Sofis sneda liv
Sofi är en arbetsmarknadsåtgärd. Hon arbetar på en bondgård med alla tänkbara sysslor, och otänkbara. Hon tänker inte mycket, hon gör. Hon är en kropp. Den är tjugo år gammal. Hennes lite rultiga och ofta rädda kropp traskar fram någonstans i Ulricehamns utmarker. Sam är den unga bonden som ger henne order att stängsla, ensilera, slakta, och sköta om de fyra barnen. Sofi bor i en avpersonifierad lägenhet i staden, men flyttar så småningom in i ett lutande torp nära bonden, enbart för att bli en effektivare arbetsmaskin. Till torpet flyttar snart den ångestridna Frank, utan någon överenskommelse med henne utan bara för att det passar sig så. Precis som med allt annat i Sofis liv. Och också därför blir hon kvar hos bondfamiljen i flera år, Sofi ”ger bort sina bästa år här”, som Sam uttrycker det.
Kartors skönhet i en ful värld
I sin senaste dystopi Kartan och landskapet utför Michel Houellebecq lustmord på sig själv.
”Mänskliga relationer är i grund och botten inte särskilt givande”, nej, i Michel Houellebecqs dystopiska universum är det sannerligen inte mycket som är givande. Enligt Kartan och landskapet är det enbart att arbeta och dö som utgör den mänskliga lotten, med tillfällig eufori som enda hopp. Mänsklighetens död är något som Houellebecq målat upp gång på gång, och i sin senaste roman har han gjort det med en avmätthet som bara lyses upp av mörksvart humor.
