Etikettarkiv: Kärlek

Det främmande huset: ”Ljubov” – en essäfilm om kärlek

”Med honom kände jag en fullständig trygghet, jag upplevde aldrig smärta eller oro. Det står ju i alla böcker att kärlek är lika med smärta, så jag väntade mig att den skulle föra med sig lidande.”

Det är Leta, 30 år, alldeles i början av Svetlana Aleksijevitjs (bilden) och Staffan Juléns dokumentär – Lyubov – kärlek på ryska (det ryska Люубовь (Ljubov, kärlek) stavas av någon anledning på engelska i titeln). Och Letas förvåning, över att ha upplevt kärlek utan lidande, får Aleksijevitj att fundera: ”vår litteratur har inga böcker om lycka … det är som en okänd värld, ett hus med en massa rum, med nycklar som är okända för oss”.

”Lycka utan gräns, kärlek så det känns, kassan aldrig läns”, som Laila Luger sjunger i Ulf Lundqvists tecknade serie Assar.

Tolstoj straffar Anna Karenina med döden för att hon upplever lycka genom otrohet, så långt stämmer protokollet.

Tjechov, däremot, klipper av sin novell Damen med hunden i ett öppet tillstånd, både lycka och kris. Tolstoj lär ha blivit mycket sur.
Idén om en speciell rysk (vitrysk?) syn på kärleken går igen i flera samtal i filmen. Ibland är det den sovjetiska erfarenheten man minns och försöker ringa in. En kvinna har varit gift med en KGB-officer. En annan, Julija, professor, säger  med glimten i ögat att ”den röda mänskan” var ”mycket kysk”.  ”Vi flickor hade alltid urinvägsinfektion, för vi kunde promenera omkring i sex timmar med någon pojke, utan att någonsin gå på toaletten. Vi visste ju att romanhjältinnorna i böckerna aldrig kissar.”

”På ryska”?

Rysk, sovjetisk, speciell – en tankefigur om en särskild syn på kärlek, en som finns bara ”hos oss”, det är kanske ett uttryck för något annat. Längtan efter en ”identitet”? Visst, den klassiska litteraturen spelar en påfallande roll, och repliker som ”till och med teet smakar bättre när man dricker det med en annan” känns rätt ”ryska”. Men vilar inte de här försöken att hitta en ”kärlekens nationalkaraktär” ändå på ganska lösa boliner? Är ”kärlek på ryska” så annorlunda och exotisk att den aldrig kunde vara ”kärlek på svenska”? Det tycker säkert rikssvensken, om man frågar. Liksom ryssen gör det. Men ursäkta, jag tvivlar.

Snarare än ett bevis för den svensk-ryska tesen om en särskild rysk kärlek är filmen Ljubov en kartläggning av en del av de många vitt skilda fenomen som vi i slattrigt vardagsspråk skuffar in under paraply-ordet ”kärlek”. Man kunde säkert undvika en del missförstånd om vi till exempel som de gamla grekerna höll isär eros och agape. Eller, som den italienska sociologen Francesco Alberoni, göra tydlig skillnad mellan ”förälskelse” och ”kärlek”.

Förälskelsen är, menar Alberoni, framför allt en revolution: ett tillstånd där man tillsammans är beredd att ge upp allt, också svika och bedra sin omvärld, riva ner, bryta mot lagar. Skapande förstörelse, ibland asocial och grym, mot alla andra än det nya, revolutionära tvåpersonerssamhälle som förälskelsen (om den är ömsesidig) vill etablera.

Kärlek, däremot, är något annat, menar Alberoni: långsiktigare, tålmodigare, mera kompromissvillig, inte nödvändigtvis asocial och hänsynslös mot alla andra än det begärda föremålet. Revolutionen har stabiliserat sig, erkänts, för inte längre krig mot sin omvärld.

Möjligen kände Alberoni inte till det när han skrev sina essäer, på 1980-talet, men boskillnaden han gör får starkt stöd i vad vi vet om känslornas biokemi. Förälskelsehormonet ger samma kick som heroin, kan givetvis leda till samma beroende och ”missbruk” (fast är det inte just ”missbruket” som är meningen?). Medan den lugnare kärleken – och dess kusin, allmänt gullande – också kan registreras i kemiska termer. Men en annan kemi.

