Etikettarkiv: Jonas Sjöstedt

Svenska valet: Vänsterns långa väg till klarhet

Den enda partiledare som var riktigt nöjd efter det svenska riksdagsvalet var Kristdemokraternas (KD) ordförande Ebba Busch Thor. I ett skede spekulerades det om KD ens skulle ta sig över röstspärren, men i en mäktig slutspurt körde partiet om både Liberalerna (L) och Miljöpartiet (MP), och landade på 6,4 procent, en ökning på hela 1,8 procent jämfört med förra val.

Jo, Stefan Löfven kunde visserligen vara glad över att Socialdemokraterna (S) blev största parti, men att de blev det med partiets sämsta resultat i historien och hot om högerregering på horisonten, är det något av en Pyrrhusseger. Ulf Kristersson lyckades hålla Sverigedemokraterna (SD) bakom Moderaterna (M), men ett valnederlag på 3,5 procent efter fyra år i opposition är definitivt inte godkänt. SD:s Jimmie Åkeson jublar naturligtvis. Valresultatet är en högerskräll som heter duga. Men med tanke på att SD under sommaren var framme och nosade på posten som Sveriges populäraste parti med ett opinionsstöd på nära 20 procent, är slutresultatet på 17,6 procent en tredjeplats ändå inte riktigt den megaskräll som många inom partiet drömt om. Miljöpartiet klarade med darr på ribban att hålla sig kvar i riksdagen: partiet tappade en tredjedel av sitt understöd och är nu minsta riksdagsparti.

Vid sidan av Sverigedemokraterna som gick framåt med nästan fem procentenheter, var valets största vinnare Centerpartiet (C) och Vänsterpartiet (V), som båda gick framåt med över två procentenheter. Vänsterpartiet stjäl naturligtvis inte många rubriker efter valet — det är kring de tre stora partierna som det stormar nu. Men valresultatet, 7,9 procent av rösterna, är värt att notera, inte minst för att det är Vänsterpartiets bästa resultat i riksdagsval sedan 2002. Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att det är partiets femte bästa resultat på hundra år.

Även om Vänsterpartiet och finländska Vänsterförbundet (Vf) i dag liknar varandra väldigt mycket, har de väldigt olika bakgrund. Liksom i Finland splittrades det socialdemokratiska partiet i Sverige kring 1917-1918 i ett moderat och ett revolutionärt parti. I Finland förbjöds kommunistisk verksamhet efter inbördeskriget 1918, och Finlands Kommunistiska Parti kunde inte officiellt ställa upp i val förrän år 1945, då under paraplypartiet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Det som ofta glöms bort i dagens politiska diskussion är att Vänsterförbundets föregångare DFFF var ett maktparti under de första decennierna efter kriget. Redan i sitt första riksdagsval 1945 fick DFFF 23 procent av rösterna och blev näst största parti efter SDP. 1958 blev DFFF till och med Finlands största parti, igen med 23 procent. Stödet sjönk sedan gradvis, men ännu i början av 1980-talet låg dess stöd på kring 15 procent, för att sedan i slutet av decenniet droppa under tioprocentsstrecket.

Svenska Vänsterpartiet har aldrig nånsin kunnat drömma om valresultat på över 20 procent. Då det grundades 1917 som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, fick det 8,1 procent av rösterna, historiens fjärde bästa resultat. Med ett positivt undantag 1944 låg sedan partiet, först som Sveriges Kommunistiska Parti, sedan som Vänsterpartiet Kommunisterna, på en stadig nivå på mellan 3 och 6 procent av rösterna i alla val fram till Sovjetunionens fall och namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Sitt bästa resultat i historien fick Vänsterpartiet 1998 under Gudrun Schymans ledning, hela 12 procent av rösterna. I valet därpå, 2002, rasade partiets stöd till drygt 8 procent, men trots det stora tappet var det ändå den tredje största valframgången i Vänsterpartiets historia. Perioden mellan 1998 och 2002 är också den enda där Vänsterpartiet haft större representation i riksdagen än Vänsterförbundet.

Redan under Gudrun Schymans tid stormade det bakom kulisserna i Vänsterpartiet, på samma sätt som inom det finländska systerpartiet. Där, liksom här, pågick upprivande ideologiska strider mellan å ena sidan de faktioner som försökte rädda det som räddas kunde av det uttalat marxistisk-leninistiska socialistiska arvet och de som ville öppna upp för en bredare, lösare definition av vänstern, en som var anpassad till ett tidevarv då en internationell socialistisk hegemoni inte såg ut att vara nära förestående — en mer marknadsanpassad vänster, om man vill vara lite elak.

