Etikettarkiv: Kolonialism

Inre och yttre konflikter

Christian Brandts korta roman Berättelsen om slutet utspelar sig år 1899 och är en fascinerande skildring av kolonialismens konflikter från en kolonisatörs perspektiv. Efter en lovande inledning tyngs dock romanen av astrologiska och mystiska motiv som varken integreras effektivt med berättelsen eller utforskas djupt nog för att bli intressanta.

Berättarjaget William är en kommendant som har skickats till en utsliten koloni för att förinta rebelltrupper. Kommendanten åtar sig sitt koloniala uppdrag plikttroget, men inte utan cynism. Till underordnade talar han om fosterjordens eviga ära men själv verkar han förhålla sig ironiskt distanserat till den civiliserade världen ”som den vill kalla sig”. Och med samma cynism som han betraktar den gamla världen betraktar han den nya, där regementet är förslöat av malaria och whisky, med soldater som är berusade från och med soluppgången. Ursprungsbefolkningen förblir en anonym massa som kommendanten endast kommunicerar med indirekt: ”Hälsa dem att de som stjäl blir skjutna på platsen.”

I kolonins gränder dyker en gåtfull man som heter Geoffrey upp och berättar för kommendanten om en lokal uppfinnare som har byggt en maskin som kan tänka. Maskinen är någon form av steampunk-version av en dator (eventuellt med artificiell intelligens), stor som en byggnad med sina kablar, spolar, tryckkärl och elektrodrör. Snart börjar kommendanten se svarta fläckar i solen, ”kryptiska små bokstäver”, och genom oklara slutledningar kopplar han dem till den tänkande maskinen.

Här börjar en nästan Jekyll-och-Hyde-aktig konflikt mellan två sidor hos kommendanten. Mellan å ena sidan en jordnära och cynisk befälhavare som inte vill låta sin fantasi överhettas och å andra sidan en emotionellt uppskruvad nyandlig sökare som med hjälp av sin Handbok i astrologi för soldater hittar järtecken i skyn. Trots att kommendanten intalar sig själv att han håller sig till ”vetenskapens klara ljus” får tankarna på det mystiska solalfabetet ett allt större grepp om honom i takt med att malariafebern gräver sig djupare. Snart börjar han även hallucinera och gränsen mellan barndomsminnen och verklighet sammansmälter.

Detta sänker förtroendet för kommendanten som berättare. Resultatet är att den realistiska berättelse om ett kolonialkrig som Brandt inledningsvis vaggar in läsaren i till slut inte är särskilt fängslande, trots dramatiska händelseförlopp. Kommendantens deliriska själsliv är inte heller tillräckligt intressant gestaltat för att kompensera för förlusten av en pålitlig berättare. Medan skildringar av det yttre livet i kolonin är målande och medryckande är skildringen av kommendantens inre sökande ofta fånig och stilistiskt pretentiös, som då han drivs till tårar efter att i en rebellkvinnas blottade kön hittat ”månens oändliga virvel”. Detta gör det svårt att gripas av hans öde.

Berättelsen om slutet är som starkast i början då vi genom en fortfarande klartänkt kommendant introduceras för kolonin och den lokala sociala dynamiken. Brandt skriver skickligt fram landskap, scener och lågmälda stämningar, men när känslorna skruvas upp sjunker träffsäkerheten.

Fredrik Österblom

Christian Brandt: Berättelsen om slutet, Förlaget Kain, 2017.
Romanen kommer samtidigt ut på finska i översättning av Martin Enckell.

Hud utan närhet

I en elegant lounge med ljusbeige inredning möts två läkarpar för första gången på sex år. Karin (Minttu Mustakallio) och Martin (Niklas Åkerfelt) har arbetat som biståndsarbetare i ett onämnt afrikanskt land, som dras både med en lågintensiv krigsföring som hotar att eskalera i inbördeskrig, och en allvarlig epidemi av aids och andra smittsamma infektioner. Deras gamla vänner Frank (Kristofer Möller) och Liz (Cecilia Paul) har byggt upp ett konventionellt äktenskap där en borgerlig fasad täcker över en avgrund av främlingskap mellan makarna. Kvällen är dömd till katastrof. I denna småborgerliga mardröm glider karaktärerna av och an över gränsen till ett upplösningstillstånd orsakat av posttraumatisk stress och nödtorftigt kvävda relationsspänningar. Berättandet svävar mellan karaktärernas inre tankevärldar och fantasier och skär sig mot en obekväm realism.

