Etikettarkiv: Journalistik

Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman

Klickonomins framfart och debattens polarisering

Klickhysteri, verklighetsfilter och sociala medierbubblor. I författaren och på senare år podcast-profilen Johannes Nilssons bok Tyckonom reds det hela ut med en personligt färgad samtidshistorik över medie- och kulturklimatet.

Tyckonom är det en central tes som fungerar som hållpunkt genom boken, vilken lyder: i och med de sociala mediernas genombrott har strategin ”skriv om det folk vill läsa om” ersatts av ”skriv om det folk vill diskutera”. Denna lilla förskjutning har förändrat väldigt mycket.

Tidningarnas kultursidor som tidigare snarast utgjort ett alibi för att kunna sälja nyheter om våld, kändisar och sport blev nu istället navet i den nyuppkomna klickonomin då ett nytt beteende kunde skönjas – hatdelandet på sociala medier. Benke Ohlssons och Maria Svelands ordväxling på DN Kultur i början av 2012 menar Nilsson utgjorde paradigmskiftet. De två tyckarnas artiklar om kulturvänstern och näthögern delades och kommenterades entusiastiskt av respektive sidors motståndare, vilket genererade klick tillbaka till Dagens Nyheter och gav ett förment objektivt mått på ”bra” journalistik. Därefter skulle så kallade ”kulturdebatter” ständigt följa samma mönster. Vid sidan av Facebook formerade sig Twitter som dominerades av vänsterliberaler, och den gamla alternativbastionen Flashback som tagits över av en hätsk höger. Känsloladdade ämnen som det är lätt att ha en åsikt om, och som det är lätt att irritera sig på, som feminism, HBTQ och invandringspolitik, blev klickmagneter och kom därför att dominera nätets diskussioner.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” som skedde vid denna tid var helt och hållet en effekt av den klickonomiska logiken. Och någon egentlig kritik av kapitalismen hade denna vänster sällan att komma med. De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Få är egentligen särskilt intresserade av frågor om pronomen eller könsneutrala toaletter, men det är något det är lätt att ha en åsikt om och därmed något som lätt leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Vilket leder till klick och ett evinnerligt käbbel sinsemellan, inte sällan inför öppen ridå på Twitter och Facebook.

Vänstern hade redan före de intersektionellas intåg en relativ dominans inom kultursfären, något som paradoxalt nog vuxit fram i takt med att den marknadsliberala högern mer och mer dominerade de flesta andra aspekterna av samhället. Som det heter i en ganska träffsäker formulering: För den liberala högern utgör vänstern ett slags blandning av hovnarr och lagerkranshållare, som under triumftåget ska påminna sin herre om dennes dödlighet. Men nu kunde istället den radikala högern – inte utan viss rätt – använda denna ”kulturelit” som slagträ genom att hävda att ”vänstern” var de egentliga makthavarna, och de började ta över stora delar av den kritik som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen, i viss mån även välfärdsfrågorna, och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som av anhängarna kallades ”alternativmedier” och av motståndarna ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Avsaknaden av en svensk motsvarighet till Daily Mail eller Jyllands-Posten lämnade ett tomrum som kunde fyllas av i varierande grad xenofobiska och rasistiska hemsidor, som i takt med de etablerade mediernas fördömanden växte sig till en stark och inflytelserik motoffentlighet.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Johannes Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar nämligen högern fram på alla fronter och det är nu personer som moderatpolitikern Hanif Bali och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi som i Sverige dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande.

Högern har också framgångsrikt tagit över metoden att skapa drev och idag är Sverigedemokraterna Sveriges mest politiskt korrekta parti, något som inte alls är ologiskt då politiskt korrekthet inte i sig har något politiskt innehåll utan snarare handlar om småborgerliga vett- och etikettsregler.

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. På de drygt 100 sidorna ryms också väldigt mycket, avhandlat kort och koncist, som borde ge material till vidare diskussioner. Bland annat psykologin bakom Flashbacks konspiracister och hur denna i allra högsta grad postmoderna ideologi passar in i de sociala mediernas verklighetsbubblor, den prekära tillvaron som frilansare, och, inte minst, det underhållande avsnittet om den ökända Facebook-gruppen Hatklubben och ålänningen Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hans ständigt misslyckade försök till provokationer och uppmärksamhet.

Den rappa genomgången gör att man ibland kan tycka att det saknas något i själva analysen. De svepande jämförelserna mellan Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna hör till sådant. Men som en personlig berättelse är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.

Kaj Landberg

Johannes Nilsson: Tyckonom.
Lystring förlag, 2017.

Ytterligare ett slag mot kulturtidskrifterna

Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Enligt ministeriet beror det på att stödsystemet utvärderas under nästa års tid. Beslutet är kortsiktigt och äventyrar medborgarnas regionala jämställdhet, anser Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry. Ännu 2017 tilldelades biblioteken 183 900 euro för att beställa in kulturtidskrifter.

“2018 kommer stödet plötsligt att sänkas till noll”, säger Kultti ry:s ordförande Juha Säijälä enligt ett pressmeddelande. “Kulturtidskrifterna har inte informerats om saken på förhand. Slopandet av bibliotekens inköpsstöd påverkar direkt de små tidskrifternas spridning och synlighet. Det här väcker frågan om det finns en politisk linjedragning bakom beslutet, att försvåra verksamheten för små tidskrifter som sprider information som ibland kan vara otrevlig för regeringspartierna”, uppger Säijälä vidare.

Genom inköpsstödet har undervisnings- och kulturministeriet stött bibliotekens prenumerationer på kulturtidskrifter så att deras besökare ska få tillgång till dem. Enligt ministeriet pågår som bäst en helhetsutredning om stödet, och under processens gång kommer inget stöd alls att betalas ut.

Också Rauha Maarno från Finlands biblioteksförening är orolig över följderna av beslutet. I pressmeddelandet uttrycker Maarno förståelse för att myndigheterna följer upp och utvärderar sina stödformer.
“Men varför väljer man att under utredningens gång helt och hållet lägga på hyllan ett stöd som är jämförelsevis litet ur ett helhetsperspektiv, men som är oerhört viktigt för de små tidskrifterna?”

Inköpsstödet är avsett att stärka den kulturella mångfalden, mångsidigheten i informationsförmedlingen och pluralismen i samhället.

Kultti anser att inköpsstödet är en utmärkt stödform eftersom den breddar medborgarnas tillgång till kulturstidskrifter avgiftsfritt, men på samma gång förstärker tidskrifternas verksamhetsmöjligheter genom att biblioteken betalar prenumerationsavgifter. Vidare är det en stödform som kanaliseras ovanligt väl, eftersom dess användning avgörs av biblioteksproffs utgående från låntagarnas önskemål.

“Den objektiva informationsspridningen och pluralismen står i dag inför allvarligare hot än på långa tider. Inköpsstödet för kulturtidskrifter bör omedelbart återinföras, eftersom slopandet av det samma endast förstärker den pågående utvecklingen, och i värsta fall försvagar medborgarsamhället och medborgarnas jämlika tillgång till opartisk information”, säger Säijälä.

Kultur-, opinions-, och vetenskapstidskrifternas förbund Kultti ry fungerar som takorganisation för kring 200 finländska tidskrifter. Ny Tid är medlem i Kultti. 

Red

Vänsterdocentens filosofiska, politiska och privata minnen

“Man hittar alla världens docenter, som säger vad man får och inte får göra”,  fnyste statsministern Juha Sipilä i samband med debatten om de planerade tvångslagarna i anslutning till det så kallade samhällsfördraget. Då hade han ändå inte bekantat sig med Torbjörn Tännsjös autobiografi  Vänsterdocenten. Boken är en detaljrik tidsskildring och ett levande exempel på hur en filosof kan argumentera om vitt skilda samhälls- och samvetsfrågor.