Vänsterpartiets rykte fick en ordentlig törn då Schyman fälldes för skattefiffel och avgick från ordförandeposten 2003. I samband med det lanserade riksdagsledamöterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith den ideella föreningen Vägval Vänster (VV) som inför ordförandevalet 2004 propagerade för en ny riktning för partiet, en som skulle öppna upp partiet för en bredare och friare definition av vänsterbegreppet, i praktiken en vänster som närmade sig socialdemokratin och miljörörelsen. Det här var i samma tider som striderna inom finländska Vänsterförbundet var som hårdast mellan ordförande Suvi-Anne Siimes och de så kallade taistoiterna, och både i finländsk och svensk press talades om förestående partisplittring och vänsterpartiernas slutliga undergång. Medan Siimes avgick 2006 i protest mot att taistoiterna inte uteslöts ur partiet, var det i Sverige omvänt läge, då den nya partiorföranden Lars Ohly representerade Vänsterpartiets traditionella vänsterfalang. Under Ohlys två val som ordförande nådde partiet inte över 6 procent.

Vägval Vänster må ha demoniserats av Ohly, och otvivelaktigt skadade Lönnroth & Co Vänsterpartiets anseende på kort sikt. I praktiken har partiet ändå utvecklats i den riktning som rörelsen önskade: såväl i Finland som i Sverige har vänsterpartierna under de senaste åren utmanat de gröna partierna inom miljöpolitiken, och båda har anammat en marknadsanpassad demokratisk socialism som ideologisk linje. Linjen har inte varit utan uppoffringar: det finns en minoritet som inte accepterat den nya linjen, och som sökt sig till de hårdnackat kommunistiska småpartier som under de senaste tjugo åren levt en tynande tillvaro, alternativt de små anarkistiska rörelserna. I Finland ledde demoniseringen av taistoiterna till att många mer eller mindre gav upp den politiska aktivismen.

Men på det stora hela har hegemonin inom vänsterpartierna både i Finland och Sverige varit till och med överraskande bred på 2010-talet, efter att luften slutligen renats. Visst finns det vissa i det äldre gardet som må muttra i kulisserna över att termer som marxism och socialism är allt mer sällsynta i partiernas officiella kommunikéer. De flesta torde i dag ändå vara ense om att en pragmatisk, om ibland något konturlös, inställning till vänsterideologin varit att föredra framför det nästan sekteristiska teorikäbbel som i ett skede hotade att slita sönder hela vänsterrörelsen. Undantag finns naturligtvis, avhopp och utbrytningar har förekommit, men utifrån sett har osämjan inom vänsterpartierna under de senaste åren åtminstone inte verkat större än inom andra partier, snarare tvärtom.

Rabulisten och aktivisten Paavo Arhinmäki valdes 2009 till ordförande för Vänsterförbundet, och i hans fotspår följde en helt ny generation av unga vänsterledare, för vilka den nya rödgröna, socialliberala vänstern bjudit på spännande framtidsutsikter snarare än tillbakablickande oro. I Li Andersson har Finland i dag Nordens mest lyskraftiga vänsterledare. Jonas Sjöstedts val till ordförande för Vänsterpartiet 2011 var något av en kompromiss. Rossana Dinamarca hade varit en svensk Arhinmäki, medan den tio år äldre Sjöstedt var ung nog för att representera nåt slags förnyelse, men tillräckligt gammal och etablerad för att inge en betryggande gubbighet, som förstärkts år för år med det allt tunnare håret. Sjöstedt har inte varit utan sina kritiker – Dinamarca meddelade i februari i år att hon lämnar Vänsterpartiet efter att ha blivit “systematiskt osynliggjord och motarbetad”.

Forne metallarbetaren, författaren och Europaparlamentarikern Sjöstedt har framstått som en lugn och principfast partiledare, och har ofta bäst kommit till sin rätt i debatter och tv-diskussioner. Sjöstedts problem är kanske att han i så hög grad blivit Vänsterpartiets ansikte. Även om det finns karismatiska och kunniga politiker bakom honom, är åtminstone bilden man får då man följer den svenska diskussionen mer sporadiskt från finskt håll att hans efterträdare vid en eventuell avgång  (han har trots allt nu varit ordförande i sju år) inte är ett självklart val. Det kan naturligtvis också vara en tillgång, och det finns ju inget som tyder på att Sjöstedt är på väg att lämna ifrån sig ordförandeklubban alldeles inom kort.

Inför valet visade vissa opinionsmätningar på ett stöd för Vänsterpartiet på till och med 10 procent. Så högt var det knappast någon som hade föreställt sig att det skulle bli i själva valet, men säkert hade Sjöstedt & Co hoppats på ett slutresultat som hade börjat på 8 eller till och med 9, i stället för 7,9. För regeringsbildningen hade en extra procent eller två knappast haft någon betydelse: Ställningskriget mellan blocken, med SD i mitten, hade hursomhelst varit ett faktum. Mycket tyder på att det blir oppositionstjänstgöring för Vänsterpartiet under nästa regeringsperiod, och det skulle i så fall ge partiet chans att förvalta populariteten i fyra år, och till och med sikta på tio procent i nästa val. Trots att storskrällen uteblev, var Vänsterpartiets valresultat snudd på historiskt. Framtiden får utvisa om det här var en tillfällighet, eller om det är en ny vänstervåg på gång.

I Finland var riksdagsvalet 2015 en stor besvikelse. Trots ett ungt, energiskt startfält och en ny stjärna i Li Andersson, tappade Vänsterförbundet två mandat i riksdagen, en procentenhet i stöd, och landade på 7,1 procent av rösterna. Det var en fortsättning på den kräftgång som pågått sedan 1999. Kommunalvalet 2017 gav vissa positiva signaler för partiet, som nu hoppas kunna upprepa de svenska kollegernas bragd i vårens riksdagsval. Men utgående från diverse opinionsmätningar tycks Vänsterförbundet ha väldigt svårt att omvandla Anderssons stora popularitet till partistöd. Opinionsmätningarna har visserligen under sommaren kommit med positiva signaler på ett stöd på mellan 8 och 9 procent, ibland till och med närmare 10. Historiskt sett har ändå Vf för det mesta landat på ett slutresultat som legat kring en procent under förhandsopinionen.

Det är naturligtvis dödfött att stirra sig blind på opinionsmätningar gjorda över ett halvt år före valet – mycket kan hända på slutrakan. Men Vänsterförbundets del börjar det kännas som nu eller aldrig. På våren 2019 har det gått tio år sedan Arhinmäki valdes till partiordförande. Den unga generation som 2015 invaldes i riksdagen har haft fyra år på sig att vässa argumenten och visa vad den går för under en historiskt högerorienterad regering. Och för att återknyta till den ovanstående diskussionen: leden har enats och en ny uppfattning om vad vänstern är och står för har långsamt börjat formas. Vill vänstern välja att se på tillförsikt på det svenska valet, kan Vänsterpartiets goda resultat vara ett tecken på att generationsväxlingen börjar slå rot och att en ny vänster har funnit sitt ideologiska uttryck. Såtillvida kunde man argumentera för att ska den finländska vänstern lyckas svänga sin nedåtgående trend, så ska det ske ganska snart, eller sedan inte alls. Men det här är naturligtvis en aning fatalistiskt — politiken är sällan såpass lineär att man skulle kunna förutspå hur partiernas väljarstöd fluktuerar. Om inte 2019, så kanske 2023.

Vänstern kritiseras ofta, inte minst på Ny Tids sidor, för bristen på en bred vision, en utopisk framtidsbild, efter Sovjetunionens sönderfall. Men min personliga upplevelse är att det finns en stor entusiasm inom den unga vänstergenerationen just på grund av att det inte finns en på förhand utstakad “master plan” att följa. Det sista kapitlet i ideologins stora bok är ännu inte skrivet, och känslan av att få vara med och skriva framtiden är hoppingivande. Det är antagligen delvis på grund av detta framåtblickande som vänsterdiskussionen i dag är så renons på de definitionsmässiga gräl som kännetecknade bland annat 70-talsvänstern. I stället för att alla sitter på varsin håll och är säkra på sin egen sanning, finns det en öppenhet för nya idéer och en allmän atmosfär av det är nya lösningar och inte gamla som är vägen framåt. Om de nya idéerna är bra återstår naturligtvis att se, och det är ju inget som säger att det är vänstern som sitter med alla nycklar. Och förhoppningsvis ska inte världens framtid hänga på att något enskilt parti röner valframgång. I samma anda som den moderna vänstern har visat sig vara öppen för diskussion och nya tankar, skulle man hoppas att också resten av den samhälleliga diskussionen fortskrider.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Tågluffen är tillbaka

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
För mig var det den stora friheten när jag var yngre att tågluffa runt Europa. Länge har drömmen om en ny tågluff, med Ann och barnen, levt kvar hos mig. I sommar blev det så av, vi vaknade upp när nattåget nådde alperna, hälsade på vänner i norra Frankrike, åt currywurst i Berlin och såg på EM-fotboll i Nederländerna.

Så visst går det fint att tågluffa även 2017. Några saker har blivit enklare än förr, andra lite mer besvärliga. Interrailkortet kommer i flera varianter. Billigare för unga och äldre, gratis för barn upp till elva år. Det är en bra deal för familjer. Interrail har en utmärkt hemsida med info, www.interrail.eu. Svenska SJ har märkligt nog slutat sälja internationella biljetter, så det var bara att handla på nätet. Eftersom jag bokade i tid fick vi till och med rabatt.