Nu säger någon: ”Kärlek som bara kemi? Cyniska tanke!”. Till vilket man bara kan svara: ”Vad menar du med ’bara’?”

Alberoni skrev, förutom Förälskelse och kärlek också essäer under rubrikerna Erotik och Vänskap, och man kan konstatera att alla fyra typer av attraktion har skuffats in under begreppet kärlek. Tyder det på att vi inte är särskilt intresserade, egentligen? Eller är vi tvärtom så intresserade att vi inte klarar av att tänka klart?

Kristalliseringen

I Ljubov finns också ett ungt, sött och lyckligt par, Zjenja och Julija, med två barn men uppenbart kära. Trots att de, som de säger, har kommit förbi ”blommor och choklad-fasen”. Vad säger Alberoni, behövs här en tredje kategori? Och flera andra intervjuade nämner förstås förälskelsen, detta åtråvärda och skrämmande tillstånd. ”Kristalliseringen”, som 1800-talsförfattaren Stendhal talade om. Han såg en gruva där kristaller bildades på en trädgren man hade slängt ner, och såg parallellen till förälskelsefasen. Där vi i vårt ständiga och rastlösa ältande och suktande klär den åtrådda i de mest skimrande egenskaper; mentala kristaller. Stendhals finlandssvenska kollega Henry Parland talade i romanen Sönder om hur den förälskade oupphörligt bygger upp och tar isär sin bild av den älskade – ända tills konstruktionen är färdig, bilden framkallad, inte längre spännande. Skedet där förälskelsen i bästa fall övergår i kärlek eller vänskap. Skulle väl Alberoni säga.

Stendhals och Parlands kollega Roland Barthes löpte den analytiska, strukturalistiska linan ut och sammanställde ett slags lexikon över kärlekens ”figurer” med exempel både från egna upplevelser och klassiker typ Goethes Werther. Han skapar alltså en katalog över alla(?) förälskelsens olika besattheter, till exempel det ständiga teckentolkandet (”vad menade hon/han med det ordet, den gesten?” ”hur tolkade han/hon att jag…?” och så vidare), eller det fetischistiska heligförklarandet av  föremål och kläder som den älskade har vidrört.

Allt detta kaos prydligt ordnat, alfabetiskt – när boken översattes till till exempel svenska (med titeln Kärlekens samtal) hamnade alltså ”figurerna” i en annan ordningsföljd. Som för att markera att förälskelsen saknar lineär utsträckning, dramaturgi; den är ett framför allt ett skärrat tillstånd, ett besatt trampande i ring. Kreativt, hopplöst och underbart.

Sexet?

Erotiken då? Sexet? Det är klart att Eros, ”den grymmaste av gudar” (Södergran) är den tunga faktor som driver på, dolt eller öppet, en stor del av de olika relationer vi klumpar ihop under täcknamnet ”kärlek”. Samtidigt som inte ens den hetaste förälskelsen alltid ”levs ut”, ”förverkligas”.

Bland annat den medeltida kristendomen är som känt besatt av sex, och besatt av att låtsas inte vara besatt. Sex var visserligen ett nödvändigt ont – också så kallade kristna måste strängt taget göra barn om inte sekten skulle försvinna. Men okristlig, icke-saklig sex stämplades i tusen år plus som syndfull, ”smutsig”, Djävulens verk, eftersom den ledde tankarna till kroppen, bort från den så kallade själen.

Bland annat kyrkans besatthet av och fördömande av kärlek (sic) mellan mänskor av samma kön kan härledas till den här tankefiguren: all icke-reproduktiv erotik – inklusive singel-sex, enkvällsaffärer, pornografi, prostitution – är misstänkt, självisk, ful och ”smutsig”.

Det talas inte mycket om erotik i Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns dokumentär, även om den är underförstådd. De ryska romanhjältinnorna kissar inte, men de går inte heller i säng. Och här gissar jag att vi verkligen har en viss kulturskillnad – snarare än i den brist på litterära beskrivningar av lycka som Aleksijevitj tycker sig se. Eller hänger de kanske ihop, erotiken och lyckan?

Sexet faller hur som helst knappast inom den definition av ”kärlek” som filmen Ljubov ringar in, och här ser jag ett val som dikterats både av Aleksijevitjs egen personlighet och av den ryska (vitryska?) kulturen i stort, där den medeltida kristendomen, pre-Freud, pre-Marx, pre-Nietzsche ännu lever starkt.

Svetlana Aleksijevitj talar själv i början av dokumentären om hur främmande temat kärlek är, för henne alltså. Hon har fått Nobelpriset för sina skildringar av krig och Tjernobyl, men säger att hon måste ”liksom bli en annan, uppfinna en ny mänska” för att kunna ge sig in på det här okända territoriet.

Den rena kärleken

Den intervjuperson som får mest plats, både i början, slutet och mitten av filmen, är Volodja – medelålders konstnär (och misstänkt vacker). Han beskriver sitt livs stora förälskelse, i 20-årsåldern, i en kvinna som, som han säger, inte ville offra sin frihet att älska också andra. ”Jag var en av många”. Efter ett långt uppehåll kom hon ändå tillbaka till honom: ”Jag är med barn – snälla, gift dig med mig”. Dottern (som inte kunde vara hans, ”pausen” hade varat länge) föds och visar sig lida av cerebral pares. I slutändan blir det Volodja som tar hand om henne.

Budskapet är tydligt: det här är kärleken i sin grundform, den som verkar gå mot alla odds. Som till vår häpnad inte har ”låga” och ”smutsiga” motiv, enligt till exempel en ”kristen” syn på högt och lågt, rent och smutsigt.

Lyckligtvis har religionerna ingen ensamrätt till kärleken. Även om de häftigt försöker – religionernas olyckliga kärlek till kärleken. Det är som med jul och midsommar: man kan kolonisera dem, tukta dem, klistra på och dränka in dem med sina copyrightade myter. Med varierande framgång. Förr eller senare rasar ändå påläggskonstruktionerna och fakta kvarstår.

Förälskelse, kärlek, erotik, vänskap … Mänskokärlek. Moderskärlek. ”Obefläckad” avlelse. Osjälviskhet. Empati. Filantropi. Solidaritet. Många begrepp, hoptrasslade, svåra att hålla isär eftersom alla kanske är ”kärlek” på något sätt.

Och varför hålla dem isär? Vem vågar till exempel hävda i sten att vänskap är en sak, erotik en annan – ofta är drivkraften också erotisk, även om man inte skulle råka ligga med alla sina vänner. ”Vänskap” som den definieras av Facebook, å andra sidan, är kanske den mest uttunnade, lama och tvivelaktiga form av kärlek man överhuvudtaget kan tänka sig. Men var drar vi gränsen?

Kärleken är mild och söker inte sitt, meddelar Höga visan, men beskriver då självklart bara en liten färg i det stora kärleksspektrets regnbåge. Volodja i filmen Ljubov, med sin kärlek till sin CP-skadade dotter, verkar vara själva exemplet på den osjälviska kärleken. Men visst ”får” han ut något av den, som han beskriver den.

Det är som om alla relationer där vi inte beter oss omedelbart själviskt, uppenbart svinaktigt, förbluffar oss till den grad att vi behöver något slags magi som förklaring: kärleken. Att vara generös, kanske avstå något, ge julklappar utan garantier för att den som vi satt i tacksamhetsskuld återbetalar fullt ut nästa jul – vi ser sånt beteende som ett mer eller mindre knäppt, naivt eller bara annars misstänkt. Alltså: kärlek! Och vi gratulerar oss, förbluffade, till att vi lyckas hysa också denna mystiska känsla; inte är så till 100 procent rationella och tråkiga som vi hade trott.

En kanske förhastad slutsats.

Underlätta i vardagen

Litteraturprogrammet Babel i SVT gjorde för något tiotal år sen en kärleksenkät. Inspirationen kom från det kungliga hovet som inför något prinsessbröllop hade visionerat om att alla landets författare skulle skriva kärleksdikter till paret.

En fantastisk plan, som föll platt när det visade sig att landets poeter inte ville (kunde? vågade?)  skriva beställningsdikter för kungahuset. Babel bad istället TV-tittarna skicka in sina egna definitioner på kärlekens väsen. Många förslag kom in, det jag kommer ihåg utantill lydde: ”Kärlek är att underlätta för varandra i vardagen”.

