Etikettarkiv: Kapitalism

”Återta  diskussionen om frihet!”

Nyliberalismen har inget med frihet att göra,  säger Teivo Teivainen, professor i världspolitik och en av Finlands få ”public intellectuals”. I sin kapitalismkritik får han medhåll av själve Milton Friedman.

Sommaren 2012 blev Finland indraget i kalabaliken kring den ryska performancegruppen Pussy Riot, vars medlemmar Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina satt fängslade i Moskva i efter deras Putinkritiska punkprotest vid Kristus Frälsarens katedral. Samtidigt ordnade professor Teivo Teivainen i samarbete med Kiasma en så kallad Världspolitisk stadsvandring, där han tog med deltagarna till olika centrala platser i Helsingfors och höll en kort föreläsning om deras historiska betydelse i ljuset av diverse aktuella världspolitiska fenomen, ofta kombinerat med någon form av performance. Utanför Uspenskijkatedralen talade han om människorättssituationen i Ryssland, och hade bjudit in två finländska konstnärer som iklädda färggranna skidluvor ropade ”Free Pussy Riot!”

Döm om Teivainens förvåning då han plötsligt fick läsa i ryska medier om hur han uppviglat aktivister att klä sig nakna, trängt in sig i katedralen, kastat en hink urin på altaret och på andra sätt skändat kristendomen. Vidare visste medierna att berätta att han blivit åtalad för flertalet brott, bland annat hädelse (som visserligen fortfarande är en brottsrubricering i Finland, men en som knappast åberopats under ganska många årtionden). På en webbsida kunde han läsa att han de facto för tillfället befann sig i häktet. Inget av detta hade naturligtvis hänt. Det som hade hänt var Johan Bäckman, den infamösa Putinkramaren som så ofta förser ryska medier med vilseledande information om Finland. Bäckman hade tillsammans med en handfull andra Kreml-propagandister, inklusive Jon Hellevig och Juha Molari, undertecknat en grovt överdriven beskrivning av aktionen, där de krävde att Helsingfors universitet skulle avskeda Teivainen.

– Inte var jag egentligen överraskad över hur den här lilla incidenten förvrängdes i ryska medier, men visst kändes det en aning absurt, säger Teivainen själv då vi träffas strax efter nyår på hans arbetsrum i statsvetenskapliga fakultetens byggnad i Kronohagen.

Några större olägenheter orsakade svartmålningen inte Teivainen, speciellt som universitetet genast tog honom i försvar, och gick ut med en rättelse där man redde ut de felaktigheter som förekommit i de ryska medierna. Dessutom förvånades han över hur återhållsamma de finländska medierna var i sin rapportering.

– Från flera medier meddelade man mig att det fanns redaktionella beslut på att inte ge ”en viss finländare med Rysslandskopplingar” onödigt spaltutrymme.

Läs: Johan Bäckman, Helsingforsdocenten som så ofta anlitas som Finlandsexpert i ryska medier, och ofta går ut med osanningar som stöder Vladimir Putins och Kremls propaganda.

Ställningstaganden

Incidenten kring Pussy Riot-performansen återberättar Teivainen i sin nya bok Maailmanpoliittinen kansalliskävely (Världspolitisk nationalpromenad), i vilken han utvidgar de teman som han behandlade på sina promenader 2012. Han påpekar i den att Ryssland inte hör till hans primära forskningsområden. Teivainen har utfört stora delar av sitt yrkesvärv i Nord- och Sydamerika, med fokus på Latinamerika, där han tillbringat flera år. Han har också gjort forskning kring globala rörelser och skrivit uttömmande om kapitalismanalys.

Teivainen har under årens lopp gärna uttalat sig om en mängd ämnen i offentligheten, och har ofta kommit med överraskande infallsvinklar och belyst alternativ och aspekter som inte alltid varit populära. I dag framstår han lätt som en av Finlands få så kallade ”public intellectuals”, experter som uttalar sig i egenskap av sakkunniga, men inte heller drar sig för att ge sig in i aktuella debatter och föra fram sina egna ståndpunkter.

– Det här har gett mig ett rykte som ”den ställningstagande akademikern”, framför allt i medierna. Men faktum är att jag ganska sällan ”tar ställning” för eller emot saker och ting, utan jag lyfter fram frågor. Låt vara att frågorna ibland är lite ledande och klumpigt framförda.

Ryssland är vår spegelbild

Vi håller oss till Rysslandstemat, även om Teivainen vidhåller att han inte är någon expert på ämnet.

– Det som jag däremot är väldigt intresserad av är hur vi diskuterar Ryssland i Väst. En av de mest utbredda myterna är tanken om Rysslands oligarkisering, det vill säga hur de som sitter på olje- och gaspengarna styr politiken och samhället.

Teivainen förnekar inte att Ryssland skulle vara oligarkiserat, men tanken om att just Ryssland styrs av kapitalet till skillnad från ”Väst” kan man däremot enligt honom betrakta som en myt.

– I och med att vi återskapar bilden av den ryska oligarkin ”andrafierar”vi också Ryssland. Men om vi ser på hur kapitalismen fungerar i västländerna, är situationen verkligen så väldigt annorlunda?

Man behöver inte ha speciellt kraftigt färgade vänsterglasögon på sig för att konstatera att vi också i det så kallade väst lever i samhällen där bolag och pengastark lobby kontrollerar mycket av politiken. I Finland är den pågående privatiseringen av sjuk- och hälsovårdssektorn ett uppenbart exempel, och vi har bland annat sett nära kopplingar mellan de stora hälsovårdsföretagen och Samlingspartiet. Banksektorn har i praktiken dragit upp många av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken och från Nokias storhetstid minns vi hur det politiska etablissemanget stod med darrande byxbuntar då vd:n Jorma Ollila höjde rösten. USA är naturligtvis ett fall helt i sin egen klass, där storbolag på regelbunden basis köper beslut som gynnar dem själva.

– Vi är vana vid att tala om Ryssland som ett varnande exempel på hur våra länder kan se ut om vi missköter oss, men är det inte snarare så att Ryssland är det uppenbara typexemplet för hur våra kapitalistiska samhällen ser ut idag?

Fast i Sovjet

Via Ryssland kryper samtalet in på en av Teivainens käpphästar, nämligen kapitalismanalys. Teivainen har beklagat den historiska bristen på kritisk kapitalismanalys i Finland.

– Situationen har blivit betydligt bättre, men framför allt på 80- och början av 90-talet var kapitalismanalysen nästan obefintlig i Finland.

Denna avsaknad av kapitalismanalys kan ses som en orsak till att Finland var ett av de länder som allra snabbast slog in på socialdemokratins tredje väg och anammade den så kallade nyliberalistiska doktrinen.

– En av orsakerna till kapitalismkritikens svaga ställning i Finland på 1980-talet var att de finländska socialisterna till så stor del varit inriktade på Sovjetkommunismen. När det blev tydligt att Sovjetsystemet inte skulle hålla, hade man väldigt lite diskussion och forskning att falla tillbaka på i Finland. Såtillvida var situationen väldigt annorlunda än till exempel i Sydeuropa, där det sedan länge fanns starka socialistiska strömmar som inte baserade sig på Sovjetkommunismen, om det då sedan var socialliberalism, anarkosyndikalism eller nån form av gramsciism.

– I dag finns en yngre generation i Finland som inte är invuxna i Sovjetkommunismen, både inom de akademiska kretsarna och politiken.

Speciellt inom vänsterkretsar som vuxit upp kring Vänsterunga och andra medborgarorganisationer ser Teivainen en stark kapitalismkritisk eller -analytisk ådra. Man kan kanske notera att kapitalismanalysen har en stark ställning också inom den akademiska grenen världspolitik – Teivainens kollega i arbetsrummet mittemot är professor Heikki Patomäki, före detta vänsterpolitiker och författare till flertalet ekonomiska böcker.

Nyliberalismens förtryck

Ordet ”nyliberalism” är ett av Teivo Teivainens stora hatobjekt.

– Överhuvudtaget har ju ordet liberalism en intressant historia – från början var det vänsterpolitiker som kallade sig liberala, medan begreppet sedan vandrat högerut. Men när jag tänker på liberalism, så talar jag om ordets ursprungliga betydelse som frihet. Friheten för alla människor att göra det som de vill i sina liv och förverkliga sig själva. Men ser man på det som i dag avses med nyliberalism, så har det ju inget med den här friheten att göra, tvärtom skapar dagens kapitalistiska system förtryck som kringsskär människors frihet. Att de som förespråkar den här typen av förtryckande marknadskapitalism gärna använder ord som som börjar med ”liber-” kan man ju förstå, men jag begriper inte varför systemets kritiker envisas med att sammankoppla marknadskapitalismen med frihetsbegrepp.

Teivainen själv skulle gärna se att den så kallade nyliberalismens företrädare allt mer skulle utmanas i fråga om just frihetsbegreppet. Här anser han att vänstern kunde göra ett betydligt bättre jobb med att försöka påtala just hur marknadskapitalismen de facto fråntar människor deras frihet och motverkar deras möjlighet att bestämma över sina egna liv. Jag påpekar att det här en en fråga som i allt högre grad börjat diskuteras också inom vänstern – det vill säga återtagandet av frihetsbegreppet från högern – och att bland annat Vänsterförbundets ordförande Li Andersson hör till dem som på sistone talat allt mer om frihet.

– Jag vill påpeka att jag inte är medlem i något parti och inte vill stöda det ena eller det andra dito, men här igen kan man ju konstatera att det är just Vänsterunga och dylika kretsar som är bland de få där de här tankarna har fotfäste i Finland.

Företagsansvaret är en början

Trots att det kan kännas tröstlöst för en motståndare av privatiseringar och marknadskapitalistiskt övervåld då man ser på den sittande finländska regeringens förehavanden, ser Teivainen ändå positiva signaler. En sådan är att företagsansvar i dag är ett vedertaget begrepp som de flesta företag uppger sig ta i beaktande.

– Här har det faktiskt skett en stor förändring. Att nästan företag som företag säger sig bära sitt ansvar för miljö, hållbarhet och rättvisa skulle för några årtionden sedan ha varit otänkbart.

