ANSIKTSBOKEN
SÅ JAG STANNAR
ATT BO PÅ EN Ö
I oktober försvann en man från en nattklubb. Polisen började genast dragga, i var mans mun var det självklart, det enda alternativet, att han ramlat i vattnet. Den största faran och den fara som låg överst i allas medvetande var vattnet. För vattnet finns överallt.
Jag bor centralt, ett par hundra meter från torget. Jag bor också på gångavstånd från tre badstränder och det finns inte längre några ursäkter för att jag inte vinterbadar. Vattnet är påträngande och jag som upplevt mig ha ett intimt förhållande med vatten får se mig omkörd. Här har ingen ett förhållande till vatten, för vattnet skvalpar i var mans blod.
ETT BEGRÄNSAT ANTAL ORD
Jag samlar på ord. Jag menar inte på ett högtravande metaforiskt sätt, utan rent konkret. Jag har en liten låda med fack för varje bokstav. Under a-avdelningen sätter jag ord som är vackra och börjar på a, under b-avdelningen b-orden och ja. Ni förstår. Mitt samlande av ord är gripbart och åskådligt.Kriteriet för att ett ord skall få arkiveras i min låda, är att det skall vara vackert och gärna lite överraskande. Ögonfrans är en favorit, liksom lingon. Det sistnämnda satt jag och mina klasskompisar och skrattade åt en hel lunch då jag var tretton år. Lingon låter så lustigt. Ibland tar jag fram min ordlåda bara för att bläddra och le.
Doften av ord är mitt tydligaste minne från studieåren. Dels för att bibliotek ofta doftar aningen kliniskt, och jag tillbringade mycket tid i bibliotek, men framför allt för att tidningsskåpet i studenthemmet Kåren hade en så god doft. Inget doftar som oläst trycksvärta och gammalt trä. Lukterna var många på Kåren, tro mig, men tydligast så här i efterhand stiger tidningsskåpets doft fram, om inte erotisk, så åtminstone intim.
INTIMITET OCH PLOMMONRECEPT
Behöver vi veta allt? skrev någon argt angående bloggandets utlämnande av intimiteter och onödigheter. Nej, svarar jag. Ni behöver inte veta allt, men jag behöver skriva det. Att människan vill uttrycka sig och att hon har skrivbordslådan fylld med texter som aldrig når en publik, är ingen nyhet. Bloggen är en kanal ut ur skrivbordslådan.
Jag började blogga för att jag var så skeptisk. Jag tänkte att bloggandet var ett desperat sätt för miserabla människor att få uppmärksamhet, att det gjorde att människor pratar mindre med varandra men att det onödiga informationsflödet ökar. Efter en månads bloggande om både mitt liv och min skepsis mot att jag bloggar, erkänner jag utan omsvep att jag hade fel.
