Etikettarkiv: Klimatförändringen

Iran är vattenbankrutt

Inom loppet av en eller två generationer kommer merparten av mänskligheten att lida av allvarlig brist på sötvatten, enligt den så kallade Bonndeklarationen. Iran, som befinner sig i ett epicentrum av många slag av internationell politisk spänning, är möjligtvis det område där den oåter-kalleliga kraschen inträffar.

För ett år sedan konstaterade juris doktor Gabriel Collins från Rice-universitetet i Texas att Iran balanserar på randen till sammanbrott vad gäller vattenförsörjningen. Collins publicerade då rapporten ”Iran´s Looming Water Bankruptcy”. Över 90 procent av sötvattnet går till jordbruket som en konsekvens av den politik som strävar efter självförsörjning i matproduktionen. Denna målsättning vållar problem särskilt för veteproduktionen eftersom vetet är ett fundament i den iranska kosten och är också mätt i ton landets primära sädesslag. Jordmånen är alltför torr för att vetet skulle kunna odlas enbart med hjälp av regnvatten. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO:s uppgifter skulle skörden vara tredubbelt så stor om man använde sig av konstbevattning.

Iran är ett område som sträcker sig från Pakistan, Afghanistan och Irak samt från Persiska viken till Kaspiska havet – till ytan är landet mer än dubbelt större än Finland och Sverige sammanräknat. Iran, med sina över 80 miljoner invånare, är den näst största ekonomin i Mellanöstern, med ett köpkraftskorrigerat BNP på 1 631 miljarder dollar (20 000 dollar per capita) – detta enligt World Fact Books siffror från 2017. 

Detta till stora delar torra eller halvtorra land är ett betydande jordbruksland. Enligt olika källor har Iran kring år 2010 varit världens 12. största veteproducent och världens 13. största riskonsument – två tredjedelar av riset producerades i Iran. Kring decennieskiftet odlade landet hälften av världens pistagenötter, 95 procent av världens saffranskörd samt merparten av världens bär och kärnfrukter.

Flera rapporter bekräftar vattenkrisen

År 2015 beskrev AI Monitor problemets internationella karaktär på följande vis: ”Krisen har nu förvärrats till en så alarmerande nivå att stora grupper av iranier kan tvingas flytta utomlands om inte fungerande lösningar finns på plats inom de närmaste åren”. Vidare skrev tidningen: ”Iran borde nästintill halvera sin årliga vattenkonsumtion.”

Ett år tidigare konstatetade klimatvetaren Nasser Karami i Washington Post att ”av de grundvattenreserver som samlats i en miljon år har vi använt omkring 30 procent på mindre än 50 år.”

Den i London baserade och enligt egen utsago oberoende Mikrofonnews, skrev i slutet av april att åtminstone 300 iranska städer, med en gemensam folkmängd på 17 miljoner invånare, lider av vattenbrist. I tidningen, som fokuserar sin rapportering på Iran och Mellanöstern, uttryckte energiminister Reza Ardakanian sin oro över de allt mindre regnmängderna: ”Det vi ser nu är ett förändrat klimat som beror på den globala uppvärmningen. Detta i kombination med en växande befolkning som använder för mycket vatten är huvudingredienserna bakom Irans vattenbrist.”

Dagen därpå bekräftade energiministerns rådgivare Mohammad Haj-Rasouliha i den Teheranbaserade dagstidningen Financial Tribune att Iran detta år lider av den värsta vattenbristen på 50 år. Den iranska forskaren och miljöaktivisten Kaveh Madani skrev redan år 2014 i sin rapport i Journal of Environmental Studies and Sciences följande sentens: ”när regeringen skyller den nuvarande krisen på klimatförändringen, upprepade perioder av torka och de internationella sanktionerna tror den att vattenbristen kommer i perioder. Den dramatiska vattenförsörjningssituationen i Iran har ändå sina rötter i decennier av oorganiserad planering och i ett kortsiktigt tankesätt inom administrationen.”

Senare bjöds Madani in att leda Irans miljöförvaltning.