Jag har sporadiskt följt med Tännsjös idéer och aktiviteter. Tyvärr hann jag lämna Häften för Kritiska Studiers redaktion strax innan han kom med i den för att efter ett par år under dramatiska former avgå från redaktionen den 9 november 1973. Tännsjö hade gått till den marxistiska filosofins källor: Engels och Lenins filosofiska skrifter och till Althussers strukturalistiska marxism. Althussers skrifter hade ju utgjort en viktig inspiration när HfKS kom till 1968. Tännsjös läsning utmynnade i en djupgående kritik av den marxistiska dialektiken. Det kan inte finnas ”motsägelser i verkligheten”!  Då kollegerna i redaktionen inte var beredda att publicera artikeln upplevde Tännsjö en djup besvikelse.

”Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag ensam kom ut på den mörka gatan från det dramatiska redaktionsmötet. En så överdriven reaktion! Jag var fångad i en hedersmoral. Jag hade utmanat, men inte lyckats besegra mina vedersakare. Jag skämdes. Jag ville sjunka under jorden.

Jag borde ändå från början ha förstått att jag inte hade i denna miljö att skaffa. Jag uppfattade det som inträffat som en kränkning. Det som hade kränkts var min person, min rätt att tillhöra vänstern ifrågasattes.”

Upprörd hamnade Tännsjö på Johannes kyrkogård. Han minns hur han på von Döbelns grav ringde Theodor Kallifatides, nytillträdd redaktör för Bonniers Litterära Magasin. Han minns det tydligt trots att mobiltelfoner inte fanns på den tiden!

Tännsjö har konsekvent hållit sig till tre ståndpukter – den analytiska filosofin, den utilitaristiska etiken och den politiska vänstern. Han har med hjälp av dem kastat sig in i diskussioner på en lång rad områden – om yttrandefriheten, reklamen, demokratin, leninism versus rational choice, Guds existens, den moraliska realismen (som Tännsjö länge ensam försvarade), konservatismen, ondskans orsaker och eutanasi. I så gott som alla fall uttryckte han sig på ett sätt som gav upphov  till polemik. Tännsjö är mot tryckfriheten! Han vill förbjuda all reklam! För honom är demokrati bara nyttigt, inte ett värde i sig! Tännsjö drev med den socialdemokratiska parollen ”Mera jämlikhet!”. Jämlikhet kan inte vara något som är mer eller mindre. Ett korrekt slagord ska lyda ”Mindre ojämlikhet!” Han var en provokatör. Var det så klokt att benämna ett verk Four Essays against Freedom?

Vänsterdocenten handlar givetvis mycket om författarens arbetsplats den filosofiska institutionen vid Stockholms universitet. Tännsjö kunde inte dra jämt med den dominanta professorn Harald Ofstad, som mobbade doktoranderna med sin ”sataniska seminariestil”. Men han lyckades undgå att bli avsågad från institutionen. Jag kände inte till att det var Ofstad som på ett förnedrande sätt fick mina vänner från Häften (Åke Löfgren, Roger Fjellström och Göran Hemberg) att söka sig bort från den akademiska världen.

För Anders Wedberg kände Tännsjö en stor aktning, fastän denne var intellektuellt arrogant och fantasilöst inte ville ta ställning ens i filosofiska frågor. Bäst kom Tennsjö överens med Lars Bergström, vars tänkande han i efterhand internaliserade, trots att det var en motvikt till hans egen ”ibland överhettade filosofiska fanatasi” .

I Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius fick ”vänsterdocenten” en svuren fiende. Denne skrev i Dagens Nyheter att Tännsjös resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ”lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”.

Tännsjös starka politiska engagemang i Vänsterpartiet kommunisterna – till att börja med utgående från en radikal trotskistisk hållning – ledde till konflikter såväl polititiskt som akademiskt. Det är med stor beundran jag läser om författarens idoga aktivitet i Vietnamrörelsen och Chilerörelsen, inom den lokala Nacka-vänstern och i Vänsterns blåsorkester. I så motto har Tännsjö varit en äkta filosof att han faktiskt försökt leva så som hans filosofi visade att man skulle göra.

