Etikettarkiv: Konsumtion

Jordin e ruko, o den håll’ int’

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
En affärsman som reser mycket i USA berättade för mig att industrierna där sköter sina maskiner illa. Det gäller också familjer och deras hushållapparater.

Man ser också många rostiga bilar.

Ordet ”maintenance” har blivit gammalmodigt.

Annat är det i Tyskland, Schweiz och Holland. Där sköter man sina mojänger och tvättar och blankar sin bilar.

Det finns rentav ett amerikanskt talesätt om saken. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

När jag körde från Washington till Florida såg jag trakter fulla av förfallna hus, nyliberalismens ruinmonument. Överbelånade fastigheter som bankerna inte hade löst in. Det är en litet annan sak. Men enligt marknadsekonomins lagar borde de husen ha hittat sitt rätta pris, och blivit reparerade.

På finlandssvensk bygdedialekt finns ett liknande uttryck: ”När rukot börjar ti o håll’ så håller de längi”. När jag skulle skriva denna kolumn inledde mitt tangentbord dövsstumsskola med min PC – tji communication. Inga asssistentprogram rådde på problemet. Min son råkade komma på besök, så jag bad som vanligt honom fixa saken. Efter att ha mixtrat en stund gav han upp.

– Köp ett nytt tangentbord. Du får det för 10 euro.

”Even if it’s broken, don´t fix it. Buy a new one”.

När jag var liten lärde mig mamma att stoppa strumpor. Det gör jag aldrig.

Men när mina gamla innesockor fick ett hål tog jag fram ett garnnystan från hennes syförråd och stoppade dem, för att hedra henne på morsdag.

Hon hade själv stickat sockorna, under sina sista år. Hon stickade också konstfärdigt några fina ylletröjor, kanske för att bli ihågkommmen.

Det blev hon.

För 50 år sedan köpte jag i Skottland en polotröja av ett syntetiskt material. Jag använder den fortfarande. Skottarna hade inte hunnit importera uttrycket ”built-in obsolescence”(det vill säga att producenten planerat in att varan blir funktionsoduglig efter en bestämd tid) från Amerika.

När marknaden inte sköter om att det finns tillräcklig efterfrågan hjälper företagskonsulterna den på traven. Nu har också den affärsstrategin blivit föråldrad. Man behöver inte längre se till att varor blir obsoleta. Den tekniska utvecklingen har blivit så snabb att man hela tiden måste köpa nya manicker för att de tidigare har blivit teknologiskt föråldrade. Börja inte babbla om reservdelar! Så jag köpte ett nytt tangentbord. Och ökade mängden plastavfall. Det som så småningom bidrar till att ta kål på Östersjön.

Och så kommer vi till jorden.

”Låt bli att fixa den om den inte är sönder.” Det stämmer inte. Marknadsekonomins största problem är att den inte sätter ett tillräckligt högt pris på naturen. Den är varken en fast eller rörlig kostnad i täckningsbidragskalkylen. På så sätt bygger man hela tiden in en ny ”obsolescence”. Men det finns inget snabbt ökande utbud på natur. Man kan inte köpa en ny jord när den gamla klappar ihop. Den behöver ”maintenance” – i god tid.

Jordin e ruko, o den håll’ int längi till.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Goter möter Sartre möter McCarthy

Del två av pjästrilogin Will You Still Love Me Tomorrow har temat ”Verkan” och utspelar sig i ett skyddsrum, eller ”graven” som de kallar det. Väggarna och golvet är intäckta i svart plast, och mitt på golvet står ett badkar fyllt med en blekröd vätska där en kropp ligger nedsjunken och orörlig (Wilhelm Grotenfeldt). Två got-punkare (Ada Halonen och Anttoni Halonen) fördriver tiden med att lyssna på radio och repetera mörka små föreställningar. Emellanåt ringer de på dörrklockan till en stängd dörr, som förblir stängd.
Över radion upplyser väderleksrapporten om de kataklysmiska väderförhållandena som gör allt liv på jorden omöjligt, och avslutningsvis berättar uppläsaren att detta är hans sista sändning, han har inte sett en levande människa på flera månader. Denna undergång är lika total som i Cormac McCarthys dystraste visioner.
Till allas förvåning kvicknar liket i badkaret till, tar en öl och börjar sträckkolla gamla säsonger av ungdomsserien Dawson’s Creek medan olycksbröderna spelar kort vid kaffekokaren, ett nostalgiskt tidsfördriv i väntan på ödets fullbordan.
Föreställningen gestaltar världens slutgiltiga undergång som kommer som den förutsägbara följden av människans ohämmade slöseri. Slöseriet i sin tur gestaltades i trilogins första del med temat ”Orsak”, där åskådarna som passagerare i ett flygplan bland annat serverades drinkar i engångsförpackning. Allt det där lilla extra som vi människor unnat oss har lett oss hit, till världens begravning. Denna dystra tillställning iscensätter ensemblen med svart humor men också med en sträv värme.
Dörren ut förblir en liten nickning till Sartres Lyckta dörrar eller Becketts I väntan på Godot, men får aldrig en större betydelse än så. Karaktärerna har inga namn, det utspelar sig inget drama mellan personerna. Istället får vi en serie monologer och performanser där ett slags existentiellt förhållande till den gemensamma undergången sakta vaskas fram. Tacksamt nog undviker föreställningen alla moraliserande pekpinnar och skuldbeläggande, utan vänder sig istället till en slags buddhistisk acceptans. Allt är förgängligt, även livet på jorden, och nu är det dags att gå vidare. Det laddar föreställningen med en djup sorg och kanske ett styng av ånger. Men all ånger är meningslös inför det oundvikliga. När världen har gått i graven fortsätter stjärnhimlen att stråla.

