Etikettarkiv: Kapitalism

Debatt: Höger och vänster

Begreppen höger och vänster stammar från den franska revolutionen. De som var för den gamla regimen satte sig till höger i nationalförsamlingen och de som var för liberalismen och konkurrenskapitalismen satte sig till vänster. Under 1800-talets första hälft fördes den politiska kampen mellan konservativa (höger) och liberaler (vänster). Sedan kom arbetarrörelsen med i bilden samtidigt som liberalerna fick igenom sina politiska och ekonomiska krav. Arbetarpartierna blev då vänster, och konservativa och liberaler blev borgerliga (höger). Efter 1917 och 1968 ägde så många samhälleliga och politiska förändringar rum att konservatismen och socialismen försvann ur parlamentet. Högern blev liberal och arbetarrörelsen socialliberal.

Med liberaler avses i dag människor som vill ha en borgerlig demokrati och finanskapitalism. De partier som i dag kallar sig vänster saknar ett alternativ till finanskapitalismen men är fortfarande för välfärdsstaten. De är alltså socialliberaler. Den moderna högerns och finanskapitalets man i Frankrike är Macron. Han är liberal och ifrågasätter inte finanskapitalsimen, som han tvärtom försvarar. Han välkomnas därför av börsen och den liberala tyska kanslern Angela Merkel. Hon talar inte om finanskapitalismen utan kallar den för social marknadsekonomi. Senkapitalismen är ruttnande kapitalism. Den måste komma för att ett revolutionärt uppsving skall kunna uppstå och lyckas. Före revolutionen kommer degenerationen. Det visste redan den ryske marxisten Georgij Plechanov för över 100 år sedan. Redan madam Pompadour insåg det, hon myntade nämligen de bevingade orden ”Efter oss syndafloden”.

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter. Eller som det heter i den gamla arbetarsången: Människovärdet vi fordra tillbaka.

Ulf Modin
Ekenäs

Världens skadligaste hemligheter

Bastian Obermayer och Fredrik Obermaier har chansen att beskriva hur skatteparadisen funkar och varför ett så skadligt system tillåts existera, men väljer istället att fokusera på skamjournalistik och skvaller, anser Susanne Björkholm.

Skatteparadis existerar för att de ger pengar anonymitet. De säljer sekretess. Om ingen vet varifrån dina pengar härstammar eller ens att du har inkomster, så har du ditt jetsetliv på det torra. Du är så gott som helt immun mot rättssamhällets nycker. Det spelar ingen roll om pengarna kommer från illegal vapenförsäljning och barnporr, eller om de är utsmusslade från den ryska statskassan; i skatteparadis är de lika rena som sjuksköterskans hårt förvärvade slantar i Pedersöre sparbank. Och till skillnad från sjuksköterskans lön är de skattefria, förstås.

Du behöver bara registrera ett bolag i ett skatteparadis och därefter se till att dina penningströmmar hamnar på bolagets konto utan att vidröra dig på vägen. Och skulle någon flitig skattmas eller polis intressera sig för bolaget, stöter de på omertà – siciliansk tystnad. Firman har ”anställda” chefer ur lokalbefolkningen som skriver under alla papper och kvitterar transaktionerna. Ditt namn nämns ingenstans.

Storbolag dominerar

Trots att skatteparadisen är en nödvändighet för dem som vill tömma statskassan och för all storskalig organiserad brottslighet, så utgör storföretagens skattesmitning de största penningströmmarna. Hela två tredjedelar av världshandeln sker inom multinationella bolag. Dessa har filialer och dotterbolag härs och tvärs runtom i världen och det är nästan omöjligt att verkligen luska ut vilken del av vinsten som borde beskattas i vilket land. Då storföretag har klara incitament och alla möjligheter att undvika skatter, och dessutom är bemannade med de slugaste juristerna i kåren, så är resultatet allt som oftast att de slipper betala.

Så här går det till: ett företag tar ut så kallade koncernlån från en postboxfilial i ett skatteparadis och får dra av räntan i beskattningen – vilket Finlands största elbolag Caruna gjorde häromåret, och betalade 1,6 procent skatt på vinsten från sitt eldistributionsmonopol. Eller så inhandlar företaget varor och tjänster av sina tiotals offshorefilialer och kan dra av dessa kostnader från vinsten. På så sätt lyckas många lönsamma företag slippa skatt nästan helt och hållet. Som Apple, som år 2014 betalade 0,005 procent skatt på 14 miljarder euro vinst. Andra slipper faktiskt skatt helt och hållet, vilket sex av de tio största företagen i Storbritannien gjorde 2014, trots deras sammanlagda vinst på ungefär 40 miljarder euro.