Samvaron präglas av det som Martin Heidegger kallar för en inautentisk tillvaro, ett slags desperat, ytligt småprat i konventionernas våld. Inom denna ram är det omöjligt för Karin och Martin att beskriva kaoset och nöden som de ställts inför som biståndsarbetare. Men föreställningen i Anna-Mari Karvonens regi trancenderar från första stund den rimligt traditionella utgångspunkten om Den Pinsamma Middagsbjudningen kontrasterad mot Tredje Världens Verkliga Nöd. Iscensättningen tillför en ogenerad, rentav munter och grotesk kroppslighet till föreställningen där kroppsvätskor från tårar till var till avföring flödar okontrollerbart från föreställningens första ögonblick. Också de medicinskt utbildade proffsen finner sig hjälplöst utlämnade åt sina kroppsfunktioner och känslosvall. Skådespelarna utstrålar  en sällsynt styrka i sina gestaltningar av dessa barbariska omständigheter.

Den här påträngande kroppsligheten görs även närvarande även i Jaakko Pietiläinens kongenialt köttiga scenografi, som om hela inredningen var gjord av levande människohud. Denna kroppslighet utan intimitet, närgången och invasiv, tenderar att överrösta också de postkoloniala tankegångarna och det ömmande världssamvetet. Inför dessa kroppsliga faktum framstår också konfrontationen med utvecklingsländernas nöd som en inautentisk hållning som en överutbildad och självupptagen medelklass hänger sig åt som ett slags tidsfördriv eller habitus.

I detta verkar föreställningen göra det potentiellt hädiska påståendet att inget av det här faktiskt spelar någon roll. Ett försvunnet barn i krigszonen spelar lika liten roll som ett olyckligt äktenskap eller själviska små förfall i otrohet, eftersom vi alla i slutänden är lika utelämnade åt ödets kast som den som i mitten av en middagsbjudning drabbas av en våldsam magkramp och okontrollerat bajsar ner sig inför alla andra. Skammen är outhärdlig, men middagen får inte avbrytas utan de med-lidande hjälper till att putsa av honom, och omöjligt som det verkar klär de ändå på sig maskerna igen och återgår till sin invanda fasad, helt enkelt för att det inte finns något annat att göra.

Vem är då Peggy Pickit? En fantastisk gummidocka, som agerar ett slags stand-in för Liz och Franks frånvarande dotter. Genom Liz fantasi verkar hon vara den enda som kan kommunicera med den afrikanska träskulpturen – denna läckra exotiserande detalj i iscensättningen som kommer att symbolisera ett obegripligt Andra och som utgör fonden mot vilken dessa personligheter i upplösning tillfälligt kan konstruera något som liknar fasta konturer.

Text: Lasse Garoff
Foto: Cata Portin

Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Schimmelpfennig. Regi Anna-Mari Karvonen. Scenografi, ljus och kostym Jaakko Pietiläinen. Ljuddesign Hanna Mikander. I rollerna: Cecilia Paul, Minttu Mustakallio, Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt. Spelar på Svenska teatern till och med den 22 april 2017.

Hela havet stormar

Britterna tror inte på vintern, och de tror inte heller på att imperiet inte längre existerar; de lever i en dröm; de tänker på den gångna sommaren och det forna imperiet, de fantiserar om en kommande sommar, och fast de inte längre kan drömma om imperiets återuppbyggnad, är det omöjligt för dem att föreställa sig ett Storbritannien som inte, kanske på något nytt och aldrig tidigare skådat sätt, är Great.

Pentti SaarikoskiRippumatto, 1963 (vår översättning)

Storbritanniens beslut att lämna EU är, vid sidan av Sovjetunionens fall, den största geopolitiska händelsen jag upplevt. Brexit och Donald Trumps val till USA:s president, bägge till en stor del resultat av problem som globaliseringen i sin nuvarande form medfört, är enorma bakslag för den liberala världsordningen. Om inte progressiva partier tar globaliseringskritiken på allvar går vi en mörk framtid till mötes.

En fråga som ofta ställs är varför David Cameron gjorde något så politiskt riskabelt som att tillåta en folkomröstning om EU-medlemskap. Ju närmare dagen nalkades och risken för ett utträde ökade, desto oftare ställdes frågan av med häpnad slagna kommentatorer och etablissemangsfigurer. Att allt inte stod rätt till var uppenbart när Remain-kampanjens aktivister några dagar före omröstningen, utanför en metrostation i nordvästra London delade ut flygblad med ett budskap som skiljde sig markant från det de tidigare fört fram. Plötsligt var argumentet som flygbladen proklamerade att Brexit skulle vara direkt illa för låg- och medelinkomsttagare. Före det hade budskapet främst varit att Londons ställning som finanscentrum låg i fara: ”Jag gillar inte nödvändigtvis bankernas sätt att fungera, men de skapar trots allt jobb”, var ett argument som upprepades.

Det fanns inga rationella ekonomiska argument för varför Cameron skulle utlysa folkomröstningen. De bakgrundskrafter som stöder det konservativa partiet har ett direkt intresse i att bevaka Citys specialställning inom EU, och exporten av finanstjänster till den inre marknaden är livsviktig för dem. Den fria rörligheten av arbetskraft är en del av arrangemanget: dels öppnar det för större rekryteringsmöjligheter för bankerna, dels möjliggör det mera lågavlönad arbetskraft inom servicesektorn. Visst, bland hedgefondernas direktörer finns ett stort EU-motstånd, inte minst på grund av unionens försök att reglera fondernas verksamhet, men på det hela taget representerade de en minoritet. Financial Times skrev på ledarplats att ”Business leaders have a duty to spell out the cost of leaving”. (FT, 15.6.2016).

Alternativet att Storbritannien skulle få några gratistjänster utanför EU var heller inte på bordet. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble meddelade före omröstningen att Storbritannien inte skulle få tillgång till den inre marknaden utan att acceptera fri rörlighet. Det är också positionen Tyskland och Frankrike intagit inför förhandlingarna om hur utträdet ska verkställas. Realpolitiskt sett skulle beviljande av ”à la carte-status” åt britterna ge fel signal åt andra rebeller. Inget av detta kan ha varit en överraskning för den Oxfordutbildade överklassmannen Cameron. Alltså kvarstår frågan varför?

Vändpunkten Suez

Orsakerna går att finna i arrogans, intern partipolitik, samt i ilskan som så många väljare känner. Historiskt har Storbritannien alltid haft ett speciellt förhållande till resten av Europa. Under Storbritanniens tid som kolonial stormakt var politiken gentemot kontinenten ämnad att upprätthålla en maktbalans som förhindrade uppkomsten av en kontinental hegemoni, samt att kväva potentialen till hotfulla revolutioner, som den i Frankrike 1789.

Första världskriget gjorde slut på en hundraårig maktbalans som tjänat brittiska imperialistiska intressen. Storbritanniens ställning som stormakt hotades av ett allt starkare USA. President Woodrow Wilson såg första världskriget som en produkt av imperialismen; världens starkaste ekonomi hade bara att vinna på en politik som förespråkade expansiv demokratisk kapitalism framom traditionell europeisk kolonialism.

Storbritanniens tid som stormakt tog definitivt slut efter andra världskriget. Landet försökte tappert upprätthålla illusionen, men år 1956 var det abrupt slut på (själv-?)bedrägeriet när USA framtvingade brittisk reträtt från Suez. En annan händelse som signalerade nya tider var Romfördragen år 1957 som lade grunden för vad som kom att bli EU. Storbritannien, med sin svaga konkurrenskraft, blev ohjälpligt efter fördragsparterna, som gynnades av det ekonomiska uppsving som etableringen av den gemensamma marknaden medförde.

Inte ens medlemskap i den europeiska gemenskapen 1973 var tillräckligt för att på allvar stärka Storbritannien ekonomiskt. Istället blev det Margaret Thatcher som genom nyliberala reformer framgångsrikt ökade konkurrenskraften och ojämlikheten i landet. Men inte ens den ekonomiska storsläggan och äventyret på Falklandsöarna åstadkom det som Thatcher och Tory-högern mest av allt ville ha: återfunnen status som världsmakt.

Blair = Bushs knähund

Storbritanniens ekonomiska strategi har, med det ena benet i Europa och det andra utanför, fungerat bra för den brittiska kapitalismen. Men som USA:s lillebror har landet genomlevt militära förnedringar: karikatyren av Tony Blair som George W. Bushs pudel har etsat sig fast i folks minnen. Det har öppnat flanken för Tory-partiets höger, som också opponerade sig mot Camerons förlikning med New Labours strategi att förena socialdemokrati med nyliberalism. Regeringen har inte lyckats skapa nya jobb inom den privata sektorn på orter där den gamla industrin skurits ner, och nedskärningarna efter finanskrisen har lett till ökad bitterhet och ojämlikhet. Det var i den kontexten Cameron beslöt att försöka stärka sitt mandat. Camerons spel misslyckades fatalt och istället fick Tory-högern sin hämnd – ironiskt nog mycket tack vare desillusionerade arbetarväljare. Theresa May står nu inför den otacksamma uppgiften att minimera de negativa ekonomiska konsekvenserna för det brittiska kapitalet och bevisa för Brexit-väljarna på de gamla arbetarorterna att hon är villig att arbeta för dem. Mycket riktigt har hon utlyst de rotlösa ”världsmedborgarna” som sin fiende och den brittiska arbetaren som sin vän, men hennes största trumfkort tycks vara en opposition som befinner sig i en ännu större kris än hennes eget parti.

Tredje vägens misslyckande

Man kan fråga sig varför progressiva partier inte lyckats dra nytta av det rådande samhälleliga missnöjet. Istället är det högerpopulismen som dragit det längre strået. Francis Fukuyama kan ha varit på rätt spår då han i november skrev i Financial Times att det i USA har skett ett politiskt mysslyckande: det politiska systemet representerar inte längre i tillräcklig grad den traditionella arbetarklassen. Republikanerna företräder affärsintressen och dem som gynnats av globaliseringen, medan Demokratiska partiet enligt Fukuyama har blivit ett parti som främst driver identitetspolitik: en koalition av kvinnor, Afroamerikaner, den spansktalande befolkningen, miljöaktivister och hbt-rörelsen. Vänsterns oförmåga att representera arbetarklassen har enligt honom återspeglats i Europa: ”Den europeiska socialdemokratin accepterade globaliseringen redan för ett par årtionden sedan, i form av Blairs centrism eller den typ av nyliberala reformism som företräddes av Gerhard Schröders Socialdemokrater på 2000-talet”.

Givetvis är det viktigt att erkänna existensen av andra slags orättvisor än de rent ekonomiska, men det ligger mycket i Fukuyamas analys att tidigare progressiva partier har nedprioriterat frågan om strukturell ekonomisk ojämlikhet. I Storbritanniens fall var folkomröstningskampanjen ett bra exempel på vilka svårigheter både liberaler och socialdemokrater har att hitta ett övertygande svar på varför status quo skulle föra något bra med sig för dem som känner att de förlorat på utvecklingen. I USA var det däremot Trumps kritik mot frihandel som vann avgörande röster.

Både Remain-förespråkarna och Demokratiska partiet försökte fälla sina motståndare med argument som ”populisterna vet inte vad de talar om” och ”en röst för populisterna är en röst för rasism och sexism”. Hur sant detta än var, var det inte fungerande argument för många desillusionerade väljare som valde kritiken mot ett dysfunktionellt system framom liberala värderingar. Till exempel valde en avgörande mängd av dem som senast röstat på Barack Obama att nu rösta på Trump.

Lärdomen som progressiva partier ska dra av detta är naturligtvis inte att bli mera invandringskritiska, något som framträdande Labourpolitiker föreslagit. Istället krävs ett substantiellt svar på hur problemet med en globalisering som lett till vinster för storföretag, men förluster för västvärldens arbetar- och medelklass kan lösas. Att bara lita på kompenserande välfärdstjänster fungerar inte. Dels är det ofta de som ryker i en ekonomisk kris, dels är det inte säkert att allt som ofta åtminstone implicit skuldbeläggande välfärdssystem får mänskor att känna sig som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Det finns en mängd olika scenarier som beskriver hur den typ av politik som Brexit och Trump står för kan bli farlig. Ett är att varken Trump i USA eller Brexitregeringen levererar, och livet inte blir mera great för de missnöjda. Vem eller vilka kommer då att stiga fram? Det vakuum som uppstått till vänster om mittenstrecket har mycket att göra med oviljan att ifrågasätta hur globaliseringen fungerar. Också i Europa har vi anledning att ifrågasätta själva tanken om att integration i sig självt skulle innebära något bra. Politiken gentemot Euroområdets periferi är ett exempel på hur själva ramverket begränsar möjligheten till progressiv politik. Det om något ger vatten på kvarn för högerpopulisterna. Hoppet för att något positivt ska komma ut ur de kriser som världen nu konfronteras med är inte stort. Men för att chansen ens ska finnas måste frågan om omfördelning åter placeras i centrum av debatten. 

Text: Johan Ekman
Illustration: Otto Donner

Tema: demokratin i kris

Janne Wass
Janne Wass.
Ett mörker har lagt sig över Europa, och följer man mönstret till dess logiska slutpunkt är det en skrämmande framtid som ligger framför oss.

Det var en morgon på Ny Tids redaktion, solen lyste utanför fönstren, men ingen av oss hade tänt lysrören i taket. Jag minns inte om det var ytterligare något pseudorasistiskt uttalande som hade fällts dagen innan, som vi hade läst i morgontidningen, eller om det var Paul Lillranks kolumn i HBL eller ytterligare någon attack mot en mottagningscentral eller meddelandet om nedskärningarna inom Helsingfors universitet. Det jag minns är att vi alla tre som var på jobbet den dagen satt tysta och uppgivna i redaktionens halvdunkel, för att ibland bryta tystnaden med frustrerade utrop över tingens tillstånd.

Det som hade kommit över oss var en typ av uppgivenhet som är ovanlig på Ny Tid. Åtminstone jag kände väldigt akut en förnimmelse av att världen rusade framåt i en skranglig kärra som långsamt höll på att glida av vägen och ner mot en avgrund. Och jag satt maktlös på flaket och tittade på.

Detta är naturligtvis inte hela sanningen, som min kollega påpekade. På de allra flesta punkter blir världen lite bättre hela tiden, vilket vi också noterade i Ny Tid i vårt temanummer om Millenniemålen förra sommaren (Ny Tid 6–7/2015). Men det tunga mörker vi kände hade inte att göra med hur många fler som har tillgång till vatten i utvecklingsländerna, eller att vi är på god väg att utrota en mängd dödliga sjukdomar. Frustrationen som fyllde oss gällde utvecklingen framför allt i Finland, ett land som vi varit vana att hylla som ett skolexempel på en upplyst, tolerant, jämlik välfärdsstat, och i förlängningen Europa, upplysningens och demokratins vagga.

Kolonialismen och kapitalismen

Mycket har hänt som har format det Europa vi ser framför oss, vinglande längs en isig väg på skraltiga vagnshjul. Den så kallade flyktingkrisen är kulminationen av en utveckling i Mellanöstern och Västasien som pågått sedan kolonialismens ”glansdagar” fram till i dag. Få torde förneka att de amerikanska invasionerna av Irak och Afghanistan efter 9/11-attackerna, och den demonisering av islam som följde på terroristattacken i New York, var avgörande för det kaos som sedermera uppstått i regionen. Det amerikanska agerandet var ett sista slag för den gammaldags kolonialism som delvis har antagit ”mjukare” metoder i form av diplomati och ekonomi, ofta outsourcad till privata bolag. Liksom Amerika och Afrika sedan 1500-talet exploaterats för resurser och inflytande, var de stora drivkrafterna för de amerikanska militäroperationerna på 2000-talet olja, inflytande och inrikespolitik. Och på samma sätt som afrikanska och amerikanska ursprungsbefolkningar nekades människovärde förr i tiden, utmålades också den muslimska befolkningen i Afghanistan och Irak som folkslag som inte kunde ta hand som sig själva, utan behövde räddas av den vita amerikanska imperialismen, som skulle komma ridande i skimrande pansarvagnar med utbildning, frihet och demokrati som gåvor.

Man kan lugnt säga att det sket sig, precis som så många förutspådde att det skulle göra. Det är lätt att vara efterklok, men motståndet mot de amerikanska krigen var inte precis tyst och obemärkt. 30 000 personer marscherade mot kriget i Irak i Helsingfors under en tid då nästan ingen marscherade för någonting. Få var så enade i krigsmotståndet som den europeiska vänstern.

Vi ropade varg, och vargen kom

Den ekonomiska krisen som inleddes med bolånekraschen i USA och sedan fortplantades till det europeiska banksystemet och vidare till nationalstaternas ekonomier tog världens ”ledande” ekonomer på säng. Men också den hade, på sätt och vis, sitt ursprung i den europeiska kolonialismen. Det var i och med de spanska och portugisiska plundringsfärderna i Sydamerika som kapitalet på allvar blev globalt, och då lades grunden till den moderna kapitalismen. Guldet som stals från Amerika kom ingalunda det spanska eller portugisiska folket till godo, utan ackumulerades i kronornas skattkammare, och användes för att bygga upp större arméer och handelsflottor så att kungligheterna kunde lägga mer mark och rikedom under sig.

På 1900-talet blev kapitalet frånkopplat all fysisk form. Skulder och värdepapper blev den nya valutan, vilket fick de rikas vinningar skjuta i höjden. Som Jan-Otto Andersson påpekar i sin essä på sidorna 20–22, stävjade Bretton-Woods-systemet en del av problemen, men redan i samband med utformningen av systemet varnade John Maynard Keynes för avsaknaden av politisk kontroll över kapitalet. Den transparens som systemet medförde fungerade ändå som en garant mot ekonomiska bubblor, en transparens som tyvärr började avskaffas i och med ThatcherReagan-eran. När 2000-talet randades hade finansmarknadens kontrollmekanismer krympts till ett minimum, vilket gjorde det möjligt för banker och finansmarknadsaktörer att bygga luftslott som sedan kraschade. Precis som Keynes och senare ekonomer som Joseph Stieglitz och Paul Krugman hade varnat för att de skulle göra, tillsammans med en -enad front av vänsterpartier och organisationer som Attac.

Den lilla människans kris

Det är knappast en slump att den högerextremism vi ser florera i Europa i dag växte sig stark i samband med den ekonomiska kollapsen i Europa. Sättet som de europeiska institutionerna har låtit medborgarna, snarare än bankerna och de ansvariga politikerna, ta smällen för det misslyckade ekonomiska systemet, har skapat en misstro mot hela det demokratiska systemet som är svår att åtgärda med business as usual. På samma sätt som den islamiska radikalismen bottnar i en känsla av missgynnande och utsatthet, har den europeiska extremhögern sina rötter i samma känslor.

Det som ter sig så skrämmande, och orsaken till att vi satt så surmulna den där morgonen på redaktionen, är att det kändes som om spiralen bara fortsätter djupare och djupare ner. Efter att nu i sju år ha varnat för att ”Finland inte får bli ett nytt Grekland”, håller högerregeringen på att skapa ett samhälle med just den sociala misär som hanteringen av den ekonomiska kollapsen i Grekland ledde till. Helt på eget bevåg, och allt i marknadsliberalismens namn.

Vi ser en regering som skuldbelägger arbetslösa och utslagna, och som samtidigt skär ner i resurserna för sysselsättning. En regering som beklagar sig över Finlands universitets låga status i världen, men samtidigt gör historiska nedskärningar i utbildning och forskning. Som beskyller fackförbund för ovilja att kompromissa, men själv hotar med tvångslagar. En regering som ständigt tycks snubbla på orden då det gäller att fördöma rasism och fascism. Samtidigt betalar Finlands börsbolag ut rekordstora dividender. Och då är det svårt att inte få en känsla av att allt är sammankopplat.

Mörkrets mönster

Det finns ett replikskifte i V for Vendetta (2005), filmen som gav oss Guy Fawkes-masken och Anonymous-nätverket, som ger uttryck för en liknande känsla. I filmen beskrivs en dystopisk framtid, i vilken högerextrema krafter har tagit makten i England och som styr folket med hjälp av hotbilder och skrämselpropaganda. Bland annat är det oliktänkare, sexuella minoriteter, muslimer, rödgröna politiska aktivister, invandrare och intellektuella som beskylls för samhällets problem. (Låter det bekant?) I det skede av filmen som replikskiftet kommer, håller poliskommissarien Finch på att reda ut vad som egentligen döljer sig bakom den mystiska frihetskämpen/terroristen V:s historia, och hur den är sammankopplad med misären i England.

”Plötsligt hade jag en känsla av att allt hängde ihop. Jag kunde se allting, en enda lång kedja av händelser som sträckte sig långt tillbaka till före Larkhill. Jag kände att jag kunde se allt som hade hänt, och allt som skulle komma att hända. Det var som ett perfekt mönster som hade lagts ut framför mig. Och jag insåg att vi alla är en del av det, och fångade av det.”

”Så du vet vad som kommer att hända,” frågar hans kollega Dominic, varpå Finch svarar:

”Nej. Det var en känsla. Men jag kan gissa. I allt detta kaos kommer någon att göra någonting dumt. Och sedan kommer saker och ting att ta en ful vändning.”

Det finns också ljus

Det var den känslan vi – om jag vågar tala för resten av redaktionen – hade då vi beslöt att göra en temahelhet om demokratins kris. Känslan av att det finns ett skrämmande mönster där allt det som händer, attackerna mot facken och arbetarnas rättigheter, den försvagade välfärdsstaten, klimatkrisen, tillslagen mot mottagningscentraler, Soldiers of Odin, den europeiska extremhögerns frammarsch, storbolagens rekorddividender, de ökande inkomstklyftorna i samhället, bildningsfientligheten, allt är sammankopplat. Och om vi följer mönstret som lades ut framför oss till dess logiska slutpunkt, kommer vi till en situation där saker och ting tar en ful vändning. 

Men motkrafter har också väckts i samhället, och det känns som om ideologin och värdedebatten åter gör entré i politiken. Tankesmedjor, filosofer och organisationer grunnar på hur vårt framtida samhälle kunde se ut i en tid efter marknadsliberalismen. Och vi har ju faktiskt en tidskrift som nästan är som gjord för samhällsdebatt av den här typen, eller hur? Dessutom har vi till vårt förfogande några av Svenskfinlands skarpaste hjärnor och vassaste pennor, tänkte vi den där morgonen, och resultatet blev den här temahelheten.

Det måste finnas en styrspak någonstans på den här rangliga kärran. N

Text: Janne Wass
Foto Mattia Notari/Flickr

Bloddiamanten i din ficka

Han kallar den bloddiamanten – coltan – en mineral som är en av de centrala komponenterna inte bara i smarttelefoner, utan också i kriget i Kongo. John Mpaliza har vandrat för fred och för reglering av coltanutvinningen sedan 2010. Årets vandring gick till Helsingfors.

En regnig kväll i maj 2015 befinner sig John Mpaliza i Bassano del Grappa i Italien med sin vandringsstav i handen. Det är två veckor sedan han startade sin promenad mot Finland och han har 18 veckor kvar.

Mpaliza föddes 1969 i Bukavu i Demokratiska republiken Kongo, även kallad Kongo-Kinshasa.

– Magic year, säger han och ler då han minns tillbaka till sin barndom.

– Det var bra, det var ett vackert land där jag kunde studera och göra allt som unga och barn gör. Det var inget krig, det var ett vanligt liv. Jag minns inte många saker från min barndom, men …

Han tänker efter, håller båda händerna om kaffekoppen och fortsätter:

– Jag tror att det verkligen var bra. Jag minns solen, skogen, gröna träd … det var vanligt. I dag är det så komplicerat. Jag tror att det är första gången som jag försöker minnas min ungdom.

Försökte du glömma?

– Ja, det är mycket som jag har behövt glömma. Inte min ungdom, men när jag lämnade mitt land.

Hans ansiktsuttryck skiftar snabbt, leendet är borta.

– Kongo är ett bra land, stort och rikt. Folk dör och lider i dag, men det finns potential, för vi har allt vi behöver där. Det enda hindret är kriget. Vi har diamanter, olja och coltan. Om vi var fattiga skulle vi inte dö, för då skulle ingen vara intresserad av landet.

Fängslad för aktivism

1960 blev Demokratiska republiken Kongo självständig från Belgien och landets första parlamentsval hölls. Ett år senare tillfångatogs och mördades premiärminister Patrice Lumumba. Mördaren, Joseph Mobutu, utnämnde sig 1965 till både president och premiärminister, och förbjöd alla politiska organisationer utom sitt eget parti. Missnöjet med Mobutu växte sig allt större, bland annat hos John Mpaliza som hade blivit inspirerad av manifestationerna i Europa som brutit ut efter Berlinmurens fall.

– Jag förstod att vi kunde göra något i Kongo också.

Han gick med i ett hemligt parti och 1990 började de demonstrera offentligt, efter att Mobutu stoppat en demokratisk reform. Han beskriver det som ”det bästa och kanske dummaste” de kunde ha gjort.

– Mobutu gav order att döda många. Jag minns att jag bodde på campus, och en natt stängdes elen av och de kom och dödade många människor, även mina vänner.

Under en demonstration dödades flera av Mpalizas vänner framför ögonen på honom. Själv blev han förd till fängelse.

– Det handlade om pengar. 1991 var Kongo korrumperat. Allt var förändrat, det var inte längre det paradis som under min uppväxt. Vi hade inte krig, men Mobutu sa att han var president och att han inte skulle lämna landet. Min familj betalade så att jag kunde lämna Kongo-Kinshasa samma dag som jag blev släppt ur fängelset.

Tillsammans med två vänner hamnade han i grannlandet Kongo-Brazzaville. Det var början på ett långt letande efter en ny plats.

1992 flyttade Mpaliza till en vän i Algeriet och började återigen läsa till ingenjör. Ett år senare hälsade han på sina vänner i Europa. Sista anhalten innan hemresan var Rom.

– Dagen jag skulle resa tillbaka till Algeriet missade jag tåget från Rom till flygplatsen. Jag tog nästa tåg men när jag kom fram stängde de boardingen. Jag grät. Jag försökte prata med dem, men de kunde inte släppa igenom mig. Den eftermiddagen smällde en bomb på flygplatsen i Algeriet.

Det var så han bestämde sig för att stanna i Italien.

1996 bröt kriget ut i Demokratiska republiken Kongo. En av orsakerna var att omvärlden hade upptäckt värdet i mineralmalmen coltan. Den raffinerade mineralen tantal är ett svart pulver som leder elektricitet väl, är oerhört stryktåligt och klarar mycket höga temperaturer. Därför har den blivit en viktig beståndsdel i flera elektroniska produkter, som mobiler, datorer och tv-apparater, samt till exempel i turbiner och bilars krockkuddar. Siffrorna varierar, men mellan 60 och 80 procent av världens coltanförekomster uppskattas finnas i Kongo.

– Den utvinns olagligt, är radioaktiv och kostar nästan ingenting, 20 cent för ett kilo. I Europa säljs ett kilo för 300-500 dollar. Den enda orsaken till att man kan köpa den för 20 cent i Kongo och sälja så dyrt i Europa är kriget.

Familjetragedi drev till handling

Under de första åren av kriget i Kongo kunde Mpaliza inte ens kontakta sin familj, och fick först senare veta att hans pappa hade dött av en sjukdomssvit då han inte fått tillgång till medicin. Själv hade Mpaliza problem med uppehållstillstånd och studietillstånd i Italien, men kunde till slut återuppta sina studier i IT, och fick 2002 jobb som programmerare i lilla Reggio Emilia. Han hade en trygg vardag med hem och jobb, men ett besök i Kongo för att hälsa på familjen fick honom att skrida till handling.

– Min mamma berättade att vi hade förlorat många i min familj. En av mina systrar och omkring tio kusiner och hade försvunnit, kidnappats.

När Mpaliza kom tillbaka till Italien bestämde han sig för att göra något. Han skulle vandra runt i världen, för fred. 2010 gjorde han sin första vandring, i Santiago de Compostela i Spanien. 2011 vandrade han från Reggio Emilia till parlamentet i Rom.

– De sa att det inte fanns något de kunde göra där eftersom utrikespolitiken nu styrs av EU.

Nästa vandring blev alltså till Bryssel; 2012 besökte han Europaparlamentet i Strasbourg.

– Vi presenterade ett dokument där vi efterlyser en lag för att kunna reglera utvinningen av coltan och andra mineraler i Kongo.

Efter stark lobbning från EU:s vänsterpartier är nu en EU-lag som skulle kräva certifiering av coltanprodukter under arbete. Mpaliza är ändå är försiktig i sina förhoppningar. Förslaget fick en knapp majoritet bakom sig i EU-parlamentet, och måste ännu gå via kommissionen.

Cancer av utvinning

Efter vandringen till Bryssel fick Mpaliza förfrågningar om möten och föreläsningar. Han började förändra sitt liv, gick ner i tjänst och gav bort sin bil.

– Jag jobbade tre dagar i veckan och de andra fyra var jag någon annanstans i världen och talade om Kongo, om coltan och om vårt ansvar.

2014 sade han upp sig från jobbet. Han hade en idé. På ett internationellt möte i Warszawa för två år sedan hade han fått en förfrågan om att föreläsa i Helsingfors. Han tackade ja och beslöt sig för att ta sig dit till fots.

Under årets vandring från Reggio Emilia till Helsingfors har han föreläst för många organisationer, universitet och skolor. Målgruppen är främst unga.

– När jag är på skolor berättar jag vad som händer, varför, och vad vi kan göra. Tillsammans försöker vi hitta lösningar. Ibland säger några att de inte är en del av problemet, då ber jag dem sätta handen i fickan och när de tar upp den håller de i sin mobil. Jag förklarar att i den finns blod från människor i Kongo. 80 procent av alla smarttelefoner innehåller coltan från Kongo. Så du har Kongo i din ficka, du kan inte säga att det inte är ditt problem för att det är så långt borta.

Många som arbetar med coltanutvinning i Kongo dör i arbetsrelaterade sjukdomar som cancer, eller blir dödade.

– Det inte är mobiltelefonen i sig som är boven. Det är sättet på vilket mineralen utvinns och den processen måste vara rättvis.

Mpaliza citerar Mahatma Ghandi: ”var den förändring som du vill se”.

– Alla måste tänka på det, vi kan inte vänta på andra att ska göra något, vi måste göra något tillsammans. Jag tror att det är så vi kan skapa ett slags mirakel.

Så packar Mpaliza ihop för att fortsätta sin vandring mot Helsingfors. Han går över järnvägsbron med sin vandringsstav i ena handen, gitarren i den andra, ryggsäcken på ryggen, utan att blicka neråt.

Eufori i Helsingfors

Ett halvår senare möts vi utanför järnvägsstationen i Bassano del Grappa. Han har samma stav och gitarr i händerna, samma ryggsäck på ryggen, men denna gång har han tagit tåget från Turin.

– Vandringen har påverkat mig mycket. Jag kom tillbaka som en annan människa, säger han.

Hans ryggsäck vägde 26 kilo när han lämnade Reggio Emilia. Hållningen avslöjar värken, som han erkänner, men det är trots allt inte den som har varit jobbigast.

– Inuti har jag också lidit väldigt mycket. Jag har berättat om detta trauma minst en gång var fjärde dag. Det har förstört mig lite, det gnager inom mig. Det fysiska klarar man, när man är man trött så vilar man. Men när det inte längre går bra att tänka så har man ett problem.

Efter fem månader av vandring och föreläsningar blev han den tredje oktober välkomnad till Helsingfors och fick sällskap den sista biten till ett kontor för Europeiska kommissionens representation.

– I den stunden kände jag ingen trötthet, bara adrenalin. Hade det inte varit någon och mött mig hade jag kanske varit trött, men när jag fick se alla människor blev jag väldigt glad. Jag tog inte ens av mig ryggsäcken.

Det bästa med resan har varit mötena, säger Mpaliza.

– Jag har hittat den dolda medmänskligheten. Varje dag ser vi krig och hemska saker på TV, det pågår en flyktingkris i Europa, på flera platser har de byggt murar. De fina människorna syns inte på TV, men dem har jag hittat.

Ångrar du något?

– Nej, kanske kunde fler kongoleser ha deltagit. I nästa marsch vill jag engagera fler.

Han planerar nu alltså en ny vandring.

– Nästa år ska jag göra en vandring från Reggio Emilia till Rom, ta flyget till Sydafrika för att vandra vidare till Moçambique, Tanzania och Kongo.

Mpaliza döljer inte sin oro inför att vandra i sitt forna hemland.

– Jag är inte rädd för marschen fysiskt, men för den politiska situationen och också naturen. Jag vet att det kommer bli väldigt svårt, men jag vill prova ändå.

Han planerar att börja sin vandring i mitten av nästa år. Nu jobbar han med att skapa ett nätverk. Han säger att många ungdomar i Afrika inte känner till problemen med coltan.

– Man kanske tror att folket vet om sitt lands problem, men det gör de inte. Det är mycket viktigt att vi i Kongo vet vad vi har i jorden.

Situationen i landet är svår, eftersom kriget har pågått så länge, säger han.

– De som föddes i Kongo för 20 år sedan då kriget bröt ut är vuxna i dag, många ungdomar har inte studerat och har inget jobb. Men vi måste sprida budskapet. Jag vandrar för fred i Kongo.

Om det hade varit enkelt hade det inte varit någon vits. Fred är något viktigt som kräver jobb. N

Text & foto: Mathilda Muul