Rätt långt från svettigt S/M-sex med kamelpiskor, kan man tycka. Men inte helt osant ändå; problemen börjar först när man i stället för ”kärlek” börjar tala om ”kärleken”. I bestämd form, uteslutande.

Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns Kärlek på ryska är, trots den exotiserande titeln, inte särskilt ”rysk” – eller syftar man kanske på det ovanligt öppna och ärliga tilltalet, som verkar ha marinerats vid åtskilliga köksbord? Framför allt fångar filmen in en rad former, aspekter och sätt att tala om ”kärlek”, vad det nu sen än är. Det hedrar filmteamet att de vågat sig ut på denna modiga upptäcktsfärd till det stora, okända huset med alla dess låsta rum. Denna främmande kontinent där så få har varit och så många gått under. N

Text: Trygve Söderling
Foto: Majaq Julén Brännström

Fassbinder – Ut ur kvinnorummet

Om Fassbinders optimistiska melodrama ”Petra von Kants bittra tårar”

”Det låter bara hårt, därför att jag använder huvudet. Det är du tydligen inte van vid, att kvinnor tänker.”
(replik av Petra von Kant)

Världen är sådan som man har vilja och förmåga att föreställa sig att den borde vara. Om den nuvarande världen inte lever upp till ens föreställningar om hur den borde vara, och ens vilja inte är stark nog att genomdriva ens föreställningar om världen, har man trots allt den bräckliga möjligheten att existera i konsten eller i drömmen. Det finns bara detta enda liv och det kan man inte uppskjuta tills det tusenåriga riket eller revolutionen har kommit. Det fordrar att man lever det här och nu.”

Så skriver den danska filmvetaren Christian Braad Thomsen i boken Fassbinder – en resa mot ljuset som gavs ut 1983. En sorgebok över den tyska filmregissören Rainer Werner Fassbinder som dött året innan av en överdos, endast 37 år gammal.

Fassbinder föddes på Hitlers dödsdag, den 31 maj 1945 och lämnade efter sig en uppseendeväckande stor produktion: 43 filmer (vissa av dem tv-serier) plus pjäser och teaterföreställningar. I genomsnitt gjorde han fyra–fem filmer per år – en så rasande takt att han verkade veta hur lite tid han hade på sig. Många av dem är klassiker idag, som min favorit Rädsla urholkar själen, Veronika Voss längtan, Berlin-Alexandersplatz och Maria Brauns äktenskap.

Han var en arbetsnarkoman som gjorde sitt privatliv till film och bodde, levde och älskade med de människor han jobbade ihop med. Utbildad skådespelare men självlärd allt annat. Flyttade hemifrån vid 11 års ålder, fnaskade, läste böcker, gjorde avantgardeteater i München – sexton föreställningar på tre år som författare/regissör/skådespelare. Till teatergruppen hörde bland andra Anders Baader som senare försvann med vissa av de andra skådespelarna för att bränna varuhus och vidare till andra terroristaktioner. Fassbinder var också samhällskritisk men ville verka som konstnär.

Braad Thomsen skriver: ”hur fet, ovårdad, hysterisk och aggressiv [Fassbinder] än var, så har jag aldrig känt någon vackrare människa än han och denna bok är ett försök att säga, att hur depressiva, motsträviga, provocerande och avvisande hans filmer än är, har jag aldrig sett vackrare filmer än de.”

Utgående från filmerna går det att skönja en klar linje från Fassbinder till Pedro Almodovar, främst till hans färgmättade kvinnomelodramer. Till Lars von Trier som verkar ha haft en lika kaotisk barndom i ett vänsterintellektuellt hem (Rainer flyttade ut då mamman tog hem sin 20-åriga älskare). Även till Aki Kaurismäki och hans lakoniska arbetare, knappa dekor och märgfyllda dialog. Och så klart till Todd Haynes som älskar Hollywood-regissören Douglas Sirk lika högt och vars Far from heaven är lika influerad av Fassbinders utsökta Sirk-remake Rädsla urholkar själen som av originalet.

Men vem, förutom filmregissörer, ser Fassbinders filmer idag? Med jämna mellanrum lyfts de upp på filmarkiv och vid festivaler men för den stora publiken är de tämligen okända. Det är synd för vår tid skulle behöva hans filmer som undersökte fascismens rötter och Tysklands närhistoria och hur de blottades i människors relationer.

Politiskt var Fassbinder klarögd: ”kapitalet har uppfunnit terroristerna för att tvinga staten att skydda kapitalet bättre”, säger en av hans rollfigurer. Han trodde aldrig på att kapitalismen kunde störtas med revolution eftersom de som tar till våld blir till vad de bekämpar. Han trodde överhuvudtaget inte på några andra utopier än utopiernas nödvändighet. I hans filmer är människorna varandras befriare och bödlar. Vilken ondska eller svaghet han än skildrar hos sina rollfigurer förhåller han sig aldrig överlägset till dem utan som en medskyldig. Han såg människan: sjaskig, sårad, ful, rå, utsatt, motbjudande, öm, okontrollerad, älskvärd och ärlig. Står filmpubliken idag ut med att se henne?

Älska utan att äga

Fassbinder sa i en intervju 1974: ”Det bästa jag kunde tänka mig skulle vara att skapa ett slags förbindelse mellan ett sätt att göra filmer som är lika vackra, starka och underbara som Hollywoodfilmerna och som ändå inte ovillkorligen är bekräftande. Det är verkligen min dröm att göra en tysk film som är lika vacker, fantastisk och underbar och ändå systemkritisk.”

Det här var precis vad han gjorde i Petra von Kants bittra tårar, en ironisk kärleksfilm som spelades in på tio dagar. Melodramat är mättat av känslor, hysteri, närbilder, silkeslena 1950-talsballader (använda narrativt, utan ironi). Färger: rosa, orange, rött, bruntonade renässansmålningar på väggarna.  Rodnande och fnasig hud. Skyltdockor och speglar. Hela filmen utspelar sig i ett enda klaustrofobiskt rum.

Filmen påminner inte så lite om Bergman, kanske mest Scener ur ett äktenskap med sina närbilder, långa pratsessioner, stora känslor. Men alla de sex rollerna är besatta av kvinnor, inga män. Telefonen har en komiskt påtaglig roll, som ett vapen eller en mikrofon. 1970-talsestetiken skulle för bara ett par år sedan ha tett sig vidrigt ful. Nu ser den plötsligt modern ut igen (kanske modet är en pålitlig mätare för att undersöka när en viss tematik är tillbaka i samhället? Blir även idéerna aktuella då en viss tidsperiod blir retro – eller betyder det tvärtom att de har blivit ofarliga och irrelevanta, en del av mainstream?)

Huvudpersonen Petra von Kant är en känd modetecknare, spelad av en av Fassbinders favoritskådespelare Margit Carstensen. Hon är 35 år, frånskild, bor i en elegant lägenhet där hon även jobbar med sin medhjälperska och allt i allo Marlene. Hennes tonårsdotter Gabi är på internatskola. Hennes väninna Sidonie introducerar henne för Karin Thim, spelad av en ung knoppande Hanna Schygulla. Karin och Petra har en stormig kärlekshistoria.

Första gången vi ser Petra kvittrar hon som en kanariefågel i ett telefonsamtal med modern. Hon ser rakt in i kameran. Vacker och dominerande berättar hon aggressivt sin historia åt alla, som människor med makt har för vana vid att göra. Om hur hon hade drömt om att leva jämställd med sin man: ha ett öppet, ärligt, vackert förhållande. Men att det slutade med att hon blev lägrad som en ko av en tjur.

Men Petra lever uppenbart enligt devisen ”tro på vad jag säger, inte vad jag gör”. Hon vill egentligen inte ha jämställda relationer utan sminkar sig, förtrycker sina närmaste, använder sina pengar för att dominera dem, köper deras kärlek och ber dem ljuga eller tiga för att göra henne glad.

På slutet ser vi Petras sammanbrott till tonerna av The Great Pretender av The Platters. Hennes ansikte är en likblek mask, ömsom stel, ömsom skälvande. Ibland ser hon uråldrig ut, ibland som en man. Full krälar hon på golvet vid sin telefon, väser, slår sönder saker. Hon far ut i anklagelser mot sin dotter, sin väninna, sin mor. Till slut går något sönder och hon förstår att hon själv inte har varit ett dugg bättre än sin ex-man: hon har heller inte kunnat älska utan att ställa krav. ”Jag älskade henne inte. Jag ville bara äga henne”, säger Petra om Karin.

Och därför att hon äntligen ser sig själv kan hon också möta sin mamma i en av de mest oväntat ömma mor-och-vuxen-dotter-scenerna jag sett. Mamman har lagt Petras förtvivlade dotter till sängs och Petra försöker slå ifrån sig skulden. Då säger mamman, sakligt och sant, apropå sin egen roll som vittne till Petras liv: ”Man måste kunna säga vad man vet”.

Förutom om kärlek och kvinnoroller (alla förebilder är reaktionära, ansåg Fassbinder) handlar filmen om att kommunicera. Liksom alla melodramer delar Petra von Kants bittra tårar drömmen om att kunna säga allt, förklara allt och bli förstådd av alla. Men poängen är att Petra använder sina ord till att hålla andra människor på avstånd – hon vill till varje pris inte få reda på vad de tänker. Kan man ens tala om kärlek på sådana premisser?

Ändringarna mellan Fassbinders eget pjäsmanuskript och den färdiga filmen pekar i samma riktning. De flesta handlar om Marlene, denna typiskt melodramatiska rollfigur: den stumma som börjar tala. I filmens inledning dansar Petra och Marlene tryckare till den bitterljuva låten Smoke gets in your eyes av The Platters med raden ”Something here inside, cannot be denied”. Fassbinder klipper ofta till Marlenes reaktion. På slutet medger Petra att hon har behandlat Marlene illa och säger: ”Berätta nu lite om ditt liv.” Men det är för lite, för sent. I filmen följer ytterligare en scen där Marlene packar sin kappsäck, på väg bort.

Filmer med sorgliga slut

We’ve come a long way, baby. Eller har vi? Problematiken i denna fyrtiofem år gamla film kommer mig fortfarande inpå huden – många mönster är tröttsamt bekanta. Den blev till 1972, en optimistisk tid när kvinnorörelsen var som mest på offensiven i Västvärlden, under den andra feministiska vågen. Petra säger hoppfullt: ”Jag tror att människan är så funtad att hon behöver en annan människa, men vi har inte hunnit lära oss hur man lever tillsammans.” I Fassbinders filmer är Petra en nästan unik rollfigur: en kvinna som lär sig och blir klokare av sina erfarenheter. Idag syns det tydligare att Petras bittra tårar inte faller för att hon är kvinna, utan för att hon är människa. Och det är så fruktansvärt svårt att leva tillsammans.

Fassbinder sa själv att så länge familjekonstellationen pappa mamma barn existerar kommer inget att ändras och det stämmer att strukturer är överraskande sega ting. Hans lösning var att göra sina filmer med sorliga slut. Inte för att uppfylla åskådarens längtan – utan för att väcka den. Som han sa i en intervju 1981:

”Bara genom varje enskild persons längtan efter något annat kan något annat uppstå.” N

Sara Ehnholm-Hielm

Älskade farfar

Mikael Sjövall
Mikael Sjövall.
Min farfar föddes 1892 under tsar Alexander den tredjes tid. Tidsperspektivet svindlar. Det känns svårt att greppa att min farfar var 25 år gammal då Finland utropade sin självständighet eller att han deltog i inbördeskrigets strider i Tammerfors.

Han växte upp i en backstuga med jordgolv i Larsmo. Det dröjde till 1906 tills min farfarsfar Anders Henriksson i likhet med andra obesuttna torpare, backstugusittare och jordlösa fick rösträtt. Likt kutymen bland annat fattigt och löst folk konstruerades min farfars efternamn enligt logiken pappans namn plus efterledet son, alltså Andersson. Efternamnet Sjövall antog han efter att släktnamnslagen trädde i kraft 1920.

Då jag föddes hade farfar och jag en åldersskillnad på 74 år. Som familjens sladdbarn vande jag mig tidigt vid att inte fästa så stor uppmärksamhet vid åldersskillnader. Ett lunchbord med släktingar i alla åldrar ingav trygghet. Mina föräldrar var födda på 1920-talet och var i regel 20 år äldre än alla andra föräldrar som jag kom i kontakt med i kompiskretsen.