Enligt Teivainen har företagsansvarets genombrott en större betydelse än vad man vid första anblick kunde tänka sig, eftersom det bryter ned den klassiska dogmen om att företagens första – och enda – uppgift är att göra vinst.

– Tidigare var det här en sköld som företagen kunde gömma sig bakom – vår uppgift är att skapa vinst för våra ägare, och det är inte vår sak att befatta oss med världens orättvisor. Nu har man avsagt sig det oberoendet.

Och när man gett lillfingret är det svårt att inte tvingas ge hela handen. Teivainen säger att han hittat stöd för sin teori från ett lite överraskande håll – från nyliberalismens gudfader Milton Friedman.

– Det är helt sant! Milton Friedman uppmanade företagsledare att inte ens med en pinne röra i frågan om företagsansvar; ”det är en subversiv doktrin”, menade han.

Enligt Friedman öppnar ens den minsta eftergift till företagsansvar dörren till en politisering av marknadskapitalismen, och då företagen en gång avsagt sitt samhälleliga oberoende, så går det inte att sätta anden tillbaka i flaskan.

– Därifrån är det sedan bara nedförsbacke för nyliberalismen, menade Friedman. N

Text & foto: Janne Wass

Pengar har inget värde

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Moberg, Beckert och tiden

Nora Hämäläinen
Nora Hämäläinen.
Den som har läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna minns kanske inte att boken börjar med ett brott mot tidsordningen. I ”årtusenden” hade människorna brukat sin jord i ett naturligt kretslopp:

”Stugorna hukade låga och gråa, men de var timrade för seklerna, och under samma tak av torv och björknäver levde människorna sitt liv från födelsen till döden. … Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring.”

Men så ”vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse skakades oföränderlighetens ordning i sin grund. … Jordklotets delar fördes närmare varandra. Och till nya släkten som blivit delaktiga av läsningens konst, kom det tryckta ordet med bud från ett land långt borta, som trädde fram ur sagans töcken och antog verklighetens klarnade och frestande bild.”

Det är Världen och Tiden som kommer till Ljuder socken, Konga härad, Småland. Och inte bara dit, förstås, utan till hela detta ”de små stugornas och stora barnkullarnas land” som skulle komma att upplåta över en miljon av sin befolkning till det nya landet.

Även om Karl-Oskars och Kristinas äventyr gärna konstrueras som en form av urberättelse, en diktad förhistoria till det moderna Välfärdssverige, är det inget mindre än just moderniteten som kommer till Ljuder. Strängt taget måste man säga att den kommer ganska sent: sent i förhållande till hur vi räknar när vi talar om den moderna filosofin (1500-talet och framåt), men också sent när man ser på utvecklingen av livsbetingelserna i Norden. Den kraftiga befolkningsökning som föregår de stora emigrationsvågorna var nämligen också ett definitivt brott mot den cykliska tidsordning i gråa stugor som Moberg diktar om.

Jag fastnade vid tidsskildringen i början Utvandrarna eftersom jag tidigare i höst läste den parallellt med den tyske sociologen Jens Beckerts bok Imagined Futures: Fictional Expactations and Capitalist Dynamics som kom ut 2016 och som i stort sett upprepar Mobergs modernitetsmyt. Beckerts syfte är att beskriva den grundläggande framtidsorientering som präglar vår kapitalistiska världsbild. Han menar att det som kännetecknar vår ekonomiska och tidsliga ordning är att den bygger på fiktiva framtidsprojektioner.

Såväl kredit och penningekonomi, investeringar, innovationer och konsumtion bygger på gemensamma, konstruerade bilder och berättelser om en nära eller mer avlägsen framtid. Pengar förutsätter en viss stabilitet i livsbetingelserna, tanken om en framtid där deras värde består. Kredit och investeringar förutsätter en idé om att det vi har för handen i framtiden blir mer, genom vårt eget eller någon annans arbete. Innovationer har sin plats i en framåtskridande värld, en värld där man måste vara ny för att klara sig, men där man också genom att göra det nya som faktiskt slår igenom kan vinna oanade mängder av både pengar och makt.

Bokens titel anspelar på Benedict Andersons Imagined Communities (1983), där Anderson beskriver rollen av gemensamma projektioner i byggandet av nationer. Men som Beckert noterar, fokuserar Anderson mer på projektioner av det förflutna än av framtiden. För att förstå kapitalismen menar Beckert att vi måste titta på de sätt vi berättar framtiden för oss själva och varandra. Framtiden är föreställd (imagined), men han upprepar också gärna att den är fiktiv. Med det vill han betona framtidens karaktär av icke-verklighet, som ofta döljs bakom den fond av objektivitet som ekonomiska prognoser och teorier poserar mot.

Ekonomer sitter inte med någon kristallkula som de kan spå framtiden i. I själva verket misslyckas de ofta med att förutse betydande ekonomiska kriser. Men snarare än kunskap om en faktisk framtid erbjuder de i själva verket något annat: berättelser som hjälper olika ekonomiska aktörer att samordna sina verksamheter och formulera gemensamma mål i en okänd framtid. Hur de, och vi, berättar framtiden, har alltså avgörande betydelse för vad vi gör och därmed för hur det blir.

Att få upp ögonen för den berättandets politik som pågår under ekonomiska förtecken kan vara en viktig motor för kritiskt motstånd. Men om vi vill förstå vår samtid måste vi förhålla oss avvaktande till tanken om en specifikt kapitalistisk tid.

Liksom Moberg använder Beckert sig av idén om en övergång från en uråldrig cirkulär tidsuppfattning till en modern lineär. Moberg placerar den dramatiskt vid 1850, till förmån för sin saga. Beckert i sin tur talar om födelsen av kapitalismens tidsliga ordning, där företag, entreprenörer, investerare, anställda och konsumenter orienterar sina verksamheter mot en öppen framtid som förväntas vara annorlunda än nuet.

Mobergs uppenbara myt kan kanske hjälpa oss att problematisera tanken om en specifikt modern tidsuppfattning även hos Beckert. Det är sant att kapitalismen, moderniteten, vetenskapens och teknologins utveckling, medier och kommunikationer har förändrat människans förhållande till tid. Tiden gnager kanske långsammare på våra kroppar än någonsin, men den slukar våra saker, sammanhang och föreställningar med en tidigare oförutsedd fart.

Likväl är tiden inte en utan många. De små stugornas folk hade också den lineära tiden: ett arbete som sträckte sig längre än till följande år och gud som hade dött för deras synder. Och vi har den cirkulära tiden i många former, med dess visshet om återkomst: vid jul eller midsommar, dop och begravning, i hushållets dagliga upprepning av matlagning och städning. Vi kan ställa oss ute en augustikväll, höra tystnaden som har lagt sig över skogen, och tänka: åter.

Nora Hämäläinen
är filosof

Ångest, manlighet och kapitalism liksom

Johannes Ekholms roman Kärlek liksom är samhällskritik som problematiserar allting och lyfter fram tusen frågeställningar. Den lämnar recensenten ångestfylld, men också med en klar känsla av upprymdhet och iver.

Under en veckas tid bandar den arbetslösa journalisten Joona i hemlighet de samtal han för. Joona är besviken och indignerad över hur hans pappa – den typiska kulturmannen, även känd som ”Finlands Knausgård” – har hängt ut Joona och hela sin krets av närstående i sina autofiktiva tegelstensromaner. Pappan själv ser inga problem i hur han berövar sina närstående deras rätt att definiera sig själva, och tvingar in dem i snäva roller som endast finns till för att tjäna hans egen berättelse, som i korthet går ut på att det Generär mera synd om honom än om någon annan.

Förlagets ”cool hunter” kontaktar Joona och erbjuder ett bokkontrakt, med målet att göra honom till sin generations röst. Joona tar emot uppdraget och strävar med sitt bokprojekt efter total ärlighet, ett slags protest mot pappans subjektiva sanning, i form av rent samtal: transkriberade ljudfiler och kopierade Google Hangout-chattar, kompletterade endast med minimala scenanvisningar.

Intertextuellt kollage

Resultatet – det vill säga Johannes Ekholms roman Kärlek liksom – påminner snarare om ett teatermanus än om en roman. Dialogen är otroligt informationstät och teoritung, men samtidigt väldigt underhållande. Själva handlingen är klichéartad och banal och karaktärerna ter sig som tillfälliga konstruktioner skapade för en viss situation. Vem som säger vad blir irrelevant, då allt är mer eller mindre direkta citat eller refererar till något som någon annan sagt. Hela romanen är som ett intertextuellt kollage, där karaktärerna bara finns till som speglingsytor för Joona, som själv lever ut alla de klichéer om den västerländska litteraturens manliga protagonister som boken kritiserar. Då varken handlingen eller personerna är intressanta läggs fokus istället på samtalen, hur de speglar samhället och reproducerar dess strukturer.

Egentligen spelar det ingen roll om man väljer att kalla Kärlek liksom fiktion eller icke-fiktion (i likhet med Ekholms tidigare bok Graafinen suunittelu, som består av verkliga inspelade och transkriberade samtal). Allt som står i Kärlek liksom har redan sagts, antingen av någon Ekholm känner, av honom själv eller av någon helt annan.

Den så kallade y-generationen

Det går knappast att tala om Kärlek liksom utan att nämna den så kallade y-generationen. Efter att Helsingin Sanomats teaterkritiker för några år sedan missade ironin i den y-generationsetikett som Ekholms pjäs Kaspar Hauser marknadsfördes med, har generationssvamlet blivit en oundviklig aspekt också i recensionerna av Kärlek liksom. Exempelvis så här: ”Kärlek liksom är en underhållande och träffsäker beskrivning av y-generationens unga hipsters som arbetar i kreativa branscher, men alla kommer kanske inte att kunna känna igen sig i deras livsval och jargong”.

I en diskurs där ”y-generationens” beteende förklaras utgående från något slags inneboende, definierande egenskaper, är det lätt att bortse från de politiska strukturerna. Till exempel när Joonas pappas största oro är att Joona inte verkar anstränga sig tillräckligt mycket för att skaffa sig ett jobb, medan Joonas största oro är att kapitalismen bokstavligen förstör världen.

