Etikettarkiv: Kapitalism

Hjallis lekstuga är en förolämpning mot gräsrotsrörelser

Förra veckans stora nyhet var att Samlingspartiets riksdagsledamot Harry “Hjallis” Harkimo lämnar sitt parti och grundar en ny “politisk rörelse” tillsammans med före detta SPD-politikern Mikael Jungner. Rörelsen Liike Nyt saknar svenskt namn, och förutom Harkimo och Jungner är de namntyngsta medgrundarna medietyckaren och programledaren Tuomas Enbuske, Slush-medgrundaren Helena Auramo och medie- och reklamföretagaren Alex Nieminen. Rörelsens löst sammansatta ledningsgrupp kompletteras av två mindre kända profiler: samhällsvetaren Karoliina Kähonen som arbetat som samlingspartistiska riksdagsledamoten Harri Jaskaris assistent, och medianomen Sari Antila, först och främst känd som Enbuskes flickvän.

Vid sidan av Jungner och Harkimo är den politiska erfarenheten inom rörelsen alltså rätt tunn. Det kan ses både som en fördel och som en nackdel.

Enligt Harkimo & Jungner grundar sig den nya rörelsen i det missnöje som finns bland medborgarna över den politiska processen: politiken känns fjärran från folks vardag och vanliga människor upplever att de inte har möjlighet att påverka. Båda utbrytarna anser att det partipolitiska systemet är föråldrat, och att partierna har fastnat i ett stagnerat målgruppstänk. Vidare har de två förgrundsfigurerna efterlyst att politikerna bättre tar i beaktande expertutlåtanden. Och skulle Harkimo och Jungner föra resonemanget vidare, så kunde det bli riktigt intressant. Tyvärr gör de inte det. Efter allt detta tisslande och tasslande, efter all medieuppmärksamhet, presskonferenser, spekulationer, intervjuer, lansering av webbsidor, är det här den fulla kontentan Liike Nyt:s nya revolutionerande budskap: “politiken måste beakta stora helheter och lyssna på experter och folk måste känna sig mer delaktiga i beslutsfattandet.”

Men snälla nån, hur många gånger har vi inte hört det här förut? Om det här är budskapet som Harkimo och Jungner vill bygga sin nya rörelse på, kan jag ge ett antal exempel på diverse olika redan existerande rörelser med exakt samma motivation. Bara här i Finland har vi till exempel Joukkovoima, och på ett europeiskt plan finns bland annat Yanis Varoufakis demokratirörelse Diem25. Det ena är en gräsrotsrörelse, den andra är liksom Liike Nyt en rörelse som arbetar uppifrån ner, men till skillnad från Harkimos projekt har Diem25 ett starkt förankrat nätverk, framför allt inom akademiska kretsar. Ur Harkimos synvinkel är dock problemet med båda att de har en klar vänsterprägel.

Som för att poängtera att det här inte handlar om något vänsterflum, har Liike Nyt presenterat fyra grundteser på sin webbsida, som tydligare än intervjusvaren och Harkimos presskonferens förklarar vad rörelsen står för, och var den står på höger-vänsterskalan:

1. Alla ska tas hand om.
2. Marknadsekonomi är ett bra sätt att utveckla samhället på, så länge dess regler är rättvisa.
3. Klimatförändringen är ett faktum, och beslut bör fattas på sätt som är hållbara för miljön.
4. Företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på, om det ges utrymme.

I korthet alltså: mindre demokrati, mer makt åt marknaden, ett slut på klimatuppvärmningen och en garanterad levnadsstandard för alla.

Men hur de här i sig svårligen förenliga målen ska uppnås och kombineras kan Harkimo och Jungner inte riktigt svara på.

Andra saker som ingen riktigt kan svara på:

  • Om Liike Nyt ska bli ett parti
  • Om Harkimo ska rösta för eller emot Sote-reformen
  • Vilken roll Jungner egentligen har inom rörelsen
  • Vad Liike Nyt egentligen ska syssla med
  • Vilken samhällsvision Liike Nyt har för att ersätta det nuvarande partipolitiska systemet
  • Hur klimatförändringen ska stoppas
  • Vad det betyder att “alla ska tas hand om”
  • Vad “rättvisa regler för marknadsekonomi” betyder
  • På vad det luddiga uttrycket att “företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på” baserar sig
  • Vad det betyder att att “företagsamhet ska ges utrymme”

Så det vi egentligen vet är att en grupp stenrika elityuppien och deras närmaste anhängare har grundat en plattform för att “lyssna på folket”, vars mest konkreta syfte verkar vara att försvaga den politiska kontrollen över kapitalet och i samma veva motarbeta klimatförändringen.

Initiativ för att stärka det demokratiska inflytandet och öppenheten i samhället är alltid välkomna. Men minimikravet för ett initiativ måste väl vara att det har en definierad målsättning och en verksamhetsplan. Då vänsterrörelsen Diem25 för tre år sedan lanserade sin demokratiseringsplattform gav jag den på ledarplats frän kritik för att den ställde ambitiösa mål utan att egentligen ha någon vägkarta för hur de rent praktiskt skulle nås. Och då hade ändå Diem25 publicerat ett flera sidor långt dokument som de kallade för “vägkarta”. Liike Nyt har inte ens ställt upp några mål.

Liike Nyt kommer med en bunt pseudofolkliga plattityder om hur politiken fjärmat sig från medborgarna, om expertkunskap och demokrati, som kunde tas på allvar om de kom från en gräsrotsrörelse med en klar agenda. Men Liike Nyt presenterar ingen agenda, de presenterar en capsule pitch för ett startup-seminarium. “Marknaden och gräsrotsrörelserna – nya lösningar för politisk aktivism i nyliberalismens tidevarv. Keynote speakers: Hjallis Harkimo och Mikael Jungner. Videoföreläsning av Elon Musk från San Fransisco. Spelföretaget Rovio lanserar nytt samarbete mellan Angry Birds och Pussy Riot.”

Jag erkänner gärna att Liike Nyt gör mig förbannad. Inte för att det är Harkimo och Jungner som lanserar det, inte heller på grund av dess högerkaraktär, inte ens på grund av dess elitism. Det som gör mig förbannad är att de inblandade inte ens har bemödat sig om att ordentligt tänka igenom sitt projekt innan de lanserat det. Det osar av självgodhet och överlägsenhet: här kommer Hjallis och Micke och berättar för er hur politik ska göras på riktigt. Det är en förolämpning mot alla riktiga gräsrotsrörelser och aktivistgrupper som i årtionden med nollbudgetar arbetat för öppenhet och demokrati, mot korruption och målgruppstänk, som förgäves kommit med sina expertutlåtanden till riksdagen bara för att få se Sipiläregeringen torka sig i röven med dem. Och som säkert mer än gärna hade tagit emot några donationer från Herr Harkimo och hans gelikar för att motarbeta businesslobbyn, till exempel i miljöfrågor.

Problemet med politik är det att det inte går att bara hurtigt och friskt gå in och lösa alla problem, eftersom alla problem inte har enkla lösningar. Vare sig man på högerhåll vill erkänna det eller inte, skapar marknadsekonomin genom sina grundprinciper en tävlingssituation mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och de anställda, de icke-anställda, de arbetslösa, de stora företagen och de små, de fattiga och de rika. Det här leder alldeles naturligt till folk klumpar ihop sig i grupperingar som de anser att representerar deras intressen. Det är därför vi fortfarande inte har hittat ett alternativ till partipolitiken som skulle vara demokratiskt. Så här har demokratin fungerat sedan den uppstod, vare sig grupperna bestod av hattar eller rockar, präster eller borgare, katoliker eller protestanter, konservativa eller liberala, socialister eller kapitalister. Alla politiker vet att partiindelningen har sina inbyggda problem, och de som förstår sig på politik vet också att partiindelningen är ett ofrånkomligt faktum i politiken. En annan sak är sedan att det finns strukturer inom politiken och inom partierna som skulle må bra av förnyelse. Men de som säger att “motsättningarnas tid är förbi” är alltid de som tjänar på motsättningarna, vare sig de själva förstår det eller inte.

Politik handlar inte bara om siffror och kurvor, utan om att sammanföra hundratals olika sätt att se på människan, moralen, framtiden och världen. Riksdagens beslut sänder ut vågor som påverkar så gott som varenda molekyl i Finland, ofta också utanför våra landsgränser, och ibland på sätt som är nästan omöjliga att föreställa sig. Det är därför god politik är sådan som mal på långsamt och eftertänksamt, genom diskussioner och debatter och gräl mellan olika grupper. Det är en segsliten dragkamp som i bästa fall kan leda till att någon vinner en försiktigt försvarsseger och någon annan tvingas till en överkomlig uppoffring. I den här oglamorösa processen finns det få hjältar, och för någon som är van att styra över ett affärsimperium där hen själv har det slutgiltiga ordet är det säkert frustrerande.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid

Mina två cent

Alfred Backa
Alfred Backa.
Jag börjar bli trött på tiggare. Egentligen tycker jag att de borde förbjudas. Jag vet att man inte får säga så, eftersom det inte är tiggarna själva som borde bestraffas för att strukturen tvingar dem att tigga. Men det hela känns ohållbart och jag slipper inte undan dem lika lätt som jag gjorde förr. Försöker jag gå in på Citymarket möts jag på vägen av en hel drös med människor som vill ha pengar av mig, människor som inte har något annat val än att komma fram och störa mig genom att böna och be om min uppmärksamhet. Bara en sekund av min tid vill de ha, de vill bara berätta, bara säga några ord om sin situation. Jag vet att det är meningslöst att betala dem, ja, att ens stanna upp. Går jag med på deras villkor så vet jag att pengarna aldrig hamnar i deras ficka i slutändan. Knappt en procent av inkomsterna tillfaller dem, resten går till de stora syndikaten, de som alla vet att borde stoppas men som ingen tar krafttag mot. Ingen vågar helt enkelt, då myndigheterna tjänar mer på att låta dem hållas än på att stoppa dem.

Jag träffade en ung person som hamnat längst ner i denna sorgliga maktspiral, låt oss kalla honom Jens. Han kom fram till mig häromdagen och presenterade sig, berättade om sig själv och verkade sedan rörande engagerad i mina privata angelägenheter. ”Vad har du för mobilavtal?” frågade han, med en ängslighet som sken igenom hans tuffa attityd. Jag kände genast medlidande med denna yngling, nog hade det varit roligt att kunna hjälpa honom, om så bara för stunden. Men jag berättade istället att jag inte var intresserad, precis som man ska göra. Likväl fortsatte han att invadera min personliga sfär med sitt färdigskrivna tiggerimanus. ”Visste du att du kan få fri surf och samma samtalskostnader i alla EU- och EES-länder som i Finland om du byter abonnemang nu?” Vid det här laget hade jag tröttnat på artigheterna, jag gick därifrån utan att säga ett ord mer. Hans röst fortsatte att skvala om gratisminuter och bindningstid tills han insåg att han förlorat mig. Det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig skar i mitt hjärta som en kniv. ”Ha en bra dag.”

Det är klart man blir illa berörd av ett enstaka fall som detta. Det är klart att man tycker synd om människor som inte har något annat val än att stå på butiksgolvet och sälja tjänster som ingen vill ha, för att få en spottstyver av sina övermän. Det är inte Jens fel, han är oskyldig i det stora hela. Att förbjuda honom från att stå där och sälja sina produkter löser inga problem, det är inte honom vi måste stoppa. Vi måste stoppa det organiserade tiggeriet.

Alfred Backa
är komiker & författare

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland

Shopping and eco-blogging

Livsstils-Linda
Livsstils-Linda
Jag lovade ju ett inlägg om mina naturliga shopping- och spa-upplevelser på Boracay i Filippinerna, lite tips för er som planerar att åka dit och inte vill tumma på naturliga produkter eller behandlingar.

Jag älskar att resa! Att få uppleva nya kulturer och natur. Att få se hur lokalbefolkningen bor och lever. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i andra personers situationer och fascineras över att folk verkligen har så olika sätt att leva, bo och verka på.

Viktigast i packningen är nästan min hamamhandduk från Ateljé Stockholm. Kommer givetvis från Ecosphere, ligger stabilt i pris på 389 kr vilket är schysst då den är handvävd i GOTS-certifierad ekologisk bomull.

Då vi är veganer hade vi beställt vegankost på planet och fick den serverad före alla andra, lite lyxigt! Tyvärr lät det som att större delen av planet valde biff, vilket gjorde mig lite besviken – men alternativet fanns i alla fall för alla att få vego. Istället för att ge mig in i ”köttdebatten” (det finns det andra som är bättre på), så vill jag helt enkelt utmana er att grilla mer grönt – oavsett klimatbiten så är det det ju sååå gott!

Psst… ett tips! MatHems Ekologiska matkasse innehåller fem goda, hälsosamma och snabblagade rätter för fyra personer. Prislappen gör den till en lite lyxigare produkt som jag har kommit att bli väldigt förtjust i.

Igår när jag var och handlade till dagens vegetariska tre-rätters med vänner så passade jag på att smita in på Emmaus som låg intill och botaniserade bland ställningarna. Anledningen till några nyinköp har varit att jag antingen inte lyckats hitta det jag sökt second hand eller för att det faktiskt blivit billigare eller lika billigt att köpa nytt.

Och så gick jag med i en Facebookgrupp. En om inredning, på svenska, med nästan 200 000 medlemmar. Och blev helt förfärad. För i den gruppen existerar inte något miljötänk. Alls. Stressen har varit så påtaglig att igår kväll strax efter 20 slog det mig att det var torsdag och jag egentligen borde suttit på en hästrygg. En slutsats som jag drar av allt det här är, att det bästa är att helt undvika plast och att frågan är mycket större än vad vi köper för leksaker till våra barn. En stund ville jag bara skrika i vanmakt och börja slänga all plast i hushållssoporna, men jag inser att det inte kommer att göra någon skillnad.

Jag har hittat ett mycket bättre alternativ. Något fantastiskt som jag tror att ni kommer att älska. Det gör i alla fall jag. Man blandar två teskedar kolloidalt silver per liter dricksvatten, skakar om och låter stå i 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas.

Vill ni hänga med mig på pressvisningar, mässor och galor så rekommenderar jag mina instastories, de är lättare än bloggen att uppdatera på flygande fot.

Livsstils-Linda
är en fiktiv livsstilsbloggare som skapats av frilans-journalisten Erik Sandström, genom att han saxat citat från diverse – fullt verkliga – ekologibloggar och samman-ställt dem till denna låtsaskolumn.

Foto: Porapak Apichodilok/Pexels/CC 

Individen mot klimatet

Privata hushåll står för 60 procent av alla utsläpp av växthusgaser i världen. Logiken ger härav att det är upp till oss som privatpersoner att lösa klimatkrisen. Eller?

Vänsterpartiets ordförande i Sverige, Jonas Sjöstedt, har meddelat att han inte kommer att ta flyget en enda gång under valkampanjen inför riksdagsvalet som går av stapeln den 9 september. På det sättet vill Sjöstedt minska på sitt eget klimatavtryck och lyfta upp frågan om flygets stora koldioxidutsläpp på agendan.

I Finland har veterligen inga framträdande politiker gjort liknande löften. Däremot har tidningen Maaseudun Tulevaisuus (2.3.2018) i samband med diskussionen kring flygtrafikens miljöbelastning gjort en kartläggning av partiledarnas flyganvändning. Föga överraskande är det regeringspartiernas ministrar som toppar listan över flyganvändning, men anmärkningsvärt är kanske att också alla oppositionspartiernas ordförande regelbundet använder sig av inrikesflyg. Endast Vänsterförbundets Li Andersson uppger att hon regelbundet betalar miljökompensation för sina flygresor: SDP-bossen Antti Rinne beklagar att han ”inte alltid” gör det.

Diskussionen om flygtrafikens inverkan på miljön och klimatet blossar upp med jämna mellanrum, på samma sätt som diskussionen om köttproduktionens dito. I dessa diskussioners släptåg kommer för det mesta även olika klimatavtrycks-kalkylatorer på nätet, där en kan mäta hur många jordklot vi skulle behöva om alla levde lika ohållbart som vi.

Det är Kinas fel!

I Tina Nyfors artikel på sidorna 14–16 i den här tidningen berättar Mikko Valtonen om hur han har gjort ett medvetet beslut att försöka leva så klimathållbart som möjligt. Det är ett beundransvärt initiativ, som också visar att det är möjligt, med vissa uppoffringar i vardagen, att göra stora insatser i sitt eget mikrokosmos. Det är helt enkelt en fråga om att välja hur man konsumerar.

Privata konsumenter, som du och jag, står för 60 procent av jordens utsläpp av växthusgaser och 80 procent av all vattenförbrukning, visar en norsk studie som publicerades 2016 och fick stor internationell uppmärksamhet. Diana Ivanova som gjort utredningen vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet säger att hon ville förändra sättet på vilket vi ser på utsläppsbovar: säger vi att Kina släpper ut mest koldioxid, ger vi oss själva fri lejd – vi kan ju inte påverka vad de gör i Kina. Men då tänker vi inte på att vi köper många av de produkter som tillverkas i Kina, och då flyttas också ansvaret för de utsläpp som gjorts under produktionen av produkten vidare till oss, resonerar Ivanova.

– Vi tycker alla om att lägga skulden på någon annan, regeringen, företagen. Men mellan 60 och 80 procent av belastningen på vår omgivning kommer från privathushållens konsumtion. Om vi förändrar våra konsumtionsvanor, kan vi samtidigt ha en väldigt stor inverkan på våra klimatavtryck, säger Ivanova enligt ett pressmeddelande.

Oljebolagen i utsläppstoppen

Det här går hand i hand med det narrativ som vi ser så ofta i medierna: vi uppmanas att flyga mindre, ta bussen eller tåget i stället för bilen, cykla mer, äta mindre kött, köpa miljömärkta produkter, tillverka vår egen kosmetika, odla våra egna morötter, köpa begagnade kläder, återanvända, välja bort plasten, och så vidare.

Vi, konsumenterna, har alltså makten att förändra världen – och i förlängningen också en moralisk skyldighet att göra det.

Men det här synsättet har också mött på stark kritik. Efter att den norska studien publicerats, kom geografen Richard Heede med sin egen utredning som vände på kakan och visade att 90 storbolag är ansvariga för produktionen av två tredjedelar av alla växthusgaser, och de åtta största utsläppsbovarna för 20 procent – alla dessa åtta är bolag som investerar i fossila bränslen, bland dem SaudiAramco, ExxonMobil, British Petroleum och Chevron. Ett år senare kom en annan studie, Carbon Majors Report, till liknande resultat: 100 stora bolag står för 71 procent av utsläppen.

Supersize me

Kritiker av det här narrativet vidhåller att siffrorna ändå inte ändrar på att det är konsumenterna som står i slutändan av ekvationen: olje-, kol-, och gasbolagen möjliggör produkter och tjänster som konsumenterna vill ha. Heede medger i tidskriften Science att konsumenten har ett visst ansvar, men:

– Vi lever i en illusion om vi verkligen tror att vi gör egna val, eftersom den existerande infrastrukturen redan har gjort valen för oss.

Ekonomen John Kenneth Galbraith framförde redan på 1950-talet tanken om att konsumentens möjlighet till verkliga val är en illusion. Senare forskning har också empiriskt påvisat att kopplingen mellan fri vilja och konsumtionsval är svag: erbjuder hamburgerrestaurangen extrastora måltider, köper vi extrastora måltider (Levitsky & Pancowski, 2011).

För några år sedan var termer som degrowth och downshift på tapeten, och det finns flertalet miljörörelser som fokuserar till exempel på eko-kooperativ och olika ”alternativa” livsstilar. Flera teorier har fått allmänt genomslag, till exempel att allt fler övergår till en vegetarisk diet av miljöskäl, begränsar vattenanvändningen, undviker att flyga eller handlar uteslutande begagnade kläder. Problemet med dylika projekt är ändå, enligt till exempel David McKay, författare till boken Sustainable Energy – Without the Hot Air, att så länge de här valen förblir personliga och inte fokuserar på att få till stånd strukturella förändringar, är de otillräckliga: ”Om alla gör lite, så åstadkommer vi bara lite”.

Konsumenten är defekt

På vänsterkanten är de flesta överens om att klimatförändringen i huvudsak ska bekämpas på politisk väg. Ärliga försök har gjorts, men till exempel klimatmötena i Paris och Köpenhamn har förblivit papperstigrar. Juha Aromaa från Greenpeace Norden skriver i sin kolumn på sidan 37 att organisationen till den grad redan har tappat tron på den politiska processen att den nu riktar sin energi till att påverka kapitalet, snarare än staten. Det är en hedervärd ansats, men SaudiAramco kan visa sig vara måttligt mottagligt för Greenpeace budskap.

Problemet, skriver miljöjournalisten och aktivisten Martin Lukacs i The Guardian (17.7.2017), är att nyliberalismen har tagit makten från politikerna och gett den till företagen och lobbarna. Och företagen, liksom den nyliberala politiska rörelsen, vill gärna framställa klimatkampen som en kamp som förs av individer genom deras personliga konsumtionsval. Gärna erbjuder man miljövänliga alternativ – till ett lite dyrare pris. Är konsumenten inte redo att betala det dyrare priset, är det konsumenten som är defekt, inte produkten eller systemet. Det här har de facto varit kapitalismens mantra i århundraden, skriver Lukacs, vare sig det gällt fattigdom, hälsa, arbetslöshet eller brottslighet: de fattiga är fattiga därför att de är lata och omoraliska, inte därför att det är fel på systemet, eller för att den ägande klassen profiterar på den arbetande klassens fattigdom.

Från individualism till massrörelse

”Naturligtvis borde vi konsumera mindre och skapa kolsnåla innovationer – bygga ett hållbart jordbruk, uppfinna nya batterier och popularisera avfallsfria metoder. Men individuella val fungerar bäst när det ekonomiska systemet kan erbjuda tillgängliga miljövänliga alternativ för alla – inte bara för några få välbärgade eller dristiga”, skriver Lukasc.

Civilisationens utveckling har genom historien strävat till att ge människan ett bekvämare, mer lättjefyllt liv. Som enskilda individer väger vi våra alternativ mellan vad vi intellektuellt vet att vi borde göra och vad vi instinktivt vill göra. Då vinner ofta lättjan och njutningen över det moraliska goda, speciellt om det moraliska är mindre tillfredsställande, kräver en större ansträngning och är dyrare. Tekniska utvecklingar som ger oss högre livskvalitet går inte heller att rulla tillbaka. Flyget är här för att stanna, och kommer att vara det tills vi utvecklar ett åtminstone närapå lika snabbt sätt att ta sig från en plats till en annan. Ergo: satsa på expresståg. Men att bygga ut infrastrukturen för till exempel ett Europaomspännande expresstågsnätverk kommer med en sådan prislapp att ingen kommersiell aktör skulle drömma om att inleda ett sådant projekt. Tyvärr kan inte heller stater hosta upp pengarna för det ifall järnvägarna har privatiserats. Igen står nyliberalismen i vägen för utvecklingen. Och så länge vi är mer upptagna av våra egna skuldkänslor för hur vi konsumerar än av att förändra strukturerna i samhället, så är det globala storkapitalet och nyliberalerna mer än villiga att erbjuda oss McVegan-burgare och skräddarsydda ekoresor till Thailand, menar Lukacs:

”Eko-konsumtion kan måhända ge oss renare samveten. Men det är endast genom massrörelser som vi har möjlighet avstyra klimatkrisen. Men det kräver allra först att vi lösgör oss från det mentala järngrepp som nyliberalismen har oss i: vi måste helt enkelt sluta tänka som individer.” N

Text: Janne Wass
Foto: NASA