Jordmånen försvinner i skyn

Missbruket av vatten som pågått väldigt länge har lett till att saltvattensjön Urmia i nordvästra Iran nästan helt har torkat ut. Sjön är fem gånger så stor som Päijänne. Vattnet från de åar som rinner ner till sjön hr använts till att vattna jordbruket. Urmia har förlorat 80 procent av sin yta under de senaste 30 åren. Våtmarkerna har gått samma öde till mötes.

Masoud Tajrishi, chef för miljöförvaltningen, påpekade nyligen i Teheran Times att 18 våtmarker torkat ut helt och hållet och att 24 är i kritiskt tillstånd. Tidningen The National som utges i Arabemiraten beskrev flodernas belägenhet rätt så krasst: Zayandehrood, ”floden som ger liv”, är centrala Irans största flod och viktig för vattenförsörjningen. Förr i tiden forsade den 400 kilometer från Zagrosbergen västerut genom parker och under Safavid-erans broar. Den var känd för att ge mycket fisk. Idag ser vi bara smuts och stenar. Det enda tecknet som finns kvar från den en gång så mäktiga vattenvägen är roddbåtarna vid de dammiga flodbankerna”.

Teheran Times berättade att 517 städer lider av vattenbrist. Konflikterna om vattenrättigheterna har utvecklats till demonstrationer och ibland upplopp. ”Att ta vatten från grundvattnen är förbjudet i 230 slättområden, men ändå tömmer vi reserverna till en volym av fem miljarder kubikmeter”, beklagade sig Tajrishi.

Sandstormar har alltid förekommit i Iran, men just nu blåser de upp oftare än förr och på oväntade platser. Att många sjöar försvunnit och att Urmia-sjön nästan torkat ut kan kopplas till de ökade sandstormarna. Vinden transporterar de torra landpartiklarna i form av damm till stora landområden.

Enric Terradellas, analytiker på Meteorologiska världsorganisationen, konstaterade på den av FN och Iran finansierade internationella konferensen i Teheran ifjol att:

Vattendemonstrationer

Den 26 april 2018 slog jordbrukardemonstranter sönder 20 vattenventiler som en protest mot den allvarliga vattenbristen. De ventiler som slogs sönder i incidenten hörde till ett rörsystem som ledde bort vattnet från odlingsmarkerna. Nästa dag kom en tusenhövdad säkerhetsstyrka till platsen och för att återställa rören.

Mellan februari och april i år har det ordnats vattendemonstrationer åtminstone i fyra provinser. Odlarna och invånarna har protesterat både mot torkan och regeringens planer. Dessa planer skulle, om de förverkligas, leda de knappa vattenresurserna till andra provinser. Det har rapporterats om sammandrabbningar mellan demonstranter och polis och säkerhetsstyrkor. Två personer har rapporterats skadade och tiotals har gripits.

Den 26 april 2018 uppgav Center for Human Rights in Iran att underrättelseorganisationen som verkar inom Irans revolutionsgarde anhållit miljöaktivisten Kaveh Madani och att denne lämnade landet omedelbart efter sin frigivning. Enligt människorättscentret har minst 13 miljöaktivister under årets första fyra månader anhållits anklagade för spionage.

Många tidigare och nuvarande anställda på Persian Heritage Wildlife Foundation hör till de anhållna. PHWH:s verksamhetsledare, den iransk-kanadensiske akademikern Kavous Seyed-Emami dog i det iranska Evini-fängelset under oklara omständigheter. I början av maj anhölls dessutom 40 miljöaktivister i den sydliga Hormozgan-provinsen. Myndigheterna har inte gett ut några namn och åtalspunkter.

En månad senare berättade det iranska människorättscentret att två personer fick sätta livet till efter att de blivit beskjutna av säkerhetsstyrkorna. Minst 48 uppgavs ha skadats i demonstrationer i staden Kazeroon där man protesterade mot att dela staden i två delar för att en ny stad skulle grundas. ”Den delen som det finns planer på att skära loss från Kazeroon är ett historiskt område med stora vattenreserver. Folk tror att den lagstiftare som kommit med förslaget vill sammanföra den delen med sin hemby, istället för att han skulle ta människors verkliga problem i beaktande”, uppges en lokal invånare ha sagt till människorättscentret.

