Etikettarkiv: Kapitalismen

De äckliga barnen

I en trendigt avskalad kontorslokal i Berghäll bollar fyra apatiska konsulter (Edith Holmström, Gogo Idman, Iida Kuningas, Markus Riuttu) marknadsföringsslogans. Work hard, be nice to people. Det här ska föreställa den hippa nya generationen: kragskjortor, pressveck och andra konformistiska attribut har länge sedan rensats bort, istället är det urringade underskjortor, pannluggar och nittiotalsjumpers som gäller. Kreativiteten ska kittlas med hoverboards och spirulinashakes. Inget duger, i huvudet står det stilla. Den enda som uträttar någonting är städaren (Robert Kock) som tvättar fönster och tar hand om krukväxterna. Skådespelarnas ansikten är täckta av gummimasker vilket ger dem ett askgrått knarkarutseende, grundligt uttryckslösa.

Och det är egentligen hela föreställningen. När praktikanten trots inledande entusiasm visar sig vara olämplig för arbetsmarknaden går han lydigt in i kopieringsrummet och tar sig själv av daga, städaren städar upp, och inom kort kommer en ny identisk praktikant in på kontoret och ställs inför den samma mardrömmen att hitta på egna arbetsuppgifter, vad som helst, och lider samma isande brist på idéer. Och går fogligt samma oblida öde till mötes som hans föregångare. När arbetet inte löper blir det meditationspaus, men sökandet efter inre stillhet avbryts av ett nervöst fingrande på telefonerna. Städaren misshandlas (till döds?) av en kravallpolis ute på gatan, ersätts av en identisk städare.

Systemkritik
Wunderkinder, underbarnen, lyder titeln. Den blir ett slags manifest för den ironi som genomsyrar hela föreställningen. De är inte alls några underbarn, utan alldagliga, oinspirerade, fantasilösa, oempatiska, privilegierade och förslavade människoskal. De är inga barn utan vuxna människor som vegeterar i en obestämd ungdomsfas.

Pjäsen, skriven av Johannes Ekholm och i regi av Anni Klein, är med sina 75 minuter en koncis systemkritik. Udden riktas mot ett samhälle som fetischiserar kreativitet samtidigt som det kväver all sann skaparanda, och beskriver ett post-arbetssamhälle där inga arbeten längre finns att uträtta – förutom lågavlönade och stigmatiserade städuppgifter – men där medborgarna ännu bär på ett internaliserat arbetstvång, som driver dem att demonstrera sin arbetsmoral för att göra ett fördelaktigt intryck. Work hard, be nice to people. Eller låtsas åtminstone som det.

Föreställningen bjuder på flera inspirerade scenlösningar. Genom lokalens skyltfönster ser man ut på gatan, folk går förbi och kikar in, man känner att världen fortsätter utanför scenen. Replikerna är inspelade på förhand och levereras över högtalare medan skådespelarna mimar dem, som om hela föreställningen var dåligt dubbad. Det skapar en känsla av platthet, som elegant kontrasterar mot scenrummets djup. Och inte minst skapar det en stämning av känslomässig avtrubbning.

Trygg i ironin
Trots en stilig gestaltning känns Wunderkinders systemkritik lätt färdigtuggad eller åtminstone riskabelt välbekant. ”Konsultsamhällets tomhet” är vid det här laget ett ganska slitet koncept, och den dystopiska framtidsvisionen räcker inte för att lyfta kritiken bortom det enkla igenkännandet: ja, såna där människor finns det väl.

Så länge föreställningen håller sig inom sin ironiska zon går den trygg, men när den börjar treva efter genuina påståenden dyker vissa irriterande troper fram. Det är den sjukliga poeten (Iida Kuningas) som till slut gör uppror mot den förlamande ordningen och verkar bryta sig loss. Men också hennes lyckade revolution förblir av privat natur, och lämnar systemet intakt. Städaren är en av de få karaktärer som visar sig ha en konstnärlig ådra, i motsats till konsulterna som ändå så envist hävdar sin kreativa förmåga. Han markeras också som utlänning, och det blir en något ensidig hyllning till den ”enkla arbetande människan”.

Samma kritik som Wunderkinder riktar mot samhället kunde lika gärna riktas mot föreställningen själv: ganska mycket yta och ganska lite innehåll. Men det känns orättvist för föreställningen är faktiskt bra.

Lasse Garoff

Manus: Johannes Ekholm. Regi Anni Klein. Ljuddesign Heidi Soidinsalo feat. Tatu Nenonen. Scenografi Laura Haapakangas ja Kristian Palmu. Producent Annina Blom. På scen Edith Holmström, Gogo Idman, Robert Kock, Iida Kuningas, Markus Riuttu.

Myten om den gröna kapitalismen

Nya tekniska innovationer och gröna företag kommer inte att rädda oss från klimatkrisen. Miljöförstörelsen och utarmandet av naturens resurser utgör centrala delar av själva kapitalismens väsen, och innan vi blir kvitt den finns inte mycket hopp för att rädda miljön. Det skriver forskarna Christopher Wright och Daniel Nyberg, som gett Ny Tid tillstånd att publicera ett utdrag ur deras bok Climate Change, Capitalism and Corporations, Processes of Creative Self-Destruction.

