Etikettarkiv: Kapitalism

Fåordighet™

Kari Hotakainens succébiografi över formel 1-stjärnan Kimi Räikkönen lyckas inte med att öppna upp den tillknäppta nationalhjälten.

Innan jag säger något mera om Den okände Kimi Räikkönen bör det poängteras att Kari Hotakainens biografi gör braksuccé ute i bokhandlarna. Med över 100 000 sålda exemplar i slutet av september är skildringen av den framgångsrika formel 1-förarens liv redan den mest sålda idrottsboken i Finland. Detta säger inte nödvändigtvis särskilt mycket om bokens litterära kvalitet. Kimi Räikkönens popularitet – framskakad i en klassisk finsk cocktail bestående av fåordighet, fylleskandaler och det här med att köra bil väldigt, väldigt fort – är så pass utbredd att publikframgången var given sekunden som kontraktet kritades på. Med det sagt, hur står sig då själva boken?

Det börjar lovande. Kari Hotakainen, Runebergsprisvinnare anno 2010, rör sig runt Ferraris representationsrum vid racingbanan i Kuala Lumpur och skildrar målande den bisarra mångmiljonindustrins innandöme med sin garvade romanpenna. Tankarna går inte oävet till Gay Talese och den i tiderna så banbrytande amerikanska litterära sportjournalistiken. Förhoppningarna väcks att Hotakainens facklitterära debut ska bjuda på något helt annat än den stelbenthet som många idrottsbiografier tenderar att karaktäriseras av.

Fortfarande i Kuala Lumpur springer Hotakainen på en av Räikkönens vänner, en senegalesisk smyckesdesigner vid namn Moko (bara i formel 1-världen…). Hotakainen berättar för Moko att han ska skriva en bok om Räikkönen, varpå Moko kryptiskt säger att Hotakainen ”sannolikt kommer att stöta på stora problem senast halvvägs in i boken”. Med facit i hand är det frestande att tro att Hotakainen i efterhand fabricerat denna profetia. För Mokos förvarning är exakt vad jag upplever som läsare.

Ung och pank

Efter de inledande scenerna övergår boken till en mer renodlad biografi. Kapitlen om hur en ung och pank Räikkönen åker runt på tävlingar i Europa bjuder på underhållande anekdoter, men ju närmare nutiden vi kommer, desto mer pliktskyldigt och oengagerat känns återberättandet. Det syns inte minst i bokens struktur. Själva kronologin når egentligen sitt slut när det återstår hundra sidor, och därefter består boken av en rad tematiska kapitel som känns rätt så hoprafsade. Mycket kretsar kring alkohol. I ett kapitel samlas en drös anekdoter om Räikkönen som rabblas upp i punktlistformat. Detta följs av ytterligare ett kapitel som beskriver en 16 dagar lång fylleresa (featuring bland andra Prinsen av Bahrain). Föga förvånande är det dessa kapitel som medierna fokuserat på i svallvågorna av bokens lansering. Det säger något om hur gärna vi vill få bilden av våra kändisar bekräftad, men också en hel del om bokens tillkortakommande när det kommer till att väcka nya reflektioner hos läsarna.

Med jämna mellanrum återkommer boken till Räikkönens hem i schweiziska Baar. Det är där som författaren sitter och försöker få den fåordige Kimi att reflektera över sig själv. Det går inget vidare. Hotakainen bjuder själv på en rad intressanta tankar kring varför någon väljer att ägna sig åt en sysselsättning där döden lurar bakom nästa kurva. Men Räikkönen bjuder sällan till. Han är helt enkelt inte kapabel (eller intresserad) av att dela med sig av sina känslor, och det innebär att han nästan aldrig slår tillbaka bollarna som Hotakainen servar honom. Detta stapplande möte mellan två män kunde ha öppnat upp för en intressant analys av en maskulinitet som vilar på tillknäppthet, utsättande av den egna kroppen för fara och förträngande av ångest med hjälp av alkohol. Men Hotakainens reflektion sträcker sig inte längre än konstaterandet att huvudpersonen inte är van att tänka på de här sakerna. Utan att skriva läsaren på näsan skulle Hotakainen gärna djupare ha fått utforska den spegelbild av den finska mannen som han håller upp gentemot läsarna. Nu förblir spegelbilden tyvärr opak.

Nästan offer

I Hotakainens ögon blir den blyge Räikkönen närmast ett offer för en idrottsindustri som kräver ständig synlighet. Som gammal sportjournalist håller jag med Kimi när han säger att journalisterna ”gott kunde kopiera” de meningslösa svar som förarna ger efter tävlingarna så att alla skulle komma lättare undan. Vid första anblick hade det varit frestande att se Räikkönens buttra, jag är på vippen att säga antikommersiella, framtoning som ett slags passivt motstånd mot den kapitalistiska varumärkeslogik som dominerar elitidrotten. Innan man inser att den fåordighet som från början säkert var genuin har, likt kaxigheten hos Zlatan- Ibrahimović, förvandlats till – just det – ett varumärke.

Hotakainens tes att Räikkönen inte bryr sig om detta varumärke känns i slutändan rätt naiv. Den här boken, en produkt där teamet runt Räikkönen säkerligen hållit något slags grepp om Hotakainens penna, är ytterligare en pusselbit i just detta varumärkesbyggande. Kanske stämmer det att Kimi själv inte bryr sig det minsta om vad folk tycker om honom, men han är säkerligen medveten om att oviljan att visa upp en ny sida av sig själv i boken motiveras av att det är den gamla, buttra personligheten som genererar pengar. Suckandes tillåter Kimi kapitalismen att fortsätta pumpa honom. En suck och sida i taget.

Text Axel Vikström
Foto Sam O’Connor

Kari Hotakainen:
Den okände
Kimi Räikkönen
Förlaget, 2018

Medicin är ofta fel medicin

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Too Much Medicine hette symposiet på Fiskartorpet i Helsingfors. Som namnet lovar handlade det om ett av västvärldens riktigt stora problem. I dagarna tre berättade tiotals läkare och forskare om situationen inom sina specialområden just nu. Bilden är inte vacker.

Vi matas på tok för mycket mediciner, opereras på tok för ofta och får på tok för enkelt diagnoser, vilket leder till att vi äter ännu mera mediciner.

Inte bara det, medicinerna vi äter är allt som oftast dåliga, ibland riktigt farliga.

Ett preparat får försäljningstillstånd om det inte är avsevärt sämre i kliniska tester än någon redan existerande medicin (som sällan var speciellt bra till att börja med, eftersom dess försäljningstillstånd gavs på samma villkor), men den marknadsförs naturligtvis som ett medicinskt genombrott; ett preparat som varje läkare som följer sin tid bör skriva ut åt sina patienter.

Så läkemedelsföretagen kommer hela tiden ut med molekyler som deras kemister försett med pyttesmå, ibland helt verkningslösa förändringar, och säljer dem till hutlösa priser genom att utnyttja monopolprissättning och systemet med ersättningar för mediciner ur den kollektiva kassan.

En viktig poäng kom fram i många av framförandena: Roten till problemet är politiskt. Det är ett politiskt beslut att mediciner får komma ut på marknaden utan att vara nyttiga för patienterna. Det är ett politiskt beslut att industrin får 20 års ensamrätt till sin molekyl, vilket leder till lika överstora vinster som finansindustrin kammar in.

Det är likaså ett politiskt beslut att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, som borde övervaka läkemedelsindustrin i EU och se till att dåliga mediciner inte kommer ut på marknaden, får 90 procent av sina pengar av industrin den övervakar. När dessutom hela EMA-processen är fullständigt ogenomskinlig och de potentiella vinsterna i miljardklass är grogrunden för institutionell korruption närapå fulländad.

Flera av talarna var pessimister. De, och många före dem, har i decennier försökt göra allmänheten, de politiska beslutsfattarna och läkarkåren medvetna om problemen. Men de har minimal chans att få sin röst hörd, än mindre påverka systemet. Förvisso lyckas de ordna symposier som detta när någon vänlig finansiär uppenbarar sig, men varje miljon som skrapas ihop för att få fram budskapet överröstas enkelt av industrin med sina miljarder de har för ändamålet; läkemedelsindustrin använder flerfalt mera pengar på marknadsföring och lobbning än forskning och medicinutveckling.

Även på Fiskartorpet satt hjärntvättade representanter från regering och myndigheter. De sätter sin tro på den nyliberala klyschan: industrin skall reglera sig själv, så får man bästa möjliga resultat.

Ingen av dem kunde däremot berätta exakt varför ägarna och den operativa ledningen till läkemedelsföretagen plötsligt, alldeles frivilligt, skulle avstå från merparten av sina vinster och börja satsa stora summor på alldeles äkta, riskfylld och osäker forskning i sjukdomar och mediciner.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist

Vad vi kan lära oss av Peter Thiel, högerintellektuell och riskinvesterare

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
”Positivt definierad, är en kommun den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”.

Jag läser citatet högt under en solig sommardag för några kamrater någonstans i Hangö skärgård. Mottagandet är entusiastiskt: träffsäker och klatschig definition! Kommunen – i Pariskommunens, inte den administrativa finska kommunens anda – har under de senaste åren återigen börjat namnge begäret för en kämpande och etisk vardagskommunism, här och nu. Därför är även efterfrågan för en koncis definition stor bland många av mina vänner.

Men citatet handlar egentligen inte om kommunen, utan om startupföretaget, och jag läser inte upp det från den senaste boken av något vänsterförlag, utan med små modifikationer från boken Zero to One (2014) av Peter Thiel, riskinvesterare och högerintellektuell.

”Positivt definierat, är ett startupföretag den största möjliga grupp av människor som du kan övertyga om en plan för att bygga en bättre framtid”, skriver Thiel.

Thiel är en av grundarna av betaltjänsten PayPal, den första stora investeraren i Facebook, en av de största delägarna i Tesla samt en uttalad och mycket tidig stöttare av Donald Trump. Med andra ord är Thiel en person som både kunnat styra och vinna på trender och händelser som andra haft svårt att ens förutspå. I Zero to One, som är baserad på hans föreläsningar på Stanford University år 2012, presenterar Thiel sin vision över de allmänna principer som ett framgångsrikt startupföretag bör följa. Boken är i det stora hela mycket läsvärd även för den breda vänstern.

Thiel inleder genom att måla upp en kontrast mellan utveckling genom globalisering och utveckling genom teknologisk innovation. Jämförelsen ger en första antydan på vad Thiel menar med titeln till sin bok, från noll till ett. Globalisering innebär enligt Thiel att man implementerar lösningar som fungerat på en plats på andra ställen, det vill säga mera av det samma – en upprepning från 1 till n (det vill säga endast en kvantitativ ökning). Teknologi, däremot, innebär att man skapar något singulärt och kvalitativt nytt – att man går från 0 till 1. Thiel definierar teknologi brett som praktiken att göra något bättre än förut, men lokaliserar sedan epicentrum av denna slags praktik i företagsvärlden och speciellt startupföretaget. Därifrån följer frågan: hur bygger man ett framgångsrikt startupföretag? Och följaktligen: Hur förändrar man världen?

Till skillnad från den nyliberala högern menar Thiel att konkurrens inte föder framgångsrika företag. Tvärtom är det omöjligt att göra vinster på en marknad med kraftig konkurrens. Därför bör företag sträva till att etablera monopol.