Så småningom mjuknade också Tännsjö en aning. Han fann sin Marxtolkning tack vare G. A. Cohen och den analytiska marxismen. Han fick en allt större förståelse för Burke och konservatismen. Den utilitaristiska konsekvensetiken fick allt mindre skarpa kanter, fastän hans försvar för eutanasi – stärkt av erfarenheterna från faderns död – har väckt mycket ont blod. Tennsjö fick möjligheten att ha en central roll när VPK lämnade K:et som stod för ”Kommunisterna”. Han lyckades också stryka ordet ”kamp” från ett förslag till partiprogram.

Sensommaren 1989, på väg till Helsingfors, får Tännsjö veta att Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att han ska avsättas från sin docentur. Det utlovas en fortsättning på memoarerna.

Vi får väl läsa om hur vänsterdocenten blev professor i praktisk filosofi och hur han allt mer engagerat sig i striden på det det minströdda fältet medicinsk etik.

Jan Otto Andersson

Torbjörn Tännsjö:
Vänsterdocenten.
Fri tanke Förlag, 2017

Låt inte SPT äta upp minoritetsspråkstödet

I tisdags kom det tråkiga, men väntade, beskedet att Finska Notisbyråns svenskspråkiga verksamhet upphör från och med årsskiftet. Nedläggningen av FNB:s svenska verksamhet är tragisk ur de anställdas synvinkel, men också ur en historisk synvinkel. FNB har fungerat som en oberoende och genomprofessionell nyhetsleverantör med ett brett helhetsperspektiv – och för nästan samtliga tidningar i Svenskfinland som fönstret mot yttervärlden. Hur den nygrundade nyhetsbyrån SPT kommer att förvalta det arvet återstår att se, men åtminstone i förhandsdiskussionerna har det hetat att den nya aktörens fokus kommer att ligga på Svenskfinland.

Ja, även om de närmast inblandade har varit försiktiga med att dra raka paralleller, så är det klart att den enes död är den andres bröd. Det säger sig självt, som Åbo Underrättelsers Dan Lolax påpekar i tidningen Journalisten, att Svenskfinland inte är stort nog för två nyhetsbyråer. För att SPT skulle kunna existera, måste det nya bolaget förvissa sig om FNB:s undergång.

Såhär långt allt ändå någorlunda gott och väl. Man kan diskutera hur snyggt och etiskt planeringen av den nya nyhetsbyrån, i kombination med nedkörningen av FNB, sköttes, men några egentliga oegentligheter föreligger knappast.

Knepigare är frågan om den nya nyhetsbyråns finansiering, i den mån den kan kallas för en nyhetsbyrå. Den springande punkten är nämligen till vilken grad SPT verkligen är en fristående nyhetsbyrå, och till vilken grad ett försök av HSS Media och KSF Media att komma åt minoritetsspråkstödet för tidningar.

Svenskspråkiga FNB:s problem började 2006, då Yle avslutade samarbetet med nyhetsbyrån. 2008 omformades statsstödet till pressen, så att det allmänna presstödet kanaliserades till partierna som ”informationsstöd”. Samtidigt infördes ett så kallat minoritetsspråkstöd till tidningar, sammanlagt en summa på 500 000 euro. Redan från början 2008 ingicks mellan de finlandssvenska tidningshusen och Folktinget (som rådger de ansvariga ministerierna i frågan) ett kabinettsavtal om att stödet ska kanaliseras till FNB. Följaktligen har FNB under alla år sedan dess fått mellan 400 000 och 450 000 euro av det totala stödet till minoritetstidningar. Vissa år har också Åbo Underrättelser, Ålandstidningen, Nya Åland och diverse svenskspråkiga tidskrifter sökt stödet, men med ett par undantag har dessa ansökningar avslagits.

Åbo Underrättelser sade upp kontraktet med FNB i fjol, och denna höst stod det klart att också HSS Media och KSF Media avslutar samarbetet med nyhetsbyrån. Således skulle FNB nästa år ha stått utan kunder.

En fråga som nu aktualiseras är vad som händer med minoritetsspråkstödet. Det har redan under tidigare år höjts kritiska röster mot att nästan hela stödet utbetalats till FNB.

Enligt förordningen om stöd för tidningspressen kan minoritetsstödet sökas för

a) utgivning av en tidning som utkommer minst en gång i veckan,

b) utgivning av en webbpublikation som uppdateras med nytt material minst tre gånger i veckan, eller

c) svenskspråkig nyhetsproduktion.

Värt att speciellt nämna i sammanhanget är att ett kriterium för tidningarna är att upplagan inte får överstiga 15 000. I klarspråk betyder det här att Svenskfinlands två största dagstidningar Hufvudstadsbladet (upplaga: drygt 30 000) och Vasabladet (upplaga: drygt 19 000) inte uppfyller kriterierna för minoritetsspråkstödet.

SPT ansökte i år om 150 000 euro i minoritetsspråkstöd – men fick bara 40 000. 400 000 beviljades FNB. Det är inte långsökt att tänka sig att SPT räknar med att 2018 överta FNB:s roll som mottagare av lejonparten av minoritetsspråkstödet. Rent formellt uppfyller den nya nyhetsbyrån kriterierna – tack vare att de är väldigt brett formulerade: ”nyhetsproduktion på svenska” är ju vad nyhetsbyrån sysslar med. Men kruxet här är om SPT egentligen är en fristående nyhetsbyrå till något annat än namnet.

Det är ingen hemlighet att nyhetsbyrån har utvecklats av KSF Media och HSS Media. Samarbete mellan tidningshusen har diskuterats en längre tid, utan att man kommit till skott. Det har länge talats om att den lilla svenskspråkiga mediebranschen måste samarbeta mer för överleva, och ur den synvinkeln är nya SPT en mycket välkommen aktör. Men frågan är alltså om vi verkligen kan kalla den för en nyhetsbyrå. I själva verket handlar det ju om att HSS Media och KSF Media poolar sina resurser, och outsourcar arbete som de ändå skulle göra, till en tredje part, som kan göra arbetet billigare än vad de själva kan. Att det är tidigare KSF Media-anställda Anna Back som utsetts till chef för nya SPT, och att Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Ilmoni varit så intimt inblandad i utvecklingen av och informeringen kring SPT, torde göra det klart att det här är en fråga som framför allt pådrivits av KSF Media. [EDIT: Enligt inside information har KSF Media de facto inte varit så pådrivande i frågan som skenet gör gällande.]

Åbo Underrättelser sitter med i SPT:s styrelse, men enligt en kommentar på ÅU:s webbsida har ÅU ”inte planer på att köpa innehåll från den nya nyhetsbyrån”. Anna Back har också i intervjuer sagt att SPT kommer att ”skräddarsy” sin verksamhet för att betjäna just KSF och HSS Media. Om det alltså är så att SPT i framtiden tar över de 400 000-450 000 euro i minoritetsspråkstöd som tidigare betalats till FNB, betyder det att undervisnings- och kulturministeriet kanaliserar minoritetsspråkstödet, mer eller mindre oavkortat, till Svenskfinlands två största privata mediehus – och det ska poängteras: mediehus som inte uppfyller kriterierna för att själva ansöka om minoritetsspråkstöd. Att mediehusen inte själva är berättigade till stödet poängterar dessutom Patrik Stenvall, nyhetschef på HSS Media och styrelseordförande för SPT Ab, då han ställs mot väggen av Lina Laurent – igen i Journalisten, som förtjänstfullt följt med turerna kring FNB och SPT.

Det ska inte stickas under stol med att Ny Tid har egen ko (eller åtminstone kalv) i diket då det gäller minoritetsspråkstödet. Fram till 2008 utbetalades ett allmänt statligt presstöd. Detta stöd tillföll en rad tidningar som hade svårt att få ekonomin att gå ihop, och med en total summa på över sex miljoner euro i utbetalat stöd, fanns det möjlighet att stöda en bred tidningsflora. Bland annat tidningar som SDP:s Arbetarbladet och Ny Tid (då som veckotidning) fick under denna tid statligt presstöd. 2008 beslöts att presstödet i framtiden skulle kanaliseras till partierna och kallas ”informationsstöd”. Några krav på att de beviljade medlen skulle gå till tidningar fanns inte i kriterierna. Resultatet var att det tidigare presstödet i allt högre grad gick till att täcka partiernas egna informations- och marknadsföringskostnader, och att en stor rad tidningar blev utan statligt stöd. För Ny Tids och Arbetarbladets del betydde slopandet av det allmänna presstödet stora ekonomiska förluster, och var tillsammans med den höjda tidningsmomsen en av orsakerna till att ABL sedermera blev webbtidning.

För att säkerställa minoritetsspråkliga tidningars fortsatta existens, inrättades samtidigt 2008 minoritetsspråkstödet. Ny Tids ex-chefredaktör Peter Lodenius skrev 2009 att den allmänna uppfattningen innan reformen var att det nya stödet skulle kompensera bortfallet av det allmänna presstödet för små svenskspråkiga tidningar: ”Men tji fick de, pengarna gick både 2008 och 2009 dels till FNB:s svenska verksamhet, och därmed till de större svenska, SFP närstående tidningarna och till de båda åländska tidningarna och deras inbördes kapprustning.” (Stödet till Nya Åland var visserligen en engångsföreteelse, såhär med facit i hand.)

Syftet med den här texten är inte att klandra vare sig KSF Media, HSS Media eller SPT. Om de två tidningshusen hittat ett sätt att göra journalistisk billigare utan att tumma på kvaliteten eller journalisternas arbetsförhållanden, är nya SPT en mycket välkommen aktör på det finlandssvenska mediefältet. Att man fiskar efter minoritetsspråksstödet är också alldeles följdriktigt: i dessa tider är det naturligt att mediebolagen vänder på alla stenar för att få ekonomin att gå ihop. Gudarna vet att vi på Ny Tid genom årens lopp har lärt oss att tänja på definitionerna för att försäkra tidskriftens överlevnad.

Det som vi däremot efterlyser är en bredare debatt om minoritetsspråkstödets syfte och användningsändamål. Ska verkligen HBL och VBL, som i sig inte är berättigade till stödet, vara de aktörer som drar den största nyttan av det? I ett allt mer krympande medieklimat, där två stora aktörer har svalt merparten av lokaltidningarna, för att antingen lägga ner dem eller reducera deras utgivning – kan man fråga sig om det verkligen främjar ”mångsidigheten och mångfalden i informationsförmedlingen”, som det heter i förordningen, att låta HSS och KSF Media lägga beslag på minoritetsspråkstödet.

Att SPT får en del av kakan är det knappast någon som hårdnackat motsätter sig. Däremot bör Folktinget och undervisnings- och kulturministeriet senast nu riva upp det gamla kabinettsbeslut som garanterat en ensam aktör monopol på det svenska presstödet. Det finns andra aktörer för vilka ett tillskott på säg 50 000 euro skulle vara snarast revolutionerande. Jag tänker till exempel på Nya Östis, Studentbladet eller varför inte Ny Tid och Arbetarbladet? Löntagaren, som nu är på fallrepet? För att då inte tala om att tidigare nämnda ÅU och Ålandstidningarna skulle vara berättigade till sin andel. Likriktningen i de finlandssvenska medierna är ett reellt problem i dagens läge då så gott som alla tidningars och tidskrifters resurser minskar. Lösningen är ändå knappast att stöda de två största mediehusen då mindre aktörer knuffas allt längre ut i marginalen. En verklig mångsidighet i det offentliga samtalet kräver fler röster, inte färre.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT 10.11. kl. 12.17: Lade till en rad om KSF Medias roll som initiativtagare.