20-26-bokpärm webbKlimatförändringen innebär en utmaning för den konventionella miljöekonomin som utvecklades inom de västliga liberala demokratierna under andra halvan av 1900-talet. Den baserar sig på en vision om teknologisk utveckling och förädling, och har traditionellt sett miljöförstöring som ett problem förknippat med den tidiga industrialiseringen. Enligt teorin om ”ekonomisk modernisering” har den ekonomiska utvecklingen, tekniska innovationer och miljöreformer med tiden minimerat föroreningar och miljöförstörelse.

Det här bekväma antagandet har omvärderats en smula i och med den av människan förorsakade klimatförändringen, men ekologiska modernister har ändå fortsatt insistera på att ekonomisk tillväxt är den bästa medicinen mot miljöproblem. Bakom det här synsättet finns en föreställning om att nya teknologier och marknader kan separera ekonomisk tillväxt från miljöförstörelse på både ett relativt och ett absolut plan. Den förre chefsekonomen för Världsbanken Sir Nicholas Stern levererade 2007 en klassisk illustration av det här tänkesättet då han karaktäriserade klimatförändringen som ett marknadsmisslyckande. Som lösning föreslog han att prissätta utsläpp av koldioxid (definierat som ”externaliteter”) och marknadsdisciplin. Med andra ord: marknaden skulle rätta sig själv. Det är alltså ingen större överraskning att människans förstörelse av miljön fortsätter i en allt snabbare takt, trots att man anammat ”hållbarhet”, ”corporate environmentalism” och ”grön tillväxt” både i diskursen och i praktiken. Vi ser det här inte bara i de rent fysiska uttrycken för klimatförändringen – issmältningen i Arktis, rekordtorka och rekordöversvämningar, stigande havsvattennivåer och försurning av haven – men också i förstörelsen av habitat och den minskande biodiversiteten. Ett av de avgörande dragen i den så kallade antropocen – eller människans tidsålder – är den enorma förlusten av djur- och växtarter, den så kallade sjätte massutrotningen.

En alternativ förklaring till den mänskliga förstörelsen av beboelig miljö kommer från forskningen inom miljösociologi och politisk ekonomi. Perspektivet är känt som ”produktionens ekorrhjul”, och har sitt ursprung i Karl Marx observation om att kapitalismen är beroende av ett oändligt utnyttjande av naturen. Förklaringsmodellen framhåller att det finns en grundläggande konflikt mellan den globala kapitalismens politiska ekonomi och miljöns välfärd: att investering av kapital leder till en ständigt växande efterfrågan på naturresurser om sysselsättningens och konsumtionens nivå ska bibehållas. Vidare konstaterar den att resursutvinning leder till ytterligare förvandling av naturen till handelsvara genom högre vinster och nya investeringar, vilket i sin tur väcker en ännu större efterfrågan på naturresurser.

Produktionens ekorrhjul har också politiska följder. Kenneth A. Gould et.al. skriver i Interrogating the Treadmill of Production (2004) att systemet är ”reaktionärt och dömt att misslyckas”. Vidare begränsas motståndet mot ekorrhjulet av att medborgare och arbetare är beroende av sysselsättning och löner, och av att de värsta föroreningarna och den största miljöförstörelsen koncentreras till fattiga, avlägsna platser eller till ”offrade zoner”, vilket illustreras av den kvävande smogen, bristen på grundvatten, och de förgiftade floderna och haven i länder som Kina.

I kontrast till den optimistiska tanken om ekologisk modernisering framhåller alltså ekorrhjulsargumentet att miljöförstörelse inte bara är en olycklig biprodukt av industrialieringen, utan snarare väsentlig del av vårt ekonomiska system. Den synvinkeln erbjuder en betydligt trovärdigare förklaring av den pågående klimatkrisen. Den miljöförstörelse som marknadskapitalismen har orsakat är uppenbarligen rationell ur en smal vinstmaximeringssynvinkel, men ställer oss nu inför en fullständigt irrationell framtid. Då vi har förgripit oss på atmosfären, biosfären, kryosfären, litosfären och hydrosfären genom vår utvinning och förbränning av fossila bränslen, och vår förstörelse av kolsänkor som skogar, djungler, torvmossar och tundror, har vi gett oss i kast med ett globalt experiment med potentiellt katastrofala följder.

Då vi försöker förstå den här självmords-strategin använder vi termen ”kreativ självförstörelse” som ett centralt organisationskoncept. Idén utgår från en bredare beskrivning av kapitalismen som ett ekonomiskt system byggt på kriser och ”framtvingad förstörelse av en mängd produktivkrafter” (se Marx och Engels). Ekonomen Joseph Schumpeter kallade som känt den här processen för en ”kreativ förstörelse” där tekniska framsteg och företagasamhet inte bara har skapat vågor av innovation, utan också svept iväg tidigare former av kapitalackumulation och naturresurser. Även om ”kreativ förstörelse” av marknadsekonomer har hyllats som central för ekonomisk effektivitet och människans utveckling kan det vara bra att minnas Schumpeters varning. I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy (1942), varnade han för att den kreativa förstörelsen också medför strukturella risker; ”Då kapitalismen raserade de förkapitalistiska samhällsramarna, raserades inte bara de hinder som hämmade kapitalismens framfart, utan också de stöttepelare som förhindrade dess kollaps … På samma sätt som den kapitalistiska processen förstörde det institutionella ramverket för det feodala samhället, försvagar den också sitt eget.”