Anonyma företag och bankkonton gör det möjligt också för respektabla företag som Siemens att snabbt, behändigt och utan komprometterande pappersspår fylla bruna kuvert med smörjmedel åt byråkrater, om de till exempel skulle önska säkra sin ställning i budgivningen om lukrativa offentliga projekt, typ metron i någon nordeuropeisk huvudstad, eller så.

London i centrum

Det finns cirka 60 skatteparadis i världen, men merparten av dem tillhör ett klibbigt nätverk med London City som spindeln i centrum. Små palmprydda tropiska öar må vara den stereotypa bilden av offshore-världen, men kärnan finns i Londons kyliga finanskvarter.

Också Holland har specialiserat sig som skatteparadis inom sin nisch. Inkomster från immateriella rättigheter beskattas där med högst fem procent, så storföretag grundar holländska filialer som ”administrerar” firmans varumärken, patent, copyright med mera. Filialerna tar betalt av moderbolaget för användning av varumärken eller utnyttjande av patent och moderbolaget kan dra av summan från vinsten och slippa betala skatt i det land där företaget är verksamt. Årligen befrias 18 000 miljarder euro från skatt i Holland, en summa som är 20 gånger större än landets bnp.

Så allt går ut på att få vinsterna att uppstå i länder med låg eller ingen skatt och utgifterna att uppstå i länder med normal företagsbeskattning. Det går hur lätt som helst med hjälp av ett nätverk offshorebolag som bokför penningströmmarna på det viset.

Företagens andel av USA:s skatteinkomster har fallit dramatiskt samtidigt som deras produktivitet skjutit i höjden och vinsterna mångdubblats; 1952 kom en tredjedel av de amerikanska skattemedlen från företagsbeskattningen, år 2013 endast en tiondel. 258 av storföretagen på Fortune 500-listan gjorde vinst varje år mellan 2008 och 2015. Aderton av dessa betalade inte en cent skatt. Hundra företag lät bli att betala skatt under åtminstone ett av åren. 73 procent av Fortune 500-företagen äger offshorebolag. Sammanlagt har dessa 367 storföretag över tiotusen skatteparadisfilialer.

År 2006 betalade Storbritanniens 54 miljardörer 14,7 miljoner pund i skatt för sin sammanlagda förmögenhet på 126 miljarder, och två tredjedelar av skattesumman kom från en enda person, dammsugarmagnaten James Dyson, en man med smått udda moral bland de superrika. Om vi antar att förmögenhetens avkastning varit väldigt blygsamma 3,5 procent, skulle det betyda att Storbritanniens rikaste invånares skatteprocent var 0,3.

Stora företag och rika mänskor kan med andra ord ganska fritt välja om de vill betala skatt eller inte. Oftast vill de inte.

Läckan i Panama

Mäter man i mänskligt lidande och samhällelig skada så gör skatteparadissystemet störst skada i fattiga länder. Mer än 1 000 miljarder euro per år strömmar ut från u-länder i illegala kapitalflöden. Takten har under den senaste tiden tilltagit med i medeltal 6,5 procent per år. Summan kan jämföras med det sammanlagda globala biståndet som rinner i motsatt riktning, 100 miljarder.

Ett offshorebolag kan vem som helst inhandla för någon tusenlapp av firmor som Mossack Fonseca i Panama. De säljer skräddarsydda brevlådeföretag belägna i valfritt skatteparadis, fullt utrustade med bankkonton, bulvanchefer och ogenomtränglig sekretess i vägen för skattemyndigheter och poliser och annat girigt och avundsjukt pack.

År 2015 uppstod en läcka i just Mossack Fonseca. Sammanlagt sipprade 2,6 terabyte interna dokument ut till Bastian Obermayer på Tysklands största dagstidning Süddeutsche Zeitung. Dokumenten innehåller intern epost, transaktioner och kundregister med mera från 1970-talet till våren 2016.

Obermayer och kollegan Fredrik Obermaier beskriver sitt arbete med de läckta dokmenten i en bok som nu översatts också till finska. Panaman paperit kunde vara en viktig bok om ett av de största problemen för rättvisa och ekonomi i dagens värld. Tyvärr gör herrarna Obermayer och Obermaier slarvsylta av det hela.

De har i sitt arbete så fördjupat sig i att gräva fram enskilda kändisar bland Mossack Fonsecas kunder, att texten ställvis påminner om en lång räcka skvallerblaskesnuttar. I stället för att lyfta fram de strukturer som gör skattesmitning och anonymitet möjliga, koncentrerar de sig på att rabbla upp stora summor och beskriva lyxvillor och sportbilar. Och att precis allt är ”otroligt”, ”häpnadsväckande” och ”chockerande” blir ganska snabbt tröttsamt. Det är ju faktiskt allt annat än underligt att rikt folk vill slippa betala skatt och gömma undan sin förmögenhet, eller att kriminella vill sköta sina affärer anonymt, eller att presidenter och ministrar tömmer statskassor i länder utan robusta demokratiska institutioner.

Det är inte hos dem ansvaret och skulden ligger. Skyldiga är de som stiftat lagarna.

Transparens

Offshore-världen är entydigt skadlig för mänskligheten och realekonomin och den existerar endast för att de folkvalda i demokratiska stater har stiftat lagar som låter den existera. Det är alltså ett aktivt val och ingen naturlag. Därför kan problemet åtgärdas mycket enkelt.

Nyckelordet är transparens. Till att börja med behövs en lag som gör det omöjligt att gömma undan företagets verkliga ägare. Därtill skall företagens interna bokföring göras transparent så, att alla penningflöden kan knytas till verkliga transaktioner. Då blir det möjligt att beskatta den verkliga vinsten där den uppstår. Därtill måste också all egendom och inkomster globalt göras transparenta, och naturligtvis beskattas där personen är bosatt eller där hen skaffat inkomsten. Sist men inte minst: all lagstiftning ska vara öppen för allmän insyn under hela processen. Lagar som byggt nuvarande system skulle aldrig ha blivit till om demokratin fungerat så som den bör.

Sådant skulle jag gärna ha läst i en bok som väckt så mycket allmänt intresse.

För att göra Panaman paperit rättvisa, vidrör författarna nog de bredare och djupare aspekterna av offshore-systemet på sidorna 310-318. Men till och med firmans tyskfödda partner Jürgen Mossacks pappas naziförflutna behandlas mera ingående, liksom hur jobbigt det är att läsa så mycket text och behandla så mycket information och diskutera med så många kolleger och köa på flygplatser.

Panaman paperit kan vara underhållande för den som njuter av skamjournalistik, men Obermayer och Obermaier missar ett gyllene läge att grundligt informera allmänheten om hur offshoresystemet fungerar och varför det trots sin skadlighet fortsätter att leva och må bra.

Susanne Björkholm

Bastian Obermayer och Frederik Obermaier: Panaman Paperit.
Miten rikkaiden veronkierto paljastui. Översättning: Kirsimarja Tielinen. Into, 2017.

Boken har också getts ut på svenska av Weyler förlag under titeln Panama-dokumenten: berättelsen om historiens största läcka.

Det nya samhället

Kommunalvalet är över. Fortfarande styrs vårt land av ett högerblock bestående av Samlingspartiet och Centern, med uppbackning av Sannfinländarna och högerfalanger inom partier som De gröna, SFP och KD. Finland är även i dag ett av de mest nyliberala länderna i Europa, med en offentlig sektor som utarmas av en hård åtstramningspolitik. Vårdapparaten bolagiseras och privatiseras, gamla och sjuka lämnas i ”valfrihetens” och effektiveringens namn vind för våg. Småföretagare dukar under för nationella och internationella jättar som alla skriker som stuckna grisar då någon föreslår att de skulle omvandla lite mer av sina dividender och bonusar till skattemedel. Egenanställda och småföretagare kan inte hota med att flytta sina kontor utomlands.

Under en av våra prenumerationskampanjer uppgav en tidigare prenumrant att hen kunde tänka sig att börja prenumerera på Ny Tid igen, om vi bara angrep kapitalet lite mer. Nå, nu angriper vi inte kapitalet i det här numret, utan extremhögern. Däremot är det knappast någon slump att högerextremismen lyft sitt fula tryne under samma tidsperiod som den globala nyliberalismen kollapsat, utan att den själv ens vet om det. Att nyliberalismen segt hänger kvar som den övergripande samhällsfilosofin beror kanske delvis på att något verkligt alternativ inte förts fram. Högerpopulisterna erbjuder ett populistiskt elitförakt kombinerat med etnisk och kulturell isolation, men då det kommer till verkliga samhällsvisioner,  fladdrar den populistiska högerns ekonomiska och sociala ställningstaganden som vimplar i vinden.