Det är en offentlig hemlighet att vi alla känner någon form av ängslan eller ångest inför den framtid som inte finns, och den hopplösheten framkommer på sätt eller annat i så gott som varje replik i boken. Kapitalismen, vars inverkningar på livet boken beskriver på ett uttömmande och ångestframkallande sätt, är inte begränsad till unga i kreativa branscher.

Manlighetens predikament

Förutom om kapitalism, prekarisering och arbetets utbredning in i alla delar av livet, behandlar Kärlek liksom också den självmedvetna manlighetens predikament på ett uppfriskande sätt. Att manliga konstnärer överhuvudtaget kan behandla känslor i sin konst, utan att ”förlora” sin maskulinitet, är ett resultat av feminismen, som banat väg för bredare och mindre restriktiva könsroller. Den hegemoniska maskulinitetens kris har blivit ett populärt tema under de senaste åren, men många av de konstverk den producerat kan ses som problematiska.

Ett av de tydligaste exemplen jag kommer att tänka på som använder detta tema för att defensivt reproducera, snarare än dekonstruera manlighetens dominerande position, är  rapartisten Paperi T:s diktsamling Post-alfa. Ett annat är Joona i Kärlek liksom.

Trots sin knivskarpa postmarxistiska samhällsanalys och beläsenhet i queerteori är Joona, när allt kommer omkring, en total skitstövel. Han beaktar inte sina vänners känslor, utan följer i sin pappas fotspår genom att hänsynslöst använda dem som material i sitt självcentrerade projekt.

Trots att Joona uppriktigt vill störta patriarkatet förutsätter hela hans projekt att han gynnas av det. Han är medveten om sin priviligierade position som vit, hetero, cisman, och vill använda den för att hjälpa marginaliserade grupper och individer, men vägrar inse att hans roll som alla marginaliserades försvarare skulle vara onödig om han bara var tyst och lät dem själva komma till tals. Där Joona misslyckas fullständigt lyckas hursomhelst Ekholm.

Bokens dialog är genomsyrad av åtskilliga lager ironi, men boken i sig är inte ironisk. Ekholm klär av sig all defensiv självdistansering och beskriver manlig ångest på ett sätt som för ovanlighetens skull inte gör mera skada än nytta.

Motstånd och förändring

Kärlek liksom är samhällskritik som problematiserar allting och lyfter fram tusen frågeställningar. Boken ger inga färdiga svar, men är full av energi. Både då jag läste romanen på finska i fjol och nu när jag läser den i svensk översättning, lämnar den mig ångestfylld men också med en klar känsla av upprymdhet och iver. Den engagerar.

Känslorna av meningslöshet och apati kan konverteras till kollektiva former av motstånd, som det framgår till exempel ur detta meddelande från en chatt mellan Joona och

SAD91RL:

de går int å lämna kapitalismen.

(…)

ja tror att allt som behövs för ett meningsfullt

liv ren e möjligt.

man kan försöka skapa en ny fantasi o en ny praxis

för vänskap, samarbete osv

de viktiga e att man hittar rätt mänskor

o gör rätt saker tillsammans

eftersom det leder till att ens sätt å känna och tänka förändras

man lär sig va som känns på

riktigt, hur kroppen reagerar på olika grejer…

En bättre framtid är trots allt inom räckhåll. Kärlek liksom säger inte exakt hur vi kan nå dit, men visar åtminstone väldigt tydligt vad som står i vägen.

Elis Karell

Johannes Ekhom: Kärlek liksom.
Förlaget, 2017. Översättning av
Mårten Westö och Adrian Perera.

Utopin är både vågor och partiklar

Det är dags att vi lämnar bakom oss dikotomin om kapitalismen och socialismen, och utnyttjar de bästa sidorna med båda systemen för att bygga en ny värld. Det skriver molekylärbiologen Kai Simons, som låter sin komplementära samhällsmodell inspireras av Niels Bohrs filosofi.

Orosmoln skockar sig vid horisonten. Det drar ihop sig till oväder. I tidningar som jag regelbundet läser, som Ny Tid, New York och London Review of Books, samt Die Zeit, skrivs ett frapperande antal briljanta analyser om socialism, kapitalism, samt miljö- och finanspolitik, som visar hur våra samhällen har gått i olag. Men frågan hur vi kan få världen att fungera får inte stort spaltrum. Det saknas nya samhällsmodeller som målsättningar för politiken.

Genom min forskningsverksamhet i Dresden har jag på nära håll konfronterats med DDR-socialismens undergång. 1990-1991 reste jag reste kors och tvärs genom hela Östtyskland för att evaluera DDR-Akademins biologiska och medicinska forskning. Förfallet både i städerna och på landsbygden var häpnadsväckande. Det oaktat var detta land det effektivaste bland Comeconstaterna. Det visar hur bräckligt systemet var och illustrerar de problem som först blev uppenbara när systemet kraschade.

Vår kommissions evaluering visade att forskningen var långt under världsnivå. Forskarna hade länge varit helt isolerade. De hade varken tillgång till litteratur eller apparater och produkter som Västforskarna hade till sitt förfogande.

Ett annat exempel på hur långt på efterkälken DDR hade blivit, var mikroelektroniken. I Dresden presenterades det första 1-megabit-mikrochipet 1989 under festliga former med socialistpartiets generalsekreterare Erich Honecker som hedersgäst. Detta manuellt tillverkade chip kostade 500 mark, medan ett liknande chip var 100 gånger billigare i Väst.

När muren föll var östblocket praktiskt taget i konkurs. Medellivslängden började sjunka i alla Comeconländer redan på 1970-talet. Nedsmutsningen av luft, vatten och åkermark var oroväckande.

Antropocen är här

Dessa erfarenheter visar att ett samhälle inte kan fungera om det inte fortsätter att kontinuerligt satsa på att förbättra existerande teknologier och utveckla nya. Marxismen betonade forskning och utveckling som viktiga produktivkrafter i det socialistiska samhället. Men omsättningen stupade på en forskningspolitik som begränsade frihet och mobilitet.

Det finns naturligtvis exempel på detta problem ocksä i västvärlden. Typisk är antibiotikaresistensen. Läkemedelsindustrin trodde sig ha löst problemet, och insåg för sent att de antibiotika som hade varit effektiva, småningom inte mera bet på bakterier som hade muterat och förändrat sina egenskaper.

Detta visar hur dynamiska interaktionerna mellan natur och mänska är. Det mest graverande problem vi har ställt till med är naturligtvis den globala ekologiska krisen. Vi har inträtt i ett nytt tidevarv, antropocen, där det är människan själv som orsakar problemen. Det är vi som driver utvecklingen av vår planet i fel riktning. Vi måste tänka om och länka in vår livsföring i mera hållbara banor. Det betyder också att vi måste acceptera att vårt samhälle tvingas till ständig innovation.

Omställningen till nya teknologier fordrar en kraftansträngning som realsocialismen inte mäktade med.

Det oaktat hade socialismen kvaliteter som saknas i kapitalismen. Alla hade arbete. Det fanns mat åt alla. Kulturen stöddes. Det betydde trygghet för gemene man och kvinna. De som i dag hänger sig åt DDR-nostalgi är inte helt ute och cyklar. Men de som ville mera frihet och rörlighet hade svårt att komma till rätta i det repressiva realsocialistiska samhället. Den enorma våg av östtyskar som lämnade landet när muren öppnades, åskådliggjorde tudelningen av samhället.

Kapitalismens återvändsgränd

Kapitalismen är socialismens motpol. Enligt marxismens obönhörliga dialektik skulle kapitalismen gå under och socialismen ta över. Men så blev det inte. I stället proklamerade Francis Fukuyama att historien var slut när muren föll. Den liberala kapitalismens segertåg var oundvikligt.

Det var förstås en aning naivt.

I och med Donald Trumps val till president i USA, börjar Amerikas liberala intellektuella nu förstå att landet är hopplöst tudelat. Denna tudelning befrämjas av ett skolsystem som inte mera fungerar. Ojämlikheten har blivit ett allvarligt amerikanskt dilemma.

Kapitalismen karakteriseras ännu idag av samma problem som ledde till Marx och Engels marxistiska dialektik. Den drivs av profitbegär och den ackumulerar mervärde genom att exploatera billig arbetskraft. I de västliga industristaterna har den tämjts av fackföreningarna och socialdemokratin. Perioden efter andra världskriget var förebildlig. Återuppbyggnaden efter all förödelse ledde till ett enormt uppsving. För att täcka behovet av arbetskraft steg lönerna successivt. En tid rådde till och med full sysselsättning. Produktionen av olika konsumtionsartiklar kom i gång och inledde slit-och-släng-ekonomin som vi fortfarande är offer för. Därmed kunde kapitalismens profitbegär länge täckas.

Men på 1970-talet började nyliberalismens segertåg. Lönerna för den arbetande befolkningen skulle sänkas och skatterna för de rika likaså. Denna neoliberala kapitalism har lett till en ojämlikhet världen runt som har förödande verkningar. Idag äger de 8 rikaste personerna i världen lika mycket som den fattigare halva delen av jordens befolkning. Den rikaste 1-procenten har en förmögenhet som motsvarar det som de övriga 99 procent äger. Denna ojämlikhet har enbart negativa verkningar.

Välfärden stryps

Trots att den globala kapitalismen har lett till en ökad ojämlikhet och alarmerande polarisering, har globaliseringen av industriproduktionen också haft positiva sidor. Den har otvivelaktigt medfört ökat välstånd. Idag lever ungefär en miljard mänskor på samma nivå som medelklassen i västvärlden. Antalet fattiga i världen har halverats, och en allt större del av befolkningen är medelklass.

Avigsidan i denna positiva utveckling är givetvis att ökat välstånd betyder ökad konsumtion, vilket oundvikligt tär på naturresurserna.

Minst lika krasst är att kapitalismen har uppfunnit nya asociala sätt att kreera rikedom. Varje dag cirkulerar 5 000 miljarder dollar runt världen i tvivelaktiga transaktioner som de flesta inte förstår ett dyft av.

En annan avigsida av den nyliberala ekonomin är att den strävar till att strypa den offentliga sektorn för att spara skattemedel. ”Small is beautiful” är devisen. Storbritannien med Margaret Thatcher och Tony Blair i spetsen var förespråkare och föregångare. Också Sverige och Finland trodde, och tror ännu, på dessa illusoriska lockrop och fortsätter att minska på socialutgifterna. Om företag tar över välfärdstjänster som vård, skola och omsorg betyder det att verksamheten tvingas att vara lönsam. Det är svårt att kombinera mervärde med mänsklig kvalitet i denna sektor.

Kapitalismens fördelar

Det oaktat har kapitalismen också klara fördelar. Framförallt får kreativitet och innovation mera spelrum. Vad vore USA utan sitt skikt av pionjärer, forskare, uppfinnare och företagare? Kapitalismen vitaliseras av alla de olika initiativ som uppstår i liberala demokratier. Startups och nya företag är drivkrafter som leder till nya teknologier och arbetsplatser. Det är denna innovativa kraft som har gjort den kapitalistiska marknadsekonomin så motståndskraftig att den lyckats hålla sig vid liv trots alla problem.

Men nu är det tid att tänka om. Också de kapitalistiska demokratierna kommer att gå under om vi fortsätter rovdriften av planetens resurser. Därutöver håller ojämlikheten redan på att förändra världen. Trump, Brexit, Wilders, Le Pen, Orban, Kaczynski, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är symptom på misären.

Lösning från fysiken

Mitt förslag är en samhällsmodell som har element av både socialism och kapitalism. Modellen är inspirerad av Niels Bohrs komplementarism. Bohr löste ett av kvantfysikens viktigaste problem med att införa komplementaritetsprincipen för att förklara hur ljuset eller elektroner kunde uppträda både som vågrörelser och som partiklar. Bohr utvidgade sin fysikaliska teori till en allmängiltig princip. Överallt såg han exempel på komplementaritet, till exempel i fri vilja och kausalitet. Det var inte fråga om ”antingen eller” som hans landsman Søren Kierkegaard blev berömd för utan ”både och”. Det är ingen tillfällighet att yin- och yang-symbolerna finns inristade på Bohrs gravsten. Bohrs medarbetare karakteriserade hans filosofiska tänkande som ”kaotisk klarsyn”, och det ligger något i det.

Nu åberopar jag komplementaritetsprincipen för att ställa upp en samhällsmodell med två sektorer, en mera kapitalistisk – driftssektorn – och en mera socialistisk – folkhemssektorn. Det finns naturligtvis också välprövade exempel på modeller där kapitalism och socialism smälter samman, till exempel i det svenska folkhemmet eller i den tyska sociala marknadsekonomin.  Den modell som jag beskriver bärs upp av två komplementära delar där olika organisationsprinciper är förhärskande, en helt ny lösning.

Folkhemssektorn

Den sociala sektorn bygger på basinkomst. Jag pläderar för en basinkomst inom denna sektor som ligger mellan 600 och 700 euro. Viktigt för modellen är att den sociala sektorn fungerar som stimulans för ett samhälle som söker nya vägar för att bättre sörja för sina medborgares välfärd. Många vill bort från den nyliberala privatiseringsvågen, som har haft en förödande inverkan på de sociala tjänsternas kvalitet. Samhället behöver fler som ägnar sig åt barnavård, åldringsvård, stöd för skolundervisningen, vård av handikappade och sjuka och omsorg av ensamma.

Man kunde också kalla den sociala sektorn för folkhemssektorn.

Trots den nordiska välfärdsmodellens problem var välfärden, jämlikheten och tryggheten i folkhemmet, när det var som bäst, en succéhistoria. Därför är termen ännu idag attraktiv.

Viktigt är att basinkomsten stimulerar till nya aktiviteter som vårt samhälle behöver och kan betala för. Nya småföretag grundas i folkhemssektorn, som prövar ut nya vägar för att göra framförallt omsorgssektorn mera mänskovänlig. Dessa nya småföretag bör få tillräckligt betalt för sina tjänster så basinkomsttagarnas löner kan toppas upp. På grund av att verksamheten i dessa nya företag är subventionerad genom basinkomsten, har de chanser att klara sig.

Men också andra sektorer bör stimuleras:

  • Folkhemssektorn bör motverka fetmaepidemin i Väst genom inskränkningar i livsmedelsindustrin och en satsning på en lokal och småskalig produktion av hälsosamma råvaror.
  • Low-tech-teknologi som är hållbar, hälsosam och miljösnål bör uppmuntras.
  • Nedskräpningen och resursslöseriet måste upphöra, och en cirkulär ekonomi tas till heders. Plastkassar och plastförpackningar bör förbjudas, och återvinning prioriteras.
  • Folkhemssektorn kunde utveckla en ny småskalig ekonomi som producerar produkter för ett hållbart samhälle. Den subventioneras med basinkomsten. När produktionen blir storskalig, flyttas företaget in i kapitalistsektorn. De två sektorerna skulle ha olika lagstiftning.
  • Var människas konstnärliga och kulturella talang bör stimuleras och uppmuntras. Livet i folkhemssektorn kan bli fyllt av innehåll med basinkomsten som stöd.
  •  största allmänhet behöver vårt samhälle bättre och mera framtidsbetonad skol- och högskoleutbildning. Komplementärmodellen kunde inspirera nya läroplaner som stärker förståelsen för betydelsen av innovation, kultur och hållbara lösningar för vårt samhälle.