Kan Iran klara sig ur vattenkrisen?

Hösten 2017 publicerades en forskningsartikel som kritiserar Irans fokus på matsjälvförsörjning och den konstbevattning som hänger ihop med matpolitiken – och detta utan att ta vatteneffektiviteten i beaktande. Rapporten är skriven av iraniern Fatameh Karandish från Zabol universitetet och vattenfotavtryckets utvecklare, Arjen Y. Hoekstra som är verksam vid universiteten i Twente och Singapore.

Inte en tanke har offrats åt de möjligheter som handeln mellan proviserna och staterna kunde erbjuda och som kunde dämpa det egna områdets vattenkonsumtion.

Detta är den första heltäckande undersökningen av vattenfotavtrycket som gjorts i Iran. Åren 1980–2010 analyseras i rapporten, då befolkningen nästan fördubblades och den mängd vatten som användes till jordbruket ökade med 122 procent. Iran utvecklades i fråga om matens självförsörjande i enlighet med de politiska linjedragningarna, men i samma veva kom vattenbristen och de problem som följt i dess spår.

Detta utlåtande, från den lankesiska  International Water Management Institutes direktör Claudia Sadoff i mars 2018 får en att haja till. ”Över 90 procent av landets befolkning och ekonomiska produktion befinner sig på områden som är under stor eller väldigt stor vattenstress. Detta är två till tre gånger över det globala medletalet både i procent och i absoluta siffror. Samtidigt representerar detta en högre risk både för människor och produktion än i något annat land i Mellanöstern eller norra Afrika.”

Före forskaren Madani blev anhållen och sedan flydde Iran klargjorde denne i Financial Tribune den kvalitativa förändringen i Irans situation: ”Krisen är en akut situation, då det fortfarande är möjligt att återställa de ursprungliga förhållandena, men ett sammanbrott, att vara bankrutt, innebär att möjligheterna till ett fullt återställandena har rasat samman.” De mängder vatten som skulle krävas för att återställa miljöns tilstånd är just nu större än de existerande reserverna. På de flesta ställena är förödelsen irreparabel, ”naturen klarar inte av det.” N

Olli-Pekka Haavisto

En version av texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Den stora omställningen och basinkomsten

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson.
Den omställning som krävs för att dämpa den globala uppvärmningen borde vara nummer ett på den politiska dagordningen. Vi har bara några decennier på oss att fasa ut den produktion och konsumtion som späder på växthusgaserna i atmosfären. Ju senare vi  påbörjar en radikal samhällsomvandling, desto större blir de katastrofer som väntar våra barn och barnbarn. Att det är så, fick jag ytterligare bekräftat, efter att ha läst Staffan Laestadius nya bok, Klimatet och omställningen.
Laestadius behärskar alla de historiska samband som ledde fram till ”den stora accelerationen”, som under de senaste 50 åren förändrade mänsklighetens relation till naturen på ett sätt som inte tidigare skådats. Denna acceleration har medfört att vi nu står inför en global klimatkatastrof. Han redogör utförligt för vad som krävs av oss för att åstadkomma ”den stora omställningen” på bara några decennier. Han skriver på ett  sällsynt gripbart sätt om de åtgärder som borde genomföras nu för att i tid upprätta ett hållbart postfossilt samhälle.
Även om åtgärderna är specifikt anpassade till förhållandena i Sverige, är likheterna med Finland så betydande, att bokens andra del borde vara obligatorisk läsning för åtminstone alla våra politiker. Det är fråga om en omställning som kräver att statsmakten används för att långsiktigt växla om från ett ohållbart utvecklingspår till ett hållbart.

Jag ska inte här gå in på det radikala reformpaket som Laestadius tar upp. I stället ska jag fråga mig om och hur min egen käpphäst – basinkomsten – passar in i den laestadiuska omställningsstrategin.
Vid första påseende passar den inte alls. Vi borde ju först koncentrera oss på att genomföra alla de politiskt mycket svåra reformer som krävs för en avfossilisering. Att samtidigt genomföra en omtvistad reform av rättigheterna till inkomst, kan innebära att det politiska systemet överbelastas och att den livsnödvändiga omställningen fördröjs.
Man kan också hävda att om övergången till en full basinkomst innebär att de fattigas köpkraft stiger på bekostnad av de rikas, så är det sannolikt att totalkonsumtionen ökar på bekostnad av sparandet, vilket ur en ekologisk synvinkel knappast är önskvärt. Det här uppvägs emellertid av att de rikas konsumtionsvanor i regel är mer fossilbränslekrävande än de fattigas. De flyger och far betydligt oftare, och kanske de också bor och äter på ett sätt som kräver mer energi och resurser i proportion till vad som är normalt.
Motståndarna till en basinkomstreform är övertygade om att alltför många kommer att lata sig och minska sitt utbud av arbetskraft, vilket är illa eftersom allas arbetsinsatser behövs i samband med en krävande omställning. Visst är det möjligt att utbudet av lönearbete för vissa uppgifter minskar om inte lönestrukturen förändras, men som helhet borde en tryggad basinkomst leda till att människorna är mer benägna att bidra till en omvandling, i synnerhet om den upplevs som meningsfull. Och det är just det som Laestadius berättelse om ”den stora omställningen” går ut på. Vi behöver återfå tron på framtiden för att kunna aktivera oss på rätt sätt.
Den stora omställningen kräver en snabb förändring av produktions- och konsumtionsmönstren. För att det ska vara möjligt måste staten se till att de relativa priserna gradvis ändras så att ”svarta”, (klimatförsämrande) verksamheter fördyras, medan ”gröna” (hållbara) blir billigare. Många kommer att drabbas av prisförändringarna, då deras inkomster beskärs eller då de förlorar sina jobb. Omställningen är beroende av att en massa människor låter sig omskolas och omflyttas. En basinkomst ger en automatisk minimitrygghet, vilket underlättar situationen för dem som drabbas.

I Laestadius reformpaket ingår en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Arbete – en bra sak – borde inte beskattas så hårt, medan fossilt baserad konsumtion borde beskattas betydligt hårdare. När betydande delar av konsumtionen, som även låg- och medelinkomsttagare nu är beroende av, fördyras, verkar en allmän grundinkomst som en kompensation för förlorad köpkraft.  Ett säreget exempel på en sådan kompensation bjuder Iran på. När man beslöt att trappa ner subventionerna på bränsle och mat, kom man till att man måste införa ett bidrag som tillföll alla familjer – inte bara de fattigaste, som man först tänkte sig. Det visade sig vara för svårt att fastställa vilka som var tillräckligt fattiga för att få rätt till bidraget.

Omställningen från ”svart” till ”grön” produktion och konsumtion, innebär att allt fler kommer att sysselsätta sig med småskalig tjänsteproduktion. För dem är ett socialskydd, som är uppbyggt för att passa heltidsarbetande industri- och kontorsarbetare, mindre lämpligt än en ovillkorlig basinkomst. För egenföretagare eller tillfälligt anställda är det nuvarande systemet oskäligt. Det är alltför invecklat med en alltför stor marginaleffekt. En basinkomst – även i form av en negativ inkomstskatt – möjliggör mindre  byråkrati och tydliggör vilken nettoeffekten av en förtjänstökning blir.
En snabb avfasning av en ekonomiskt förmånlig energikälla sänker snarare än höjer inkomsterna och inkomstskatterna. Därför är en full basinkomst, som täcker alla levnadskostnader, inte realiserbar. Jag har i olika sammanhang föreslagit en kombination av en partiell basinkomst – som jag kallat ”medborgarinkomst” – och en delaktighetsinkomst – kallad ”medborgarlön”, som man kan få för verksamheter som är bra för samhället och miljön, men som inte ger en inkomst på den normala arbetsmarknaden: studier, omvårdnad av anhöriga, föreningsarbete, konst- och idrottsutövning m.m.
Jag tror att en sådan kombination (av en låg ovillkorlig basinkomst och en prestationsanknuten aktivitetspeng) skulle passa in i den stora omställningen från en fossilberoende ohållbar tillväxtekonomi till en avfosilliserad, måttfull kretsloppsekonomi. Det är visserligen fråga om två stora reformpaket, men de kan stöda varandra. Tillsammans kan de utgöra det narrativ och politiska projekt, som återskapar den framtidstro som, på grund av robotiseringsspöket och klimatångesten, för närvarande gått förlorad.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

En flygvägrande författares bekännelse

Lars Sund
Lars Sund.
Författaryrket sönderfaller i två distinkta faser. Först sitter man ensam på sin kammare, ofta i flera år, närsynt böjd över texten. Och när texten är färdig förvandlas man till en handelsresande i litteratur, som förväntas ge sig ut och tala för sin bok.

Just nu är jag i färd med att krypa fram ur mitt källarhål i Pelle Svanslös kvarter i Uppsala, där jag suttit och ”slavat på romangälaren” för att låna ett uttryck av Sven Delblanc. Nu ska jag ut och möta läsarna igen.

Den här gången tänker jag försöka klara det genom att flyga så lite som möjligt. Redan nu i april har jag tackat ja till ett engagemang där jag istället för flyg, som min uppdragsgivare automatiskt erbjöd mig, väljer att ta färjan till Finland och sedan resa vidare per tåg. Jag har förstås inspirerats av den svenska sångerskan Malena Ernman, som för två år sedan förklarade att hon av klimatskäl tänkte sluta flyga. Flera andra svenska artister, akademiker, kulturutövare av olika slag och inte minst idrottare med OS-skytten Björn Ferry i spetsen har anslutit sig till initiativet #jagstannarpåmarken.

Allt fler människor flyger, och utsläppen av växthusgaser ökar i samma takt. Biobränslen och ny teknik kommer inte att lösa problemen – vi kan glömma rapsolja i jetmotorerna och eldrivna flygplan. Det enda sättet att få ner flygets utsläpp är att flyga mindre.

I Sverige har uppmaningen att låta bli att flyga redan hunnit få genomslag – enligt en undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra säger 15 procent av de tillfrågade att de avstår från flyg på semestern. Det är mer än tio år sedan min fru och jag gjorde vår sista (och i stort sett enda) charterresa. I fjol reste vi med tåg till München, en mycket intressant upplevelse. Vår nästa Berlinresa kommer givetvis att ske per tåg.

När jag nu ska ut och marknadsföra den nya romanen är planen att flyga så lite som möjligt. Det får blir färja när jag ska över till Finland. Bara om det absolut inte går att undvika tar jag flyget.

En fördel med att åka färja mer är att jag kan hålla whiskyförrådet påfyllt.
Visst kan någon påpeka att planen ändå lyfter, fast jag inte är med. Men om de tomma sätena blir allt fler, måste flygbolagen till sist minska antalet avgångar. Det är ju kunden som avgör utbudet, vilket marknadskramarna brukar vara kvicka att påpeka.

Men en flygstrejk har ändå begränsad verkan. Ska vi klara målet att hålla den globala uppvärmningen under två grader (Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning är nog kört) krävs omfattande politiska åtgärder. För flygets del måste subventionerna upphöra – flyget ska givetvis stå för sina faktiska kostnader. I dag är det alltför billigt att flyga, vilket beror på att bland annat jetbränsle subventioneras från samhällets sida. Vid en snabb googling hittar jag billiga flygbiljetter från Helsingfors till Bangkok för drygt 400 euro; biljetten borde kosta drygt 1800 euro.

Att välja bort flyg är en viktig markering när det gäller klimatet. Nu hoppas jag att flygvägrandet också tar fart i Finland.

Lars Sund
är författare

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland