Etikettarkiv: Journalistik

Varför jag aldrig tänker lämna Twitter

Elis Karell
Elis Karell.
Twitter är det bästa sociala mediet. Åtminstone för de ändamål jag använder Twitter – jag postar sällan själv, men följer aktivt med aktuella händelser och intressanta synpunkter och kommentarer på dem. Facebook uppfyller sin uppgift som anslagstavla och händelsekalender, Instagram och Snapchat fungerar bra men för helt andra ändamål.

Att Twitter är ett infernaliskt träsk som söndrar din hjärna och fördärvar din själ är ändå inte heller någon svår åsikt att sälja, speciellt åt någon som tagit del av hetsiga samhälleliga diskussioner på plattformen. Allt fler av framträdande twitteranvändare loggar ut för gott. Senast i raden är journalisten Maggie Haberman, känd för sin bevakning av Donald Trump för New York Times sedan 2015. Den 15 juni i år tweetar hon till sina nästan 900 000 följare: ”With exception of breaking news and my own stories, taking a break from this platform. No reason or prompt other than that it’s not really helping the discourse.”

I en nyhetsanalys några dagar senare (NYT 20.7.2018) utvidgar Haberman motiven bakom sin Twitter-exodus, i linje med en redan etablerad genre av frustrerad metadiskussion. I denna diskurs bygger Twitter på en ädel tanke om en öppen och demokratisk idéernas marknadsplats, som tragiskt tagits över av ociviliserade massor som inte bryr sig om debattregler eller respekterar Diskursen. Haberman: ”The viciousness, toxic partisan anger and intellectual dishonesty are at all-time highs.”

Besviken längtar Haberman tillbaka till en tid då Twitter befolkades främst av hennes egna kollegor – journalister och högutbildade politiknördar. ”Twitter has stopped being a place where I could learn things I didn’t know … or engage in a discussion and be reasonably confident that people’s criticisms were in good faith.”

Nästa vecka publicerar Helsingin Sanomat en kolumn av Juuso Määttänen som utgår från Habermans artikel (HS 30.7.2018). Määttänen känner igen fenomenet: allt fler upplever diskussionerna som förs på Twitter som hopplösa och ångestframkallande, och bestämmer sig för att hoppa av eller minska på sin användning. Han instämmer också med Habermans centrala problemdiagnos om att det första intrycket är viktigare än sakens sanningsinnehåll, vilket gör det omöjligt att föra nyanserad och eftertänksam diskussion på Twitter.

Det iögonfallande i denna diskurs om Twitter och kommunikation överhuvudtaget är hur ensidigt och negativt känslor omtalas, endast som ett hinder för fakta och sanning. Som forskaren och Twitteranvändaren Timo Harjuniemi uttrycker det: kanske är kommunikation och politik egentligen mycket mera känslostyrt än vi vill erkänna, och den rationella diskussion som Haberman efterlyser endast en elitistisk fantasi. Det är inte någon dum idé, med tanke på att känslor oftast har sitt ursprung i materiella omständigheter. Den ”rationella diskussionen” blir då snarast ett självdestruktivt beteende som leder en in i utmattande och meningslösa gräl med fientliga personer som inte kommer att ändra åsikt.

Det bästa med Twitter är just att det går att säga vad som helst till vem som helst, utan att behöva låtsas som att någon rationell diskussion skulle existera. Det är underhållande och stimulerande, och utan tvekan ofta ärligare än kommunikation utanför Twitter.

Elis Karell
är frilansjournalist

Astra: Det personliga är fortfarande politiskt – men var blev den ekonomiska analysen?

Hur ser den finlandssvenska feminismen ut pre och post #metoo? Ett bland många svar kan man få genom att läsa tidskriften Astras 100-årsjubileumsbok Denna framtid är vår. Det första man kan säga är att boken uttrycker en glad och energisk feminism, och ger en bild av ett levande feministiskt finlandssvenskt sammanhang kring tidskriften. Boken är attraktivt formgiven och har vid sidan av texterna gett en jämbördig roll åt de fotografer och illustratörer som medverkar i Astra.

Skribenterna är i alla åldrar. Ebba Witt-Brattströms, Birgitta Bouchts och Sunniva Drakes feministiska verksamhet sträcker sig tillbaka till 70-talet, medan Monika Fagerholm är något yngre. Mia Frank och teaterduon Blaue Frau representerar en mellangeneration i fyrtioårsåldern. Merparten är eller förefaller ändå vara yngre och ställer den unga vuxna feministens fråga om hur man egentligen ska leva sitt eget liv, med vilka normer, i vilka konstellationer. Ska man ha barn, och i så fall hur?

I den unga feminismen har queer-tänkande, krav på alternativa familje-modeller utöver det tvåsamma och en ny fokusering på vänner som en del av familjen blivit mainstream, inte bara teoretiskt och principiellt utan också något som man försöker tillämpa i praktiken.

Ylva Perera problematiserar i den inledande texten det faktum att hon lever lyckligt gift med en man. För vore det inte mycket mer feministiskt att leva på något annat sätt: parförhållandet är ju en förtryckande institution? Ida Kronholm drömmer om ett samhälle där alla fryser ner sina ägg och spermier i tonåren och steriliseras sedan för att kunna njuta av konsekvenslöst sex med varandra. Barnen skaffar man på helt konstgjord väg när man är redo för det, inte nödvändigtvis med en partner, utan med någon som vill dela ansvaret.

Det existentiella perspektivet som präglar många av texterna är helt i linje med Astras chefredaktör Nina Nymans riktlinjer i förordet: ”Vi kräver ett annorlunda samhälle, men vi har alltför sällan möjlighet att drömma om hur det skulle se ut. Vi möts av en kritik som kräver att vi är rimliga trots att de patriarkala samhällen vi lever i saknar rimlighet. I den här boken finns inga krav på rimlighet, inga krav på att visa hur reformer ska finansieras.”

Frågan är ändå om inte lite mer konkretion hade varit gynnsam för boken som helhet. Det privata och det personliga må vara politiskt, men hur ser förhållandet mellan upplevelse och samhällelig verklighet ut i olika frågor? Jag efterlyser inte en finansieringsplan för en ny samhällsordning, utan handgriplighet i samtidsanalysen och kritiken. Hur ser vårt samhälle ut just nu? Exakt hur skulle jag vilja ändra på det? I vilken mån och på vilket sätt är det som 70- eller 80-talens feminister skrev fortfarande angeläget, aktuellt, träffsäkert? Vad innebär tanken om det heterosexuella parförhållandet som en förtryckande norm om man tillämpar påståendet på dagens Finland?

Man ska kanske inte heller vara alltför försiktig med att tala om pengar. I boken sägs inget om kvinnors löner, inget om dagvård och åldringsvård, inget om de konkreta jämställdhetskonsekvenserna av de senaste årtiondenas privatiseringspolitik. Den socialpolitiska feminism som varit med och byggt välfärdssamhället finns helt enkelt inte med. Bland skribenterna finns inga samhällsvetare, politiker eller historiker, som naturligt skulle ha sådana frågor för ögonen. Kapitalismen nämns här och var, men figurerar som en monolitisk fiende på samma sätt som patriarkatet, inte som ett tema för konkret analys.

Det här kan förstås ses som en feministisk framgångshistoria: de flesta av skribenterna har inte behövt kämpa för dagvård åt sina barn och de har alla kunnat försörja sig själva på sitt eget arbete. Men de drömmar som här kommer till uttryck – mera tid för sina barn, en mer kollektiv tillvaro – har också en ekonomisk sida. Man behöver inte ha färdiga svar för att få dryfta den.

Något mer av ett historiskt perspektiv saknar jag i Nymans text, som handlar om hur vårt samhälle är barnfientligt i sin oförmåga att integrera barn i de vuxnas miljöer. Hon blir som hon själv säger ”omotiverat provocerad” när hon hör att en kollega ska inrätta ett lekrum på sin arbetsplats. För egentligen borde väl barnen få vara där de vuxna är på samma villkor, eller hur? Å ena sidan är Nyman nervös över att hennes barn ska störa andra när det gråter; å andra sidan det här gränslösa kravet på tolerans för barnens särart. Lösningsförsöket påminner om författaren och uppfostringsgurun Anna Wahlgrens utopi, där de små barnen inte ska behöva gå på dagis, även om föräldrarna arbetar. Barnen ska vara med överallt och barnen ska få vara barn, det vill säga leka och larma så som moderna barn gör.

Det faktum att vårt samhälle redan har gått långt i den riktningen, att man redan har utverkat långt gående fri- och rättigheter åt barnen faller utanför texten, liksom det att genomsnittsföräldern faktiskt tillbringar mer tid med sina barn idag än man gjorde till exempel på 1980-talet.

Ur feministisk synvinkel blir kritiken mot lekrum, dagvård och barnfria zoner grumlig. Antyder den inte att föräldrar (läs mammor) ska ha lite dåligt samvete när de inte har barnen med sig, när de yrkar på fredad arbetstid och dörrar att stänga?

Ett centralt och väl fungerande tema i boken är äkta retro: vänskapen mellan kvinnor, 70-talets systerskap. Hos Hanna Lutz utgör den temat för en kort novell om att växa upp tillsammans, Blaue Frau gör en dialog där J och S talar om sin skapande vänskap till varandra, medan en viktig del av Fagerholms text är en hommage till vännen och redaktören Silja Hiidenheimo (1961–2015). Och då handlar det inte bara om kvinnor som stöttar varandra i med och motgångar, utan om kvinnor som utgör en viktig del av själva poängen med att finnas till, kvinnor som (en del av) de mest riktiga, viktiga och spännande människorna.

Nora Hämäläinen

Astra: Denna framtid är vår.
Förlaget, 2018.

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Trångt på redaktionen

Ny Tid förstärks denna sommar av hela tre sommarreportrar. Marcus Carlsten och Felix Fortelius studerar journalistik på Soc&kom och gör sin sommarpraktik på tidskriften, och niondeklassisten Adele Westerlund arbetar på Ny Tid två veckor i början av juni med stöd av Helsingfors stads Sommarsedel.

Marcus, varför Ny Tid?

– Jag har tidigare testat på tidningsarbete men att göra mer noggrant, djuplodande arbete här på en tidskrift är ju helt annorlunda. Det känns mer som detektivarbete.

Minoritetsspråk är något som Marcus gärna skriver om.

– Speciellt Estlandssvenskarnas kultur fascinerar mig just nu. Journalistik är väl en ursäkt för mig att få träffa många intressanta personer och hamna i sammanhang man inte annars nödvändigtvis hamnat i. Sedan gillar jag förstås att skriva också.

Felix säger att Ny Tid alltid legat nära hjärtat.

– Tidningen har legat på bordet hos både föräldrar och vänner. Nu fick jag chansen att komma ännu närmare tidningen som varit ett viktigt inslag i mitt liv.

Vilka ämnen skriver du helst om?

– Jag tycker mental ohälsa har fått för lite plats i den offentliga debatten. De som lider av mental ohälsa är också en slags minoritet som förtjänar mer utrymme. Annars gillar jag även att skriva om en mängd olika saker som exempelvis litteratur, tecknade serier, kulter, seriemördare, och andra udda ämnen. Jag vill förstå sådant som är svårt att förstå.

Adele är redan bekant med arbete på Ny Tid genom sin prao i vintras.

– Det var så kul att jag ville komma tillbaka. Dessutom skulle det vara ganska tråkigt med ett ”vanligt” sommarjobb, till exempel i en butikskassa.

Vad var det som var så kul?

– Före jag gjorde prao kändes det jättenervöst att ringa upp folk och själv gå och intervjua dem, så jag tycker att jag har lärt mig helt massor. Och så är det roligt att skriva, förstås. 

Text: Red
Foto: Janne Wass

En orädd debattör har lämnat scenen

Författaren och journalisten Yrsa Stenius död i mitten av maj vid 73-års ålder överraskade stort hennes släktingar och kolleger på båda sidor om Östersjön. Stenius föddes i Helsingfors och var verksam bland annat som chefredaktör för Arbetarbladet i Finland i slutet av 1970-talet. Under merparten av sitt yrkesverksamma liv arbetade hon och satte ett synligt avtryck i Sverige i frågor som rörde allt från kultur, politik, yttrandefrihet och hundar.

När en aktiv person går bort mitt i allt blir det naturligtvis ett drabbande bud för den nära kretsen – men även för dem som inte umgicks dagligen med Stenius.

– Jag blev väldigt chockerad när jag hörde om att hon gått bort, berättar författaren Agneta Pleijel per telefon från Stockholm.

Om vi ska hitta en person som är nyckeln bakom att Yrsa Stenius ursprungligen flyttade till Sverige så är det Agneta Pleijel.

– Jag arbetade som kulturchef på Aftonbladet. Under en period fanns det konflikter på tidningen och jag hade bestämt mig för att säga upp mig. Många på Aftonbladet ville göra en intern rekrytering för att hitta en ersättare – men jag ville att vi skulle hitta en ordentlig kulturchef utanför tidningens krets.

Agneta Pleijel berättar att hon följt med Yrsa Stenius skrivande och läst både debutboken I väntan på vadå och hennes litteraturessäer.

– Jag tyckte om det hon skrivit. Så jag och dåvarande chefredaktören Gunnar Fredriksson åkte över till Helsingfors för att träffa Yrsa. Det var ett lyckat möte – så vi bjöd henne att komma till Aftonbladet.

Headhunting med andra ord – innan någon börjat använda ordet. Till en början skulle Stenius vikariera Pleijel som kulturchef.

– Det var helt enkelt för att se om hon trivdes och om kulturredaktionen trivdes med henne. Och det gick alldeles utmärkt så hon beslöt sig för att stanna. Det här var år 1980.

Stenius blev snabbt rekryterad till Aftonbladets ledarsida och avancerade senare till att bli politisk chefredaktör för tidningen.

– Hon var ju inte bara litterärt väldigt kunnig utan också politiskt bevandrad och dessutom en dokumenterad socialdemokrat. Det behövdes på en tidning som på den tiden ägdes av Landsorganisationen (LO). Men det var en prövande tid för henne då hon jobbade på ledarredaktionen, det var svårt att vara kvinna i den manliga sfären.

Agneta Pleijel berättar att kontakten med Yrsa Stenius fortsatte efter att Pleijel sagt upp sig, men de var aldrig nära vänner.

– Det var en vänskaplig och genuin relation, men den var inte tät. Jag hade respekt för henne och jag fick uppfattningen att hon uppskattade mig. Men jag var oenig med henne i många frågor. Till exempel vissa yttranden hon gjorde som Allmänhetens pressombudsman. Jag yttrade mig inte offentligt men jag höll inte med.

Pleijel berättar att de bodde rätt nära varandra i Stockholm och råkade träffa varandra på gatan med jämna mellanrum.

– Varje gång vi sågs pratade vi och det var trevligt. Jag kommer ihåg att vi alltid sade att nu ska vi ses. Vi ville träffas men det blev inte av.

Agneta Pleijel återkommer under samtalets gång till upplägget att de trivdes i varandras sällskap men att det inte alltid rådde en åsiktsgemenskap dem emellan.

– Men det spelar ingen roll: hon skrev bra och det är det viktiga. Och jag tycker att hon under åren tog med sig värdefulla saker från det finländska kulturlivet.

Yrsa Stenius har karaktäriserats som orädd som skribent och tänkare och hon gick oftat emot de för tiden populära åsiktsyttringarna och uppfattningarna. När större delen av den svenska offentligheten jublade över att pojkar äntligen börjat läsa i och med att självbiografin Jag är Zlatan Ibrahimovic blev en succé, ja då tyckte Stenius att det var synd att en egoist och posör blir unga mäns förebild. Hon skapade också rubriker i sin roll som Allmänhetens pressombudsman, och gick tvärs emot uppfattningen att det var rätt att den tidigare för flera mord dömda Thomas Quick/Sture Bergwall blev frikänd.

2016 gav Yrsa Stenius ut sin självbiografi, Orden i min makt som recenserades i Ny Tid  av Lasse Garoff:

”Trots bokens titel Orden i min makt så förmedlar dessa professionella memoarer en påtaglig känsla av maktlöshet, eller åtminstone utsatthet. I skildringen framträder ett porträtt av en sammansatt personlighet som är både stark och sårbar, och ovanligt driven. Och trots sin utsatthet verkar hon hjälplös inför sin egen kraftiga ambition som gång på gång, och inte sällan till ett högt personligt pris, driver henne att erövra centrala positioner inom den offentlighet som behandlar henne så hårdhänt.”

text Marcus Floman
foto Fredrik Sonck / Ny Tids arkiv