Etikettarkiv: Journalistik

Högerextremt förlag portat från Helsingfors bokmässa

Den högerextremistiska poeten, redaktören och essäisten Timo Hännikäinens bokförlag Kiuas har nekats tillträde till Helsingfors bokmässa. Det uppger mässans programchef, författaren Ronja Salmi.

Tidigare i dag (tisdag) uppmärksammade djurrättsorganisationen Animalias kampanjansvariga Veikka Lahtinen på Facebook att Kiuas har accepterats som utställare på bokmässan och uppmanade arrangören att upphäva det beslutet. Bara några timmar senare svarade Ronja Salmi på Lahtinens uppdatering: “[Kiuas] deltagande har inhiberats. Förlagets verksamhet motsvarar inte bokmässans värden”.

Timo Hännikäinen är litteraturkritiker, essäist, tidskriftsredaktör och översättare, som bland annat översatt Oscar Wilde och Robert Louis Stevenson till finska, och som i många år var redaktör för Åboförlaget Savukeidas kulturtidskrift Kerberos. Han är också en känd profil inom den finländska extremhögern och har skrivit nationalistiska och ultrakonservativa pamfletter och essäer. Mest känd är han antagligen för att han på midsommarafton 2015 postade flera obscena och kvinnofientliga meddelanden på Kvinnosaksförbundet Unionens och stödtjänsten Naisten linjas Facebooksidor. Hännikäinen förklarade meddelandena som ett fylleupptåg, men vägrade upprepade gånger be om ursäkt för sina skriverier. På grund av händelsen avslutade Savukeidas allt samarbete med Hännikäinen. Hännikäinen hade också tidigare väckt uppmärksamhet med racistiska eller annars uppseendeväckande uppdateringar i sociala medier.

Hännikäinen grundade 2012 den högerextrema tidskriften Sarastus, vars chefredaktör han varit sedan dess. Hännikäinen har varit medlem i den ultranationalistiska rörelsen Suomen Sisu och var bland annat huvudtalare på den nazistiska 612-marschen på självständighetsdagen 2015.

Bloggaren och aktivisten Suvi Auvinen citerar på tidskriften Images webbsida ett uttalande av Ronja Salmi. Enligt Salmi visste arrangörerna inte vilken typ av förlag det var fråga om då de ursprungligen gav Kiuas tillstånd att ställa ut på mässan. Efter diskussioner inom organisationen (efter Lahtinens upprop) har mässan kommit fram till att förlagets verksamhet inte motsvarar mässans värden, “i vilka ingår alla mänskliga rättigheter. Speciellt i tidskriften Sarastus, som Kiuas delvis finansierar och redigerar, finns innehåll som ur bokmässans värdesynvinkel är oacceptabelt. Där förekommer rasistiska åsikter som framställs som fakta.”

Timo Hännikäinen har på Facebook bekräftat att han blivit kontaktad av en representant för Helsingfors bokmässa, som berättat att Kiuas deltagande har inhiberats. Hännikäinen anser att beslutet inskränker yttrandefriheten “på grund av en ensam extremvänsteraktivists disinformation”. Hännikäinen skriver också att “ärendet inte är slutbehandlat” för hans del, men preciserar inte vad han menar.

Helsingfors bokmässas beslut är i linje med Göteborgs bokmässas dito. I år nekades extremhögertidningen Fria Tider tillstånd att ställa ut på Nordens största bokmässa, efter att de tidigare två år i rad hade varit accepterade som utställare, med hetsig debatt och bojkotter som följd.

Ronja Salmi uppger enligt Image att hon följt med debatten om Fria Tider, men att den inte påverkade Helsingfors bokmässas beslut: “vårt beslut är gjort utgående från de förhållanden som råder i Finland och utgående från de värden som förlaget i fråga representerar”. Salmi hoppas att Helsingfors bokmässa genom att resolut stänga ut extremhögern från mässan ska kunna undvika “de misstag” som gjordes i Göteborg “där diskussionen gick förbi själva ämnet”.

Helsingfors bokmässa är en kommersiell aktör och kan således fritt bestämma vilka utställare de vill samarbeta med.

Det var Image/Apu och Sannfinländarnas språkrör Suomen Uutiset som först berättade om Kiuas portförbjud till bokmässan.

Janne Wass

EDIT 16.10 kl 22.50: Andra stycket: “inhalerats” ändrat till “inhiberats”. Damn you, autocorrect.

Tre frågor till Maija Hurme

Illustratör och redaktör för barn- och ungdomslitteraturmagasinet MERA

1. Vad är tanken bakom magasinet MERA?

– Vi märkte att barn- och ungdomslitteraturen alltid hamnar lite i skymundan i den litterära diskussionen. Vi bestämde oss för att vi i föreningen Fibul istället för att klaga och gnälla om det skulle skapa ett eget magasin, som tangerar just de ämnen som vi tycker är för viktiga för att bli bortglömda. Barn, ungdomar, föräldrar och folk som jobbar med barn är de huvudsakliga målgrupperna för MERA.

2. Vilken typ av innehåll finns det i magasinet?

– Allt möjligt. I MERA har vi material för både vuxna och barn. Här finns bland annat essäer om flickboksromantik och djur i barnlitteraturen, och ett samtal mellan Maria Turtschaninoff och Shannon Hale om att pojkar får läsa om prinsessor. Personligen tycker jag det var kul att intervjua Warda Ahmed om att skapa böcker för bruna barn. I magasinet berättar en del kända personer om sina egna egna läsupplevelser, speciellt det de kommer ihåg att de har upplevt som barn, och vi har också en egen liten hörna för ungdomsböcker med hbtq-tema. Dessutom innehåller magasinet uppgifter och skrivövningar för barn och unga, vilket kan användas i undervisningssyfte eller helt bara på skoj.

3. Var och hur får man tag på MERA?

– Magasinet kommer att ges ut på Helsingfors bokmässa. Det är helt gratis att plocka med sig och borde hittas lite överallt, åtminstone vid Schildts & Söderströms, Förlaget, Hufvudstadsbladet, Kuvittajat, Bokbussen och Moomin. Efter bokmässan strävar vi efter att den ska finnas på bibliotek, i huvudstadsregionen om inte annat. Intresset för MERA har visat sig vara nästan förvånansvärt stort, och vi hoppas verkligen att exemplaren räcker till alla som är intresserade.

Text: Octavia Westerholm
Foto: Laura Mendelin

Bitter men försiktigt hoppfull Bruun

Att Hufvudstadsbladet under så gott som hela 2000-talet befunnit sig i ett nästan permanent tillstånd av osäkerhet och kaos är knappast någon nyhet för den som följer med tidningen. Samma sak gäller kritiken som riktats mot ägarföretaget KSF Medias ledning, såväl av läsare som tidningens egna journalister – med Staffan Bruun bland de mest högljudda.

Det mest intressanta Bruuns bok Mitt liv på HBL har att erbjuda är således inte de bekanta klagomålen om ologiska prioriteringar, absurda kortlivade digitala satsningar och ledningens allmänna inkompetens. I stället ger boken en välkommen noggrannare inblick i exakt hur den massiva omvälvningen gick till, och, om än aningen indirekt, hur de destruktiva reformerna trots protester kunde fortsätta, eftersom inget alternativ egentligen fanns.

Med 36 år som journalist på HBL i bagaget kan Bruun tänkas vara ytterst kvalificerad för att uttala sig om ”en tid då tidningsbranschen förändrades totalt”, som det står på baksidan av boken. Det är ändå inte vad han i första hand utger sig för att göra. Papperstidningens globala nedgång är ett bekant fenomen, men Bruuns ambition med Mitt liv på HBL är att visa att skulden för de dåliga resultaten i HBL:s fall inte (åtminstone entydigt) kan skyllas på utomstående faktorer.

På uppdrag

De första tre fjärdedelarna av boken, som totalt innehåller 41 korta kapitel, består främst av fragmentariska historier från Bruuns karriär som reporter eller sammanfattningar av hur diverse skeenden på redaktionen gått till. En kompromisslös kärlek för såväl reporteryrket som HBL framkommer.

Innan 2000-talets svårigheter slår till är det frid och fröjd för den unga Staffan Bruun. Den ivriga reportern åker omkring världen på Tintin-aktiga äventyr, som han får ut mera av än bara själva nyheten – spännande eller rentav farliga upplevelser, intressanta möten, viktiga lärdomar och så vidare. Världen som skildras i dessa kapitel känns på ett lite mysigt sätt enklare än dagens värld, lättare att tyda. Boken är också väldigt grabbig – av de närmare 400 namn som vimlar förbi på bokens sidor är över 80 procent män.

Efter ett tiotal kapitel om Bruuns äventyr råder det ingen oklarhet om att denna romantiserade version av nyhetsreporterns yrke är idealet för honom. Till det hör också en rättfram och rätt så okomplicerad syn på journalistik – så gott som genast när Bruun får in foten i branschen i slutet på 70-talet reagerar han på de äldre journalisternas Sovjetkontakter och mediernas politiska självcensur, och vägrar följa deras oskrivna regler. Med åren resulterar det i färdiga reportage som nekas publicering. På 90-talet bekänner sig Bruun ännu entydigt till konsekvensneutralitetsprincipen, och förundrar sig över chefredaktör Erik Wahlströms policy att alla publiceringsbeslut måste föregås av en analys av vem som gynnas eller skadas av en artikel.

Bakom den brinnande kärleken för nyhetsjournalistiken verkar det nästan i lika hög grad finnas ett adrenalinberoende som någon uttalad övertygelse om journalistikens viktiga roll i samhället. Vem som får det största scoopet eller hinner fram till någon händelse först blir nästan till en tävling mellan reportrar på olika tidningar. Alltid ändå i god sportsmannaanda, eftersom det framför allt är roligt.

Och visst är det lätt att förstå Bruun. Som journalistikstuderande nu, 40 år efter Bruun, känns det nästan omöjligt att ens föreställa sig att någonsin få uppleva motsvarande spänning i tjänsten för någon framtida arbetsgivare, ännu mindre en finlandssvensk tidning. Bruun är onekligen privilegierad, åtminstone för att han tillhör den generationen som hade de bästa förutsättningarna för att jobba som reporter.

På redaktionen

Efter en kort period som redaktionschef återgår Bruun 1997 till sin naturliga miljö som reporter, och efterträds på posten av Barbro Teir. Då blir det andra bullar på redaktionen, och den bruunska idyllen börjar sakta men säkert nedmonteras. Till en början smakar kritiken lite ”allt var bättre förr”, då Bruun verkar motsätta sig all utveckling som sker under den nya ledningen, från layoutreformer till prioritering av kultur och lokalreportage i tidningen. Det är inget fel på dem i sig, men resurserna tas från nyhetsbevakningen.

Så småningom börjar man som läsare ändå bli mer och mer bekymrad. Bruun skildrar en tidning som med ett oberäkneligt beteende genomför reform efter reform i desperata försök att stå i spetsen för utvecklingen. En ny företagskultur får fotfäste på Mannerheimvägen 18, vilket leder till att HBL blir en mera osäker och hierarkisk arbetsplats än någonsin tidigare, med en ledning som sparkar och anställer personal impulsivt och utan hänsyn till kollektivavtal eller fackets protester.

Ännu mera bekymrande blir det då den värsta digitaliseringshybrisen slår till. Konsultföretag efter konsultföretag får fria händer och miljonarvoden av ledningen, vilket resulterar i hopplösa försök att tvångskläcka idéer och innovationer som magiskt ska fixa ekonomin. Under några år tvingas redaktionen regelbundet utstå framtidsverkstäder, flummiga seminarier och övningar i mindfulness. Resultatet: en mängd dödfödda digitala satsningar och appar som inte inbringar ens en bråkdel av vad de kostat att utveckla.

Medan allt detta pågår är det fortfarande papperstidningen som står för omkring 90 procent av inkomsterna, trots den ständigt minskande upplagan. Svante Wahlbäck, som hinner vara vd för KSF Media i åtta månader (och lyfta vd-lön i ytterligare ett år), lyckas 2017 halvera koncernens årliga förlust från 8,6 miljoner till 4,2 miljoner genom att göra sig av med konsulterna. I dag är HBL tillbaka där man var 2014, med bara papperstidning, e-tidning och webb.

Huvudansvaret för den misslyckade driften av HBL lägger Bruun på styrelseordförande Christoffer Taxells axlar. Taxell utnämnde Kaj-Gustaf Bergh till vd 2006, och har under varje katastrofal reform låtit bli att ingripa trots att han har haft makten att göra det. Bruun glömmer dock inte att nämna alla de övriga personer han anser vara delansvariga, med tillhörande utförliga redogörelser över vederbörandes brister, såväl personliga som professionella. Att Bruun verkligen utnyttjar den ärlighet han har råd med känns rimligt och är dessutom ganska underhållande, men läsaren påminns om att Bruuns upplevelse av händelserna kan skilja sig från någon annans, vilket han också själv påpekar.

Särskilt Bergh får en minst sagt osmickrande behandling. För Bruun symboliserar han kärnan i hela nedgången – personer utan någon kunskap eller erfarenhet från tidningsbranschen som kommer in och bestämmer hur allting ska skötas. Missnöjet med ledningen understryks av att Bruun alltid kommer ihåg att nämna chefernas löner, som oftast uppgår till fullständigt orimliga summor med tanke på arbetsinsatsen. Det implicita lösningsförslaget här verkar vara någon slags mera demokratisk arbetsplats, ett intressant spår som Bruun tyvärr inte går vidare på.

Blicken både framåt och bakåt

Bokens starkaste argument blir till sist nostalgin, och den är naturligtvis förvrängd. Att HBL under sin storhetstid hade råd med att vara en riktig rikstidning och skicka ut reportrar till alla världens hörn var ett privilegium möjliggjort av marknadsegenheter specifika för just det ögonblicket i historien. HBL var inte samma tidning som nu med bättre resurser och bättre ledning, utan något helt annat – en produkt av sin tids ekonomiska, teknologiska och samhälleliga omständigheter.

Det torde inte behöva sägas att tidens gång inte kommer att vända sig bakåt. Till skillnad från Bruun verkar åtminstone Taxell, Bergh, Teir, med flera, redan för länge sedan ha kommit till den rätt så självklara slutsatsen att business as usual inte längre är ett alternativ. Att de åtgärder som sedan gjordes ledde till mera skada än nytta har Bruun rätt i att påpeka, men den annars berättigade kritiken tappar sin udd i den täta dimma av melankolisk nostalgi som präglar hela boken.

Å andra sidan kan det också tänkas att nostalgin tvärtom är väldigt medvetet placerad för att i stället stärka kritiken. Ju mera man saknar det forntida HBL, vilket jag är säker på att en stor del av Bruuns läsare gör, desto mera förödande kommer ledningens missar att framstå som. Med Mitt liv på HBL verkar Bruuns mål vara att konvertera dessa starka känslor till konkreta insatser för att rädda tidningen, vars undergång han är genuint orolig för.

En fördel med Bruuns diagnos är att det är relativt lätt att hålla kvar hoppet. Om svårigheterna bara beror på en inkompetent ledning, kan väl en ny, bättre ledning vända på riktningen? På den tonen avslutas boken. Taxell och Bergh lämnar skeppet, och hur morgondagens tidning ser ut återstår att se. N

Text: Elis Karell
Foto: Niklas Sandström

Staffan Bruun: Mitt liv på HBL. Förlaget, 2018

Kulturen måste blicka framåt och utåt

Maria Lundström har i snart ett halvår varit kulturchef
på Svenska Yle, en post där det per definition är omöjligt att leva upp till alla publikens förväntningar.

– Det är ännu för tidigt att tala om några stora visioner.

Det säger Maria Lundström, som sedan mars i år suttit på en av de mest inflytelserika posterna i Svenskfinlands kulturlandskap, nämligen den som Svenska Yles kulturchef.

– För tillfället arbetar vi med de övergripande riktlinjerna för hela kulturredaktionen, och det är ett arbete vi gör tillsammans på redaktionen.

Lundström säger att hon särskilt velat poängtera samarbete som arbetssätt. Innan de nya arbetsuppgifterna var Lundström konstnärlig chef på Teater Viirus, och hon uppger att en av orsakerna till att hon sökte Yle-jobbet var att hon tyckte att det var spännande att arbeta med konst och kultur ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Smältdegeln av olika talanger och infallsvinklar på Svenska Yles kulturredaktion är inspirerande och samtidigt en utmaning.

– Jag vet inte hur uppenbart det är utåt, men faktum är ju att ungefär hälften av de som arbetar på redaktionen själva är producerande konstnärer, regissörer, dramatiker eller journalister med dokumentär inriktning, medan en annan grupp är mer traditionella redaktörer. Den del av redaktionen som sysslar med kulturbevakning är egentligen ganska liten.

Recensera eller inte?

De stora linjedragningarna är alltså fortfarande under grupparbete, men några stora förändringar är ändå inte att vänta, trots att det för några veckor sedan stormade en aning i det lilla finlandssvenska kulturvattenglaset. En hetsig diskussion uppstod på sociala medier då några finlandssvenska författare hade tolkat något som Lundström skrivit som att Svenska Yle skulle skära ner på antalet recensioner på webben.

Såpass tunga namn uttalade sig att Lundström såg för bäst att gjuta olja på vågorna med ett inlägg där hon förklarade att Svenska Yle ingalunda tänker nedprioritera recensionerna, men däremot göra bedömningar om huruvida andra sätt att uppmärksamma på någon annan plattform i vissa fall är mer ändamålsenligt än regelrätta recensioner på webben.

Något rakt svar på om andelen recensioner kommer att minska på bekostnad av till exempel personintervjuer ger hon inte heller för den här artikeln, utan hänvisar till att det är redaktionen som i sitt normala arbete gör avväganden om vad som ska recenseras och hur något ska bevakas. Som på vilken redaktion som helst handlar det delvis om att resurserna sätter vissa gränser, och inte ens en gigant som Yle kan bevaka allting jämlikt.

– Det ges ut närmare 60 finlandssvenska böcker under hösten, och vi har helt enkelt inte resurser att recensera alla, precis som vi inte heller recenserar alla föreställningar och filmer.

Vidare, säger Lundström, visar Yles läsarsiffror att recensioner inte alltid läses i den mån en skulle önska, och menar att man då måste fundera på vad som är mer ändamålsenligt både för verket, konstnären och publiken – är det viktigare att det finns en recension eller att fler läsare tar till sig informationen om ett verk via någon annan form som ibland har större genomslagskraft? Men Lundström poängterar att det här alltså inte handlar om några nya riktlinjer på redaktionen, utan det är samma typ av journalistiska avväganden som alltid har gjorts.

– Men om du frågar om förändringar så är jag inte främmande för sådana, sådär generellt sett – jag föredrar nytt framför gammalt, och det är ju vårt jobb att göra förändringar i den mån som det förbättrar kvaliteten och tydligheten i vår rapportering. Ingenting är stabilt i samhället, varken då det gäller personer, institutioner eller kulturen. Medievärlden har förändrats drastiskt under de senaste åren och vi måste beakta de premisser som vi har gällande nätet och sociala medier.

Hierarkier existerar

I ett brett och långsiktigt perspektiv ingår det i Svenska Yles public service-uppdrag att måna om kulturens existensberättigande, slår Lundström fast. Till detta hör också att det ska finnas utrymme för djuplodande och analyserande innehåll som tilltalar en redan insatt publik, men också öppna kulturen för en ny publik. De här tankegångarna anknyter till temat för detta nummer av Ny Tid, det vill säga folkkultur, ett begrepp som ska visa sig vara rätt svårfångat.

– Jag tycker egentligen att det är ganska ointressant att kategorisera olika typer av kultur, det är intentionen och idén bakom verket som är intressant, inte huruvida det är påkostat och framförs i finrummet. Men visst finns det fortfarande en hierarkisk skillnad mellan ”finkultur” som opera, balett och klassisk musik, och sedan punk och hiphop och andra genrer som ses som mer marginella.

I det här hänseendet anser Maria Lundström att det är relativt bra ställt hos Svenska Yle: ser man på mediehuset i stort, uppmärksammas enligt henne kultur på en väldigt bred front, från högt till lågt, marginellt och populärt, både sådant som kan anses som ”finkultur” och ”folkkultur”.

Slaget om musiken

Svenska Yle har som public service-kanal på svenska i Finland något av ett specialansvar att dels bevaka den finlandssvenska kulturen på bred front, och dels fungera som en förmedlare av kultur på bred front åt finlandssvenskarna, ett uppdrag som aldrig kan utföras på ett sätt som gör alla nöjda. Dels finns det ett stort tryck från finlandssvenska kulturutövare att just den finlandssvenska kulturen ska ges företräde, dels finns det ett stort segment av lyssnare, tittare och läsare som förväntar sig ett heltäckande utbud nyheter, aktualiteter, sport och kultur, och som mycket hellre till exempel hör och ser program om fransk film eller lyssnar på amerikansk popmusik än tar del av finlandssvensk poesi eller körsång.

Musiken på Radio Vega är en evig källa för uppretade känslor. Än är det någon som upprör sig på att det spelas för mycket dansbandsmusik och för lite rock, än någon på att det är för mycket engelskspråkig och för lite finlandssvensk musik. Av de finlandssvenska kulturutövarna är utan tvivel musiker försatta i en ovanligt knepig sits: det finns nämligen mycket litet draghjälp från det kommersiella hållet. Det finns flertalet förlag som ger ut böcker på svenska, och många svenska teatrar, men däremot inget skivbolag som ger ut musik på svenska, förutom små indiebolag som fungerar mer eller mindre på ideell basis. Små summor kan erhållas av Kulturfonden för att spela in skivor, men det täcker inte på långt när de omkostnader som krävs för efterarbetet med licenser, marknadsföring och distribution. För många artister som gör musik på svenska är Svenska Yle den enda chansen att nå ut till en bredare publik. Denna musik, gjord av finlandssvenskar för finlandssvenskar, måste ju kallas för folkkultur i det avseende att den bär vidare en specifik folklig kulturtradition.

Maria Lundström ansvarar inte för musikvalet på Radio Vega, men nog för hur den finlandssvenska musiken, och för den skull övrig ”marginalkultur”, bevakas och lyfts fram inom ramen för kulturredaktionen, bland annat genom specialprogram. Hon poängterar att det faktiskt finns program som helt ägnar sig åt finlandssvensk musik, och andra program där dylik ingår som ett starkt inslag. Heltäckande kan det naturligtvis aldrig bli.

Inget museum för finlandssvenskhet

I vilken utsträckning anser du att det ligger på Svenska Yles ansvar att så att säga helt och hållet bära upp sådan finlandssvensk marginalkultur som inte lyckas konkurrera kommersiellt och som inte heller får märkbart stöd från andra institutioner? Om man lite elakt vill säga ”ge konstgjord andning”?

– Vi ska ge uppmärksamhet åt kultur med innehåll som är angeläget eller originellt såtillvida att det är unikt. Det är klart att vi utgår ifrån minoritetsaspekten – i vårt uppdrag ingår en skyldighet gentemot den finlandssvenska publiken som gör att vår verksamhet inte går att likställa med finskspråkiga Yles, varken resurs- eller innehållsmässigt. Men vårt uppdrag är också bredare än att bara ”bevara” en finlandssvensk kulturtradition. Vi måste undersöka vad hela begreppet finlandssvensk betyder idag, det är ju inte så att min identitet bara hänger på det som är specifikt finlandssvenskt – det är ju en helt befängd tanke. Identiteten omfattar så mycket mer än så och det finns en diversitet också bland oss finlandssvenskar. I dagens läge då det är så lätt att välja och vraka i utbudet av kultur, så skjuter vi oss själva i foten om vi sluter upp bakom någon slags stagnerad idé om finlandssvenskhet, vi borde framför allt fråga oss om det vi gör är viktigt. Så, nej, jag anser inte – som du uttryckte det – att vi ska syssla med att ”ge konstgjord andning”. En viss grad av konkurrens måste också finlandssvenska kulturutövare räkna med, vi måste våga mäta oss med resten av världen.

– Vi tar avstamp i den finlandssvenska verkligheten och det mesta vi gör handlar om det finlandssvenska. Men jag anser att vi borde sträva till en större öppenhet snarare än slutenhet. I dag då många lever i en mer eller mindre trespråkig verklighet känns det som en extremt skrämmande och kvävande tanke att finlandssvenskarna exempelvis inte skulle påverkas av de demografiska förändringarna som pågår i lika hög grad som den finskspråkiga befolkningen.

Utopin är öppenhet

Ser man folkkulturen som en bred definition av det som människor tar till sig för att bearbeta de existentiella frågorna och skapa mening i livet, anser Maria Lundström att det är Svenska Yles uppdrag att försöka erbjuda något för alla – om man så får sin kulturella näring från opera, tv-serier eller brädspel.

– Vi ska inte skärma av kulturbegreppet vid konsten, och vi erbjuder en bred skala av såväl djup som ytlighet och långa, inte helt lättillgängliga essäer som aktuell, kort och snabb rapportering. Som ett exempel på något som man väl kan kalla för klassisk folkkultur hade vi nyligen en dansbandskväll som vann jättestort gehör bland våra lyssnare. Dansbandsmusik är en genre som verkligen inte har speciellt hög status, men som likväl är otroligt viktig för en stor grupp människor.

Hur tror du att framtidens folkkultur kommer att se ut?

– Om jag försöker svara utopistiskt så hoppas jag att vi i framtiden har en så inkluderande kultur som möjligt, att vi inte sluter oss utan öppnar upp för personer av olika bakgrund och med olika språk som kan ge oss större och bredare förståelse för tiden, samhället, andra människor och oss själva. En kultur som alla kan ta del av, oberoende av etnicitet, sexualitet eller klass. Och så hoppas jag att de olika kulturella inriktningarna inte ska verka exkluderande, för de är alla uttryck för ett grundläggande behov i människan, behovet att skapa och bearbeta sina upplevelser. N

Text & foto Janne Wass

Svenskar delar mest skräpnyheter i Europa

Den främlingsfientliga och högerextrema propagandan på nätet kan ha haft stor inverkan på det svenska valresultatet och det faktum att Sverigedemokraterna fick över 17 procent av alla röster. Det kan man sluta sig till utgående från forskning som gjorts vid Oxfords universitet. Enligt en kartläggning som letts av Fabian Sinvert från Oxfords universitet och Freja Hedman vid Lunds universitet, var hela 22 procent av det politiska medieinnehåll som delades på sociala medier inför valet så kallad “junk news” eller skräpnyheter. Siffran är anmärkningsvärd eftersom den är “betydligt högre” än den i andra europeiska länder. Enligt studien delade svenska nätanvändare mycket mer skräpnyheter än vad britter, fransmän och tyskar delade inför val i deras länder. Av de länder som granskats är det endast i USA som det delats mer skräpnyheter i förhållande till legitima nyheter inför val.

Studien fann alltså att 22 procent av de länkar som delades med politiska hashtaggar på sociala medier var från så kallad skräpmedia. Om man bara räknar med länkar med nyhetsinnehåll, är andelen ännu större, uppger Fabian Sinvert, enligt ett pressmeddelande:

“Både i USA och i Sverige är förhållandet mellan delningar från de stora nyhetskanalerna och skräpnyheter kring 2 mot 1. Dessutom försöker de tre stora skräpnyhetssidorna i Sverige att efterapa de stora nyhetssidornas utseende och ton. Det här gör det svårare för okritiska läsare att identifiera dem som skräpnyheter.”

I Tyskland var förhållandet mellan legitima nyhetskällor och  skräpnyhetssidor 4:1, i Storbritannien 5:1 och i Frankrike 7:1.

I USA talades det i samband med fjolårets presidentval mycket om propaganda och “fake news” från ryska sajter. Det som överraskade forskarna var att andelen rysk propaganda som spreds inför det svenska valet var så litet som 0,2 procent av alla skräpnyheter. Den överväldigande majoriteten kom från svenska sidor.

86 procent av alla delade skräpnyheter kom från de tre skräpnyhetssidor som Sinvert nämner ovan: Fria Tider, Samhällsnytt och Nyheter Idag. Studien tar inte ställning till sidornas ideologiska innehåll, men alla tre är ökända för sitt rasistiska och högerextrema innehåll. Fria Tider ligger enligt Expo ideologiskt längre ut på extremhögerkanten än Sverigedemokraterna, närmare partiets ungdomsförbund SDU. Samhällsnytt hette tidigare Avpixlat, och grundades av Sverigedemokraterna. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Kent Ekeroth, känd för den så kallade järnrörsincidenten, var den person som registrerade domännamnet och varumärket, och som ännu som riksdagsledamot kanaliserade pengar till saften. Domännamnet till Nyheter Idag är också registrerat av Ekeroth, även om sajtens förhållande till SD är mer flytande än de andra två webbsidornas. Nyheter Idag vilar främst på en libertariansk värdegrund, men har flera dokumenterade kopplingar till SD, och inordnas av bland annat Expo och Resumé i samma högerpopulistiska och muslimfientliga diskussionsklimat.

Studien tar inte ställning till i vilken grad skräpnyheterna påverkade valresultatet, men upphovspersonerna uppger att det finns ett behov av vidare forskning på det området.

Enligt tidningen Journalisten har också mängden felaktiga påståenden om Sverige i utländska medier ökat, framför allt gällande den svenska invandringspolitiken och integrationen. I augusti lanserade den svenska regeringen ett nytt projekt för att bekämpa desinformation och näthat.

Pressmeddelandet från universitetet i Oxford finns här, och hela utredningen går att ladda ner här.

Janne Wass