Etikettarkiv: Juridik

EU:s daltande med Turkiet är en fars

Europarådet är visserligen inte en EU-institution, men dess generalsekreterare Thorbjørn Jagland sammanfattade väl de samlade EU-ländernas reaktioner i svallvågorna av kuppförsöket i Turkiet, då landets de facto diktator Recep Tayyip Erdoğan med kuppförsöket som förevändning skrotat landets sista rättsstatsprinciper.

”Jag skulle vilja säga att det har funnits för lite förståelse för de utmaningar [kuppförsöket] har medfört för de demokratiska institutionerna och de statliga institutionerna i Turkiet”, sade Jagland den 3 augusti i samband med sitt besök i landet.

Sedan kuppförsöket 15 juli, i vilket över 200 personer miste livet, har Erdoğans styre gripit över 18 000 personer. Närmare 70 000 personer har sparkats från offentliga eller halvoffentliga tjänster på grund av att de ”tillhör det gülenistiska nätverket”, med hänvisning till Erdoğans ärkerival Fethullah Gülen, som anklagas för att stå bakom kuppen. Hit hör arbetstagare inom skolor, hälsovården, flygbolag, militären, rättsväsendet, medier och många övriga branscher. Kring 50 000 turkiska pass har dragits in och över 130 medier har stängts.

Det säger sig självt att kuppförsöket måste fördömas å det skarpaste. Likaväl står det klart att ovanligt kraftfulla metoder måste tas i bruk då man från  myndighetshåll handskas med ett kuppförsök. Gripningar av misstänkta på lösa boliner, husrannsakan utan utan rättsbeslut, ID-kontroller på gatan, tillfällig hävning av mötesfrihet, etcetera, är medel som en stat kan ta till för att trygga säkerheten. Men att godtyckligt stänga medier och avsätta närmare 2 000 domare bara dagar efter ett kuppförsök vittnar om att tillslagen inte handlat så mycket om att komma åt misstänkta kuppmakare som att göra sig av med anhängare av politiska rivaler. Speciellt som det, som Peter Lodenius skriver på sidorna 26–28, inte finns speciellt mycket som tyder på att det var just gülenister som stod bakom kuppförsöket.

Jagland må kanske förlåtas sin kommentar i och med att han är på plats i Turkiet som diplomat, och på något sätt ska försöka samarbeta med de turkiska myndigheterna. Men då han talar om utmaningarna för de ”demokratiska institutionerna” i Turkiet, borde han rikta blicken mot Erdoğan själv, och inte kuppmakarna.

Och det är det som EU försummat att göra i allt för många år. Ju längre Erdoğans styre har varat, desto tydligare har det stått att Turkiet saknar de mest grundläggande kännetecknen för en demokrati. Erdogan har drivit en enveten kamp för att politisera domstolarna, korruptionen i landet är flagrant, yttrandefrihet har landet inte ens på papper, och flera internationella organisationer har anklagat landets myndigheter för att de gjort sig skyldiga till flertalet människorättsbrott, inte minst brott mot olika minoriteter.

Då man i dag ser på diktaturen Turkiet ter det sig häpnadsväckande att man ännu för bara några år sedan på allvar talade om att landet var så gott som moget för ett EU-medlemskap (det samma kan visserligen sägas om Ungern i dag). Turkiet är ett strategiskt viktigt land, och speciellt i dagens läge då EU:s tjänstemän och politiker sliter sig i håret för att hitta en lösning på flyktingsituationen, förstår man delvis oviljan att stöta sig med Erdoğan.

I åratal har bland annat vänsterpartier och människorättsorganisationer försökt lyfta fram Turkiets människorättsproblem, men för det mesta har varningarna klingat för döva öron då strategiska avtal har slutits. Vill man vara elak, kan man säga att Erdoğan nu får ligga som han bäddat. En bidragande orsak till den undermåliga människorättssituationen har varit EU:s fömåga att titta åt andra hållet så länge strategiska avtal och affärer har fungerat. Nu, om någonsin, vore det viktigt att EU signalerade unionen inte accepteras att demokratin och rättsstaten sätts på undantag ens i extrema situationer. Men risken finns att det nu är för sent.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Den snåriga vägen till rasismförbud

Den 3 augusti offentliggjorde Vino – De gröna unga och studerandenas förbund – en appell för att rasistiska organisationer skulle förbjudas i lag. Kampanjen går under den finska rubriken Huominen ilman pelkoa, eller ”en morgondag utan fruktan”, och baserar sig på FN:s rasdiskrimineringskonvention. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1966 och trädde i kraft 1969. (Kort sammanfattning på svenska här och hela konventionen på engelska här.) Den stipulerar att de undertecknande länderna ska ”avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis och, där så är berättigat, tillse att vissa rasgrupper får utvecklas och åtnjuta skydd”, något som Finlands lag redan i sig gör.

De gröna unga anser ändå att Finland, som undertecknat konventionen, försummar en punkt i den centrala fjärde artikeln: ”att [de undertecknande staterna] ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism”. Framför allt är det den andra halvan av denna mening som de gröna unga koncentrerar sig på. I sina förslag till lagändringar (hittas på kampanjens webbsida på finska) föreslår de gröna unga en ny brottsbenämning: ”befrämjande av rasdiskriminering” (min översättning av ”rotusyrjinnän edistäminen”). En person gör sig skyldig till detta brott genom att vara medlem i en organisation som befrämjar rasdiskriminering, eller genom att finansiera eller på andra anmärkningsvärda sätt understöda en dylik organisation. Vidare föreslås ändringar i föreningslagen om att en förenings syfte inte får vara att kränka någon annans människovärde av utgående från till exempel etnicitet eller sexuell läggning. Vidare bör enligt de gröna unga föreningar som befrämjar eller uppviglar till rasdiskriminering förbjudas.

Allt så här långt i och för sig gott och väl. De gröna unga har rätt i att den finländska lagstiftningen inte erkänner befrämjande av rasdiskriminering som ett brott. Den finländska lagstiftningen förbjuder rasdiskriminering i sig, likaså är det kriminellt att höra till eller på något anmärkningsvärt sätt understöda en kriminell organisation som utför, uppviglar till eller planerar brott med rasistiska motiv.

Det blir däremot knepigare när man ska börja reda ut vad ”befrämjande av rasdiskriminering” egentligen betyder. Hur aktivt måste man befrämja något för att gränsen mellan åsiktsyttrande och befrämjande ska överskridas? Det är betydligt enklare att dra gränsen för uppvigling, men däremot vet vi av de senaste årens fall involverande ett antal sannfinländare att redan då det kommer till begreppet ”hets mot folkgrupp”, börjar det hänga på hur man tolkar saker och ting. Kan man till exempel i ett uttalande konstatera att rassegregering har positiva sidor, utan att det tolkas som om man befrämjar det?

Det leder oss till nästa problem, som är texten i FN:s rasdiskrimineringskonvention. I artikel 4 i konventionen står alltså att undertecknarna ska ”göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat”. Denna punkt har de gröna unga inte ens tagit med i sitt lagförslag, vilket betyder att inte ens med deras ändringar skulle Finland till punkt och pricka följa konventionen. Just denna formulering väckte en hel del diskussion år 1966 då den antogs, och flera av undertecknarländerna lämnade in reservationer angående den, bland annat USA och Australien. För USA:s del ansågs meningen inskränka på det första tillägget till den amerikanska konstitutionen, det vill säga yttrandefriheten.

I sig är det inget märkvärdigt med begränsningar av yttrandefriheten, det finns också i demokratiska länder som Finland många undantag till denna frihet, till exempel ovan nämnda hets mot folkgrupp. Men det knepiga är formuleringen om att det ska vara straffbart att sprida idéer, varför FN lade till en mening om att ska ske inom ramen för de mänskliga rättigheterna. Rent praktiskt, om man hårdrar, betyder det till exempel att Mein Kampf borde förbjudas, liksom övriga historiska dokument, böcker, artiklar, konst och kultur som kan anses basera sig på tanken om rasöverlägsenhet eller hat. I själva verket borde man i så fall också förbjuda hela Gamla testamentet, som ju baserar sig på tanken om judarna som det av gud utvalda folket. Risken skulle finnas att så gott som alla ”heliga böcker” skulle få stryka på foten om denna punkt i konventionen drogs till sin logiska slutsats. De gröna ungas förslag om förändring i föreningslagen och strafflagen skulle på samma sätt kunna leda till att de flesta religiösa samfund i Finland förbjöds, eftersom man med visst fog kan hävda att de befrämjar diskriminering på grund av kön och sexuell läggning.

Naturligtvis skulle inte detta ske om en lagändring antogs, och således måste man då fråga sig varför vissa idéer som grundar sig på en viss tanke skulle förbjudas och andra vara undantagna förbudet. I slutändan kommer vi till dilemmat med att förbjuda idéer. De gröna unga skriver på kampanjens webbsida att de inte är ute efter att agera tankepolis, utan att domstolen naturligtvis ska fälla avgöranden i frågor kring spridning av rasistiska idéer. Men är det då domstolens uppgift att agera tankepolis?

Majoriteten av finländarna fördömer rasism och det är en relativt liten minoritet som anser att den vita eller nordiska rasen är överlägsen övriga raser. Än mindre är den andel som anser att rasdiskriminering bör implementeras juridiskt. De som tycker det är i dag i sin fulla rätt att göra det, samt att uttrycka denna övertygelse, så länge uttalandet inte fyller kriterierna för hets mot folkgrupp, ärekränkning eller övriga befintliga brottsbenämningar. Diskriminering på grund av identitetsmarkörer går stick i stäv med själva tanken om demokrati, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. För oss som stöder ett öppet, rättvist samhälle med ett beslutsfattande baserat på representation och empirisk bevisföring är tanken om rasdiskriminering ett hot mot Finlands och dess invånares säkerhet. Men det kan vi också tycka att många andra idéer är, till exempel religiös fundamentalism, vaccinmotstånd, vetenskapsskepsis eller nyliberalism. Vissa av oss kan anse att socialism är det stora hotet mot samhället, eller varför inte multikulturalism. Det är vi i vår fulla rätt att göra.

En av grundpelarna i den nordiska demokratin är att alla ska ha rätt att påverka samhället i den riktning de anser att det borde utvecklas, så länge de gör det med fredliga metoder och inom ramarna för parlamentarism och de nordiska lagarna. Även övertygelser och ideologier som den styrande majoriteten anser motbjudande bör inom ramen för vår demokratiska övertygelse få representeras.

De grönas ungas lagförslag förbjuder inte explicit rasistiska åsikter eller åsiktsyttringar, utan kan vara ett fungerande komplement till nuvarande lagstiftning. Men som grundlagsexperterna Juha Lavapuro och Tuomas Ojanen skriver på bloggen Perustuslakiblogi, finns i princip redan i dag de juridiska verktygen för att förbjuda organisationer som nynazistiska Finska motståndsrörelsen. Enligt vissa experter är i teorin också delar av fredsfördraget i Paris 1947 i kraft, i vilket Finland förbinder sig att upplösa eller förbjuda alla fascistoida politiska, militära eller militaristiska organisationer. Frågan är snarast hur ändamålsenligt det är att inleda en rättsprocess som oundvikligen skulle ge nynazisterna bred uppmärksamhet i media, bara för att de sedan skulle grunda en ny förening som på papper skulle vara helt laglig.

Den bredare tanken, baserad på Rasdiskrimineringskonventionen, om ett förbud på spridande av idéer baserade på tanken om rasöverhöghet, är däremot potentiellt farlig. Likaså ligger möjliga fallgropar i frågan om ”befrämjande” av rasdiskriminering. Det finns länder där vissa åsiktsyttranden är förbjudna – ett känt exempel är förbundet på ”homopropaganda” i Ryssland. I Thailand får man inte förolämpa kungen. Ett annorlunda exempel är från Frankrike, där förnekelse av holokausten är straffbart. Det är visserligen idioti, men det finns inga internationella konventioner mot spridning av idiotiska idéer, som till exempel kreationism, kristallterapi eller att Donald Trump skulle bli en bra president. Det finns internationella och nationella lagar, förordningar och system som kringskär den praktiska implementeringen av dessa idéer (i fallet Trump verkar det ha misslyckats), men vi kan inte förbjuda dem som idéer, oberoende av hur förödande vi anser att de är. Inte heller kan vi förbjuda spridningen av dessa idéer. Lika omöjligt är det att på laglig väg förbjuda rasismen som idé.

Idéer och ideologier kan inte, och ska inte, förbjudas. Rasistiska brott, uppvigling och hets bör rensas bort av vårt juridiska system med nolltolerans, men en idé, en ideologi, eller att ge uttryck för den, kan inte i sig kriminaliseras så länge vi vill hålla fast vid idealet om demokrati, öppenhet och rättvisa. Att tro att vi skulle kunna utrota rasismen som idé genom lagstiftning är dessutom uttryck för naivitet och lättja. I stället för att skyffla över ansvaret på domstolar och tjänstemän, bör var och en ta en funderare på vad hen själv kan göra för att motarbeta rasismen i samhället. Inom politik, aktivism, barnuppforstran, kampanjer, socialt umgänge, diskussioner, bildning, och sättet på vilket hen lever sitt liv. Det är vi tillsammans som samhälle som kan råda bot på våra problem, och det görs inte genom att vi straffbelägger andras övertygelser.

”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” sade Voltaire inte, men citatet är bra ändå.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

(PS. Angående religion kan det noteras att FN:s rasdiskrimineringskonvention inte inkluderar religion bland de identitetsmarkörer som omfattas av konventionen. Med tanke på att mycket av den rasistiska diskussionen i dag handlar om islam och muslimer, skulle alltså konventionen och lagändringar baserade på den i sig inte skydda folk från befrämjande av religiös diskriminering. Finlands grundlag täcker visserligen frågan om religiös diskriminering. DS)

Långsam, långsammare, lagen

Regnbågsfamiljer och transpersoner samt andra inom hbtiq-spektret har fortfarande en snårig väg ut ur byråkratihärvan som heter Finlands lag. Trots att man nått en del milstolpar under åren verkar kampen för lika rättigheter inför lagen inte se något slut inom en snar framtid.

Enligt Finlands grundlag bör alla vara lika inför lagen. I praktiken finns det ändå många missförhållanden som hbtiq-personer (homo- och bisexuella, transpersoner, interkönade och queer) i decennier har kämpat för att rätta till. Internationella aktörer ger årligen anmärkningar åt Finland för brott mot mänskliga rättigheter eller grundlagen.

En stor vinst för regnbågsfolket är den jämlika äktenskapslagen som ska träda i kraft nästa vår. Efter äktenskapsfrågan har regnbågsfamiljerna lyfts fram i diskussionen. Trots att deras juridiska ställning förbättrats något under 2000-talet, är barn som föds i samkönade relationer inte jämställda med barn i heterosexuella relationer.

– Vi har varit tillsammans väldigt länge och drömt om barn, men vågade inte bilda en familj förrän den interna adoptionsprocessen godkändes. Då hade barnets ställning varit ännu svagare än i nuläget, berättar bildkonstnär Katriina Rosavaara.

Egna barn ska adopteras

Sedan år 2009 har samkönade par kunnat genomgå en intern adoptionsprocess som ger juridiskt föräldraskap till den enes biologiska barn. Årligen drabbas kring 150 barn av det bristande rättsskyddet. Adoptionsprocessen kan brytas om föräldrarna som inte lever i ett registrerat partnerskap skiljer sig före barnet föds eller om den biologiska föräldern dör under eller efter födseln. Då kan barnet tillfälligt bli utan juridisk vårdnadshavare, och barnets rätt att få träffa båda föräldrarna och att få underhållsstöd äventyras.

– Då vårt första barn föddes hade vi redan tagit alla steg tillsammans med fertilitetsbehandlingarna och rådgivningen. Det kändes otroligt kontroversiellt att inte ha juridisk rätt till det nyfödda barnet man efter en lång väntan fick omfamna, säger Rosavaara.

Genom den interna adoptionsprocessen har hon blivit juridisk förälder till de två barn hennes partner fött.

– Socialmyndigheten handhar adoptionen och en adoptionsrådgivare utvärderar den sökandes egenskaper för föräldraskap. Dokumenten skickas via familjen till tingsrätten, där beslutet godkänns eller fälls. Processen kan ta några månader eller längre beroende på hemorten. För att ge barnet ett gemensamt efternamn behövs ett ytterligare domstolsbeslut.

Exakt samma process upprepades med familjens andra barn. De fick upprepa allt de berättat under senaste besök, men den här gången var deras förstfödde så gammal att hen redan förstod en del av diskussionen.

– Jag respekterar det finska adoptionssystemet och myndigheternas arbete, men i vårt fall kändes det helt enkelt som om deras arbetstid gått till spillo. Den utdragna processen kostar samhället och oss som genomgår adoptionen, säger Rosavaara.

Medborgare ryter till

För två somrar sedan demonstrerade flera hundra människor utanför justitieministeriet. Regnbågsfamiljerna krävde att samkönade par skulle uppmärksammas i behandlingen av faderskapslagen. Förändringskraven besvarades inte då, men folkets tryck fick regeringen att förbereda ett lagförslag.

Justitieministeriet arbetade fram moderskapslagen som skulle trygga barnets familjerelationer redan före födseln. Kvinnopar skulle få erkänna föräldraskap under ett rådgivningsbesök likt mannen i ett heteropar numera kan göra. Detta skulle gälla i situationer då graviditeten fått sin början vid fertilitetskliniken med två kvinnors samtycke och då det inte går att fastställa en far.

Under förra regeringsperioden kunde moderskapslagen ha gått vidare till riksdagen, men kristdemokraterna stoppade den.

– Moderskapslagen berör endast få, men alla som tar sig tid att tänka efter förstår att det här är en sak som verkligen har en betydelse i människors liv, säger Fredrika Biström (bilden ovan) som är verksamhetskoordinator för Regnbågsankan rf.

Rosavaara är förargad över att enskilda partier och deras ideologiska ståndpunkter kan påverka frågor som handlar om grundläggande rättigheter. Det är inte heller klokt att ministerierna bereder lagar som sedan överges. Moderskapslagen var i praktiken en färdig lag, och även translagen lades på hyllan.

Enligt jämställdhetsombudsmannen Pirkko Mäkinen uteslöt förra regeringens människorättspolitiska program helt och hållet hbtiq-personer. En del lagförslag bereddes men de blev halvvägs.

– I den nuvarande regeringen har man inte heller engagerat sig för att förbättra sexuella minoriteters och könsminoriteters juridiska ställning. Lyckligt-vis fick vi i varje fall en diskrimineringslag och en delreform av jämställdhetslagen i fjol, säger Mäkinen.

Enligt den förnyade lagen är det inte längre endast ett brott att diskriminera någon på grund av kön, utan också ”på grund av könsidentitet eller -uttryck”. Lagen medför också en skyldighet att förebygga dylik diskriminering.

Långsam förändring

En handfull organisationer, bland dem Amnesty, Förbundet för mänskliga rättigheter, Seta, Regnbågsfamiljerna och Regnbågsankan, startade ett medborgarinitiativ för moderskapslagen som man kunnat skriva under sedan 28.11.2015. Enligt Regnbågsfamiljernas verksamhetsledare Juha Jämsä skulle medborgarinitiativet inte vara möjligt ifall lagen inte beretts av ministeriet.

– Medborgarna har inte samma resurser för lagberedning, vilket syns i att förnyelsen av äktenskapslagen inte blev lika omfattande som man hade tänkt. Om lagen hade behandlats på regeringens initiativ hade ministeriet även kunnat rätta till ojämlikheter som berör regnbågsfamiljer, och då hade man kanske inte ens behövt en skild moderskapslag.

Medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslag samlade över 100 000 underskrifter på en enda dag. Initiativet fick slutligen över 160 000 underskrifter. Presidenten stadfäste lagen i april och den ska träda i kraft nästa vår.

Katriina Rosavaara.
Katriina Rosavaara.

Enligt Rosavaara har framgångsberättelsen en bakomliggande arbetsprocess som pågått i flera årtionden. Därtill hade man redan före initiativet och dess kampanj försökt få riksdagen att behandla lagen. Tahdon 2013-kampanjen hade ändå en effektiv självorganiserad grupp bakom sig.

– Först tänkte man att det här med moderskapslagen kommer att gå lätt i svallvågorna av den jämlika äktenskapslagens succé. Så blev det inte alls, säger Biström.

Det har gått fem månader sedan initiativet för moderskapslagen väcktes, och i skrivande stund har kring 16 900 röster registrerats på nättjänsten kansalaisaloite.fi eller via andra vägar*. I slutet av maj bör minst 50 000 namnunderskrifter ha samlats in för att initiativet ska gå vidare till riksdagens behandling.

Jämsä tror att moderskapslagen fortfarande kan få tillräckligt med underskrifter. Utmaningen är att väcka solidaritet hos människor som inte berörs av frågan. Några stora planer om att dra ut på barrikaderna finns inte, men en slutspurt kommer att ta plats i form av ökad aktivitet på sociala medier samt insamling av underskrifter på olika evenemang.

– Framförallt skulle det vara viktigt att få så mycket synlighet som möjligt i de traditionella medierna. Initiativet har inte fått så stor medieuppmärksamhet som vi hade hoppats på, säger Jämsä.

*[Under de elva dagar som förlöpte mellan att pappersversionen av Ny Tid 5/2016 gick i tryck 2.5 och utkom 13.5 sköt antalet underskrifter i höjden, mycket tack vare en aktiv kampanj under mors dag. I dag har medborgarinitiativet redan samlat kring 50 000 underskrifter. Red. anm.]

Enskilda initiativ viktiga

Diskrimineringsombudsmannen Kirsi Pimiä menar ändå att medborgarnas roll är enorm och att de flesta positiva förändringarna i människorättsfrågor har haft sitt ursprung i enskilda människors, folkrörelsers eller föreningars aktioner.

– Om medborgarinitiativet för moderskapslagen inte går igenom nu hoppas jag att man inte ger upp utan söker nya sätt att föra ärendet vidare, säger Pimiä.

Ifall initiativet faller kan det kan hända att man väntar till nästa regeringsperiod, eller så börjar organisationerna och medborgarna driva någon annan hbtiq-fråga, spekulerar Biström. När moderskapslagen väl gått vidare till riksdagens behandling tror hon det är en fördel att det är pappersfråga. Även Rosavaara ser att lagen kommer att förändras förr eller senare. Hon anser att det ändå var viktigt att man gick fram med initiativet nu.

– I slutändan vet i varje fall fler människor vad det handlar om nu. Oberoende av hur det går med initiativet fortsätter arbetet på många fronter som det gjort hittills. N

Text & foto: Lilian Tikkanen

Mer information finns på: seta.fi, sateenkaariperheet.fi, äitiyslaki.fi, kansalaisaloite.fi

Lång kamp om lika rättigheter

Regnbågsfinland har genomgått synliga förändringar under de senaste decennierna. Homosexualitet avkriminaliserades år 1971 och ströks ur sjukdomsklassificeringsregistret 1981. År 1995 förbjöds diskriminering på grund av sexuell läggning. På 2000-talet har regnbågsfolket nått många milstolpar, som lagen om registrerat partnerskap och lagen om fastställande av könstillhörighet för transpersoner.

”Uppmuntran till homosexualitet” var straffbart i Finland från år 1971 till 1999. Lagen påverkade hur homosexualitet framställdes eller förtegs i medierna, konsten och det offentliga samtalet. En del av Regnbågsfinland har alltså suddats ut ur historien. Katriina Rosavaara arbetar med projektet Finland 100 år – i regnbågens färger som strävar till att synliggöra hbtiq-personers berättelser som en del av det självständiga Finlands historia.

Enligt Fredrika Biström vid Regnbågsankan är det bästa sättet att främja förståelse och även lagförändringar i det långa loppet att göra regnbågsfamiljer mer synliga och att vidga människors uppfattning om hurdana familjer det finns. Rosavaara betonar att barn aldrig kan välja sina föräldrar.

– Varför ska regnbågsfamiljernas barn lida extra mycket för att de och deras föräldrar anses vara mindre värda än andra? Vuxna har sätt att klara sig i otäcka situationer, men barn får inte utsättas för sådant.

Hela familjelagen kan inte förnyas i ett slag utan förändringarna måste tas ett steg i taget. Det behövs tålamod och långsiktigt arbete, säger Juha Jämsä vid Regnbågsfamiljerna.

– Lagstiftningen släpar alltid efter. Även om folkopinionen och attityder tar länge att ändra är lagen den sista som reagerar, kompletterar jämställdhetsombudsmannen Pirkko Mäkinen.

Mäkinen berättar att man på senare tid satsat på jämlikhetsarbetet i grundskolorna, bland annat har lärare och personal utbildats enligt de nya kraven för likabehandling. Könets och sexualitetens mångfald ska vara saker man kan diskutera med vem som helst utan stigmatisering.

Lilian Tikkanen

“De attackerar alfabetet!”

En kultur- och tryckfrihetsdiskussion som inte nått Finland är den om den estniska författaren Kaur Kender, trots att den har många beröringspunkter med debatten kring kulturmannen och pedofili i litteraturen, som begicks i samband med nytrycket av Karl-Ove Knausgårds första bok. Kender står i Estland åtalad för barnpornografi för att ha skildrat pedofili i en fiktiv roman. Ny Tid har träffat Kender i Tallinn.

Estland har tillsatt en pornografisk kommission för att avgöra om succéförfattaren Kaur Kenders text Untitled 12 är pornografi. Ja, sade kommissionen, om än inte helt enstämmigt, men rättegången där Kender åtalas för att ha producerat barnpornografi har börjat. Straffet kan vara upp till 3 års fängelse.

Rättegången ska hållas bakom stängda dörrar, för den allmänna moralens skull, säger åklagaren. Första förmiddagen med öppningsanförandena på måndag var ändå öppen för allmänheten, och det var fullsatt i den lilla rättssalen i Tallinn vid gatan Liivalaia. Kaur Kender delar åsikterna i Estland. Den ena sidan håller honom för omoralisk och gangsteraktig, andra ser rättegången som en kamp för yttrandefriheten. Många unga läser Kenders böcker, och det var många unga i rättsalen också. Så pass många att domaren ville kolla åldern på några av dem. Tre högstadiepojker fick lämna salen, domaren förklarade rättegången som förbjuden under 18. Pojkarnas modersmålslärare hade uppmanat pojkarna att försöka följa med processen.

Kriminell fiktion?

Det går inte många minuter av rättegången innan det blir klart att Estlands åklagarämbete gör ett försök att föra in moral och kriminallagstiftning i litteraturen. Barnpornografi är ett allvarligt brott man ska fokusera på, och Kenders text Untitled 12 liknar sådant man hittat hos pedofiler, säger åklagaren Lea Pähkli.

En sådan här litteratur kan även uppmuntra till pedofili, säger hon också, och sparar inte på krutet när hon beskriver Kender. Hon hänvisar till en gammal psykiatrisk diagnos som säger att Kender lider av antisocial personlighetsstörning.

Diagnosen är från den estniska Sovjettiden när Kender var 18 år gammal, och han som många andra estniska unga män försökte undvika värnplikten i Sovjetunionens armé.

Försvaret och Kender anser att åtalet är absurt. Untitled 12 är litteratur, inte pornografi, än mindre barnpornografi. Det är konst och ska behandlas som konst, säger försvaret. Barnpornografi och pedofili ska ska straffas, och hårdare än vad som nu är fallet, men en fiktiv text hör inte hit, är dess synpunkt.

Medvetet provocerande

Kaur Kender var i Detroit på semester när han skrev Untitled 12, och publicerade den på webbsidan han och några andra driver, nihilist.fm. Servern finns i Storbritannien, och texten skrevs på estniska. Åklagaren har för säkerhets skull tagit uttalanden från båda länderna om att Kenders text är olaglig även där. Försvaret säger i sin tur att författare och litteratur av det här slaget speciellt är skyddade av den amerikanska lagstiftningen.

Den stängda rättegången tar flera dagar, och sedan låter domen vänta på sig i två veckor.

– Skulle jag ha suttit i Tallinn och skrivit det här, så hade det nog sett annorlunda ut. Detroit ger en känsla av frihet, sa Kender när jag träffade honom tidigare i hemmet i norra Tallinn.

Kender visade mig runt i lägenheten, som ger en del signaler om det han står för. Symboliken finns där. Det är en tidigare kontorsbyggnad från Sovjettiden, högt i tak, med höga fönster och mäktig fasad. Lite som en typisk Stalinbyggnad.

Väggarna domineras av stora tavlor av den estniska konstnären Anton Vill som gjort konceptdesignen till filmen Mad Max: Fury Road.

– Anton undersöker mänsklighetens gränser, som den här tavlan där en man föder. Mannen är inte gjord för att skapa nytt. Men ändå försöker han på något vis göra det varje dag, säger Kender.

– Jag gillar hans sätt att uttrycka allt in i minsta detalj.

Det är en mycket tydlig bild som går rakt på sak, det är meningen att den ska uppröra, chockera för att tänja gränserna. Eller kanske för att påpeka att gränserna är illusioner. Kender gör samma sak. Hans värld är transgressiv litteratur, han är en hårdkokt författare som utmanar det borgerliga, det mänskliga, våra invanda uppfattningar om mänskligt beteende.

Åklagaren menar ändå att Kender har gått över gränsen i Untitled 12.

– Jag försökte skriva så läsaren blir chockerad. Det lyckades jag verkligen med.

Det står klart att han inte håller med vad åklagaren säger.

– De attackerar alfabetet, det är svarta bokstäver på vitt papper.

Det är ingen berättelse inlindad i bomull, det handlar om en massmördare som utnyttjar minderåriga, och andra. Det värsta man kan tänka sig, säger Kender. Det är ämnat att beskriva hur grovt det mänskliga sinnet kan degenerera. Det är satir.

– Med det här åtalet ställer sig Estland på samma linje som Nordkorea, Iran och Turkiet, konstaterar Kender.

Nästa bok värre

PEN-klubben i Estland anser att åtalet är politiskt, och klubbens medlemmar ger sitt fulla stöd åt Kender.  Han är känd för sin hårda kritik av det politiska etablissemanget, polisväsendet och speciellt drogpolitiken i Estland, som han säger att blundar för verkligheten. Han kritiserar även Estlands sätt att behandla landets ryskspråkiga befolkning.

Marquis de Sade satt i fängelse och skrev sina böcker i slutet på 1700-talet och i början av 1800-talet för att vi idag ska ha frihet att skriva, säger Kender som även kallats för Estlands de Sade. Men han är rätt så ensam om att vara i den genren i Estland.

–Vi får se hur det går, funderar han.

– En sak är klar, jag tänker inte sitta i fängelse för det här. Jag har för mycket annat att göra. I fall det blir fängelse, så hittar ni mig nog någonstans i Sydamerika, säger han halvt på skämt, halvt på allvar.

– De säger att det här är det värsta man kan skriva. Det värsta? Så bra tror jag inte att jag är. Dessutom är Untitled 12 andra delen i en trilogi. Jag har den tredje delen så gott som färdig, och den blir mycket värre.

Kaur Kender har under våren gett ut Untitled 12 på engelska som pappersbok, till priset av 6,66 dollar. Det står klart att han inte är på väg att ge upp. Tvärtom.

Text & foto: Bosse Ahlgren

Dags att begrava TTIP

Miljöorganisationen Greenpeace läckte igår över 200 sidor av förhandlingsdokument kring det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP. För avtalets motståndare är läsningen både en upprättelse och en lättnad. En lättnad därför att det för tillfället ser ut som om de båda parterna, EU och USA, fortfarande är långt ifrån någon överenskommelse. En upprättelse därför att de förslag som ligger på bordet innebär precis det som kritikerna har varnat för.

Avtalets grundpoäng är att göra det lättare för europeiska bolag att verka på amerikansk mark, och vice versa, samt röja undan olika import- och exporthinder, vilket innebär ett förenhetligande av olika konsument- och miljölagstiftningar och -regelverk. Det finns helt vettiga argument mot frihandel i sig. En risk som ofta lyfts upp är att avvecklingen av handelshindren skulle leda till att europeiska företag skulle konkurreras ut, och att den vinst man skulle få via handeln till USA inte skulle räcka till för att jämna ut balansen, vilket skulle resultera i högre arbetslöshet och en nettoförslust för den europeiska handeln. Å andra sidan är tullarna mellan USA och EU redan nu på låg nivå, så den risken är inte nödvändigtvis överhängande. Men även om man, som EU-kommissionen, räknar med ett positivt scenario, förblir det oklart varför det är så viktigt att driva igenom avtalet. Enligt den modell som kommissionen stöder sig på, skulle den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU öka med 120 miljarder euro till och med 2027. Jämför detta med att Tysklands BNP enligt Världsbankens siffror närmar sig 4 000 miljarder euro. Sedan år 2000 har Tysklands BNP ökat med närmare 2 000 miljarder euro. 120 miljarder på tio år är alltså i en europeisk kontext en droppe i havet.

Viktigare för avtalets förespråkare än den reella vinsten för Europa är att EU och USA i och med ett avtal skulle operera på mer jämlika villkor på den internationella marknaden, eftersom de båda aktörerna i praktiken tillsammans skulle sätta upp spelreglerna för den globala handeln. Detta alltså ur en europeisk synvinkel.

I praktiken skulle det betyda att EU skulle kunna ta in det försprång som USA har på grund av mindre stränga regler och lagar angående konsument- och miljöskydd och etiska frågor. Det säger sig självt att USA inte har för avsikt att införa avsevärt strängare regler, och den logiska slutsatsen är således att EU skulle tvingas sänka sina standarder. Detta är något som kritikerna upprepade gånger påpekat, men som framför allt politiker på högerkanten bedyrat att inte kommer att ske.

Men de läckta dokumenten visar att det är just det som ligger på bordet. USA kräver att frågor om livsmedelssäkerhet avgörs enligt en FN-kodex som har en betydligt mildare linje än EU-praxisen. En av de största förändringarna skulle vara att man frångick den så kallade försiktighetsprincipen, som är norm i Europa. Försiktighetsprincipen utgår från att en misstanke om skadliga effekter är nog för att dra en produkt från marknaden eller förbjuda ett ämne eller ett tillvägagångssätt. Den amerikanska modellen är att det måste finnas bevis för skadliga effekter. FN-organets objektivitet har också ifrågasatts upprepade gånger, eftersom representanter för stora multinationella bolag som Coca-Cola och Nestle tillåts sitta i dess ledning. Bland annat vad gäller insektgift har FN-organet varit betydligt mer tillåtande än EU-regler. GMO-skeptiker varnar också för att slopandet av försiktighetsprincipen kunde öppna för import av otestade GMO-grödor och hormonkött.

Det som mött mest motstånd är ändå det så kallade investeringsskyddet. I korthet handlar det alltså om att företag kunde gå till rätten om EU eller medlemsländerna skulle implementera strängare regler, som skulle hota redan gjorda investeringar. Även om bolagen inte – direkt – skulle få inflytande på lagstiftningsprocessen, skulle de få rätt att stämma en stat för utebliven vinst. I praktiken skulle alltså en stat i lagstiftningsskedet tvingas väga till exempel miljölagstiftning mot de eventuella skadestånd den skulle tvingas betala ut till amerikanska bolag.

Hoppingivande är ändå att EU:s förhandlare inte ser ut att vika sig dubbla för att vara USA till lags. Då det gäller investeringsskyddet har EU förkastat USA:s förslag, och lagt fram ett eget krav på att rättegångsprocesserna ska vara öppna och behandlas av en oberoende domstol som följer internationella överenskommelser och regler. Detta har USA:s förhandlare för sin del motsatt sig. I offentligheten har också EU-kommissionärer och ledande europeiska politiker bedyrat att miljö- och konsumentskydden i EU inte ska försvagas. Det skulle vara ett hårt bakslag för dessa politiker att vända kappan i det här avseendet.

Mer än något annat är TTIP ett i grunden nyliberalistiskt projekt, som skulle fortsätta utvecklingen där storkapitalet gynnas på bekostnad av demokrati, självbestämmanderätt, miljö och konsument- och arbetarskydd. Att förhandlingarna nu är så låsta visar att det lyckligtvis finns någon ryggrad kvar i den europeiska demokratiska traditionen, till och med på kommissionsnivå. Men redan hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna och det kompakta motståndet mot öppenhet och offenlighet bär affärsvärldens kännetecknen, snarare än politikens. Att 3 miljoner människor skrivit under ett medborgarinitiativ för att stoppa TTIP, och EU på grund av en tolkningsteknikalitet vägrar ta upp frågan är vidare ett tecken på demokratiunderskottet i unionen.

Det mesta tyder för tillfället på att inget avtal fås till stånd under det kommande året. Sedan kommer presidentval i Frankrike och USA, vilket effektivt kommer att sätta förhandlingarna på hyllan för minst ett par år framåt. Redan det skulle vara en seger i sig.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT: 03.05.2016 kl. 10:37: I näst sista stycket har “3 miljarder” ändrats till “3 miljoner”.