Ett pojkmacondo i nordvästra Skåne
Så här börjar Max Lundgrens romanserie om Åshöjdens Bollklubb:
Det sägs om Blåbärskungens son att han var en lång, smärt pojke, ljushårig och med lika stora blåa ögon som fadern. Vid nitton år gick han ut i Finska vinterkriget. Blåbärskungen var då änkling, och han gjorde allt för att hindra pojken. Men denne gav sig inte, han hade sina skäl.
Två månader efter det att han ryckt ut kom budet om hans död. Blåbärskungen, som redan då räknades som miljonär, krökte på nacken, och denna sorgkrök behöll han livet ut.
KÄRE PETER
När jag fick mitt första vikariat på Ny Tid skrev vi januari 1985 och du hade redan jobbat på tidningen i femton år. Jag tyckte det var en sanslöst lång tid.
Tidsperspektiven förändras när man blir äldre. Det har snart gått tjugotre år sedan den där januaridagen, och jag tycker inte det är särskilt länge sen. Däremot vill jag slå fast att jag tycker det är hisnande att du varit tidningen trogen sedan början av 1970-talet, en tid så avlägsen att den kan uppvisa en finnig Björn Wahlroos som står framför tevekameran och talar för socialism och revolution.