Som ett exempel nämner Thiel Facebook, företaget vars framgångar gjort honom till en av de superrika i världen. Facebook startade litet, som en ny slags webbtjänst på ett enda campus, Harvard. Företaget tog sedan över den marknaden totalt och utnyttjade sålunda så kallade nätverkseffekter: en ny konkurrent hade haft det väldigt svårt att stiga in på marknaden och utmana det faktum att alla Harvardstudenter redan var sammankopplade genom Facebook. Samtidigt var Facebook som plattform konstruerad så att tjänsten var lätt att skala upp.

Det samma gäller Amazon. Nätjätten började med att erövra bokmarknaden och expanderade sedan så småningom till allt fler marknader. I dag är Amazon västvärldens varuhus, utan märkbar konkurrens. Både Facebook och Amazon skapade något kvalitativt nytt. De försökte inte ”störa” (disrupt) genom att jämföra sig med en existerande tjänst, utan deras produkt var genuint ny.

Thiels analys förlitar sig inte bara på en gedigen erfarenhet inom företagsvärlden, utan även på ett teoretiskt engagemang med den konservativa tradition som representeras av bland andra Leo Strauss och Carl Schmitt. I en essä publicerad 2004, i samband med ett akademiskt symposium kring samhällsvetaren René Girards memetiska teorier, målar Thiel upp en dyster framtid. Upplysningstänkare som John Locke marginaliserade frågor och konflikter om det goda livet och lycka till förmån för en friktionsfri och naiv världsåskådning. Thiel – som för övrigt var Girards elev under sina juridikstudier på Stanford – ser terrorattackerna den 11 september som dödstöten för denna världsåskådning men menar samtidigt att Väst har svårt att anpassa sig till den existentiella nivån i konflikten med islam, eftersom själva förnekandet av denna konflikt är vad som utgjort kärnan i vad som menas med ”Väst”. 

Kanske det är just Thiels intresse för Carl Schmitt som förklarar varför han känns så förförisk för mig. Vänstern har alltid haft en problematisk men produktiv relation till Schmitt, vars teorier om det politiska beslutet, statsmakten och nödvändigheten att grunda all politik på distinktionen mellan vän och fiende är ovanligt nyktra och pragmatiska. Vad Thiel presenterar i sin text om Girard är en högerkonservativ tolkning av det som vänsterförfattarna Michael Hardt och Antonio Negri kallat för Imperiet, den globala liberala världsordning som gick att urskilja speciellt tydligt under 1990-talet då historien påståddes ha nått sitt slut. I Zero to One angriper Thiel mera indirekt liberalismens mest naiva sidor från höger, men inte genom en negativ kritik utan en positiv affirmation av en verksamhetsform – startupföretaget. Det är här Thiel lokaliserar förmågan att omstöpa hela samhället – att skrida från noll till ett.

Sålunda är Thiels bok – speciellt läst mot bakgrund av hans mera teoretiska text – ett slags messiansk self-help som placerar ett speciellt historiskt aktörskap hos företaget. Thiel lyckas presentera en form av klarsynt strategiskt tänkande som omfattar både en grupps interna dynamik och dess externa roll i samhället. Hur ofta kan vi säga det om en författare? Har någon skrivit så om kommunen?

Mikael Brunila
jobbar som datavetare på ett finskt startupföretag och gör sin avhandling i geografi på McGill University.
Foto: JD Lasica/CC

EDIT 19.9.2018: Korrigerat parentesens placering i femte stycket, tagit bort skribentens specifika arbetsplats från byline.

Nyliberal ordlista med centrala luckor

begynnelsen var ordet … Och ordet vart kött, och tog sin boning ibland oss.

