Etikettarkiv: Kanada

Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

Sasha Huber skjuter tillbaka på historien

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger Sasha Huber som med konsten som uttrycksmedel vill kasta ljus på historiens och samtidens mörka sidor.

Jag får Sasha Huber (f. 1975) på tråden via Skype morgonen efter hennes och hennes partner och kollega Petri Saarikkos utställningsöppning i Gatineau i Quebec. De är i Kanada för en residensvistelse vid Axenéo7 (arrangerad av Finnish Artists’ Studio Foundation) och ställer nu ut en del av projektet Remédes Remedies (Huskurer) och Perejil (’persilja’ på spanska). De har arbetat med de här projekten en längre tid och de delar av dem som nu ställs ut är båda kopplade till Haiti – såväl haitiernas nedärvda kunskap som deras blodiga historia.

– Det känns fint att visa de här arbetena just här i Quebec, som har en stor haitisk minoritet, säger Huber, som själv har haitiskt påbrå med en mamma från Haiti och pappa från Schweiz.

Att utforska sina haitiska rötter via landets koloniala historia har varit en utgångspunkt för hennes konstnärliga verksamhet, som också i övrigt strävar efter att kasta ljus på mörka icke-uttalade sidor av historien, ofta kopplade till kolonialismen.

– Kolonialismen talar man som regel inte om. Med hjälp av min konst vill jag försöka omförhandla historien som ofta känns orubbad och fast och erbjuda nya perspektiv på den. När det gäller just Remedies så slöts på sätt och vis cirkeln med Haiti, säger Huber.

Projektet som dokumenterar minnen och nedärvd kunskap om läkekonst startade redan 2011 i Sverige och har rest runt till bland annat Nya Zeeland, Australien och Tyskland. Det landade i Haiti ifjol när Huber och Saarikko besökte Port-au-Prince 2016. Tillsammans med en tvärvetenskaplig grupp av musiker, målare, poeter och studerande uppförde de där en performans kopplad till nedärvd kunskap om läkekurer på kreolska. Performansen dokumenterades och blev en knapp halvtimmes video som nu visas som en del av utställningen i Quebec.

Under vistelsen i Haiti kom även en annan tvärvetenskapligt helhet till. Perejil fokuserar på den så kallade persiljemassakern, som utgör en viktig del av haitisk historia. Den ägde rum i Dominikanska republiken 1937 under diktator Rafael Trujillo som lät döda flera tusen afro-haitier på den dominikanska sidan av ön. Ordet perejil, som uttalas annorlunda på haitisk dialekt, användes som kodord för att kontrollera om en arbetare var haitier eller inte. Efter en tre dagar lång slakt av haitierna följde sedan en politiserad rasdiskriminering av de svarta. Projektet Perejil förverkligades också genom ett tvärvetenskapligt samarbete, den här gången mellan galleriet och utbildningscentret La Centre d’art, som Hubers morfar år 1944 var en av grundarna till. Galleriet förstördes i jordbävningen 2010, men tack vare en snabb mobilisering av personalen kunde konstsamlingarna räddas.

Ställningstagande porträtt

I äkta konceptuell anda är det idén som är det väsentliga i Hubers konst. Det är ofta någon form av dokumentation av själva processen som utgör konstverket, ofta är det historierna som objekten bär på som är det viktiga och som Huber vill förmedla vidare.

– Ämnet är alltid på något plan socialt och kopplar till människors vardag. Ofta fastnar jag för den osagda mörka sidan av historien, säger Huber.

Vilket medium som bäst för idén vidare varierar, ofta är det en kombination av olika medier. Huber har bland annat blivit känd för sina stansverk, där hon använt sig av en lufttrycksstanspistol. Genom sin symboliska betydelse som vapen utgjorde stanspistolen ett viktigt frö till hennes konstnärliga verksamhet, som har kommit att kretsa kring en direkt dialog med historien. Med verk som Shooting back (2004) och Shooting stars (2014) har hon skjutit tillbaka på historien. Shooting back består av en serie kritiska porträtt av forna erövrare och diktatorer medan Shooting stars lyfter fram och hedrar människor som har dödats bland annat för sin politiska eller ideologiska övertygelses skull, allt från vanliga medborgare till politiker, människorättsaktivister, miljövårdare, asylsökande och så vidare .

– De senare porträtten täckte jag med bladsilver, vilket ger dem ett nästan ikoniskt skimmer, som lysande stjärnor, berättar Huber.

En av dem som senast fått ett stansverk i Shooting stars är Eric Garner, som dog i New York till följd av polisens övergrepp på den svarta befolkningen. Det här nya porträttet kommer att visas på Hubers kommande utställning DNA of Water på Staten Island i New York, därifrån Garner också var hemma.

Huber började egentligen sin karriär som grafisk designer. Efter att hon träffat sin blivande partner och kollega Petri Saarikko i Italien under en stipendievistelse vid forsknings- och designcentret Fabrica år 2000, tog hennes konstnärskap småningom sin början i Finland. År 2011 grundade paret det konstnärsdrivna galleriet Kallio kunsthalle, dit också många utländska konstnärer har varit inbjudna. Utställningen Vodoo Capital sattes till exempel ihop tillsammans med en grupp haitiska konstnärer som Huber och Saarikko träffade när de deltog i Ghetto-biennalen i Haiti 2011. Paret själv har också hela tiden rört på sig och det är genom residensvistelser och samarbete med andra konstnärer och forskare som olika idéer för projekt och verk skapas.

– Det ena ger det andra och en ny plats triggar ofta någonting nytt, förklarar Huber.

(Om)förhandling med historien

Bland de större projekt som Sasha Huber har varit involverad i och gjort sig känd för under de senaste tio åren kan nämnas Demounting Louis Agassiz. Louis Agassiz som var en riktgivande vetenskapsman och glaciärforskare under 1800-talet, var mindre känd för sina rasistiska värderingar och sitt förespråkande av apartheid och rashygien. Han har fått ge namn åt många glaciärer och bergstoppar världen över, men få känner till de rasdiskriminerande studier som han också ägnade sig åt, bland annat i USA (1850) och i Brasilien (1865-66) där han fotograferade slavar i profil för att kartlägga deras ”raser”.

Huber, som bär på en sensitivitet inför frågor kopplade till kolonialism och västvärldens involvering, hade redan tidigt noterat att det endast fanns tre böcker i Schweiz om Schweiz involvering i kolonisationen.

– Det visade sig att författaren till en av de här böckerna, Hans Fässler, var grundare till kampanjen Demounting Louis Agassiz och han injöd mig att bli medlem i den transatlantiska kommitté som vill upplysa om Agassiz rasdiskriminering, vilket sedan ledde till att jag startade projektet Rentyhorn 2008.

Det blev starten på Hubers medlemskap och hennes bidrag blev att med konstens uttrycksmedel försöka återta bitar av historien som negligerats och på många håll också naturaliserats.

Med en skylt tillägnad Renty, en av de fotograferade slavarna, besteg Huber 2008 alptoppen Agassizhorn (3946m). Genom sin handling initierade hon processen för att döpa om alptoppen till Rentyhorn, och därigenom omförhandla historien och återta en bit av den.

Rentyhorn Intervention.
Rentyhorn Intervention.

I Nya Zeeland gjorde Huber 2015 en motsvarande aktion där skulptören Jeff Mahuika genom en maorisk karakia-välsignelse symboliskt döpte om och befriade en glaciär som även den var uppkallad efter Agassiz. Aktionen dokumenterades i kortfilmen Karakia – The resetting ceremony, som nu i januari visades bland annat på DocPoint (23.1) och filmfestivalen Skábmagovat i Enare (26–29.1).

De här symboliska handlingarna har skapat påtryckningar att även officiellt döpa om de platser som namngetts efter Agassiz. Men också då de officiella namnen inte ändrats, så har en förändring initierats eftersom en annan sida av historien blivit synlig och medvetandegjord.

– I dag finns det drygt sextio platser i vårt solsystem som bär Agassizs namn, mars och månen inräknade. Till dags dato har bara en av dessa platser döpts om: The Agassiz Elementary School i Cambridge döptes om efter sin afro-amerikanska rektor Maria Louise Baldwin, 2002. Baldwin var den första kvinnliga afro-amerikanska rektorn i nordöstra USA. 

I den ena handen har man förstörelsen, i den andra återuppbyggandet, säger Huber.

Våga tala och lyssna

Eftersom Huber hela tiden reser runt och belyser motsvarande teman ur nya perspektiv, är de flesta av hennes projekt pågående i den meningen att många serier ofta fylls på och nya möten alltid hämtar med sig något nytt.

– Jag vill starta en diskussion om sanningar som inte har berättats, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte intresserad av att arbeta ensam, utan mitt intresse ligger i vad andra människor för med sig till bordet. Om man inte reser själv så borde man åtminstone vara öppen för det som de som kommer hit hämtar med sig.

Och fastän vi bär på olika perspektiv och representerar olika verkligheter, så har vi ändå något som är grundläggande lika.

– Vi har alla en familj och vi föds av en människa, inte av ett land, säger Huber och berättar att det i och med projektet Remedies har varit intressant att märka att många av våra huskurer är desamma, oberoende kultur. Vi erbjuder olika perspektiv på samma saker. Var än vi kommer ifrån bär vi på nedärvd kunskap som formar vårt liv och vår kultur.

Text: Sara Rönnqvist
Foto: Kai Kuusisto & Sasha Huber

I Finland deltar Sasha Huber för närvarande i grupputställningen Touch på konstmuseet Emma i Esbo som pågår fram till 18.3.2018. I maj deltar hon också i grupputställningen Nordic Delights på Finlands fotografiska museum, 17.5–13.8.2017. Läs mera om Huber och hennes pågående projekt på sashahuber.com.

Längtans gropiga väg

Ann-Luise-Bertell-Vand-Om-Min-Langtan webbDen ålderstigna Maria Alina befinner sig ensam i sin lägenhet i Österbotten. Hon är medveten om att hon inte har lång tid kvar att leva och känner sig manad att skriva ett utförligt brev: ”Jag håller på att lämna denna världen och gå in i en annan. Dödens förgård upphör äntligen. Det är där jag har befunnit mig hela mitt liv, ända sedan dagen då blodet rann ur min far. Det skrämmer mig inte att lämna det lilla jag har kvar. Men det skrämmer mig att jag ska resa vidare utan att någon ska få veta vem jag var. Därför skriver jag till dig, du borde ha fått höra detta för länge sedan.”

Romaner om utvandringen till Amerika tenderar vara tegelstenar eller trilogier – när poeten, novellisten och dramatikern Ann-Luise Bertell debuterar som romanförfattare med Vänd om min längtan är uppsättningen den motsatta. Det är en kortfattad berättelse som tack vare sin omsorgsfullt gestaltade detaljrikedom och överraskande persongalleri lyckas fängsla läsaren från början till slut.

Maria emigrerar till Kanada bara 16 år gammal, fast besluten att lämna den lilla orten Saktmodet för att bryta med ett destruktivt och kvävande familjeklimat och finna en tillvaro där hon blir välbehandlad – i synnerhet av en man. Maria är tveksam inför resan men förmår inte ”vända om sin längtan”, så som modern Margareta som brukar anlitas som expert när nyinköpta hästars längtan hem ska vändas om. 

I sitt brev konstaterar den gamla Maria: ”Sist och slutligen är jag ensam, jag har alltid varit det, kanske ån är den som kommit mig närmast. Och korna”.

Bertell gestaltar viktiga frågeställningar. Är det våra livsval som formar oss som individer eller är livsvalen beroende av oundvikliga omständigheter? Varför är destruktiva mönster så svåra att bryta och hur mycket har sist och slutligen förändrats? Leder den mänskliga längtan in oss på rätt väg? Vägen kan vara den oundvikliga men omständigheterna kan skapa gropar där människans längtan snubblar och kanske inte lyckas resa sig upp oskadd.

När Maria återvänder från Kanada till ett grått efterkrigstida Finland ställer hon sin mor en fråga: ”Jag frågade henne om hon verkligen läst det i böckerna, om tecknen verkligen sade det, att kvinnor ska låta sig slås sönder och samman, hellre än att gå sin väg.”