text Lasse Garoff
foto Ada Halonen

Will You Still Love Me Tomorrow – Part Two. Av och med Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Spelade på Universum 25–26.5.2018.

Mina två cent

Alfred Backa
Alfred Backa.
Jag börjar bli trött på tiggare. Egentligen tycker jag att de borde förbjudas. Jag vet att man inte får säga så, eftersom det inte är tiggarna själva som borde bestraffas för att strukturen tvingar dem att tigga. Men det hela känns ohållbart och jag slipper inte undan dem lika lätt som jag gjorde förr. Försöker jag gå in på Citymarket möts jag på vägen av en hel drös med människor som vill ha pengar av mig, människor som inte har något annat val än att komma fram och störa mig genom att böna och be om min uppmärksamhet. Bara en sekund av min tid vill de ha, de vill bara berätta, bara säga några ord om sin situation. Jag vet att det är meningslöst att betala dem, ja, att ens stanna upp. Går jag med på deras villkor så vet jag att pengarna aldrig hamnar i deras ficka i slutändan. Knappt en procent av inkomsterna tillfaller dem, resten går till de stora syndikaten, de som alla vet att borde stoppas men som ingen tar krafttag mot. Ingen vågar helt enkelt, då myndigheterna tjänar mer på att låta dem hållas än på att stoppa dem.

Jag träffade en ung person som hamnat längst ner i denna sorgliga maktspiral, låt oss kalla honom Jens. Han kom fram till mig häromdagen och presenterade sig, berättade om sig själv och verkade sedan rörande engagerad i mina privata angelägenheter. ”Vad har du för mobilavtal?” frågade han, med en ängslighet som sken igenom hans tuffa attityd. Jag kände genast medlidande med denna yngling, nog hade det varit roligt att kunna hjälpa honom, om så bara för stunden. Men jag berättade istället att jag inte var intresserad, precis som man ska göra. Likväl fortsatte han att invadera min personliga sfär med sitt färdigskrivna tiggerimanus. ”Visste du att du kan få fri surf och samma samtalskostnader i alla EU- och EES-länder som i Finland om du byter abonnemang nu?” Vid det här laget hade jag tröttnat på artigheterna, jag gick därifrån utan att säga ett ord mer. Hans röst fortsatte att skvala om gratisminuter och bindningstid tills han insåg att han förlorat mig. Det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig skar i mitt hjärta som en kniv. ”Ha en bra dag.”

Det är klart man blir illa berörd av ett enstaka fall som detta. Det är klart att man tycker synd om människor som inte har något annat val än att stå på butiksgolvet och sälja tjänster som ingen vill ha, för att få en spottstyver av sina övermän. Det är inte Jens fel, han är oskyldig i det stora hela. Att förbjuda honom från att stå där och sälja sina produkter löser inga problem, det är inte honom vi måste stoppa. Vi måste stoppa det organiserade tiggeriet.

Alfred Backa
är komiker & författare

Kapitalet sitter på miljönycklarna

Juha Aromaa
Juha Aromaa.
Trots vinterkylan i februari kan vi hålla i minnet att ingen som är född efter 1978 någonsin har erfarit ett år som globalt skulle ha varit kallare än medeltemperaturen mellan åren 1901 och 2000. Temperaturen på norra halvklotet har de senaste årtiondena varit de varmaste under åtminstone de senaste 1 400 åren. Den globala medeltemperaturen i fjol var omkring 1,1 grader högre än i förindustriell tid. Endast för tio år sedan var den siffran 0,7–0,8 grader.

Man skulle kunna tro att vi inte har något hopp längre. Om vi fortsätter med att ständigt skrämma folk med alla möjliga katastrofer som är sannolika i framtiden kommer de att sluta lyssna.

Nu är det dags att kämpa för att undvika katastrofen. Och det håller man på att göra på många olika sätt. Efter det kolossala misslyckandet på klimatmötet i Köpenhamn 2009 har också Greenpeace varit tvungen att ännu mer än tidigare försöka påverka storkapitalet direkt – antingen investerare – som de stora pensionsfonderna – eller multinationella företag som till exempel Shell.

Vi har redan intressanta exempel på hur det går att få kapitalet att styra utveckligen åt rätt håll. I november gav den norska riksbanken rekommendationer om att norska oljefonden – världens största enskilda fond – ska sluta investera i gas och olja. I december meddelade Världsbanken att den slutar finansiera gas och olja redan efter 2019.

Alldeles nyligen fattades i New York ett beslut om att staden som första stora stad i USA ska sluta investera i fossil energi. Dessutom kommer de att stämma fossilbolagen för de klimatskador de har drabbats av. Det är fullt förståeligt om vi tänker på att Manhattan är en låg ö mitt i en flod som utan tvivel kommer att hotas av översvämningar om klimatförändringen fortsätter.

dagens värld tycks det hela tiden bli tydligare att det är mer effektivt att få företagen att påverka politikerna än tvärtom. Ur demokratins synvinkel är det förskräckligt. Ur klimatkampens synvinkel är det ett faktum som man ska dra nytta av.

Det är ju ganska paradoxalt att USA:s (åtminstone nästan) folkvalda president Donald Trump inte har  några verktyg för att få sådana storföretag som Google eller Facebook att återvända till fossila bränslen för sin elförsörjning.

Lyckligtvis har det skett en förändring i maktbalansen. Världens största företag är inte längre oljebolag och biltillverkare. På Forbes lista har vi numera flera banker och Apple bland de nio största företagen. Och de har inget intresse av att stöda eller investera i en industri som lyckligtvis redan är på väg till historien.

Vilken är då medborgarnas och miljörörelsens roll om förändringen redan är i gång? Svaret är enkelt. Vi har inte tid på oss. Vi ska slåss för att få fart på förändringen.

Som bonus har vi en unik möjlighet att slutligen ta makten från storindustrin i egna händer. Uppfinningar som till exempel jordvärme eller elbilar kombinerade med effektiva solpaneler på hustaket kan ge oss självständighet som vi inte kunde ens drömma om för ett årtionde sedan.

Juha Aromaa
är informationschef för Greenpeace Norden i Finland

Shopping and eco-blogging

Livsstils-Linda
Livsstils-Linda
Jag lovade ju ett inlägg om mina naturliga shopping- och spa-upplevelser på Boracay i Filippinerna, lite tips för er som planerar att åka dit och inte vill tumma på naturliga produkter eller behandlingar.

Jag älskar att resa! Att få uppleva nya kulturer och natur. Att få se hur lokalbefolkningen bor och lever. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i andra personers situationer och fascineras över att folk verkligen har så olika sätt att leva, bo och verka på.

Viktigast i packningen är nästan min hamamhandduk från Ateljé Stockholm. Kommer givetvis från Ecosphere, ligger stabilt i pris på 389 kr vilket är schysst då den är handvävd i GOTS-certifierad ekologisk bomull.

Då vi är veganer hade vi beställt vegankost på planet och fick den serverad före alla andra, lite lyxigt! Tyvärr lät det som att större delen av planet valde biff, vilket gjorde mig lite besviken – men alternativet fanns i alla fall för alla att få vego. Istället för att ge mig in i ”köttdebatten” (det finns det andra som är bättre på), så vill jag helt enkelt utmana er att grilla mer grönt – oavsett klimatbiten så är det det ju sååå gott!

Psst… ett tips! MatHems Ekologiska matkasse innehåller fem goda, hälsosamma och snabblagade rätter för fyra personer. Prislappen gör den till en lite lyxigare produkt som jag har kommit att bli väldigt förtjust i.

Igår när jag var och handlade till dagens vegetariska tre-rätters med vänner så passade jag på att smita in på Emmaus som låg intill och botaniserade bland ställningarna. Anledningen till några nyinköp har varit att jag antingen inte lyckats hitta det jag sökt second hand eller för att det faktiskt blivit billigare eller lika billigt att köpa nytt.

Och så gick jag med i en Facebookgrupp. En om inredning, på svenska, med nästan 200 000 medlemmar. Och blev helt förfärad. För i den gruppen existerar inte något miljötänk. Alls. Stressen har varit så påtaglig att igår kväll strax efter 20 slog det mig att det var torsdag och jag egentligen borde suttit på en hästrygg. En slutsats som jag drar av allt det här är, att det bästa är att helt undvika plast och att frågan är mycket större än vad vi köper för leksaker till våra barn. En stund ville jag bara skrika i vanmakt och börja slänga all plast i hushållssoporna, men jag inser att det inte kommer att göra någon skillnad.

Jag har hittat ett mycket bättre alternativ. Något fantastiskt som jag tror att ni kommer att älska. Det gör i alla fall jag. Man blandar två teskedar kolloidalt silver per liter dricksvatten, skakar om och låter stå i 15 minuter. Vattnet är sedan klart att drickas.

Vill ni hänga med mig på pressvisningar, mässor och galor så rekommenderar jag mina instastories, de är lättare än bloggen att uppdatera på flygande fot.

Livsstils-Linda
är en fiktiv livsstilsbloggare som skapats av frilans-journalisten Erik Sandström, genom att han saxat citat från diverse – fullt verkliga – ekologibloggar och samman-ställt dem till denna låtsaskolumn.

Foto: Porapak Apichodilok/Pexels/CC