Lågprisflyget har ersatt många av de internationella tågen. För det mesta är det billigare att flyga, men om man vill resa runt till fler ställen så är tågluffen prisvärd, för att inte tala om roligare och med friheten att ändra sina planer resa dit lusten bär en. Appar och hemsidor, inte minst från interrail och tyska bahn.de, gör det lätt att planera.

Länder som Nederländerna, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland har verkligen satsat på järnvägen. Moderna snabba tåg tar dig bekvämt genom landskapet. En av mina favoriter är franska snabbtåget TGV. Paris-Barcelona går på drygt sex timmar. Så mycket snabbare än förr! Men för att åka snabbtåg behöver du som regel betala platsbokning eller tillägg, och det kan vara ganska kostsamt och kräva lite planering.

Tyvärr är många nattåg borta, inte minst i Tyskland och Frankrike, och det som förut gick från Köpenhamn. Men Österrikiska ÖBB kör nattåg i flera grannländer. Även i länder som Polen och Tjeckien finns många nattåg kvar. Jag och familjen bokade en familjekupé i ÖBBs liggvagn Hamburg-Innsbruck för 130 euro, inklusive frukost serverat i kupén. Ett lagom äventyr för nioåriga tvillingar, och en stor del av sträckan till släkten i Italien sov vi oss igenom Tyskland.

Det blir ett annat resande än flygresor till solen. Ett par timmar i Hamburg för att se på stan och världens största modelljärnväg blev en liten barnsuccé. Lugna samtal och kortspel när landskapet susar förbi ger tid för eftertanke. Vi testade pretzels på tyska stationer, köpte croissanter i Paris och märkliga friterade kroketter i Amsterdam. Vi kom hem med minnen och upplevelser att tala om och dela. Kanske lyckades jag också föra över lite av min dröm till barnen. Att Europa är fullt av spännande ställen och nya vänner som väntar på att upptäckas med ett tågluffarkort på fickan.

Att tågluffa är klimatsmart och socialt. Rekommenderas!

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Alliansens egen IT-soppa

Det må vara den socialdemokratiska regeringen som får bära hundhuvudet för IT-soppan i Sverige, men det var Alliansen som slog på spisen med outsourcingskravet. 

Den socialdemokratiska regeringen i Sverige vacklar betänkligt i samband med IT-läckan som skakat landet under sommaren. I korthet handlar det om att Transportstyrelsen outsourcat administrationen av sina register till privata företag utanför Sverige, utan tillräckliga säkerhetsåtgärder eller bakgrundskontroll av arbetstagare. I praktiken betyder det att både svenska personuppgifter och militära hemligheter har varit tillgängliga för utländska anställda, som enligt vad Transportstyrelsen vet – eller snarare inte vet – alldeles väl kan ha sålt informationen vidare till företag eller andra staters säkerhetstjänster.

Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven höll i dag en presskonferens där han meddelade att infrastrukturministern med ansvar för Transportstyrelsen Anna Johansson avgår, likaså inrikesminister Anders Ygeman, eftersom han ska ha varit medveten om problemet redan på hösten 2015, utan att ha lyckats vidarebefordra det till Johansson. Däremot sitter försvarsminister Peter Hultqvist kvar, trots att även han ska ha informerats om saken 2015, utan att ha lyckats få några åtgärder till stånd.

Alla berörda ministrar är socialdemokrater, och Alliansen, med stöd av Sverigedemokraterna, har hotat med misstroendevotum mot dessa tre, om inte Löfven självmant byter ut dem. Vänsterpartiet har krävt Johanssons avgång, men går förståeligt nog inte ut i klappjakt mot en vänsterledd regering. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt har däremot pekat på att en del av – om inte det slutgiltiga – ansvaret för fadäsen ligger hos den tidigare borgerliga regeringen, ledd av moderaten Fredrik Reinfeldt, eftersom det var den regeringen som tog beslutet om en outsourcing av Transportstyrelsens IT-verksamhet.

För detta har Sjöstedt av de borgerliga partierna beskyllts för politisk poängplockning, vilket naturligtvis delvis är vad det är. Men hela härvan är också något av ett politiskt skådespel. Alliansen dras trots oppositionspositionen med dåliga opinionssiffror och under den senaste tiden har det speciellt blåst kring moderatledaren Anna Kinberg Batra. Många oppositionsanhängare anser att moderaterna inte har agerat tillräckligt aggressivt gentemot regeringen, så en sådan här chans att synbarligen tvinga fram flera ministeravgångar är förstås ett tillfälle som är alldeles för bra för att låta gå förbi. Det ska Alliansen inte heller klandras för  – vänstern hade utan tvekan handlat på precis samma sätt om rollerna var ombytta. Det man kan klandra moderaterna och Kinberg Batra för är att hotet om ett misstroendevotum kom så tidigt – konstitutionsutskottet (motsvarigheten till Finlands grundlagsutskott) behandlar fortfarande frågan om huruvida ministrarna gjort sig skyldiga till försummelser gentemot grundlagen. Att företa ett misstroendevotum i en fråga där alla utredningar ännu inte är klara är vanskligt.

Ovanstående är mer politiskt spel än verkliga åtgärder. För att komma åt problemet måste man gå tillbaka i tiden ytterligare. Den person som sitter i centrum för den pågående skitstormen är Transportstyrelsens tidigare generaldirektör Maria Ågren. Det var Ågren som i samband med outsourcingen av Transportstyrelsens IT-tjänster till privata företag med IBM som huvudleverantör valde att bryta mot svensk lag och inte utföra en säkerhetsklassning av de utländska företagens anställda, som skulle få tillgång till materialet – material som bland annat innehöll uppgifter om svenska agenter, svenskar med hemligstämplad identitet, broars och annan infrastrukturs tekniska data, polisregister och det svenska försvarets hela fordonsregister. Ågren begärde uträkningar på vad det skulle kosta att göra en säkerhetsklassning av de utländska anställda, men ansåg att det skulle bli för dyrt. Utgående från Säkerhetspolisens utredning kan man dra slutsatsen att den år 2015 tillträdda Ågren inte hade någon uppfattning om säkerhetsföreskrifternas betydelse, eller ens förstod att hennes beslut var olagliga. Hon har förklarat att det enligt hennes uppfattning fanns en “praxis” inom Transportstyrelsen att göra “avsteg” från lagen i samband med upphandlingar – och hon levde i tron att dessa avsteg inte var olagliga.

Hur det är möjligt att en generaldirektör för ett av Sveriges största offentliga instanser inte inser att det är olagligt att bryta mot lagen är en intressant fråga. Att förfarandet var olagligt förstod uppenbarligen däremot dåvarande styrelseordförande Rolf Anderberg, som såg till att den interna revisionens påpekande om avstegen inte dök upp i styrelseprotokollen.

En fråga som väcks i samband med detta är hur vanliga dylika “avsteg från gällande lagstiftning” i själva verket är inom den svenska offentliga sektorn. Uppenbarligen fanns det i Transportstyrelsens ledning full förståelse för avstegen (läs: brotten), och tidigare anställda har vittnat om att dylika avsteg ofta tillgreps tidigare – men då hade man vett nog att inte protokollföra dem, som Ågren gjorde. Ågren ska naturligtvis stå med hundhuvudet här, men det står klart att lagbrotten gjordes med styrelsens passiva godkännande, trots att både Transportstyrelsens tjänsteman med ansvar för datasäkerhet, den interna revisionen och Säpo upprepade gånger påtalade riskerna med att inte säkerhetsklassa de utländska anställda och uppmanade Ågren och styrelsen att stoppa processen.

En annan fråga är naturligtvis varför problemet överhuvudtaget uppstod. Om en säkerhetsklassning av de anställda krävs av lagen, varför genomfördes då inte en sådan? Jo, för att Transportstyrelsens ledning ansåg att en sådan hade blivit för dyr. Då frågar man sig: för dyr för vem då?

Det är regeringen som beviljar anslagen för de offentliga instanserna. Om Transportstyrelsen anser att den inte har tillräckliga resurser för att utföra sina åligganden i enlighet med svensk lag, faller skulden i då i slutändan på regeringen som definierat Transportstyrelsens uppgifter och slagit fast dess tillgängliga medel.

Centralt i detta sammanhang är att hela processen fick sin början 2013-2014 då det fortfarande var den moderatledda Alliansen som hade regeringsansvar. Liksom sina borgerliga själsfränder i Finland drev Alliansen en aggressiv politik för en minskning av den offentliga sektorn, dels med botten i en ideologiskt motiverad privatiseringsvurm. Under denna process avskaffades 110 tjänster vid Transportstyrelsen, och det beslöts att IT-verksamheten skulle läggas ut på entreprenad. Enligt svenska medieuppgifter var det IBM som kom med det överlägset billigaste anbudet, som dock inte inbegrep sekretess- och säkerhetsåtgärder. Några sådana krävde Transportstyrelsen inte heller.

På högerhåll anser man naturligtvis inte att det var privatiseringen i sig som var problemet, utan sättet på vilket den genomfördes. Det är förstås till en del sant. Processen hade kunnat skötas på ett sätt som åtminstone på papper garanterade de svenska stats- och personhemligheternas säkerhet också i samband med privatiseringen. Kritiken mot outsourcingen ska inte heller ses som ett försök att lindra ansvaret som bärs av Transportstyrelsen och den sittande socialdemokratiska regeringen. För det första kan man fråga sig hur i hela fridens namn det är möjligt att en central offentlig instans i Sverige kan fungera så här dåligt. Om man valt en inkompetent generaldirektör, borde det finnas säkerhetsmekanismer som kan sätta stopp för fadäser som denna. Uppenbarligen existerade dessa mekanismer – revisionen, datasäkerhetsansvariga och till och med Säpo varnade för avsaknaden av säkerhetsklassning av de anställda. Trafikstyrelsens styrelse kunde ha satt stopp för projektet, men valde att i stället sopa problemen under mattan. Den stora frågan som borde utredas här är varför.

Den nuvarande regeringen kommer inte heller undan utan svidande kritik. Hur det är möjligt att två ministrar kände till problemet redan på hösten 2015, men misslyckades med att få fram informationen till infrastrukturminister Anna Johansson på ett och ett halvt år är fullkomligt obegripligt. Uppenbarligen ska informationen ha fastnat hos hennes medarbetare, som ska ha varit på resa då han informerades om saken, men det fråntar inte Hultqvist och Ygeman skulden för att ha misslyckats med att föra fram ärendet till Johansson, eller varför inte Löfven. Man antar att de under ett och ett halvt år träffats över en lunch eller två.

Men framför allt kan kanske regeringen Löfvén skuldbeläggas för att den inte omedelbart blåst av outsourcingen av Trafikstyrelsens IT-verksamhet. Likaledes ska högerregeringen skuldbeläggas för beslutet att privatisera densamma. Utan detta beslut hade den här fadäsen inte uppstått.

I denna diskussion ligger också en av de grundläggande skillnaderna mellan höger- och vänstertänk. På vänsterhåll ser man det som en central princip att tjänster som är av särskild vikt för landets medborgare och deras identitetsskydd och säkerhet ska tillhandahållas och utföras av den offentliga sektorn, så att de är underställda statlig eller kommunal kontroll, och så att eventuella problem kan åtgärdas genom beslut tagna inom den offentliga sektorn. Att den principen alltjämt är central för välfärdsstaten bevisar det utslag från grundlagsutskottet i Finland tidigare i somras, som slog fast att privatiseringskravet i social- och hälsovårdsreformen var grundlagsvidrigt. I USA uppstod stort hallå då det uppdagades att Hillary Clinton använt en privat e-post under sin tid som USA:s utrikesminister. Denna e-post omfattades nämligen inte av de säkerhetsmurar som den amerikanska regeringens egna e-postsystem hade. Den långdragna utredningen som uppstod i samband med att detta uppdagades handlade om huruvida Clinton avslöjat statshemligheter i sina mejl eller inte. Men för den svenska högerregeringen var det uppenbarligen inget problem att lämna över statshemligheter åt IBM:s underleverantörer i Serbien.

Man kan argumentera för att säkerhetskrav och -avtal gjorda med privata parter kan vara lika säkra och rigorösa som sådana som tillämpas inom den offentliga sektorn, och det är detta som högerregeringarnas representanter och anhängare gärna för fram då privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering kritiseras. Och det är visserligen sant – på papper. Vänstern laborerar ändå med dikotomin att den offentliga sektorn har medborgarnas och landets välfärd och säkerhet som första prioritet, medan den privata sektorn är intresserad av dessa frågor endast om de gynnar företagets vinstintresse. Således finns enligt vänstern alltid en inbyggd risk – en systemisk sådan – då man outsourcar offentliga åligganden till privata aktörer.

Nu föreligger inga bevis för att IBM eller dess underleverantörer skulle ha utnyttjat informationen i registren till någonting, så ur den synvinkeln kan kritiken mot privatiseringen synas missriktad i detta fall. Men då missar man att denna outsourcing ingår i ett större sammanhang, det vill säga högerns ambition att minska på den offentliga sektorns utgifter och storlek. Hade Transportstyrelsen haft tillräckliga resurser att genomföra upphandlingen enligt lagens alla paragrafer, hade den antagligen gjort det. Men de resurserna fanns inte. Ironiskt i sammanhanget är att hela privatiseringsprocessen blev så dyr att Transportstyrelsen inte ens sparade några pengar, utan blev tvungen att “låna” från både sina framtida budgetar, och sina tidigare budgetöverskott för att ens kunna genomföra detta det billigaste och olagliga alternativet för privatisering. För att inte tala om vad den svenska staten nu får punga ut i Säpo-utredningar, rättegångar, konstitutionsutskottets utredningar, regeringsrockader och inte minst all den tid som landets politiker och tjänstemän tvingas sätta på ärendet, som de kunde använda till något mer produktivt.

Det är ju inte utan att man funderar på hur mycket som kunde ha genomförts i Finland, om inte riksdag och regering varit ständigt upptagen med att hopa och ro om huruvida Sipiläregeringen följer grundlagen i sina högerutspel.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Dags att göra det omöjliga igen

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Första maj Göteborg 2017. Jag står i solen, på scenen, jag har 7 000 ansikten vända emot mig när jag talar. I Göteborg är det vänstern som samlar den största manifestationen på arbetarrörelsens stora dag. Likadant är det runt om i större städer över hela Sverige.

Jag talar om vilket Sverige vi vill se, vilken värld vi vill leva i. Jag vet att mycket av det som vänsterns talare har tagit upp i tidigare förstamajtal har förverkligats. Föräldraförsäkring och folkbibliotek, kollektivtrafik och kulturskolor, allmän rösträtt och samkönade äktenskap. Ofta har vi varit först, alltid har vi velat gå vidare, ofta har vi samlat de otåliga. Vart vill vi gå nu?

Jag talar om den snabba utvecklingen av samhälle och produktivkrafter. Aldrig har vi varit så rika som idag, men rikedomen är allt mer ojämlikt fördelad. Vi har en ekonomi som arbetar för högtryck, men som inte arbetar för alla. Det delar samhället. Många arbetar för mycket och sliter ut sig, andra får aldrig ett tryggt arbete som kan försörja dem. Den ekonomiska, sociala och kulturella fattigdomen finns mitt i överflödet. Otryggheten är granne med weekendresor till London och en andra ny bil. Kanske inte granne förresten, vi bor i olika stadsdelar och möts sällan. Våra barn går i olika skolor. Samhället glider sakta isär.

Vi står inför en ny våg av automatisering och robotisering. Teknikutvecklingen varken kan eller ska hejdas. Våra ekonomier ska bygga på kunskap och hög produktivitet. Det förändrar vårt samhälle. Vi bestämmer själva hur. En stor del av dagens arbeten kommer att försvinna. Det kan leda till ett ännu mer uppdelat samhälle där många fortfarande arbetar hårt och tjänar bra, men där ännu fler inte behövs. Eller så genomför vi nästa stora sociala reform och delar på arbetet. Jag lägger fram vår plan för att börja genomföra sex timmars arbetsdag.

Responsen från publiken är tydlig och positiv. Familjer som får tid att umgås, trötta kroppar som får tid att vila och träna, själar som får tid att bilda sig och skriva poesi. Alla de som idag inte efterfrågas som får dela gemenskapen i arbetet. Ökat välstånd i tid och livskvalitet, inte ökad materiell konsumtion. Ett hållbarare samhälle för klimatet när utveckling inte är liktydigt med ökad materiell konsumtion. Vi har redan visat att det går, i en mängd lokala försök. Nu vill vi ta nästa stora steg. Vänstern spelar sin historiska roll av pådrivare för reformer. Reformer som högern slentrianmässigt motsätter sig, tills de genomförs och inte ens högern vill motsätta sig det som folk ser som naturligt och självklart.

Vi är så många denna första maj att demonstranterna fortfarande tågar in på torget med sina röda fanor och banderoller om feminism och klimaträttvisa medan jag talar. Jag talar om den växande ojämlikheten. Åtta rika män har en förmögenhet lika stor som den som halva mänskligheten, 3,5 miljarder människor, besitter. De flesta av de tre och en halv miljard människorna är kvinnor.

178 svenska miljardärer har en förmögenhet som är dubbelt så stor som vår statsbudget. Deras förmögenhet beskattas inte. De blir främst rika på att äga kapital, inte på arbete eller företagande. Så länge kapital och spekulation inte beskattas mer så kommer de fortsätta att dra ifrån. Det är en bisarr fördelning av rikedom, och därmed av makt. Fyra av fem svenskar vill ha ett mer jämlikt samhälle. Bara ett parti i den svenska riksdagen har en ekonomisk politik som skulle öka jämlikheten, Vänsterpartiet. På högerkanten tävlar partier om att sänka löner för lågavlönade och sänka skatten för de rikaste.

Jämlika samhällen är bättre samhällen. Många inser det, bara vänstern drar de politiska konsekvenserna av den insikten. Den ökande ojämlikheten och gräddfilen för de superrika är ett problem för hela samhället. Jämlika samhällen ger bättre ekonomisk utveckling, folkhälsa och tillit. Ojämlikhet gynnar kriminalitet och en känsla av misslyckande hos många. De superrika är en av samhällets mest segregerade grupper. Patriarkatet befäster sin makt i den ekonomiska ojämlikheten. De rikaste har den mest ohållbara livsstilen för klimatet. När pengar läggs på hög hos världens Björn Wahlroosar så fattas pengar till att bygga lägenheter, göra klimatinvesteringar och utbilda våra unga. Många av våra avgörande samhällsutmaningar kan lösas på enklare och på ett mer acceptabelt sätt om man samtidigt ökar jämlikheten. Men bara vänstern kan göra det.

Det brukar sägas att vänstern vill göra det omöjliga, det orealistiska. Ja, mycket av det vi har gjort i skapandet av de nordiska välfärdsstaterna dömdes en gång ut som utopism. Det är dags att göra det omöjliga igen.

Kommer det inte att kollidera med storföretagens krav, EUs regelverk och den fria marknadens överhöghet? Kommer inte Nordea hota med att flytta och liberalerna att oja sig över hur beroende vi är av de allra rikaste. Kommer inte kapitalet att försöka hindra oss? Helt säkert så. Just därför måste vi våga utmana makten på allvar. Just därför kan inte ekonomin undantas från kravet på demokrati. Just därför är jag demokratisk socialist.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet

Detta är inte 1930-talet

Jonas Sjöstedt
Jonas Sjöstedt.
Det var när Trump just hade tillträtt i Washington. Det var när Erdoğan och Putin i handling visade vad maktfullkomliga högerpresidenter vill och kan. Det var före ödesvalen i Frankrike och Nederländerna. Det var på själva Förintelsens minnesdag. Det var då den svenska moderatledaren Anna Kinberg Batra höll presskonferens för att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Nu var hon beredd att ta makten med SD:s stöd, och därmed att ge SD avgörande makt över Sveriges framtid och styre.

På ett vis är Sverige nu som vilket land som helst i Norden. Som Finland och Norge där Sannfinländarna och Framstegspartiet har nått regeringsmakten. Som Danmark där Dansk Folkeparti dikterar regeringens politik från baksätet. Nu är även Sverige där. På sikt lockar makten mer än principerna för högern. Det är både dramatiskt och futtigt när det faktiskt sker. Men det finns också det som skiljer Sverige från grannländerna. Sverigedemokraterna är ett parti som genomsyras av en öppen rasism mer påtagligt än hos andra högerpopulister i Norden. Partiledningen rycker på axlarna åt nazism och fascism i partileden. Partiets kandidat till posten som finansminister återberättar och skrattar högt åt grova skämt om judar.

SDs öppna rasism består, men samtidigt går de åt höger. De försvarar privatiseringar och de rikas privilegier. De hatar och föraktar arbetarrörelsen. Samtidigt har moderaterna tagit över SD:s asylpolitik.

Nu avgörs Sveriges politiska öde de närmaste åren av om det finns liberaler som står emot den auktoritära blåbruna strömningen. Debattens vågor går höga, det är en existentiell debatt för svensk borgerlighet. Även för oss som är socialister så är det nu viktigt att det finns några äkta liberaler kvar. I Sverige spelar centerpartiets ledare Annie Lööf en nyckelroll. Nu skiljs agnar från vete.

Det finns också de som rycker på axlarna åt SD. De som slappt försöker normalisera rasisterna genom att bunta ihop dem med oss i vänstern. De som säger att det nog inte är så farligt, rasisterna kommer inte att vilja eller kunna göra det de talar om. Att det mest är buller. Att de kan tämjas. Men en snabb blick ut i världen, mot Trumps frontalangrepp på allt progressivt i USA, mot de auktoritära dragen i Polen och Ungern, borde stämma till eftertanke. Det är allvar nu.

Vi går in i en ny politisk tid. En tid då vänstern kommer att spela en viktig roll i Europa. Visst finns det likheter med det avlägsna 30-talet, men mycket är också helt annorlunda. Den auktoritära vänstern är reducerad till några kvardröjande kommunistpartier i Sydeuropa. Det är den nya moderna mångfacetterade öppna vänstern som växer och utmanar högern. Det gör vänstern mycket mer relevant i vår tid. I den ingår de nordiska vänsterpartierna. Vår roll är dubbel. Vi är de enda som kan formulera en politik som faktiskt gör något åt de galopperande klassklyftor och den otrygghet som griper omkring sig i våra länder. Den politik som gett allt till dem som redan har mest, och som får många att känna sig främmande i sina egna samhällen.

Men även annat står på spel. Vi måste också skapa bredast möjliga allianser för att hävda kvinnors rätt, asylrätt, medias frihet, hbtq-rättigheter och en radikal klimatpolitik. Vi ska sluta allianser långt in i borgerligheten. Vi ska sluta allianser i den europeiska vänstern. Vi ska knyta band till den unga progressiva generationen i USA som varje dag kommer att utmana president Trumps politik och som kommer att besegra honom vid nästa val.  I det arbetet är vi mer nödvändiga än någonsin.

Jonas Sjöstedt
är ordförande för Vänsterpartiet i Sverige

Foto: CC/ News Øresund /Johan Wessman