Karaktärerna i Bertells roman reser sig inte upp oskadda. Persongalleriets egenart är djupt berörande, hjärtknipande. Allt från den lilla pojken med medfödda skavanker som önskar att han var en fågel i ett träd, till den äldre Marias hemvårdare Ramy med utländskt påbrå – ”Ramy hade inte haft någon i hela världen, hon hade stigit över döda kroppar, hon hade sett män med blodiga händer, hon hade rest över hav, hon var ensam i världen. Våra berättelser är egentligen desamma, de förnyar sig inte, bara upprepar sig, om och om igen.”

Ann-Luise Bertells roman belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2016 och romanen utkommer nu i en nyupplaga på Förlaget. I och med detta hoppas jag att Vänd om min längtan får en bredare läsekrets och den uppmärksamhet som boken förtjänar.

Emma Juslin

Ann-Luise Bertell: Vänd om min längtan,
Förlaget 2016.

Våldet utövas inte i ett vakuum

Ett kanadensiskt gruvbolag åtalas i Kanada för mord och övergrepp som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för. Ända sedan kontinenten koloniserades har naturresurserna tagits i anspråk med hjälp av rasism och våld, och lokalbefolkningen har varit mer eller mindre rättslös. Att gruvbolaget nu åtalas visar på en strävan efter rättsskipning.

För ett år sedan meddelade domstolen i Ontario att det kanadensiska gruvbolaget Hudbay Minerals ska ställas inför rätta. Hudbay Minerals anklagas för mord, skottskada och gruppvåldtäkt på 11 kvinnor – alla tillhörande maya q’eqchi’-folket. Det är företagets dotterbolag i Guatemala som misstänks vara skyldigt till brotten.

Liksom andra gruvbolag har Hudbay Minerals försökt avvisa möjligheten att väcka åtal mot dotterbolagens brott, men har fått se sin överklagan avslagen av domare Carole J Brown. Brown slår fast att Kanada är behörigt att genomföra en rättegång där målsägande är utlänningar som drabbats av ett kanadensiskt bolags brott. Därmed konstaterar hon att Hudbay Minerals kan ställas till svars för sitt guatemalanska dotterbolags handlingar.

Omstridd modell

Det är första gången ett gruvföretag ställs inför rätta i Kanada för sitt dotterbolags misstänkta handlingar och fallet kan bli prejudicerande.

Dock är Hudbay Minerals inte det enda gruvbolaget som har anklagats för att bruka våld i samband med mineralutvinning, statsmakters och utvinninbolagens våld har drabbat befolkningen (särskilt urfolken) i många länder. Utvinningsföretagens expansion har de senaste decennierna presenterats som grunden till makroekonomiska strategier i många av världens länder och förklaras som en nödvändig drivkraft för social investering och fattigdomsbekämpning – inom ramen för det som nu kallas utvecklingsprojekt och -stöd. Men konsensus bland forskare saknas kring fördelarna med utvinningsmodellen och de folkliga protesterna har mötts med grov retorik, våldsam repression och kriminalisering av motståndarna till de påtvingade utvecklingsprojekten.

Sexuellt våld vanligt

FN:s specialrapportör i urfolksfrågor konstaterar 2013 (i en omfattande rapport om urfolken och utvinningsbranschen) att stöd för nuvarande utvinningsaktiviteter saknas bland invånarna, att urfolk världen över har drabbats på ett förödande sätt, till följd av utvinningsindustrin och att urfolkens intressen inte, egentligen aldrig, tas tillvara.

Guatemala utgör den största ekonomin i Centralamerika och är den folkrikaste nationen. Landet lider av bristande personlig säkerhet och utbredd fattigdom. Rasism och diskriminering är allvarliga problem som begränsar urfolkens politiska och ekonomiska inflytande, bland annat över naturresurser och tillgång till hälsovård och utbildning. Sexuellt våld mot kvinnor är ett stort problem, trots en rad nya lagar och andra åtgärder på området. Våld mot barn är vanligt i såväl ett regionalt som globalt perspektiv. Sexuella övergrepp på barn förekommer ofta och bestraffas nästan aldrig.

Urfolkens rättigheter körs över

Utvinningsföretagen och statsmakten tvingar på samhällen storskaliga hydrologiska projekt och gruvprojekt, och företagen bryter om och om igen mot ILO-konvention 169 genom att varken informera eller tillfråga urfolken innan de påbörjar sin verksamhet. Detta har lett till sociala protester, men när medborgarna demonstrerar mot exploatering av naturresurser och människor tar staten till polis och militär. Efter att militären hösten 2012 hade dödat sju demonstranter sade den nytillträdde presidenten Pérez Molina att militären framöver inte ska understödja polisen i samband med demonstrationer. Men tjänstemän inom rättsväsendet och försvarare av mänskliga rättigheter hotas, attackeras och mördas än i dag av polis, militär och inte minst företagens inhyrda säkerhetstrupper.

Statens och gruvnäringens våld utövas inte i ett vakuum. Liksom folkmordet på mayafolken under andra hälften av 1900-talet hänger det ihop med den spanska erövringen, kolonisationen och nyliberalismen, menar Egla Martínez Salazar, sociolog och författare till Global Coloniality of Power in Guatemala: Racism, Genocide, Citizenship, (Lexington Books 2012).

”Naturlig” hierarki

Den spanska invasionen 1523 var början på det första folkmordet på urfolk. Den var en våldsam förstörelse av kroppar, kulturer, kunskap, kunskapsteorier och individer och utgör grundet till den institutionaliserade terrorn idag, skriver Martínez Salazar, professor vid Carleton University i Kanada.

Både män och kvinnor från urfolken klassades som mindervärdiga och könlösa. Det var ett sätt att avhumanisera dem för att göra det möjligt att utnyttja dem som oavlönad arbetskraft.

Kolonisatörerna mördade urfolk som bodde på platser som européerna ville ha, och skapade pueblos de indios (indianbyar) som motpoler till städerna – lugar de los españoles (platser för spanjorer).

Denna samhällsordning skapades med våld men den kom att kallas naturlig. Enligt den var spanjorerna på toppen och urfolken, kallade indios, på botten. De sågs båda som rena raser, men spanjorerna ansågs överlägsna. I mitten av hierarkin, som följd av det sexuella våldet mot urfolkskvinnor, var mestizos, som i sin tur fick barn som benämndes mestizajes. Kolonisatörerna ansåg mestizajes vara lata, orenliga och opålitliga medan mestizomännen ansågs kraftfulla, eftersom de hade en del “rent” europeiskt blod i sig.

Rasifierat regelverk

De spanska erövrarna gjorde även skillnad mellan sig själva och andra kolonisatörer. De som var födda av spanska kvinnor och hade andra kolonisatörer till fäder kallades criollos, medan de spanska erövrarna kallades ladinos. Denna hierarki och denna beskrivning av de olika grupperna införlivades i alla delar av samhällsorganisationen. Exempelvis skrev man äktenskapslagen utifrån tre mixgrupper, utan att bry sig om den verkliga sammansättningen. Lagen gällde från 1524 till 1821.

De spanska kvinnorna hade högre rang och behandlades bättre än urfolks- och mestizokvinnor, men de stod långt under de spanska männen, särskilt i fråga om rätten till markägande och tillträde till politisk makt. Ändå – eller just därför – upprätthöll kvinnorna det rasifierade sociala regelverket och såg till att ordentligt avstånd hölls till urfolken. Bland annat hindrade de handgripligen sina barn från att närma sig urfolksbarnen.

Urfolkskvinnors arbete ansågs inte vara arbete, medan männens arbete föraktades men ansågs nödvändigt. Enligt en etablerad myt arbetade urfolkskvinnor endast i sina egna och kolonisatörernas hem, men i verkligheten var mayakvinnornas arbete nödvändigt för det koloniala systemet. Martínez Salazar ger flera exempel på historiska skildringar av mayakvinnor som arbetade utanför hemmen, bland annat tvingades mayakvinnorna producera tråd av den bomull som urfolksmännen skördade på kolonisatörernas storskaliga haciendas. De som vägrade arbeta åt kolonisatörera straffades med våld och fängslades eller dödades.

Utlärd modernitet

Liksom många forna kolonier har Guatemala ärvt ett statsskick i vilket en överenskommelse om hur naturresurserna ska distribueras ingick. Därtill kommer att självständigheten från den spanska kronan 1821 har dokumenterats som slutet på förtrycket och rasismen: Generationer av guatemalaner har skolats i att självständigheten medförde en modern nationalstat, en civiliserad religion och dito kultur och språk. Men det systematiska förtrycket gick sin gilla gång. Urfolken var nu utblottade och lottlösa som resultat av den spanska kolonisationen, och de nya lagarna gav dem varken upprättelse eller rätt till skadestånd för kolonisatörernas stölder och mord. Nu var borgarklassens ladino-kvinnors normer för kvinnlighet och moralisk korrekthet förebilden som alla kvinnor skulle sträva efter. Urfolks- och mestizokvinnornas moderskap och kvinnlighet sågs som ett reproducerande av arbetarklassen och därmed en kultur av fattigdom.

Politiskt sabotage

I maj 1954 gjorde USA, genom Central Intelligence Agency, gemensam sak med Guatemalas ekonomiska och militära elit och invaderade Guatemala. Det följdes av en brutal statlig terror, folkmord och väpnad konflikt som pågick till 1996.

Chicagopojkarnas första äventyr under sjuttiotalet borde ha varit en varningsklocka för mänskligheten, som Naomi Klein skriver i The Shock Doctrine: The rise of the disaster capitalism, men det kom att bli början på en ny våg av systematiskt våld och ett andra folkmord på mayafolken i Guatemala. Chicagopojkarna var de unga män som skolades av Milton Friedman och blev inflytelserika i utformningen av ekonomiska socialpolitiska frågor under Pinochet. De organiserade privatiseringen av allmän egendom i stor skala och genomförde det med polisens och militärens hjälp i det som kom att kom att kallas ”första laboratoriet” – Latinamerika.

Mayafolken mördades eller fördrevs om igen från marker de levde på, vilka sedermera överlämnades till utvinningsföretag, och på så vis stoppades befolkningen, i Guatemala liksom i andra forna kolonier, återigen från att (genom val) avgöra den ekonomiska politikens inriktning, i vilken bland annat frågan om distributionen av utvinningsrätter ingår.

Martínez Salazar konstaterar att Chicagopojkarnas metoder inte endast var en partiell utrotning av etniska, religiösa och nationella grupper, utan en närmast total förstörelse av politiska grupper, särskilt de som utmanade det exploaterande, rasistiska och genuspräglade systemet.

Utbrett förtryck

Mayafolkens socialpolitiska och kulturella engagemang beskrevs nu som ”antikoloniala” och de benämndes ”folkets fiende”, en beskrivning som gick hand i hand med den anti-kommunistiska kampanjen inom USA.

Män kidnappades, torterades, dödades och lämnades på offentliga platser med XX skrivet på kroppen. Kropparna behandlades som om de inte vore värda att identifieras och begravas – eftersom de enligt den militära och framför allt USA-stödda statsmakten inte förtjänade att leva, och som döda därmed inte förtjänade att sörjas, förklarar Martínez Salazar.

Offentliga platser användes på detta vis inte endast som massgrav utan även som symboler för vad kvinnor och män som var politiskt och socialt medvetna kunde vänta sig om de utövade rätten att kräva en bättre värld.

Mayakvinnorna benämndes ”kommunistiska horor” – de skulle våldtas och eller elimineras. Mayabarn var inte sekundära offer för den statliga terrorn utan självständiga subjekt som skulle stoppas: Mayakvinnors reproduktion sågs som produktion av en underlägsen ras och mayabarn kallades för ”dåliga frön” som behövdes utplånas – ur livmodern. De som överlevde sågs som interna fiender.

Denna konstruktion av mayaliv och barndom går att finna i Manual de Guerra Contrasubversiva från 1983, vid Centro de Estudios Militares del Ejèrcito de Guatemala. Martínez Salazar lyfter fram ett flertal exempel, däribland en civilagents vittnesbörd och svar (2006) på varför man dödade barn: ”Därför att horungarna en dag kommer att söka hämnd och förgöra oss”.

Den guatemalanska sanningskommissionen, med stöd från FN, bedömer att 200 000 människor dödades eller försvann i Guatemala mellan 1960 och 1996. Över 80 procent hade mayaindianskt ursprung. Det var ett folkmord som användes som verktyg för att eliminera de socialt och politiskt oönskade.

Upphävd dom

Dagens utbredda fattigdom och det som i FN-rapporter beskrivs som ”extremt sexuellt våld, särskilt mot mayakvinnor och -barn”, går att härleda tack vare djupintervjuer, militära loggböcker, handlingsplaner, dödsakter, officiella rapporter och militära rapporter som smugglats till utlandet. Kunskaper som Egla Martínez Salazar har fått genom sina föräldrar – som har berättat vad de har varit med om och vad deras far- och morföräldrar i sin tur har berättat – har också betydelse.

Den historiska erfarenheten och det långa perspektivet gör det möjligt att identifiera strukturer i mayafolkens verklighet. Och genom att Martinez Salazar medvetet vänder blicken mot så många håll som möjligt in i den verklighet och de tänkesätt som har skapat dagens Guatemala går det även att se hur det kommer sig att gruvföretagens våld får verka i straffrihet medan mayafolkens protester slås ned med våld.

Mayafolkens kunskap om och önskan att arbeta inom de rättsliga och politiska möjligheterna har dock lett till att Guatemala blev det första och hittills enda landet i vilket en före detta statschef har åtalats för folkmord. Det är en betydande nationell prestation, men när den före detta presidenten general Efraín Ríos Montt i maj 2013 dömdes till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten, bidrog militärmakten – genom att vägra lämna ut information och samarbeta i utredningar av mord, frihetsberövanden, massvåldtäkter och andra brott som begåtts under andra hälften av 1900-talet – till att domen upphävdes.

Inte bara i Guatemala  

Rädslan för att tala har ökat det senaste decenniet, för även om den statliga terrorn inte är lika tydlig efter 1996 så är den påtaglig. Och måhända understödjer inte militären längre polisen i samband med demonstrationer, men den före detta chefen för militära underrättelsetjänsten, Pérez Molina, har militariserat landet (ännu mer) sedan han blev president, särskilt landsbygden där gruvbolagen och statens utvecklingsprojekt – benämningen för senaste privatiseringsvågen och storskalig exploatering av naturresurser – finns.

Samtidigt har inrikesministern Mauricio López Bonilla i år gjort klart att utländska människorätts- och miljöaktivisters och juristers arbete ”inte är annat än utpressning och inte olikt gängmedlemmars”. Och när miljörättsorganisationer bett om möten inför projektering av utvinning, har ministern svarat att ”regeringens arbetsmetoder måste upprätthållas för att undvika sociala problem”.

Detta händer inte endast i Guatemala. Det finns fler länder där militären går företagens ärenden, privata säkerhetsstyrkor tillåts agera ostört och aktivister och jurister kriminaliseras. Många länders befolkningar mördas, våldtas eller fördrivs från sina hem och i många länder implementeras den globaliserade säkerhetsdoktrinen, nu med argument som “försvar av nationell utveckling”.

Att guatemalaner, liksom andra staters medborgare, på detta vis hindras från att avgöra den ekonomiska politikens inriktning väcker självklart frågan: Vad innebär ett medborgarskap?

Pågående attitydförändring

Kort sagt: Våld användes för att få kontroll över naturresurser – som tillhör hela befolkningen – under kolonialtiden (1523-1821), under den amerikanskstödda militärdiktaturen på 1900-talet och används idag.

Och mayafolken fortsätter att arbetar långsiktigt, med stöd av ickevålds-metoder och utifrån en idétradition där förvaltning (till skillnad från exploatering) av naturresurser står som grund för samhällsorganisation och -utveckling.

Att före detta presidenten åtalades för folkmord har lett till att fler guatemalaner har blivit medvetna om grunden till det omfattande och extrema sexuella våldet mot (maya)kvinnor och –barn, och att ett kanadensiskt gruvbolag nu åtalas i Kanada för brott som ett dotterbolag i Guatemala misstänks för visar att en attitydförändring pågår – att det idag finns en strävan efter rättsskipning hos fler än mayafolken.

Gordana Malesevic

 En förkortad och redigerad version av texten publicerades i Ny Tid 37/2014.