Etikettarkiv: Journalistik

Media och samhälle i kaos – vem ersätter de gamla medierna?

Per-Erik LönnforsEnligt en gammal klyscha i mediebranschen är hälften av all reklam bortkastad. Problemet är att man inte vetat vilken hälft. Av detta har tidningar profiterat. Annonsörerna har fått kasta ut sina nät utan att veta om det finns något byte i fiskevattnet. Enligt Hollywoodmogulen Barry Diller har ”sedan mediernas och reklamens begynnelse en exakt målinriktad annonsering varit den heliga graalen”.

Nu är vi där, tack vare internet. Användarna av sociala medier kan profileras och bli mottagare av målinriktade kommersiella och politiska budskap. Dessutom har antalet mottagare för information vuxit till siffror som de gamla tidningsbaronerna inte ens kunnat drömma om. Samtidigt har informationsteknologisk överlägsenhet möjliggjort kanalmonopol. Det har alltid varit profitabelt för den som behärskat ett bergspass, eller Panama eller Suez kanal, att uppbära tull för den som vill passera. Den som har tekniskt monopol för kommunikation med en målgrupp för reklam eller andra budskap behöver inte ställa upp några kanoner vid stranden för att kontrollera trafiken. Följderna av dessa omvälvningar är enorma, inte bara för medierna utan för hela det demokratiska samhällets sätt att fungera. Det har redan blivit synligt tack vara debatten kring Facebook och Google. Tack vare smarttelefoner och paddor slukar de reklamintäkter som gigantiska dammsugare. Berövade dessa inkomster tynar de tryckta medierna. Medieforskaren Juho Rahkonen har i tidskriften Kanava (8/2017) kallat medierevolutionen för en ”kris för den logik som ligger bakom den kommersiella journalistikens affärsidé”. Uttrycket kan kräva en förklaring. Samverkan mellan medierna och det demokratiska samhället uppstod under den industriella revolutionen för omkring halvtannat sekel sedan. Rotationspressen möjliggjorde tryckningen av tidningar i miljonupplagor. Telegrafen gav dessa nyheter från hela världen. Pressen blev annonsorgan för maskinernas massproducerade varor. Järnvägar gjorde det möjligt att leverera både tidningar och varor, som också kunde skickas med atlantångare. Allt klaffade. Man levde i den bästa av världar, som doktor Panglos bevisade för Kandid med att människorna fått näsor för att placera glasögonen på. Läsarna betalade en spottstyver för tidningarna, vilkas produktions- och distributionskostnader täcktes av reklamen. Läsarna lät sig subventioneras med att ställa upp som måltavlor för reklamen. Tidningskungarna fick betalt av både sändare och mottagare av kommunikation – en tryckpress var en licens för att göra pengar, indirekt ett sedeltryckeri. Tidningarna påtog sig samtidigt samhällsuppgiften att ge väljarna den information de behövde för att kunna rösta i demokratiska val. Eftersom tidningarna saknade konkurrens av andra massmedier kunde de bli fora för en debatt kring de centrala, gemensamma politiska frågorna. Systemet hade sina brister, som maktkoncentrationen hos mediebaronerna, men det fungerade, trots sina skavanker. Hela denna konstruktion håller nu på att slås i kras. Den samlade demokratiska debatten splittras till en kakofoni kring olika ämnen. De olika kommunikatörerna samlas i bubblor utan inbördes kontakt. Det ändrar hela det politiska spelet. Kommersiellt låter användarna av nätmedier sig prostitueras ännu mera än de klassiska tidningsköparna när de förser nätbolagen med personuppgifter som säljs till annonsörer och politiska påverkare.

Människors strukturerade tidsanvändning kring tidningsläsning på morgonen och radio-och tvnyheter vid bestämda tidpunkter ger frihet men också splittrad uppmärksamhet, sämre koncentration och avsaknad av rutiner som skapar reda i folks vardag. Yttrandefriheten krisar när chefredaktörernas roll som ”portvakter”, ansvarstagare för mediernas innehåll avskaffas, eftersom Facebook och Google avsäger sig den rollen för att vara bara passiva ”plattformar”. Kontrollen försvinner, och begränsas till den ”delade uppfattning om skam” som kanske fanns i antiken, men i dag har blivit helt urvattnad. Bakom hörnet väntar scenarier som man inte kan ana sig till i dag, lika litet som man kunde förutspå smarttelefonens nästan gränslösa användbarhet. Det öppnas möjligheter för Storebror i totalitära samhällen, men informationens mottagare kan också överge snuttmedierna för för informationskanaler som kan kan skapa förtroende för sitt innehåll och man kan, förhoppningsvis, bygga upp ett nytt system där marknadsekonomi och demokratisk informationsförmedling som förut stöder varandra. Tills dess får mänskligheten pendla mellan ordning och kaos, mellan frihet och kontroll. En situation av snabb förändring som enligt historikerna är farlig för samhällen och enligt psykiatrikerna riskabel för människors mentala hälsa.

Per-Erik Lönnfors

Ny Tid Goes Åland: Klubb Tigern 22.3

Tidningen Ny Tid landar i Mariehamn med sin kulturklubb Klubb Tigern torsdagen 22.3 kl. 19.00. Nya Ålands chefredaktör Anna Björkroos, Ny Tids chefredaktör Janne Wass och sociala medier-experten Mats Adamczak diskuterar fake news, klickjournalistik och sociala medier och ett både globalt och åländsk perpektiv.
Diskussionen leds av kulturproducenten Jesper Karlsson.
För musiken står Yohan Henriksson.

Kom och lyssna på diskussion, träffa gänget bakom Ny Tid, och njut av bra musik och trevlig samvaro! Här hittar du Facebookevenemanget.

Inträdet är fritt, men vi tar gärna emot frivilliga donationer för att täcka kostnaderna.

Plats: Indigos övre våning.
Tid: 22.3. kl. 19.00.

Välkommen!

Red

Tre frågor till Marko Hietikko

Yle-journalist, som i januari mottog det finlandssvenska publicistpriset, Topeliuspriset.

1. Du har följt med fram-växten av högerextrema rasistiska rörelser en längre tid, under de senaste åren särskilt Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Vad har förvånat dig mest under arbetet med reportagen om NMR?

Första gången jag blev riktigt överraskad var när jag inför ett Yle-reportage följde med en demonstration i Stockholm år 2011, ”Stoppa svenskfientligheten”. Jag hade förväntat mig att det skulle vara främst vit makt-skinheads i bombarjackor på demonstrationen. Visst fanns där några, men största delen av deltagarna såg ut som du och jag, som vem som helst. Jag visste inte då att den nationalsocialistiska rörelsen gått in i sin nästa reinkarnation. Där fanns också påfallande många unga kvinnor

2. Vad gjorde det möjligt för dig att på nära håll följa med ex-nazistledaren Esa Holappa i hans process att hoppa av NMR i Finland?

För det första var det hans behov av att komma ut med sitt avhopp. Jag har också analyserat det som så att han hade ett litet behov av att bikta sig. Han trodde inte längre på hatet och ideologin och han var medveten om den roll han spelat som galjonsfigur. För det andra blev mitt jobb möjligt via ett omfattande nätverksbyggande i Norden bland forskare, aktivister och journalister som bevakar de nationalsocialistiska rörelserna.

3. Vad är avgörande för om extrema rörelser växer eller tynar bort i ett samhälle?

Ett samhälle där många mår dåligt och många inte ser att de har några möjligheter i livet, där har ytterlighetsrörelser av olika valörer en bättre rekryteringsgrund. Rörelserna erbjuder en mening med livet, en enkel och tydlig fiendebild, och så ger de ett löfte om förbättring. ”Jobba med oss så blir ditt liv bättre”. Om man vill förebygga extremrörelsers framfart gäller det att bygga ett inkluderande och icke-polariserat samhälle, där vi har så få utstötta som möjligt.

Text: Marcus Floman

Grävande journalistik bästa verktyget för att avslöja korruption

Myndigheterna fastnar i sekretessmurar då de försöker komma åt ekonomiska brott och skatteparadis. Panama- och Paradisläckorna har visat hur gränsöverskridande journalistik kan hjälpa till att sätta dit skattesmitare. Men mer gräv behövs också på lokalplanet, säger journalisten Minna Knus-Galán.

Sätten som kriminella gömmer pengar på sår alltid frön till sin egen undergång. Det är det viktigaste att komma ihåg. De lämnar spår som vi kan följa”, säger James Mintz, professor vid Columbia Journalism School.

Det är en fredag i november i Johannesburg, Sydafrika, och den internationella konferensen i grävjournalistik (GIJC) är inne på sin andra dag. Under fyra dagar har över 1 000 av världens främsta grävande journalister samlats för att utbyta värdefulla erfarenheter och tips på hur man bäst bedriver grävande journalistik. Mintz är en av fyra föreläsare som under ett seminarium presenterar hur journalister kan spåra ekobrott och korrumperade politiker och tjänstemän.

Mintz går igenom olika sätt på vilka korrumperade personer går till väga för att stjäla och gömma pengar, det handlar alltså om mönster som går att spåra. Det är stundvis svårt att hänga med i Mintz beskrivningar av de komplexa strukturer som pengarna flyttas inom. Men en sak är säker:

– Många affärspersoner är dåliga på att gömma sina pengar, konstaterar han.

Det är där den grävande journalistiken kommer in i bilden – att upptäcka, gräva i och förklara korruption, penningtvätt och skattesmitning.

”Offshore Leaks” var början

De senaste åren har flera läckor av hemliga dokument lett till stora, avslöjande nyheter runtom i världen. Genom dokumenten har pengar som göms i skatteparadis kunnat spåras och kopplas till inflytelserika och offentliga personer.

Den första skatteparadisläckan var den så kallade Offshore Leaks som ägde rum år 2013. Därefter har läckorna avlöst varandra med både Lux Leaks och Swissleaks. I fjol avslöjades Panamapappren, som är den största läckan hittills, och i höstas kom Paradisläckan.

En av de hundratals journalister som arbetat med läckorna inom ramen för det internationella journalistnätverket ICIJ är finlandssvenska journalisten Minna Knus-Galán.

– Folk tror ofta att om man hittar en läcka, så har man sin story där, men det stämmer inte. Det är egentligen efteråt som själva jobbet börjar, säger Knus-Galán.

En orsak till svårigheterna att utreda skattebrott är att skatteparadisens affärsidé är att sälja sekretess. Det är bakom den sekretessen som kriminalitet ofta döljer sig.

– Paradisläckorna har nog varit det svåraste jobbet jag gjort. Dels för att det är så många dokument, dels för att det handlar om juridiska dokument och avtal som det är svårt att hitta bra storyn i.

I Paradisläckan gick mycket av Knus-Galáns arbete ut på att gå igenom offentliga register, bland annat Maltas och Cyperns handelsregister.

– Våra bästa storyn kom egentligen från Malta-registret, och då hade vi bara ett intressant finländskt namn som vi utgick ifrån.

– Sen hittade vi tre fall av misstänkta ekonomiska brott i Finland utifrån det namnet.

Ett globalt problem

I Finland uppmärksammade man mest fallet Nordea i samband med Panamapappren, men de fick inte alls samma genomslag som till exempel på Island, där statsministern tvingades avgå. Konsekvenserna ser också mycket olika ut i rika och fattiga länder.

Miranda Patrucic, grävande journalist på Organized Crime and Corruption Reporting Project (OCCRP), påpekar att det exempelvis i Centralasien inte finns några grävande journalister som kan rapportera om politikernas korruption. Det finns heller inga riksarkiv eller register att gräva i. Det innebär att utländska journalister måste titta utanför landets gränser för att komma åt de personer som misstänks vara korrumperade. De korrumperade tjänstemännen blir avslöjade då de spenderar de smutsiga pengarna utomlands på dyra fastigheter, lyxbåtar och andra extravaganta köp.

– Vi kollade bland annat på fastigheterna som Azerbajdzjans presidentfamilj äger. De äger inga fastigheter i Azerbajdzjan, utan i London, Spanien och Miami.

Patrucic berättar att politikernas familjemedlemmar ofta aningslöst visar upp skrytbostäder och olika dyrgripar på sociala medier, utan att tänka på att de kan väcka misstankar om korruption och brott.

– Genom att kolla på bilder av presidentfamiljen kunde vi räkna ut hur mycket deras klockor, kläder och väskor var värda. Presidenten tjänar 1 000 euro i månaden men har en 100 000 euros klocka. Det är inte logiskt!

Patrucic poängterar därmed att arbetet måste vara gränsöverskridande för att komma åt korruptionen då pengarna konstant rör sig i globala mönster. Att det handlar om ett globalt problem blev också tydligt i och med Paradisläckan. Ett av de största fynden var enligt Knus-Galán att stora företag som Apple, Facebook och Nike höll på med skattesmitning i Europa.

– Fast vi då pratar om fenomen som är lagliga, tycker jag det är sånt som vi måste gräva fram. För det handlar om miljarder som storbolag skyfflar ut som royalties till skatteparadis. Det är skattepengar som varken EU eller andra länder får in.

Knus-Galán understryker att u-länderna är de stora offren för offshore-ekonomin och att europeiska länder, däribland Finland, har ett ansvar när det gäller att motverka korruption.

– Det är ett globalt problem. Det räcker inte att ett land ändrar sina lagar. Ett land kan gå i bräschen, och det tycker jag att Finland borde göra.

– Vi skulle kunna pressa på mycket mer via EU till exempel. Det är där olika internationella forum finns. Där borde vi vara tuffare.

Journalistik är nyckeln

Knus-Galán tror att det blir en dominoeffekt av läckorna, och att fler visselblåsare kommer att börja läcka dokument. Hon understryker också att läckorna vi sett hittills bara är toppen av ett isberg.

– Läckorna kommer från en advokatbyrå, så när vi säger att nu är det en stor läcka, har folk ganska höga förväntningar ”Nå nu kommer alla namnen, alla finnar som använder skatteparadis”, men så är det ju inte. Det är bara ett bolag som säljer skatteparadistjänster och det finns tusentals bolag.

Är grävande journalistik bästa sättet att komma åt dessa problem?

– Ja, jag tycker det. Eftersom skatteparadisen är sekretessbelagda. Det är så hemlighetsfullt att inte ens våra myndigheter kan gräva fram informationen. De stöter på en vägg när de här bolagen finns på Brittiska jungfruöarna eller motsvarande. Då är sådana här läckor enda sättet att komma åt den.

– Hittills har vi pratat mycket om skattesmitning och skatteplanering, men mycket penningtvätt, korruption och smuggling pågår med hjälp av skatteparadis. Människor som finns på internationella sanktionslistor och som ändå fortsätter att göra business via sina anonyma brevlådeföretag.

Varför kommer läckorna just till journalister och inte till myndigheter?

Det vet jag inte. Men jag antar att de som läcker vill få ut historierna. Om det kommer till myndigheter får vi inte höra om dem.

John Doe, den anonyma person som läckte Panamapappren, skrev ett manifest. Där kom det tydligt fram att hen läckte för att det finns så många problem som måste bli kända för allmänheten. Publiken har rätt att ta del av informationen. Det är en klassisk anonym visselblåsare som har ett moraliskt intresse av att grava missförhållanden uppdagas.

För få gräver

Knus-Galán oroar sig för att resurserna för att göra grävande journalistik hela tiden minskar då de finska redaktionerna blir mindre och journalisterna måste arbeta i allt snabbare takt.

– Det är ganska få finska journalister som har möjlighet att gräva lite längre. Det är en oroväckande trend. Därför ser jag gränsöverskridande grävsamarbeten som en möjlighet.

Hon poängterar att även lokala redaktioner kan göra grävande journalistik. Ett exempel är det samarbete som Helsingin Sanomat tog initiativ till när de grävde fram vilka i kommunfullmäktige som hade kriminella domar och som tidningen sedan delade med sig till lokala tidningar.

– Det är jätteviktigt att gräva lokalt. Allt behöver inte vara så globalt som det jag nu har glidit in i. Men det kan vara svårt för en lokalreporter att gräva i sin egen kommun. Ofta kan dörrar stängas och då kan det bli svårt att jobba kvar, så det kunde vara bra med lite cirkulation. Men tuffare journalistik behövs också lokalt.

– I Finland har vi också mycket strukturell korruption och ”bäste broder”. Det borde man gräva mer i. N

Text & foto: Jenna Emtö & Anna Lillkung

Tidningen för vanligt folk begravs

Strax innan jul utkom fackföreningstidningen Löntagarens sista pappersnummer. Det är ytterligare en förlust för det svenska språket i Finland, men särskilt för svenskspråkiga arbetare som i dagens medielandskap sällan får komma till tals.

För några år sedan besökte jag en fabrik och intervjuade en kvinna som sa att det var första gången någonsin som hon fick berätta vad hon jobbade med. Ingen hade frågat henne tidigare – och då hade hon jobbat på fabriken i över 30 år.

Ny Tid träffar Jonny Smeds, som varit Löntagarens chefredaktör sedan 2013, i hans arbetsrum i fackcentralen FFC:s högborg i Hagnäs i Helsingfors. Under intervjun återkommer Smeds upprepade gånger till att Löntagaren sett som sitt uppdrag att finnas på fältet för att höra vad fackmedlemmar och vanliga arbetstagare hade att säga. Via tidningen har svenskspråkiga medlemmar i drygt tio FFC-fackförbund kunnat läsa om vad som varit på gång dels i den egna branschen, men framförallt inom andra branscher och på andra orter.

Att Löntagaren nu läggs ner upplevs på svenskspråkigt fackligt håll som en stor förlust, det framgår av flera intervjuer i tidningens sista nummer. I sig var beslutet helt i linje med den fackliga takorganisationen FFC:s tidigare tidningsbeslut: för ett år sedan lades den finska tidningen Palkkatyöläinen ner, medan den fackliga ungdomstidningen Arvo lades ner 2013. I framtiden ska den svenskspråkiga informationen skötas via digitala kanaler.

– Vi ger nu ut ett nyhetsbrev varannan vecka och så publicerar vi, främst översatta texter, på vår webbsida och på Facebook, säger Smeds.

Webben en utmaning

Det som uppenbart oroar Smeds är att den fackliga journalistiken, reportagen från fältet från arbetstagares vardag kommer att bli färre och svårare att göra.

– Målsättningen är att även i framtiden berätta om vardagen ute på arbetsplatserna, men i nuläget vet jag inte hurdana resurser jag kommer att ha till förfogande. Papperstidningen är överlägsen när det gäller bilder och långläsning. Men vi ska så långt som det är möjligt fortsätta att intervjua dem som finns ute i arbetslivet, vår medlemskår. Förhoppningsvis blir det fler och kortare personintervjuer i nyhetsbrevet och på webben.

Helt klart är ändå att Löntagaren har en väldigt lång väg att gå för att i den digitala världen nå upp till den synlighet man haft som papperstidning: Löntagaren hade en upplaga på 17 000 exemplar medan klart under tusen personer i nuläget prenumererar på det digitala nyhetsbrevet. Att nå ut med nyheter och kommentarer via nyhetsbrev, webbsidor och sociala medier är vardag sedan länge både för medier och organisationer – utmaningen för Smeds är att nu ut även till de många tidigare Löntagaren-läsare som inte använder e-post så ofta eller drar sig för att läsa nyheter via mobilen.

– Vi vet att alla prenumeranter inte läste papperstidningen, men de som gjorde det läste den ofta från pärm till pärm. Och att Löntagaren fanns i många arbetsplatsers kafferum gjorde att det vi skrev om blev ett naturligt samtalsämne ute på fältet, säger Smeds.

En unik roll

Löntagaren riktade sig till förtroendemän och fackligt aktiva, men också till FFC-fackens medlemmar överlag. Fackförbunden prenumererade på tidningen åt sina svenskspråkiga medlemmar, som alltså fick tidningen som en medlemsförmån.

– De enskilda förbunden har ju också sina egna tidningar, men där är det svenskspråkiga innehållet allt från en spalt till några sidor per nummer. Undantaget är Sjömansunionen som i praktiken har hälften på båda språken, samma texter både på finska och svenska.

– Det kommer att bli svårare att nå ut till svenskspråkiga fackmedlemmar som inte är aktiva inom facket. Det är väldigt synd. Däremot tror och hoppas jag att förtroendevalda och andra fackligt aktiva via nyhetsbrevet sprider våra texter. Fördelen med nyhetsbrevet är ju att vi kan agera snabbare, vi kommer ut varannan vecka.

Smeds berättar att det finns uppskattningsvis 20 000–30 000 svenskspråkiga medlemmar i FFC-förbunden. När nu en tidning som nådde en stor del av dem upphör infinner sig frågan om de svenskspråkiga arbetarna nu blir en om möjligt ännu mer osynlig grupp än tidigare.

– Jag tycker själv att vi haft en roll som ingen annan haft i Svenskfinland. Det är klart att den vanliga arbetstagaren kanske inte kommer att synas precis lika mycket. Det har också varit roligt för oss som gjort tidningen att intervjua människor som inte intervjuas av någon annan.

Med Löntagaren försvinner också en länk som bundit samman många finlandssvenskar.

– Den samhörighet som råder bland finlandssvenska arbetstagare har tagit form via Löntagaren. Det har varit vår styrka, säger Jonny Smeds som framöver ansvarar både för Löntagarens nyhetsbrev och FFC:s information på svenska.

Text och foto Marcus Floman