Företagsvärldens svar på klimatförändringen liknar den här processen. Skillnaden är den att slutresultatet troligtvis blir förintelsen av hela systemet. … [T]rots de allt mer detaljerade vetenskapliga bevisen för de katastrofala följderna av eskalerande utsläpp av växthusgaser, fortsätter den globala ekonomin sin obevekliga jakt på nya marknader, mer konsumtion och nya former av kapitalackumulering. I stället för att stoppa eller ens minska vår användning av fossila bränslen, har industrin riktat sina innovativa och kreativa krafter på att utveckla ny teknologi och nya sätt att utnyttja ”icke-traditionella” fossila bränslen då de mer lättillgängliga kolväteresurserna håller på att ta slut. Djuphavsborrning efter olja, förädlingen av tjärsand, samt frackandet av skiffer- och kolgas är alla exempel på både vår kapacitet till kreativ genialitet och vår blindhet inför den ekologiska katastrof som vi håller på att skapa.

Marx sade att kriser är manifestationer av hur kapitalackumulation leder till kannibalistiskt utnyttjande av jordens livsuppehållande system. Men till skillnad från Marx och flera marxistiska tänkare anser vi inte att krisen springer ur motsättningar inom den kapitalistiska ekonomin.

I det här fallet är paradoxen ett resultat av den ändlösa ackumulationen och konsumtionen av själva grunden för det kapitalistiska systemet: naturen. Naturens förmåga att förnya och hysa liv på planeten utgör livsvillkoret för kapitalismens existens. Således är kapitalismen alltså en ”friåkare” i naturen, och använder den både som ”inmatning” i produktionen och som ett ”kärl” som absorberar kapitalismen. Vidare blir naturens egna kolsänkor kontinuerligt skövlade och berövade för att stöda den kapitalistiska produktionen. Det här är orsaken till att kapitalismen som en ekonomisk modell och ett socialt system inte kan inkludera miljön. En totalisering av naturen, i bred mening, skulle skapa ett slutet system och en oundviklig kollaps. Den av människan skapade klimatförändringen lyfter fram kapitalismens logiska självmotsägelse som ett ekonomiskt system som är beroende av naturförstörelse för sin utveckling, och vår politiska handfallenhet inför den visar hur mycket vi bygger vår världsbild på den kapitalistiska bilden av evig ekonomisk tillväxt.

Industriell tillväxt och varuproduktion för marknaden har alltid medfört följder för miljön, som förorening, skogsskövling och överfiske. I sin bok Seventeen Contradictions and the End of Capitalism (2014) skriver David Harvey att Storbritannien i början av 1800-talet ställdes inför en paradox då man tvingades välja mellan att använda mark för produktion av biobränsle eller livsmedelsproduktion. Lösningen blev då användningen av fossilt bränsle (kol) så att marken kunde användas för jordbruk. På ett nationellt plan står britterna fortfarande inför den här typen av spänningar då det gäller resursanvändning, vilket bevisas bland annat av den pågående debatten om att överlåta jordbruksmark för fracking eller för att odla biobränsle.

Men frågan är nu internationell. Den ökande industriella produktionen, den globala marknaden och befolkningstillväxten under 1900-talet har gjort att följderna av beslut om resursutnyttjande blir globala. Vår medvetenhet om klimatförändringens hot belyser alltså en glidning från ”spänningar” till ”absolut självmotsägelse”, och en konflikt som alltid har existerat har nu blivit ohanterlig.

I grunden för denna absoluta självmotsägelse ligger kapitalismens beroende av ekonomisk tillväxt. Som Harvey skriver; om ekonomin inte ständigt växer, är det inte längre ett kapitalistiskt system. Under de gångna decennierna har vi iakttagit denna tillväxt genom konsumtion – både i dess tilltagande acceleration och i den ständiga identifieringen av nya produkter och marknader. Såväl i utvecklings- som utvecklade ekonomier har hyperkonsumtion bidragit till den ekonomiska tillväxten. Vi uppmanas allt oftare och med allt starkare emfas att köpa nya kläder, telefoner, bilar och andra ”förnödenheter”. Vi har drabbats av affluenza eller ”överflödssjuka”, som Clive Hamilton och Richard Denniss i sin bok Affluenza. When Too Much is Never Enough beskriver som ”ett ohållbart beroende av ekonomisk tillväxt”. Samtidigt skapas också nya handelsvaror som tillgångar och instrument för finansspekulation, till exempel finansderivat och utsläppshandel.

Det finns en klar skiljelinje mellan den kapitalistiska ekonomin och miljön. Den kapitalistiska modellen grundar sig på miljön – åtminstone i dess allra bredaste mening – snarare än skiljer sig från den. Gränsen mellan dem är delvis en produkt av kapitalismens inbillade eller sociala system i sig själv. Det är grundläggande för kapitalismens politik att ”hantera” gränsen såtillvida att man bestämmer vad som ska inneslutas (till exempel människor, kol) och vad som ska uteslutas (till exempel andra djurarter). Även om gränsen kan vidgas för att till exempel cirkulera kapital genom utsläppshandel eller så kallad geoengineering, kräver kapitalismen att det som finns på utsidan förstörs för att det som finns på insidan ska blomstra. Beroendet av tillväxt genom kommodifiering belyser ytterligare att kapitalismen, då den förvandlar naturen till varor för försäljning på självreglerade marknader, bryter ner den mark som den själv står på. Den ekonomiska tillväxtens fysiska begränsningar avslöjas av klimatkrisen, och den demonstrerar således den här paradoxen med största tydlighet.

Harvey påpekar att kapitalismen egentligen aldrig löser de kriser som den genererar, utan i stället ”flyttar runt dem”. Det betyder att om kapitalismen ska överleva, måste klimatkrisen hanteras på ett sätt som – åtminstone tillfälligt – tillåter fortsatt ekonomisk tillväxt och konsumtion.

Det finns en uppsjö av olika sätt att slå mynt av miljön i allmänhet och klimatförändringen i synnerhet. Strategin att förneka att klimatförändringen alls är en självmotsägelse, eller ens ett problem, har varit tydlig framför allt bland producenter av kol, olja och gas, energibolag, och en ansenlig del av produktionsindustrin, som alla förespråkar ”fossila bränslen för evigt”. … [V]issa specifika businessaktörer och bolag har haft en central roll i finansieringen av och stödet till ”klimatförnekarindustrin”, som så effektivt har kvävt försöken att motarbeta klimatkrisen på politisk nivå i USA, Storbritannien, Australien och Kanada.

Andra företagsgrupper har försökt framställa klimatförändringen som ett tillfälle för nya marknadsmöjligheter. De medger att kapitalismen måste förändras, men betonar att det bör ske så att ingenting egentligen måste förändras. Ofta tjänar acceptansen av klimatförändringen som ett berättigande att utvidga och privatisera statlig verksamhet. Detta är vad Naomi Klein i Chockdoktrinen (2007) kallar för katastrofkapitalism. Betänk till exempel de nedanstående utvecklingarna:

– Den ökande utvinningen av fossila bränslen i takt med att polarisen krymper

– Ökad efterfrågan på försvarsleverantörer, privata säkerhetsbolag och privata katastrofhjälpföretag i regioner som drabbats av naturkatastrofer

– Nya försäkringsprodukter för allt mer extrema väderfenomen

– Förslag på gigantiska byggprojekt för att skydda mot stigande havsvattennivåer.

Alla dessa illustrerar hur den annalkande katastrofen rättfärdigar nya marknadsbaserade lösningar och nya sätt att skapa privata vinster.

Det här är också förknippat med geoengineering, en lösningsmodell som förespråkats av kändismiljardärer som Bill Gates och Richard Branson, och bolag som ExxonMobil, Shell, och BP. Där geoengineering – eller ”planetär ingenjörskonst” – en gång sågs som en sista extrem utväg, håller fenomenet nu på att dra till sig ansenliga mängder pengar och resurser. Den amerikanska affärsman som i juli 2012 dumpade 100 ton sulfater i havet utanför Kanada för att ”gödsla” havet ses ofta som startskottet för en vild kapplöpning för att på konstgjord väg försöka reglera klimatet. Bland förslagen på bordet finns bland annat reglering av solenergi genom att spraya sulfatpartiklar i de övre atmsosfärlagren för att efterlikna vulkanutbrott, att göra molnen ljusare för att reflektera mer solljus ut i rymden och försök att avlägsna föroreningarna från luften genom trädplantering och industriell lagring av kol. Igen ses klimatförändringen som en förevändning att tillåta kapitalismen att expandera till nya områden.

Trots att de flesta aktörerna vidhåller att det skulle vara fråga om en sista lösning, och att en kollektiv minskning av koldioxidutsläpp skulle vara att föredra, används de växande investeringarna i geoengineering som en ursäkt för att man inte lyckats minska på utsläppen av växthusgaser. Antydan om att vi kommer att kunna lösa problemet senare med ny teknologi tillåter oss att dra fötterna efter oss. Denna brist på brådska gör oss blinda för den mest uppenbara lösningen: att låta de fossila bränslen bli kvar i marken, övergå till förnybara, kolsnåla energikällor, och att minska på den materiella konsumtionen.

Således är den allt större investeringen i geoengineering också en politisk ståndpunkt, skriver Kathryn Yussoff i The Geoengine: Geoengineering and the Geopolitics of Planetary Modification: ”Vi har inte den politiska viljan, fantasin eller den demokratiska processen för att hantera klimatförändringen på ett demokratiskt (och rättvist) sätt”. Det är på det här sättet som vi har landat vid en politisk diskurs i vilken det på något sätt ses som vettiga alternativ att blockera solen eller så kemikalier i haven för att motverka klimatförändringen. Det är så här vi har börjat acceptera att marknadskapitalismen inte bara är kapabel att lösa den klimatkris som den själv har skapat, utan till och med uppfinna ett helt nytt klimat. Men den skrämmande paradoxen är, som Melinda Cooper skriver i Turbulent Worlds: Financial Markets and Environmental Crisis, att geoengineering kan bli snarast omöjlig att skilja från klimatförändringen, med andra ord ”lika oförutsägbar, oberäknelig och turbulent i sin utveckling”.

Mer allmänt taget är det faktum att vi vänder oss till geoengineering ett symptom på ökad marknadisering och styrning av ekosystemet. I korthet har vi nått punkten där miljön – och naturen i sig – förvandlas till en handelsvara och prissätts.

I slutändan leder nyliberalismens dominans som politiskt projekt till att ett överdimensionerat förtroende läggs på företagens förmåga att organisera naturen. Enligt nyliberalismen går det att lösa problemen med miljöförstöring och ekologiska trubbel som oljeläckage, skogsskövling, minskad biodiversitet, kemiska föroreningar och själva klimatförändringen, genom samma logik som skapade dem. Förvandlingen av koldioxidutsläppen till handelsvara tillåter kapitalismen att använda utsläppen på hyresbasis, men det förbättrar inte nödvändigtvis miljön, och ger inte heller alla lika rätt att ta del av den.

Om vi lyckas inse detta, ser vi att den pågående hyllningen av marknaden endast tjänar till att skyla över den djupare krisen inom kapitalismen.

Text Christopher Wright, Daniel Nyberg
Översättning & bearbetning Janne Wass

Texten är ett bearbetat utdrag ur Christopher Wrights och Daniel Nybergs bok Climate Change, Capitalism and Corporations, Processes of Creative Self-Destruction, Cambridge University Press, 2015. För läsbarhetens skull har vissa källhänvisningar plockats bort.

Kvinnan ska rädda planeten

Ekofeminismen hävdar att kvinnor är bäst lämpade för att leda kampen mot den annalkande miljökatastrofen på grund av sina samhälleliga roller i det patriarkala samhället. Yayo Herrera är en av Europas ledande ekofeminister, och talar om nedväxt, jämn fördelning och en omdefiniering av privat ägande.

Spanien bjuder i dag på många av Europas intressantaste folkrörelser. En är den omåttligt populära PAH-rörelsen, som hjälper personer som vräkts från sina hem under finanskrisen, och vars ledare Ada Colau i fjol valdes till Barcelonas borgmästare. PAH hör också till inspirationerna för den spanska miljöaktivisten Yayo Herrero, som till vardags är chef för den gröna stiftelsen FUHEM, som arbetar för social rättvisa och hållbar miljö. Under nio år ledde hon Ecologistas en Acción, Spaniens största miljönätverk bestående av över 300 miljöorganisationer. Hon är antropolog, folkbildare, jordbruksingenjör och en framstående ekofeminist.

Vad är ekofeminism?

– Ekofeminism är både en social rörelse och en tankeströmning. Det är en praktisk filosofi och ett sätt att se på världen som också kommer till uttryck genom social aktivism. Det finns inte en utan flera ekofeminismer. Den gemensamma nämnaren är en ständig och fruktsam dialog mellan miljörörelsen och den feministiska rörelsen.

– Inom ekofeminismen finns två huvudlinjer, dels en kulturell eller essentialistisk, som menar att det faktum att kvinnor föder barn gör att de per essens står närmare naturen och dess livsavgörande processer, dels en konstruktivistisk eller kritisk linje, vilken hävdar att kvinnor står närmare de livsuppehållande processer som vardagslivet innebär, men inte på grund av att vi är mer lämpade genetiskt, utan på grund av den roll som kvinnor tvingas spela i våra patriarkala samhällen där arbetet är könsbaserat.

Kan du beskriva världen utifrån ekofeminismen?

– Västvärldens samhällen har enligt ekofeminismen ett grundläggande problem, vilket är att de har skapats kring en världssyn som särskiljer människor från resten av allt levande på planeten. Kultur och natur är strikt uppdelat precis som om det vore två olika saker. Det har gjort att vi människor aldrig har känt oss som en del av naturen. Den här uppdelningen mellan människor och natur kan hårdras till en jämförelse mellan förnuft och kropp. Kroppen i den västerländska kulturen är den naturliga delen av livet, som om den vore skild från vårt intellekt. Det skapas en dualism och hierarki som sätter människokulturen över naturen, liksom den sätter tankeförmågan över kroppen. Människan ser sig själv som skild från både naturen och kroppen, men om vi analyserar den materiella grunden för livet inser vi att människan varken kan leva utanför naturen eller sin egen kropp. De är oumbärliga grunder för människolivet.

– Den falska dimension som det innebär att tro sig vara åtskild från både natur och kropp har upprätthållits via två strategier. Den ena är patriarkal och innebär att kvinnor tilldelas vårdnadsansvaret, dels för dem inom patriarkatet som inte tar hand om sig själva, dels för dem som behöver hjälp, såsom barn och gamla. Det handlar om jobb som inte syns, värderas lägre och ofta utförs innanför hemmets väggar. Den andra handlar om en kultur och en ekonomi som har skapats åtskild från naturen. Inom denna används ekonomiska styrmedel, som den interna bruttonationalprodukten och andra indikatorer, för att mäta ekonomins hälsa istället för att se till den materiella basen som upprätthåller liv. Allt för att ekonomin ska kunna växa medan vi förstör naturen och uttömmer ändliga resurser som är absolut nödvändiga för att det ska existera liv på planeten. Det är ett dubbelt osynliggörande av de icke förnybara råmaterial och kretslopp som finns i naturen, liksom allt omvårdsarbete som huvudsakligen utförs av kvinnor.

Ett isberg

Du har sagt att det har förklarats krig mot själva livet, vad menar du?

– Jag menar att det vi lever i är en krigsförklaring mot livet, eftersom det vi pratar om som utveckling eller tillväxt är som en tumör som breder ut sig och äter upp exakt det vi behöver för att vara vid liv och kunna fortsätta leva. Det är en utvecklingsmodell som orsakar utarmning av fossila bränslen och mineraler och innebär förändringar i biosfären, samt global uppvärmning och klimatförändringar. Detta i sin tur försämrar vattnets kretslopp, tvingar fram avbrott i reproducerande livscykler av fosfor och kol och påverkar naturliga processer, som reglering av klimatet och solens justeringslager, vilket i sin tur orsakar en enorm förlust av biologisk mångfald.

– Förutom att det här orsakar allvarliga ekologiska störningar, lever vi också i en samhällsordning som bara genererar välbefinnande och välfärd åt ett fåtal. I stället ökar ojämlikheten inom alla sektorer i världen som bygger på dominans. För att skapa det som kallas utveckling i den rika delen av världen organiseras ekonomin och politiken under en logik som bygger på kolonial dominans av länderna i syd och framför allt de länder där människor lever i fattigdom. Samtidigt breder fattigdomen ut sig till länder som tidigare var rika.

– Den dominerande och rådande mytologin försvarar att den ekologiska försämringen är priset vi måste betala för utveckling. Detta trots att det i själva verket handlar om en dålig utveckling som vi inte bör sträva efter.

”Sanningen kommer att ogillas av många”, har du sagt. Vad innebär sanningen?

– I framtiden kommer mänskligheten att mot sin vilja tvingas leva med mindre energi- och mineralförbrukning och med en betydligt stramare livsstil materiellt sett än tidigare, rikedomarna i världen kommer att spridas radikalt och ekonomin och politiken anpassas efter vad jorden kan ge. De länder som idag benämns som rika är i själva verket länder som lever över sina territoriella resurser. Med andra ord, rika länder producerar mer än de har rätt till.

– Det allra svåraste att konfrontera är just myten om evig ekonomisk tillväxt. Att vi måste anamma en mer rimlig livsstil är det vi kommer att gilla minst, eftersom vi kulturellt har internaliserat idén att välbefinnande och ett bra liv är kopplat till just ökad konsumtion av energi, naturresurser och teknologi. Det är som ett isberg, ovanför vattenytan syns det som räknas till ekonomi, som löner, aktier, arbetskraft etcetera. Under vattenytan finns den osynliga och betydligt större delen, som är utarmning och förstörelse av ändliga resurser, liksom utnyttjande av kvinnors tid för att det livsuppehållande arbete i hemmet som krävs för att ekonomin ska snurra ska uträttas.

– Det är omöjligt att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och fortsätta på den utstakade vägen om den är baserad på permanent råvaruutvinning, konstant avfallsproduktion och utnyttjande av arbetskraft av halva mänskligheten för att upprätthålla vården av behövande kroppar – något som inte kan lämnas åt sitt öde.

En konflikt oundviklig

Vilka är ekofeminismens förslag?

– Det är absolut nödvändigt att omdefiniera den ekonomiska modellen genom att ställa tre essentiella frågor. 1) Vilka behov måste tillgodoses för alla sju miljarder människor som bebor den här planeten? 2) Vad är det som behövs produceras? Allt som produceras används inte till att tillgodose grundläggande behov som att mätta hunger, tvärtom är det mycket produktion som förhindrar att personer i andra delar av världen kan tillgodose just dessa behov 3) Vilka är de nödvändiga arbeten som behövs för att garantera denna produktion?

Svaren på dessa frågor ger lösningar till hur en ny ekonomisk modell kan skapas genom att de områden som bör växa och de som bör minska definieras. Jobb ska skapas genom investeringar i när- och hållbar livsmedelsproduktion, sanering av byggnader och byggande av bostäder med låg energiproduktion, offentlig omvårdnad, offentliga och effektiva transportmedel inriktade på närhetsprincipen. Detta måste bygga på självorganisering, som strävar efter korta näringskedjor och att upprätta solidarisk ekonomi som bygger på resurser som finns i närområdet. Allt detta finns i liten skala redan i dag. Samtidigt måste rikedomar omfördelas och andra områden måste så smått stryka på foten. Inte minst måste vi börja prata om den privata egendomen, som nästan är ett tabubelagt ämne.

– Allt detta kommer leda till en konfliktsituation, eftersom det finns sektorer och personer som har mycket mer än vad de har rätt till. Denna tvist om den kulturella hegemonin innebär också att politiken måste omorganiseras, eftersom den under de senaste decennierna har varit ett offentligt rum i händerna på den ekonomiska makten. Istället för att ta hand om folket har politiken bistått den ekonomiska maktens ständiga strävan efter att uppnå vinst.

– Just nu har vi en situation då det politiska klimatet i Europa polariseras med å ena sidan nyfascistiska krafter som accepterar nedväxttanken, och försöker genomföra den genom att utvisa stora delar av befolkningen, och å andra sidan krafter som mobiliserar för en mer demokratisk, rättvis och stram livsmodell som sätter människors välbefinnande i centrum. I dag har vi en idé om vad frihet, ett gott liv, utveckling och ekonomi är, vilken är mycket funktionell för den kapitalistiska ekonomiska modellen. Om vi inte lyckas vända utvecklingen rör vi oss mot en ekologisk och antropologisk kollaps.

Text & foto Christin Sandberg


Kommentar: Behovet av ett underifrånperspektiv

Varför behöver vi ett samhälle överhuvudtaget, frågar sig den svenska historikern, skribenten och ekofeministen Lisa Gålmark- då hon får frågan om vad ekofeminismen kan bidra med i samhället.

– Jo, meningen är att hela tiden se från ett underifrånperspektiv. Feminismer har med just det – ett underifrånperspektiv – att göra, och ekofeminister står för ett helhets- och underifråntänk, säger hon.

Hon menar att om vi inte tänker in underklass, de förtryckta, de utsatta, de sårbara som de som behöver lyftas upp, då behöver vi inte ett samhälle, utan då kan alla bara ta för sig. Det skulle innebära att vi skiter i dem som hamnar i svaga positioner, enligt Gålmark.

– Under ett liv är vi alla tidvis utsatta och beroende. När vi föds, blir sjuka eller råkar ut för sorg. Inte ens den starkaste människan kommer undan och därför är vi alla beroende av varandra genom livet. Ekofeminismen är inte rädd för sårbarhet utan ser den.

Text Christin Sandberg
Foto Privat

TTIP ger storföretag makt över miljön

Miljöorganisationer, partier och EU-medborgare har redan i ett par år fört aktiva kampanjer för att stoppa TTIP. Avtalet skulle ge storföretag makt styra och ställa på demokratins, miljöns och folkhälsans bekostnad.

Förhandlingarna om det transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet (Transatlantic Trade- and Investment Partnership, TTIP) mellan EU och USA inleddes för tre år sedan och pågår fortfarande. Syftet är att helt eller delvis avskaffa handelshinder som tulltariffer, teknisk reglering och sanitära krav och därmed skapa gynnsammare förhållanden för export och import över Atlanten. Avtalet låter fördelaktigt för båda parternas ekonomiska intressen, men ett flertal organisationer och folkrörelser, bland dem Greenpeace, varnar för en sänkt nivå av reglering i EU som påverkar miljö, djur och folkhälsa.

– TTIP skulle ge storföretag möjlighet att på olika sätt kringgå demokratiska processer. Ett företag som anser miljöreglering i ett visst EU-land försämrar deras möjligheter på landets marknad skulle kunna kräva stora skadestånd av staten via rättsprocesser i specialdomstolar skapade för ändamålet, säger Greenpeace Nordics landschef Sini Harkki.

Om TTIP godkänns kommer miljöpolitik att uppmärksammas ännu mindre i handelspolitiken, menar Harkki. Andra effekter kan vara att lokala och småskaliga producenter hamnar i en tydligt sämre ställning på marknaden, och ökade utsläpp från transporten är att vänta. Ett ännu större hot är den mildare regleringen av kemikalier. Skillnaderna i miljö-, hälso- och djurskyddsstandarderna mellan avtalsparterna är betydande. Om avtalet godkänns enligt de rådande premisserna kommer produkter som i nuläget är förbjudna i EU-lagstiftning att tillåtas på marknaden, exempelvis genmodifierade eller kemikaliskt besprutade råvaror, och kött- och mjölkprodukter från boskapsdjur som rutinbehandlats med antibiotika.

– Avtalet kunde också avbryta pågående processer i EU, som att förbjuda användningen av ämnet Bisfenol-A som misstänks ha hormonstörande effekter, säger Harkki.

Ett av USA:s krav i förhandlingarna är att FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO ska ta över regleringen av EU:s livsmedelssäkerhet, vilket skulle innebära en sänkning av den nuvarande standarden. I EU har man förbjudit över 1 300 kemikalier i kosmetika gentemot 11 stycken i USA, där även djurprover tillåts i kosmetikaindustrin. Enligt Harkki ser USA den strängare kemikalie- och djurskyddslagstiftningen som ett hot och kommer inte att godkänna avtalet ifall EU-lagarna inte lindras.

Hemliga dokument

Avtalet har också kritiserats för den kraftiga sekretess som omslutit förhandlingarna. Tidigare i år fick Greenpeace i Nederländerna trots allt tag på förhandlingsdokument via en läcka, som även undersökts och verifierats av ett uppskattat grävande kollektiv. Materialet publicerades på internet i april och informationen har bekräftat flera farhågor om miljö-, djur- och rättskydd.

Från de läckta dokumenten framgår att den så kallade försiktighetsprincipen inte skulle tillämpas i avtalet, enligt nuvarande krav från USA. Enligt EU-regleringar ska potentiellt skadliga ämnen undersökas och deras effekter övervägas innan de godkänns för kommersiellt bruk. USA kräver ändå att EU börjar tillämpa den amerikanska standarden för reglering, eller närmare sagt avsaknaden av reglering. Då behöver en produkt eller ett ämne inte dras från marknaden innan vetenskapliga bevis om skadlighet föreligger.

Eftersom förhandlingarna pågått så länge och det fortfarande finns flera punkter som parterna inte är överens om, kommer avtalet sannolikt inte att undertecknas i år som man tidigare beräknat, menar Harkki. Aktörer som motsätter sig avtalet litar inte på att det kommer att falla utan yttre påverkan, och hundratusentals personer har mobiliserat sig i ett flertal länder för att visa sitt motstånd.

I Helsingfors demonstrerade några hundra människor den 27 maj mot TTIP samt frihandelsavtalet CETA och serviceavtalet TiSA. Den grävande journalisten och författaren Jaana Kivi som nyligen gett ut boken Bryssel myyty anser att medierna ligger tre år efter i den kritiska diskussionen om TTIP.

– Det börjar bli bråttom nu, påpekar Kivi i sitt tal på Narinkens torg. Enligt henne har det varit svårt att koppla frihandelsavtal till klimatförändringen i den offentliga debatten. Man ser inte vilka konsekvenser politiska beslut har.

”Stopp endast med tvång”

– Det behövs strategier och starka alternativ till avtalen, sådana som inte bidrar till fortsatt miljöförstörelse, säger Olivier Hoedeman från Corporate Europe Observatory. Organisationen är belägen i Bryssel och arbetar för ökad transparens i EU. Medan demonstrationstågets trummor redan börjar bullra i bakgrunden hinner Hoedeman ännu ge mig ett par kommentarer:

– Det verkar som om TTIP-avtalet är EU-kommissionens högsta politiska projekt. De kommer att sätta stopp endast om de tvingas göra det. En harmonisering av regleringen skulle skapa ett tryck att köra ner existerande förordningar och skulle även göra det väldigt svårt att utveckla starkare miljöskydd i framtiden. Regeringarna skulle också ställas inför svårare beslut vid nya miljöbegränsningar, då det blir en fråga mellan att skydda miljön och risken att förlora stora summor i skadestånd.

Enligt Hoedeman arbetar lokala anti-TTIP-rörelser hårt med att sprida visioner där samhället och miljön inte styrs av storföretag. Det är svårt att tro att David kan vinna Goliat i den här kampen, men den upprymda folkmassan framför mig är hoppingivande. De hundratals demonstranterna som marscherar längs Mannerheimvägen kristalliserar budskapet: ”Vår planet är inte till salu!”

Text och foto: Lilian Tikkanen

Balans

När detta skrivs har arbetsmarknadsorganisationerna nyss kommit överens om ett så kallat samhällsfördrag, efter nästan ett års dragkamp mellan arbetsgivare, arbetstagare och SSS-regeringen. I detta skede ställer sig regeringen försiktigt positivt till avtalet, och om inget oväntat händer, kommer statsminister Juha Sipilä & co att ge grönt ljus för fördraget på måndag efter att denna tidning utkommit. Att regeringen skulle skjuta förslaget i sank är så gott som otänkbart, även om det för högerpartierna är något av en urvattnad kompromiss.

Bland annat snuvas Samlingspartiet på ett av sina största mål: att lokala avtal mer eller mindre skulle ersätta kollektivavtal. Också Svenska Folkpartiets ordförande Carl Haglund har beklagat sig över att de lokala avtalen även i framtiden, enligt överenskommelsen, ska underställas kollektiva riktlinjer. Haglund efterlyser mer ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, vilket som känt är en populär omskrivning av att det ska vara lättare att försämra arbetsvillkoren för vissa arbetstagare.

Arbetarnas ”kostnadseffektivitet” stiger enligt beräkningarna dessutom inte med de 5 procent regeringen hade hoppats på, utan endast med tre procent. Ur arbetstagarnas synvinkel är det också en positiv signal att arbetsmarknadens framtid avgjorts i tvåpartsförhandlingar, låt vara att det skett med en pistolsmynning mot tinningen.

Trots kompromissen kan avtalet ändå inte ses som någon seger vare sig för facken eller för arbetstagarna. Enligt det nya avtalet kommer arbetstagarna att i framtiden betala en större del av 1) arbetspensionsavgifterna och 2) arbetslöshetsförsäkringsavgifterna. Dessutom 3) förlängs arbetstiden med 24 timmar i året, och arbetsgivarna åläggs att betala mindre socialskyddsavgifter, vilket finansieras med 4) en sänkning av offentligt anställdas semesterersättningar. I praktiken betyder detta alltså: 1) lönesänkning, 2) lönesänkning, 3) lönesänkning och 4) lönesänkning. Vidare fryser man lönerna för år 2017, vilket i praktiken innebär en 5) lönesänkning, om levnadskostnadsindexet stiger.

Under de senaste åren har man dessutom slopat arbetsgivarnas skyldighet att betala FPA-avgifter och sänkt samfundsskatten.

Alla dessa åtgärder syftar till att minska priset på arbete i Finland, eller i praktiken ta pengar från arbetstagarna och ge dem åt arbetsgivarna. Resonemanget bakom detta är att det är den dyra arbetskraften som driver upp produktpriserna och hämmar den finländska exporten. Företagen har inte råd att göra så billiga produkter som den globala marknaden kräver.

Allt detta sker under en tid som storföretagens dividender skjutit i höjden. Att det betalas ut dividender åt bolags ägare behöver man inte motsätta sig, men även den mest högerliberale åskådare torde ju inse att någonting inte stämmer i regeringens ekvation. Det kan inte på samma gång stämma att företagen på grund av höga kostnader tvingas överprissätta sina varor och tjänster och att de har så mycket pengar över att de kan betala ut större dividender till sina ägare än någonsin tidigare.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör