Etikettarkiv: Juridik

Blir arkiven och museerna i kläm när data ska skyddas?

Kan arkiv, museer och biblioteken bli lidande när den nationella dataskyddslagen godkänns?  Allt hänger på hur riksdagen tolkar begreppen känsliga personuppgifter och det allmänna intresset.

Få kan väl ha missat störtfloden av nyheter och e-postmeddelanden om GDPR, EU:s nya dataskyddsförordning som trädde i kraft den 25 maj. De flesta blev väl till slut dödströtta på att få höra om alla företag som uppdaterat sin integritetspolicy.

Men medan många kan unna sig att avfärda GDPR (se faktaruta) utan att ägna dess verkliga innebörd desto mer uppmärksamhet handlar det om en omfattande och betydande omställning för alla dem som hanterar personuppgifter. Medan förordningen redan trätt i kraft när du läser denna text har inte den uppdaterade nationella dataskyddslagstiftningen för Finland ännu blivit färdigbehandlad, och troligen kommer riksdagen inte att hinna behandla den innan midsommar. Därför är vissa aspekter av den nya lagen fortfarande oviss.

Ursprungligen var det meningen att den nationella dataskyddslagen skulle vara klar och träda i kraft samtidigt som GDPR, men för tillfället är det fortfarande oklart exakt när den kommer att bli av. Att de så kallade känsliga uppgifterna får extra mycket skydd är ju till synes en väldigt positiv sak, men eftersom direktivets utgångsläge är att all hantering av känsliga uppgifter som inte får undantagstillstånd är förbjudet för det med sig orosmoment, speciellt för en viss typ av tjänster.

– Det värsta som kan hända i det här skedet, ur vårt perspektiv, är att lagförslaget godkänns av riksdagen i den form som det nu är, säger Jonas Lång som företräder SLS i ABM-sektorns (arkiv, bibliotek och museer) juridiska nätverk.

Lång avser här att arkiv- och kulturarvsorganisationers förutsättningar att bedriva sin verksamhet i mycket hänger på något som kallas ”allmänt intresse” som utgör den lagliga grunden för att erbjuda material för allmänheten.

– De två mest centrala begreppen, och även de största orosmomenten för oss här är just ”känsliga uppgifter” och ”allmänt intresse”. För det första, för att ta ett banalt exempel, kan vi ju tänka oss ett bröllopsfoto. Där kan man se personerna, deras etniska ursprung i viss utsträckning, deras sexuella läggning med avseende till vilket kön paret är, samt religiös övertygelse om det är i en kyrka. Detta foto innehåller alltså känsliga uppgifter. Om nu inte allmänt intresse specifikt definieras till att innefatta vår verksamhet är det alltså förbjudet att tillgängliggöra detta foto för allmänheten. I och för sig gäller förordningen bara levande personer. Och det hör ju till kulturarvsorganisationers uppgifter att göra det möjligt för folk att ta del av sin kultur och historia, fortsätter Lång.

Inte svårt att fixa

Lång säger ändå att det är rätt osannolikt att lagen inte skulle ändras för att innefatta de ändringar nätverket söker.

– Det är justitieministeriet som beredde det här lagförslaget. Det finns emellertid ett utlåtande av undervisningsministeriet där man lyfter fram dessa frågor och även kommer med ett konkret textförslag till förvaltningsutskottet. Går det igenom skulle den här saken lösa sig.

Enligt Lång är det alltså farligt om formuleringen är alltför vag, men det finns också en risk med att vara alltför tydlig.

– Till exempel hembygdsföreningars verksamhet är ju också viktig, även om de inte alltid är så professionellt skötta. Om definitionen på allmänt intresse blir alltför snäv kan de också falla utanför i så fall.

Hur reagerar du om förslaget klubbas igenom i den nuvarande formen?

– Jag tycker det vore fullständigt absurt, men i så fall får vi väl bara lobba för en ändring. Vi får se hur det blir bara utskottet ger sitt betänkande.

Text Felix Fortelius
Foto Väinö Kannisto 

Har myndigheterna bråttom att skicka ut folk ur landet?

Tre frågor till Tom Ingvesgård, kyrkoherde vid Närpes församling som hjälpt asylsökande skaffa både pass och arbete.

1. En man du nyligen hjälpte i processen att få arbets-uppehållstillstånd togs i förvar av polisen, kan du berätta närmare vad som skedde?

– Hassan Bilal från Ghana hade bott hos församlingen och vi hade hjälpt honom på vägen och lämnat in en ansökan för arbetsuppehållstillstånd, men efter att vi var på förhör vid polisinrättningen i Vasa kom två civilklädda poliser och det hela slutade med att kyrkoherden åkte hem och Hassan fördes till förvaret. Han är just nu i Joutseno och väntar på besked om uppehållstillstånd eller då möjligen en resa tillbaka till Ghana.

2. Vad säger lagen om att en församling inhyser asylsökande under uppehållsprocessen?

– Enligt en av de advokater vi frågade finns det nog rum inom lagen för att Hassan skulle ha fått vara  hos oss i väntan på beskedet, men det gick då tydligen inte. Man måste ju undra varför myndigheterna ska ha så bråttom med att skicka ut en man som Hassan ur landet för att invänta beslutet då han ju har heltidsjobb inom godkänd bransch och bor hos oss och då inte är en belastning för samhället överhuvudtaget.

3. Finns problemet inom de rådande strukturerna eller på individplan inom myndigheterna?

– Bra fråga. Jag kan ju säga som så att man nog träffar på många olika sorters myndighetspersoner men jag vet inte om det sist och slutligen är en fråga om ideologi eller politik eller något annat. Jag förstår inte varför det är så noga var dessa personer inväntar beskedet. Myndigheterna skulle gärna få bedöma individuella fall med större sensitivitet.

Text: Felix Fortelius
Foto: Patric Sjölander

Att bygga vårt Finland

José João
José João.
Jag minns fortfarande levande den dag år 1995 då jag fick min första atlas. Där nämndes ett land som hette Finland. Bredvid landets namn fanns redan då Europeiska Unionens flagga, och boken hade bilder av Sibeliusmonumentet, salmiak och renar. Landet verkade inte ha mycket gemensamt med mitt hemland Portugal, och jag har sedan dess inte fäst speciellt mycket uppmärksamhet vid det.

Tills nyligen.

Jag flyttade till Finland i april. För kärlekens skull övergav jag mitt tidigare liv, som inkluderade ett hus och ett bra jobb. Jag fick omforma mina drömmar och förväntningar för att acceptera ett liv tillsammans.

Jag ville älska det här landet. Jag ville kalla det mitt hem. Jag ville känna att jag var en del av det.   

Men småningom började jag ifrågasätta om det någonsin skulle hända. Jag hade antagit att min flytande engelska, mitt EU-medborgerskap, samt studier och arbetserfarenhet skulle garantera en relativt smidig integration. Jag hade fel.

Hur kan Finland neka mig uppehållstillstånd på grund av familjeband när jag är gift med en finsk medborgare? Den muntliga förklaringen från Migri var helt enkelt att det rör sig om ny lagstiftning som initierats av den sittande regeringen. Personen jag talade med tillade att jag skulle ha haft rätt till uppehållstillstånd om jag hade gift mig med en finsk medborgare i ett annat EU-land eller om jag inte var en EU-medborgare. Är inte detta diskriminering?

Hur kan Finland misslyckas med att erbjuda mig grundläggande offentliga tjänster på svenska, trots upprepade påminnelser om mina språkpreferenser? Hur kan Finland med sådan beslutsamhet avskräcka invandrare från att lära sig svenska, till och med på tvåspråkiga orter? TE-centralen envisas med att skicka all post till mig på finska. Den ger mig inget ekonomiskt stöd för mina studier i svenska, men skulle ha betalat om jag hade valt att studera finska.

Hur kan Finland behandla sina invandrare som siffror och inte som människor? Hur kan landet inte ta deras tidigare kunskaper i beaktande? Det är sant att många invandrare och asylsökande kommer hit utan någon utbildning eller arbetserfarenhet att tala om. Men vad händer med dem som besitter kunskap och erfarenhet? De verkar falla mellan stolarna. Dessa människor börjar, liksom jag, fråga sig om de styrkor som de upplever sig ha verkligen är verkliga. De börjar förlora sin identitet, eftersom samhället behandlar dem som en börda.

Det jag varit med om leder mig till slutsatsen att Finland för tillfället är dåligt utrustat för att framgångsrikt integrera utbildade och kunniga arbetare. Det här är något som å det snaraste måste åtgärdas om Finland vill uppehålla sig med en arbetsför befolkning som känner sig hemma här.

Jag förstår att den största bördan för lyckad integration måste läggas på dem som flyttar hit. Och jag har också försökt mitt bästa … Jag har läst böcker om Finlands historia och kultur, deltagit i president Mauno Koivistos begravning och fortsätter äta ärtsoppa på torsdagar. Men det här kan inte och borde inte vara en enkelriktad process.

Jag vill fortfarande älska det här landet. Jag vill fortfarande kalla det mitt hem. Jag vill fortfarande känna att jag är en del av det. Trots motgångarna är barnet i mig nöjt. Jag har nu besökt monumentet som jag först såg i min atlas. Jag äter också renkött och salmiak regelbundet.

Men som vuxen finns det vissa saker som är ganska svåra att svälja.

José João
deltar i Helsingfors arbis integrations-utbildning på svenska.
Översättning: Janne Wass.

EU:s daltande med Turkiet är en fars

Europarådet är visserligen inte en EU-institution, men dess generalsekreterare Thorbjørn Jagland sammanfattade väl de samlade EU-ländernas reaktioner i svallvågorna av kuppförsöket i Turkiet, då landets de facto diktator Recep Tayyip Erdoğan med kuppförsöket som förevändning skrotat landets sista rättsstatsprinciper.

”Jag skulle vilja säga att det har funnits för lite förståelse för de utmaningar [kuppförsöket] har medfört för de demokratiska institutionerna och de statliga institutionerna i Turkiet”, sade Jagland den 3 augusti i samband med sitt besök i landet.

Sedan kuppförsöket 15 juli, i vilket över 200 personer miste livet, har Erdoğans styre gripit över 18 000 personer. Närmare 70 000 personer har sparkats från offentliga eller halvoffentliga tjänster på grund av att de ”tillhör det gülenistiska nätverket”, med hänvisning till Erdoğans ärkerival Fethullah Gülen, som anklagas för att stå bakom kuppen. Hit hör arbetstagare inom skolor, hälsovården, flygbolag, militären, rättsväsendet, medier och många övriga branscher. Kring 50 000 turkiska pass har dragits in och över 130 medier har stängts.

Det säger sig självt att kuppförsöket måste fördömas å det skarpaste. Likaväl står det klart att ovanligt kraftfulla metoder måste tas i bruk då man från  myndighetshåll handskas med ett kuppförsök. Gripningar av misstänkta på lösa boliner, husrannsakan utan utan rättsbeslut, ID-kontroller på gatan, tillfällig hävning av mötesfrihet, etcetera, är medel som en stat kan ta till för att trygga säkerheten. Men att godtyckligt stänga medier och avsätta närmare 2 000 domare bara dagar efter ett kuppförsök vittnar om att tillslagen inte handlat så mycket om att komma åt misstänkta kuppmakare som att göra sig av med anhängare av politiska rivaler. Speciellt som det, som Peter Lodenius skriver på sidorna 26–28, inte finns speciellt mycket som tyder på att det var just gülenister som stod bakom kuppförsöket.

Jagland må kanske förlåtas sin kommentar i och med att han är på plats i Turkiet som diplomat, och på något sätt ska försöka samarbeta med de turkiska myndigheterna. Men då han talar om utmaningarna för de ”demokratiska institutionerna” i Turkiet, borde han rikta blicken mot Erdoğan själv, och inte kuppmakarna.

Och det är det som EU försummat att göra i allt för många år. Ju längre Erdoğans styre har varat, desto tydligare har det stått att Turkiet saknar de mest grundläggande kännetecknen för en demokrati. Erdogan har drivit en enveten kamp för att politisera domstolarna, korruptionen i landet är flagrant, yttrandefrihet har landet inte ens på papper, och flera internationella organisationer har anklagat landets myndigheter för att de gjort sig skyldiga till flertalet människorättsbrott, inte minst brott mot olika minoriteter.

Då man i dag ser på diktaturen Turkiet ter det sig häpnadsväckande att man ännu för bara några år sedan på allvar talade om att landet var så gott som moget för ett EU-medlemskap (det samma kan visserligen sägas om Ungern i dag). Turkiet är ett strategiskt viktigt land, och speciellt i dagens läge då EU:s tjänstemän och politiker sliter sig i håret för att hitta en lösning på flyktingsituationen, förstår man delvis oviljan att stöta sig med Erdoğan.

I åratal har bland annat vänsterpartier och människorättsorganisationer försökt lyfta fram Turkiets människorättsproblem, men för det mesta har varningarna klingat för döva öron då strategiska avtal har slutits. Vill man vara elak, kan man säga att Erdoğan nu får ligga som han bäddat. En bidragande orsak till den undermåliga människorättssituationen har varit EU:s fömåga att titta åt andra hållet så länge strategiska avtal och affärer har fungerat. Nu, om någonsin, vore det viktigt att EU signalerade unionen inte accepteras att demokratin och rättsstaten sätts på undantag ens i extrema situationer. Men risken finns att det nu är för sent.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Den snåriga vägen till rasismförbud

Den 3 augusti offentliggjorde Vino – De gröna unga och studerandenas förbund – en appell för att rasistiska organisationer skulle förbjudas i lag. Kampanjen går under den finska rubriken Huominen ilman pelkoa, eller ”en morgondag utan fruktan”, och baserar sig på FN:s rasdiskrimineringskonvention. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1966 och trädde i kraft 1969. (Kort sammanfattning på svenska här och hela konventionen på engelska här.) Den stipulerar att de undertecknande länderna ska ”avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis och, där så är berättigat, tillse att vissa rasgrupper får utvecklas och åtnjuta skydd”, något som Finlands lag redan i sig gör.

De gröna unga anser ändå att Finland, som undertecknat konventionen, försummar en punkt i den centrala fjärde artikeln: ”att [de undertecknande staterna] ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism”. Framför allt är det den andra halvan av denna mening som de gröna unga koncentrerar sig på. I sina förslag till lagändringar (hittas på kampanjens webbsida på finska) föreslår de gröna unga en ny brottsbenämning: ”befrämjande av rasdiskriminering” (min översättning av ”rotusyrjinnän edistäminen”). En person gör sig skyldig till detta brott genom att vara medlem i en organisation som befrämjar rasdiskriminering, eller genom att finansiera eller på andra anmärkningsvärda sätt understöda en dylik organisation. Vidare föreslås ändringar i föreningslagen om att en förenings syfte inte får vara att kränka någon annans människovärde av utgående från till exempel etnicitet eller sexuell läggning. Vidare bör enligt de gröna unga föreningar som befrämjar eller uppviglar till rasdiskriminering förbjudas.

Allt så här långt i och för sig gott och väl. De gröna unga har rätt i att den finländska lagstiftningen inte erkänner befrämjande av rasdiskriminering som ett brott. Den finländska lagstiftningen förbjuder rasdiskriminering i sig, likaså är det kriminellt att höra till eller på något anmärkningsvärt sätt understöda en kriminell organisation som utför, uppviglar till eller planerar brott med rasistiska motiv.

Det blir däremot knepigare när man ska börja reda ut vad ”befrämjande av rasdiskriminering” egentligen betyder. Hur aktivt måste man befrämja något för att gränsen mellan åsiktsyttrande och befrämjande ska överskridas? Det är betydligt enklare att dra gränsen för uppvigling, men däremot vet vi av de senaste årens fall involverande ett antal sannfinländare att redan då det kommer till begreppet ”hets mot folkgrupp”, börjar det hänga på hur man tolkar saker och ting. Kan man till exempel i ett uttalande konstatera att rassegregering har positiva sidor, utan att det tolkas som om man befrämjar det?

Det leder oss till nästa problem, som är texten i FN:s rasdiskrimineringskonvention. I artikel 4 i konventionen står alltså att undertecknarna ska ”göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat”. Denna punkt har de gröna unga inte ens tagit med i sitt lagförslag, vilket betyder att inte ens med deras ändringar skulle Finland till punkt och pricka följa konventionen. Just denna formulering väckte en hel del diskussion år 1966 då den antogs, och flera av undertecknarländerna lämnade in reservationer angående den, bland annat USA och Australien. För USA:s del ansågs meningen inskränka på det första tillägget till den amerikanska konstitutionen, det vill säga yttrandefriheten.

I sig är det inget märkvärdigt med begränsningar av yttrandefriheten, det finns också i demokratiska länder som Finland många undantag till denna frihet, till exempel ovan nämnda hets mot folkgrupp. Men det knepiga är formuleringen om att det ska vara straffbart att sprida idéer, varför FN lade till en mening om att ska ske inom ramen för de mänskliga rättigheterna. Rent praktiskt, om man hårdrar, betyder det till exempel att Mein Kampf borde förbjudas, liksom övriga historiska dokument, böcker, artiklar, konst och kultur som kan anses basera sig på tanken om rasöverlägsenhet eller hat. I själva verket borde man i så fall också förbjuda hela Gamla testamentet, som ju baserar sig på tanken om judarna som det av gud utvalda folket. Risken skulle finnas att så gott som alla ”heliga böcker” skulle få stryka på foten om denna punkt i konventionen drogs till sin logiska slutsats. De gröna ungas förslag om förändring i föreningslagen och strafflagen skulle på samma sätt kunna leda till att de flesta religiösa samfund i Finland förbjöds, eftersom man med visst fog kan hävda att de befrämjar diskriminering på grund av kön och sexuell läggning.

Naturligtvis skulle inte detta ske om en lagändring antogs, och således måste man då fråga sig varför vissa idéer som grundar sig på en viss tanke skulle förbjudas och andra vara undantagna förbudet. I slutändan kommer vi till dilemmat med att förbjuda idéer. De gröna unga skriver på kampanjens webbsida att de inte är ute efter att agera tankepolis, utan att domstolen naturligtvis ska fälla avgöranden i frågor kring spridning av rasistiska idéer. Men är det då domstolens uppgift att agera tankepolis?

Majoriteten av finländarna fördömer rasism och det är en relativt liten minoritet som anser att den vita eller nordiska rasen är överlägsen övriga raser. Än mindre är den andel som anser att rasdiskriminering bör implementeras juridiskt. De som tycker det är i dag i sin fulla rätt att göra det, samt att uttrycka denna övertygelse, så länge uttalandet inte fyller kriterierna för hets mot folkgrupp, ärekränkning eller övriga befintliga brottsbenämningar. Diskriminering på grund av identitetsmarkörer går stick i stäv med själva tanken om demokrati, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. För oss som stöder ett öppet, rättvist samhälle med ett beslutsfattande baserat på representation och empirisk bevisföring är tanken om rasdiskriminering ett hot mot Finlands och dess invånares säkerhet. Men det kan vi också tycka att många andra idéer är, till exempel religiös fundamentalism, vaccinmotstånd, vetenskapsskepsis eller nyliberalism. Vissa av oss kan anse att socialism är det stora hotet mot samhället, eller varför inte multikulturalism. Det är vi i vår fulla rätt att göra.

En av grundpelarna i den nordiska demokratin är att alla ska ha rätt att påverka samhället i den riktning de anser att det borde utvecklas, så länge de gör det med fredliga metoder och inom ramarna för parlamentarism och de nordiska lagarna. Även övertygelser och ideologier som den styrande majoriteten anser motbjudande bör inom ramen för vår demokratiska övertygelse få representeras.

De grönas ungas lagförslag förbjuder inte explicit rasistiska åsikter eller åsiktsyttringar, utan kan vara ett fungerande komplement till nuvarande lagstiftning. Men som grundlagsexperterna Juha Lavapuro och Tuomas Ojanen skriver på bloggen Perustuslakiblogi, finns i princip redan i dag de juridiska verktygen för att förbjuda organisationer som nynazistiska Finska motståndsrörelsen. Enligt vissa experter är i teorin också delar av fredsfördraget i Paris 1947 i kraft, i vilket Finland förbinder sig att upplösa eller förbjuda alla fascistoida politiska, militära eller militaristiska organisationer. Frågan är snarast hur ändamålsenligt det är att inleda en rättsprocess som oundvikligen skulle ge nynazisterna bred uppmärksamhet i media, bara för att de sedan skulle grunda en ny förening som på papper skulle vara helt laglig.

Den bredare tanken, baserad på Rasdiskrimineringskonventionen, om ett förbud på spridande av idéer baserade på tanken om rasöverhöghet, är däremot potentiellt farlig. Likaså ligger möjliga fallgropar i frågan om ”befrämjande” av rasdiskriminering. Det finns länder där vissa åsiktsyttranden är förbjudna – ett känt exempel är förbundet på ”homopropaganda” i Ryssland. I Thailand får man inte förolämpa kungen. Ett annorlunda exempel är från Frankrike, där förnekelse av holokausten är straffbart. Det är visserligen idioti, men det finns inga internationella konventioner mot spridning av idiotiska idéer, som till exempel kreationism, kristallterapi eller att Donald Trump skulle bli en bra president. Det finns internationella och nationella lagar, förordningar och system som kringskär den praktiska implementeringen av dessa idéer (i fallet Trump verkar det ha misslyckats), men vi kan inte förbjuda dem som idéer, oberoende av hur förödande vi anser att de är. Inte heller kan vi förbjuda spridningen av dessa idéer. Lika omöjligt är det att på laglig väg förbjuda rasismen som idé.

Idéer och ideologier kan inte, och ska inte, förbjudas. Rasistiska brott, uppvigling och hets bör rensas bort av vårt juridiska system med nolltolerans, men en idé, en ideologi, eller att ge uttryck för den, kan inte i sig kriminaliseras så länge vi vill hålla fast vid idealet om demokrati, öppenhet och rättvisa. Att tro att vi skulle kunna utrota rasismen som idé genom lagstiftning är dessutom uttryck för naivitet och lättja. I stället för att skyffla över ansvaret på domstolar och tjänstemän, bör var och en ta en funderare på vad hen själv kan göra för att motarbeta rasismen i samhället. Inom politik, aktivism, barnuppforstran, kampanjer, socialt umgänge, diskussioner, bildning, och sättet på vilket hen lever sitt liv. Det är vi tillsammans som samhälle som kan råda bot på våra problem, och det görs inte genom att vi straffbelägger andras övertygelser.

”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” sade Voltaire inte, men citatet är bra ändå.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

(PS. Angående religion kan det noteras att FN:s rasdiskrimineringskonvention inte inkluderar religion bland de identitetsmarkörer som omfattas av konventionen. Med tanke på att mycket av den rasistiska diskussionen i dag handlar om islam och muslimer, skulle alltså konventionen och lagändringar baserade på den i sig inte skydda folk från befrämjande av religiös diskriminering. Finlands grundlag täcker visserligen frågan om religiös diskriminering. DS)