Farfars höga ålder var inte något jag tänkte på så värst mycket då jag började skolan. Jag hade inte full koll på hur gammal han var och tidsaxeln ser väldigt annorlunda ut för ett litet barn. Det enda jag visste med säkerhet var att jag älskade honom sådär som en liten grabb på sju år kan älska en annan människa. Vi gjorde upptäcktsfärder till Åbo slott och vallfärdade till zoologiska museet om och om igen. Vi plockade blåbär i skogen och metade på bryggan i Åbolands skärgård. Farfar berättade om sitt liv som skräddare och ibland gläntade han på dörren till min pappas barndom. Han kunde berätta om cykelfärderna med min pappa på pakethållaren då de åkte till simstranden i Hällören. Farfar gav mig ett sammanhang och skänkte mina rötter näring.

I år har det förflutit 28 år sedan min farfar dog i 97 års ålder. I juni ska vi hedra hans minne vid släktgraven i Jakobstad i samband med en kusinträff. Saknaden består.

I dag är det allt fler familjer som lever utan sina mor- och farföräldrar. Kontakten är sporadisk och individualismen firar triumfer. Utan att romantisera den forna trångboddheten så tror jag inte att det främjar vårt välbefinnande att generationer separeras genom att bo åtskilt, långt ifrån varandra. Min farfar bodde en stor del av sitt liv i samma hus som min faster och min kusins familj. Det var säkert inte lätt alla gånger, men den fysiska närheten till nära och kära släktingar bidrog säkert till att han blev så långlivad.

Då jag fuskade i politikens domäner ställdes jag inför en situation på en partidag i Karleby där Svensk Ungdom motsatte sig mor- och farföräldrarnas rätt att träffa sina barnbarn. Debattens vågor gick höga och oförståelsen för den generationsöverskridande umgängesrätten var kompakt. Det var hittills den första och den enda gången jag var av samma åsikt som bibelbältets laestadianer, som i likhet med mig försvarade umgängesrätten.

”Man behöver inte älska sina släktingar”, sade en av mina släktingar lakoniskt då hon blev osams med sin mormor om en struntsak, vilket ledde till långvarig tunghäfta som försatte mormor i offside. Det ungdomliga övermodet saknar perspektiv. Och då vi lyckas få rätsida på perspektiven igen i mogen ålder är det ibland för sent då liemannen har gjort sitt.

En god vän till mig berättade att hans blinda och ålderstigna, men sociala och vitala faster bor i ett så kallat kollektivhus i Malmö där olika generationer och hushållskonstellationer bor under ett och samma tak. Den gemensamma nämnaren stavas mångfald. Kollektivhusen har gemensamma lokaler där bostadsföreningen ordnar gemensamma middagar för alla boende några kvällar i veckan. Det låter som klippt och skuret för mig den dagen då jag får ty mig till rollatorn.

Mikael Sjövall
är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund

Webben sänkte tröskeln för dejting

Dejting har varit en del av det moderna samhället i en form eller annan redan i flera hundra år. I 1700-talets Europa var det övervakade uppvaktningar. På 1950-talet var det närmare den informella, sociala aktiviteten vi ser i dag men med betydligt mer fokus på etikett. Vi hade knappt hunnit vänja oss vid den moderna dejten när det åter skedde en omvälvning hösten 2012: Tinder.

För den som inte hängt med i svängarna är Tinder en app – eller ett program – som används med mobiltelefonen, och som som parar ihop singlar då båda ”gillat” varandras profiler.

Sanna Korpela som är vetenskapsjournalist vid Befolkningsförbundet och utbildad psykolog tror att nätdejtingen är här för att stanna.

– I vårt samhälle har den ett starkt fotfäste. Det är möjligt att det i framtiden igen blir vanligare att träffas ansikte mot ansikte men att den helt skulle försvinna är nästintill omöjligt.

Iiris Mattsson, 30, är studerande vid Helsingfors universitet. Hon gick med i Tinder för fem år sedan, kort efter att tjänsten lanserats.

– Som nybliven singel kändes det som en bra grej. Det var ett nytt och spännande sätt att träffa nya människor. Förvisso hade nätdejting funnits redan länge, men det här kändes som något helt annat.  Det är nästan som ett spel när allt går så lätt och kvickt till, säger Mattsson.

Hon har också testat mer traditionell nätdejting, dessvärre inte med några vidare resultat.

– Sajterna ställer en massa frågor, och så är det tänkt att de utgående från det ska para ihop en med andra som svarat liknande som du. Det har bara aldrig funkat för mig: jag känner inte att jag fått något ut av sådana tjänster. Jag tror delvis att det ligger något i hur snabbt allt går till på Tinder – det blir aldrig för allvarligt och så är tröskeln lägre att ge sig med i det.

Mattssons Tinderupplevelse har varit blandad, men mestadels positiv, uppger hon.

– Ofta blir ju den första dejten också den sista. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa dejt om det inte synkar genast, och det är ju egentligen omöjligt att lära känna någon på bara någon timme. Det går ju åt båda hållen också: man varken ger mer än en chans åt sin dejt, och man kan inte heller vänta sig att få mer än en chans.

En vanlig kritik mot Tinder är att användarna dömer varandra bara utgående ifrån deras utseende.

– Ett stort fokus på utseende har sina risker. Det orsakar ofta orealistiska förväntningar, säger Korpela. Hon anser att det kan vålla problem för både män och kvinnor, fast på olika sätt.

– Vi talar mycket mera och ur flera synvinklar om trycket kvinnor upplever när det kommer till utseende. Det har inte funnits lika mycket utrymme för diskussion kring trycket män upplever.

Michaela von Kügelgen, författare och frilansjournalist, har också hon haft mest positiva upplevelser av Tinder och andra former av nätdejting.

– Alla mina mer seriösa förhållanden har börjat på nätet, berättar hon.

Sin första mer seriösa pojkvän träffade hon på en numera nedlagd dejtingsajt, och senare har även hon övergått till den väldigt populära appen.

– Jag hade precis kommit ut ur ett längre förhållande då jag laddade ner Tinder. Första gången jag fick en match slängde jag faktiskt mobilen ifrån mig.

von Kügelgen har emellertid med tiden fått en mer avslappnad inställning till appen.

– Jag tycker det är fantastiskt att tröskeln är så låg och jag brukar uppmana folk att dejta friskt och våga gå på dåliga dejter också. Men för många kan Tinder lätt bli en bekräftelsemaskin, säger hon.

von Kügelgen ser på utvecklingen som en demokratisering av dejtandet.

– Jag anser att man får väldigt mycket ut av det hela bara man är ärlig och snäll. Alltför ofta glömmer vi att det faktiskt är en människa bakom bilden. Jag har nog fått höra att jag är den snällaste människan på Tinder, vilket kanske säger något om hur samtalen ofta går till, säger hon. Jag tror på den enkla sanningen att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Korpela har ett liknande budskap för singlar:

– Det viktigaste är att öka sin självkännedom. Ha förståelse för det att varken du, andra eller livet överhuvudtaget är perfekt.

Felix Fortelius

Förlaget Schildts & Söderströms ger i höst ut boken Tinderdejten, och samlar för ändamålet in erfarenheter från användare på en Facebooksida med samma namn. På sidan kan man dela med sig av sina upplevelser med appen och även få råd av en Tinderexpert. Ny Tid har fått lov att dela med sig av några historier.

Kvinna, 44:
Chattade med en man som istället för smileys och emojis skrev ”hihihi”. Först tyckte jag att det var lite konstigt, ”det skulle vara roligt att ses nångång hihihi”, ”tycker du om sex hihihi”, ”hihihi vad jobbar du med”. Så småningom började jag ändå tycka att det var lite charmigt och avväpnande … Vi träffades några gånger och jag tyckte om honom men tyvärr var han sen gift. Hihii.

Kvinna, 24:
För två och halvt år sedan jobbade jag som au-pair i USA. Hade 4 månader kvar i landet när jag matchade med en kille. På första dejten klickade vi direkt. Jag hoppades att han skulle bjuda hem mig till sig, men istället promenerade han med mig hem. Vips så lyckades 4 månader passera och x-antal dejter. Jag var dööökär och bestämde mig för att att chansa och stanna ett år till, nu är vi förlovade och ska gifta oss nästa år.

Anonym:
Mannen verkade lovande. Vi hade träff på Ateneum, planen var att se en utställning och dricka ett glas vin. Han dök upp och såg lika trevlig ut som på profilbilderna. Sen fick jag syn på hans fötter. Han hade på sig såna där träningsskor som separerar tårna och ska ge barfotakänsla. För mig kändes det mest som att vara på utställning med Gollum.

Kärlekens adelsmärke är förlust

Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner