Etikettarkiv: Konsumtion

Mina två cent

Alfred Backa
Alfred Backa.
Jag börjar bli trött på tiggare. Egentligen tycker jag att de borde förbjudas. Jag vet att man inte får säga så, eftersom det inte är tiggarna själva som borde bestraffas för att strukturen tvingar dem att tigga. Men det hela känns ohållbart och jag slipper inte undan dem lika lätt som jag gjorde förr. Försöker jag gå in på Citymarket möts jag på vägen av en hel drös med människor som vill ha pengar av mig, människor som inte har något annat val än att komma fram och störa mig genom att böna och be om min uppmärksamhet. Bara en sekund av min tid vill de ha, de vill bara berätta, bara säga några ord om sin situation. Jag vet att det är meningslöst att betala dem, ja, att ens stanna upp. Går jag med på deras villkor så vet jag att pengarna aldrig hamnar i deras ficka i slutändan. Knappt en procent av inkomsterna tillfaller dem, resten går till de stora syndikaten, de som alla vet att borde stoppas men som ingen tar krafttag mot. Ingen vågar helt enkelt, då myndigheterna tjänar mer på att låta dem hållas än på att stoppa dem.

Jag träffade en ung person som hamnat längst ner i denna sorgliga maktspiral, låt oss kalla honom Jens. Han kom fram till mig häromdagen och presenterade sig, berättade om sig själv och verkade sedan rörande engagerad i mina privata angelägenheter. ”Vad har du för mobilavtal?” frågade han, med en ängslighet som sken igenom hans tuffa attityd. Jag kände genast medlidande med denna yngling, nog hade det varit roligt att kunna hjälpa honom, om så bara för stunden. Men jag berättade istället att jag inte var intresserad, precis som man ska göra. Likväl fortsatte han att invadera min personliga sfär med sitt färdigskrivna tiggerimanus. ”Visste du att du kan få fri surf och samma samtalskostnader i alla EU- och EES-länder som i Finland om du byter abonnemang nu?” Vid det här laget hade jag tröttnat på artigheterna, jag gick därifrån utan att säga ett ord mer. Hans röst fortsatte att skvala om gratisminuter och bindningstid tills han insåg att han förlorat mig. Det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig skar i mitt hjärta som en kniv. ”Ha en bra dag.”

Det är klart man blir illa berörd av ett enstaka fall som detta. Det är klart att man tycker synd om människor som inte har något annat val än att stå på butiksgolvet och sälja tjänster som ingen vill ha, för att få en spottstyver av sina övermän. Det är inte Jens fel, han är oskyldig i det stora hela. Att förbjuda honom från att stå där och sälja sina produkter löser inga problem, det är inte honom vi måste stoppa. Vi måste stoppa det organiserade tiggeriet.

Alfred Backa
är komiker & författare

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland

Shopping and eco-blogging

Livsstils-Linda
Livsstils-Linda
Jag lovade ju ett inlägg om mina naturliga shopping- och spa-upplevelser på Boracay i Filippinerna, lite tips för er som planerar att åka dit och inte vill tumma på naturliga produkter eller behandlingar.

Jag älskar att resa! Att få uppleva nya kulturer och natur. Att få se hur lokalbefolkningen bor och lever. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i andra personers situationer och fascineras över att folk verkligen har så olika sätt att leva, bo och verka på.

Viktigast i packningen är nästan min hamamhandduk från Ateljé Stockholm. Kommer givetvis från Ecosphere, ligger stabilt i pris på 389 kr vilket är schysst då den är handvävd i GOTS-certifierad ekologisk bomull.

Då vi är veganer hade vi beställt vegankost på planet och fick den serverad före alla andra, lite lyxigt! Tyvärr lät det som att större delen av planet valde biff, vilket gjorde mig lite besviken – men alternativet fanns i alla fall för alla att få vego. Istället för att ge mig in i ”köttdebatten” (det finns det andra som är bättre på), så vill jag helt enkelt utmana er att grilla mer grönt – oavsett klimatbiten så är det det ju sååå gott!

Psst… ett tips! MatHems Ekologiska matkasse innehåller fem goda, hälsosamma och snabblagade rätter för fyra personer. Prislappen gör den till en lite lyxigare produkt som jag har kommit att bli väldigt förtjust i.

Igår när jag var och handlade till dagens vegetariska tre-rätters med vänner så passade jag på att smita in på Emmaus som låg intill och botaniserade bland ställningarna. Anledningen till några nyinköp har varit att jag antingen inte lyckats hitta det jag sökt second hand eller för att det faktiskt blivit billigare eller lika billigt att köpa nytt.

Och så gick jag med i en Facebookgrupp. En om inredning, på svenska, med nästan 200 000 medlemmar. Och blev helt förfärad. För i den gruppen existerar inte något miljötänk. Alls. Stressen har varit så påtaglig att igår kväll strax efter 20 slog det mig att det var torsdag och jag egentligen borde suttit på en hästrygg. En slutsats som jag drar av allt det här är, att det bästa är att helt undvika plast och att frågan är mycket större än vad vi köper för leksaker till våra barn. En stund ville jag bara skrika i vanmakt och börja slänga all plast i hushållssoporna, men jag inser att det inte kommer att göra någon skillnad.

Jag har hittat ett mycket bättre alternativ. Något fantastiskt som jag tror att ni kommer att älska. Det gör i alla fall jag. Man blandar två teskedar kolloidalt silver per liter dricksvatten, skakar om och låter stå i 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas.

Vill ni hänga med mig på pressvisningar, mässor och galor så rekommenderar jag mina instastories, de är lättare än bloggen att uppdatera på flygande fot.

Livsstils-Linda
är en fiktiv livsstilsbloggare som skapats av frilans-journalisten Erik Sandström, genom att han saxat citat från diverse – fullt verkliga – ekologibloggar och samman-ställt dem till denna låtsaskolumn.

Foto: Porapak Apichodilok/Pexels/CC 

Individen mot klimatet

Privata hushåll står för 60 procent av alla utsläpp av växthusgaser i världen. Logiken ger härav att det är upp till oss som privatpersoner att lösa klimatkrisen. Eller?

Vänsterpartiets ordförande i Sverige, Jonas Sjöstedt, har meddelat att han inte kommer att ta flyget en enda gång under valkampanjen inför riksdagsvalet som går av stapeln den 9 september. På det sättet vill Sjöstedt minska på sitt eget klimatavtryck och lyfta upp frågan om flygets stora koldioxidutsläpp på agendan.

I Finland har veterligen inga framträdande politiker gjort liknande löften. Däremot har tidningen Maaseudun Tulevaisuus (2.3.2018) i samband med diskussionen kring flygtrafikens miljöbelastning gjort en kartläggning av partiledarnas flyganvändning. Föga överraskande är det regeringspartiernas ministrar som toppar listan över flyganvändning, men anmärkningsvärt är kanske att också alla oppositionspartiernas ordförande regelbundet använder sig av inrikesflyg. Endast Vänsterförbundets Li Andersson uppger att hon regelbundet betalar miljökompensation för sina flygresor: SDP-bossen Antti Rinne beklagar att han ”inte alltid” gör det.

Diskussionen om flygtrafikens inverkan på miljön och klimatet blossar upp med jämna mellanrum, på samma sätt som diskussionen om köttproduktionens dito. I dessa diskussioners släptåg kommer för det mesta även olika klimatavtrycks-kalkylatorer på nätet, där en kan mäta hur många jordklot vi skulle behöva om alla levde lika ohållbart som vi.

Det är Kinas fel!

I Tina Nyfors artikel på sidorna 14–16 i den här tidningen berättar Mikko Valtonen om hur han har gjort ett medvetet beslut att försöka leva så klimathållbart som möjligt. Det är ett beundransvärt initiativ, som också visar att det är möjligt, med vissa uppoffringar i vardagen, att göra stora insatser i sitt eget mikrokosmos. Det är helt enkelt en fråga om att välja hur man konsumerar.

Privata konsumenter, som du och jag, står för 60 procent av jordens utsläpp av växthusgaser och 80 procent av all vattenförbrukning, visar en norsk studie som publicerades 2016 och fick stor internationell uppmärksamhet. Diana Ivanova som gjort utredningen vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet säger att hon ville förändra sättet på vilket vi ser på utsläppsbovar: säger vi att Kina släpper ut mest koldioxid, ger vi oss själva fri lejd – vi kan ju inte påverka vad de gör i Kina. Men då tänker vi inte på att vi köper många av de produkter som tillverkas i Kina, och då flyttas också ansvaret för de utsläpp som gjorts under produktionen av produkten vidare till oss, resonerar Ivanova.

– Vi tycker alla om att lägga skulden på någon annan, regeringen, företagen. Men mellan 60 och 80 procent av belastningen på vår omgivning kommer från privathushållens konsumtion. Om vi förändrar våra konsumtionsvanor, kan vi samtidigt ha en väldigt stor inverkan på våra klimatavtryck, säger Ivanova enligt ett pressmeddelande.

Oljebolagen i utsläppstoppen

Det här går hand i hand med det narrativ som vi ser så ofta i medierna: vi uppmanas att flyga mindre, ta bussen eller tåget i stället för bilen, cykla mer, äta mindre kött, köpa miljömärkta produkter, tillverka vår egen kosmetika, odla våra egna morötter, köpa begagnade kläder, återanvända, välja bort plasten, och så vidare.

Vi, konsumenterna, har alltså makten att förändra världen – och i förlängningen också en moralisk skyldighet att göra det.

Men det här synsättet har också mött på stark kritik. Efter att den norska studien publicerats, kom geografen Richard Heede med sin egen utredning som vände på kakan och visade att 90 storbolag är ansvariga för produktionen av två tredjedelar av alla växthusgaser, och de åtta största utsläppsbovarna för 20 procent – alla dessa åtta är bolag som investerar i fossila bränslen, bland dem SaudiAramco, ExxonMobil, British Petroleum och Chevron. Ett år senare kom en annan studie, Carbon Majors Report, till liknande resultat: 100 stora bolag står för 71 procent av utsläppen.

Supersize me

Kritiker av det här narrativet vidhåller att siffrorna ändå inte ändrar på att det är konsumenterna som står i slutändan av ekvationen: olje-, kol-, och gasbolagen möjliggör produkter och tjänster som konsumenterna vill ha. Heede medger i tidskriften Science att konsumenten har ett visst ansvar, men:

– Vi lever i en illusion om vi verkligen tror att vi gör egna val, eftersom den existerande infrastrukturen redan har gjort valen för oss.

Ekonomen John Kenneth Galbraith framförde redan på 1950-talet tanken om att konsumentens möjlighet till verkliga val är en illusion. Senare forskning har också empiriskt påvisat att kopplingen mellan fri vilja och konsumtionsval är svag: erbjuder hamburgerrestaurangen extrastora måltider, köper vi extrastora måltider (Levitsky & Pancowski, 2011).

För några år sedan var termer som degrowth och downshift på tapeten, och det finns flertalet miljörörelser som fokuserar till exempel på eko-kooperativ och olika ”alternativa” livsstilar. Flera teorier har fått allmänt genomslag, till exempel att allt fler övergår till en vegetarisk diet av miljöskäl, begränsar vattenanvändningen, undviker att flyga eller handlar uteslutande begagnade kläder. Problemet med dylika projekt är ändå, enligt till exempel David McKay, författare till boken Sustainable Energy – Without the Hot Air, att så länge de här valen förblir personliga och inte fokuserar på att få till stånd strukturella förändringar, är de otillräckliga: ”Om alla gör lite, så åstadkommer vi bara lite”.

Konsumenten är defekt

På vänsterkanten är de flesta överens om att klimatförändringen i huvudsak ska bekämpas på politisk väg. Ärliga försök har gjorts, men till exempel klimatmötena i Paris och Köpenhamn har förblivit papperstigrar. Juha Aromaa från Greenpeace Norden skriver i sin kolumn på sidan 37 att organisationen till den grad redan har tappat tron på den politiska processen att den nu riktar sin energi till att påverka kapitalet, snarare än staten. Det är en hedervärd ansats, men SaudiAramco kan visa sig vara måttligt mottagligt för Greenpeace budskap.

Problemet, skriver miljöjournalisten och aktivisten Martin Lukacs i The Guardian (17.7.2017), är att nyliberalismen har tagit makten från politikerna och gett den till företagen och lobbarna. Och företagen, liksom den nyliberala politiska rörelsen, vill gärna framställa klimatkampen som en kamp som förs av individer genom deras personliga konsumtionsval. Gärna erbjuder man miljövänliga alternativ – till ett lite dyrare pris. Är konsumenten inte redo att betala det dyrare priset, är det konsumenten som är defekt, inte produkten eller systemet. Det här har de facto varit kapitalismens mantra i århundraden, skriver Lukacs, vare sig det gällt fattigdom, hälsa, arbetslöshet eller brottslighet: de fattiga är fattiga därför att de är lata och omoraliska, inte därför att det är fel på systemet, eller för att den ägande klassen profiterar på den arbetande klassens fattigdom.

Från individualism till massrörelse

”Naturligtvis borde vi konsumera mindre och skapa kolsnåla innovationer – bygga ett hållbart jordbruk, uppfinna nya batterier och popularisera avfallsfria metoder. Men individuella val fungerar bäst när det ekonomiska systemet kan erbjuda tillgängliga miljövänliga alternativ för alla – inte bara för några få välbärgade eller dristiga”, skriver Lukasc.

Civilisationens utveckling har genom historien strävat till att ge människan ett bekvämare, mer lättjefyllt liv. Som enskilda individer väger vi våra alternativ mellan vad vi intellektuellt vet att vi borde göra och vad vi instinktivt vill göra. Då vinner ofta lättjan och njutningen över det moraliska goda, speciellt om det moraliska är mindre tillfredsställande, kräver en större ansträngning och är dyrare. Tekniska utvecklingar som ger oss högre livskvalitet går inte heller att rulla tillbaka. Flyget är här för att stanna, och kommer att vara det tills vi utvecklar ett åtminstone närapå lika snabbt sätt att ta sig från en plats till en annan. Ergo: satsa på expresståg. Men att bygga ut infrastrukturen för till exempel ett Europaomspännande expresstågsnätverk kommer med en sådan prislapp att ingen kommersiell aktör skulle drömma om att inleda ett sådant projekt. Tyvärr kan inte heller stater hosta upp pengarna för det ifall järnvägarna har privatiserats. Igen står nyliberalismen i vägen för utvecklingen. Och så länge vi är mer upptagna av våra egna skuldkänslor för hur vi konsumerar än av att förändra strukturerna i samhället, så är det globala storkapitalet och nyliberalerna mer än villiga att erbjuda oss McVegan-burgare och skräddarsydda ekoresor till Thailand, menar Lukacs:

”Eko-konsumtion kan måhända ge oss renare samveten. Men det är endast genom massrörelser som vi har möjlighet avstyra klimatkrisen. Men det kräver allra först att vi lösgör oss från det mentala järngrepp som nyliberalismen har oss i: vi måste helt enkelt sluta tänka som individer.” N

Text: Janne Wass
Foto: NASA

Maten, rationaliteten och Rousseau

Då man stiger ut från filosofen Jean-Jaques Rousseaus forna hem i mitten av den gamla staden i Geneve, slår genast doften av ostfondue emot en från alla närliggande restauranger. Även mitt under den hetaste sommaren kommer den mäktiga doften emot en som en påminnelse om den lokala matkulturen. De passar bra in i sammanhanget, då Rousseau i de flesta av sina texter diskuterade mat, antingen explicit eller mellan raderna.

Rousseau lade mycket vikt vid maten och hur den påverkar mänskligheten, och således också moralen. Han talade för vegetarisk kost, och är ofta citerad som förespråkare för den vegetariska matkulturen. Han levde kanske inte alltid som han lärde, för han var ganska förtjust i dekadent mat. Rousseau talade inte bara för vegetarisk kost, utan också om hur man bör äta och leva anspråkslöst och inte övergå de egna behoven. Båda dessa punkter är fortfarande aktuella. I dagens samhälle hormonbehandlas växter och djur till matproduktion, för att inte tala om de förhållanden djuren lever under, för att maten skall produceras snabbt och i stor mängd. Man kan tycka att den samhällsutvecklingen Rousseau beskriver i Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes (1754) har nått sin kulmen i dagens samhälle.

Rousseau ställer sig kritisk till nutidsmänniskans samhällsutveckling, och att den har korrumperat människans naturliga egenskaper, speciellt i fråga om behov, diet och moral. Han menade att ursprungsmänniskan, som han kallar vilde, inte var född med instinkter vad gäller mat, på samma sätt som djuren. De levde fritt tillsammans med djuren och har följt med deras matvanor och valt och vrakat i djurens olika dieter.

Således har människan en mera eklektisk kost – det finns inget som människan naturligt behöver för sin överlevnad, utan i sitt naturtillstånd äter hon det hon får tag på. Rousseau menar att det första människan känner är sin egen existens, och instinkten att bevara denna. Detta sker automatiskt, genom känslan. Det var således inte viktigt för ursprungsmänniskans överlevnad viktigt att tänka rationellt. Tvärtom menar Rousseau att då människan började tänka och reflektera, förändrades hennes naturliga instinkter.

Människan och djuren har av naturen skapats jämlika, men djur kan inte göra val – då de äter, äter de av instinkt. Människan, däremot, kan välja att följa instinkten eller ignorera den. Det vill säga, människan kan både överdriva och underdriva sina egna behov. Om hon är hungrig äter hon, men vad hon äter, det kan hon välja och bestämma själv.

En annan skillnad mellan människan och djuren är att människan söker förbättra sig själv och sitt sätt att leva. Och då vilden så småningom utvecklades till nutidens människa, uppnådde hon också (det enligt Rousseau onaturliga) övertaget att hon lärde sig förutse sina behov. Djur kan inte låta bli att följa instinkten att äta då de är hungriga, medan människan kan ignorera den instinktiva lagen, även om det inte är bra för henne.

Det vill säga, människan kan planera vad hon vill äta och ordna det på förhand. Men det var då människan började förutse sina behov som problemen uppstod.

Rousseau menar att människan till naturen är solitär och inte skall vara beroende av andra, varken av djur eller människor. På samma sätt menar han att djur också är solitära och självständiga varelser. Alla har av naturen blivit tillfördelade olika egenskaper som ska skapa förutsättningar för överlevnaden. Om alla lever enligt de egna förutsättningarna och inte kräver mera, då kan alla leva i harmoni med det de har och vara nöjda därmed.

Enligt Rousseau uppstod problemen och ojämlikheten då människorna blev bofasta och var mindre utspridda. Klimat och årstider krävde specifika sätt att leva, och så skapades seder och moral. Människan domesticerades, de mellanmänskliga relationerna utvecklades och gav upphov till ojämlikhet, både i förhållandet människor emellan och mellan människor och djur. För samhället byggs upp med hjälp av det rationella tänkandet och inte utgående från människans natur.

Rousseau menade också att ursprungsmoralen hos människan kommer från känslan, inte från det rationella tänkandet. Han menade också att medlidande är något medfött som alla människor känner naturligt. Rousseau menar således att moraliska lagar inte ska ställas upp rationellt, eftersom de uppstår naturligt i en okorrumperad tillvaro.

På de platser där det idkas jordbruk och man håller sig med boskap utmärker sig människan i sina olika roller: vissa vill arbeta mindre, en del är bättre på att arbeta hårdare, andra utmärker sig genom sin intelligens, några blir rikare. Med andra ord skapas skillnader och ojämlikhet. Ju mer man har, desto mera vill man ha. Vad gäller djuren menade Rousseau att även om de blir väl omhändertagna av människorna, så är det inte deras naturliga tillstånd att vara husdjur, utan det är alltid vanärande för dem.

Så, det moderna samhället, baserat på rationalitet och planering, leder till att människan kan överskrida sina behov, och det är detta som leder till allehanda problem. Rousseau menade att för mycket av något alltid leder till sjukdom och depression, och att dessa fenomen således alltid är självförvållade. De rika har för mycket extravagant mat medan de fattiga inte har tillräckligt.

Allt detta kunde, enligt Rousseau, ha förhindrats om vi följt naturens lagar.
Istället vande sig människan vid att få mera och mera. Hon ande sig vid en ny levnadsstandard som till slut blev grunden för nya behov. Människan är inte längre nöjd med det hon har, men skulle bli missnöjd om hon var tvungen att leva utan det.

Så, vad skulle Rousseau säga om vår västerländska värld idag, där vi har för mycket av allt och allt går ut på ökad produktion och konsumtion? Där det normala är att hålla djur inspärrade, där det finns mat i sådant överflöd att det mesta går till spillo. Där produktionen av mat, kläder och saker exploaterar både människor och djur. Där det oftast verkar som om den naturliga känslan av medlidande inte längre existerar. Vi kan kanske inte gå ”tillbaka” och leva i ett samhälle där vi inte är beroende av varandra eller där inget jordbruk idkas. Men vi kan bestämma hur vi vill att detta skall ske och välja att äta vegetariskt, ekologiskt och rättvist.

Minna Sell