluffa även 2017. Några saker har blivit enklare än förr, andra lite mer besvärliga. Interrailkortet kommer i flera varianter. Billigare för unga och äldre, gratis för barn upp till elva år. Det är en bra deal för familjer. Interrail har en utmärkt hemsida med info, www.interrail.eu. Svenska SJ har märkligt nog slutat sälja internationella biljetter, så det var bara att handla på nätet. Eftersom jag bokade i tid fick vi till och med rabatt.

Lågprisflyget har ersatt många av de internationella tågen. För det mesta är det billigare att flyga, men om man vill resa runt till fler ställen så är tågluffen prisvärd, för att inte tala om roligare och med friheten att ändra sina planer resa dit lusten bär en. Appar och hemsidor, inte minst från interrail och tyska bahn.de, gör det lätt att planera.

Länder som Nederländerna, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland har verkligen satsat på järnvägen. Moderna snabba tåg tar dig bekvämt genom landskapet. En av mina favoriter är franska snabbtåget TGV. Paris-Barcelona går på drygt sex timmar. Så mycket snabbare än förr! Men för att åka snabbtåg behöver du som regel betala platsbokning eller tillägg, och det kan vara ganska kostsamt och kräva lite planering.

Tyvärr är många nattåg borta, inte minst i Tyskland och Frankrike, och det som förut gick från Köpenhamn. Men Österrikiska ÖBB kör nattåg i flera grannländer. Även i länder som Polen och Tjeckien finns många nattåg kvar. Jag och familjen bokade en familjekupé i ÖBBs liggvagn Hamburg-Innsbruck för 130 euro, inklusive frukost serverat i kupén. Ett lagom äventyr för nioåriga tvillingar, och en stor del av sträckan till släkten i Italien sov vi oss igenom Tyskland.

Det blir ett annat resande än flygresor till solen. Ett par timmar i Hamburg för att se på stan och världens största modelljärnväg blev en liten barnsuccé. Lugna samtal och kortspel när landskapet susar förbi ger tid för eftertanke. Vi testade pretzels på tyska stationer, köpte croissanter i Paris och märkliga friterade kroketter i Amsterdam. Vi kom hem med minnen och upplevelser att tala om och dela. Kanske lyckades jag också föra över lite av min dröm till barnen. Att Europa är fullt av spännande ställen och nya vänner som väntar på att upptäckas med ett tågluffarkort på fickan.

Att tågluffa är klimatsmart och socialt. Rekommenderas!

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Dags att göra det omöjliga igen

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Första maj Göteborg 2017. Jag står i solen, på scenen, jag har 7 000 ansikten vända emot mig när jag talar. I Göteborg är det vänstern som samlar den största manifestationen på arbetarrörelsens stora dag. Likadant är det runt om i större städer över hela Sverige.

Jag talar om vilket Sverige vi vill se, vilken värld vi vill leva i. Jag vet att mycket av det som vänsterns talare har tagit upp i tidigare förstamajtal har förverkligats. Föräldraförsäkring och folkbibliotek, kollektivtrafik och kulturskolor, allmän rösträtt och samkönade äktenskap. Ofta har vi varit först, alltid har vi velat gå vidare, ofta har vi samlat de otåliga. Vart vill vi gå nu?

Jag talar om den snabba utvecklingen av samhälle och produktivkrafter. Aldrig har vi varit så rika som idag, men rikedomen är allt mer ojämlikt fördelad. Vi har en ekonomi som arbetar för högtryck, men som inte arbetar för alla. Det delar samhället. Många arbetar för mycket och sliter ut sig, andra får aldrig ett tryggt arbete som kan försörja dem. Den ekonomiska, sociala och kulturella fattigdomen finns mitt i överflödet. Otryggheten är granne med weekendresor till London och en andra ny bil. Kanske inte granne förresten, vi bor i olika stadsdelar och möts sällan. Våra barn går i olika skolor. Samhället glider sakta isär.

Vi står inför en ny våg av automatisering och robotisering. Teknikutvecklingen varken kan eller ska hejdas. Våra ekonomier ska bygga på kunskap och hög produktivitet. Det förändrar vårt samhälle. Vi bestämmer själva hur. En stor del av dagens arbeten kommer att försvinna. Det kan leda till ett ännu mer uppdelat samhälle där många fortfarande arbetar hårt och tjänar bra, men där ännu fler inte behövs. Eller så genomför vi nästa stora sociala reform och delar på arbetet. Jag lägger fram vår plan för att börja genomföra sex timmars arbetsdag.

Responsen från publiken är tydlig och positiv. Familjer som får tid att umgås, trötta kroppar som får tid att vila och träna, själar som får tid att bilda sig och skriva poesi. Alla de som idag inte efterfrågas som får dela gemenskapen i arbetet. Ökat välstånd i tid och livskvalitet, inte ökad materiell konsumtion. Ett hållbarare samhälle för klimatet när utveckling inte är liktydigt med ökad materiell konsumtion. Vi har redan visat att det går, i en mängd lokala försök. Nu vill vi ta nästa stora steg. Vänstern spelar sin historiska roll av pådrivare för reformer. Reformer som högern slentrianmässigt motsätter sig, tills de genomförs och inte ens högern vill motsätta sig det som folk ser som naturligt och självklart.

Vi är så många denna första maj att demonstranterna fortfarande tågar in på torget med sina röda fanor och banderoller om feminism och klimaträttvisa medan jag talar. Jag talar om den växande ojämlikheten. Åtta rika män har en förmögenhet lika stor som den som halva mänskligheten, 3,5 miljarder människor, besitter. De flesta av de tre och en halv miljard människorna är kvinnor.

178 svenska miljardärer har en förmögenhet som är dubbelt så stor som vår statsbudget. Deras förmögenhet beskattas inte. De blir främst rika på att äga kapital, inte på arbete eller företagande. Så länge kapital och spekulation inte beskattas mer så kommer de fortsätta att dra ifrån. Det är en bisarr fördelning av rikedom, och därmed av makt. Fyra av fem svenskar vill ha ett mer jämlikt samhälle. Bara ett parti i den svenska riksdagen har en ekonomisk politik som skulle öka jämlikheten, Vänsterpartiet. På högerkanten tävlar partier om att sänka löner för lågavlönade och sänka skatten för de rikaste.

Jämlika samhällen är bättre samhällen. Många inser det, bara vänstern drar de politiska konsekvenserna av den insikten. Den ökande ojämlikheten och gräddfilen för de superrika är ett problem för hela samhället. Jämlika samhällen ger bättre ekonomisk utveckling, folkhälsa och tillit. Ojämlikhet gynnar kriminalitet och en känsla av misslyckande hos många. De superrika är en av samhällets mest segregerade grupper. Patriarkatet befäster sin makt i den ekonomiska ojämlikheten. De rikaste har den mest ohållbara livsstilen för klimatet. När pengar läggs på hög hos världens Björn Wahlroosar så fattas pengar till att bygga lägenheter, göra klimatinvesteringar och utbilda våra unga. Många av våra avgörande samhällsutmaningar kan lösas på enklare och på ett mer acceptabelt sätt om man samtidigt ökar jämlikheten. Men bara vänstern kan göra det.

Det brukar sägas att vänstern vill göra det omöjliga, det orealistiska. Ja, mycket av det vi har gjort i skapandet av de nordiska välfärdsstaterna dömdes en gång ut som utopism. Det är dags att göra det omöjliga igen.

Kommer det inte att kollidera med storföretagens krav, EUs regelverk och den fria marknadens överhöghet? Kommer inte Nordea hota med att flytta och liberalerna att oja sig över hur beroende vi är av de allra rikaste. Kommer inte kapitalet att försöka hindra oss? Helt säkert så. Just därför måste vi våga utmana makten på allvar. Just därför kan inte ekonomin undantas från kravet på demokrati. Just därför är jag demokratisk socialist.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman

Morbror Sandros röda arv

Vi åker tåg från Vänersborg och byter på Københavns Hovedbanegård. Här börjar världen. Efter en tur i avgångshallen med min pappa och en titt på dess små modelljärnvägar tar vi ett nytt tåg och reser vidare söderut genom Tyskland. På natten vaknar jag på min brits och kikar ut mellan gardinerna och imponeras av mäktiga schweiziska alper som glider förbi utanför kupéns fönster. När vi kliver av i Bologna på förmiddagen står min moster och morbror och väntar på oss tillsammans med några av mina elva italienska kusiner. Vi åker ut på landet och upp på berget med den lilla klosterbyn där mina kusiner bor. Det är min första resa utomlands. Det ska bli många fler resor, på sätt och vis börjar mina resor här.

Min italienska släkt bor i Italiens allra rödaste del, Emilien. I den lilla kommunen på landsbygden där de bor röstar en förkrossande majoritet av invånarna på PCI, det italienska kommunistpartiet. Min morbror är också kommunist, och katolik. Han liksom många andra kombinerar sin radikala politiska övertygelse och sin tro. Nere i staden pratar den unge borgmästaren från PCI om lokala frågor med folk på torget. Vid matbordet hemma i huset diskuteras inte sällan politik. Namn som jag aldrig hört förut virvlar förbi under mina besök i Italien, Gramsci, Dossetti och Berlinguer.

Vi åker på PCI:s tidningsfestival, festa de l’Unita. Den italienska flaggan blandas med röda fanor på festivalområdet. Det känns som om alla i trakten är där. Det hålls debatter och säljs böcker. Man diskuterar den italienska vägen till socialismen. Men allra populärast är nog dansen, och förstås maten. Hemgjorda tortellinis äts vid långbord där man dricker det lokala vinet och bryter brödet. Det är skratt och sammanhållning. Jag omringas av stadiga italienska tanter som rufsar runt i mitt blonda hår medan de pratar med mina släktingar.

Kommunisterna präglar samhället. I Emilien gör de det som de aldrig nådde fram till i hela Italien. De förverkligar sina visioner. De bygger ett välfärdssamhälle. De bygger ut barnomsorg med modern pedagogik, satsar på kultur och kollektivtrafik. Ekonomin går bra, de kooperativa företagen och bankerna blomstrar. Det är en levande demokratisk socialistisk rörelse som präglar samhället. Det är en av Italiens mest välmående och progressiva regioner. När årsdagen av segern över fascismen firas tågar de äldre männen som var partisaner genom den lilla staden vid bergets fot, den italienska flaggan och den röda med hammaren och skäran fladdrar i vinden.

Nästan 45 år senare tar jag avsked av min morbror Sandro. Den 13 november 2015 kommer jag till byn sent på kvällen. Byn är sig lik trots dimman, mina barndomsminnen kommer tillbaka. Sandro är trött av sjukdomen, men annars sitt vanliga vänliga jag. Hans hår är grått, hans tankar är numera mer upptagna av katolicismen än av socialismen. Det starka kommunistpartiet PCI finns inte längre. Dess sönderfall var en politisk jordbävning vars efterskalv fortfarande skakar Italiens vänster. När partiet delades så delades också min familj politiskt. Några är aktiva på olika håll, andra är mer uppgivna.

På kvällen sker terrordåden i Paris, jag sitter vid Sandros sängkant och samtalar, han är bekymrad och nedstämd över vart utvecklingen är på väg. Nästa dag möts hela familjen runt lunchen. Barnbarnen sjunger för Sandro på italienska och svenska. Det är vemodigt, vi vet att det är sista gången vi firar hans födelsedag. Avskedet är vackert och sorgligt, ”jag saknar ord”, säger Sandro till mig på franska. Sedan reser jag. På planet hem tänker jag över hur mycket han har betytt för mig, för att jag blev politisk aktiv och började resa runt världen.

En månad senare är jag på mitt kontor i riksdagen, det är morgon, debatten i kammaren om införandet av ID-kontroller för att hålla asylsökande borta från Sverige ska snart börja. Då kommer det ett SMS från min kusin Matteo, ”Sandro dog för 15 minuter sedan”. Jag får några minuter på mig att samla tankarna och minnas. Sedan går jag ner till kammaren och talar. Jag vet att Sandro också hade försvarat en human asylpolitik.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige