Etikettarkiv: Kommunikation

Expansiv minimalism

Den finlandssvenska poeten Cia Rinnes diktsamling L’usage du mot, utgiven på det danska förlaget Gyldendal, är en flerspråkig bok huvudsakligen på engelska, tyska och franska. Här möter läsaren koncentrerade dikter där varje del markeras av ett rött nummertecken, som i olika grad förs in i ett slags helhet. Tematiska spår följs upp och tappas eftersom dikternas framåtrörelser i lika hög grad är en konsekvens av ordens ljudlikhet som av deras semantiska betydelser.

Flerspråkigheten och musikaliteten är utmärkande drag i Rinnes poesi och performancekonst, varav hon arbetar med skilda språks materiella egenskaper – där relationerna mellan ords visuella former, sonoritet respektive betydelser sätts på spel. Det är ofta frågan om små byten och korskopplingar mitt i meningsbyggnader, kombinerat med ett lekfullt ihop- och isärplockade av språket:

# intention
in tension

Det inskjutna mellanslaget mellan ”in” och ”tension” öppnar upp dikten; en visuell distraktion som gör att jag först inte märker hur ett ”t” byts ut mot ett ”s”. Ordets betydelse förändras via pausering och substituering. Ingrepp som knappt är märkbara vid uppläsning, men som skapar en spänning (”tension”) mellan ljudlikhet och betydelse, skrift och artikulation. Andra dikter öppnar sig mot läsaren genom inbjudande imperativ, liksom när en ombeds dela en hemlighet i boken:

# share a secret:
…………….

Jag uppskattar verkligen denna intima form av medskapande där sidorna upplåts att användas av läsaren – som i samma stund får bli den skrivande. Liknande interaktiva anslag finns också i hur dikterna efterfrågar läsarens muntliga uttal, då det intensiva arbetet med allitterationer och assonanser gör att läsningen blir till en ytterst kroppslig upplevelse.

Relationen mellan hur ord låter, ser ut och vad de betecknar, som all poesi mer eller mindre alltid arbetar med, känns hela tiden oförutsägbar och levande. Dessa moment dynamiserar läsningen och förhindrar att de minimalistiska dikterna fastar i en steril avskärmning mot omvärlden. Rinnes poetiska precision är tvärtom enormt expanderande: dikternas flerspråkiga ordlekar slutar aldrig undersöka hur språkhandlingar påverkas av förståelse och oförståelse. Att, som jag själv, inte behärska bokens alla språk öppnar för fina och produktiva missförstånd. Som i min läsning hänger samman med lekandets friare uppmärksamhetsformer.

L’usage du mot utmanar samtidigt sambandet mellan nation och språk, en kritik som är central i tidigare diktverk som Bluetide (1997) och The Roma Journeys (2007). Flerspråkighetens möjligheter att framhäva och förskjuta invanda tankestrukturer som vilar i språkens kulturella konnotationer, sociala koder och historiska referenser är därmed en viktig komponent. Rinnes poesi bär alltså på förmågan att verkställa en lekfull men grundläggande makt- och ideologikritik. Engelskans framträdande ställning i L’usage du mot är dock inte helt oproblematiskt i sammanhanget. Men medan engelskan ofta tillåts framträda likt ett neutralt, kommunikativt mellanrum där människor möts i hopp om förståelse, visar Rinne, med stor variation och humor, på hur denna mötesplats är kantad av politiskt samtida och historiska maktrelationer. Men kanske framförallt av diskrepanser och missuppfattningar:

# piece for friends and enemies
invite friends to talk about
• their enemies
• their worst mistakes
• their secret lies
• how to behave

(on a parlé d’autre chose)

Filip Lindberg

Cia Rinne: L’usage du mot.
Gyldendal, 2017.

Klickonomins framfart och debattens polarisering

Klickhysteri, verklighetsfilter och sociala medierbubblor. I författaren och på senare år podcast-profilen Johannes Nilssons bok Tyckonom reds det hela ut med en personligt färgad samtidshistorik över medie- och kulturklimatet.

Tyckonom är det en central tes som fungerar som hållpunkt genom boken, vilken lyder: i och med de sociala mediernas genombrott har strategin ”skriv om det folk vill läsa om” ersatts av ”skriv om det folk vill diskutera”. Denna lilla förskjutning har förändrat väldigt mycket.

Tidningarnas kultursidor som tidigare snarast utgjort ett alibi för att kunna sälja nyheter om våld, kändisar och sport blev nu istället navet i den nyuppkomna klickonomin då ett nytt beteende kunde skönjas – hatdelandet på sociala medier. Benke Ohlssons och Maria Svelands ordväxling på DN Kultur i början av 2012 menar Nilsson utgjorde paradigmskiftet. De två tyckarnas artiklar om kulturvänstern och näthögern delades och kommenterades entusiastiskt av respektive sidors motståndare, vilket genererade klick tillbaka till Dagens Nyheter och gav ett förment objektivt mått på ”bra” journalistik. Därefter skulle så kallade ”kulturdebatter” ständigt följa samma mönster. Vid sidan av Facebook formerade sig Twitter som dominerades av vänsterliberaler, och den gamla alternativbastionen Flashback som tagits över av en hätsk höger. Känsloladdade ämnen som det är lätt att ha en åsikt om, och som det är lätt att irritera sig på, som feminism, HBTQ och invandringspolitik, blev klickmagneter och kom därför att dominera nätets diskussioner.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” som skedde vid denna tid var helt och hållet en effekt av den klickonomiska logiken. Och någon egentlig kritik av kapitalismen hade denna vänster sällan att komma med. De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Få är egentligen särskilt intresserade av frågor om pronomen eller könsneutrala toaletter, men det är något det är lätt att ha en åsikt om och därmed något som lätt leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Vilket leder till klick och ett evinnerligt käbbel sinsemellan, inte sällan inför öppen ridå på Twitter och Facebook.

Vänstern hade redan före de intersektionellas intåg en relativ dominans inom kultursfären, något som paradoxalt nog vuxit fram i takt med att den marknadsliberala högern mer och mer dominerade de flesta andra aspekterna av samhället. Som det heter i en ganska träffsäker formulering: För den liberala högern utgör vänstern ett slags blandning av hovnarr och lagerkranshållare, som under triumftåget ska påminna sin herre om dennes dödlighet. Men nu kunde istället den radikala högern – inte utan viss rätt – använda denna ”kulturelit” som slagträ genom att hävda att ”vänstern” var de egentliga makthavarna, och de började ta över stora delar av den kritik som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen, i viss mån även välfärdsfrågorna, och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som av anhängarna kallades ”alternativmedier” och av motståndarna ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Avsaknaden av en svensk motsvarighet till Daily Mail eller Jyllands-Posten lämnade ett tomrum som kunde fyllas av i varierande grad xenofobiska och rasistiska hemsidor, som i takt med de etablerade mediernas fördömanden växte sig till en stark och inflytelserik motoffentlighet.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Johannes Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar nämligen högern fram på alla fronter och det är nu personer som moderatpolitikern Hanif Bali och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi som i Sverige dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande.

Högern har också framgångsrikt tagit över metoden att skapa drev och idag är Sverigedemokraterna Sveriges mest politiskt korrekta parti, något som inte alls är ologiskt då politiskt korrekthet inte i sig har något politiskt innehåll utan snarare handlar om småborgerliga vett- och etikettsregler.

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. På de drygt 100 sidorna ryms också väldigt mycket, avhandlat kort och koncist, som borde ge material till vidare diskussioner. Bland annat psykologin bakom Flashbacks konspiracister och hur denna i allra högsta grad postmoderna ideologi passar in i de sociala mediernas verklighetsbubblor, den prekära tillvaron som frilansare, och, inte minst, det underhållande avsnittet om den ökända Facebook-gruppen Hatklubben och ålänningen Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hans ständigt misslyckade försök till provokationer och uppmärksamhet.

Den rappa genomgången gör att man ibland kan tycka att det saknas något i själva analysen. De svepande jämförelserna mellan Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna hör till sådant. Men som en personlig berättelse är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.

Kaj Landberg

Johannes Nilsson: Tyckonom.
Lystring förlag, 2017.

Varför är det svårt att komma överens?

Vad förknippar du med ordet vegetarian? Är det en cyklande balkongsodlare, eller någon som vill skapa mera parkeringsplatser i staden? I sin bok Mikä niitä riivaa? tar journalisten Johanna Korhonen med oss på en psykologisk resa för att hitta orsakerna till att samhälleliga debatter så ofta leder till polarisering och missförstånd.

George Lakoff hittade inget vettigt samband mellan frågorna. Men de som motsatte sig aborter försvarade nästan alltid privatpersoners frihet att beväpna sig och USA:s hårda utrikespolitik. Motstånd mot homosexuella och deras parförhållanden hörde också till paketet, fastän bögar inte brukar göra abort (om de inte råkar vara läkare och ha det som yrke), och de kan ha vilka åsikter som helst om utrikespolitik eller vapen. Vad handlade det här märkliga ihopbuntandet om?”

Den amerikanska lingvisten och kognitionsvetaren Lakoff, som är journalisten Johanna Korhonens huvudsakliga inspirationskälla i boken Mikä niitä riivaa? (Vad går det åt dem?), grubblade länge över vad som förenade de här till synes olika frågorna, tills han insåg att deras gemensamma nämnare var att han själv hade precis motsatta åsikter. Han drog slutsatsen att det måste finnas två strukturellt liknande tankemönster, som producerar två motsatta attityder.

”Ifall det finns två olika syner på samhället, finns det då också två olika syner på familjen – och är det möjligt att synen på familjen är en sådan tänkandets djupt liggande struktur, som också påverkar människans syn på samhället?”

Familjedynamik

Lakoff började undersöka saken utgående från det offentliga språkbruket och kom till slutsatsen att de två tankestrukturerna mycket riktigt produceras av olika sätt att se på familjen, och utvecklade teorin om ”sträng far” och ”vårdande förälder”. I ”sträng far”-familjer är fadern familjens auktoritet. Regler och vid behov straff används för det allmänna bästa. De som står högre i hierarkin har en plikt att tillrättavisa dem som inte följer reglerna. Barnen uppfostras till att se tydlig skillnad på rätt och fel, och värdegrundens oföränderlighet är en källa till trygghet.

Vårdande föräldrar ser det som viktigt att uppmärksamma och lyssna på barnen, och anser att barnen bäst lär sig ansvar då de själva blir omhändertagna. Könsrollerna kan vara flexiblare, och regler ska förändras om de inte är till nytta för någon. Det finns ingen tydlig auktoritet i familjen, istället betonas samarbete och jämlikhet.

Det förklarar också varför de häftigaste, mest polariserade och hänsynslösa diskussionerna förs om ämnen som sexualitet, äktenskapslagar och genusfrågor. De berör grunden för hur de två världsbilderna ser på familjen, inverkar på hur vi ser på samhällsstrukturer och är därför avgörande för vår politik.

I ett interaktivt grepp ber Korhonen läsaren ta ställning till en rad olika fenomen i samhället, till exempel vegetarisk skolmat, invandring och det nya privata barnsjukhuset i Helsingfors. Alla påståenden har två eller flera alternativa svar, och genom att välja bland dessa kan läsaren ta reda på ifall hen är mer av en vårdande förälder eller sträng far.

Grupptänk och generalisering

Eftersom tänkesätten lägger ramarna för vår världsbild och moral uppstår det lätt konflikter och missförstånd då människor ifrån de två olika referensramarna ska kommunicera med varandra. Korhonen lyfter fram debatten kring den jämlika äktenskapslagen som ett exempel. De som förespråkade lagen poängterade ofta att den inte fråntog någon några rättigheter, den bara utsträckte dem till flera. Men eftersom lagen bryter mot normer som ”stränga fäder” anser vara gemensamma så är det ingen individuell fråga för dem, det rubbar verkligen grunden för deras existens.

Ibland måste man ta ett steg bakåt, till de saker som bygger upp en persons tänkande, för att komma framåt igen och kunna bygga en dialog. Frågan är, finns det en vilja för detta? Ibland är det frågan om ren oförståelse gentemot den andra,
ibland lutar oförståelsen mera mot en faktisk ovilja att förstå. Kanske det rubbar ens egen världsbild, eller så vill man inte identifiera sig med den man kommunicerar med.

Enligt Korhonen är längtan efter att bli accepterad inom en grupp en stark motiverande faktor, och det leder lätt till att individer inte ifrågasätter de teser som framförs av gruppen utan så att säga köper hela paketet. Därtill måste människan kategorisera saker för att skapa sig en bild av världen, men ofta går det till ologiska eller till och med komiska överdrifter.

”Ingen människa har bara en identitet, utan många. Var och en. På grund av de stereotypier som styr vårt tänkande har vi svårt att tänka oss en vuxen finländsk människa som samtidigt är barn till föräldrar med afrikansk bakgrund, hjärtkirurg, ensamförsörjande för tvillingar, glidflygare, miljöaktivist, investerare, en operavän i blommiga klänningar, vänsterröstare, esbobo, i sin tro omvartannat agnostiker och väckelsekristen.”

Rätt röst i debatten

Eftersom Korhonen tar upp så grundläggande frågor är det synd att hon inte använder sig av flera teorier, vilket hade givit boken mera djup. Nu fungerar Lakoff som Korhonens referensram vilket gör denna bok till det den är: lättläst och enkel i sin argumentation, och dessutom underhållande. Hon lyfter fram flera exempel från Finland och världen.

En strävan som lyfter hela boken är Korhonens vilja att ge människor verktyg att förstå samhällsdebatter mera helhetsmässigt, och i mån av möjlighet också själva fungera som brobyggare i konfliktsituationer. Det hjälper ifall man inte antar att man hör det som man förväntar sig höra. Bara för att talaren kommer från ett visst sammanhang skall man inte tro att man vet vad den personen har att säga. Korhonen hoppas att vi i stället för att polarisera skall kunna se den ibland mångfacetterade sanningen, som ligger någonstans där emellan. Hon talar själv med den röst hon eftersträvar i den politiska debatten.

Text Olga Pemberton
Foto Markus Koller /CC

Johanna Korhonen: Mikä niitä riivaa?
Suomalaisen julkisen keskustelun tuska – ja eräitä etenemismahdollisuuksia. Kirjapaja, 2016.

Dystopia. Now.

Hannele Mikaela Taivassalo
Hannele Mikaela Taivassalo.
Eller: ett öppet brev till dig, Juha

”Det är klart att man berörs av enskilda fall”, läser jag att Juha Sipilä säger angående brevprotesten mot Finlands nya strängare linjer för asylpolitik, en kampanj initierad av Merete Mazzarella och Monika Fagerholm.

”Det är upp till Inrikesministeriet att avgöra om det finns orsak att ändra på Finlands asyllinje, säger statminister Juha Sipilä (C).”

Jag läser det här på Yle Nyheters nätsida, 17.8.2016, och jag undrar om han ens finns på riktigt, och jag undrar vad det är han säger, egentligen, och om han verkligen är statsminister, om vi verkligen har någon statsminister alls – han försvinner hela tiden, trollar bort sig själv i sitt eget ospråk.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

Jag undrade vad det betydde. Han var så långt borta, så avlägsen, jag kunde inte fråga. Han talade på ett sätt som gjorde honom ännu mer avlägsen, kanske inte ens en människa, kanske någonting annat? Det var så blekt och vagt. Det gjorde oss alla bleka och vaga, det gjorde allt vi såg så blekt och vagt. Världen framför oss, fanns den ens?

Det är klart att man berörs av enskilda fall.

Är vi inte alla enskilda fall, i vilken massa vi än ingår, Juha? Är inte en massa alltid en samling av just enskilda fall?

Och när är det du inte berörs, Juha?

För att kunna döda i krig kan man träna upp soldaters förmåga att tänka på sin fiende i termer och bilder som är identitetsupplösande, avpersonifierande. Det är inte en människa, en individ, det är en massa. Ett motstånd, en fiende. Det är ett sätt att kunna utföra en handling som går emot de flesta människors uppfattning om moral – att döda en annan människa – utan att känna sig som en omänniska, ett sätt att försöka göra det omänskliga och omoraliska i handlingen mindre traumatiskt.

Men politik är inte att döda. Att bygga ett samhälle är inte att döda, ett samhälle ska bestå av just de här enskilda, levande människorna. Ett samhälle skapas av människor för människor, för att vi alla ska kunna leva, för att kunna existera tillsammans. Du behöver alltså inte träna upp din förmåga att avpersonifiera, Juha.

Det är väl klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

För ett år sedan tänkte jag så här: ”Det finns en annan åtstramningspolitik som genomförs samtidigt med den ekonomiska, kanske till och med en värdedevalvering. Den sker i språket.” Ett år har gått nu. Det har fortsatt. Det tunnas ut, språket. Det här är en dystopi, Juha, här och nu; ditt språk ett orwellskt newspeak.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, till exempel. Vad betyder det, vad är det du avfärdar, vad är det du bedyrar?

Finns det ett ”men” här, en fortsättning, jag vill höra? Att det är klart att man berörs, men att man måste tänka på ett annat sätt, ska vi förstå. Du kan beröras, men det får inte påverka. Att som den som bär politiskt ansvar måste du tänka på ett annat sätt – nej, vänta lite? Blir ansvaret då något annat? Ett ansvar för helheten, kanske du vill påpeka, det ansvaret har till exempel inte en vanlig medborgare. (Fast Juha, vi har: demokrati är ansvar. Inte bara för oss själva och för människorna vi möter i vår vardag, utan för samhället. Det är vi som är det här samhället. Du och jag och den andre.)

Finns det ett ”men”, Juha, och vad är det? ”Men” – till exempel – om man inte kan tänka på enskilda människor, då måste man tänka på systemet? (Det där systemet vi skapat för alla enskilda människor.)

Ett system är opersonligt, det dödas inte av en bilbomb på den gamla hemgatan man skickats tillbaka till, det tvingas inte prostituera sig för att betala personliga men påhittade skulder, det dör inte av misshandel på en järnvägsstation nära dig. Det är lättare för oss alla att somna om vi tänker på oss som en del av ett system, som någonting närmast maskinellt, som fungerar liksom oberoende av mig eller någon annan enskild del.

Men vaknar du ändå inte om nätterna, Juha, och tänker: Ett system är ändå personligt. Om det inte fungerar är alla de misstag som uppstår på grund av systemet personliga: Det tvingar till prostitution. Det misshandlar. Det dödar. Trots att det finns till för och borde fungera till förmån för mig, dig och alla dessa olika, små, enskilda delar som kallas människor.

Vaknar du inte kallsvettig ibland, Juha, i din säng, som en ensam människa i natten?

För ett år sedan tänkte jag: ”Det är någonting med det här språket/tystnaden som oroar mig – och inte bara mig – hur ord och metaforer används; inte för att kommunicera, utan tvärtom för att sätta punkt, tysta, avfärda och urholka.” Att språket tunnas ut, tunnas ut så mycket att det blir en tystnad, att ingenting sägs, att ingen växelverkan uppstår mellan makthavare och medborgare – det är också ett demokratiskt problem.

Jag är inte politiker, Juha, jag bär inte ansvar för systemet på samma sätt som du, men jag bär det ansvaret ändå. Nu bär jag det tillsammans med dig, och förklarar för dig: att se och beröras och formulera det enskilda är inte att banalisera. Att vara en människa är inte att banalisera. Också när du tar dig an helheter och skapar system ska du kunna vara en människa, se människan, den enskilda.

Att banalisera är tvärtom att abstrahera för att komma undan det svåra; att blunda för att inte behöva ta ansvar; att acceptera mönster och motivera mönster genom att hänvisa till exakt samma mönster.

Du är en ledande politiker. Du hör till de enskilda människor som bär ansvar för den politik som förs i Finland just nu. Jag ser dig, Juha. Jag ser den politik som förs, jag ser det klimat som skapas, det är många enskilda ögon som följer dig, jag vet att du vet det.

Ni är många enskilda politiker som bär ansvaret tillsammans, men du uppgår inte för den skull i någon helhet, du försvinner inte i ett system, Juha, du bär det där ansvaret också som den enskilda människa du är, för du har tagit det ansvaret.

Jag kräver att du ser vilka som berörs av de beslut den regering du leder tar.

Det är klart att man berörs av enskilda fall, sa Juha.

Det är väl klart?

Är det?

Och vad gör vi då, när vi berörs?

Vad gör vi?

Vad gör du?

Hanne Mikaela Taivassalo
är författare

De citerade tankarna för ett år sedan är ur
kolumnen ”Om orden” som publicerades i
Hbl 8.8.2015.

Växeln hallå!

Häromdagen damp det ner en lapp i min postlåda, som informerade mig om att Fonecta slutar ge ut telefonkatalogen för Helsingforsregionen. Uppkopplad som jag är, lyckades jag med ungefär en halv minuts googling få klart för mig att företaget kommer att sluta ge ut den gamla klassiska telefonkatalogen i papper på flera håll i landet, så småningom helt och hållet.

Redan innan internet blev så vanligt att folk slutade använda katalogen för att leta efter nummer, minskade dess popularitet i och med mobiltelefonernas frammarsch. Dels ringde folk varandra på språng, och använde således olika nummerupplysningstjänster snarare än katalogen, och dels blev det snart svårt för dem som upprätthöll katalogen att hålla den uppdaterad. Folk bytte nummer stup i kvarten i samband med att de bytte mobiltelefonoperatör, hade ibland flera telefoner och nummer, och olika prepaid-lösningar gjorde det knepigt att hålla koll på folks uppgifter. Men den största orsaken till att katalogen nu håller på att helt avverkas är förstås att så få använder den.

Telefonkatalogens svanesång är inte ett lösryckt fenomen, utan ett led i en allmän trend, pådriven av automatiseringen av samhället, den allt större internetåtkomsten, och i viss mån är det även ett uttryck för ”effektiveringen” av den allmänna servicen.

Telefonkatalogen i Finland ges ut av det privata bolaget Fonecta – den har liksom posten, banken och en del av elnätet (och snart också kanske vägnätet och hälsovården) överlämnats i ”marknadens” händer. Vi redan sett hur antalet postkontor i landet skurits ner drastiskt, och det samma gäller bankerna.

Angående posten och telefonkatalogerna är det ändå orättvist att helt och hållet skylla problemen på de privata bolagen. Båda är exempel på en typ av gammaldags service som utnyttjas i allt mindre grad av medborgarna. Vi skickar allt mer sällan fysiska brev, och den andel av befolkningen som använder telefonkatalogen krymper stadigt, således är också annonsörerna färre.

Mer oroväckande är att digitaliseringen i effektivitetens namn också börjat köra över det personliga mötet, telefonkontakten och de fysiska informationsbreven inom annan typ av offentlig service. Den som under de senaste åren varit arbetslös känner tydligt av detta. Regeringens förslag om ”arbetsprov” och kravet på att motta alla jobb som erbjuds, innehåller också ett utökat krav på att den arbetssökande själv ska hålla reda på sin status och situation i ett internetbaserat system.

Det är visserligen positivt att vi i Finland strävar till att göra servicen och kommersen så bekväm som möjligt för den internetburna befolkningen. I stället för att man tvingas springa i dussintalet luckor för att få sina ärenden skötta, kan man nu göra det mesta via sin mobil. Men samtidigt får vi inte glömma att även om Finland är det mest uppkopplade landet i världen, är uppkopplingsgraden inte hundra procent. Till exempel i den åboländska skärgården eller Lappland är det ibland si och så med internetåtkomsten. Och även om ett bostadshus har bredband är det ingen garanti för att det finns en dator i hushållet, eller att den som bor där kan använda en. Andra har inte råd att betala för nätuppkopplingen eller köpa dator. Man kan alltså inte utgå från att alla har nät och dator.

Paradoxalt nog är det just de som är mest beroende av de offentliga tjänsterna – gamla, sjuka, arbetslösa, fattiga – som också mest faller i riskzonen för att inte ha tillgång till dator och internet, av ekonomiska eller andra orsaker. Med detta inte sagt att alla måste få hem en telefonkatalog. Men det är viktigt att minnas att vi fortfarande lever i ett brytningsskede, och vi måste akta oss för att skapa en serviceklyfta mellan de uppkopplade och de icke-uppkopplade.

Lyckligtvis hade Fonecta kontaktuppgifter som man kunde ta kontakt till om man som ouppkopplad var orolig för framtiden utan telefonkatalogen: en e-postadress.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör