Etikettarkiv: Journalistik

”Hoten mot journalister är ett demokratiproblem”

Årets bokmässa i Göteborg fick som bekant sällskap av många alternativa mässor och evenemang. Författarbojkotten av bokmässan och kritiken mot mässan födde bland annat evenemanget Scener och samtal. Ett av samtalen förs i en liten lagerbyggnad i Göteborgs litteraturhus.

Bredvid scenen står de tre deltagarna. De ska tala om näthat och de hot som många journalister tvingas ta emot när de utövar sitt jobb och inte minst om strategier för att stötta journalister. De tre är Rebecka Bohlin, författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete och Martin Klepke, politisk redaktör på den fackliga tidningen Arbetet.

Det visar sig genast att både Klein och Klepke har blivit utsatta för hot och hatiska meddelanden. Det har gått så långt att Klein för första gången under en bokmässehelg anlitat en personlig säkerhetsvakt.

Klepke berättar att han under sina många år som ledarskribent får ta emot en hel massa hatiska meddelanden. Och då handlar ledartexterna inte alls alltid om exempelvis migration eller religion, frågor som ofta triggar igång näthat. Klepke läser upp några mail, ibland skrivna av anonyma personer, men ibland med namn och titel fullt synliga. Nyligen kom ett hatdrypande brev angående något så pass odramatiskt som en regeringsproposition om vinster i väldfärden.

– Avsändaren var en jurist.

Det värsta Klepke varit med om var när han för knappt sex år sedan fann en bomb i sin trädgård. Polisen kunde senare konstatera att den inte var apterad, alltså inte i teknisk mening avsedd att sprängas där och då. Ändå var bomben ett direkt hot mot en journalist.

– Att tvingas ta emot allt detta hat och ibland direkta hot, är personligt. Det går inte att värja sig mot. Hånet och hatet är dessutom farligt för hela samhället och därför så allvarligt.

Självcensur ett hot

Både den som blir måltavla för hoten och kollegerna på redaktionen blir påverkade, påpekar Martin Klepke.

– Det här kan i många fall leda till självcensur eller till att man helt enkelt undviker att skriva om vissa ämnen.

Också Helle Klein lyfter upp den aspekten.

– Det finns i Sverige idag en väldigt negativ och uppiskad stämning mot journalistiken. Hoten, det malande upprepade hatet strävar efter att avhumanisera och trötta ut den som mottar hoten. Från politiskt håll och polisen har man inte tagit hoten mot journalister på tillräckligt stort allvar, men nu äntligen börjar det hända – i år har det vänt. I framtiden hoppas jag att straffvärdet för att hota journalister höjs. Det funkar så inom polisen att man ägnar sig åt det som ger höga straff. De här brotten måste prioriteras högre.

I slutet av september offentliggjorde Göteborgs universitet en undersökning enligt vilken var fjärde svensk journalist utsatts för hot eller trakasserier förra året. Enligt undersökningen kunde 84 procent av hoten kopplas ihop med att avsändaren hade en negativ uppfattning om hudfärg, etnicitet eller religion.

– Nu har polisen äntligen inrättat särskilda hatbrottsavdelningar där man tar hat och hot mot journalistik som ett demokratiproblem, säger Klein.

Mera samhälleligt stöd behövs

Rebecka Bohlin, som intervjuat hotade journalister i Tackla hatet, säger så här:

– Det är viktigt att journalister turas om när det gäller att skriva om ämnen som är känsliga och som kan generera hot. Tidningen får aldrig backa, men jag tycker att vi kan turas om att så att säga stå i frontlinjen.

Bohlin understryker ändå att de allra flesta journalisterna fortsätter med sitt granskande jobb. Trots att de själva eller deras kolleger tvingats ta emot personliga hot. Förutom att hoten är ett demokratiproblem så är de också ett arbetsmiljöproblem.

– Alla som blivit hotade behöver ett psykosocialt stöd från arbetsgivaren och från sin vänkrets.

Bohlin säger att det verkligen är dags för samhället att ge ett starkare stöd till personer som lever under hot på grund av jobbet.

– Ingen av de journalister jag intervjuat i boken är nöjda med det stöd de fått efter att de vänt sig till polisen. Här måste polisen ge ett bättre stöd till journalister. Det ska inte vara en privat utgift för ett medieföretag att utreda hur farliga hoten är och hur man ska skydda sig. De utgifterna ska samhället stå för.

Journalistik mot hatet

I den fullsatta salen i Göteborgs litteraturhus lyfter Bohlin även fram att journalister ibland genom sitt hantverk kan agera mot hatet.

– Genom att använda journalistiken som verktyg så kan vi journalister granska och visa att vi är kapabla att avslöja vem som står bakom hoten.

De allra flesta som skickar hot och hatmeddelanden gör det anonymt, berättar Bohlin, till vardags nyhetschef på dagstidningen Dagens ETC.

– När Nordiska Motståndsrörelesens register hade läckt ut så samkörde vi nyligen på Dagens ETC detta register och bearbetade det. Vi kunde avslöja vilka folkvalda som hade sympatier för nazismen och vilka som hade stött NMR. Då fick vi fram en före detta vänsterpartist, några moderater och en kristdemokrat. De allra flesta som vi kunde avslöja var sverigedemokrater.

Rebecka Bohlin säger att de på Dagens ETC var inställda på att de efter publiceringen skulle bli utsatta för drev och hatkampanjer.

– Men så blev det inte, det var helt tyst.

Text & foro Marcus Floman

Göteborg – många mässor och stort fokus mot nazister

Marcus Floman
Marcus Floman
Många samtal och debatter spridda över hela Göteborg istället för en stor Bokmässa. Lördagens nazistmarsch syns och hörs på stan, redan på fredag.  

Debatten om Göteborgs Bokmässa och vem mässan bereder plats att ställa ut på mässan har pågått i flera år nu. Bokmässan har hänvisat till yttrandefriheten när en högerextrem tidskrift, Nya Tider, bereddes plats på mässan även år 2017 (inte ens det faktum att personer kopplade till tidskriften uppmuntrade till hembesök hos granskande journalister fick Bokmässan att ändra sig). Debatten tog som bekant en ny vändning när ett upprop om mässbojkott fick omkring 200 författare, journalister och opinionsbildare bakom sig i vintras. Bokmässan höll fast vid sitt beslut att den högerextrema tidskriften ställa ut på mässan. Även bojkottlägret höll fast vid sin bojkott och under våren lanserades flera alternativa evenemang med fokus på litteratur, samhälle och politik.

Bokmassan, arrangerat av ETC-tidningarna, Scener och samtal arrangerat av Göteborgs litteraturhus, Världkulturmuséet och tidskriften Glänta samt radikal bokmässa som för fjärde året i rad ordnas av Kvinnofolkhögskolan är några av de alternativa mässorna.

På Litteraturhusets Scener och samtal hölls på fredagen flera diskussioner. Bland annat en välbesökt diskussion där Helle Klein (till vänster i bilden ovan)  chefredaktör för tidningen Dagens Arbete och Rebecka Bohlin (till höger i bilden ovan), nyhetschef på Dagens ETC och författare till boken Tackla hatet. Om näthat, hot – och hur du skyddar dig, diskuterade hoten mot journalister och strategier för att stötta journalister.

Demonstrationer och motdemonstrationer

De senaste veckorna har nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen tagit stor plats i den samhälleliga debatten i Sverige. Lördag 30 september ska NMR marschera genom centrala Göteborg, viket lett till ett massivt polisuppbåd och flera motdemonstrationer planeras. Detta kombinerat med mässdebatten gör högerextremisterna till ett ämne som hörs på många håll. Man hör prat om “Weimarrepubliken”, “1930-talet”, “auktoritära ledare”, och jävla nazister både på TV, i bokmässans montrar och till och med i upprörda konversationer mellan Göteborgspensionärer på spårvagnshållplatser sent på kvällen. Även den finländska delegationen på Bokmässan, med förlag i spetsen, svär både högt och muttrande om de jävla nazisterna – både för deras åsikters skull och för det faktum att de hotar dra uppmärksamheten från att Finland, vid sidan av utbildning, är huvudteman på bokmässan i år.

Bokmässans crisis management

Också Bokmässan måste förhålla sig till det stora missnöjet mot mässans linje. Mässan har nu infört särskilt program om yttrandefrihet och vikten av att kämpa mot intolerans.

Nu precis när mässan börjat har Bokmässan dessutom fattat beslut att skänka tre kronor per besökare under Bokmässelördagen till tre organisationer som främjar tolerans i samhället. De tre organisationerna som får dela på pengarna är Föreningen Grävande Journalister, Teskedsorden och nätrörelsen #jagärhär.

Bokmässan meddelade också under fredagen att mässan ordnar en egen manifestation mot rasism lördag klockan 9.30 – alltså två och en halv timme innan nazisternas demonstration.

Bokmässan har vidare köpt upp tusen exemplar Bohlins bok, som mässan delar ut till de 250 första besökarna varje dag.

När Ny Tid intervjuar Bohlin på Göteborgs litteraturhus säger hon att hon är glad att hennes bok på detta vis sprids till tusen personer.

– Bokmässan har under våren även frågat mig om jag vill delta i en diskussion om boken men jag har tackat nej. Om Nya Tider är välkommen på mässan känner jag mig inte välkommen.

Bohlin menar att det i sig är väldigt välkommet att Bokmässan tagit alla dessa initiativ för att markera mot rasism och intolerans.

– Samtidigt är det ändå ett hyckleri att efter all den debatt som varit inte tacka nej till Nya Tider.

Inne på Bokmässan fortsatte på torsdagen också debatten om Ny Tider och om författarbojkotten exempelvis i kvällstidningen Expressens monter. Där tyckte både SVT:s Janne Josefsson och Expressens chefredaktör Thomas Mattson att det är väldigt synd att det finns flera bokmässor utspridda över stan. De anser att många mässor är negativt med tanke på en god samhällsdebatt.

– Det är en olycklig utveckling – det här är bara en utvidgning av de virtuella filterbubblorna i verkligheten.

Rebecka Bohlin är förvånad över de kommentarerna.

– Jag tycker att det är väldigt fint att bokmässorna nu finns utspridda över hela Göteborg så att samtalet om böcker och politik finns tillgänglig för många. Den stora bokmässan är väldigt dyr, alltför dyr för många utställare. Vi på ETC-tidningarna har istället slagit upp ett cirkustält bredvid Ullevi och skapade Bokmassan – dit är alla välkomna gratis. Vi har också bjudit in små förlag som tyckte att det var för dyrt att betala de höga utställaravgifterna för Bokmässan.

Text & foto: Marcus Floman

”Greppa världen ett tema i taget”

Denna höst återvände Marcus Floman till Ny Tids redaktion efter tre års vistelse i Stockholm. Under de tre åren har både Finland och Ny Tid genomgått stora förändringar.

– Tre år är en ganska lång tid att bo i ett annat land och hela familjen hann vänja sig vid vardagen och vid att bo i en helt svenskspråkig omgivning.

Men framför allt är det den snabba samhälleliga förändringen i Finland som Floman väntar på att ska sjunka in.

– Jag har ju följt med utvecklingen i medierna, dels har det talats mycket om det hårdnade samhällsklimatet och den nya regeringen. I viss mån hade ju attitydklimatet redan blivit kyligare då jag flyttade till Sverige. Men det omfattande motståndet mot regeringens politik från flera håll i samhället har varit jätteintressant att följa med från Sverige. Det är inte längre bara antirasister och anarkister som demonstrerar, utan stora yrkesgrupper och fackförbund, säger Floman.

Månadsutgivning rätt beslut

Den största förändringen på Ny Tids redaktion är givetvis att tidskriften nu utkommer en gång i månaden istället för veckovis.

– Jag läste ju Ny Tid medan jag bodde i Sverige; att gå över till månadsutgivning framstår som helt rätt beslut. Artiklarna håller sig också i det nya formatet livskraftiga och aktuella och det halvt tidlösa greppet funkar bra. Att tänka kring en eller två temahelheter är också bekant från andra tidskrifter som jag jobbat med. Jag tycker det är ett bra sätt att greppa världen, ett tema i taget.

Det viktigaste för Ny Tids framtid är att hitta nya läsare. Tidskriften har lyckligtvis många trogna läsare, men att fortsätta nå ut till nya läsare är som Floman ser på saken det allra viktigaste för framtiden.

– På ett allmänt plan känns det som om Ny Tids betydelse i det finländska och finlandssvenska medielandskapet bara har blivit viktigare under de senaste, säg fem åren. Det är en pressröst som behövs, och som också hörs. När jag började läsa tidningen på 1990-talet så var den lika viktig och analytisk som nu, men det avtryck tidningen gjorde i det omgivande samhället var inte lika synligt. Då kändes det som ett mirakel om exempelvis Hufvudstadsbladet lyfte upp något som stod i Ny Tid, men numera noteras Ny Tid i andra medier allt oftare. Ny Tid har fått en tyngre position i opinionsbildningen och samhällsdebatten.

Då nyhetsförmedlingen i regel har blivit kortare, snabbare och mindre strukturerad reser sig Ny Tids utgivning ur flödet.

– Folk är intresserade av andra perspektiv på nyhetsgröten, säger Marcus Floman.

text & foto Lasse Garoff

Det här är Aishi Zidan, Jerusalem

Ny Tid träffade Aishi Zidan, som under hösten 2017 jobbar som Yles korrespondent i Jerusalem, för ett samtal om krigsjournalistik, säkerhet och jämställdhet på nyhetsredaktioner.

En soldränkt dag i början av juli sitter journalisten Aishi Zidan i ett pansarfordon i Irak. Hon har vaknat under småtimmarna i Erbil, irakiska Kurdistans huvudstad, för att bege sig till Mosul med den irakiska armén som följeslagare. Efter långa stridigheter har ISIS förlorat staden men till ett högt pris: byggnader, basarer och huvudgator har förvandlats till grus och ruiner.

Politkovskaja tände gnistan

Vi förflyttar oss ändå för en stund från Mosul till Helsingfors och bakåt i tiden, mer specifikt till början av 2000-talet då Zidan gick i skolan och var fascinerad av journalistik.

– Det måste ha varit antingen på sista årskursen i grundskolan eller första året i gymnasiet under en kurs i livsåskådning, då vi med ryska skolan fick gå på en av Anna Politkovskajas föreläsningar. Amnesty International hade organiserat hennes besök till Finland och då hon berättade om sin rapportering från Tjetjenien var jag alldeles begeistrad. Jag kände att det hon gör är typ världens viktigaste, och att det skulle vara fint att få göra något liknande, säger Zidan.

Via studier på Helsingfors universitet och Sanomas journalistskola kom Zidan att bli utrikesjournalist, vilket har fört henne på uppdrag till bland annat Tunisien, Gazaremsan, Lesbos i samband med flyktingkrisen och nu senast till Irak.

Hur väl beaktar redaktionerna i Finland sina arbetstagares psykiska välmående?

– Jag kan uppriktigt berömma mina arbetsgivare och jag har aldrig upplevt att jag skulle bli tvingad att ta emot ett uppdrag som jag inte känner mig bekväm med. De finländska mediehusen har på det stora hela ett rykte om sig av att ta det säkra före det osäkra gällande arbete i krigszoner, säger Zidan.

Trots att det funnits stunder på fältet då hon varit rädd, upplever Zidan att det i sig inte är något konstigt. Tvärtom: det är hälsosamt att reflektera över sina känslor.

– Ibland är det så att stressen eller ångesten bryter ut först efter att man kommit tillbaka hem från en konfliktzon. Så gick det efter att jag återvänt från Gazaremsan i och med konflikten år 2014. Det som hjälpt mig genom dessa år är det stöd jag fått av mina jämngamla kvinnliga kolleger. De har gjort mig till en bättre journalist.

Könsroller och krig

Krig och konflikter kopplas ofta till uppfattningar om manliga könsroller och enligt Marte Høiby från högskolan i Oslo, kan patriarkala strukturer förstärkas under till exempel krig och konflikt. Det påverkar också journalister som arbetar på fältet. Enligt Høiby finns det i konfliktzoner en tendens att nonchalera kvinnors åsikter i säkerhetsbedömningar. Høiby lyfter även fram att män ofta får uppdrag i krigzoner just för att de är män, inte på grund av deras meriter. I sin forskning har Høiby intervjuat journalister från sju länder och fyra kontinenter tillsammans med professor Rune Ottossen.

– I Finland upplever jag att redaktionerna i allmänhet är rätt jämställda. Vi har mycket kvinnor på höga positioner. Kanske könsrollerna framkommer mer på gräsrotsnivån, i och med att kvinnor i branschen fortsättningsvis måste tåla mer ovett av arga läsare än män, och därtill får man som kvinnlig journalist fortsättningsvis sin dos av mansplaining. Till exempel var det en äldre manlig kollega som, efter att jag blivit utnämnd som korrespondent till Jerusalem, berättade om hur givande det kan vara att tala med aktörer i civilsamhället. Alltså, hallå? Jag kan faktiskt det här och har hållit på med det ganska länge, skrattar Zidan.

Trots att det länge främst varit män som rapporterat från konfliktzoner upplever Zidan inte att det varit en nackdel att genomföra arbetsuppdrag i Mellanöstern som kvinna – tvärtom.

– I vissa situationer har det till och med varit en fördel att jag är kvinna. Till exempel då vi passerade militärens kontrollstationer i Irak väckte jag antagligen ingen rädsla bland soldaterna. Sedan har jag haft tillgång till utrymmen som varit segregerade för antingen kvinnor eller män i mer konservativa sällskap. I allmänhet har jag upplevt att jag ofta blir behandlad som ganska könlös som västerlänning i Mellanöstern.

Starka reaktioner

Aishi Zidan

Yle har inte tidigare haft en bestående korrespondent i Jerusalem, men etablerar nu en kortvarig tjänst på grund av världsläget. Yle har tidigare haft likadana kortvariga korrespondenttjänster i exempelvis Libanon, Ukraina och Brasilien.

– Mellanöstern står på många sätt inför stora förändringar och därför är regionen speciellt aktuell. Israel och de palestinska områdena har i internationell rapportering ändå blivit i skuggan av de länder som berörts av arabvåren, konstaterar Zidan.

Att rapportera från det heliga landet innebär alldeles speciella utmaningar. För till och med så långt norrut som i Finland, finns det många läsare som har ett känsloladdat förhållande till vad som händer på den relativt lilla nyckelformade landplätten mellan Medelhavet och Jordanfloden.

– Religion är en orsak till varför så många i Finland förhåller sig så starkt till rapporteringen. Vissa vill även se konflikten som i grund och botten religiös, vilket inte motsvarar verkligheten. Jag efterlyser att folk skulle se konflikten som en del av en större helhet och försöka förstå de olika parternas perspektiv.

Zidan har noterat att läsare ofta med avsikt missförstår, inte bara artikelns innehåll, utan även journalistens roll.

– Det kan tidvis kännas som om folk inte ens har ett intresse av att se saker som en del av en större helhet.

En annan utmaning, som inte bara berör rapportering från Jerusalem utan Mellanöstern i allmänhet är den frodiga grogrunden för konspirationsteorier. Läget underlättas inte av att teorierna får gigantiska proportioner via djungeltrumman och situationen i dagens samhälle där faktiska sakförhållanden väger lätt.

– För att filtrera sanningen genom informationsflödet i Mellanöstern gäller det att känna igen vissa av de ofta förekommande narrativen. Journalistens traditionella tumregler om att dubbelkolla fakta och använda en så stor mångfald av källor som  möjligt är till stor hjälp, säger Zidan.

Under de senaste åren har vi som läsare och följare av utrikesnyheter översköljts av nyheter om Mellanöstern men också om massmediernas kris, den senare har även lämnat tydliga spår i utrikesjournalistiken.

Vore det inte logiskt att läsare i en globaliserad värld allt mer skulle uppskatta kvalitativ rapportering från världens alla hörn?

– Finland är ingen isolerad ö, och därför är det viktigare än någonsin förr att få kvalitativ och mångsidig utrikesjournalistik. I många mediehus har det skurits ned på antalet korrespondenter, som tur är upprätthåller exempelvis Yle fortsättningsvis ett brett nätverk av korrespondenter. N

Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Saana Sarpo

Hur jag blev förläggare

Arvi Särkelä
Arvi Särkelä.
Tiden då tidningar sålde nyheter till läsarna, och sedan läsarna till marknadsförarna, är över. Medieföretagen investerar knappt längre i journalistiken, utan fusionerar sin nyhetsverksamhet medan de gör pengar på annat håll. Samtidigt står public service i korseld från högerpopulismen, den politiska eliten och de privata mediebolagen. Framför allt i små och flerspråkiga länder som Finland och Schweiz, där jag bor, leder centralisering av nyhetsbranchen och mediemonopol till ensidig rapportering. För Schweiz blir problemet ännu större då dess direkta demokrati omedelbart lever av åsiktsmångfald.

I maj blev jag tidningsförläggare. Då ordnades en crowdfunding för Die Republik, ett läsar- och redaktionsägt internetmagasin som producerar både nyheter och undersökande journalistik. Dess journalistiska uppdrag är det klassiska: att skapa klarhet för läsarna i stora frågor och debatter. Det nya ligger snarare i Republiks strävan att finna en tidsenlig ekonomisk form för journalistiken.

Republik kommer för det första att köra helt utan reklam. Utan de stora mediehusen och utan reklamintäkter blir det emellertid inte så många inkomstkällor kvar. Lösningen är en kombination av investerare och läsarmedlemmar. Till en början lyckades Republik attrahera 3,5 miljoner schweiziska franc (drygt 3 miljoner euro) från investerare mot löftet att genom crowdfunding vaska fram 3 000 läsare och 750 000 franc. Resultatet? – 13 845 medlemmar och 3 450 183 franc.

Som medlem blir man självfallet prenumerant, men också delägare i kooperativet som är tidningens förlag, alltså förläggare. Det är knappast en överraskning för läsarägda Ny Tids läsare att en tidning kan ägas kooperativt. Nederländska De Correspondent blev också finansierad genom crowdfunding. Giganten The Guardians reklamlöshet borde inte heller komma som en nyhet. Men det är hur Republik organiserar det kooperativa ägandet som gör den till ett spännande experiment värt att observera ända från (Svensk)Finland. Tre nyckelord: självorganisering, direkt demokrati och nätverksteknologi.

Schweiz och framför allt dess vänster har en historia av att organisera sig nedifrån upp. Där den radikala vänstern hos oss varit marxistisk, har den i Schweiz varit anarkistisk. Men samtidigt har de, som i Norden, varit pragmatiska och kompromissvilliga. I Republik har investerarna sammanlagt maximalt 30 procent av rösterna i företaget. Redaktionen och läsarna har 35 procent var. Det betyder visserligen att investerarna kan bestämma linjen i en konfliktsituation mellan läsarna och redaktionen. Men också i det fallet följs antingen läsarnas eller journalisternas intresse.

Nätverksteknologin erbjuder nya möjligheter för självorganisering. Till exempel röstade vi nyligen om vi skulle anställa en datajournalist, tysklandskorrespondent eller satiriker. Resultatet? 58 procent röstade för datajournalist. Det pekar mot en ytterligare framtida sammanvävning av demokrati och ny teknologi: läsarkontrollad användning av big data.

Arvi Särkelä
är lektor och forskare i filosofi vid Luzerns universitet och ”förläggare” av Die Republik