Kapitalismsektorn

Den kapitalistiska sektorn i komplementärsamhället skulle till att börja med fortsätta att fungera som idag. Den är ansvarig för industrin, utrikeshandeln och för alla internationella fördrag som Finland har etablerat. Finland skulle förbli medlem av EU och euroområdet. En förhöjning av skatterna för dem som har det bättre ställt blir nödvändig för hjälpa till att finansiera folkhemssektorn. Var inkomstgränsen mellan de två sektorerna ska dras, blir en viktig fråga. Det är inte meningen att basinkomsten ska subventionera industrier och företag i den kapitalistiska sektorn. Det är den nya ekonomin i folkhemssektorn som behöver stimuleras.

  • Möjlighet till basinkomst ger arbetstagaren skydd för missbruk. Den som anser sig bli utnyttjad i kapitalismsektorn, kan frivilligt ta avsked utan att hamna i blåsväder. Andra inkomsttagare i kapitalismsektorn kan också besluta sig för att hoppa av och sluta sig till basinkomstagama.
  • Robotiseringen och digitaliseringen av arbetslivet är det ingen idé att kämpa emot. Vi behöver dock ny lagstiftning för att garantera att välfärdssamhället får ta del av de produktionsvinster som uppstår i och med effektiveringen av arbetet, då arbetsplatser försvinner. Ett alternativ är en robotskatt.
  • Samhället måste ständigt förnya sig. Nya innovationer och uppfinningar bör bidra till att energiförbrukningen såväl i hemmet som i lantbruket, industrin och transportsektorn minskar och förnybara energikällor prioriteras. Konsumtionshysterin måste stävjas genom hållbara och miljövänliga produkter.
  • Kapitalismsektorn ska ansvara för att komplementärsamhället kan finansieras. Den måste fungera som drivfjäder och motor för ekonomin. Därför kallar jag också kapitalismsektorn för driftsektorn. Den fortsätter med att producera varor för både hemma- och världsmarknaden men den måste också bli en drivmotor för innovationer som behövs för att bygga upp ett hållbarare samhälle. Både folkhemssektorn och driftsektorn arbetar parallellt på en omställning i denna riktning.
  • Finland och världen behöver nya lösningar för att komma bort från både cheap labour och cheap nature. Det är bara en tidsfråga innan vi når avgrundens brant.

Framåt!

Weiter so är inte längre möjligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och fortsätta som om allt vore i ordning. Nu måste vi agera. Mitt komplementärsamhälle är ett lösningsförslag.

Komplementärmodellen bygger på förtroende. Världen är så korrumperad idag att de få länder där etiska normer ännu gäller i politiken, måste gå i spetsen för förändringarna. Norden hör till denna privilegierade del. Detta ”adelskap” förpliktar! Vi behöver nya meningsfulla utmaningar som kan fascinera de unga. Det behövs en våg av entusiasm för att generera stöd för nya lösningar. Tudelningen av samhället är redan ett faktum. Men den fattigare delen behandlas så styvmoderligt att Trump, Brexit, LePen, Sverigedemokrater och andra populister hotar att välta världsordningen. Vi måste handla om vi vill undvika krig och förödelse. Vill vi tillbaka till det tjugonde århundradets katastrofer? Komplementärsamhället kan erbjuda en lösning av en rad orsaker:

Drift- och folkhemssektorerna uppfyller de krav som måste tillfredsställas för att bemästra de problem som vi står inför. De kan generera både innovation och garantera trygghet.

Vi behöver ingen revolution att förverkliga komplementärsamhället. Det medför en radikal förändring men reformen kan realiseras stegvis.

Den nya folkhemssektorn bereder vägen för en hållbarare och sundare livsstil.

Alternativa valutor stabiliserar vårt finanssystem och stimulerar den nya ekonomin i folkhemssektorn.

Basinkomsten som har diskuterats i åratal kommer äntligen till sin rätt.

Drift- och folkhemsmodellen är både internationell och nationell, både europeisk och regional.

Til syvende og sidst, ”ge och ta-principen” binder ihop driftssektorn med folkhemmet. Vi avstår från debatten om för eller emot utan medger att de två samhällsformer som har konkurrerat med varandra i närmare tvåhundra år, båda innehåller positiva element som tyglas för att driva komplementärsamhället.

Hur ska det nya samhället realiseras? Precis som i Frankrike, behöver Finland ett nytt parti. Detta parti kunde redan från början vara företrätt i alla nordiska länder. Alla existerande partier har barlast som borde kastas överbord. Men utmaningen vi står inför är enorm. Den kända brittiska vetenskapsmannen Peter Medawar formulerade det så: The Art of the Soluble. Det gäller att finna lösningar för samhällspolitiken.

Text Kai Simons
Illustration Karstein Volle