Kvar finns då ett vänsteralternativ. Trots att socialdemokraterna i Finland inför kommunalvalet lyckades ta sig ur sin opinionsgrop, ser framtiden inte ljus ut för rörelsen. Att många väljare nu återgått till sossarna beror antagligen mer på att de är missnöjda med regeringen än på att SDP skulle ha förbättrat sin image avsevärt. Den ”radikala” vänstern har visserligen vädrat lite morgonluft med spridda framgångar i Europa och en ny, ung politiker- och väljargeneration, men det finns inget som tyder på att till exempel Vänsterförbundet eller Vänsterpartiet skulle vara på väg att på allvar utmana de stora partierna inom någon snar framtid.

I sitt tal i Yles partidag inför kommunalvalet hävdade Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att Vf ”inte kräver några stora förändringar”, utan helt enkelt ett drägligt liv för alla människor. Och kanske är det där som kruxet ligger. För i sanningens namn skulle det krävas gigantiska förändringar i samhället. Klimatförändringen kräver att vi komsumerar mindre i en tid då vi blir fler på jorden, samtidigt som automatiseringen och digitaliseringen av samhället gör att allt fler arbeten och yrken försvinner. Högern talar blomsterspråk om full sysselsättning, samtidigt som den ökade produktivitetens vinster försvinner ner i fickorna på storkapitalets företrädare. Vänstern upprätthåller denna maktstruktur genom att svansa efter högerns sysselsättningsmål, i stället för att presentera en radikal vision för en helt annan fördelningspolitik – en fördelningspolitik som skulle kräva att det nyliberala systemet skrotas. En sådan samhällsvision kunde vara något som massorna kunde följa, i stället för den dystopiska framtidsbild som extremhögern presenterar. Men då får vänstern inte nöja sig med ”nyliberalism light”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Under kängan

Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen.  Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?

Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.

Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.

Park-Hotel i Düsseldorf.

Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”

Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.

Förkastade liberalismen

Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.

I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.

Thatcher ♥ fascismen

Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.

Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.

Alain de Benoist.

De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.

Golem och parasiter

Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.

Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.

Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC

Folket i centrum

Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.

Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.

Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.

Vår hotade kultur

Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.

Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.

Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.

Ense i extremerna

Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.

Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.

Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.  

Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)

Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.

Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.

Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.

Om paradoxerna i konstens värld

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar, skriver konstkritikern Leena Kuumola i sin uppgörelse med dagens konstsyn. 

Förundran är något av det mest oumbärliga för ett meningsfullt liv. Förmågan att uppmärksamma också det som annars lätt passerar obemärkt kan inte överskattas. Att stilla observera är förutom djupt tillfredsställande även behövligt för att undfly vanan och komma till insikt. Till synes små upptäckter skapar en grund ur vilken allt annat organiskt växer fram. Att acceptera slump och osäkerhet som en naturlig del av varat tyder på styrka och ihärdighet som båda behövs i konstnärligt skapande. Betydande konst uppstår med största sannolikhet i marginalen där det finns rum och förutsättningar för oberoende. Där ligger fokus på observation, eftertanke och upptäcktsglädje i stället för materiella framgångar. Marginalen har dock trängts undan i en tid där förtingligande, ytliga föreställningar och strävan efter ekonomisk vinning till stor del har ersatt den konstnärliga dialogen. På senare tid har även konstinstitutioner och kommersiella gallerier tvingats inse vikten av oberoende och visa intresse för fenomen bortom den etablerade konstscenen. Det har lett till paradoxer, till exempel när den till sitt ursprung oberoende och mot etablissemanget kritiska gatukonsten fann sin väg till salongerna och blev en allmän trend. En radikal gest förlorade sitt innehåll och blev till stora delar ointressant konst i en kontext som elementärt hör till det mål protesten riktats mot.

Med andra ord utgör konstens domäner tyvärr inget undantag i det mörker som under de senaste åren i allt större grad har brett ut sig. En outtröttlig entusiasm för nytta, vinst och konsumtion får allt mer absurda former som inte heller konsten besparats. Det råder ett slags storhetsvansinne och arrogant tanklöshet som uppstått ur ett sällan skådat välstånd i västliga samhällen, även i nordiska länder, där man dessutom lever under trygga omständigheter.

Marknadspratet har undan för undan slugt smugit sig in i konsten, i början som ironi och satir. På institutioner troddes det länge att termer och begrepp från näringslivet utan följder skulle kunna införlivas i konstsammanhang som ett slags formellt bevis för trovärdighet. Museer och andra konstinstitutioner är ivriga att ge prov på sin samhällsduglighet och försäkra sin förmåga att möta verkligheten såsom den ter sig ur byråkratins och makthavares perspektiv. Det man inte räknade med var att termer och begrepp inte uppstår ur tomma intet, i kölvattnet följer även ett annat sätt tänka.

Det har resulterat i en cynism som inte längre begränsar sig till konstmarknadens yttre former. Konst har i likhet med det mesta i samhället börjat likna en produkt som ses i relation till konsumtion. I en iver att tilltala massorna har konstens autonomi frivilligt övergetts. Reflektion och förundran inför ett konstverk skall det i dagens effektiva och snabba samhälle inte slösas tid på, allt skall vara omedelbart och lättförståeligt. Att tänka är elitistiskt och tyder dessutom på ett skrämmande behov av avskildhet, tvärtemot den långvariga trenden av det kollektiva. Konst skall inte gå att urskilja ur det vardagliga livet, ur reklamens och populärkulturens värld. Den skall vara igenkännbar och lätt att ta del av, som en harmlös och anpasslig spegelbild av den verklighet vi omges av. I praktiken innebär det premisser fullkomligt motsatta de tidigare. Vardagen och dess fenomen är inte att förakta som utgångspunkt för konsten, tvärtom utgör de en angelägen grund för försök att förstå samtiden. Dilemmat uppstår ur den skyndsamhet som i många fall går före eftertanken. Att utan en tillstymmelse till ett analytiskt sätt att förhålla sig, förflytta fenomen från en kontext till en annan är innehållslös populism, för att bli konst skall det redan bekanta och närvarande visas ur alternativa, oväntade perspektiv. Ett av många exempel på obetänksamhet utgörs av de oräkneliga konstverk som sågs under de första tiderna av den oväntade flyktingströmmen på färd mot Europa. Det vanligaste medlet blev flytvästar, bekanta från alla nyhetssändningar. De orangefärgade västarna var ett igenkännbart element som redan blivit en symbol för en bestämd period av kaos och mänskligt nöd. Att förflytta de konkreta flytvästarna från skådeplatserna till konstsammanhang blev en ihålig gest som endast upprepade nyhetsstoffet som sådant i en annan kontext. Var fanns tanken?

Enligt marknadens logik skall produkterna erbjuda svar på efterfrågan. Många museer liknar i dag nöjesparker där publiken bjuds in för att i stora skaror finna sin egen kreativitet. I stället för reflektion över det konstnärliga uttrycket uppmuntras publiken till varierande slags pyssel för att sedan ägna sig åt digitala självporträtt. Uppstår frågan om inte konstpubliken kraftigt undervärderas. Till följd av en simpel banalisering berövas publiken den stimulans och glädje som en stillsam begrundan kan skänka. Den berövas också spänningen av den oväntade insiktens tillblivelse, den oförklarliga magin och mycket annat. På museerna uppmuntras inte den självständiga tanken eller upplevelsen, snarare tvärtom. De utställda verkens natur har ofta på förhand fastställts och står att läsa i en detaljerad tolkning intill respektive verk. Konst- och kulturhistorisk realia har genom tiderna hört till museernas uppgifter men tolkning är någonting helt annat och skall lämnas till betraktaren. Utan möjlighet att ur egna utgångspunkter uppleva och tolka reduceras konstupplevelsen till en förutbestämd och därmed ointressant mekanisk upplevelse utan mening.

Men vad är att förvänta sig av en konstvärld som länge böjt sig i djup vördnad inför sina auktoriteter? Mot förmodan är inte dessa konstnärer utan hör till en fåfäng, svällande skara kuratorer och annat konstfolk bortom själva skapandet. Med ett osvikligt självtroende ser de i sämsta fall konsten som ett slags råämne i behov av förädling. Den genomförs bland annat genom ansträngda koncept som konstnärer med sina verk skall illustrera, och ändlösa texter där innehållet ofta förblir höljt i dunkel. De hierarkiska skikten blir sålunda allt fler och perspektivet förvrängs då konstnärer i likhet med publiken tvingas underordna sig de yttre skikten.

Detta slags förskjutningar är beklagliga men inte ovanliga i en tid som utmärks av tankens frånvaro och begrepp tömda på innehåll. Primitiva slagord och tomma fraser blir i snabb takt dominerande normer som accepteras och upprepas utan några som helst invändningar. I kapitalistiska urbana samhällen råder en illusion om valfrihet samtidigt som penningens och konsumtionens dolda strukturer med järngrepp styr människornas beteende. Liknande illusioner konstrueras oupphörligen å konstmarknadens bedrägliga vägnar.

Konstnärer utbildas i ett oförsvarligt stort antal. Då Konstuniversitetet efter en lång tids planering genom sammanslagningen av Bildkonstakademin, Teaterhögskolan och Sibeliusakademin blev till i januari 2013, väckte de inledande festtalen en vag oro. Paralleller till penningmarknaden gjorde sig påminda i uttryck där tillväxt och det stora formatets gynnsamma verkan lovordades. Helt förenligt med tidens förakt för det originella, eftertänksamma och personliga föresatte man sig att framför allt följa internationella influenser. Intima och kvalificerade universitet med konstnärligt tänkande i fokus, transformerades till oöverskådlig fantasiindustri driven av tankar på ekonomi, internationell karriär och materiella förväntningar. För Bildkonstakademins del innebar de nya idealen en kaotisk förvandlingsprocess med det internationella konstetablissemanget som förebild. En utländsk kurator utan konstnärsbakgrund skulle transformera akademins utställningsverksamhet till en ”experimentell” arena för gästande internationella kuratorer och etablerade konstnärer. Det experimentella fick sålunda en ny definition: att eliminera innehållet och ersätta det med form. Med andra ord skulle tanken på den fria konsten vara ett minne blott och framgångsidealet basera sig på imitation av ”stjärnmaterialet” och deras karriärer. I stället för att försvara konstens, akademins och elevernas integritet och bjuda motstånd mot konstmarknadens omåttliga och kommersiella begär valde man att helt kapitulera inför dem. Det mest absurda skeendet blev lyckligtvis relativt kortvarigt men belyste på ett konkret sätt konstutbildningens sårbarhet. Att samla intryck och kunskap är förutom att byta tankar och söka sitt eget uttryck det mest essentiella för en blivande konstnär. Därför är det fullkomligt förödande att i stället för kritiskt och självständigt tänkande förmedla färdigt definierade mål som dessutom inte handlar om innehåll utan om de ihåliga formerna. Då berövas de blivande konstnärerna också rätten och möjligheten till fel, misstag och mångsidiga experiment som förutan ingen utveckling sker.

Hänförelsen inför det internationella är en segsliten företeelse som endast överträffas av förslagna karriäristers pretentioner och dyrkan av materiell framgång. Även det tomma nonsenspratet tycks få ett ytterligare skimmer när det inte förs på ens eget språk. Det har lett till att de särdrag som utgör kärnan i varje kultur håller på att gå förlorade i den globaliserade världen. De har förbytts mot en populistisk massrörelse med strävan efter en universell intighet. Så är det även i konstvärlden. Koder, mönster och trender förs blixtsnabbt världen över, konstens salonger och det konstnärliga uttrycket är förvillande lika på alla håll, alltifrån nordiska städer till Teheran eller Bangkok. Överallt trängs också kuratorer i färd med att föra vidare tanken på konformitet för att kunna berättiga sin existens. Uppstår frågan om var de skulle finnas om inte konstnärerna fanns.

I en tid där bildning, kunskap och tänkande har fått vika undan för penningens överväldigande makt har också konstscenen splittrats till helt skilda världar. Den ena utmärks av konstmarknaden som domineras av materiellt värde och flärd. Inom den är konsten mätbar i termer av ekonomi, karriärer, positioner och internationell synlighet. Den andra världen innebär en skenbar demokrati som upprätthålls med hjälp av falska förespeglingar. Med andra ord med olika slags spektakel och pyssel där alla tillsammans i ständig rörelse skall känna sig kreativa. Till den här världen hör även de terapeutiska och läkande uppgifter konsten har börjat beläggas med.

Någonstans djupt under och utom räckhåll för dessa ytterligheter befinner sig den konstvärld som fokuserar på innehåll och där det fria och oberoende finns i centrum. Där, bortom trender och uppgifter utifrån, finns förundran och begrundan, observationer och upptäcktsglädje. Där har man förmågan att stanna upp, lyssna och se utan att ängslas för tystnaden. Där drivs man av en passion för att uttrycka, man har någonting att säga och en förmåga att göra det. I den världen får också mångfalden och den öppna dialogen existera. Den världen lämnas i fred av medierna och marknaderna då det odefinierbara inte kan mätas eller beräknas och således inte heller kan användas som medel. Det betyder integritet som förutan vare sig människan eller konsten kan överleva.

Leena Kuumola