Redan evangelisten Johannes fattade att det inte är världen som formar språket utan att språket formar världen – en insikt som sedan upprepats och analyserats av många tänkare, från marxisten Antonio Gramsci till Hitlers propagandaminister Josef Goebbels och naturligtvis strukturalister som Julia Kristeva och Jacques Derrida. I 30 år har vi levat i en värld formad av nyliberalismens språk – en nyliberalism som försökt, och delvis också lyckats, tuta i oss att dess ordning är den enda tänkbara och att alternativ saknas, vilket en av dess främsta proponenter, den brittiska premiärministern Margaret Thatcher ständigt framhöll. Thatcher hade förstås fel. Det finns alternativ till den nyliberala ordningen. I själva verket befinner den sig för närvarande på fallrepet, och ännu en ekonomisk kris liknande den som inträffade 2008 kommer sannolikt definitivt göra slut på nyliberalismen.

Att nyliberalismen som ideologi passerat sitt bäst före datum innebär inte att den inte fortfarande i stor utsträckning påverkar vårt språk och vårt tänkande. Vi har lärt oss tala i nyliberala termen och gör det alltför ofta utan att reflektera över ordens innebörd. Vi behöver få insikt om hur försåtligt det nyliberala språkbruket egentligen är. Därför välkomnade jag utgivningen av boken Nyliberal ordlista, redigerad av Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde. Enligt baksidestexten är Nyliberal ordlista en ”politisk och poetisk stridsskrift som vill synliggöra hur den nyliberala ideologin förändrar språket och styr vårt ordval”.

Uppsåtet är gott. Tyvärr misslyckas Nyliberal ordlista att uppfylla det. Boken är en rejäl besvikelse.

Besvikelsen börjar redan vid första uppslagsordet: Andrum. Statsminister Stefan Löfven hänvisade till behovet av andrum, när han och regeringen vid en presskonferens den 24. november 2015 motiverade beslutet att dra ner det svenska asylmottagandet till EU:s miniminivå. Använt i detta sammanhang är andrum ett alldeles förfärligt ord, liksom det följande uppslagsordet, som är ankarbarn. Men varken andrum eller ankarbarn är nyliberala begrepp. Nyliberalerna vill tvärtom i allmänhet öppna gränserna och tillåta fri invandring, givetvis på villkor att individerna klarar sig själva utan hjälp från samhället.

Samtidigt som redaktörerna under bokstaven A tar upp de här två orden saknas till exempel avreglering – ett av de verkliga nyckelorden i den nyliberala diskursen.

Och det är just det stora problemet med Nyliberal ordlista – centrala begrepp saknas. Ordet marknad finns, men inte marknadsekonomi. Svenska värderingar – som inte heller har något med nyliberalism att gör – kan man hitta i boken, men inte systemskifte, som däremot har allt med omställningen att göra. Nattväktarstaten är – eller snarare var – alla nyliberalers våta dröm, men går inte att hitta i boken. Listan kan göras mycket längre, men jag tror att redan de här exemplen visar på problemen i Nyliberal ordlista.

Att ordet privatisering inte heller tas upp får mig att börja misstänka att utgivarna av boken inte riktigt verkar ha förstått vad de vill med projektet. Ska en ordbok över nyliberala begrepp ha något värde måste den dissekera det nyliberala språket, inte ta upp utrymme med en massa begrepp som förvisso ekar i den dagliga politiska debatten i Sverige, men saknar relevans för vår förståelse av nyliberalismen som rådande överideologi i Västvärlden.

Jag hade också sett fram emot att några av nyliberalismens ledande tänkare fått egna uppslagsord, liksom begrepp som Washington-konsensus och sammanslutningar som Mont Pelerin-sällskapet.

Att ordlistan varvas av personliga texter av nio författare – bland dem Athena Farrokhzad, Mara Lee och Suzanne Osten – höjer förstås bokens värde. Ja, de här texterna blir den egentliga behållningen för min egen del. Jag efterlyser fortfarande en kritisk och tillgänglig genomlysning av det nyliberala språket, som så länge format vår verklighet, och antagligen gör det ännu en tid.

Lars Sund

Hanna Alvage, Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde:
Nyliberal ordlista. Atlas, 2018.

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass